Leonna: En skildring ur lifvet - 24

se, huru lycklig Leonna var på en tid, då din närvaro förmått gifva allt
en annan vändning.» Sedan återtog han sina tidningar, men lemnade ej
vännen ur ögnasigte.
Oro och glädje, deltagande och ånger, bedröfvelse och sluteligen
farhågor öfver hvad alla dessa olyckshändelser skulle inverka på hennes
kropp och sinnen, omvexlade i Feodors själ under läsningen, och
återspeglade sig i hans ansigte. Några minuter satt han sedan försänkt i
smärtsamma tankar. På en gång spratt han till, en ryslig tanke hade
fallit honom in. Det hade ej undfallit honom, att majoren gifvit sin fru
några hemliga vinkar: hvad betydde väl dessa? — var Leonna död, eller —
fasansvärda tanke! — hade sorgen rubbat hennes sinnen! — Han störtade
till majoren, som ännu bibehöll sin tystnad. «Af barmhertighet Ivanoff!
har du flere bref, eller» — han förmådde ej mera, utan sjönk ned på en
bredvid stående stol.
Han erhöll då det andra brefvet, jemte några uppmuntrande ord af
majoren; Feodor läste och återläste det på nytt, tryckte brefvet med
förtjusning till sina läppar. Det sade honom, att hon lefde, att hon var
fri, och att han lefde i hennes minne! — —
* * * * *
Feodor omtalade sedan för majoren och hans fru den resa han föregående
sommar gjort till Finland, de sammanträffande omständigheter och
underrättelser, som missledt honom samt motiverna ¯till¯ och för hans
handlingssätt. Båda insågo äfven det ädla deruti, men förebrådde honom
sitt ringa förtroende till dem; sluteligen måste de äfven medgifva, att
denna hans tystnad bevisade hans starka tro på deras vänskap för honom.
Feodor ville genast resa, för att genom natt och dag skynda till den
älskades fötter, och erhålla tillgift, men vännerna föreställde honom
svårigheten och olägenheten af att meddela sig åt Leonna, när hon bodde
i brodrens hus, hvars lynne ingalunda förbättrat sig. Det var långt
ändamålsenligare att i sällskap med majorskan och onkel Ludvig göra
denna resa. Onkeln kunde, som vän till Leonnas far, ega anspråk på
sonens aktning.
Andra dagens post medförde tvenne bref; det ena från Ludvig, att allt
var klart för afresan; det andra från Leonna, som underrättade dem om
Petters död. Att detta dödsfall, ehuru olyckligt i sig sjelft, ingalunda
var obehagligt för våra resande, inses lätt. De sluppo derigenom många
obehagligheter, och med god vind och glada hjertan seglade de nu till
vänskapens och kärlekens ¯gröna hopps udde.¯

_Återseende. — Brudsorgen och Slut._
För att undvika dammet, och njuta af den uppfriskande morgonluften,
reste det nuvarande «Grönskogsherrskapet» helt tidigt en vacker
söndagsmorgon till kyrkan. De stego af hos pastorns, der de anmälde sin
återkomst till middagen med en kalffjerndel och ett knyte grönsaker.
Sedan de något ordnat toiletten, återstod en timme till
sammanringningen. Leonna begagnade denna tid för att besöka sina
älskades grafvar. De af henne ditsatta träd och rosenbuskar syntes arta
sig väl och hon hade nyss satt sig på den grönskande torfbänken, då hon
hörde att någon närmade sig. Hon såg sig om och fann det vara Greta
Lisa, jemte en annan person, ännu dold bakom Bärendorfska grafvården.
«Backstugu mor,» som säkert ej trott sig finna någon här, gjorde ett
ofrivilligt utrop vid åsynen af sin unga fröken. Den andra steg då
hastigt fram — det var Feodor. — — — — —
Han och hans ressällskap hade denna morgon anländt till den förr omtalta
gästgifvargården. Något trötta efter den resa de gjort genom natten,
önskade Ottilia och äfven onkeln dröja här några timmar, innan de
begåfvo sig på vägen till Grönskog, Leonnas nuvarande bostad. Men Feodor
hade ingen ro att följa deras exempel. Till fots vandrade han dessa tre
verst, och befann sig snart i backstugans grannskap. Greta Lisa stod vid
källan, för att upphemta vatten. Hon uppgaf ett rop af förvåning och
glädje, när hon kände igen honom; enträget bad hon honom stiga in i
stugan, men han nekade. Han ville blott göra henne några frågor, och
hvem dessa gällde, känna vi nog. Hon, som ingenting högre önskade, än
att få tala om sin söta fröken, berättade nu om kaptenens död och
frökens svåra sjukdom, och huru hon sjelf vårdat henne under densamma,
huru tålig och mild fröken varit o. m. d.
Greta Lisa redan kyrkklädd, frågade om icke «nådig herrn» ville se huru
vackert hennes man planterat träd omkring Nordenskansska grafven. Der
hade, sade hon, den stackars goda fröken suttit så ofta och fällt så
många tårar. — De gingo, och funno — som Greta sedan alltid uttryckte
sig — ¯engeln stående vid grafven¯.
* * * * *
Att skildra deras återseende, är öfver vår förmåga. Det finnes ögonblick
i lifvet, der tid och rum försvinna.
«Saligheter, som förlängas,
Härda endast Gudar ut;
Menskohjertat skulle sprängas,
Toge ej dess tjusning slut.» —
Huru förtjusta våra unga älskande än voro, påmindes de af kyrkklockorna,
som nu ringde tredje gången, hvarest de voro. Äfven Greta Lisa, ett
deltagande, men förläget vittne till detta oförmodade möte, tog sig
«dristigheten» att anmärka kyrkfolkets nyfikenhet och prat, när de sågo
herrskapet här.
«Kom med mig till prestgården,» sade Leonna och tog Feodors arm. När de
veko om ett af kyrkans hörn, stötte de på några personer stående i en
lyssnande ställning, det var «triumviratet,» — en benämning de erhållit
af gamle Nordenskans — och från hvilka Leonnas svägerska redan
bortflyttat. Nästan med förakt besvarades Leonnas höfliga helsning af
dem.
Utanför kyrkporten mötte de Brandén med sin fru, som fåfängt väntat på
Leonnas återkomst. Hon presenterade nu Feodor, som en aflägsen slägtinge
till hennes aflidne fader. Åsynen af menniskor förde äfven Feodor till
besinning. Nu först erfor Leonna ¯när¯ och med ¯hvem¯ han kommit och
hvarest hans sällskap befann sig. Leonna var rusig af glädje. Hon ville
hasta till sin Ottilia.
Brandén vände om till prestgården och anstaltade om häst och schäs, och
snart lågo vännerna slutna i hvarandras armar. Äfven onkeln tog ut sin
del af återseendets glädje.
Middag åts på prestgården; både pastorn och hans fru kände genast igen
den fordne löjtnant Karlowitsch; här först erfor Leonna, att Feodor var
öfverste, men det gjorde hvarken till eller ifrån. Hon såg i honom blott
sin Feodor.
Händelsevis nämnde pastorn under samtalets gång namnet Bärendorf.
Ottilia såg leende på Feodor; han rodnade lätt; ännu hade ej någon
förklaring egt rum emellan de älskande, de voro sälla i blotta
åskådandet.
Sent anlände de allesammans till Grönskog; efter en lätt aftonmåltid
skildes de alla åt. Leonna förde Ottilia till sitt rum, inom hvilket det
för henne bestämda låg. Här visade hon vänninnan den sofvande Amalia.
Hon hade ej yppat ett ord om hvad hon kände rörande barnets härkomst, ty
hon ansåg blott sina egna hemligheter vara vänskapens gemensamma egendom
och rättighet. Hon sade blott att hon aldrig tänkte skilja detta barn
ifrån sig.
Långt inpå natten sutto vännerna hand i hand. Ottilia berättade om sitt
lyckliga hem, sin älskade man, sin goda svärmor och sina barn. «Du
skulle se min lilla Kosta,» sade hon, «dess lifliga, till och med ystra
sinne styres så lätt af hans ömhet för mig, hans kärleksfulla lydnad för
fadren, och en tidigt inplantad vördnad för farmor. Jag är i sanning en
lycklig mor, men huru svårt vore ej mitt ansvarsfulla kall, om jag ej
hade ett sådant stöd i min make. O Leonna! ljuf är den qvinnas lott, som
är fästad vid en rättskaffens man. — Jag tillstår att, ehuru högt jag
älskade Konstantin, föreföll det mig i början af vårt giftermål många
gånger smärtsamt, att han var af, och att äfven våra barn skulle fostras
upp i, en annan trosbekännelse än min egen. Nu har jag längesedan
insett, att det är ¯anden¯ som gör lefvande, och att vi alla ega samma
kärlek, en tro, och ett hopp!»
Under sådana samtal går tiden fort, midnatten inföll, innan vännerna
lade sig.
Ottilia sof ännu, när Leonna efter sin vana gick för att göra en
promenad i trädgården. I en af sidogångarne träffade hon ganska oväntadt
Brandén och Feodor, fördjupade i ett samtal, under det att de rökte sina
morgonpipor. Man skämtade öfver detta tidiga möte, och Leonna frågade,
om öfversten kände igen sig på Grönskog.
Brandén svarade i hans ställe: «Öfversten finner att allt här blifvit
förskönadt, men säger tillika, att han är hitkommen för att beröfva oss
den skönaste prydnaden; och jag inser ganska väl, — att fröken Leonna
har sin hand med i spelet,» tillade han leende.
«Din värdiga förmyndare uttalar min önskan, dyra Leonna,» sade Feodor
och tryckte en varm kyss på den hand han fattat. «Tillåter du, så låta
vi lysa för oss om söndag?»
«Så snart? Hvartill en sådan skyndsamhet, bästa Feodor?» frågade hon
litet häpen.
«Emedan våra vänner endast kunna uppehålla sig här två eller högst tre
veckor och du önskar väl lika mycket som jag, att de blifva vittnen till
våra löften, till min sällhet att kalla dig maka? Huru angenämt för dig
att under vår resa njuta af Ottilias sällskap och besöka henne i sitt
hem; eller huru min älskade?»
«Resa? Har du icke afsked ur tjensten? Blir du icke här, det var likväl
min goda fars önskan.» — Hon såg sig om, Brandén hade lemnat dem.
«Om han lefvat, och icke gifvit mig dig under andra vilkor,» svarade
Feodor. «Men nu är allt annorlunda än förr. Jag eger nu ett hem, som är
värdigt, att min älskade Leonna inviger det till vårt jordiska paradis.»
— Och nu underrättades Leonna om den händelse, hvarom hon ännu icke fått
minsta vink. Hon ansåg den nästan för en vacker dikt. Hon, den finska
flickan, uppväxt bland nordens tall- och granskogar och dess gråberg,
skulle förflyttas till drufvornas hemland. — — Äfven vid den älskades
hand, var tanken på en skillsmessa från barndomshemmet, från
fosterbygden tryckande; men när hon tänkte på hvad en annan snar
förändring skulle medföra olägenheter för Brandéns, som hon lärt sig
högakta och värdera, försonades hon snart med denna tanke, ty Feodor
visste råd för allt.
Kunde Brandén utan förlust lemna Leonna i förskott några års intresse,
vore det bra, det skulle i alla fall endast utgöra hennes egen
handkassa. Kapitalet fick blifva innestående i egendomen, och han dess
förvaltare, tills de om några år besökte hennes hemort. Under tiden hade
Brandén hunnit repa sig, och Feodor målade framtiden så skön, att Leonna
glömde det närvarande, tills den stora matklockan sammankallade tjenst-
och arbetsfolket till frukost. Då lemnade de trädgården.
Den första, som mötte dem på gården, var lilla Amalia, som kom
springande dem till mötes, för att helsa god morgon på tanten. Barnet
smög sig sedan något förläget intill henne, vid åsynen af den fremmande.
Feodor, som ännu höll Leonnas arm inom sin, kände en lätt darrning
genombäfva den hulda. Han såg på henne frågande; en tår svällde i hennes
öga, men hon borttorkade den hastigt, kysste barnets panna och tryckte
henne intill sig, sedan vände hon sig till honom. «Du känner ännu icke
alla vilkor för mitt egande,» sade hon leende genom tårar. «Jag har för
alltid upptagit detta barn, som mitt eget. Du måste först lofva mig att
vara för henne en god och älskande far.»
«God morgon mitt unga herrskap!» ljöd det nu muntert från trappan, innan
han ännu hunnit svara. De omringades af Ottilia, herr och fru Brandén,
som alla brydde dem för sin långa morgonpromenad. Herr Brandén
underrättade sällskapet, att kapten Lurhjelm rest bort helt bittida
denna morgon, emedan han ej kunde vara borta från fartyget.
Vid frukosten, der äfven barnen voro tillstädes, frågade Feodor af fru
Brandén, hvem den lilla sorgklädda flickan tillhörde. Hon som alla andra
trodde Amalia vara Petters dotter, och berättade nu huru ädelmodig
Leonna varit emot sin svägerska, och att hon upptagit deras barn som
sitt eget.
En stund sednare satt flickan på Feodors knä, och lekte med ordnarne,
som prydde hans bröst. «Vill du hålla af mig och kalla mig pappa?»
frågade han barnet.
«Å jo, hvarför icke, men då måste du alltid vara god mot Malla, och
hålla af tant Lonna också, och aldrig resa bort ifrån oss,» svarade den
lilla.
«Reser jag bort, får du komma med,» försäkrade han.
«Men tant Lonna måste äfven vara med, eljest kommer jag icke.»
«Det förstås;» med flickan på armen nalkades han damerna, som sutto och
arbetade ute på trappan.
Amalia slog sina små armar om Leonnas hals och frågade: «Får jag kalla
den här herrn för min pappa, lilla tant?»
«Om han vill tillåta det,» svarade Leonna, icke utan en liten bäfvan i
rösten.
«Huru kan min egen Leonna sätta det i fråga?» invände Feodor mildt
förebrående. «Det är sannt, hennes far var icke min vän, men han var din
fars son, din bror, och du älskar barnet. Om också icke mitt eget hjerta
skulle tala till barnets fördel på ett för mig obegripligt sätt, skulle
din blotta önskan vara min lag, så väl i detta som i alla andra fall.»
«Ja så sägen j allesammans före brölloppet, mina herrar, men huru går
det sedan?» Det var fru Brandén, som skämtande sade så; men hennes man,
som osedd af henne hade närmat sig, svarade med tonvigt: «som det går
hvarje löftesbrytare!» Frun bytte genast om samtalsämne, och syntes,
genom fördubblad vänlighet mot honom, vilja försona ett förhastadt ord.
Detta anmärktes endast af Ottilia, som anade, att «löftesbrott» vidrörde
en ömtålig punkt i deras äktenskapliga lif. När hon yttrade denna
förmodan till Leonna, svarade hon endast med en lätt suck: «hvar finnas
rosor utan törnen?»
Spelare redan som ung, hade Brandén, af kärlek till sin nuvarande fru,
aflagt ett högtidligt löfte att aldrig spela mera, och hållit det i
tvenne år, men sedan dukade han åter under för frestelsen, och förstörde
hennes förmögenhet. Vid brädden af sin undergång, hafva vi sett huru han
genom en fast vilja åter reste sig.
Tisdagsmorgon reste Ottilia för att besöka sina föräldrar; hon medförde
sin lilla Natinka med dess sköterska. Feodor och Leonna jemte lilla
Amalia gjorde sällskap, emedan de sedan skulle fara till Lovisa, för att
göra några uppköp och beställningar för brölloppet och den tillärnade
bortresan. De fingo alla rum i den något gammalmodiga men beqväma
resvagnen.
Huru ofantligt det fägnade «Hertola nåden» att få se sin styfdotter, fru
platsmajorskan och den vackra löjtnant Karlowitsch, som nu var öfverste,
och huru ofantligt ledsen hon var att ej få se sin högtärade måg, herr
platsmajorn, allt detta måste vi gå förbi, och endast säga, att hon var
vid ett briljant humör, ty hon hade sin man hemma nu; sjuklighet
hindrade honom numera att fortsätta sitt, hvad hon kallade,
«lösdrifvarlif.» Han vårdades ömt af sin verkligen godsinta hustru: att
hon dagligen tömde sin halfva silfverkanna med hembrygdt öl, hörde
endast till dieten, utan att medföra någon synbar verkan.
Hedda Smitt, som hon af godhet, af vana och brist på annat
fruntimmerssällskap behöll hos sig, var nu tillfälligtvis borta hos en
af grannarna, och ingen af de fremmande hörde henne nämnas.
Sedan middagen var förbi, öfverhopades Leonna både af värd och värdinna
med så många frågor rörande brodrens död, sterbhusets affärer och
Brandéns förhållande som förmyndare och förvaltare af Grönskog, att det
var ingen lätt sak att undkomma dem. Feodor förlorade tålamodet, tog en
tobakspipa och gick ut; äfven Ottilia gick för att se sig om efter
barnen, som lekte i trädgården under ryssinnans uppsigt. Hon varseblef
dem snart vid ändan af en gång, der en grind förde ut till en åker.
Det förundrade henne att se Hedda Smitt — som förmodligen inkommit genom
grinden — stå och hålla lilla Amalia på armen. Som Ottilia ej ville
störa, aflägsnade hon sig utan att blifva bemärkt och tog en omväg, som
förde till en gammal tät sammanvuxen löfsal. Bakom denna löfsal hade hon
som barn planterat och vårdat några vilda hallonbuskar; det föll henne
in att se om de ännu funnos till. De stodo ej allenast qvar, utan hade
förökat sig i mängd, och buro mogna bär. Hon ville plocka något för
Leonnas räkning och bröt ett stort tistelblad, för att bevara dem.
Under det att hon stod och ömsom plockade och åt, hörde hon tvenne
röster i löfsaln, i den ena igenkände hon genast Feodors, i den andra en
fruntimmersröst, som hon förmodade Leonnas. Hon böjde sakta undan
grenarne i tanke att gyckla med de älskande, och såg Feodor och — Hedda
Smitt.
Mot sin vilja blef hon nu vittne till ett samtal, från hvilket vi vilja
förskona våra läsare; det upplyste henne om något, som vi tyvärr länge
anat.
Okunnig om att fremmande inträffat under hennes frånvaro, hade Hedda
återvändt från granngården öfver åkern genom grinden, och blef då
oförmodadt varse lilla Amalia. Häftig som alltid, fattade hon flickan i
sina armar och utbröt i gråt; deraf blef lilla Natinka skrämd, och
sprang skrikande till sin vakterska, som Hedda då först blef varse. I
tanke att undandraga sig dennas nyfikna blickar, äfvensom att utplåna
spåren af sina tårar, innan hon ville visa sig i huset, der hon nu
förmodade resande gäster, skyndade hon till den ett stycke derifrån
belägna löfsaln, och fann Feodor. — — —
Hans härvaro, åsynen af det fremmande barnet, och den ryska qvinnan,
lätt igenkänlig på drägten, väckte hos Hedda för första gången alla
svartsjukans och förtviflans demoner, som kunna rasa i sådana
qvinnohjertan, som hennes. Hon öfverhopade Feodor med ursinniga
förebråelser, som hvarken hade hof eller sans, och lemnade honom ej
tillfälle att yttra ett ord; ja vi måste tillstå, att han äfven var så
skakad, så tillintetgjord, att han snarare liknade en bildstod än en
menniska; aldraminst såg man i honom krigaren, som med mod och köld sett
fienden i hvitögat.
Hedda brydde sig ej heller om något svar, utan rusade utåt gången,
fattade Amalia i sina armar, och bar det genom hennes häftighet
förskrämda och gråtande barnet in till Feodor, ställde det framför honom
och sade andfådd och snyftande: «Här är beviset på den kärlek jag hyste
för dig, och din trolöshet — och nu blygs du icke att» — — — — «För Guds
skull mamsell, betänk att någon kan höra er!» utbrast han sluteligen.
Hedda hejdade sig obegripligt fort, och såg sig oroligt omkring.
«Om detta är sanning» — Feodor torkade kallsvetten från sin panna — «om
detta är sanning, ni vet huru litet ni fordom höll er vid den — så tala:
visste då er syster? känner Leonna?» — Han kunde ej fortfara.
«Marie kände att det var mitt barn,» svarade Hedda med lägre stämma än
förut; «hon upptog det i stället för sin flicka, som föddes och dog
under det Petter var bortrest. Han hade aldrig någon misstanke derom.
Men Marie gjorde det icke af medlidande för mig eller barnet,» tillade
hon bittert, «hon ville icke skämmas för sin syster, liksom icke många»
— — —
«Än Leonna?!» Feodor hade fattat tag i en trädgren, den skakades som af
en häftig blåst.
«Hon har sedermera genom mig fått veta att ni är barnets far, men icke
hvem modren är.»
«Ni är lika föraktlig som lågsinnad!» utbrast nu Feodor utom sig. «Du
hade således ej försyn att drypa ditt gift i oskuldens öra, och likväl
icke hålla dig vid sanningen. Likväl är det bättre så — Hon, den rena,
skulle fasat vid åhörandet af en sanningsenlig bikt af dig. — — Gå! visa
er aldrig mer för mina ögon, och på det behofvet icke hädanefter måtte
drifva dig till lögn och brott, så se här.» — Han tog en bundt med röda,
blå och hvita sedlar ur sin plånbok, stack den i hennes hand, sköt henne
ut genom ingången till löfsaln — «här är medel att resa till en annan
ort, och börja en annan lefnad.»
Hedda hade först dragit undan handen, men besinnade sig åter vid hans
sista ord; dolde skyndsamt de erhållna penningarna, och ilade bort samma
väg hon kommit.
* * * * *
Ottilia befann sig under tiden i en kinkig belägenhet; i tanke att spela
de älskande ett spratt, hade hon intagit en obeqväm ställning mellan
hallonbuskar och halft murknade trädgrenar. Men då hon, i stället för
Leonna, såg och ¯hörde¯ Hedda, ¯hade¯ hon så gerna aflägsnat sig, om
detta gått an, utan att genom ett oundvikligt prassel röja sin närvaro.
Hon blef således stående; måhända tog äfven nyfikenheten ut sin rätt, ty
det hon hörde, rörde ju en person, för hvilkens öde detta
sammanträffande kunde blifva af vigt.
Hedda var borta; Feodor satt med händerna sammanknäppta, armarne
utsträckta och blicken stirrande. Han syntes hvarken höra eller se.
Barnet stod ännu der och såg på honom med ängslan, oviss om hon tordes
gå bort. Då tog Ottilia sitt parti, lemnade sin post, och inträdde i
löfsaln. Utan att låtsa om Feodors närvaro, gick hon till Amalia, gaf
henne de hallon hon plockat; vänligt bad hon henne gå och dela med sig
åt lilla Natinka. Det lätt tröstade barnet sprang bort.
Feodor hade åsett detta utan att säga ett ord, utan att förändra sin
ställning; vänskapen för Leonna ingaf den blygsamma qvinnan dristighet
att väcka honom till sans; hon lade sin hand på hans axel, sägande: att
hon varit ett ofrivilligt vittne till hvad som nu passerat, att hvad som
skett ej kunde ändras, men afbedjas och försonas. Det stode i hans makt
att genom sitt framtida uppförande göra Leonna lycklig, vara en öm och
förnuftig fader för barnet — och derom hade ju hon sjelf bedt honom i
dag. Kanhända var Leonna helt och hållet okunnig om hvad som rörde
barnet, och att det endast varit ett infall af Hedda att låta Feodor tro
motsatsen. Ottilia tog detta nästan för gifven sak, då Leonna aldrig
yppat något för henne, som likväl egde hennes förtroende. Hon ansåg det
således vara det bästa att förtiga denna ledsamma omständighet,
åtminstone tilldess de lemnat orten.
Nedslagen, försänkt i tankar, synbart icke de behagligaste, hade Feodor
afhört hvad hon sagt, småningom syntes de dock reda sig, och antaga en
färg af beslutsamhet. Hans långvariga tystnad var plågsam för Ottilia,
som nästan var färdig att lemna honom, då Feodor tog hennes hand. «Ni
var min goda engel, fastän jag vid er uppenbarelse varit färdig att
sjunka i jorden af blygsel, om jag blott kunnat,» sade han. «Äfven jag
börjar nu tro att Leonna icke vet — icke hört — — ty Hedda är en lögnens
ande. Jag skulle icke eljest; — — dock jag vill ej försvara mitt fel,
genom hennes — men huru uppslå mina ögon mot Leonnas rena oskuldsblick!
Det är som den skuldbelastade själen inför sin domare — sanningen måste
likväl fram; förr har jag ingen frid med mig sjelf.» — —
«Detta länder er till heder, gör hvad ni finner för godt. Låt det likväl
icke ske medan vi äro här. Och om Leonna verkeligen vet, att ni är
Amalias fader, men icke vet hvem modren är, bör ni dölja det; ty det
skall smärta henne, att en bekant flicka fallit så djupt.»
* * * * *
Ingen af husfolket hade sett Hedda; således visste ingen, att hon kommit
tillbaka. Ingen förstod ryssinnan, som trott det vara någon förryckt
qvinna från grannskapet, och när Amalia småjollrade om moster Hedda, att
hon klämt och kysst henne och grälat på hennes nya pappa, trodde Leonna,
att barnet drömt. Ottilia, som ej önskade att någon förklaring skulle
ske på Hertola, sökte hindra de älskande att vara på tu man hand, och
tack vare fru Lurhjelms outtröttliga pratsamhet! ty när Feodors synbart
förstämda lynne ej kunde undgå Leonna, trodde hon det härröra deraf att
hennes nåd i synnerhet ansatte honom.
Öfversten och båda damerna skulle tidigt morgonen derpå resa till
Lovisa, för att der göra sina inköp. Båda barnen lemnades under
ryssinnans uppsigt, med sträng tillsägelse af Ottilia att hålla sig
invid dem, och sköterskan efterkom gerna sin matmoders vilja, «ty hon
var sjelf liksom litet rädd för den galna menniskan hon sett,» yttrade
hon.
Morgonen var vacker, luften klar, ehuru hvita skyar ännu simmade på de
aflägsna ängarne; det var icke utan att likasom något dimartadt äfven
lagt sig öfver de tre personers lynne, som sutto i vagnen. Leonnas ögon
voro röda, liksom af en sömnlös natt, eller tårar. Feodor var orolig,
och Ottilia plågades af förlägenhet, öfver sin egen oförmåga, att genom
något muntert infall skingra detta töckenartade.
Med åsynen af Rönnbacka framträdde dock hos dem alla gamla kära minnen,
och när de kommo fram till staden, var Feodor den älskvärdaste fästman,
som i sin fästmös ögon sökte läsa den minsta önskan, för att uppfylla
den.
Leonna var tacksam, och ville äfven visa sig munter och glad, men det
ville ej lyckas. När Ottilia anmärkte, huru tankspridd hon ofta var,
klagade hon öfver hufvudvärk. «Det är ¯brudsorgen¯,» menade majorskan
leende, och Leonna gaf henne rätt deri; sägande, att hon hade något
vigtigt att tänka på. Hvad, det skulle de snart erfara.
När de valt och upphandlat tyger och diverse, och återkommit till sitt
logis, felades ännu hvita handskar; för att välja dessa, gingo de ut
straxt efter middagen. När de inträdde i den förnämsta handelsboden,
stodo trenne fruntimmer vid disken och sågo på kattuner. Det var fru
Ström och hennes båda döttrar Lotta och Lova.
Det nästan svartnade för Leonnas ögon, hon vågade ej se upp, aldraminst
på Feodor. Men han, som genast kände igen dem, helsade artigt och med
den glädje, som åsynen af äfven likgiltiga personer alltid väcker hos
oss efter en längre frånvaro, gjorde han sig påmint som en bekant från
förra tider, och sade dem, att han endast vore hitkommen, för att röfva
bort en flicka, som han älskat öfver fem år, och presenterade för dem
sin fästmö.
Båda systrarna svarade lika gladt och otvunget, och tillönskade dem
ömsesidig lycka. Leonna förvånades. Hvad skulle hon tänka? — —
Med lättadt sinne gjorde hon nu sina beställningar hos stadens förnämsta
sömmerska. Det var sent när de anlände till Hertola, som de lemnade
dagen derpå.
* * * * *
Ottilias närvaro, resans förströelser hade, som vi veta, beröfvat Feodor
tillfälle till den för honom så obehagliga, nedsättande, för Leonna så
sårande bekännelsen. Småningom begynte han kanske äfven att kapitulera
med sitt samvete, om det icke vore bättre att låta saken falla i
glömska. Straxt hade det varit honom lättare att inför den älskade
bekänna och afbedja sitt fel, men nu — — —
I dessa oangenäma tankar satt han, morgonen efter deras återkomst till
Grönskog, på trappan och inväntade Leonna, för att göra en
morgonpromenad. Hon kom; och han såg genast, att hon var upprörd. Icke
utan en liten darrning bjöd han henne armen. Efter några ögonblicks
vandring i den skuggrika trädgården, var det hon, som bröt tystnaden.
«Nu beror det helt och hållet af dig, älskade Feodor, om du vill taga ut
lysning till söndagen för oss,» sade hon mildt. «Jag har haft mina skäl,
hvarföre jag ännu ej bestämdt utlåtit mig derom; ty först måste allt
vara klart emellan oss.» Han bäfvade: hon fortfor: «Hvarken nu eller
¯hädanefter¯ vill jag för dig dölja någon tanke, på det att aldrig något
missförstånd må uppkomma hvarken öfver det närvarande eller det
förflutna, så vida det angår mig ¯ensamt¯. Derföre vill jag också nu
öppenhjertigt bekänna och afbedja mitt fel. — Förledd af ett lumpet
sqvaller, har jag tänkt mycket illa om dig, min Feodor, — afbryt mig
icke — jag vet hvad du ämnar säga: du misstänkte äfven mig för otrohet;
och du öfvergaf mig, ehuru du var mig så nära — men skenet var emot mig.
Men derom visste jag ingenting — tack vare vänskapen, som för mig dolde
detta! Tyst min älskade! Jag vet, att detta härledde sig af kärlek, af
omsorg för min lycka! Du kom, och erkände din orättvisa misstanke — men
jag — jag har tegat med ¯min¯; ännu mer: jag tänkte aldrig yppa den
hvarken för dig eller någon annan. — Ack jag ville dölja den för mig
sjelf. — — Detta senare kunde jag likväl icke, men jag hade förlåtit
dig, och högtidligt lofvat mig, att aldrig förebrå dig, om jag vore
lycklig nog att återse dig — — — Du kom, men så snart de första, de så
outsägligt ljufva timmarna, som följde på återseendet, voro förbi, då
trädde det jag hört, som ett spöke, emellan mig och hoppet om framtida
sällhet vid din sida. Jag såg huru innerligt jag var älskad; kände huru