Leonna: En skildring ur lifvet - 22

hvilken flickan har mycket förtroende. Hon kommer hit i sällskap med
hans mor och syster. Frieriet har varat i några år, men fästmannen har
ju hittills endast varit underlöjtnant, och fadren lär icke vilja ut med
hemgiften, det är en rik flicka.»
Deras samtal afbröts genom ankomsten af en, som de andra kallade
Bärendorf. På vännernas skämtsamma frågor, svarade han, att hvarken hans
mor eller fästmö ännu vore komna, men väntades hvarje ögonblick.
Nu kom min betjent tillbaka, jemte en ordonans, som inbjöd mig på thé
till Kommendanten. När jag gick genom yttre rummet, hade de unga
männerna grupperat sig omkring biljarden, och jag visste ej hvem, som
var fästmannen; och hvad angick det mig? Likväl hänför jag allt hvad jag
hör och ser på min kärlek; är det aning eller vidskepelse, som kommer
mitt hjerta att klappa af oro? Ju närmare jag nalkas målet för min resa,
desto lifligare målar kärleken hennes bild, men det är liksom en mörk
skugga ibland bortskymde den. — —
Du ser, käre Alexander, att den som ej fruktat döden på slagfältet, kan
blifva rädd för hjernspöken. — —
Jag bevistade paraden, afhörde Te Deum i stadens kyrka, var en gäst vid
den stora middagen som gafs; och har nu beställt hästar till klockan
half nio i afton, ty först vill jag se en liten tillfällighetspjes, som
gifves af ett tyskt teatersällskap. Direktören och författaren i en
person, träffade jag hos Kommendanten, och igenkände uti honom den i
Dorpat så omtyckte aktören Gappmeyer. Han syntes äfven der vara en ofta
sedd och välkommen gäst.
Nu får du ej höra af mig förrän mitt öde är afgjordt.
* * * * *
Fortsättning: — «Aningar äro ej alltid ammsagor, för mig ha de öfvergått
i verklighet. Jag trodde mig vara beredd på motgång, men Leonnas förlust
har djupt skakat min själ. — — Men är det då ovedersäglig visshet? Min
mellankomst skulle kanhända gifvit allt en annan utgång? Så talar
egenkärleken. Min bättre känsla tystar den, och frågar: bör icke Leonnas
sällhet vara mig kärare än min egen?
Hvad har jag gjort att förtjena hennes trohet? Låtit henne hela år
sväfva i ovisshet om mitt öde. När hon lärde känna mig, hade hon ej sett
någon annan. ¯Denne¯ är hennes landsman, har hennes fars bifall; hon
står i vänskapligt, förtroligt förhållande till hans slägtingar. Huru
många skäl att upphäfva ett obetänksamt gifvet löfte åt den fremmande
krigaren, som hvar dag gick döden till möte.
Så talar mitt förnuft, och det vill jag lyda, i trots af hvad mitt
upproriska hjerta äfven må säga. Jag aflägsnar mig från den ort, der
hoppet ej mera blomstrar.
Först måste jag likväl redogöra för dig, för mina upptäckter.
I värsta solhettan kom jag till den gästgifvargård, som endast ligger
några verst från —kyrka. Der beslöt jag hvila ut några timmar, och gick
för att söka svalka; jag lade mig under några skuggrika träd, och
tillsade värdinnan att skicka dit kaffe om en timme.
På den bestämda tiden kom en äldre qvinna med en liten panna och
tillbehör, sedan hon satt detta ifrån sig i gräset, neg hon gång efter
gång, med fråga om jag icke kände igen henne.
Hon sade sig likväl «genast kännt igen löjtnant Karlowitsch, när han
talade vid hennes syster gästgifverskan (der hon bodde, och hvars barn
skulle få ärfva det lilla hon kunnat skrapa ihop.)» — — —
Under detta prat kände jag igen en som fordom tjenat i Smittska huset,
och under min tid der gick som hjelpreda. Fastän denna menniska alltid
förekom mig motbjudande, var hon likväl en bekant, af den jag kunde få
höra talas om andra bekanta.
Ömsom titulerande mig för major, löjtnant och öfverste, berättade hon
att herr Smitt var död och lemnat bara skuld efter sig, att Hedda var
ännu ogift, ehuru det var sagdt att hon skulle gifta sig med en köpman
(men han rymde för skuld).
«Huru lefver verlden med unga fru Nordenskans?» frågade jag, för att
nalkas mitt mål.
«Hvad skulle henne fattas, som sitter i fullt bo. Likväl lär hon nog
räkna bitarne åt systern, som måste lefva hos henne på nåder.»
«Madamen lär icke veta, huru Grönskog-herrskapet mår?» frågade jag så
likgiltigt jag kunde.
«Åh jo, det vet jag visst, ty min systerdotter tjenar der, hon var hemma
pingstdagen; de må alla bra!»
«Fröken är väl längesedan gift?»
«Icke ännu, men nog lär det snart bära af, ty der är ett faseligt bråk
med fina lärfts- och drällväfnader, och fröken syr grann hålsöm. Flickan
som tjenat der nu i fjerde året, har alltid tyckt, att fröken haft någon
hjertesorg, när hon satt så der ensam om vinteraftnarna; men i
vintervåras fick hon ett bref, som hon läste för hans nåd, sade flickan,
och derefter blef fröken så glad och munter som fisken i vattnet, och så
började det bråkas med väfvar. Men nu skulle hon resa till en
friherrinna, der hon mest alltid är om somrarna.»
Huru ofullständiga dessa notiser äfven voro, sade de mig likväl, att jag
var glömd; af mig hade hon ej fått något bref, som kunnat göra henne så
glad. Icke heller har jag på år och dag skrifvit till Ivanoff. Likväl
ville jag söka närmare upplysning, men huru erhålla den?
Jag begaf mig till fots de tre återstående versten, och gjorde en omväg
till den lilla backstugan, du kanske hört mig omtala. Der satt utanlås
för dörren; bekymrad vände jag om samma väg; nära landsvägen låg en
bergsklack, hvarifrån man har god utsigt öfver nejden. Jag riktade min
goda kikare på de föremål, som för mig inneburo så många minnen. — —
Planen, der Schalinsky och jag tillbragt så många muntra, men också
många tröttsamma stunder, var öde, endast några barn lekte der; i ett
öppet fönster af det välbekanta huset satt ett fruntimmer sysselsatt med
sömnad, förmodligen frun i huset. Jag kunde ej se dess ansigte, der stod
äfven en liten flicka; — förmodligen Petters barn. —
Nu kom en ensam äldre fru åkande på vägen, anletsdragen voro mig
bekanta. Jag hade ofta sett henne hos Smitts; en bättre nyhetskrämerska
kunde jag aldrig finna. Jag gick derföre emot henne, och gaf mig
tillkänna.
Jag sade mig vara stadd på en resa till H:fors, ville, under det
hästarne hvilade, se mig litet omkring, der jag, som hon väl mindes, för
några år sedan tillbragt en sommar, men att min tid deremot var så
inskränkt, att jag ej hann göra några visiter.
«Befallningsman Nordenskans är icke hemma,» sade hon med ett visst
uttryck, som visade att vår fordna osämja ej var henne obekant. «Han
reste i dag med sin far till Lovisa, och väntas ej hem förrän i morgon
qväll. Hans fru tar icke gerna emot visiter, när han är borta. Men efter
majoren far till H:fors, kan ni der träffa fröken Nordenskans, om
majoren söker upp friherrinnan Perlkrans.»
«Förmodeligen en slägtinge till fröken?» frågade jag.
«Ännu icke, men det blir väl så. En nära slägtinge till friherrinnan
friar till fröken. Man har redan glunkat derom i fyra år, men nu blir
det väl snart af, ty när jag bryr gamle Nordenskans, att han snart får
hålla bröllop åt sin vackra dotter, ber han mig laga mig i ordning att
dansa ut bruden och skrattar så godt; och när lagmanskan Bärendorf (ser
du der min aning) var här, för att afhemta fröken, vågade jag kasta fram
några ord, om den lycka hennes herr son gjorde, och ehuru hon eljest är
något högfärdig af sig, upptogs mitt skämt ganska nådigt.» — —
Jag hade hört nog. — Innan jag skiljdes från henne, bad jag frun
förtiga, att hon sett mig här. Ehuru hon syntes något förundrad
deröfver, gaf hon sitt löfte, och derpå kan jag lita; ty så stor
pratmakerska hon äfven är, så bryter hon det icke; hvad hon eljest ser,
hör och gissar, derom disponerar hennes tunga.
Jag reste genom Lovisa till Borgå, jag ömsom önskade och fruktade ett
möte med Leonnas far; slumpen skulle få råda. Jag träffade honom icke.
En sjölägenhet var till Kronstadt; derifrån skrifver jag detta; gerna
skulle jag besöka min vän Ivanoff och hans älskvärda fru, men jag vill
icke, att deras vänskap skall inverka på Leonnas beslut. Jag återvänder
till min mor, för att jemte henne resa till min gamla slägtinge, som
otåligt väntar mig.
När jag lemnade Suomis strand, var det liksom en röst skulle sagt mig,
att detta ej skedde för alltid; men välkomstbägaren måste då räckas mig,
antingen af kärlekens hand, eller också vara fylld med Lethes vatten.» —
—
* * * * *
Leonna framlefde sin vinter i dyster stillhet; utom vid måltidstimmarna,
var hon i sitt eget rum; någongång deltog hon likväl, mera af artighet
än af böjelse, i de få fruntimmerssällskap, som umgingos hos hennes
svägerska. De bestodo af den gamla pastorskan och någongång fru Brandén.
För henne fattade Leonna allt mera vänskap, men Marie syntes ej dela
detta tycke och besvarade aldrig hennes besök. Utom dessa båda, var det
en enkefru med sin ogifta syster, och sin trettioåriga äfven ogifta
dotter, som redan för tre år sedan hyrt sig in der i kyrkbyn. Alla tre
voro utan all yttre och inre bildning, och af en devotion, som gränsade
nära det löjliga; de utmärkte sig såväl genom sin klädedrägt, som genom
en obehaglig släpande röst, när de talade.
Marie hade gjort deras bekantskap uti de, af hennes man så föraktligt
omnämnde, Hasebergska sammankomsterna. Sjelfva höllo de äfven ett slags
föreläsningar hemma hos sig. Petter tålde dem icke; endast då han var
frånvarande besökte de hans fru.
Att Leonna hvarken hade nöje eller uppbyggelse i deras sällskap, inses
lätt.
Hon vördade religionens höga sanningar, älskade dess milda,
försoningsrika lära och dess kärleksfulla anda, hvarmed den tröstar,
helar eller lindrar plågan af alla de sår, som blöda af jordiska
smärtor, och bar med hvarje dag, af innersta hjerta, fram sitt
tacksamhetsoffer; men hon gjorde icke detta till ett skådespel.
Det förekom henne vedervärdigt, att de, som sade sig jemt bära Gud i
sitt hjerta, vanhelgade sina läppar med att jemt tala om djefvulen och
satan, och helfvetet; och att de, hvars dagar sades förflyta i ånger och
ruelse öfver egna synder, skarpt och kärlekslöst fördömde andras minsta
förseelser, och predikade bot och bättring för andra, då de syntes hafva
nog med att bättra och afbedja egna fel.
Förhållandet emellan hennes bror och svägerska, antog äfven ett allt
mera hotande lynne: var Petter hemma, hvilket numera sällan var
händelsen, var han dyster och sluten inom sig, eller ock knotande och
bitter. Dock förställde han sig skickligt nog i fremmande folks närvaro.
Hon, å sin sida, uppfyllde sina husmoderliga pligter utan nöje, ty hon
hörde ej ett vänligt eller ett tacksamt ord. Hon undvek honom äfven
synbarligen. Reste han bort, gret hon och inneslöt sig med sina
andaktsböcker, eller sökte hon de tre «utvaldas» umgänge. Den lilla
Amalia försummade hon nästan helt och hållet.
Det fattades Leonna länge mod att uttala sin önskan att åtaga sig
barnet, men julaftonen kom; brodrens lynne syntes vara bättre stämdt, än
vanligt. Den lilla flickan smög sig kärleksfullt intill Leonna, som
sökte glädja det snälla barnet genom små gåfvor; då vågade hon be sin
bror och svägerska, tillåta att Amalias lilla säng skulle få komma upp i
hennes rum, och att hon hädanefter finge sörja för barnets små behof,
äfvensom lära henne hvad dess späda ålder kunde fatta.
«Du tror således att jag icke kommer ut dermed?» frågade svägerskan, med
iskall ton och ogillande blick.
«Så bör du icke upptaga min anhållan, goda Marie!» svarade Leonna
hjertligt. «Du har mycket annat att sköta, som upptager din tid: mig
felas sysselsättning och förströelse; och som jag håller af barnet, kan
du tryggt lemna henne åt mig.»
«Leonna har rätt i det hon säger,» anmärkte Petter, som, med ett eget
uttryck i sitt ansigte, åhört deras ömsesidiga yttrande. «Jag tackar dig
syster! Lemna du flickan till Leonna, kära Marie! ty hvem vet huru
länge» — — Här afbröt han tvärt, gick några slag af och an i rummet,
blef sedan stående framför sin syster, och frågade med en skämtsam
uppsyn, som likväl förekom henne tvungen: «tilltror du dig kunna
uppfylla detta löfte, äfven om du gifter dig?»
Öfverraskad, men utan minsta tvekan, svarade Leonna ett bestämdt ja och
lade sin hand i hans. Han tryckte den för första och sista gången.
Nu var lifvet ej mera så tomt och ändamålslöst som förut, tyckte Leonna.
Barnet slöt sig med innerlig kärlek och förtroende till sin unga
fostermor, som fann sig rikeligen belönad.
Feodors anletsdrag utvecklade sig med hvar dag, och hela stunder kunde
hon stå med en vemodig, ljuf känsla och se på det sofvande barnet. «Hvad
han felat mot Gud och mig,» (tänkte hon) «har han säkert ångrat och
försonat genom många goda gerningar. Jag har längesedan förlåtit honom.
— Detta barn, det enda synliga minne efter honom, skall alltid vara mig
lika kärt som nu. Om vi återse hvarandra, antingen här eller deruppe,
skall intet ord, ingen förebrående blick säga honom, hvad jag för hans
blick lidit.»
Våren nalkades. Jorden aflade sin svepningsskrud; de gråa skyarne
skingrades, himlens blå, och åkerfältens vackra gröna färg, lifvade
lefnadslusten hos hvarje väsen; äfven i vår Leonnas hjerta hade smärtans
storm rasat ut, och dyningarna småningom lagt sig. Hon hade insett att
idislandet af den sorg, en outransaklig Försyn pålägger, är ovärdigt en
kristen, och beslöt att kraftigt höja sig öfver den. Huru saknade hon ej
trädgården vid Grönskog, der hon haft en rörlig och angenäm verksamhet.
Här fanns ingen slags anläggning. Hon framkastade några ord om nyttan af
en kryddgård för hushållets behof, och om det nöjet hon deraf skulle
njuta — men Petter svarade kort: «sådant der förstår jag mig icke på,
och, som jag förmodar, Marie icke heller. Denna sommar kommer att bli
afgörande i många fall, och med strunt befattar jag mig icke; grönsaker
och rötter fås ifrån Grönskog — för betalning — det förstås, och dermed
punkt.» —
Leonna fästade sig ej vid uttrycket om den «afgörande sommaren,» utan
funderade, hvar hon nu skulle göra af med de syrener och rosentelningar
fru Brandén lofvat skicka henne från Grönskog. Sluteligen beslöt hon att
plantera dem vid föräldrarnas graf.
Detta var dock ej så lätt att verkställa; hon behöfde biträde, och så
väl brodrens dreng, som ett par andra karlar, hon anlitade, voro både
för lata och vidskepliga, de sade: att för sådana barnsligheter störde
de icke de dödas hvila, «ty de kunde börja gå igen.» Äfven trodde man,
att «prestfar» ej skulle tillåta sådant m. m.
Ledsen genom deras motsägelser, vandrade Leonna till prestgården, för
att höra hvad pastorn skulle säga derom.
Ännu på ett betydligt afstånd från boningshuset, uppfattade hennes öra
ett besynnerligt surrande och gällande ljud, som tilltog allt mer och
mer.
Pastorskan hade hvad man på landet kallar: ¯spinntalko¯, och hela
traktens «snälla spinnerskor» voro samlade, för att sno ihop inslag till
en lärftväf; pastorskan satt sjelf och härflade garnet.
Leonna bad henne icke låta störa sig, ty hon ville endast tala några ord
med pastorn, som också genast kom ut ur sin «studerkammare.»
Leonna framställde sin önskan, med förfrågan om det lät sig göra.
Pastorn funderade en stund: «Nå, hvarföre icke det!» sade han sedan.
«Väl har det icke ännu varit brukligt här hos oss på landet, och fröken
bör således ej undra på folkets prat; men har fröken mod att vara den
första, ta nog andra exempel deraf. Blommor på grafven säga de
efterlefvande bäst, att «¯allt kött är hö¯, som en liten tid blomstrar
och sedan försvinner.»
Nyfikna, hade alla de spinnande låtit foten hvila på trampen, för att
lyssna på prestens svar; det skulle afgöra saken, menade gummorna. Men
«backstugu Greta Lisa», hon steg fram: «Icke skall vår nådi fröken passa
på att tala vid nån annan än min Gustaf. Han har ofta talat om huru
hjertans vackert det är på utländska kyrkogårdar, som se ut som de
raraste trädgårdar. Fröken säger bara huru hon vill ha det.»
Nöjd vände Leonna hem; pastorn tog hatt och käpp och följde henne ett
stycke på vägen. När han såg sig kunna vara obemärkt, stannade han och
sade, att han länge önskat tala med henne allena, bad henne hysa
förtroende till sin fars gamle vän, och säga om hon nyligen hört något
från sin «fästman.» —
Leonnas nekande svar kom gubben att tro, det hon misstrodde honom.
«Fröken Leonna kan lita på mig» sade han, «ingen själ, ej engång min
hustru, har minsta aning om hvad bror Nordenskans anförtrodde mig i sin
dödsstund, utom det att han gaf mig rättighet att stadfästa det val hans
dotter sjelf gjorde, såframt jag ansåg det hederligt. Härtills har min
inblandning i edra angelägenheter ej varit af nöden; men nu känner jag
af säker hand, att befallningsmannen gifvit kommissarien Renner löfte om
sin unga systers hand och förmögenhet; men detta skall ej ske, så länge
mina gamla ögon äro öppna.»
«Herr pastorns vänskap för mig öfverdrifver saken,» svarade Leonna
leende; «huru kan väl ett sådant förslag falla Petter in? Renner ser ut
som en fogelskrämma, med sitt rödfnasiga ansigte; dessutom har han
döttrar nästan så gamla som jag, och ryktet talar intet godt om honom,
hvarken som man eller far.»
«Visst låter det otroligt, men er bror är skyldig honom en stor summa;
den kräfver han nu ut. Befallningsman har vändt sig till Brandén, för
att låna penningar af ert arf, men fått afslag.»
«Jag är både förskräckt och förvånad. Huru kan Petter sitta i skuld? Han
har ju sin lön, och kan göra sig sportlar utomdess; och arfvet efter
pappa var betydligt nog. Han lefver ju utomdess ganska inskränkt i sitt
hus.» —
«Men hvem vet, hur det sker utom hus?» invände pastorn; «utomdess har
han vanvårdat sin tjenst, hvarom klagomål redan hördes vid vårtinget.
Och hvem kan beräkna de förluster den gör, som beherrskas af spelsjukan?
ty att han är spelare, är ingen hemlighet mer. Jag skulle ej stört min
lilla fröken i sin lyckliga okunnighet, men jag är rädd för följderna.
Tala med det aldraförsta sjelf vid Brandén, och neka honom att ge ifrån
sig några penningar; och hvad det påtänkta giftermålet med Renner angår,
så» — — — «blir deraf ingenting,» inföll Leonna, «äfven om det vore
anständigare och fördelaktigare än detta. Det är väl sannt, att jag på
lång tid ej hört af Feodor, men jag vet genom major Ivanoff, att han
lefver, och åter deltager i kriget. Men om jag också aldrig återser
honom här — nå väl — då lefver jag för återseendet i en bättre verld.»
«Men qvinnans bestämmelse som maka och moder?»
«Den första tror jag mig uppfylla genom min trohet mot honom, den andra
derigenom att jag åtagit mig alla en moders pligter för lilla Amalia.»
«Gud välsigne detta ert förehafvande! Fröken uppfyller en af mina
varmaste önskningar, svarade pastorn rörd. Flickans mor synes mig för
sträng, om icke kall, för detta veka barnahjerta. I morgon helsar jag på
Brandén, och skall söka uträtta allt till det bästa.» De gingo hvar hem
till sig.
Leonna var ej utan den erfarenhet, vi förvärfva genom böcker och
umgänget med menniskor, men hon kunde ej tro, icke fatta, att
¯egennyttan¯, — denna i hennes tanke så låga passion, som utesluter
hvarje bättre känsla, — skulle intagit brodrens sinne till den grad, att
han ville sätta hela hennes jordiska välfärd på spel. Ack, hon kände så
litet huru passionerna kunna urarta, om de hejdlöst få rasa. —
Ofta besökte hon sin hoppgifvande plantering; åtföljd af lilla Amalia,
satt hon ofta på fotställningen af Bärendorfska grafvården, som låg nära
bredvid den, som tillhörde hennes egen slägt. Här berättade hon för
barnet om den goda friherrinnan Perlkrans, hvars stoft nu äfven hvilade
här, och sökte att inplanta hos flickan vördnad och kärlek för Gud och
menniskor. Hon talade om farfadren, och huru glad han skulle blifva, om
Amalia vore lydig och god, ty då fick han återse henne som en engel hos
Gud.
Från en dylik promenad kom hon en afton. Petters schäs på gården sade
henne att han var hemkommen, efter att hafva varit borta i flere dagar.
Marie mötte Leonna i förstugan, hon syntes blek och upprörd; genom den
öppna salsdörrn såg hon brodren med långa steg mäta rummet. I förmodan
att någon huslig tvist varit å färde, skyndade hon med barnet på sitt
rum; men knappt hade hon lagt bort hatt och schal, förrän Petter steg
in.
Att han kom in till henne, var något så ovanligt, att hon nästan begynte
darra.
Aftonsolen kastade sitt rosenskimmer på alla föremål, men ändå var
Petters ansigte gulblekt, uttrycket hemskt, och ögonen rödsprängda, med
en mörkröd rand omkring — följder af vid sus och dus genomvakade nätter.
Han anslog en tillkonstlad, skämtande ton, som småningom fick en
ansträngning af bitterhet. Han ursäktade sitt besök genom
underrättelsen, att han kom i egenskap af «talman» till systern. Han
hade skäl att förmoda, det hon redan borde vara mätt på det ensamma
lifvet, och sina besynnerliga visiter hos de döda, sade han; det vore
hög tid att tänka på de lefvande, och lefva sjelf — det ville säga: taga
sig en man, komma ut i verlden, se sig om der och föra en stat, svarande
mot den förmögenhet, hon medförde.» — —
Stum, hade hon åhört denna bekräftelse på hvad pastorn sagt. Petter
fortfor uppmuntrad af hennes tystnad: «Den man som passar dig bäst, är
öfverkommissarien Renner; han är väl icke alldeles ung, men också icke
gammal, några och fyratio ungefärligen. Han umgås i de bästa husen, både
på landet och i Lovisa; hans döttrar behöfva en mor, som för dem omkring
för att roa sig, ty Renner är ingen gnidare.» — —
Så ungefär föllo Petters ord; hon, som kände hans häftighet, hade låtit
honom tala till punkt; men då hon såg, att han väntade svar, sade hon,
att om detta mot hennes förmodan vore hans allvar, gaf hon herr Renner
ett tacksamt, men bestämdt nej; aldrig gifte hon sig mot sin böjelse,
och aldraminst, der den ringaste egennytta kom med i spelet.
Petter utfor nu häftigt mot «romangriller» och sentimentala «dårskaper;»
men stillade sig och sökte ännu öfvertala henne att antaga detta
tillbud. Då hon saktmodigt erinrade honom fadrens yttersta vilja, och
hans eget i vittnens närvaro gjorda löfte, teg han förbittrad; gick fram
och åter i synbar strid med sig sjelf, och sade sluteligen med
ansträngning att synas lugn:
«Min önskan att du skulle antaga Renners anbud, härledde sig af
broderlig välmening, men jag har äfven en bön till dig, afslå icke den.
— Låna mig 3000 Rdr af ditt arf. Jag är skyldig, och har satt min heder
i pant att betala dem om tvenne dagar.»
«Huru kan jag göra det, goda Petter?» svarade Leonna saktmodigt. «Du
känner ganska väl, att jag ej disponerar några penningar; ej för mina
egna behof har jag fått någon handkassa, som likväl ej vore mer än
billigt.»
En liten rodnad syntes på den bleka kinden — var det blygsel? — Sedan
sade han: «Du behöfver blott ge mig en anvisning på Brandén, som jag
skall diktera.»
Med stigande ovilja mot brodrens lågsinthet, som nu visade sig i bjert
dager, svarade hon likväl med antagen likgiltighet: «Jag gör ingenting
utan att först rådgöra med Brandén och vår gode pastor, som pappa sjelf
utsett till mina stöd; likväl lofvar jag att göra allt hvad jag kan, om
jag i morgon får häst af dig för att fara till Grönskog och tala vid
herr Brandén om saken.»
Hennes lugna utseende bedrog Petter; han nöjde sig med detta löfte;
klockan sex lofvade han att hästen skulle stå för dörren.
Detta var ett bekymmer af okänd art för Leonna; ovan att handtera
penningar, ansåg hon 3000 Rdr för en betydande summa; men hade ändå
gerna dermed köpt sig fri för vidare prejningar, ty hon insåg nog att
hon aldrig skulle få dem tillbaka.
En obestämd oro höll henne vaken mer än halfva natten, ty hon hörde huru
Petter var i oupphörlig rörelse; han gick ut och in genom rummen; läste
upp sin skrifpulpet, för att om få ögonblick åter slå igen den. En
obeskrifligt hemsk känsla intog härvid Leonna. Hon beklagade af innersta
hjerta den hustru, som är utsatt för en man med ett sådant retligt och
svårt lynne. Likväl hörde hon intet ord vexlas emellan honom och Marie,
som säkert, tänkte hon, valt det kloka partiet och låtsar sofva.
När de första ljusa flammor — förebud till den uppgående solen — syntes
i östern, somnade hon af trötthet, men vaknade förskräckt af ett
bultande på sin dörr. Det var Petter, som manade henne till afresan. Hon
såg på sin klocka, den var fem.
«O Gud, hvilka furier måste ej rasa inom hans bröst, tänkte hon, de
lemna ju honom hvarken rast eller ro! Tänk om jag nu kommer hem från
Grönskog, utan den begärda summan; huru blir jag då emottagen af honom?
Om också min förmyndare tillåter mig uppoffra denna summa, är det då
sagdt att den genast är tillhands.»
«O, om jag för alltid kunde lemna detta hus!»
Denna tanke förvandlades snart till en fix idé. Inom få ögonblick hade
hon inknutit sina nipper — minnen af de bortgångne — och sina bref;
inlade något linne för sig och Amalia, och skyndade sig att väcka och
kläda på flickan, som hoppade af glädje att få slippa med. Det ena
knytet dolde hon försigtigt under sin kappa, det andra bar lilla Amalia;
så gingo de ned. Brodren kom emot henne och manade på.
«Hvarföre skall flickungen med?» frågade han, «och hvad har hon der i
knytet?»
«En ren klädning och litet linne, goda Petter! Fru Brandén har så ofta
bedt, att Amalia skall få vara några dagar hos hennes barn. Nu passar
det så bra.»
«Du kan ha rätt; men sjelf kommer du tillbaka innan middagen,» tillade
han nästan befallande.
Med hvilka känslor Leonna återsåg sitt barndomshem, der hvarje fläck var
henne bekant, och den jemförelse hon anställde mellan sin egen ställning
förr och nu, gå vi förbi.
«Sluteligen har det då kommit så långt?» utbrast Brandén, sedan han
afhört hennes ärende. «Presten och jag ha länge förmodat detta. Det
gläder mig, att fröken var så beslutsam och kom hit. Nu slipper fröken
också icke ifrån oss, ty som förmyndare har jag rättighet att hålla er
qvar; men jag önskar att detta vore med frökens goda samtycke.»
«Det är min högsta önskan att få vara här, svarade hon. Likväl tror jag
icke, att han kommit långt med min anvisning, då den ej var undertecknad
af vittnen.»
«Menar fröken att han icke tagit sina försigtighetsmått i detta
afseende? Nu är det bättre som bättre är. Jag reser på stund, för att
låta honom veta, att jag ej lemnar några penningar utan fullgod säkerhet
och lagligt intresse; någon borgen behöfves icke, annan än den
fastigheten erbjuder.»
«Men om han räddas med denna summa, och lofvar att aldrig fordra något
af mig mera, så uppoffrar jag den gerna.»
«Så talar ert goda och oerfarna hjerta, men min pligt anbefaller
försigtighet. Så snart han reder sig ur denna affär, trasslar han in sig
i en annan. Hela denna summa är han skyldig Renner, men får han den i
sina händer, tör han åter kasta den i raffellådan, liksom andra upplånta
summor förut, och då är han ohjelpligt förlorad. Men får jag inteckning
i gården, så far jag direkte till Renner, och söker uppgöra billigt
ackord med honom. Går Petter ej in på dessa vilkor, drar jag mig ur
spelet, och han får hjelpa sig så godt han kan.»
Dervid blef det, och vi lemna Leonna för att följa hennes förmyndare på
detta ingalunda behagliga besök.
Brandén låtsade ej se den förstämda och oroliga sinnesstämning, hvarmed
Petter kom honom till mötes. Brandén talade om det nöjet frökens lika
oförmodade som angenäma besök åstadkommit på Grönskog; huru lilla Amalia
blifvit med glädjerop emottagen af hans barn — «tro således icke, kära
bror, att vi så snart släppa dem ifrån oss, och jag kommer nu sjelf för
att uppgöra en affär, som fruntimmer icke alls förstå sig på.»
Petter nickade otåligt ett slags bifall. Brandén förelade honom nu det
förslag, vi redan känna, och erböd sig i detta fall att uppgöra liqvid
med Renner, som då skulle utfalla förmonligare för Petter, än om han
gjorde den sjelf.
«Hvem fan har sagt dig, att jag är skyldig Renner denna summa?» ropade
Petter.
«Det har ryktet,» svarade den andra, utan att låta störa sig af Petters
häftighet eller bistra blick; «och när jag jemför brors ifver att få
penningar, och den säkra underrättelse jag fått, att den åt Renner