Leonna: En skildring ur lifvet - 17

detta äger ej lagmanskan. Det valspråk hon antagit heter: «les manières
sont tout» och hon gör det ena falska steget efter det andra på en bana,
som bör vandras med stadiga steg, ty en husmoders kall är ansvarsfullt.»
«Bärendorf sjelf, fastän min systerson, har jag alltför litet sett i det
husliga lifvet, — han var alltid upptagen af göromål eller förströelser
i och utom hus; nog vet jag, att bördsstolthet och yttre glans var hans
svagaste sida, men aldrig hade jag förmodat den urarta till den
småaktiga prålsjuka, som visar sig i tillbyggnaden på Johanneshof. Utan
kostnad har ej sådant aflupit. Huru förnuftsenligare, att spara denna
summa, tills han kunnat åstadkomma något solidare.
«Hade jag ej rätt, vis-à-vis Emma?» frågade hon sedan. «Stackars barn!
hos henne ligger något godt. Vill min goda Elise åtaga sig flickan, om
jag kan öfvertala föräldrarne att lemna henne hos mig på några år?»
Ett ja, syntes sväfva på den tillfrågades läppar, men en annan tanke
färgade hennes kinder. Hon tvekade att svara. Friherrinnan såg på henne
litet förvånad; Elise blef detta varse och sade bedjande: «Misstyd icke
min tvekan, nådig fru, det har inträffat omständigheter som — hvaröfver
jag vill förklara mig i morgon. Friherrinnan, som hedrat mig med sin
godhet, sitt dyrbara förtroende, har de största anspråk på mitt — men
kanske är det bättre nu; jag kan då inhemta friherrinnans moderliga råd»
— — Hon lemnade henne fröken Z—s bref, hvaruti hon lyckönskade henne
till bekantskapen med en man, som vunnit familjens bifall och aktning.
Elise hade vid mottagandet trott, att detta beröm gällde lagman
Bärendorf, men insåg snart sin villa. Hon berättade nu mötet med
Lindendal, hvars otvetydiga afsigt var att tillbjuda henne sin hand.
«Efter saken står på den foten, är det bäst att vi anbefalle den i Guds
hand, och sedan sofva på alltsammans:» sade gumman leende; hon omfamnade
hjertligt henne och kysste Leonnas panna.
* * * * *
En fjorton dagars torka, som väl varit gynnsam för den påstående
höbergningen, hade likväl gjort, att allt antagit ett förtvinadt och
förvissnadt utseende, i synnerhet sista dagarna, som varit öfvermåttan
varma och utan någon välgörande nattdagg.
Välkomna för landtmannen voro således de mörka moln, som uppstego på
vestra horisonten och gåfvo hopp om regn; af det tryckande i luften
förmodades ett åskväder. Det utbröt äfven omkring midnatten.
Leonna vaknade vid den första knallen. Hon steg upp, tog på sig
klädningen, och sedan hon undersökt spjället och fönsterhakar — som
likväl på landtmanér icke funnos — satte hon sig vid fönstret, för att
vid blixtens sken betrakta den sublima tafla, som låg framför henne.
Boningshuset var bygdt på en något brant sluttande backe, med en hög
stenfot på ena sidan; det var ditåt fönstret låg; nedanför backen var en
stor äng, der en bäck slingrade sig i många krokar; af torkan hade den
knappt varit synlig när Leonna om aftonen öfversett utsigten, men nu,
när molnen öppnat sina slussar, började äfven jordens ådror svälla;
bäckens bädd fylldes ögonskenligt allt mer och mer. Ängen begränsades af
en skog i fonden, till venster låg en vik af saltsjön, till höger några
landtmannaboningar.
Denna tafla, nu tom på hvarje lefvande föremål, insveptes några minuter
i ett ogenomträngligt mörker, och nästa ögonblick i det klaraste ljus,
uti hvilket regnet antog kristallens glans. Bäcken syntes då vara en
lång guldskimrande orm och sjön liknade en metallspegel; på detta
afstånd såg man icke huru vågorna tornade sig mot stranden.
Något likartadt har säkert skalden De la Motte Fouqué haft för sina
ögon, när han diktade sin «Undine» tänkte Leonna, när hon hörde en liten
hostning och fick ett lätt slag på axeln. Det var friherrinnan.
«Det gläder mig att Leonna ej blef skrämd, eller är rädd» — sade hon
vänligt och slog armen om flickans veka lif.
«Jag vaknade visst litet skrämd af den starka knallen, men hvem kan vara
rädd, när man ser något så skönt!» Hon visade på landskapet, som just nu
upplystes af en lång klar blixt.
«Och jag känner många menniskor, som aldrig skulle vilja skåda en sådan
scen,» sade friherrinnan. «Med fanatisk fruktan låta de skrufva till
sina fönsterluckor, om de finnas eller bädda de ned sig i dynor, för att
slippa höra och se — kan min lilla vän förklara sådant?»
«De måste ej i sin ungdom lefvat i den fria naturen, ej heller upplefvat
ett skådespel likt det närvarande,» svarade den unga flickan efter ett
besinnande. «Ty inneslutet i trånga rum, på tätt bebygda ställen måste
ljudet och ljuset bryta sig. Jag kan väl icke uttrycka mig rätt, som jag
önskade, men jag tror att det måste vara annorlunda i städerna, än på
landet. Som det lär ligga i menniskans natur att frukta hvad hon ej
begriper, så fordras väl antingen god undervisning, eller en så kallad
lyckträff, för att ingifva en bättre känsla och uppfattning af detta
naturfenomén.»
«Du har förklarat saken som en liten professor, söta Leonna! men säg mig
nu också, hvad var fallet med dig sjelf?»
«O! Jag har genomgått många grader,» svarade Leonna skrattande. «I min
första barndom, trodde jag när åskan gick, att Gud var mycket ond och
ville straffa någon; och detta i anledning af de böner och korstecken
vår gamla deja gjorde vid sådana tillfällen. Att mormor ej syntes frukta
åska och blixt, fann jag alls icke underligt, ty jag ansåg henne för den
bästa af alla menniskor. Sedan kom jag till Stockholm. Var det så, att
vi dessa åren ej hade några starka åskväder, eller om det jemna bullret
på gatorna förtog ljudet, nog af; åska och blixt hade der intet rum i
min tankegång; men hemkommen igen, då saknad och ensamhet gjorde
läsningen af några medförda goda barnaböcker till mitt käraste
tidsfördrif, fattade jag af mig sjelf en annan åsigt af saken! Det var
ju omöjligt att Gud, som är ¯godheten¯ och ¯kärleken¯, kunde ha den
afsigt att skrämma och hata sina barn, tänkte jag, och föll på den idén,
att han snarare ville locka oss till bättring och genom blixtskenet göra
oss uppmärksamma på den herrlighet och det ljus, hvartill vi sedan
skulle få komma efter döden, ehuru det visserligen gick öfver mitt
dåvarande begrepp, huru våra ögon skulle fördraga ett sådant sken — då
gaf ett bref från Ottilia Lurhjelm mig anledning att söka upplysning af
henne, och dess goda onkel. Jag lärde mig att inse upphofvet och de
välsignelserika följderna af ett åskväder, och beklagar nu hvar och en
som af okunnighet är rädd, och afhålles att njuta ett skådespel, som
mera än något annat, upphöjer själen till dess skapare.»
Med stigande rörelse och ett eget välbehag betraktade den åldriga frun
den unga talarinnan, der hon stod liksom förklarad i de täta, men likväl
allt svagare blixtarne; ovädret drog sig längre bort.
«Ha dina sednare begrepp alldeles utträngt de förra?» frågade hon.
«Sådant lär aldrig rätt låta göra sig,» svarade flickan leende. «Men de
ha ordnat sig; genom upplysning finner jag mig lycklig i min
öfvertygelse, om Guds storhet, allmakt och kärleksfulla omsorg om allt,
som lif och anda har. Huru vackert skall icke allt vara i morgon!»
«Leonna har i sin redogörelse helt och hållet glömt sin mamma?»
«Jag vet ej hvad hon tänkte deröfver,» svarade fröken litet förlägen.
«Jag var så sällan i mina föräldrars hus — och — händelsevis» — —
Friherrinnan afbröt ett ämne, som hon såg vara obehagligt, med den
anmärkning att, som ovädret stillat sig, vore det tid att söka hvilan.
* * * * *
Morgonsolen upplyste den vederqvickta naturen; hussvalan, som dagen
förut flugit omkring under ett ängsligt skri, gaf med sitt glada qvitter
tillkänna, när hon från jorden eröfrade ett byte för sina ungar under
taklisten. Boskapen, som den omsorgsfulla matmodren de två heta dagarna
hållit under skjul, gjorde höga krumsprång öfver sin återfunna frihet,
när den uttågade på betet. I träden qvittrade tusentals foglar sin
lofsång till skaparen: allt andades glädje och tacksamhet. Hvad gör
menniskan? — —
Löfsala värdinnan kom och frågade om fröken och mamsell Elise hade lust
att komma och plocka smultron i skogsbacken. Leonna var genast färdig;
äfven för Elise var denna lilla förströelse välkommen. Med
högtuppskörtade klädningar vandrade de bort. Under tiden och långt förr,
än de voro väntade, anlände de båda herrarna från Johanneshof.
Sedan Lagman Bärendorf med utsökt artighet helsat på sin tant,
presenterade han den på afstånd dröjande Lindendal.
Under ett långt innehållsrikt lif hade erfarenheten lärt friherrinnan
att något så när uppfatta menniskor, när hon såg dem första gången, och
hennes fattade vänskap för Elise, gjorde det här till en pligt att
skärpa blicken. Men var det något i hans utseende, eller hans röst, som
så frapperade henne? Det vissa var, att hon nästan stammade fram sitt
«var välkommen min herre!» under det en liflig rodnad färgade hennes
kinder. Men van att beherrska sig, dolde hon sin förvirring, och anslog
den vanliga sällskapstonen. Hade icke hennes systerson varit för mycket
upptagen af sin egen värda person, skulle han nog blifvit varse, att
tanten knappt kunde taga blicken från Lindendal, och endast med halft
öra, hörde på lagmannens ursäkter för deras tidiga ankomst.
«Morgonen var så charmant,» sade han, «och jag har några affärer att
uträtta i kyrkbyn hos Nordenskans junior. Jag har derföre ej låtit
spänna ifrån, utan reser straxt dit. Jag ville blott i förbifarten
aflemna min reskamrat, och rekommenderar honom hos min tant; hvilka
affärer som förer honom hit, derom har han ej gjort mig förtroende. Jag
har nu fullgjort mitt löfte till Tit. Z. i Borgå och aflemnat honom på
ort och ställe.» Under denna skämtsamma harang, hade friherrinnan fattat
sig, och tillsade om frukosten, som inom få ögonblick var i ordning.
Bärendorf var bortfaren och friherrinnan allena med den främmande. Hon
intog sin vanliga plats i gungstolen och anviste honom en stol nära sig.
Icke utan ansträngning började hon: «jag vill icke dölja, herr
Lindendal, att jag tror mig veta anledningen till er hitkomst. Mamsell
Sellzing, för hvilken jag fattat både vänskap och aktning — oss emellan
sagdt, är jag eljest för gammal och erfaren, att slösa med dessa känslor
— ja, hvad var det nu jag ville säga? — jo, hon visade mig i går ett
förtroende och omtalade ert möte, ert handlingssätt och edra yttranden,
som lika mycket hedra edra tänkesätt, som hon skall rättvisa ert val.
Men lemnom detta; hon återkommer väl snart, och tillfredsställ
emellertid en gammal gummas nyfikenhet. Så framt ej alla mina sinnen
bedraga mig är herr Lindendal nära anförvandt till en af mina
ungdomsbekanta. Jag skulle tro att denna frappanta likhet i ställning,
utseende och röst, endast kunde tillhöra en son, men namnet Lindendal
förvillar mig.»
«Det är också icke min fars namn jag bär, fru friherrinna,» svarade han
med någon förundran öfver hennes synbara rörelse. «Från helt unga år har
jag blifvit uppfostrad af min farbror, som af mig okända orsaker antagit
namnet Lindendal; som hans arfvinge, bär jag enligt hans vilja detta
namn. Min far hette Lönndal» — —
«Vidare min herre, hvad hade han för en syssla?» — —
«Han var bataljonsläkare vid ett svenskt regemente. Han dog och lemnade
min mor fattig med två ouppfostrade gossar; min bror, flere år äldre än
jag, visade håg för studier. En af min fars fordna vänner lagade så, att
han kom till Upsala; der förvärfvade han sig flere gynnare genom sin
flit, sitt stilla uppförande; mellan terminerna konditionerade han i ett
adligt hus på landet, hvars namn jag glömt, ty jag var då endast ett
barn, och långt aflägsen derifrån hos min farbror — min bror Arnold dog
vid tjuguett år af» — —
Han kunde ej fortfara, han varseblef, att hans berättelse hade gjort ett
för honom oförklarligt intryck på hans åhörarinna; ty vid hans sista ord
öfverfölls hon af en konvulsivisk darrning. Hon visade på en
vattenkaraff; sedan hon druckit ett glas, återhemtade hon sig något, och
sade med sväfvande röst:
«Förlåt, jag måste aflägsna mig för att i enslighet stilla min upprörda
själ, ty hvad ni sagt, har hos mig väckt smärtsamma hågkomster. Jag är
skyldig er en förklaring, och vill göra det med få ord, vi tala sedan ej
mera derom! Er far var min ungdomsvän, i mitt hus vistades er bror som
informator, och der dog han. — Hans död gjorde mig barnlös — ty min
Laura, min enda glädje, följde honom om få veckor i grafven! de
förenades der — — — Jag älskade Arnold som en son; er likhet med honom,
men ännu mera med er far, ger er stora anspråk på min vänskap. Mina
böner skola höjas till eder välgång!» —
Med vördnad kysste Lindendal den hand hon räckte honom. Han blef ensam.
Han insåg att det måtte varit mer än ungdomsvänskap, som uttalade sig i
hennes fråga och uttryck om fadren; då hade den ännu fina kinden skiftat
i rödt, sedan blektes den af moderssmärta och bittra hågkomster.
Men nu inträdde våra bärplockerskor, utan all aning om att någon
fremmande ännu var här, ty ingen hade mött dem och de öfverraskades af
att finna Lindendal, och ännu mer, att finna honom allena i rummet.
Med få ord underrättade han dem om hvad som händt. Leonna blef orolig,
smög sig till friherrinnans kammardörr och frågade med bedjande röst:
«Får Leonna komma in?» Ett vänligt «ja» blef svaret.
Bjuden till middagen af friherrinnan, kom Nordenskans i sällskap med
lagman Bärendorf. Då föreställde Lindendal dem Elise Sellzing som sin
fästmö, och intog platsen vid hennes sida under måltiden.
Friherrinnan hade någorlunda tillkämpat sig sin vanliga sinnesstämning,
och var en artig, treflig värdinna, men Leonnas vackra ögon buro spår af
utgjutna tårar, och hon iakttog den gamla med deltagande blickar; endast
hon blef varse det vemodiga uttryck, hvarmed denna betraktade de
älskande, som obekymrade om de andras närvaro vexlade tysta, ljufva ord
och blickar. Hon såg då en enslig tår bana sig väg på den ännu bleka
kinden, men som hastigt och oförmärkt af de andra, borttorkades.
I anledning af åskvädret förliden natt, berättade Bärendorf, på ett lika
muntert som pikant sätt, huru rädda tant Barbara och fröknarna Strutz
varit, huru de alldeles icke velat vara i sina egna rum deruppe, utan
inqvarterat sig i flickornas kammare, der luckorna kunde tillskrufvas.
«Likväl kan det väl hända, att vår vittra kusin Eva ger oss en poetisk
naturbeskrifning,» tillade han skämtande.
Hade han, som vi, varit underrättad om en katastrof under ovädret,
skulle han snarare förmodat en hjeltedikt, men då skaldinnan sjelf
spelade hjeltinnans rol, hindrades hon väl af blygsamhet att illustrera
händelsen.
Vi kunna dock icke låta bli, att helt prosaiskt meddela den, som en
motsats till hvad som på samma tid passerade på Löfsala.
I «frökenkammarn» sutto de tre nämnda fröknarna, vid det halfrunda bord,
som stod emellan båda fönstren; luckorna voro tillslutna och två
upptända ljus stodo på bordet, tvenne andra brunno på klaveret, (denna
der ovanliga upplysning, skulle enligt deras tanke förtaga skenet af
blixten genom de hjertformiga öppningarna på luckorna). Bata sof redan,
men de två äldre syskonen lågo vakna. Barbara hade nyss snusat och sedan
tagit fram glasögonen ur sitt foderal, i tanke att läsa i den medförda
«Andeliga Dufvorösten.» De andra skulle höra på; men huru, när man höll
för båda öronen, det lemnar jag derhän. Då öppnades mycket långsamt och
varligt den dörr, som förde till «spökkammarn;» huspigan kom ut derifrån
med en hög med kläder på armen, och ett ljus i handen; som dörren var
smal, måste hon nästan tränga sig ut med sin börda.
Hvad nu Eva Strutz, som satt med ryggen vänd mot denna dörr, såg, eller
trodde sig se, måste vi lemna osagdt, ty ännu har hon ej meddelat någon
sin upptäckt. Hon rusade upp af stolen; stötte i farten omkull den stol
hvarpå Barbara satt, och störtade med ett gällt ångestskri ut genom den
dörr, som förde till den mörka gången utanför.
Det fordrades en Hogarths pensel för att måla den tafla, som nu visade
sig i det af fem ljus upplysta rummet. Stolen, som ej måtte stått på
stadiga ben, låg åt ena sidan, Barbara åt den andra; glasögon, ridikyl,
snusdosan och «Dufvorösten» voro kringspridda på golfvet; Renata blek
som ett lik, hade väl ärnat springa ned, ehuru hon just icke rätt visste
hvarföre, men förskräckelsen förlamade hennes leder.
Pigan, som var en oskyldig orsak till denna villervalla, blef stående
helt förbluffad i dörren, med öppen mun och spärrade ögon. Nu uppgåfvo
Jeanette och Emma ett skallande skratt, och detta löste förtrollningen.
Pigan lade ifrån sig klädbördan, och hjelpte upp Barbara och hennes
tillhörigheter.
Eva återkom något skamflat; på tillfrågan, svarade hon, att hon tyckt
sig höra och se något alldeles «haskligt,» från inre rummet.
När hon nu såg orsaken till sin löjliga förskräckelse, frågade hon
häftigt hvad pigan hade der att göra denna tid på natten. Med den
näsvisa ton, sådant folk ofta antager mot dem de anse för bipersoner i
herrskapets hus, svarade denna: «hej! det man int hinner «pretestera»
med dagsljus, tränger man fuller göra om natten, vet jag. Jag har hängt
upp de kläder hennes nåd och fröknarna haft på sej de häran dagarna, och
tagit ned dem som ska i byke, vet jag, men allri kund jag «maschinera»
mej att jag derför sku tas för spök.»
Sådant var detta lilla äfventyr, som gaf ungdomen och köksdepartementet
anledning till skratt och skämt på alla tre fröknarnas, men i synnerhet
på Evas bekostnad. Att lagmannen var okunnig om detta, kom sig deraf,
att han och Lindendal reste innan damerna ännu voro uppstigna.
Lagman Bärendorf, som hade ett eget intresse att närmare lära känna
Nordenskans och ännu mera dess egendom, antog klyftigt nog med nöje en
bjudning att tillbringa morgondagen på Grönskog. De reste mot aftonen.
Lindendal blef qvar här, till dess hans följeslagare återkom för att
afhämta honom. Leonna måste fara med herrarna hem till Grönskog, för att
göra «les honneurs» som värdinna, med löfte att få komma tillbaka med
lagmannen. Vi hafva anledning att förmoda, att Johanneshof ej vann i
jemförelse med Grönskog, om det förras ägare icke var desto mera
egenkär.
Icke nog dermed, att den sistnämnda egendomens jordbruk var bättre
vårdadt, utmärkte den sig genom anspråkslös beqvämlighet, varaktighet i
anläggningen och ordningsanda, så väl i det yttre som inre af
hushållningen, lika mycket som den förstnämnda gjorde det genom yttre
prål och cacheradt slarf.
Vid återresan dröjdes en stund i kyrkbyn hos befallningsman. Leonna blef
alldeles förtjust i sin lilla brorsdotter, som var rask och välmående,
och hade enligt hennes tanke fått ett helt annat utseende. Maria
skrattade något tvunget och sade: att detta inträffar med alla små barn
under de första veckorna.
Lindendal for med lagman Bärendorf; dagen derefter reste han till sitt
eget nya hem, för att i början af september kunna ditföra sin fru. Elise
dröjde endast tvenne dagar på Löfsala. Hon måste äfven laga sig i
ordning. Hennes afsked från friherrinnan, som hon likväl hoppades
återse, innan hon reste från orten, och från Leonna, var ånyo ett bevis,
att själsfrändskap knyter fastare band än blotta slägtskapen.
Innan vi för alltid skiljas vid Elise Sellzing, hvars uppträdande endast
hör till de strödda partierna i vår teckning, anse vi oss böra redogöra
huru hon, med den uppfostran och bildning hon egde, ej dragit bättre
parti af sina den tiden i Finland sällsynta talanger, utan uppoffrade
sin bästa, vackraste tid, att med handarbeten förskaffa sig sin
bergning; ett företag som ofta ådrager sig missaktning af oförståndet.
Hvad var det som gaf henne mod? ty dertill fordras mera sannt och
moraliskt mod, än mången tror! Huru ofta hör man icke den bättre
klassens fruntimmer säga: «jag ville gerna arbeta något smått, för att
få det eller det, bara ingen skulle få veta det.» —
Sellzing hade varit en man, som i sina välmaktsdagar aldrig förhäft sig
öfver andra, och borde således icke sedermera så hafva känt dessa små
men hvassa nålstygn, småsinnet ger åt den olyckligblefne rike; men han
var ytterst känslig för sitt rykte som affärsman och köpman. När han,
genom andras oredlighet, kom på obestånd, lemnade han alltsammans åt
kreditorerne, på det ingen måtte förlora på honom, och sökte sig en
aflägsen boningsort, der han kunde lefva dold för alla dem som fordom
kännt honom. Denna sinnessjukdom, ty annorlunda kunna vi ej benämna
denna svaghet, som lemnade honom till rof för overksamhetens följder,
¯förslappning till själ och kropp¯, afhöll dottern att formera någon
jemnårig bekantskap, eller söka någon förströelse, tillhörande hennes
ålder. Hennes åsigt af lifvet blef allvarlig och reflekterande. Goda
frön, nedlagda i hjertats bördiga jordmån, utvecklade sig till ett inre
högre lif, osynligt för andra. Hon umbar frivilligt, hvad hon i början
¯försakade¯. Snart var deras lilla återstående kapital sammansmält;
öfvergifva sin far kunde hon ej; att genom yppande af sina kunskaper —
söka sig elever — tillät han icke; ty hon hade derigenom fäst
uppmärksamhet på honom. — Hon fattade nålen och saxen, och blef en slaf
för andras nycker och fåfänga.
Men hon lärde äfven känna menniskor, för hvilka det var en glädje att
arbeta; personer, lika upphöjda genom ädla tänkesätt, som välsinnade mot
mindre vällottade likar. Lyckligtvis kom hon att bo i samma gård med den
aktningsvärda familj, vi redan flere gånger omnämnt. De gåfvo i tysthet
akt på henne, och beredde henne mången liten oväntad glädje. Efter
fadrens död, ansågs hon nästan som en medlem i familjekretsen. Genom
tim-undervisning ökade hon sin inkomst.

_Friherrinnans berättelse, der ordspråket sannas: "Gammal kärlek rostar
aldrig!"_
Leonna hade följt Elise ett stycke på vägen; långsamt återvände hon.
Åter hade hon förlorat en själsförvandt; men hon ansåg det, som passerat
under denna korta tid af få dagar, som det lyckligaste förebud för
hennes egen lycka. Hon visste genom Elises förtroende, att Lindendal
varit hennes första och enda kärlek. De hade ömsesidigt genomgått ¯ett
tioårigt¯ prof. Lika många månader hade hon varit skild från sin Feodor,
— — och tiden hade varit henne så lång! «¯outtalad¯ kärlek måtte ändå
vara lättare att bära,» tänkte hon, «men tålamod och tro öfvervinner
allt!»
Hon återfann friherrinnan något upprörd; hon räckte Leonna handen, och
sade sorgligt leende: «Nu får du icke lemna mig så snart. Din närvaro
skall vara mig välgörande. Du måste hjelpa mig att skingra de sorgliga
minnen, åsynen af Lindendal, och deras stilla kärlekslycka väckt i min
själ. Först vill jag likväl berätta dig det hufvudsakligaste af mina
öden; sedan de blifvit uttalade, skall jag åter, som en kristen anstår,
bära dem med undergifvenhet för hans vilja, som pålagt mig dem.»
Med en känsla af nyfikenhet, blandad med det hjertligaste deltagande,
satte sig Leonna på en pall vid hennes gungstol. Vi meddela berättelsen
med friherrinnans egna ord:
«Jag var den yngsta af trenne systrar: fader- och moderlös vid fjorton
år. Jag upptogs som eget barn af en fru von Holst, en af min aflidna
moders ungdomsbekanta. Hon var för andra gången enka, och hade blott en
obetydlig pension efter sin man att lefva af.»
«Du som mången annan kunde fråga, huru hon i dessa omständigheter ville
åtaga och belasta sig med en ung person, som fordrade kläder, föda och
uppfostran. Saken var denna. Hon hade så väl sjelf, som genom sina begge
giftermål, mångfaldiga slägtförbindelser, både i Sverige och här i
Finland. Jag hade fallenhet för alla den tidens granlåts-arbeten, uti
hvilka än den ena än den andra af hennes bekanta skänkte mig
undervisning. Snart blef hon således, äfven för min skull, allt mera
välkommen på sina långvariga besök; ty under det hon roade sällskapet
med sitt muntra och lifliga umgänge, med sina ofta snillrika infall,
arbetade jag från morgon till sena aftonen för den familj, der vi
uppehöllo oss.»
«Jag var aderton år, när fru Holst reste jemte mig, för att besöka en
nära anförvandt, som bodde i en af Södermanlands småstäder. Ehuru
underrättad om vår ankomst, hade familjen rest till hufvudstaden på
några veckor, men lemnat tjenstfolket befallningar för vårt
emottagande.»
«Fru Holst, som under resan klagat sig illamående, intog vid framkomsten
genast sjuksängen. Händelsen ville, att husets vanliga läkare rest bort
på en tid. Hans tjenst förrättades af en ung medicine-kandidat, som nu
efterskickades.»
«Hennes sjukdom varade i flere veckor. Den unga läkaren, hvars namn var
Lönndal, visade henne en outtröttlig omvårdnad. Hvarje ledig stund
egnade han oss. Han medförde intressanta böcker, läste ur dem för oss,
och talade sedan om det lästa. På sådant sätt inträdde jag i en för mig
förut okänd verld och han gjorde allt större intryck på mitt obevakade
hjerta. Tusende små bevis sade mig också, att jag ej var honom
likgiltig; detta uttalade sig i hans blick, i röstens modulationer, men
aldrig i ord.»
«På engång blefvo hans besök mera sällsynta och korta; dröjde han
någongång och fru Holst, som vant sig vid hans föreläsningar, uppmanade
honom att fortsätta dem; var han ytterst tankspridd och tystnade snart.
Såg jag då upp från mitt arbete, fann jag hans ögon fästade på mig med
ett ömt, men sorgligt uttryck.»
«En dag, den står så lifligt för mitt minne, fastän nära ett halft
århundrade förflutit sedan dess — en dag kom han för att taga afsked.
Han var utnämnd till chirurg vid ett lazarett, och skulle genast dit och
mottaga sysslan. Som ett åskslag på en klar dag träffade mig
underrättelsen om hans bortresa, men jag hyste ännu alltid det hopp att
han i skilsmessans ögonblick skulle uttala det, hvad jag trott mig läsa
i hans blickar. Då jag, som med möda återhöll de frambrytande tårarne,
ville följa honom som vanligt genom yttre rummet, tillät han det ej,
tryckte blott häftigt min hand till sina läppar och störtade ut.»
«Sex veckor derefter underrättade oss tidningarne att han var gift.»
* * * * *
«Fem år hade förflutit, och ännu hade ingen utträngt hans bild ur mitt
hjerta, då jag oförmodadt träffade honom på en bal i W—g. Han var då
bataljonsläkare. Han hade åldrats och jag tyckte mig i hans ansigte
finna ett drag af bitterhet, som förr icke var synligt der.»
«Öfverraskningen var ömsesidig; men han fann sig snart och utbad sig,
att för oss få presentera sin hustru, som äfven var på balen. Hon var
ett långt, blekt fruntimmer, som syntes vara äldre än han; det låg något
hvasst i hennes anletsdrag.»
«I hennes närvaro berättade han, att de voro jemnåriga, att de förlofvat
sig vid 18 år, men att han först vid 26 år kunnat hemföra henne som sin
hustru.»
«Af några våra bekanta på stället, som kände dem, erforo vi sedermera,
att detta äktenskap icke räknades till de lyckliga. Deras bekantskap
skedde i ett hus, der hon var lärarinna, och der han, ännu gymnasist,
läste med sönerna. I ungdomligt svärmeri bytte de löften, eder och
ringar; snart voro de skiljda åt hvar sitt håll, korresponderade
flitigt; men återsågo ej hvarandra på fem år.»
«Hon, som lefde blott i tanken på honom, fann sitt ideal förskönadt
genom de manligare dragen. Han åter hade säkert funnit mången flicka,
som öfverträffat henne på utseendets vägnar, men då ingen gjort något
djupare intryck på hans hjerta, förnyade han sina löften, men afvaktade
först en syssla för att kunna uppfylla dem. Detta inträffade efter nya
två år; men då trodde hans vänner sig märka, att endast pliktkänslan
qvarhöll honom vid sin förbindelse. Deras husliga omständigheter sades
ej vara de bästa, ehuru hans inkomster, som omtyckt läkare, ej vore att
förakta. Frun, hette det, var ingen husmoder; ty hon, som de flesta
guvernanter, hade förmodligen hvarken haft öfning eller fallenhet för de
småaktiga, men nödiga husliga omsorgerna.»
«Dessa underrättelser erhöll jag småningom. Den tid vi uppehöllo oss i
W—g, undvek Lönndal att träffa mig: likväl såg jag ofta en skymt af
honom, när jag minst förmodade det. Så infann han sig äfven just då vi
satte oss i vagnen för att lemna staden, och jag fick således ännu en