Leonna: En skildring ur lifvet - 17

  detta äger ej lagmanskan. Det valspråk hon antagit heter: «les manières
  sont tout» och hon gör det ena falska steget efter det andra på en bana,
  som bör vandras med stadiga steg, ty en husmoders kall är ansvarsfullt.»
  «Bärendorf sjelf, fastän min systerson, har jag alltför litet sett i det
  husliga lifvet, — han var alltid upptagen af göromål eller förströelser
  i och utom hus; nog vet jag, att bördsstolthet och yttre glans var hans
  svagaste sida, men aldrig hade jag förmodat den urarta till den
  småaktiga prålsjuka, som visar sig i tillbyggnaden på Johanneshof. Utan
  kostnad har ej sådant aflupit. Huru förnuftsenligare, att spara denna
  summa, tills han kunnat åstadkomma något solidare.
  «Hade jag ej rätt, vis-à-vis Emma?» frågade hon sedan. «Stackars barn!
  hos henne ligger något godt. Vill min goda Elise åtaga sig flickan, om
  jag kan öfvertala föräldrarne att lemna henne hos mig på några år?»
  Ett ja, syntes sväfva på den tillfrågades läppar, men en annan tanke
  färgade hennes kinder. Hon tvekade att svara. Friherrinnan såg på henne
  litet förvånad; Elise blef detta varse och sade bedjande: «Misstyd icke
  min tvekan, nådig fru, det har inträffat omständigheter som — hvaröfver
  jag vill förklara mig i morgon. Friherrinnan, som hedrat mig med sin
  godhet, sitt dyrbara förtroende, har de största anspråk på mitt — men
  kanske är det bättre nu; jag kan då inhemta friherrinnans moderliga råd»
  — — Hon lemnade henne fröken Z—s bref, hvaruti hon lyckönskade henne
  till bekantskapen med en man, som vunnit familjens bifall och aktning.
  Elise hade vid mottagandet trott, att detta beröm gällde lagman
  Bärendorf, men insåg snart sin villa. Hon berättade nu mötet med
  Lindendal, hvars otvetydiga afsigt var att tillbjuda henne sin hand.
  «Efter saken står på den foten, är det bäst att vi anbefalle den i Guds
  hand, och sedan sofva på alltsammans:» sade gumman leende; hon omfamnade
  hjertligt henne och kysste Leonnas panna.
   * * * * *
  En fjorton dagars torka, som väl varit gynnsam för den påstående
  höbergningen, hade likväl gjort, att allt antagit ett förtvinadt och
  förvissnadt utseende, i synnerhet sista dagarna, som varit öfvermåttan
  varma och utan någon välgörande nattdagg.
  Välkomna för landtmannen voro således de mörka moln, som uppstego på
  vestra horisonten och gåfvo hopp om regn; af det tryckande i luften
  förmodades ett åskväder. Det utbröt äfven omkring midnatten.
  Leonna vaknade vid den första knallen. Hon steg upp, tog på sig
  klädningen, och sedan hon undersökt spjället och fönsterhakar — som
  likväl på landtmanér icke funnos — satte hon sig vid fönstret, för att
  vid blixtens sken betrakta den sublima tafla, som låg framför henne.
  Boningshuset var bygdt på en något brant sluttande backe, med en hög
  stenfot på ena sidan; det var ditåt fönstret låg; nedanför backen var en
  stor äng, der en bäck slingrade sig i många krokar; af torkan hade den
  knappt varit synlig när Leonna om aftonen öfversett utsigten, men nu,
  när molnen öppnat sina slussar, började äfven jordens ådror svälla;
  bäckens bädd fylldes ögonskenligt allt mer och mer. Ängen begränsades af
  en skog i fonden, till venster låg en vik af saltsjön, till höger några
  landtmannaboningar.
  Denna tafla, nu tom på hvarje lefvande föremål, insveptes några minuter
  i ett ogenomträngligt mörker, och nästa ögonblick i det klaraste ljus,
  uti hvilket regnet antog kristallens glans. Bäcken syntes då vara en
  lång guldskimrande orm och sjön liknade en metallspegel; på detta
  afstånd såg man icke huru vågorna tornade sig mot stranden.
  Något likartadt har säkert skalden De la Motte Fouqué haft för sina
  ögon, när han diktade sin «Undine» tänkte Leonna, när hon hörde en liten
  hostning och fick ett lätt slag på axeln. Det var friherrinnan.
  «Det gläder mig att Leonna ej blef skrämd, eller är rädd» — sade hon
  vänligt och slog armen om flickans veka lif.
  «Jag vaknade visst litet skrämd af den starka knallen, men hvem kan vara
  rädd, när man ser något så skönt!» Hon visade på landskapet, som just nu
  upplystes af en lång klar blixt.
  «Och jag känner många menniskor, som aldrig skulle vilja skåda en sådan
  scen,» sade friherrinnan. «Med fanatisk fruktan låta de skrufva till
  sina fönsterluckor, om de finnas eller bädda de ned sig i dynor, för att
  slippa höra och se — kan min lilla vän förklara sådant?»
  «De måste ej i sin ungdom lefvat i den fria naturen, ej heller upplefvat
  ett skådespel likt det närvarande,» svarade den unga flickan efter ett
  besinnande. «Ty inneslutet i trånga rum, på tätt bebygda ställen måste
  ljudet och ljuset bryta sig. Jag kan väl icke uttrycka mig rätt, som jag
  önskade, men jag tror att det måste vara annorlunda i städerna, än på
  landet. Som det lär ligga i menniskans natur att frukta hvad hon ej
  begriper, så fordras väl antingen god undervisning, eller en så kallad
  lyckträff, för att ingifva en bättre känsla och uppfattning af detta
  naturfenomén.»
  «Du har förklarat saken som en liten professor, söta Leonna! men säg mig
  nu också, hvad var fallet med dig sjelf?»
  «O! Jag har genomgått många grader,» svarade Leonna skrattande. «I min
  första barndom, trodde jag när åskan gick, att Gud var mycket ond och
  ville straffa någon; och detta i anledning af de böner och korstecken
  vår gamla deja gjorde vid sådana tillfällen. Att mormor ej syntes frukta
  åska och blixt, fann jag alls icke underligt, ty jag ansåg henne för den
  bästa af alla menniskor. Sedan kom jag till Stockholm. Var det så, att
  vi dessa åren ej hade några starka åskväder, eller om det jemna bullret
  på gatorna förtog ljudet, nog af; åska och blixt hade der intet rum i
  min tankegång; men hemkommen igen, då saknad och ensamhet gjorde
  läsningen af några medförda goda barnaböcker till mitt käraste
  tidsfördrif, fattade jag af mig sjelf en annan åsigt af saken! Det var
  ju omöjligt att Gud, som är ¯godheten¯ och ¯kärleken¯, kunde ha den
  afsigt att skrämma och hata sina barn, tänkte jag, och föll på den idén,
  att han snarare ville locka oss till bättring och genom blixtskenet göra
  oss uppmärksamma på den herrlighet och det ljus, hvartill vi sedan
  skulle få komma efter döden, ehuru det visserligen gick öfver mitt
  dåvarande begrepp, huru våra ögon skulle fördraga ett sådant sken — då
  gaf ett bref från Ottilia Lurhjelm mig anledning att söka upplysning af
  henne, och dess goda onkel. Jag lärde mig att inse upphofvet och de
  välsignelserika följderna af ett åskväder, och beklagar nu hvar och en
  som af okunnighet är rädd, och afhålles att njuta ett skådespel, som
  mera än något annat, upphöjer själen till dess skapare.»
  Med stigande rörelse och ett eget välbehag betraktade den åldriga frun
  den unga talarinnan, der hon stod liksom förklarad i de täta, men likväl
  allt svagare blixtarne; ovädret drog sig längre bort.
  «Ha dina sednare begrepp alldeles utträngt de förra?» frågade hon.
  «Sådant lär aldrig rätt låta göra sig,» svarade flickan leende. «Men de
  ha ordnat sig; genom upplysning finner jag mig lycklig i min
  öfvertygelse, om Guds storhet, allmakt och kärleksfulla omsorg om allt,
  som lif och anda har. Huru vackert skall icke allt vara i morgon!»
  «Leonna har i sin redogörelse helt och hållet glömt sin mamma?»
  «Jag vet ej hvad hon tänkte deröfver,» svarade fröken litet förlägen.
  «Jag var så sällan i mina föräldrars hus — och — händelsevis» — —
  Friherrinnan afbröt ett ämne, som hon såg vara obehagligt, med den
  anmärkning att, som ovädret stillat sig, vore det tid att söka hvilan.
   * * * * *
  Morgonsolen upplyste den vederqvickta naturen; hussvalan, som dagen
  förut flugit omkring under ett ängsligt skri, gaf med sitt glada qvitter
  tillkänna, när hon från jorden eröfrade ett byte för sina ungar under
  taklisten. Boskapen, som den omsorgsfulla matmodren de två heta dagarna
  hållit under skjul, gjorde höga krumsprång öfver sin återfunna frihet,
  när den uttågade på betet. I träden qvittrade tusentals foglar sin
  lofsång till skaparen: allt andades glädje och tacksamhet. Hvad gör
  menniskan? — —
  Löfsala värdinnan kom och frågade om fröken och mamsell Elise hade lust
  att komma och plocka smultron i skogsbacken. Leonna var genast färdig;
  äfven för Elise var denna lilla förströelse välkommen. Med
  högtuppskörtade klädningar vandrade de bort. Under tiden och långt förr,
  än de voro väntade, anlände de båda herrarna från Johanneshof.
  Sedan Lagman Bärendorf med utsökt artighet helsat på sin tant,
  presenterade han den på afstånd dröjande Lindendal.
  Under ett långt innehållsrikt lif hade erfarenheten lärt friherrinnan
  att något så när uppfatta menniskor, när hon såg dem första gången, och
  hennes fattade vänskap för Elise, gjorde det här till en pligt att
  skärpa blicken. Men var det något i hans utseende, eller hans röst, som
  så frapperade henne? Det vissa var, att hon nästan stammade fram sitt
  «var välkommen min herre!» under det en liflig rodnad färgade hennes
  kinder. Men van att beherrska sig, dolde hon sin förvirring, och anslog
  den vanliga sällskapstonen. Hade icke hennes systerson varit för mycket
  upptagen af sin egen värda person, skulle han nog blifvit varse, att
  tanten knappt kunde taga blicken från Lindendal, och endast med halft
  öra, hörde på lagmannens ursäkter för deras tidiga ankomst.
  «Morgonen var så charmant,» sade han, «och jag har några affärer att
  uträtta i kyrkbyn hos Nordenskans junior. Jag har derföre ej låtit
  spänna ifrån, utan reser straxt dit. Jag ville blott i förbifarten
  aflemna min reskamrat, och rekommenderar honom hos min tant; hvilka
  affärer som förer honom hit, derom har han ej gjort mig förtroende. Jag
  har nu fullgjort mitt löfte till Tit. Z. i Borgå och aflemnat honom på
  ort och ställe.» Under denna skämtsamma harang, hade friherrinnan fattat
  sig, och tillsade om frukosten, som inom få ögonblick var i ordning.
  Bärendorf var bortfaren och friherrinnan allena med den främmande. Hon
  intog sin vanliga plats i gungstolen och anviste honom en stol nära sig.
  Icke utan ansträngning började hon: «jag vill icke dölja, herr
  Lindendal, att jag tror mig veta anledningen till er hitkomst. Mamsell
  Sellzing, för hvilken jag fattat både vänskap och aktning — oss emellan
  sagdt, är jag eljest för gammal och erfaren, att slösa med dessa känslor
  — ja, hvad var det nu jag ville säga? — jo, hon visade mig i går ett
  förtroende och omtalade ert möte, ert handlingssätt och edra yttranden,
  som lika mycket hedra edra tänkesätt, som hon skall rättvisa ert val.
  Men lemnom detta; hon återkommer väl snart, och tillfredsställ
  emellertid en gammal gummas nyfikenhet. Så framt ej alla mina sinnen
  bedraga mig är herr Lindendal nära anförvandt till en af mina
  ungdomsbekanta. Jag skulle tro att denna frappanta likhet i ställning,
  utseende och röst, endast kunde tillhöra en son, men namnet Lindendal
  förvillar mig.»
  «Det är också icke min fars namn jag bär, fru friherrinna,» svarade han
  med någon förundran öfver hennes synbara rörelse. «Från helt unga år har
  jag blifvit uppfostrad af min farbror, som af mig okända orsaker antagit
  namnet Lindendal; som hans arfvinge, bär jag enligt hans vilja detta
  namn. Min far hette Lönndal» — —
  «Vidare min herre, hvad hade han för en syssla?» — —
  «Han var bataljonsläkare vid ett svenskt regemente. Han dog och lemnade
  min mor fattig med två ouppfostrade gossar; min bror, flere år äldre än
  jag, visade håg för studier. En af min fars fordna vänner lagade så, att
  han kom till Upsala; der förvärfvade han sig flere gynnare genom sin
  flit, sitt stilla uppförande; mellan terminerna konditionerade han i ett
  adligt hus på landet, hvars namn jag glömt, ty jag var då endast ett
  barn, och långt aflägsen derifrån hos min farbror — min bror Arnold dog
  vid tjuguett år af» — —
  Han kunde ej fortfara, han varseblef, att hans berättelse hade gjort ett
  för honom oförklarligt intryck på hans åhörarinna; ty vid hans sista ord
  öfverfölls hon af en konvulsivisk darrning. Hon visade på en
  vattenkaraff; sedan hon druckit ett glas, återhemtade hon sig något, och
  sade med sväfvande röst:
  «Förlåt, jag måste aflägsna mig för att i enslighet stilla min upprörda
  själ, ty hvad ni sagt, har hos mig väckt smärtsamma hågkomster. Jag är
  skyldig er en förklaring, och vill göra det med få ord, vi tala sedan ej
  mera derom! Er far var min ungdomsvän, i mitt hus vistades er bror som
  informator, och der dog han. — Hans död gjorde mig barnlös — ty min
  Laura, min enda glädje, följde honom om få veckor i grafven! de
  förenades der — — — Jag älskade Arnold som en son; er likhet med honom,
  men ännu mera med er far, ger er stora anspråk på min vänskap. Mina
  böner skola höjas till eder välgång!» —
  Med vördnad kysste Lindendal den hand hon räckte honom. Han blef ensam.
  Han insåg att det måtte varit mer än ungdomsvänskap, som uttalade sig i
  hennes fråga och uttryck om fadren; då hade den ännu fina kinden skiftat
  i rödt, sedan blektes den af moderssmärta och bittra hågkomster.
  Men nu inträdde våra bärplockerskor, utan all aning om att någon
  fremmande ännu var här, ty ingen hade mött dem och de öfverraskades af
  att finna Lindendal, och ännu mer, att finna honom allena i rummet.
  Med få ord underrättade han dem om hvad som händt. Leonna blef orolig,
  smög sig till friherrinnans kammardörr och frågade med bedjande röst:
  «Får Leonna komma in?» Ett vänligt «ja» blef svaret.
  Bjuden till middagen af friherrinnan, kom Nordenskans i sällskap med
  lagman Bärendorf. Då föreställde Lindendal dem Elise Sellzing som sin
  fästmö, och intog platsen vid hennes sida under måltiden.
  Friherrinnan hade någorlunda tillkämpat sig sin vanliga sinnesstämning,
  och var en artig, treflig värdinna, men Leonnas vackra ögon buro spår af
  utgjutna tårar, och hon iakttog den gamla med deltagande blickar; endast
  hon blef varse det vemodiga uttryck, hvarmed denna betraktade de
  älskande, som obekymrade om de andras närvaro vexlade tysta, ljufva ord
  och blickar. Hon såg då en enslig tår bana sig väg på den ännu bleka
  kinden, men som hastigt och oförmärkt af de andra, borttorkades.
  I anledning af åskvädret förliden natt, berättade Bärendorf, på ett lika
  muntert som pikant sätt, huru rädda tant Barbara och fröknarna Strutz
  varit, huru de alldeles icke velat vara i sina egna rum deruppe, utan
  inqvarterat sig i flickornas kammare, der luckorna kunde tillskrufvas.
  «Likväl kan det väl hända, att vår vittra kusin Eva ger oss en poetisk
  naturbeskrifning,» tillade han skämtande.
  Hade han, som vi, varit underrättad om en katastrof under ovädret,
  skulle han snarare förmodat en hjeltedikt, men då skaldinnan sjelf
  spelade hjeltinnans rol, hindrades hon väl af blygsamhet att illustrera
  händelsen.
  Vi kunna dock icke låta bli, att helt prosaiskt meddela den, som en
  motsats till hvad som på samma tid passerade på Löfsala.
  I «frökenkammarn» sutto de tre nämnda fröknarna, vid det halfrunda bord,
  som stod emellan båda fönstren; luckorna voro tillslutna och två
  upptända ljus stodo på bordet, tvenne andra brunno på klaveret, (denna
  der ovanliga upplysning, skulle enligt deras tanke förtaga skenet af
  blixten genom de hjertformiga öppningarna på luckorna). Bata sof redan,
  men de två äldre syskonen lågo vakna. Barbara hade nyss snusat och sedan
  tagit fram glasögonen ur sitt foderal, i tanke att läsa i den medförda
  «Andeliga Dufvorösten.» De andra skulle höra på; men huru, när man höll
  för båda öronen, det lemnar jag derhän. Då öppnades mycket långsamt och
  varligt den dörr, som förde till «spökkammarn;» huspigan kom ut derifrån
  med en hög med kläder på armen, och ett ljus i handen; som dörren var
  smal, måste hon nästan tränga sig ut med sin börda.
  Hvad nu Eva Strutz, som satt med ryggen vänd mot denna dörr, såg, eller
  trodde sig se, måste vi lemna osagdt, ty ännu har hon ej meddelat någon
  sin upptäckt. Hon rusade upp af stolen; stötte i farten omkull den stol
  hvarpå Barbara satt, och störtade med ett gällt ångestskri ut genom den
  dörr, som förde till den mörka gången utanför.
  Det fordrades en Hogarths pensel för att måla den tafla, som nu visade
  sig i det af fem ljus upplysta rummet. Stolen, som ej måtte stått på
  stadiga ben, låg åt ena sidan, Barbara åt den andra; glasögon, ridikyl,
  snusdosan och «Dufvorösten» voro kringspridda på golfvet; Renata blek
  som ett lik, hade väl ärnat springa ned, ehuru hon just icke rätt visste
  hvarföre, men förskräckelsen förlamade hennes leder.
  Pigan, som var en oskyldig orsak till denna villervalla, blef stående
  helt förbluffad i dörren, med öppen mun och spärrade ögon. Nu uppgåfvo
  Jeanette och Emma ett skallande skratt, och detta löste förtrollningen.
  Pigan lade ifrån sig klädbördan, och hjelpte upp Barbara och hennes
  tillhörigheter.
  Eva återkom något skamflat; på tillfrågan, svarade hon, att hon tyckt
  sig höra och se något alldeles «haskligt,» från inre rummet.
  När hon nu såg orsaken till sin löjliga förskräckelse, frågade hon
  häftigt hvad pigan hade der att göra denna tid på natten. Med den
  näsvisa ton, sådant folk ofta antager mot dem de anse för bipersoner i
  herrskapets hus, svarade denna: «hej! det man int hinner «pretestera»
  med dagsljus, tränger man fuller göra om natten, vet jag. Jag har hängt
  upp de kläder hennes nåd och fröknarna haft på sej de häran dagarna, och
  tagit ned dem som ska i byke, vet jag, men allri kund jag «maschinera»
  mej att jag derför sku tas för spök.»
  Sådant var detta lilla äfventyr, som gaf ungdomen och köksdepartementet
  anledning till skratt och skämt på alla tre fröknarnas, men i synnerhet
  på Evas bekostnad. Att lagmannen var okunnig om detta, kom sig deraf,
  att han och Lindendal reste innan damerna ännu voro uppstigna.
  Lagman Bärendorf, som hade ett eget intresse att närmare lära känna
  Nordenskans och ännu mera dess egendom, antog klyftigt nog med nöje en
  bjudning att tillbringa morgondagen på Grönskog. De reste mot aftonen.
  Lindendal blef qvar här, till dess hans följeslagare återkom för att
  afhämta honom. Leonna måste fara med herrarna hem till Grönskog, för att
  göra «les honneurs» som värdinna, med löfte att få komma tillbaka med
  lagmannen. Vi hafva anledning att förmoda, att Johanneshof ej vann i
  jemförelse med Grönskog, om det förras ägare icke var desto mera
  egenkär.
  Icke nog dermed, att den sistnämnda egendomens jordbruk var bättre
  vårdadt, utmärkte den sig genom anspråkslös beqvämlighet, varaktighet i
  anläggningen och ordningsanda, så väl i det yttre som inre af
  hushållningen, lika mycket som den förstnämnda gjorde det genom yttre
  prål och cacheradt slarf.
  Vid återresan dröjdes en stund i kyrkbyn hos befallningsman. Leonna blef
  alldeles förtjust i sin lilla brorsdotter, som var rask och välmående,
  och hade enligt hennes tanke fått ett helt annat utseende. Maria
  skrattade något tvunget och sade: att detta inträffar med alla små barn
  under de första veckorna.
  Lindendal for med lagman Bärendorf; dagen derefter reste han till sitt
  eget nya hem, för att i början af september kunna ditföra sin fru. Elise
  dröjde endast tvenne dagar på Löfsala. Hon måste äfven laga sig i
  ordning. Hennes afsked från friherrinnan, som hon likväl hoppades
  återse, innan hon reste från orten, och från Leonna, var ånyo ett bevis,
  att själsfrändskap knyter fastare band än blotta slägtskapen.
  Innan vi för alltid skiljas vid Elise Sellzing, hvars uppträdande endast
  hör till de strödda partierna i vår teckning, anse vi oss böra redogöra
  huru hon, med den uppfostran och bildning hon egde, ej dragit bättre
  parti af sina den tiden i Finland sällsynta talanger, utan uppoffrade
  sin bästa, vackraste tid, att med handarbeten förskaffa sig sin
  bergning; ett företag som ofta ådrager sig missaktning af oförståndet.
  Hvad var det som gaf henne mod? ty dertill fordras mera sannt och
  moraliskt mod, än mången tror! Huru ofta hör man icke den bättre
  klassens fruntimmer säga: «jag ville gerna arbeta något smått, för att
  få det eller det, bara ingen skulle få veta det.» —
  Sellzing hade varit en man, som i sina välmaktsdagar aldrig förhäft sig
  öfver andra, och borde således icke sedermera så hafva känt dessa små
  men hvassa nålstygn, småsinnet ger åt den olyckligblefne rike; men han
  var ytterst känslig för sitt rykte som affärsman och köpman. När han,
  genom andras oredlighet, kom på obestånd, lemnade han alltsammans åt
  kreditorerne, på det ingen måtte förlora på honom, och sökte sig en
  aflägsen boningsort, der han kunde lefva dold för alla dem som fordom
  kännt honom. Denna sinnessjukdom, ty annorlunda kunna vi ej benämna
  denna svaghet, som lemnade honom till rof för overksamhetens följder,
  ¯förslappning till själ och kropp¯, afhöll dottern att formera någon
  jemnårig bekantskap, eller söka någon förströelse, tillhörande hennes
  ålder. Hennes åsigt af lifvet blef allvarlig och reflekterande. Goda
  frön, nedlagda i hjertats bördiga jordmån, utvecklade sig till ett inre
  högre lif, osynligt för andra. Hon umbar frivilligt, hvad hon i början
  ¯försakade¯. Snart var deras lilla återstående kapital sammansmält;
  öfvergifva sin far kunde hon ej; att genom yppande af sina kunskaper —
  söka sig elever — tillät han icke; ty hon hade derigenom fäst
  uppmärksamhet på honom. — Hon fattade nålen och saxen, och blef en slaf
  för andras nycker och fåfänga.
  Men hon lärde äfven känna menniskor, för hvilka det var en glädje att
  arbeta; personer, lika upphöjda genom ädla tänkesätt, som välsinnade mot
  mindre vällottade likar. Lyckligtvis kom hon att bo i samma gård med den
  aktningsvärda familj, vi redan flere gånger omnämnt. De gåfvo i tysthet
  akt på henne, och beredde henne mången liten oväntad glädje. Efter
  fadrens död, ansågs hon nästan som en medlem i familjekretsen. Genom
  tim-undervisning ökade hon sin inkomst.
  
  _Friherrinnans berättelse, der ordspråket sannas: "Gammal kärlek rostar
   aldrig!"_
  Leonna hade följt Elise ett stycke på vägen; långsamt återvände hon.
  Åter hade hon förlorat en själsförvandt; men hon ansåg det, som passerat
  under denna korta tid af få dagar, som det lyckligaste förebud för
  hennes egen lycka. Hon visste genom Elises förtroende, att Lindendal
  varit hennes första och enda kärlek. De hade ömsesidigt genomgått ¯ett
  tioårigt¯ prof. Lika många månader hade hon varit skild från sin Feodor,
  — — och tiden hade varit henne så lång! «¯outtalad¯ kärlek måtte ändå
  vara lättare att bära,» tänkte hon, «men tålamod och tro öfvervinner
  allt!»
  Hon återfann friherrinnan något upprörd; hon räckte Leonna handen, och
  sade sorgligt leende: «Nu får du icke lemna mig så snart. Din närvaro
  skall vara mig välgörande. Du måste hjelpa mig att skingra de sorgliga
  minnen, åsynen af Lindendal, och deras stilla kärlekslycka väckt i min
  själ. Först vill jag likväl berätta dig det hufvudsakligaste af mina
  öden; sedan de blifvit uttalade, skall jag åter, som en kristen anstår,
  bära dem med undergifvenhet för hans vilja, som pålagt mig dem.»
  Med en känsla af nyfikenhet, blandad med det hjertligaste deltagande,
  satte sig Leonna på en pall vid hennes gungstol. Vi meddela berättelsen
  med friherrinnans egna ord:
  «Jag var den yngsta af trenne systrar: fader- och moderlös vid fjorton
  år. Jag upptogs som eget barn af en fru von Holst, en af min aflidna
  moders ungdomsbekanta. Hon var för andra gången enka, och hade blott en
  obetydlig pension efter sin man att lefva af.»
  «Du som mången annan kunde fråga, huru hon i dessa omständigheter ville
  åtaga och belasta sig med en ung person, som fordrade kläder, föda och
  uppfostran. Saken var denna. Hon hade så väl sjelf, som genom sina begge
  giftermål, mångfaldiga slägtförbindelser, både i Sverige och här i
  Finland. Jag hade fallenhet för alla den tidens granlåts-arbeten, uti
  hvilka än den ena än den andra af hennes bekanta skänkte mig
  undervisning. Snart blef hon således, äfven för min skull, allt mera
  välkommen på sina långvariga besök; ty under det hon roade sällskapet
  med sitt muntra och lifliga umgänge, med sina ofta snillrika infall,
  arbetade jag från morgon till sena aftonen för den familj, der vi
  uppehöllo oss.»
  «Jag var aderton år, när fru Holst reste jemte mig, för att besöka en
  nära anförvandt, som bodde i en af Södermanlands småstäder. Ehuru
  underrättad om vår ankomst, hade familjen rest till hufvudstaden på
  några veckor, men lemnat tjenstfolket befallningar för vårt
  emottagande.»
  «Fru Holst, som under resan klagat sig illamående, intog vid framkomsten
  genast sjuksängen. Händelsen ville, att husets vanliga läkare rest bort
  på en tid. Hans tjenst förrättades af en ung medicine-kandidat, som nu
  efterskickades.»
  «Hennes sjukdom varade i flere veckor. Den unga läkaren, hvars namn var
  Lönndal, visade henne en outtröttlig omvårdnad. Hvarje ledig stund
  egnade han oss. Han medförde intressanta böcker, läste ur dem för oss,
  och talade sedan om det lästa. På sådant sätt inträdde jag i en för mig
  förut okänd verld och han gjorde allt större intryck på mitt obevakade
  hjerta. Tusende små bevis sade mig också, att jag ej var honom
  likgiltig; detta uttalade sig i hans blick, i röstens modulationer, men
  aldrig i ord.»
  «På engång blefvo hans besök mera sällsynta och korta; dröjde han
  någongång och fru Holst, som vant sig vid hans föreläsningar, uppmanade
  honom att fortsätta dem; var han ytterst tankspridd och tystnade snart.
  Såg jag då upp från mitt arbete, fann jag hans ögon fästade på mig med
  ett ömt, men sorgligt uttryck.»
  «En dag, den står så lifligt för mitt minne, fastän nära ett halft
  århundrade förflutit sedan dess — en dag kom han för att taga afsked.
  Han var utnämnd till chirurg vid ett lazarett, och skulle genast dit och
  mottaga sysslan. Som ett åskslag på en klar dag träffade mig
  underrättelsen om hans bortresa, men jag hyste ännu alltid det hopp att
  han i skilsmessans ögonblick skulle uttala det, hvad jag trott mig läsa
  i hans blickar. Då jag, som med möda återhöll de frambrytande tårarne,
  ville följa honom som vanligt genom yttre rummet, tillät han det ej,
  tryckte blott häftigt min hand till sina läppar och störtade ut.»
  «Sex veckor derefter underrättade oss tidningarne att han var gift.»
   * * * * *
  «Fem år hade förflutit, och ännu hade ingen utträngt hans bild ur mitt
  hjerta, då jag oförmodadt träffade honom på en bal i W—g. Han var då
  bataljonsläkare. Han hade åldrats och jag tyckte mig i hans ansigte
  finna ett drag af bitterhet, som förr icke var synligt der.»
  «Öfverraskningen var ömsesidig; men han fann sig snart och utbad sig,
  att för oss få presentera sin hustru, som äfven var på balen. Hon var
  ett långt, blekt fruntimmer, som syntes vara äldre än han; det låg något
  hvasst i hennes anletsdrag.»
  «I hennes närvaro berättade han, att de voro jemnåriga, att de förlofvat
  sig vid 18 år, men att han först vid 26 år kunnat hemföra henne som sin
  hustru.»
  «Af några våra bekanta på stället, som kände dem, erforo vi sedermera,
  att detta äktenskap icke räknades till de lyckliga. Deras bekantskap
  skedde i ett hus, der hon var lärarinna, och der han, ännu gymnasist,
  läste med sönerna. I ungdomligt svärmeri bytte de löften, eder och
  ringar; snart voro de skiljda åt hvar sitt håll, korresponderade
  flitigt; men återsågo ej hvarandra på fem år.»
  «Hon, som lefde blott i tanken på honom, fann sitt ideal förskönadt
  genom de manligare dragen. Han åter hade säkert funnit mången flicka,
  som öfverträffat henne på utseendets vägnar, men då ingen gjort något
  djupare intryck på hans hjerta, förnyade han sina löften, men afvaktade
  först en syssla för att kunna uppfylla dem. Detta inträffade efter nya
  två år; men då trodde hans vänner sig märka, att endast pliktkänslan
  qvarhöll honom vid sin förbindelse. Deras husliga omständigheter sades
  ej vara de bästa, ehuru hans inkomster, som omtyckt läkare, ej vore att
  förakta. Frun, hette det, var ingen husmoder; ty hon, som de flesta
  guvernanter, hade förmodligen hvarken haft öfning eller fallenhet för de
  småaktiga, men nödiga husliga omsorgerna.»
  «Dessa underrättelser erhöll jag småningom. Den tid vi uppehöllo oss i
  W—g, undvek Lönndal att träffa mig: likväl såg jag ofta en skymt af
  honom, när jag minst förmodade det. Så infann han sig äfven just då vi
  satte oss i vagnen för att lemna staden, och jag fick således ännu en