Leonna: En skildring ur lifvet - 04

¯Ottilia¯.
* * * * *
Det var tvenne dagar efter begrafningen Leonna skref sitt bref. Sorgen
var ny, saknaden stor; det var den första smärta, som träffade det unga
hjertat; något för hvilket hon likväl ej kunde göra sig redo, gjorde att
hon önskade meddela sig; mormodren var hennes hjerta närmast, och hon
var nu för alltid borta.
Hade hon genast erhållit Ottilias svar, torde de anmärkningar det
innehöll, till och med sårat hennes då så ömtåliga känsla; men många
dagar gingo förbi innan det kom fram, och eftertanken sade henne snart,
att Ottilia hade rätt: hon ansåg sig lycklig, att äga en uppriktig vän,
som kunde leda hennes egna oerfarenhet.
Hon blygdes imellertid, att andra gjort en upptäckt, hon ej ville
tillstå för sig sjelf: ett närmare deltagande för den person, hon endast
sett en enda gång. Det föreföll henne sjelf så oförklarligt, att
Karlowitsch genast förefallit henne så bekant, liksom hade hon känt
honom från barndomen. Kanhända, tänkte hon, var det nöjet, att med honom
tala tyska språket, äfvensom den lilla triumfen, att oförstådd af andra
lysa med denna min enda lilla talang? Nej, fy! så fåfäng är jag icke.
Hvad är det således? — Så hade hon ofta frågat sig; men nu ansåg hon det
bestämdt för en aning, att genom honom få höra talas om Fritz, och
kanske äfven erhålla underrättelser från sin tant, från hvilken hon ej
på tvenne år hört ett ord.
Dag från dag väntade Leonna på lägenhet att resa till Rönnbacka, men
föräldrarnes flyttning till Grönskog upptog både hästar och folk, och
hon måste beväpna sig med tålamod.
En dag berättade hennes far som alldeles säkert, att kapten Lurhjelm med
första öppet vatten ärnade resa till Lübeck, och taga sin brorsdotter
med sig dit. Denna nyhet var för Leonna, som ett åskväder midt i
vintren. Hon hade hört att en sådan resa varit påtänkt det föregående
året, men nu — — —
Leonna, som dessa veckor, glömsk af sin väns varningar, lefvat i
fantasins drömverld, hade i tankarne njutit så många nöjen med Ottilia
denna instundande sommar. Medan onkeln vore borta, skulle Ottilia vara
på Grönskog; medtagande böcker och arbete, skulle de då vandra hand i
hand omkring i de vackra nejderna, för att sedan sätta sig under trädens
gröna hvalf och: «vid bäckens sorl och aspens susning, få lemna sig åt
den berusning, som väcks af sympathi och skaldens tjusningsgåfva» och
kanske, så hviskade en blyg anande stämma, skall en tredje person någon
gång deltaga i denna njutning.
Nu voro med ens alla dessa sköna hägringar — foster af en liflig
inbillning, — bortjagade af verklighetens nordanvind.
Helt oförmodadt erhöll man på Grönskog besök af unga Nordenskans. Leonna
var högst nyfiken att få veta anledningen, ty hon kände honom nog, för
att begripa, det sådant ej skedde utan giltig orsak. Det var ju endast
några veckor, sedan han var der på begrafningen.
Han skulle resa tillbaka morgonen derpå. Leonna bad att få åtfölja honom
till Rönnbacka, som låg invid vägen. Fadren gaf sitt bifall, och Petter
kunde så mycket mindre neka, som han fått löfte om häst för hemresan;
likväl sade han ganska bestämdt, att hon skulle vara i ordning på
klockslaget fem, eljest reste han ifrån henne.
Han hade förut betingat sig hästen till klockan åtta.
«Hvad kan vara orsaken till denna Petters brådska nu,» tänkte Leonna.
«Kanhända vill han betaga mig all håg att följa med honom en annan gång.
Nå den är visst icke stor, och vore det ej för Ottilias skull, så» — — —
Leonna vågade ej tillsluta sina ögon hela natten, af farhåga att
försofva sig, och på bestämdt klockslag satt hon jemte brodren i slädan.
Måhända ha sällan — o att vi kunde säga aldrig — tvenne syskon som så
sällan träffades, haft mindre att säga hvarandra, än dessa båda. Ett
uthållande yrväder gjorde resan ännu otrefligare, men var tillika ett
godt skäl, hvarföre de kunde sitta insvepta och tysta, när den ena var
lika litet hågad för meddelande som den andra.
Det var redan mörkt när de kommo fram till Rönnbacka. Man sökte
öfvertala Petter att stanna qvar öfver natten, då ovädret alltjemt
fortfor, och sammanpackade snön i stora drifvor; men förgäfves. Denna
hans envishet väckte så mycket större förundran, som han ej ville uppge
det minsta skäl för sin otidiga oro.

_En konturteckning af Petter Nordenskans._
Egensinnighet och öfversittaranda utmärkte Petters pojkår och första
bedrifter som yngling. Ämnad till militär af fadren, trodde denne det
vara nog att sonen genomgick en kurs i hvad man den tiden benämnde
¯storskola¯; ett tvång som Petters högmodsanda ej ville fördraga, ty som
adelsman trodde han sig ej behöfva tråka med boken i hand.
Föga tåld af fru Igeldorf, skänkte hon likväl Petter ackordsumma till en
fänrikssyssla vid ett landtregemente; men aldrig van att kufva sitt
sinne, var han öfvermodig bland sina likar, pojkaktigt sträng mot de
underordnade; detta ådrog honom tilltal och näpst af sina förmän. Man
gaf honom med nöje det afsked han begärde.
Nordenskans, högeligen missnöjd med sin herr son, lagade snart att han
blef antagen som skrifvare vid ett aflägset bruk. Alltför högmodig att
deltaga i bruksfolkets samqväm, (bättre grannar funnos der endast på
långt afstånd) blef tiden honom ofta lång. Bruksinspektoren, en gammal
hederligtsinnad man, erbjöd honom de böcker hans gamla bokskåp innehöll.
Hvad brydde Petter sig om bibel och postillor! åt dem egnade han ingen
blick. Utom böcker, som rörde bruksvettenskapen — och dem tröttnade han
snart vid — befanns der ett fragment af «Sköne Banise,» ett råttätet
exemplar af «Helicon, eller kärleks- och sorgeqväden» af Lucidor den
olycklige; några gamla sagor, och ett par då moderna röfvarhistorier m.
m.
Petter var ingenting mindre än poetisk och romanesk. Han bevärdigade de
förstnämnde knappt med ett ögonkast, och genomögnade blott de sednare.
Ännu fanns der en hylla med gamla latinska och grekiska auctorer i
tjocka pergaments- och kalfskinnsband. Hvilket herrligt fynd hade icke
detta varit för våra fornforskare nu! men ty värr försåldes de efter
inspektorens död till en apothekare, och användes till omslag på salfvor
och plåster. Huru ha icke tiderna ändrat sig!
Bland dessa vördnadsvärde gamla, hade en nyare bok, inbunden i plumpt
pappband, förirrat sig. Det var Carl 12:tes lefverne af Voltaire. Detta
arbete blef hans enda lektyr; han genomläste det med stigande intresse;
Carl var en hjelte, värdig att vara Petter Nordenskans' mönster. Nu
ångrade han att han öfvergifvit militärståndet, den enda bana, hvarpå
han, efter dåvarande tänkesätt, som obemedlad adelsman, kunde utmärka
sig genom den själskraft och bestämda karakter, han hädanefter ville
ådagalägga. Det kunde väl ännu låta sig göra, men ackordsumman felades.
Kort derpå bröt kriget ut mot ryssarne. Både hans far och fru Igeldorf
hade varit beredvilliga att lemna Petter penningar, ifall de under
sådana omständigheter varit nödvändiga, men — besynnerligt nog, hade all
lust för krigsyrket med ens försvunnit.
Likväl var det långt under hans värdighet att vara bruksskrifvare, med
utsigt att efterträda inspektorn. Petter liknade häruti så många andra:
ju mindre sannt menniskovärde de äga, desto högre uppskatta de sin egen
personlighet, sitt namn, eller sin rikedom — gåfvor som de ej gifvit sig
sjelfva — men aldrig veta de rätt uppskatta sin samhällsställning, ty då
sökte de att genom kunskaper vinna förädling, för att äfven i denna
krets gagna staten och sina medmenniskor. Nu deremot är lönen
bevekelsegrunden, och titeln målet för deras sträfvande. Egenkärleken
tror sig fylla hvarje högre plats.
Att begynna med, erhöll Petter en liten syssla i Lovisa, med förmån att
kallas sikter; det är så vi göra hans bekantskap. De ord, Carl 12:te som
gosse skref under en teckning af staden Riga,[2] blefvo på sitt vis
Petters valspråk. Om han i ögonblickets lidelse beslöt något och
uttalade det i ord, så måste han sedan genomdrifva det, endast för att
bevisa orubbligheten i sin karakter.
Fotnot 2:
Carl skref: «hvad Gud hafver gifvit mig, skall icke Djefvulen taga
ifrån mig.»
Den nyssförflutna hösten blef han först bekant i Smittska huset. Snart
råkade han, efter hvad läsaren redan vet af Ottilias bref, i tvist med
Karlowitsch, och visade sig sedermera alltid som dennes oförsonlige
fiende. Misstänksam som alla små själar, trodde han att löjtnanten
friade till Maria Smitt; ty han missförstod, hvad som endast var en
belefvad ung mans artighet mot sin värdinna; och många skäl förefunnos,
hvarföre denne utmärkte den yngre systern framför den äldre.
Lifvad af aggets ärelystnad — ty hos en man med Petters sinnelag kommer
kärleken ej i fråga — ville han uttränga den förmenta älskaren, hvilket
äfven ej blef honom synnerligen svårt, när denne icke gjorde honom
platsen stridig, och Maria i Petter ansåg sig ha funnit den, hvars
principer bäst öfverensstämde med hennes egna. Huruvida denna slags
sympathi, gjorde dem lyckliga i äkta ståndet, skall framtiden bäst
utvisa.
Att flickans far gynnade Petter och bragte saken till snart afgörande,
inses lätt af det förutsagda, då Smitts faderliga omsorg hufvudsakligen
endast bestod deruti, att få sina döttrar bortgifta; misstog han sig om
medlen, må man ej beskylla honom för bristande välmening, men väl för
brist på urskillning att bereda dem en framtid, oberoende af ödets
vexlingar.
Hvar och en annan än den, som liknade den inbilske och sjelfkäre Petter,
borde likväl något undrat öfver den lätthet, hvarmed han segrade öfver
en rival, som ingalunda var att förakta. Feodor Karlowitsch var väl icke
långt hunnen på sin tjenstebana, men han var ung ännu och afhållen af
sina förmän, älskad och aktad af såväl kamrater som underlydande. Hans
vackra utseende, hans städade väsende och lätta umgängesgåfvor, samt
några sällskapstalanger, gjorde honom eftersökt i den bättre societeten.
Men detta hvarken såg eller erkände Petter Nordenskans, tack vare
egenkärleken, den «vänder synen» eller rättare sagdt, förgyller endast
sig sjelf. Petter trodde sig lik Caesar, endast behöfva komma, ¯se¯ och
¯segra¯. Att denna hans framgång ej syntes oroa hans förmente rival,
förargade honom visserligen något, men han ansåg det vara förställning,
och njöt af sin inbillade triumf.
När allt var afgjordt, och den sinnesretning, hvari han befunnit sig,
småningom hunnit lägga sig, insåg Petter nog, att han tagit ett för sin
framtid obetänksamt steg, då han, sjelf medellös, så brådstörtadt lierat
sig med ett hus, hvars omständigheter enligt allmänna ryktet icke voro
de bästa. Det kunde lätt hända, att han sedan fick dragas med en gammal
af sig kommen svärfader, van vid fråsseri och vällefnad, med en
oförsörjd svägerska, som ju närmare han lärde känna henne, blef desto
förhatligare i hans ögon; men det som var gjordt kunde ej ändras, utan
att frångå den karakter han ansåg för sin. Petter, lik andra före och
efter honom, förtretades icke på sig sjelf, utan fastmera på alla andra,
som insett allt detta förut.
Han hade genast blifvit varse, det mamsellerna Smitt ej gjorde något
fördelaktigt intryck på hans slägtingar, när de nyårsaftonen första
gången sammanträffade på Hertola, men derom brydde han sig föga, ty han
var just då i jäsnings-perioden. Sin fars underdånige son hade Petter
aldrig varit, och den inskränkta styfmodren föraktade han; Leonna var,
oaktadt all sin älskvärdhet, en nagel i hans öga, för det betydliga arf
hon skulle erhålla efter sin mormor. Det testamente som fru Igeldorf
låtit uppsätta, endast till förmån för dotterns egna bröstarfvingar, och
de öfverenskommelser hon först träffat med hans far, och hvarpå äfven
denne ingått, härledde sig, enligt Petters förmodan, endast af ovilja
för honom sjelf, och häruti hade han ej misstagit sig.
För att undvika hvarje invändning mot sin tilltänkta förening med Marie,
undvek han att tala vid fadren ända till det sista afgörande
ögonblicket; då skedde det i närvaro af andra. När hans far sedan i
enrum frågade, om han äfven besinnat, hvad det ville säga, att som ung
tjensteman med ringa lön gifta sig med en flicka, hvars fader satt i
skuld öfver öronen, svarade sonen kallt: «Det är icke alla, som vilja
låta stufva upp sig till anseende, genom hustruns förmögenhet, och gå i
ledband.» — Fadren teg.
Heddas prat, och några af Marie framkastade ord, läto Petter förmoda,
att den honom förhatlige Karlowitsch gjort något intryck på hans
halfsyster, samt att densamme sökt göra bekantskap med hans far; han
blef dervid eld och låga. För att upptäcka sammanhanget, reste han
hufvudstupa till Grönskog, men för fadren uppgaf han likväl ett annat
ändamål för sin ankomst. I hopp att erhålla länsmanssysslan i denna
socken, sade han sig vilja höra sig efter om rum i kyrkbyn, och kom nu
för att rådgöra om allt detta med fadren.
Petters uppförande var ovanligt inställsamt. Fadren erbjöd honom sin
förra boning, med undantag af de båda vindsrummen, som skulle stå för
hans egen räkning. Petter syntes dermed vara ganska belåten. Äfven i
anseende till Karlowitsch blef han lugnad: hans far hade knappt gifvit
akt på denna person och försäkrade ganska bestämdt, att Leonna endast
denna enda gång sett honom. Icke nöjd dermed framkastade Petter under
måltiden några bittra anmärkningar öfver denne unge officers inbilskhet
och lättsinne. Leonna syntes höra det med fullkomligen likgiltig uppsyn,
och när han direkte vände sig till henne med den anmärkningen, att man
likväl måste medgifva att löjtnanten dansade ganska bra; svarade hon
enkelt: «Visst gör han det, men efter mitt tycke dansar Schalinsky
mycket bättre.»
Petter var icke den, som förstod ett flickhjertas mysterier, utan reste
bort, tillfreds med hvad han hört och sett.
* * * * *
Leonna hade fått bifall hemifrån, att vara hos Ottilia ända till deras
afresa, som kanhända först inträffade i slutet af Maj. Tanken på en
längre skilsmessa droppade väl malört i flickornas glädjebägare, dock
hoppades de på framtiden — nästa höst kanhända — och njöto af det
närvarande. Det var långt till Maj ännu, men icke desto mindre syntes
tiden hafva vingar, ty dagarne försvunno under både nöjsamma och nyttiga
sysselsättningar.
Väderleken hade en tid bortåt varit ruskig och obehaglig, regn och
snöslagg ena dagen, skarp blåst med yrväder den andra, och föret
derefter. Men i medlet af Mars månad syntes himlen, på en gång klarnad,
fattat det beslut, att skänka nordboarne en liten sträng eftervinter,
med solskensdagar och klara månskensnätter. Onkel Ludvig reste då till
Borgå för att se om sitt fartyg; hans brorson Otto skulle följa med.
Gossen hade fört med sig en helsning från sin styfmor till Ottilia, att
denna med första skulle göra ett besök på Rönnbacka. Ottilia smålog och
ansåg det vara ord utan mening, ty den goda frun kom aldrig oftare dit,
än hon var bjuden, och det inträffade sällan nog.
Desto mera öfverraskade blefvo våra unga vänner, när dagen efter onkelns
bortresa, tvänne slädar körde in på gården, ur den första steg fru
Lurhjelm med artigt biträde af sin körsven kapten Markoff, från den
andra hoppade Hedda Smitt, och dess cavalier servant var — hennes
bordsgranne från nyårsaftonen: den rödbrusiga handels-bokhållaren.
De inträffade vid middags-timmen, men anrättningen var icke bestämd för
ett sådant sällskap. Sedan derföre fru Palman litet fundersam skjutit
sin hvita mössa från ett öra till det andra, snodde hon mellan visthuset
och köket, der det hackades, bultades och stektes; mortelstöten och
vispeln var i flitig rörelse. Under tiden tog Ottilia fram duktyg och
annat tillbehör, och om en timme var allt i bästa ordning.
«Hennes nåd» visade sig ganska beställsam att biträda Ottilia med
dukningen och derunder framtog hon vinglas från skänken, och ordnade dem
på bordet; vin måste således äfven fram, lyckligtvis fanns något hemma,
hvilket ej alltid är händelsen på landet. Frun skänkte uti så långt det
räckte och gästerna syntes snart vara som hemmastadde.
Leonna gjorde en fråga efter Marie.
«Hon mår förträffligt» svarade systern. «Nog hade hon gerna kommit med
ut till landet, men då pappa icke hade tid, och Petter ej ville komma
med oss, blef hon hemma, men det brydde jag mig icke om, utan så snart
jag hörde att kusin Mollberg ärnade fara till Hertola, beslöt jag att
resa med, nota bene, om han ville ha mig med sig i släden» — härvid
kastade hon en skälmaktig blick på sin granne och fortfor sedan. — «Han
var så artig att icke säga nej, och så bar det af. Nog var släden så
rymlig att Marie kunnat vara med, men när man är fästmö, måste man vara
så försigtig, kan tänka!»
«Det skadar ju icke att alltid vara så,» anmärkte Ottilia.
«Det var bättre som bättre var,» sade herr Mollberg skrattande, «vi två
sutto beqvämare. Mamsell Marie är utomdess så «jäkeln» till
snarsticken.»
«Är herrskapet inte «kusiner» numera?» frågade hennes nåd.
«Hon gjorde mig så sällan den äran,» svarade han, «och på senare tider
aldrig; och vill hon sätta sig på sina höga hästar, så kan också jag
taga min Matts ur skolan, ha, ha, ha, ha» — —
I likstämmighet med detta prof, fortfor konversationen tills man druckit
kaffe. Ottilia sökte sedan roa sina obudna och föga välkomna gäster med
musik; men utom Leonna syntes endast Markoff vara intresserad deraf.
Sedan hon upphört att spela, satte han sig till pianot, och sjöng några
muntra ryska sånger, säkert ur någon opera, ty han beledsagade dem med
liflig mimik.
En «aftonvard» framsattes, thé fördes omkring, sällskapet gjorde heder
åt alltsammans, men ingen syntes tänka på hemresan.
Efter en rådplägning mellan husets fruntimmer, ute i kökskammaren, gick
fru Palman att höra sig före hos «hennes nåd.»
Med en förlägenhet, som låg i ämnets natur, frågade hon, om de fremmande
herrarne ville äta qvällsvard innan de reste bort.
Fru Lurhjelm såg på henne med stora ögon, sedan sade hon: «å kors
bevars! herrarne följa ju med oss, och så oartiga är ni väl icke, att ni
vill köra ut oss i mörka natten heller!»
«Jag ber om ursäkt,» var fru Palmans svar. «Hennes nåd och mamsell Smitt
kunna visst dröja, så länge de behaga, men vi ha svårt att herbergera
dessa herrar, då kapten sjelf är frånvarande; och ingen fara är det med
mörkret,» tillade hon, «det är ju det grannaste månsken man vill se.»
Det var hvad man kallar «att slå hufvudet på spiken;» men hennes nåd
låtsade ej höra anmärkningen, utan svarade: «Nå det passar ju bra då,
när svågers kammare är ledig?»
«Den har ej varit eldad på tvänne dagar,» invände gumman litet förlägen.
«Hvad betyder det? Låt sätta på ett par brasor i tid, går det icke an
det?» frågade hon Ottilia, som närmat sig fruarna, för att erfara
resultatet af beskickningen.
«Hvarför icke, söta mor! om det icke låg så mycket papper och böcker
framme. Onkel kunde väl ingalunda förmoda, att någon fremmande ville
begagna rummet under hans frånvaro.»
«Nå ingalunda skulle våra gossar stjäla hans papper,» sade frun med illa
doldt missnöje. «Men det må vara! De kunna ju äfven ligga här i salen.
Låt sätta stolar emot soffan, eller bädda åt dem på golfvet, icke ä de
så nogräknade.»
«Söta mor glömmer, att min kammare, som jag och Leonna gerna lemnat till
söta mors och Heddas disposition, ej har någon annan utgång, än genom
salen, emedan bokskåpet står för den dörr, som för till fru Palmans
rum.»
«Det betyder ju ingenting,» menade frun skrattande, «desto tryggare
sofva vi, när vi ha ett par raska ungersvenner till hedersvakt utanför.»
Hennes nåds anordningar verkställdes. Inne hos fru Palman i kökskammarn
bäddades för Ottilia och Leonna. Dylika bestyr, så vanliga på landet —
isynnerhet den tiden, när finska gästfriheten äfven bland ståndspersoner
ännu var oberoende af lyxens öfverflödiga och konstlade behofver —
uträttas med nöje för den välkomne gästen, men i motsatt fall gå de
trögt nog.
Långt inpå natten hördes hennes nåd och Hedda prata och skratta
tillsammans, desto mera senfärdiga voro de morgonen derpå. Närmare
middagen reste de likväl af till våra vänners obeskrifliga glädje.
* * * * *
När Ludvig kom hem veckan derpå, omtaltes genast detta besök.
«Fruntimren kände förmodligen att Leonna var här, och kommo af
nyfikenhet för att se hvad ni hade för er» sade han, «men jag har visst
aldrig gifvit dessa herrar någon anledning att komma hit, utan skrifver
det helt och hållet på damernas räkning. Kapten Markoff lemnar jag i
sitt okända värde, emedan jag ej förstår hans språk; men herr Mollberg,
fruktar jag, liknar allt för mycket sin namne i Fredmans epistlar, för
att vara ett passande sällskap för unga fruntimmer.»
«I mitt tycke är han vedervärdig,» försäkrade Leonna.
«Min goda aldrabästa onkel!» bad Ottilia, «gör vid tillfälle Hedda Smitt
några allvarliga föreställningar, huru litet passande det är för henne
att fara så der allena, med en sådan person som denne Mollberg.»
«Det gör jag icke, Ottilia lilla!» svarade han leende. «Det enda jag
vunne på den saken, vore att hon inbillade sig, det jag vore kär i
henne, och derföre svartsjuk på Mollberg.»
«Gud bevare!» utbrast Leonna ifrigt. «Huru kan onkel hysa en så dålig
tanke om henne, eller någon af vårt kön? Hvilken ung och oerfaren flicka
skulle ej med tacksamhet taga emot en varning gifven af välmening, utan
att lemna ett sådant bevis på dumhet och inbilskhet.»
«Var öfvertygad, goda Leonna,» svarade Ludvig, och såg med en vacker
blick på den af ifver rodnande flickan, «att ingen kan hysa bättre
tankar om edert kön i allmänhet, än jag, och i synnerhet när jag har
framför mig ett par så hjertans goda, oskyldiga och förnuftiga flickor
som j båda ären. Men sannerligen det fordras stor menniskokännedom för
att inse att Hedda Smitt är lika tanklös, som lättsinnig och inbilsk.
Fortfar hon så, gör hon sig ej allenast till ett åtlöje för andra, utan
äfven olycklig.»
«Ack det är derföre hon bör varnas!»
«Vi få allt se, Ottilia lilla! Emedlertid är jag ganska nöjd, att du på
en tid kommer ifrån detta umgänge, ehuru jag vis-à-vis dig icke är rädd
för smitta.» Han måste le öfver ordleken.
«Men om mig stackars barn säger onkel ingenting; jag som måste vara i
granskapet med smittan!» sade Leonna halft sorgsen, halft skämtande.
«Bönen, samt goda och dygdiga grundsatser, äro de bästa förvarings-medel
mot hvarje själsepidemi», genmälte Ludvig med vänligt allvar. «Lyd
tillika mitt vänskapsfulla råd: gif dem aldrig något förtroende, vore
det än aldrig så obetydligt; var för öfrigt försigtig, undvik ett oftare
umgänge med dem, när det låter göra sig, utan att stöta dem eller deras
fördomar. Detta råd gäller i allmänhet för menniskor af olika bildning
och sinnelag; men i synnerhet när det gäller Leonna och mamsellerna
Smitt.»
«Onkel måtte väl aldrig anse Marie vara lika dålig som hennes syster?»
frågade Leonna.
«Hvarken är hon så tanklös eller lättsinnig, som Hedda,» svarade han,
«hennes sätt att vara är stolt till och med frånstötande ibland, men i
hennes uppenbara ogillande af systerns koketteri, ligger ingen
delikatess, ingen syskonkärlek; ty då sökte hon genom godhet afråda
henne från detta fel och, genom ömhet, afvända andras uppmärksamhet
derifrån. Men i hennes egen sökta enkelhet i toaletten, hennes
tillbakadragenhet, ligger äfven en slags behagsjuka, den att utmärka sig
framför andra unga flickor. Och då Hedda, huru många fel hon äfven har,
likväl kan ega hvad man kallar godt hjerta; en, ehuru flyktig, medkänsla
för andras väl och ve, fruktar jag hos Maria en egoism, som förtager
alla ömmare känslor. — Detta är likväl blott en förmodan, långt ifrån
visshet, men i alla fall fägnar det mig att Leonna, i anseende till sin
enskilta förmögenhet, aldrig bör komma i beroende af sin bror och
svägerska.»
Afbrytande detta mindre behagliga samtalsämne, berättade han dem sina
små reseäfventyr, och aftonen gick fort och nöjsamt som vanligt. Men
Leonna behöll ett djupt intryck af hvad hon hört.

_Läsaren gör, som vi hoppas, en intressant bekantskap._
En klar morgon i början af April, voro Rönnbackas innevånare samlade
omkring frukostbordet; det var en af dessa vackra dagar, denna månad
ofta skänker oss nordboer, när den af poeter och skalder så högt
beprisade, «blomsterprydda Maj» merendels visar oss ett mulet anlete.
Den föregående skarpa kölden hade vikit för en något blidare väderlek.
Solens strålar pröfvade sina på nytt födda krafter, för att smälta upp
de stora drifvor och ismassor, som betäckte kärr och lågländta ställen:
de högre visade redan stora fläckar, fria från snö. Men som isarne ännu
voro starka på insjöar och träsk, ehuru stråkar syntes här och der i
saltsjön, begagnades ännu slädar, fastän allmänna landsvägen var
miserabel; der halkade medarne öfver snö, här skrapades mot
klapperstenarna; på andra ställen nedsjönk åkdonet i de djupa fåror, som
vattnet skurit ut. Landsvägs-förordningar funnos visst, men efterlefdes
föga, och kunde kanske som knappast i allo efterlefvas.
Hvad solen tinade upp om dagen, betäckte nattens köld med en isskorpa,
som gjorde morgonstunden till den bästa tid för en promenad.
Ludvig, som lik alla sjöfarande intresserade sig för väder och vind,
astronomiska observationer och dylikt, vandrade ofta till ett högt berg
beläget ungefär två verst från hans boning, för att derifrån iakttaga de
af honom kända tecken för islossningen.
I dag hade han begärt frukosten tidigare än vanligt, och frågade under
den flickorna, om de ville göra honom sällskap. De voro genast färdiga.
Fru Palman varnade dem för den skarpa morgonluften på berget, och
trugade på dem en flaska med liljekonvalje-vin, såsom medel deremot.
Ludvig ville ej motsäga den välmenande gumman, och stoppade flaskan
jemte ett litet glas i rockfickan.
De togo genaste vägen, först öfver den lilla trädgården, sedan öfver
tegarne på en högländt trädesåker, der solen redan begynt verka och till
det mesta bortsmält snön; men marken var hård genom nattkölden, och der
ännu snömassor lågo i diken och fördjupningar, var skaran så pass stark,
att flickornas lätta fjät knappt lemnade spår, då onkeln till deras
innerliga nöje några gånger plumsade in. Sedan gick deras väg öfver ett
vidsträckt svedjeland, der de svarta trädstubbarna, mot den med rimfrost
betäckta marken, gaf en egen anblick, snarlik vårdstenar på en
kyrkogård. Våra vandrare voro ej nu i den sinnesstämning, att de fästade
tanken derpå, ty snart stodo de muntert skämtande vid foten af det
omtalta berget; det var ej så alldeles lätt att komma uppföre dess
sluttande, med isglasyr betäckta sidor. Ludvig, hvars jernskodda stöflor
gåfvo säkert fotfäste, måste ofta hjelpa de skrattande flickorna.
«Det är första gången jag gör en sådan här utvandring, vid denna årstid,
men hvad den är nöjsam,» anmärkte Leonna.
«Den är upplifvande för själ och kropp,» svarade onkeln. «Gör Leonna
icke promenader om sommarmornarne?»
«Ibland, men jag är alltid ensam.» —
«Man är aldrig ensam i Guds fria natur, så framt man förstår att
uppskatta den! I sommar bör Leonna vandra ut med sin far, när han
besöker arbetsfolket.»
«Ack det kommer väl aldrig i fråga. Han skulle bara skratta åt ett
dylikt förslag, och mamma — hon skulle anse mig för litet vriden» — — —
Nu voro de vid målet, och hade en vidsträckt utsigt så väl åt sjösidan,
som nejden deromkring, med dess små uppbrukade fält, skogsdungar och
spridda landtliga boningshus. Åt motsatt håll från Rönnbacka, såg man en
del af landsvägen, som sedan krökte sig och undanskymdes af en småskog.
Den del man såg af vägen, utgjordes af en stupande backe; vid dess ena
sida, var en djup afsats; der hade efter hvad landtfolket visste omtala,
flere olyckor händt; der hade väl varit en ledstång, men denna var
nedstörtad antingen af ålder eller jordras.
Sommartiden var Ottilia ofta på detta berg. Intagen af utsigten, och för
att vinna öfning, hade hon aftecknat dess olika partier; i synnerhet
under den förra sommaren. Landsvägen erbjöd henne då många lefvande