Leonna: En skildring ur lifvet - 10

Mot aftonen samma dag, satt Leonna ensam hos modren, som nu syntes
slumra. Skymningen tog till; hon smög sig varsamt för att uppdraga
rullgardinen. Snöret var redan fästadt, när hon hörde ljudet af
hästhofvar från vägen; en ridande, en militär, steg af den frustande
hästen invid trappan; hon hörde sin fars röst, som bjöd honom vara
välkommen.
Var det Feodor? Det är säkert han! Hjertat klappade högt både af glädje
och smärta. Hon skulle se honom! Men han kom för att taga afsked. Viss
att Feodors besök var kort, kanske voro minuterna räknade, ville hon
skynda sig till hans möte; ännu en gång se och inprägla de älskade
dragen i sitt minne, höra välljudet af hans stämma — men hon vågade ej
lemna modren allena.
Ändtligen kom sjuksköterskan in. «Der är en rysk officer,» sade hon,
«och hans nåd bad fröken komma ut i salen.» Hon uträttade icke uppdraget
så tyst, att ej den sjuka hörde det.
«Gå icke dit!» ropade hon: «om Petter får se att du talar vid Feodor,
slår han dig också.» Hon syntes hafva hört något angående mötet på
vägen.
«Goda mamma! Petter är icke här. Pappa vill tala vid mig;» och för att
missleda modren tillade Leonna: «det är Schalinsky, han kommer för att
taga farväl af oss, ty han reser bort i morgon.»
«Ja så, Petter låtsar tycka om Schalinsky; gå, men kom snart igen.»
Leonna gick som hon trodde till den älskades möte.
Men hjertat ville stelna, när Schalinsky synbart upprörd trädde emot
henne för att helsa.
«Jag skall tidigt infinna mig i morgon,» fortfor Nordenskans i det genom
henne afbrutna samtalet, «för att taga afsked af bror Feodor, samt
öfvertyga honom, huru jag högligen ogillar min sons obehöriga
uppförande, hvarom jag icke är okunnig, och det dumdristiga uppträdet på
landsvägen, hvartill jag sjelf var vittne. Redan samma afton önskade jag
förklara mig för min unga vän, men träffade honom icke, ty jag var
tvungen att resa hem. Sedan sjuknade min hustru, och jag kunde ej drömma
om er hastiga bortresa. Se der Leonna, stackars flicka, hvad en enda
natts vakande gjort henne blek och rödögd,» sade han och strök med sin
breda hand öfver dottrens glänsande hår. «Gå tidigt till hvila i afton
barn, nog finns här dem, som kunna vaka öfver mamma ändå. Men laga nu så
att vi genast få oss thé. Löjtnanten har ej tid att dröja många minuter,
säger han, men en liten «panacé» måste vi dricka tillsammans först, hvem
vet när och om detta sker en annan gång.»
»Straxt pappa» och Leonna skyndade ut för att under bestyrens täckmantel
nedsvälja den felslagna förhoppningens bittra tårar.
I detsamma hon återkom, gick fadren ut, för att från sin kammare hemta
det fluidum, hvarförutan han benämnde thé: gåsvin eller hönssoppa.
Knappt hade han aflägsnat sig, förrän Schalinsky skyndade att lemna ett
bref i den darrande flickans hand, under det han med låg och rörd stämma
sade: «Har fröken några tröstande ord att säga min stackars vän, så
skynda! Jag vet icke hvad han skrifvit, men döm honom icke hårdt! tro
mig, han förtjenar öfverseende — och medlidande, ty han lider.» — —
Vid ordet öfverseende, såg Leonna på talaren med en förundrad blick, hon
förstod honom icke — och när hon ville svara, inträdde hennes far.
Med synbar ansträngning bemödade sig Schalinsky att beherrska sin djupa
rörelse, och tala om andra ämnen, men återkom dock alltid på samma
punkt. I anledning af de oförmodade skyndsamma uppbrottsorderna, yttrade
han:
«Derföre kommer mången af oss att synas otacksam och känslolös för
bevisad vänskap och gästfrihet, men pligtens röst, måste nedtysta
hjertats stämma. Detta är vår ursäkt. — Ännu äro icke tvenne år
förflutna, sedan vi ansågos för fiender; men redan äro många fästade med
ömma band vid landets döttrar, och de flesta genom vänskapens
brodersband — med landets folk, men trohet vinner seger, och
återseendet» — —
Häftiga rop hördes från den sjukas rum och afbröto löjtnantens
osammanhängande tal, hvars mening dock klart uppfattades af Leonna, men
icke så af Nordenskans, som betraktade honom med förvåning, ty han
förstod ej huru den eljest så glada och frimodiga unga mannen nu syntes
vara, hvad ¯han¯ hade lust att kalla «käringaktig.»
Ett annat rop om hjelp från sjukvakterskan kallade far och dotter, som
funno den sjuka vid dörren, skrikande på Leonna, som hon trodde än
röfvas bort af Petter, än af ryssarna.
Nästan med våld måste hon bäras till sängen, och höll sedan Leonnas hand
krampaktigt innesluten i sina båda.
Arma Leonna! endast den, som upplefvat en dylik stund, kan uppfatta hvad
du lider under denna stund!
Hvad innehöll detta bref, öfverlemnadt under gåtlika uttryck af hans
vän? Hvem kan väga sina ord, när man sjelf är upprörd, tänkte Leonna. —
Men väl förmodade hon att Feodor ville med henne uppgöra ett förslag
till framtida brefvexling. Fjettrad här, kunde hon hvarken läsa hans
bref eller besvara det; ej en gång lemna honom genom deras samfällta
förtrogne en helsning. Äfven denne måste bort, utan att hon fick säga
honom ett lefväl.
Så hade en qvart timma förflutit, när dörren öppnades af Nordenskans.
«Kom ut på ett ögonblick, Leonna!»
«Ack pappa, jag kan icke! Mamma släpper icke min hand.»
«Nej, nej!» intonerade modren, och grep ett tag om flickans arm, och
stirrade på mannen, som hon ej syntes känna igen.
«Så gå sjelf in till flickan, och ursäkta hvad som ej kan hjelpas,»
yttrade denne. Schalinsky kom, fattade Leonnas venstra hand, som var
fri, tryckte den till sina läppar, och sade med en af rörelse bruten
stämma: «Utan ett farväl af er, kunde jag ej skiljas härifrån. Måtte ni
blifva så lycklig som jag önskar, lemna mig ett litet rum i ert minne! O
kunde jag med mitt» — — Han hejdade sig.
Derpå fortfor han förläget stammande: — «Om jag kunde uträtta något för
er min fröken, — men jag känner ej vår marschruta eller vår
bestämmelseort, det stadnar således i en hjertlig önskan.» —
«Ack om jag dock dristade besvära er med något i afton — till —»
«Kom icke fram med något lappri!» afbröt henne fadren. «Löjtnanten har,
stackars gosse, nog angelägnare att tänka på. Det är väl något bud till
din svägerska, kan jag förstå, men jag far dit i morgon bittida sjelf.»
«Då kan Erik äfven uträtta det,» invände Leonna. «Han skall lemna en bok
till kusin Feodor, helsa honom emedlertid. Jag önskar er båda en lycksam
resa, och — ett gladt återseende, — när Gud behagar» — — —
Schalinsky störtade ut, Nordenskans följde honom; Leonna sjönk ned vid
modrens säng, en välgörande gråt lättade det betryckta hjertat.
Hon tackade Gud för den utväg. Han sjelf — som hon i sin barnsliga
tillförsigt till det högsta väsendet trodde — hade ingifvit henne i
nödens stund. Hon kunde nu besvara det bref, som nästan brände på hennes
bröst, tyckte hon i sin otålighet att erfara dess innehåll.
Budet från staden förde med sig medicin; ett pulver skulle genast
intagas. Det var rogifvande. Om två timmar skulle den sjuka taga in
andra satsen. Leonna gick undertiden på sitt rum under förevändning att
hvila sig; på bestämdt klockslag skulle de, som nu vakade, säga henne
till.
Inkommen i det lilla rum, som hon bebott sedan barnaåren, — skådeplatsen
för hennes fordna barnsliga tidsfördrif och små funderingar, vittne till
de lätt förskingrade moln, som ibland skugga barnasinnets himmel. — Här
hade det unga hjertat klappat fortare, i den lycksaliga känslan att
älska och blifva älskad; här skulle hon nu företaga sig den första
egenmäktiga medvetna handling — ty hon anade att det bref hon nu skulle
bryta, det svar hon derpå lemnade, antingen på ett eller annat sätt
skulle gripa in i hennes framtid. — Förut otålig, nu bäfvande — ty
Schalinskys utomordentliga rörelse, sammanlagd med hans första yttrande,
föreföll henne nästan oförklarlig — bröt hon förseglingen och läste:
«¯Dyra Leonna¯!
Med djup smärta aflägsnar jag mig från den ort, der du är. Mitt beslut
står fast att aldrig visa mig för Leonnas ögon, om jag icke blir henne
mera värdig, än nu. — Hon den ¯goda¯, den ¯englarena¯, som skänkte sitt
hjerta, sin kärlek; som lofvade sin tro åt den, som så lättsinnigt — — —
Dock nej, hvarföre anklaga mig inför den, hvars oskuldsfulla sinne ej
förstår, ej anar de lidelser, som strida och kämpa om herraväldet i
mannens oroliga själ.
Må din englalika mildhet göra dig öfverseende! Säg, att du förlåter mig.
Säg att du som en genius vill omsväfva mig, och jag ¯skall¯ blifva dig
värdig!
När jag då, luttrad genom sjelfpröfningens skärseld, äfven har
tillkämpat mig den grad, som fordras, (utan att nedsätta mig i egna
ögon), för att hos dina föräldrar anhålla om din hand, är jag då äfven
säker att min Leonna icke tillåtit sin hatfulla broder, eller den
faderliga myndigheten pålägga sig några andra band, än dem som förena
henne med
¯Feodor von Harlinghausen¯?»
Leonna läste och återläste dessa rader, i hvilka låg en mening, som hon
ej kunde förklara. Har det åter förefallit något emellan honom och
Petter, tänkte hon; hvarföre talar han icke öppet om det, hvarföre i så
dunkla ordalag. — Men tiden led och hon måste svara. Hon skref:
«¯Älskade Feodor¯!
Du har rätt, jag förstår dig ej; men att min Feodor ej står klar för mig
i ett ögonblick som detta, då en långvarig, kanske beständig skilsmessa
hotar oss, det anade ej mitt älskande hjerta, som bäfvat af oro, men
ändå lefvat i hoppet att ännu en gång få återse sin älskling. Vet du
Feodor, det ligger något konstladt, något på skrufvar stäldt i ditt
språk. Hvad betyder det?! Hvarför denna häftighet? Har något händt,
hvarföre då ej upptäcka det för din Leonna?!
Om du besluter att icke se mig, för att efter som jag fattar ditt
uttryck straffa dig sjelf; är det väl rättvist att låta mig dela
straffet, utan att veta, hvari felet består? Är detta fel begånget mot
mig — o då borde du lita på min kärleksfulla tillgift, som jag på din;
ty fela kunna vi alla, och derföre vill jag ej, för några obegripliga
ord, minnas annat än vår kärlek, mitt lifs skönaste blomma.
Mitt löfte blef ouppfyldt i går; men Hedda sade dig väl orsaken ännu mer
min biljet, som visst var kort, men ¯tydlig¯ — något som (jag finner det
både af ¯ditt¯ och ¯mitt¯ bref) ej alltid är fallet. Men kärleken
förlåter allt! Ögonblicken äro räknade. Jag måste sluta!
O, om jag kunde uppfylla din önskan och vara dig en genius, som skyddade
dig mot hvarje fara! — — —
För att säga dig min tanke om slutet af ditt bref; så var öfvertygad,
att om du äfven återkommer som general, och jag i generalen ej
återfinner min Feodor, är han utan allt värde för mig. Frukta således
ej; blir jag icke din här nere, sker vår förening i en annan verld.
Således evigt din ¯Leonna¯.»
Den omtalta bokens permar bekläddes med papper; hörnen förseglades med
omsorg, innanföre låg brefvet; boken sammanknöt hon med ett band.
Det omtalta tecknet gafs, och hon skyndade till modren.
Ingendera, hvarken Feodor eller hon, hade nämnt ett ord om vidare
brefvexling; men detta, liksom allt, lemnade hon åt Guds försyn. Han
styr nog allt till det bästa, tänkte hon. Hon bar ju den kära bilden i
sitt hjerta; med hopp, tro och förtröstan ville hon gå framtiden till
mötes.
Leonna smög sig om morgonen sakta ur sjukrummet och fann sin far nästan
resfärdig.
«Hur är det med mamma?» frågade han.
«Som jag hoppas bättre. Hon yrar icke mera, och har nu somnat.»
«Har du fått sofva sjelf barn? Laga så, att du intet blir sjuk också. —
Hvar har du den der boken du talte om i går? Jag skall nu lemna den i
behöriga händer. Ja så, du har till yttermera visshet skrifvit adressen
utanpå. Ordning bör det vara. Du har väl något grönt från trädgården åt
Maria? hvarom icke, så låt vara, jag måste skynda.»
«Å nej, det skall vara gjordt om fem minuter pappa!» och Leonna skyndade
ut. Då hon återkom in, hade fadren öppnat bandet som höll boken
tillsamman, och bläddrade liksom när barnen söka kopparstick. Samvetet
slog den unga flickan; hon darrade, men andades åter fritt, när han
sade: «jag trodde det vara något, som dugde läsa för mig under vägen,
men jag ser det är tyska, hvarom handlar den?»
«En samling af poetiska arbeten pappa!»
«Sådant krimskrams har aldrig varit min sak.» Han kysste sin dotter och
reste.
* * * * *
I andanom — ty huru ringa ¯anda¯ som kan finnas i vissa författ:s
arbeten, hafva de dock ett visst privilegium att se och höra mer än
andra menniskor — hör således äfven undertecknad mången fråga: «Hvad
kommer åt Feodor? Hvarföre lemnar han ej sina göromål åt en annan, för
att sjelf i flygande fart rida till Grönskog och taga afsked af sin
flicka; till, som han vet sig vara välkommen hos hennes far?» — —
Som en författ. står i ansvar för ¯dem¯ de föra fram på scenen; i
synnerhet en som spelar en af hufvudrolerna, måste äfven besked lemnas
om Feodor.
Men först en liten fråga till de manliga läsare, som antingen af
nyfikenhet eller andra motiver, hedra ett sådant här obetydligt arbete
med sin uppmärksamhet. Ha de aldrig sjelfva genom en förhastad orättvis
misstanke — en obetydlighet i det hela — eller genom ett af dem sjelfva
begånget felsteg, blifvit försatta i bryderi eller kanske köld mot den
flicka de egnat sin hyllning, och likväl väntat, att hon skulle göra
första steget till en försoning? ¯Hon¯ är antingen okunnig om orsaken
till hans förändrade uppförande, eller ock finner hon sig sårad i den,
för den finkänsliga qvinnan, ömtåligaste punkten: ¯det gäckade
förtroendet¯. — Händer det då, som ofta är fallet, att han finner sig
träffad af en förhastad, eller omedveten anmärkning af hennes anhöriga,
då är vanligtvis förbindelsen bruten, utan all förklaring.
Ofta ana ej hennes närmaste, att det unga hjertat klappat fortare först
af kärlek, sedan af felslagen förhoppning; ty i det yttre lifvet är sig
allt likt. — — Han fortfar med umgänget i huset. Hon dansar, sjunger och
— ler; men hvem räknar hennes tysta suckar, hennes nedsväljda tårar,
under det han, ¯egoisten¯, kastar sig i förströelsens hvirflar; glömmer,
åtminstone låtsar glömma. Under andra experimenter med qvinnohjertan —
vid en annan förbindelse, knuten af egennyttan och ärelystnaden —
glömmer han sin första ungdomskärlek. — —
Mången sådan karl har man ofta sedan hört säga: «Det är horribelt hvad
hon förlorat sig! man ansåg henne dock förut för vacker!!»
«Men hvartill dessa frågor, denna predikan? Det är ju ett thema, som
i romanväg haft och har tusende variationer. Håll er vid er
berättelse. Ni sade ju nyss, att Leonna tog saken förnuftigt nog,
och sådant var snällt. Hvad rår man för att andra tokor vanligtvis
taga vårt prat för kontant?»
Finner ni er träffade? Lägg då handen på hjertat och kasta, om ni har
mod dertill, första stenen på Feodor. Bättre vore dock, att lik
publikanen i templet sucka och säga: «Gud vare mig syndare nådig!»
Det har ej varit och är icke vår afsigt, att göra Feodor till ett ideal,
ett fenomen af fullkomlighet, som ej existerar i verkligheten. Han var
en vanlig menniska, men ändå ingen af de allra vanligaste. Han var ung,
hade hittills aldrig rönt någon verklig motgång, aldraminst sorg; det
sjudande ungdomssinnet var ej dämpadt genom annat än sedolärans tryckta
maximer, sådana som gifvas till utanlexor vid läroanstalterna, men
tyvärr, så sällan der bringas till utöfning.
Jemförelsevis stod han likväl högt öfver de flesta af sina kamrater, ty
han hade en stark hederskänsla, som afhöll honom från mången
förvillelse. Vänskapen med Alexander, och deras brefvexling, vande honom
att i tankarna genomgå hvarje händelse, emedan vännerna gjort ett
ömsesidigt löfte att ej ens dölja sina svagheter.
Huruvida ett sådant löfte, gifvet i en stund af ungdomlig enthusiasm för
dygd och rätt, ordagrannt uppfylldes, lemna vi derhän; men det hejdade
likväl mången dårskap på halfva vägen. Härtills hade Feodor kanhända
gått i en förlikning med sitt samvete och bättre vetande, ty ännu gjorde
ingen flicka anspråk på hans trohet. Leonna hade varit en
barndomsfantasi, ett luftigt ideal utan form. Men sedan han lärt känna
henne, blef det annorlunda; och när han nu försyndat sig, ångrade han
djupt sitt lättsinne och sina obetänksamma tvifvel om henne, den
oskyldiga och flärdfria, tvifvel, ingifna af en sådan person som Hedda.
Men han insåg äfven, att en bekännelse derom icke tjenade till annat, än
att förstöra Leonnas oskuldsfulla förtroende. Han var icke nog djerf,
icke nog öfvad i förställning, att framträda till den förorättade
flickan likasom ingenting förefallit.
Hvem vet likväl huru det gått, om han haft tid till besinning, och han
ej genast låtit genomskåda sig af Schalinsky. Den omisstänksamma flickan
hade varit lätt förvillad, men han fruktade vännens forskande blickar;
långt ifrån nöjd med sitt bref, hade han gerna förstört det och skrifvit
ett annat, men nu fick det vara. Han hade likväl, som han trodde,
uttalat sitt beslut att blifva henne värdig. Det ville han hålla som en
man, som står vid sina ord. «Många sådana löften göras — hållas och
brytas!» tänker läsaren.
Med hvilken oro afvaktade han ej vännens återkomst från Grönskog. Den
afdelning af manskapet, som under hans uppsigt skulle från det så
kallade tyghuset och proviant-magasinet pålasta packvagnarna, stod sig
ej mera än jemnt, ty Feodor ville vara fri och ledig, för att läsa
Leonnas bref, hvars ljufva ord — derom var han öfvertygad — blefve en
helande balsam för hans oroliga hjerta.
Schalinsky kom och medförde endast en vänlig helsning. Missnöjd med
Feodor dessa dagar, hade denne under hemvägen beslutit litet plåga
honom; men då han varseblef hans oförställda sorg, uppbjöd han allt för
att trösta och hänvisade honom på morgondagen. Han meddelade honom ända
till de minsta omständigheter, rörande mötet med Leonna, och den
positiva omöjligheten för henne att handla annorlunda.
* * * * *
Allt var färdigt för uppbrottet; tross- och ammunitions-vagnarne
förespända. Manskapet, med tornister och den konstmässigt hoprullade
kapotten på ryggen, stödde sig väntande mot gevären.
Ställets innevånare och äfven annat landtfolk från granskapet samlades
för att se det aftågande manskapet och månget förkläde samlade också
förstulet tårarne, som skymde bort glansen i de vackra landttärnornas
ögon, under det mången ungersven åter önskade orostiftarne så långt bort
som pepparen växer.
Man afvaktade endast öfverstens ankomst, hvars granskande blick skulle
öfverse det hela.
Med väntan och otålighet skådade Feodor ut åt vägen; men icke rörde
denna otålighet öfverstens ankomst, utan den välkända gula kaleschen
från Grönskog, som nu ändteligen nalkades.
Men innan dess ägare med vanlig maklighet stigit ur och skakat hand med
sina båda unga vänner, gafs tecknet att öfversten också var i antågande.
Ögonblicken voro således dyra. «Gå du in med gubben, jag skall förhöra
kusken,» hviskade Schalinsky till Feodor.
«Vi komma att sakna eder rätt mycket,» försäkrade kapten Nordenskans
hjertligt, och tryckte Feodors hand, «men hade ej det dumma
missförhållandet varit emellan bror och min son Petter, vore förlusten
ändå känbarare, ty då hade vi ofta umgåtts. Nå hvem vet, kanske återse
vi hvarandra framdeles, och då måste ett sådant groll ha försvunnit.»
«Jag både önskar och hoppas detsamma,» svarade Feodor och tryckte
tacksamt hans hand. «Jag på min sida vill visst aldrig väcka det
slumrande agget hos min vederpart, men då jag icke vet hvad som
föranleder detta hatfulla uppförande» — — —
«Så låt oss lemna allt i förtröstan på framtiden,» inföll Nordenskans.
«Vi båda förblifva vänner. — Men så när hade jag glömt något. Dotter min
sänder er här en bok, som hon haft till låns.» Han dykade upp den ur den
djupa rockfickan. «Nog har hon aktat den, som så förvarat permarna,»
tillade han.
Feodor mottog boken och kastade en frågande blick på Schalinsky, som
nalkades i detsamma. Denne anmärkte leende: «boken fordrade kanhända en
ren klädning för att handteras af frökens vackra händer.»
Nu hvirflade trumman; alle man i ledet! En handtryckning och Schalinsky
skyndade bort. Nästan faderligt omfamnade Nordenskans den qvarblefne
Feodor, som bestormad af känslor föll till hans bröst. «Innan vi
skiljas, dyre farbror, så lofva mig heligt, att aldrig låta er älskvärda
dotters framtida öde bero af hennes halfbrors godtycke. Lofvar farbror
detta?»
Något förvånad, svarade Nordenskans ändock godlynt, till och med
hjertligt: «Jag vet ej anledningen till denna brors önskan, men som den
alldeles stämmer öfverens med min egen vilja, kan jag gerna lofva det.»
«Gud belöne dig derför!» och Feodor störtade ut.
Nordenskans stod ett ögonblick qvar på trappan och såg efter den
bortilande, och yttrade halfhögt för sig sjelf: «Stackars gosse! Nog ser
jag, hvar skon klämmer, och din lycka står i vida fältet. Ditt råd var
emedlertid godt, jag skall taga det ad notam.»
Han gick derpå in till sin svärdotter. Fru Snabbeck var ännu qvar, men
Hedda hade ej återkommit.
De stodo alla tre i ett fönster, och sågo hur den ena truppen efter den
andra försvann bakom ett skogbevuxet berg vid vägen. Knappt hade dammet
hunnit lägga sig, förrän man från den sidoväg, som förde till
landtmätarebostället, blef varse en resande. Det var Petter, som kom
hem. Fadren log inom sig och tänkte: «minsann ser det icke ut som herr
befallningsman, af fruktan att förlora skinnet, legat i bakhåll.»
Petter var icke i bästa lynne; när hans fru sporde hvarifrån han kom,
svarade han tvärt: «sist ifrån Brandéns, der har jag hört intressanta
nyheter.» Maria såg af hans blick och hörde af tonen att en storm var i
antågande, och såg helst att denna bröt löst i svärfadrens närvaro, hon
frågade efter utseendet likgiltigt: «Hvad höres det då för nytt?»
«Först och främst att frun far omkring och roar sig, när hennes man är
borta — och det i så valda samqväm till» — —
«Ett samqväm som syntes anstå dig i somras, när du sjelf förde mig dit,»
svarade Maria kort, «äfven antog du inviten.»
«Det var då, men nu har jag hört superba historier om vissa menniskor
der,» och med en grimace vände Petter sig till fru Snabbeck. «Fruns
skarpsynthet har ej heller här kommit på skam,» fortfor han. «Ni har
yttrat att den der öfverstinnan och hennes syster sågo utklädda ut, och
ni hade rätt. Båda hafva haft rang och värdighet af värdshusjungfrur, i
samma stad der öfverstens fru lefver. Han och en annan officer tog
derifrån hvar sin dam, och förde dem med sig hit.»
«Nå det kan jag säga, det var ju skandalöst!» beskärmade sig fru
Snabbeck, likväl smickrad att se sin skarpsinnighet anmärkt. «Men att
öfversten icke blygdes att låta en sådan der gälla för sin fru.»
«Hvem kan bevisa detta?» inföll Petter. «Han lät det endast passera, när
doktor Ström, som nog kände förhållandet, ville introducera henne under
detta namn i sitt hus. Öfversten visade sig ju aldrig tillsammans med
henne i staden, till och med icke här på landet.»
«Men afskedskalaset» — inföll Marie misstroget.
«Nå visst bestod han det, men fruntimren och dansen var hos ingeniörens,
ej hos honom, som bor i en helt annan byggning; eller deltog han
kanhända i dansen? neej, — nå så har jag rätt! och någon ersättning
måste han väl gifva sin donna när han lemnar henne; ryktet säger till
och med, att han spelt bort henne till en af sina vänner; sanningen är
att han förlorade tvåtusen rubel till en bekant och till densamma kommer
hon nu antingen som pant eller betalning, huru man vill taga det.»
«Men af hvem har du hört allt det der?» frågade Maria ännu misstroget.
«Jag har det från säker hand. Lita du på det.»
Nordenskans den äldre, en åhörare af allt detta, som endast med ett:
«Nå? det var f—n!» «hm, hm,» eller «så, så,» härtills tillkännagifvit
sin uppmärksamhet, sade nu, sannolikt i den mening att förbereda något
som han sedan ärnade afhandla närmare med sonen: «Jo, jo, nog lär du ha
rätt, jag påminner mig nu, huru Feodor Karlowitsch alltid undvek att
tala om dessa damer, och när prestens fru engång plågade honom med
frågor om dem, svarade han: att han aldrig sett öfverstens fru; något
som förundrade oss alla. — Du ser häraf kära Petter, att han icke
gillade ett sådant lefverne.»
«Det bevisar blott att en blind höna också någongång kan hitta ett
korn,» svarade Petter, och aflägsnade sig skyndsamt för att skrifva ett
bref, med den återvändande skjutsgossen; han undvek att vara allena med
fadren, som reste hem på eftermiddagen.
Innan vi på lång obestämd tid lemna Feodor och hans vän, följa vi dem
till första nattqvarteret, en vid landsvägen belägen by, några mil
derifrån.
När Feodor mottog boken af Leonnas far, trodde han sig i Schalinskys
leende finna, att denne af kusken erhållit det lofvade brefvet, men
under marschen var det intet tillfälle att, ohörda af andra, vexla några
ord. Han måste således beväpna sig med tålamod. Boken var han nödsakad
att lemna till sin betjent.
I mörkningen uppnådde de nattqvarteret; åt Feodor, Schalinsky och
Boldakoff anvistes den bättre af de tvenne kamrar, som lågo innanför en
stor stuga, der femtie man snart snarkade godt på utbredd halm.
Det var redan långt lidet på qvällen, men ännu tycktes hvarken Feodor
eller hans vän vilja lyssna till den tredjes uppmaningar att gå till
hvila. Denne hade genast efter den måltid, gamla värdinnan i huset
uppdukat, krupit upp i det ena af de höga, breda, men korta
sängställena, öfvertäckta med mångbrokiga ylleryor. Småond öfver de
andras envishet, vände Boldakoff sig åt väggen och somnade.
Feodor hade oupphörligt bläddrat i den omnämnda boken, under det hans
vän iakttagit honom med väntande blickar.
«Gud ske lof, nu hvarken hör eller ser han oss; lemna mig nu brefvet,»
utbrast Feodor, i det han lade ifrån sig boken.
«Hvilket bref?»
«Det som kusken gaf dig; var barmhertig och hutla icke längre med mitt
tålamod.»
«Jag har icke något bref,» försäkrade Schalinsky. «Fröken hade väl
lemnat karlen ett pakett, med tillsägelse att lemna det antingen till
dig eller mig, men sedan hade hon tagit det tillbaka, och sagt att
kaptenen ville sjelf lemna det i rätta händer. När jag nu såg, att du
erhöll boken, var jag nöjd; i annat fall hade jag påmint derom.
Naturligtvis måste boken innehålla svar på ditt bref, så framt hon velat
svara.»
«F—n heller! Jag har genomgått hvart enda blad; icke en papperslapp,
icke ett understruket ord skulle undgått min uppmärksamhet.»
«Du är ett bra dåligt ämne till polisminister, som ej fått det infallet
att se efter hvad som förvaras under dessa sigill,» skämtade den andra,
öppnade förseglingen med ett knifblad, och räckte Feodor det bref vi
redan läst. —
Djupt träffad af flickans ömma och naiva förebråelser, som alla voro
förtjenta, förstod han att uppskatta det ädla tänkesätt, som röjde sig i
hvarje ord. Slutet gjorde honom förtjust, och han dolde ej sin glädje;
han omfamnade sin ovärderliga vän, men visade honom likväl icke brefvet
— skälet kan man lätt inse. — Men han tog honom till vittne af sin
högtidligt fattade föresats att göra sig värd hennes kärlek.
* * * * *
Sjukdomen hade brutit sig; fru Nordenskans förbättrades ögonskenligt,
men sjelf försäkrade hon ännu, sedan hvarje spår deraf försvunnit, att
hon plågades af den minsta ansträngning. Hon grufvade sig öfver de
minsta bestyr, som hörde till hennes husmoderliga kall — vi känna ju
hennes förkärlek i detta fall. — Nu hade den omvårdnad alla, och i
synnerhet Leonna, skänkt henne, drifvit makligheten till en ännu högre
grad.
Det ålåg således den knappt sextonåriga dottern, att intaga hennes plats
i hushållningen. Lust och omtanka göra äfven svåra ting lätta, och
Leonna insåg sjelf att hon behöfde en verksam förströelse. Den lilla tid
hon varit borta hemifrån, hade äfven i detta afseende varit henne
nyttig; ty hon kunde nu anställa jemförelser. Hon sökte derföre förena
mormodrens driftiga omtanka med den ordningsanda och behagliga
«komfort,» som gjorde lifvet på Rönnbacka så trefligt. Småningom