Leonna: En skildring ur lifvet - 02

kaptenen rätt blida ögon.
Hedda Smitt hade vackra ögon, men hon, lik många af sina medsystrar —
det vill säga, sådana qvinnor, som ega samma lynne, — vanställde dem
genom ett bemödande att göra dem ännu vackrare. «Ögat är själens
spegel.»
Rummen fylldes efterhand af talrika gäster, bland dem flere ryska
officerare. Enligt gammal sed, skulle en herre och en dam sitta om
hvarandra vid bordet. Onkel Ludvig tog plats emellan Ottilia och Leonna;
till venster hade den sistnämnda en medelålders jägarofficer,
inqvarterad i huset, bredvid honom satt värdinnan. Gentöfver dem, sutto
mamsellerna Smitt med unga Nordenskans emellan sig. Heddas andra granne
var en rödbrusig handelsbokhållare från Lovisa; båda sistnämnde syntes
vara mycket bekanta. En ung ryss, med ett qvickt och ganska hyggligt
utseende satt på andra sidan om Marie. Han talade temligen god svenska,
ehuru med stark brytning.
Fru Lurhjelm såg sig omkring, liksom saknade hon någon. Sluteligen höjde
hon sin stämma: «hvart har kusin Smitt gjort af med sin vackra tyska
inqvartering? Han var ju äfven inviterad.»
«Håll man sig med den frågan till mina flickor,» genmälte en äldre
flintskallig man, som satt nedanföre på samma sida. «Hedda har honom
kanhända i sin ridikyl, ha, ha, ha!»
«Deruti bedrar pappa sig,» svarade Hedda skrattande. «Han kunde ej hafva
den äran, ty han skulle på vakt i afton.»
«På vakt?» inföll Maries unga ryska granne. «Karlowitsch inte vara på
vakt — vara mycket lat — inte fara ferti verst för att dansa! Hvad ni
säga, mamsell Gedda?» fortfor han med en skälmaktig blick. «Karlowitsch
i afton vara assemblé, dansa vackra mamsell Agata.»
«Han kan rätt vara, hvar han behagar. Hvad rör det mig?» svarade hon
litet stött. Detta ryssens skämt hördes blott af de närmaste, men nu
yttrade Petter Nordenskans så högt, att det gerna kunnat höras af alla:
«förlusten är ingalunda stor! Damerna här, kunna gerna unna honom och
hans sällskap åt biljard-mamsellen; han trifs också der så gerna.» — —
«Är ni allt ovänner ännu, bror Petter?» frågade herr Smitt. «Det är illa
nog det! Ett sådant der lappris groll, sköljer en bra karl bort med en
butelj vin eller godt öl. — Karlowitsch är i alla fall en bra hygglig
ungdom.»
Petter teg, men såg förargad ut.
Leonnas ryska granne hade äfven börjat blifva språksam, och hviskade den
ena långa meningen efter den andra i hennes öra, hvaraf hon ej begrep
ett enda ord; till slut lade han sin arm om hennes lif; då blef hon
förfärad, och klämde sig intill onkel Ludvig, för att söka hans beskydd.
Okunnig i ryska språket, adresserade denne sig till den unga ryssen
gentemot med de orden: «vill löjtnant Schalinsky vara god och säga
kapten Markoff på mina vägnar, att fröken ej är van vid ett så familjert
uppförande.»
Något brydd öfver uppdraget, uträttade han det likväl. Markoff var
godsint nog, att ej upptaga detta illa; sade Leonna några ord liksom
till ursäkt, drack hennes och Ludvigs skål och lemnade henne sedan i
fred för allt galanteri.
Denna lilla mellanakt hade ganska mycket roat Hedda Smitt och hennes
rödbrusige granne.
Värdinnan proponerade sång; sjelf föregick hon med godt exempel: _Hvar
fogel sjunger efter sin näbb_ säger ordspråket, och så gick det äfven
här. «Rätt nu kommer vår tur,» sade Ludvig till sina vackra grannar.
«Ack för Guds skull laga så, att jag slipper!» bad Leonna. «Jag kan
alldeles ingen svensk visa.»
«Nå, sjung finska då,» sade han leende.
«Det kan jag lika litet. — På tyska kan jag väl några, och isynnerhet
en, som jag tycker så mycket om, men det ser kanske illa ut, om» — —
«Huru lyder den?»
«Süsse heilige Natur, Lass mich geh'n auf deine Spur.»
«Den är mycket bra, jag och Ottilia känna den äfven; vi skola sjunga
tillsammans» — sade Ludvig obesväradt.
Leonna hade ofta sjungit denna lilla visa med sin tant, men dubbelt
skönare förekom den henne nu, när hennes klara, men späda stämma fick
ett stöd i Ludvigs vackra, manliga röst; Ottilia sjöng icke tyska, det
var ett föregifvande af onkeln, att ingifva Leonna mod.
Efter maten föreslog Ottilia alla flickorna att gå upp i hennes kammare.
Hedda hade druckit flere glas punsch vid bordet, men det syntes ej
bekomma henne något. Båda systrarna voro något fjera mot Leonna; Hedda
raljerade med en växande flicka i sällskapet, för det hon vid bordet
sjungit en liten finsk visa, och sedan nekat att kyssa en herre, den hon
likväl slagit «matklapp.» Hedda kallade henne «sipp» och sade, att hon
ville göra sig «serdeles.» — — —
Det der skulle vara «fina pikar» åt Leonna.
Stadsmamsellerna begynte en ifrig diskurs om annandags assemblén. Hedda
sade, att hon ej fått sitta en enda dans och frågade en af de andra:
hvarföre hon tillika med sin syster hade dansat så litet.
«Vi ha inga ryska bekantskaper,» svarade denna något stött af frågan,
«och vi hade ondt om andra kavaljerer, när de flesta voro bortresta
öfver helgdagarne.»
«Å lappri:» svarade Hedda skrattande. «Ryssarne bjuda ej upp till dans,
för bekantskap skull, utan efter tycke och smak.»
«Vi kunna beklagligtvis ej skryta med denna lycka,» svarade den andra
litet försmädligt.
Tvisten afbröts derigenom, att damerna nedkallades att dricka kaffe.
Alla bord voro borta, men salen fylldes af herrar och tobaksrök.
Snart ljöd musiken och polonäsen kom i gång.
Under en sådan dans, tackade Schalinsky Leonna ännu en gång för den
vackra sången, den han sade sig väl förstå, ehuru han ej talade språket.
«Karlowitsch skall ångra sig mycket, att han ej kom med hit. Det är
sällsynt att finna fruntimmer här i nya Finland, som tala tyska,» sade
han.
«Han bor hos Smitts?» frågade Leonna, endast för att säga något.
«Ja, vi äro kammarkamrater der, och älska hvarandra som bröder, men den
der herrn, som satt mellan mamsellerna Smitt vid bordet, är icke hans
vän.» —
«Hvarföre? Hvad kan vara orsaken?» frågade hon med nyfiken förlägenhet.
«Några inbilla sig väl att det är jalusi i fråga, men det är visst icke
sannt. Den der siktern är allmänt känd som en öfversittare, och min vän
är för» — —
«Huru länge ärnar herrskapet hålla ut?» frågade kavaljern bakom dem.
Schalinsky återförde Leonna till förmaket och samtalet afbröts.
Det var första gången Leonna bivistade ett dansnöje, der andra danser än
menuette och polskor kommo i fråga. Musik, steg och turer voro henne
fullkomligt obekanta; men ett fint öra, en medfödd takt och
uppmärksamhet läto henne öfvervinna alla svårigheter. Äfven för de andra
gick det stundom på tok, men konfusionerna syntes snarare öka än minska
nöjet. Konversationen var äfven i god gång och Hedda Smitt syntes rätt
vara i sitt element denna afton.
Midnattstiden smögo Ottilia och Leonna sig från sällskapet, upp på sin
kammare. De funno der en så kallad «syskonsäng,» och några fruar, bland
dem fru Nordenskans, sofvo redan godt. Flickorna, för att ej väcka dem,
måste hålla sig tysta, och somnade äfven snart nog, oaktadt dånet af den
bullrande musiken der nere.
När gästerna dagen derpå samlades för att frukostera, innan hvar och en
reste hem till sitt, såg Hedda ganska medtagen ut. Hon och några andra
hade hållit ut till klockan sex om morgonen.
Leonna erhöll tillåtelse af sin far att genast följa hem med Ottilia.
Hennes föräldrar lofvade komma till Rönnbacka trettondagsafton, för att
dagen efter bevista ett ¯julkalas¯ hos herr Smitt, dit allesammans voro
bjudna. «Jag ställer till dans två gånger om året, på det mina flickor
måtte blifva bjudna igen:» voro hans egna ord.
* * * * *
Man lefver ofta mera verkligt under trenne dagar, än under tre år, då
lifvet liknat ett stillastående vatten. Det erkände Leonna. Hon lärde
här genom ett bildadt, lärorikt umgänge inse, att menniskan har ett
ädlare ändamål för sitt sträfvande, än att, lik djuren, äta, dricka,
sofva och dö. Det vill säga: man bör lefva för att söka ljus och klarhet
för tanke och begrepp, samt andens förädling, för att en gång kunna
närma sig ¯upphofvet¯ till allt godt, ädelt och skönt.
Ömsesidigt förtroende tillknöt ännu fastare de unga flickornas
vänskapsband.
Leonna erfor af Ottilia att hennes mor och onkel Ludvig älskat hvarandra
från unga åren. Ödet hade då skilt dem, men ej utplånat deras kärlek.
Bekantskapen skedde under de år, Ludvig var vid Borgå gymnasium, der han
bodde hos hennes far, dåvarande rektorn vid denna läroanstalt. Efter få
år träffades de unga händelsevis åter i Lovisa, der flickan, nu
faderlös, lefde hos en af fadrens fordna ungdomsvänner, som vid hans död
upptagit henne i sin familj. Tvertemot den ädle mannens förmodan, lärde
Fredrika snart känna, att nådebrödet är hårdsmält.
Hemkommen från akademien, kom Ludvig på sin faders vägnar i affärer en
gång till herr Müller, och återsåg der sin barndoms inklination, då
sjuttonårig. Deras fordna böjelse stegrades genom det tvång, hvari
flickan nu lefde; de måste förställa sig, förneka all bekantskap, för
att få träffas i andras närvaro. — Utan vittnen sågo de hvarandra
aldrig; — men då och då vexlades ett skriftligt ord.
Ludvig insåg nog, att hans far, som endast satte värde på adel och
rikedom, svårligen skulle lemna sitt bifall till en förbindelse med
henne. Han ville derföre gå in vid svenska flottan, för att söka vinna
oberoende af fadrens godtycke; men då äfven denna önskan strandade mot
fadrens egensinnighet, reste han i tysthet till Åbo, tog der tjenst på
ett handelsfartyg hemma från Lübeck, sedan han genom ett långt
kärleksfullt bref, tagit afsked af Fredrika, som han tröstade med
framtiden, och lofvade evig trohet.
På fyra år hördes intet ord från Ludvig. Under tiden dog gamla Lurhjelm.
Uppretad mot sin förstfödde, testamenterade han förut allt åt den yngre
sonen Matthias, som ännu ej var fullt myndig. Enligt fadrens vilja
skulle Müller vara hans förmyndare; i dennes hus skulle han bo, till
dess han finge tillträda Hertola; under tiden skulle han i böcker
studera landthushållningen.
Snart såg Müller att hans myndling Matthias fattat tycke för Fredrika
och såg det gerna. Han trodde denna förbindelse skulle göra bådas lycka,
och ett år efter fadrens död hemförde den unge egendomsherrn henne som
sin hustru.
Och Fredrika? — När ingen kände hennes fordna förhållande till Ludvig,
var det utan ändamål, tyckte hon, att nu upptäcka det. Matthias var
henne, såsom bror till den älskade, kärare än hvarje annan man, med
hvilken hon kunde tvingas att förena sig, för att slippa sin tryckande
ställning der i huset. Hon antog tillbudet med tacksamhet. Ja hon sökte
till och med inbilla sig, att det endast varit ungdomsvänskap mellan
henne och Ludvig.
På Hertola upplifvades dock mången gång gamla minnen, i synnerhet genom
ett familjeporträtt, som Ludvig mycket liknade; men hon, som alla andra,
ansåg honom för död, och blotta minnet var henne dyrbart. Var hon också
ej rätt lycklig som maka, hoppades hon blifva det som moder, och egnade
sig helt och hållet åt detta dyra kall.
Matthias, hvars uppfostran fadren i yngre åren mycket vårdslösat, i den
tanken att han nog skulle hjelpa sig fram som militär, var af ett
ostadigt lynne; han hade väl i början med ifver åtagit sig landtbruket,
men ledsnade snart dervid, och lemnade allt i legda händer.
Äfven Fredrika förlorade snart för honom nyhetens behag, i synnerhet
sedan hon blifvit blek och mager, efter det hon födt sitt andra barn.
Sällan såg hon honom numera hemma, om han icke der samlade sällskap
omkring sig. Han lefde helst med och hos sådana bekanta, som delade hans
smak för spel, jagt och andra förströelser; och vårdslösade ej allenast
hustru och barn, utan äfven sin egendom; afkastningen förslog ej ens att
betala räntorna på de upplånta kapitalerna.
Ottilia var tolf, och Otto sex år, när ett bref anlände från den för död
ansedde Ludvig.
Händelser alltför vidlöftiga att anföra, hade hindrat Ludvig att låta
höra af sig de första fem åren. Då erfor han genom en resande från
Lovisa, att hans far var död, och att denne gjort honom arflös till
förmån för hans bror. Af samma resande fick han äfven veta, att Fredrika
blifvit gift, med hvem kunde den resande icke lemna upplysning om.
Dessa underrättelser väckte hos Ludvig ingen håg att resa hem; men efter
femton år, vaknade fosterlandskärleken. Han återvände då som behållen
man, ägare af det fartyg han förde och fri från hvarje förbindelse. Han
återfann nu Fredrika — döende, som hustru åt hans egen bror. Otrogen —
och likväl så trogen sin ungdomskärlek! — — — — —
Fredrika hade genom sorg öfver sin mans obetänksamma lefnadssätt,
kanhända äfven af hemlig ånger öfver sitt löftesbrott, ådragit sig en
tärande bröstsjukdom. När hon nu erfor Ludvigs snara återkomst, intog
hon den sjuksäng, hvarifrån hon aldrig mera uppstod. Ludvig kom i lagom
tid för att mottaga hennes sista suck. I den döendes hand, lofvade han
att vara en far för hennes barn.
Den tolfåriga Ottilia var modrens förtrogna. Hon var vittne till de båda
älskandes möte, modrens ånger och Ludvigs stilla sorg. — — — —
«Men vet du Ottilia», sade Leonna, sedan de båda gråtit i kapp en stund,
«vet du, jag hade i din mammas ställe, heldre gått i tjenst, än gift mig
med en annan.»
«Ack det är lätt för oss att säga så,» svarade Ottilia vemodigt, «men
försätt dig helt och hållet i hennes förhållande. Om hon lemnat fullt
förtroende åt sin välgörare herr Müller, hade hon åstadkommit oenighet
inom familjen, och förbittrat hans husliga lefnad, genom vissa
upptäckter, om hon nödgats säga honom, hvarföre hon ej trifdes der. Hvad
skulle hon göra? men lemnom detta. Qvinnan är ju utomdess så beroende,
att hon sällan eller aldrig äger ett fritt val. — Ponera bara till
exempel: om du goda Leonna, tyckte om en rysk officer, och han om dig,
menar du att din pappa skulle gilla en sådan förening?»
«Derpå har jag aldrig tänkt — och likväl —»
«Du rodnar, Leonna!»
«Ja, ty du skall skratta åt min dåraktiga barnslighet. Vet du, det
förefaller mig mången gång, som hade jag varit förlofvad i flere år.»
«Din pappa har väl icke lofvat bort dig?» frågade Ottilia förvånad.
«Hvarken pappa eller någon annan vet ett ord om mina dumma drömmerier»
försäkrade Leonna skrattande. «Saken är den: min tant i Stockholm hade
en syster, gift med en tysk adelsman i rysk krigstjenst. Systrarne
älskade hvarandra mycket och brefvexlade ofta. Det var alltid en
glädjefest, när ett bref anlände från Ryssland. Det behandlade blott ett
ämne, men detta var så rikhaltigt. Denna fru hade ett barn, en son, som
hon gränslöst älskade. Fritz var början och Fritz var slutet. Men icke
nog dermed! Tant, som var bra svag för mig också, drog snart fram med
¯mina¯ små fullkomligheter. Kanhända ¯voro hans¯ lika inbillade som
mina. Men genom denna brefvexling, blefvo vi likasom bekanta, och
skickade mången helsning till hvarandra. Det der var ju allt bara
barnsligheter och är nu förbi; hela tre år ha gått, som jag ej hört ett
ord om honom — allt borde vara glömdt; och likväl, kan du tro det?
drömmer jag ej allenast ofta om honom, utan äfven vakande, står hans
bild liksom lefvande framför mig.»
«Det der är icke bra, söta Leonna!» varnade Ottilia. «Du har lefvat der
hemma ensam, utan bestämd sysselsättning. Ingenting skall vara så
farligt för unga flickor, säger onkel, som att lemna inbillningen fria
tyglar, den blir sjuklig då. Verksamhet och goda lärorika böcker är
bästa botemedlet. Böcker får du nog af onkel.»
«Tack, Ottilia, men lustigt vore det ändå, om Fritz von Harlinghausen,
en vacker dag, presenterade sig som rysk officer, för kusin Leonna! För
tre år sedan var han underofficer i Dorpat[1].»
Fotnot 1:
Läsaren bör erinra sig att detta yttrades i första åren efter
Ryssarnes ankomst till Finland.

_Porträtter, Skuggbilder och småstadslif._
Som herr Smitt, men isynnerhet hans döttrar, framdeles gripa in i
händelsens gång, måste läsaren göra deras närmare bekantskap.
Zacharias Smitt var allmänt känd som en munter sällskapsbroder, väl
något obildad i sitt väsende, ofta plump i sitt raljeri; men hans
verkliga godsinthet öfverskylde många af hans fel; äfven var man den
tiden ej så nogräknad, isynnerhet icke med en man, hvilken det i många
fall icke varit godt att stöta sig med. Han innehade sedan tjugu år
stadsfiskalssysslan, och himmelen må veta, huru en man med hans lynne
och egenheter, fått behålla tjensten så länge. Herr Smitts antagna
princip var den: att ¯Staten¯ och ¯Staden¯ voro tvenne herrar, och
sjelfva Bibeln säger: «ingen kan tjena tvenne herrar tillika,» utan att
den ena blir försummad.
Lönen befanns utomdess ej vara så tillräcklig, att icke sportlar väl
kunde behöfvas; men han var en fredälskande man, och lefde gerna i sämja
med stadsboarne; derföre ansåg han det vara bäst, att blunda eller se
igenom fingren med sådant, som enligt hans tanke lände till ¯stadens
bästa¯. Betalning tog han likväl aldrig för sin svagsynthet. — Det stred
mot pligt och embetsed. — Men hvem tager ej gerna emot presenter?
Utomdess ägde han god kredit hos alla trafikerande, utan att frukta
björnar — dessa plågoandar för mången annan syndare.
Under alla dessa tjugu åren hade hans lefnadsvanor ej undergått någon
förändring, i händelse ej något utomordentligt störde dagens ordning.
Förmiddagen bestred han sina göromål, och var i jemn rörelse. Vid
middagen, hemma eller borta, tog han sig alltid en liten nattmössa, på
det att eftermiddagsluren skulle smaka bättre; efter pipan och
kaffekoppen, var han åter tillgänglig på tjenstens vägnar, men efter
klockan sex, var ingen synnerligen välkommen. Han vandrade då ut för att
med vänner och bekanta, tillbringa aftonen under muntert glam.
När läsaren gör hans bekantskap, var han ungefär sextio år; enkling
sedan femton. När hustrun dog, var Hedda åtta, Maria endast fyra år
gammal. En piga, som redan tjenade i huset under fruns tid, förestod
sedan hushållningen, till dess hon för tre år sedan gifte sig med en
snickaregesäll, och i eget bo, kunde lefva af besparingar under sin
långvariga tjenst. Men ännu företogs ingenting i Smittska huset, utan
att hon hade ett ord med i laget; så stort var husbondens förtroende
till den «trogna Brita Caisa.»
Hade han, så väl som döttrarna, isynnerhet som Hedda, vetat huru litet
hon förtjenade namnet ¯trogen¯, så hade väl förtroendet upphört. Många
andra kände det äfven, men hvem ville säga honom det? I afseende på
Hedda sannades ordspråket «en korp sticker ej ögat ur den andra.»
Från barnaåren kände Hedda många af Britas konstgrepp, men då hon ofta
sjelf slog små dunster för fadrens ögon, ingingo dessa båda en tyst
öfverenskommelse att ej förråda hvarandra. Hvad Hedda som växande barn
ville dölja för honom, var visst bara småsaker; likväl hade hon ej stått
sig mer än jemnt, om fadren kommit underfund dermed. Brita insåg lätt
att flickan, af fruktan för upptäckt, aldrig skulle förråda, om hon
äfven blef vittne till huru hon (Brita) tog tull af allt, som lät dela
sig.
Vidskeplig och lättrogen, hade Brita en märkvärdig bekantskap med alla
spåkäringar, som i kort och kaffegrummel skulle se hennes tillkommande
öde; men äfven forntidens orakel gåfvo ej sina svar för intet, ännu
mindre dessa mer och mindre snuskiga Sibyllor. Tidigt förstod äfven
Brita ingifva Hedda en böjelse att afhöra deras mystiska prat, som med
åren hos Hedda vexte till passion; derföre måste hon då också betala
dessa qvinnor; och när sådant icke kunde ske med penningar, — ty om dem
var fadren mycket mån, — så plundrades visthus och kryddskåp i kompani,
och om husbonden någon gång brummade, att det gick mycket åt i huset,
fingo råttor eller kattor uppbära skulden.
Så lärde Hedda sig att säga osanning; detta blef en vana, och hon kunde
sedermera med den frimodigaste uppsyn försäkra som sanning det, hon
visste vara alldeles ogrundadt.
Visserligen gafs det i senare åren ögonblick, då en sådan falskhet, i
sin afskyvärda gestalt, stod hotande inför hennes bättre vetande, men —
vanan, och ögonblickets frestelse förförde henne ånyo, isynnerhet när,
efter hennes begrepp, egen fördel kom i fråga.
Maria uppfostrades ej i fadrens hus. En fru i granskapet öfvertalade
lätt herr Smitt att lemna sig flickan, emedan jungfru Brita sade sig
alldeles icke kunna med så små barn. Om något motiv låg till grund för
detta fru Snabbecks förslag, lemna vi osagdt; visst ville malicen påstå,
att den trettiofemåriga enkan ej varit emot att göra en ny färd på
äktenskapets skridskobana; men malicen säger så ofta saker, som aldrig
äga någon grund.
I mångas tanke hade detta likväl varit bättre, än att lemna hus och barn
i Britas vård; men Smitt var icke hågad för ett nytt gifte, och sade sig
ej vilja gifva sina flickor en styfmoder.
Fru Snabbeck hade som enka flyttat till Lovisa; genom sin skicklighet
med synålen och strumpstickan, blef hon snart bekant och var mycket
omkring i de bättre husen.
Sträng i sina egna seder, ännu mer i omdömet om andras, var hon
intolerant mot det som verlden anser för små synder; det vill säga:
öfverflöd och öfverlastande, lättsinne och behagsjuka, m. m. Det
oförlåtliga i dessa fel, bevisade hon genom många exempel ur
verkligheten.
I yngre åren husmamsell hos herrskaper, såväl i städerna som på landet,
egde hon ett outtömligt förråd af anekdoter och lätthet för att berätta
dem. Ehuru hon alltid höll sig vid det sanna i detaljen, hade hon
urskillning och fintlighet, att så krydda sin soppa, att den föll i
smaken: eller med andra ord: hon förstod att utleta sina gynnares svaga
sidor, och derefter rätta sina reflexioner, — och dessa äro ju
qvintessensen af saken. —
När fru Snabbeck åtog sig den lilla flickans vård, betänkte hon ej, det
hon hädanefter uti henne erhöll en uppmärksam åhörarinna, som besannade
att «små möss ha äfven öron.» Hvad fäster sig väl lättare i barnaminnet
än omtalade sagor, i synnerhet om de ofta upprepas; ehuru barn, anmärkte
Maria snart nog att frun i sina berättelser gjorde både undantag och
tilläggningar.
En gång i ett sällskap, föll flickan henne i talet med den naiva
anmärkningen: «moster kommer icke ihåg den sagan,» ty förr hade hon sagt
så och så. Man skrattade — men hemma fick hon aga för denna sin
näsvishet. Maria tog sig hädanefter till vara, men blef desto
uppmärksammare; det synes ligga i barnaårens natur, att spionera de
äldres fel, kanhända af harm, emedan dessa få passera fritt, när de
sjelfva ofta straffas för den minsta förseelse.
Fru Snabbeck ville och sträfvade visst att uppfostra henne så väl, som
möjligt. Hon predikade moral från morgon till qväll; men hade en så
inbiten vana att alludera på kända menniskor och förhållanden, att det
lände till barnets verkliga skada. Allt efter som hon blef äldre och
begreppet tilltog, såg hon samma personer, som framhöllos henne till
varnande exempel, aktade och firade i samhället, bemötte med ödmjukhet
af sjelfva fru Snabbeck, utan att denna tillvant flickan att gifva akt
på deras i andra afseenden många aktningsvärda egenskaper.
Mildhet i omdömet, öfverseende med nästans svagheter samt försonlighet,
voro ord af ingen betydelse i fru Snabbecks uppfostrings-metod; följden
blef ty värr den: Maria trodde att om man i det yttre strängt höll sig
till sedolärans bud, var man dygdig, men eljest en svag och dålig
menniska. Af naturen kall och högmodig, gjorde egenkärleken henne,
liksom andra af samma sinnelag, blind för egna fel.
När hon sedan återkom i fadrens hus, var Hedda 18 år, hade hufvudet
fullproppadt af spådomar om friare, kärleksbref och giftermål. I hvarje
ung karl såg hon en beundrare, såg en friare i hvarje ogift, som talade
vid hennes far, eller umgicks i deras hus, och trodde att det endast
berodde på henne att välja; men när det icke gick så fort med deras
frierier, som hon inbillat sig, ansåg hon sig böra uppmuntra dem
dertill. Ett sådant bemödande hos en qvinna, i synnerhet hos den, som ej
erhållit något af hvad man kallar själsbildning, urartar till koketteri,
och blir då både anstötligt och löjligt. — —
Långt ifrån att vinna sitt ändamål, var Hedda Smitt likväl alltid
omgifven af unga karlar, som, alltid välkomna hos fadren, gycklade och
pratade intetsägande granlåter för dottern.
Maria var, tack vare fru Snabbecks omtanke! förut noga underrättad om
hvarjehanda som rörde systren och fadrens hus; och hennes misstänksamma
öga såg ännu mera. Hon varseblef snart ett visst hemligt förstånd mellan
Hedda och jungfru Brita, och insåg, att de hvar på sitt sätt bedrogo
hennes fader. Ofta hade hon mycken lust att upplysa honom derom, men det
hade varit att föra sqvaller; äfven anade hon dunkelt ett förhållande,
som kunde göra henne mindre trodd — hon teg således.
Van vid sparsamhet i fru Snabbecks lilla inskränkta hushållning, ansåg
hon lefnadssättet i fadrens hus för slösande; oförsvarliga fann hon
gubbens «nattmössor,» äfvensom hans plumpa skämt om och mot qvinnor, det
han, som så mången annan till åren kommen man, ansåg sig äga rättighet
att föra till torgs, utan att de ana det förakt, de derigenom ådraga sig
sjelfva. Något, som nära nog liknade nämnde känsla, grep Maria, när hon
sjelf kom underfund med, att fadren ej alltid gjorde hvad hans embetsed
fordrade. Med ett ord: hon var olycklig, missnöjd med sitt öde, och med
alla menniskor utomdess.
Af den religionsundervisning, hon sedan erhöll, behöll hon skalet, icke
kärnan. Hennes väsende och uttryck antogo framdeles en anstrykning af
gudaktighet, utan att vara lifvade af kristendomens milda anda. Hon
ansåg sig vara en martyr, dömd att lefva bland onda och felande
varelser, och likväl tvungen att tiga, att dölja deras fel, emedan de
tillhörde henne genom blodsband. Någon vän af sitt eget kön hade hon ej,
och hon saknade icke heller en sådan, ty misstroende låg inrotadt i
hennes karakter.
Sedan vi nu efter bästa förmåga sökt skildra personalen, införes läsaren
i deras boning.
Huset som af herr Smitt beboddes på hyra, innehöll ett stort rum, med
tvenne mindre på hvardera sidan, utom kök och farstukammare; kammarn
innanföre med utgång till «salen,» var mamsellernas, och det midtemot
belägna rummet tillhörde herr Smitt. «Farstukammarn» hyste gårdens
officersinqvartering, men var af den för dagen upplåten till de rökande
och dansande herrarnes disposition.
Bjudningen var på kaffe till fruntimren. Man samlades innan klockan tre.
Fru Nordenskans och de båda flickorna kommo en qvart efter slaget, och
salen var redan fylld ända till trängsel. Af Hedda införda i «förmaket,»
var der endast soffan så vida ledig, att hennes nåd från Hertola, med en
makning till sin granne, kunde lemna rum för fru Nordenskans och
Ottilia, och troligen hade Leonna fått bli stående, om icke Hedda låtit
inkila en stol mellan soffan och hörnet af rummet; hon satt således med
sina knän pressade mot sin obekanta grannes stol; en posityr föga
beqväm, och som alls icke skulle vara lämplig för våra styfstärkta
damer. Men Leonna var belåten, ty sjelf föga bemärkt, kunde hon derifrån
öfverse hela rummet, jemte en stor del af det yttre.
Fru Lurhjelm och den framför henne stående Hedda, konverserade i denna
halfhviskande ton, som lätt höres af ett fint öra. Hedda beskärmade sig
öfver trängseln, sade att hon vore i tusende ångest, ty doktor Ströms
stora familj var ännu icke ankommen, och det kunde hända att de förde
med sig en rysk öfverstinna med sin syster, som bodde hos dem. Doktorn
hade så sagt åt hennes far på förmiddagen.
«Men hvarföre bjöd ni tillsammans så mycket folk? hvarföre uteslöt ni
icke några?» sade hennes nåd.
«Pappa lade sig deremot,» svarade Hedda. «Hvem trodde också att alla
skulle infinna sig? om bara det här herrskapet» — med en sidoblick på
våra bekanta, — «ej gjort sig så förnäma, utan kommit tidigare, skulle
vi fört några af de andra» — åter en sidoblick — «i pappas kammare,
tilldess dansen begynts, då blir det nog rum.» — —
Hon afbröts här genom ankomsten af fem fruntimmer. Doktorinnan, hennes
båda döttrar och de omnämnda fremmande damerna. De öfversågo rummet;
stor förlägenhet uppstod. Fru Lurhjelm, som oaktadt sin ringa bildning,