Leonna: En skildring ur lifvet - 15

gammal kyrka. Som jag äfven hört, att affärerna äro på någorlunda
obestånd, förundrar det mig att se allt så annorlunda, inom denna korta
tid af några månader. Men låt oss beskåda det litet närmare!» De gjorde
ett slag rundtomkring den nyare delen af huset, och funno snart att
denna var uppförd af — bräder. Endast tvenne fönster i nedra våningen
hade glas, de andra voro målade; i den öfra etagen räknades tolf fönster
af tre rutors höjd, alla prydda med gardiner.
«Huru träffande är icke namnet «spökkammaren» för mamsells rum,»
anmärkte Leonna leende, «står det icke der som en gengångare från
fordom, — skådande med mörka blickar på sina efterkommande, som lysa med
bräd-målad fåfänga.»
«Fröken uttalar min egen tanke; men var så god och upplys mig, hvad är
meningen med ordet ¯spökkammaren¯?»
Leonna upprepade samtalet i löfsalen och lagmanskans skämt med fröken
Eva.
«Har hon fallenhet och utförsgåfva, felas här visserligen icke ämnen,»
anmärkte Elise leende; «men emedlertid var det bra nog, att jag
ingenting hörde i går aftons, ty utan att vara vidskeplig, hade kanhända
sömnen försvunnit på några timmar. Nu sof jag förträffligt i min
brädlår, och hade blott ett oredigt medvetande af dem, som kommo hem
midt i natten. I annat fall hade jag kanhända tagit dem för gastar.
Känner icke fröken någon af dem?»
«Ett eller två ansigten drog jag känsel åt. Jag tör förr ha sett dem i
kyrkan, men vet ej hvilka de äro. O, om första mötet med dem alla vore
förbi!»
Medan de taga en morgonpromenad i trädgården, skola vi göra en
morgonvisit i lagmanskans sängkammare.
* * * * *
Nyss uppstigen satt hon insvept i en stor schal på sängkanten. En liten
kaffepanna och tvenne par koppar stodo på ett litet bord framför henne.
Hon slog uti det ena paret, och skickade det med huspigan till fröken
Barbara; sedan njöt hon sjelf med synbart välbehag, hvad som både till
färg och lukt vida öfverträffade det, som vankades för den öfriga
personalen.
Med skyndande steg inkom nu en lång, smärt flicka om 18 eller 19 år. Ett
öfvermodigt drag missprydde det ovanligt lilla ansigtet. Det i gult
skiftande rika håret, var ännu okammadt och hängde i en halföppen fläta
utåt ryggen, likväl så, att en del deraf var uppfästad med en
sköldpaddskam, defekt på flere tenar. Den kortlifvade klädningen
sammanhölls af dragbandet kring halsen. Men de som tillhörde lifvet voro
afslitna och hängde i en trasslig knut på ena sidan; klädningen ¯hängde¯
således bokstafligen, och hela hennes figur utmärkte den största
vårdslöshet. Det var äldsta dottern; hon helsade sin mor med följande
rapsodi:
«Bon matin, chere maman! Ack så roligt vi haft på Östervik och så mycket
nytt jag kan berätta: bror Jean kommer hem i dag! Clas Möllerstedt och
han, och ännu en tredje — som mamma svårligen skall kunna gissa till —
anlände i går till Östervik; vi blefvo alla så öfverraskade, så: — Denna
tredje är flickorna R—s kusin, häradshöfding Schafhausen. Mamma minns
väl, hvad vi skrattade åt honom i dansskolan hos fru Gellerstedt, der
han fick heta Dumbom? Men nu är han alldeles en «gentilhomme,» alldeles
«comme il faut,» dansar excellent, klär sig syperbt, nyttjar både
glasögon och lorgnette. Det var icke utan att han fjäsade mig i går, vet
mamma, fast den enfaldiga Bina Möllerstedt, som jemt hängde mig under
armen, tog hans artigheter åt sig. Apropos! Hon och flickorna R. kommo
hem med oss i aftons. De skulle eljest tillika med herrarne komma först
på eftermiddagen i dag, men jag hade mina skäl att få hit dem förut. —
Ännu något mera, vi ha ett bref med oss från pappa; ungherrarne ha
träffat honom i Borgå. Han kommer säkert hem i dag eller morgon.»
Hennes mor, som ännu ej fått tillfälle säga ett ord, begärde nu se
brefvet.
«Den envisa Emma — ville nödvändigt ge det till mamma, hon är väl här
straxt,» svarade dottern och fortfor: «Jean säger att han väntar hit
några bekanta, som han bett komma till pappas namnsdag i thorsdag. Jag
vill nödvändigt hafva den der plånboken färdig till dess; med den skall
Wendla R. hjelpa mig; de andra kunna sy på min pelerinkrage, sjelf har
jag nog att göra för att öfva in det musikstycke pappa skickade hem i
förra veckan, och som jag hittills försummat. Ack mamma, hvad det vore
bra, om «la bourgeoise» ville hjelpa mig med det välsignade
landskapsstycket ändå. Det passade som en namnsdagsgåfva åt pappa, och
för att den dagen få det uppsatt i salongen! och hvad det nu varit
roligt, att ha de nya kattunsklädningarna — men derpå är icke att
tänka.» — —
«Derföre har mamma sörjt, min söta flicka!» och nu redogjorde mamma i
sin tur för hvad som passerat.
«Sömmerskan kom förträffligt till pass, men fröken Nordenskans — de som
sett henne i kyrkan, säga hon är vacker,» invände fröken Jeannette, «är
detta sannt?»
«Det är hon äfven; hon är ett ämne till något nobelt, ehuru hon ännu är
litet blyg och enfaldig, men det ger sig nog. Jag skall säga dig i
förtroende, att jag önskar, att hon måtte finna det trefligt här, ty ett
mera passande parti för Jean finnes icke.»
«Åh mamma har ju för längesedan bestämt Thilda —stråle för honom,»
invände Jeanette skrattande.
«Det var väl så,» tillstod mamma litet förlägen, «men ser du, den tiden
ansågo vi oss förmögna ännu. Thilda är visst en charmant flicka i många
afseenden, men hon medför ingen redbar förmögenhet; deremot har Leonna
ett stort arf; arrangeras detta parti skickligt, — och det förstår nog
pappa, — blir Johanneshof skuldfritt, och vi kunna som förut lefva i
Åbo, och» — —
Här kom pigan och afbröt dem, i det hon ville hafva mera kaffe åt fröken
Barbara; lagmanskan befallte henne höra efter, om det var städadt inne
hos mamsellen och fröknarna; om de fått kaffe o. s. v., sedan skulle hon
be fröken Emma komma hit — men nu kom Emma sjelf inrusande, och utan att
helsa god morgon, sade hon häftigt stammande till systern:
«Jag kunde väl tänka att du intet unnade mig säga mamma, att pappa
kommer hem; hade jag ej lagt brefvet under min hufvuddyna, hade du nog
knipit det.»
«Sta' du, jag ville icke bemöda dig med så många p—p—per,» sade Jeanette
skrattande.
Emma harmades, modren sade intet dertill, men bröt brefvet, som alla tre
läste på en gång. Lagmannen skref, att han alldrasist vore hemma om
onsdagen, att han förde hem med sig en gäst, den han likväl icke
namngaf, men för hvilken han ville ha ett rum i ordning; liksom i
förbigående yttrade han: det han med denne om fredagen skulle besöka
friherrinnan Perlkrans.
Under det att lagmanskan klädde sig, bråkade alla tre sina hjernor med
att utgrunda hvem den fremmande kunde vara, för hvars skull ordet
«ordning» var understruket. «Det måste likväl vara någon äldre betydande
man, efter han är bekant med friherrinnan Perlkrans,» menade lagmanskan.
Mor och döttrar mötte Elise och Leonna i förstugan der nere; alla
följdes derefter åt i «frökenkammarn.» Der presenterades de andra unga
damerna för Leonna, som tre fröknar R. från Östervik, och mamsell
Möllerstedt, dotter till majoren som rådde om Vestervik. «Yrhättan Bata»
var tredje dottern i huset.
«Och här är en mamsell, som blir hos oss några dagar,» fortfor
lagmanskan. «Låt nu se, att ni äro snälla och hjelper till, så få
flickorna sina klädningar färdiga, för att öfverraska pappa på sin
namnsdag i öfvermorgon. I skolen då få dansa för omaket, det lofvar
jag.»
«Ja bevars, söta tant!» ropade alla med en mun, och voro genast färdiga.
Men ingen hade fingerborg med sig; för att nu skaffa fram sådana, jemte
tråd, silke, synålar, vax och skrufdynor åt hjelperskorna, sprungo
husets döttrar som yra höns, utan att Elise kunde erhålla ett mått af
dem. När hon sedan fått de raka våderna, jemte deras kilar klippta,
anammades de genast, och man arbetade en stund så ihärdigt att «det var
lust och glädje att se derpå,» yttrade lagmanskan, som gick för att göra
sin morgonvisit hos tant Barbara.
Men ack, snart uppstod ett kacklande bland damerna i frökenkammarn, föga
olikt det, som fordomdags frälste Kapitolium; men man sydde ändå
flitigt.
Nu kom frukostbud, och de skyndade mangrannt bort; Leonna som satt inne
hos Elise, under föregifvande, att hon behöfde bordet, begaf sig efter.
De andra voro i friskt arbete; endast spåren af ost på en tallrik, samt
fragmenter efter grädde på den stora filbunken voro synliga för de
sistkomna.
Hvarken fru Riebnitz eller «Strutsarna» voro tillstädes; af värdinnan
såg man blott en skymt. Lemnade af det öfriga sällskapet, som skyndade
bort, sedan de ätit, frågade Leonna af huspigan, hvar de äldre damerna
voro. «Fröken Barbara äter icke frukost förrän sent, ty hon doppar i
kaffe, och unga hennes nåd mår icke bra. Fröken Renata hjelper hennes
nåd med skorpbak och bakelse, och fröken Eva har läst in sig på vinden
och skrifver,» redogjorde jungfrun.
De «snälla» sutto med arbetet framför sig och sågo på, huru Bata och
hennes leksyster dansade en ekosäs, efter Jeanettes musik vid ett
gammalt ostämdt klaver med två brustna strängar. Bata härmade någon så
träffande likt, att de andra ville kikna af skratt.
Lagmanskan kom in som hastigast, för att se hvad som var på färde. Äfven
hon roade sig åt flickans härmningsförmåga men anmärkte: att Bata äfven
måste ha något nytt, ty hon hade växt ansenligt. — Äfven den högre
klassen var ännu den tiden så fördomsfull, att ej vilja se sina döttrar
i byxklädningar längre, än på sin höjd till åtta års ålder.
En af Emmas klädningar skulle ändras för henne, och flera undergingo
skärskådande; medan hon derom rådgjorde med mamselln, ropades på mera
arbete från yttre rummet, men Elise skulle först stryka ut sömmarne och
jemna de hopsydda våderna; då befunnos några vara upp och nedvända i
fasonerna, kilarne förvexlade och orätt fastsydde: allt måste sprättas
upp igen. Lagmanskan sade ingenting, men klappade Leonna, som redan hade
ärmarna färdiga.
Om middagen när alla voro samlade i salen, kom fru Riebnitz äfven dit;
hon såg blek och upprörd ut; hon helsade flygtigt på sällskapet — och
gick för att intaga sin vanliga plats emellan Barbara och Renata.
Leonna vände sig till Elise, för att säga, hvem det var som kom, men
förvånades att äfven se henne synbart upprörd. Man satte sig, och
«mamselln» var en alltför obetydlig person, att någon annan än Leonna
blef varse, att hon föga njöt af anrättningen.
Enligt en öfverenskommelse förut, hade hon och Elise iordningställt sitt
arbete förut, som de medtogo och begåfvo sig till grottan, för att söka
fria luften och för att freda sina örhinnor, ty Jeanette satt vid det
skrällande instrumentet, för att inöfva sin musik; under det de andra
skulle sy, hvad Elise haft omsorg att tråckla och laga i ordning. Emma,
som fattat vänskap för Leonna, ville komma med dem; hon skulle sprätta
upp den klädningen, som skulle vändas och ändras för Bata, men måste
lemna dem några ögonblick, för att gå efter sin sax. Medan hon var
borta, frågade Leonna om icke mamsell Elise kände fru Riebnitz.
«Jo,» svarade hon, «vi ha ofta lekt tillsammans som barn, och sedan
varit i samma pension. Det var mig så oförväntadt, och väckte så många,
många minnen att återse henne här! Namnet Riebnitz var mig alldeles
obekant.»
«Men hon bar sig bra illa åt.» — —
«Jag fann det likväl icke underligt, hur skulle hon känna igen mig? det
är många år sedan vi träffades; jag har förändrat mig mycket sedan den
tiden.»
«Hon visste bestämdt att mamsell Sellzing var här.»
«Kände hon det? — Nå våra förhållanden äro bra olika mot fordom!»
«I hvad förhållande som helst, tycker jag, att man alltid bör komma ihåg
förra bekanta.»
«Fröken Nordenskans skall visst alltid tänka så upphöjdt, men hon har
ännu för liten erfarenhet, för att inse huru småaktiga motiver ofta
styra i sig sjelft goda menniskor. — Hvem vet hvarföre hon» — — —
Emmas ankomst afbröt samtalsämnet.
Fria från tvånget deruppe, njöto de af ställets behagliga svalka och
foglarnas ljufva qvitter i träden öfver dem; de arbetade flitigt en god
stund. På en gång kastade Emma ifrån sig sitt arbete och utbrast: «Ä' vi
intet tokiga som arbeta så träget, när de andra flickorna säkert
lättjas, medan vi äro borta.»
«Om så vore, söta fröken, måste vi vara desto flitigare, för att få allt
färdigt;» svarade Elise leende utan se upp; «hedern blir då vår.»
«Jo visst, de skola bara göra narr af oss.» —
«Göra narr af oss — hvarföre det, menar fröken?»
«Nå, just icke af mamselln, men väl skratta de inom sig åt Leonna och
mig.»
«Söta fröken hvarföre det? jag ber så mycket!»
«Nå, emedan — emedan mamsell just kommit hit för att arbeta, och» — —
«Vidare söta fröken!»
«Och får betalning för sitt arbete; men Leonna har kommit hit för att
roa sig med oss» — —
«Men vet du Emma,» inföll Leonna med ett henne ovanligt allvar. «Du är
obeskedlig och otacksam mot mamsell Sellzing. Hon arbetar visst för sina
behofver hemma hos sig och detta länder henne till heder, men hon är ej
van att ¯borta¯ vara en slaf för andra. Ingen vet bättre än jag, huru
ogerna hon lemnade friherrinnan Perlkrants, för att komma hit. Din mamma
hade någon möda att öfvertala henne dertill.» Elise tryckte
stillatigande Leonnas hand.
Förlägen stammade Emma: «förlåt, jag ville visst ej säga något
förolämpande.» Hon fortfor sedan med allt större ifver: «gör mig till
viljes goda mamsell! Laga först min och Batas klädningar färdiga, och
lemna Jeanettes till aldrasist.»
«Hvarföre så? Hon är ju frökens äldre syster,» invände Elise.
«Åh, bara derföre att hon sjelf gör ingenting, bara sjunger, spelar och
spektaklar, och vill att alla skola stå på tå för hennes nycker och
infall. Att detta är mammas fel, som gillar allt hvad Jeanette gör, det
vet jag nog; till och med när hon skrattar och gör narr, för det jag
stammar, och ej är så vacker som hon, derföre» —
«Det är bra illa, jag medger det,» afbröt henne Elise, «men besvara nu
uppriktigt min fråga, och blif ej ledsen. Hvarföre stammar också fröken
Emma så mycket?»
«Det var verkeligen en besynnerlig fråga, hur kan jag rå derför?»
«Långt mera än fröken kan tro. Huru kom det sig, att fröken för en stund
sedan stammade litet och allsintet ibland, och nu häftar det vid hvarje
ord, detta måste ega någon orsak. Fröken tänker nu bara riktigt efter.»
Tyst i några minuter svarade flickan: «jag gör det mera när jag blir
ond.»
«Men icke har fröken kunnat blifva ond på någondera af oss, vill jag
förmoda.»
«Ack visst icke, men när jag tänker på Jeanette och all hennes elakhet
mot mig, så får jag» — — —
«Förlåt söta fröken, att jag åter faller i talet. Det är ej elakhet,
blott barnslig kittslighet, ett oförstånd, som visst icke passar hvarken
för hennes kön, eller ålder — men ingen lär också hafva sagt henne huru
fult och illa det är att retas med ¯någon¯, mycket mindre med sin egen
syster, som oaktadt hennes fel, ändå älskar henne — ty icke sannt:
fröken Emma skulle aldrig på allvar önska att det hände fröken Jeanette
något ondt?»
«Nog har mamsell rätt i det,» svarade Emma eftersinnande. «Jag minnes nu
huru jag i vintras gret när hon var sjuk, och bad Gud att hon ej skulle
dö; utan att alls tänka på att hon några dagar förrän hon sjuknade, till
och med narrade pappa att skratta åt mig, som likväl sällan händer, och
det i närvaro af flera herrar till» —
«Nu är jag äfven öfvertygad,» försäkrade Elise, «att fröken Emma, bara
hon med allvar vill, kan vänja sin syster från att gäckas med sig, och
sig sjelf att stamma.»
«Ack söta goda mamsell, det hade jag nog lust att försöka; men huru?»
«Genom en ihärdig uppmärksamhet på sig sjelf. Fordrar fröken Jeanette
någon liten tjenst eller biträde, vet jag nog, att hennes goda syster
uträttar det gerna, ty hvad är vackrare än hjelpsamhet emellan syskon?
Har hon deremot lust att retas, låtsa då hvarken höra eller se henne, ty
det lönar ej mödan att förarga sig; gå bort ifrån henne men visa intet
humör, hon skall då blygas, och låta bli en annan gång. Äfven bör fröken
taga sig till vara för vissa ord, som äro henne svårare att uttala.
Fröken har till exempel lättare att säga: «goda tant» än «söta tant» som
då blir sta — tant. Håll så ut en tid, och jag svarar för att alla skola
anse fröken Emma, för en god och söt flicka, som endast varit för häftig
och snarsticken ända till dess hon träffade en som vänskapsfullt och
uppriktigt sade henne sina fel, och huru hon borde ändra dem.»
Emma kastade sig högt gråtande kring Elises hals, kysste henne och
tackade för hennes råd, dem hon skulle söka att efterfölja. Leonna som
varit en tyst, men högt intresserad åhörarinna till deras samtal,
styrkte henne i denna goda föresats, och slöt sig med aktningsfull
vänskap ännu närmare till Elise.
Nu var deras medtagna arbete slut, och de gingo upp. Elise med det glada
medvetande att hon sökt göra det goda; men utsädet fordrar god jord, och
skörden kommer först med tiden. Gud ser likväl till viljan. — —
I huset rådde stor uppståndelse; det sopades, dammades, skurades,
fönster tvättades, sängkläder buros ut och in; med ett ord, det var en
dag, anmärkningsvärd i husliga litanian.
«Tycker Emma att det ¯nu¯ är tid på att gå och spatsera?» frågade Renata
och kastade en af sina hvassaste blickar på våra vänner; i det hon
snodde förbi dem i förstugan.
«Vi ha haft arbete med oss och varit flitiga,» svarade Elise, som nog
fann, att detta gällde henne.
«Hvar äro de andra flickorna?» frågade Emma. «Inne och sy!» svarade med
en viss häftighet i tonen, hennes mor, som stack hufvudet genom
köksdörrn; derpå befallte hon Emma tillsäga Maja Stina, som tvättade
fönstren i salongen, att hon och frökenpigan, skulle föra en af sängarne
från «frökenkammarn» till den nya «herrkammarn;» de skulle skynda sig.
Hvar de «snälla» nu äfven voro; — i frökenkammarn ¯voro¯ de icke;
arbetet låg i samma tillstånd, som då Elise hade lemnat det ifrån sig;
der stod äfven en båge med ett halffärdigt schattersöms arbete. På
bordet låg ett äfven ofulländadt landskap i blyerts; allt annat var i
det nogaste färdigt, utom en björk och en betande ko; att dömma efter de
många misslyckade försöken hade tecknerskans genie, eller rättare sagdt
tålamod, här gjort bankrutt. Originalet låg äfven der: ett väl lyckadt
stentryck.
«Ack den som hade tid!» suckade Elise, som med kännareöga jemförde
teckningen med ¯originalet¯: vi vilja så kalla det.
«Att förfärdiga det? Sådant skulle visst upptagas mycket väl,»
försäkrade Leonna skrattande. «Hörde icke mamsell Elise vid bordet i
middags, huru tant Bärendorf för fru Riebnitz beklagade den «stackars»
Jeanette, som icke hinner förfärdiga sitt landskapsstycke till fadrens
namnsdag, men fick intet svar.» Sedan hörde jag henne i förbigående säga
till Jeanette: «Nog har jag gjort hvad jag kunnat, ty be henne derom,
gör jag icke — men jag begriper intet när mamsell Elise skulle göra det,
ty de lassa ju det ena arbetet på efter det andra.»
«Nog ser det mörkt ut, men om jag stiger tidigare upp i morgon, så hvem
vet! Fröken Leonna förråder mig väl icke?»
«Ingalunda, men då tillfaller hedern fru Riebnitz» — —
«Desto bättre! Som de icke lära yttra någon tacksamhet derför, blir
saken oupptäckt, och jag gör henne en liten tjenst.»
De som skulle föra ut sängen, kommo nu in. På mamsells fråga efter
fröknarna, svarade den äldre, i hvilken Leonna igenkände ¯Grottans
Sibylla¯. «Åh, vi vänta unga herr «Schan,» som i går kom hem tillika med
majorens son; de ha båda blitt «oppserare». — Jag tycker allt hva lill'
Schan ska' se rasker ut!» Hon hade varit barnsköterska i några år i
huset, och var något frispråkig.
«Hvad har detta att beställa med mamsells fråga efter fröknarna?» sade
Leonna skrattande.
«Väntas nu! Då de väntas hit nu på eftermiddan, gick väl fröknarna till
sjöastrand för att ta mot dem kan jag tro. Jag såg från fönstre att di
raka med gångstigen på ängen i ons.»
«Hit ska än komma en herre till, som heter «Långätt,» efter hva fröken
Sjanetta sa,» tillade frökenpigan. «Prat int länger nu,» fnös gumman,
och så bar det af ut med sängen, som erhöll väldiga knuffar.
Vägguret i yttre rummet slog fem, sedan sex, och inga fröknar syntes
till, utom Emma som gick fram och åter i små bestyr, men nu kom
lagmanskan omklädd och nöjd, att allting var undangjordt, och ville
gerna taga en öfversigt af hvad som här var färdigt. Hon syntes
förundrad att ej finna de «snälla,» men låtsade alldeles icke höra, att
de varit borta hela eftermiddagen. Nu syntes de allesamman komma in på
gården i sällskap med fyra ungherrar. Lagmanskan gick dem till mötes,
kysste en ung militär och förde dem till de nya praktrummen.
En stund derefter, kom hon för att afhemta Leonna. Inställsamt bad hon
mamsell Sellzing ursäkta det ringa biträde hon haft af de andra
flickorna. «Men hon litade helt och hållet på mamsells godhet och snälla
fingrar,» sade hon. Icke derföre att hennes flickor vore utan kläder,
men pappa skulle misstycka, om ej de nya vore på den dagen, — hon fann
tillika att det vore stor synd om den lilla Etta, när de andra tre
syskonen blefvo så nya och nätta. Mamsell måste vara söt och tråckla
ihop ett lif till en kjol, som vore alldeles färdig, bara den rynkades
och syddes vid lifvet — — — — —
När hon gick, frågade hon, om mamsell ville vara god och komma upp i
salongen för att dricka thé; när detta blef färdigt, skulle hon
tillsägas eller kanhända hon heldre ville ha det till sig. Svaret inses
lätt.
* * * * *
Öfra våningen i nya delen af huset, eller för att begagna lagmanskans
favoritterm «bel etagen,» bestod af två stora rum, förmak och salong,
samt «nya herrkammarn» med fönster åt gården. Förmaket var inredt efter
den tidens bästa smak, med sidenmöbler; men salongen var enkel: några
spelbord, en soffa, för resten bänkar, och ett fortepiano antydde, att
detta rum endast var egnadt ungdomen; här hade man nu slagit sig ned.
Tant Barbara intog högsätet i soffan; hon var i stor toilett, om man så
kan kalla en mycket snäf sidenklädning, garnerad med många rader smala
utsydda trådflors rimsor: en «puderkappa» nästan i form af nutidens
mantille, af gulnadt blommigt silkesflor, och några hvarf sammetsband på
det tunna ljusa håret fulländade hennes paryr.
Framför henne stod unga Möllerstedt; han måste för henne redogöra om
sällskapslifvet i den stad, der de varit i garnison, ty hon var i
aflägsen slägtskap med några der ännu boende familjer, sade hon. Herr
Fanjunkarn syntes liksom stå på glödande kol, med ena örat vändt till
gamla fröken, det andra jemte båda ögonen riktade på de unga damerna,
som stående vid ett fönster nära dörren till balkongen skrattade emellan
sig, samt tycktes observera några närstående personer, som likväl icke
kunde ses af den inträdande Leonna.
I soffans andra hörn satt, eller rättare sagdt — vräkte sig, den af
tjensteflickan omtalta «Lång-ätt.» Ytterligt modernt klädd, med
glasögonen uppskjutna på pannan, syntes hans tankar uteslutande vara
fästade på halfstöflarne med bruna skaft, på hvilka han slog med en
rotting, så att det genljöd i rummet; om detta nu var för att gifva takt
åt sin egen värda tankegång, eller åt fru Riebnitz' musik vid
fortepianot, lemnas likväl osagdt. I sednare fallet hade det dock varit
något misslyckadt.
När Leonna vid lagmanskans hand inträdde i rummet, satte han lorgnetten
för ögat och reste sig med en förnäm nonchalans; han presenterades som
vice häradshöfding von Schafhausen.
Leonna följde riktningen af de andra flickornas blickar; på balkongen
såg hon Eva Strutz i ifrigt samspråk med den fjerde af herrarna, deruti
kunde hon icke finna något anmärkningsvärdt, eller något att skratta åt;
och hon ville gå till fru Riebnitz, som satt ensam vid fortepianot; men
qvarhölls af Jeanette. «Är du icke lika nyfiken som vi andra, att veta
hvad tant Eva har otaldt med den skefögde magistern?» frågade hon.
«Alldeles icke, men jag förmodar, efter han som magister har studerat,
att hon rådfrågar honom om det hon skrifvit hela dagen.»
«Hvad du alltid är klok, Leonna! det har ingen af oss hittat på, utan
trodde fullt och fast, att det angick en kurtis dem emellan.»
Leonna såg sig bestört omkring, om någon hört detta opassande uttryck,
men herrarne stodo samlade omkring lagmanskan och besågo ett af
familjeporträtterna i andra rummet.
The serverades af Renata, sedan arrangerade hon ett spelbord för sig,
Barbara och lagmanskan; till Evas och kanhända hans eget missnöje måste
«magistern» blifva fjerde man. Eva blef sedan ej synlig förrän vid
aftonbordet; när de skildes om aftonen såg och hörde Leonna, att hon
lemnade magistern det «omtalta.»
De unga slöto sig omkring Jeanette, som vid pianot sjöng stycken ur
¯Tanddoktorn¯, en då ännu ny och omtyckt vådevill, som ännu förd på
scenen, i vårt tycke, skulle öfverträffa de flesta af nyare produkter i
denna väg. Den som till exempel rätt uppfattar ¯Niklas¯' komiska och
dock icke burleska rol, der dumhet och sjelfbehag, enfald och likväl en
viss bakslughet uttala sig öfverallt, skulle bestämdt kunna anses ha
smak och omdöme, ja äfven såsom uppträdande väcka uppseende och bifall.
När hans kusin en ung flicka, åt honom bestämd till brud af förmyndaren,
förebrår honom, att han är utan talanger, svarar han: «Talanger!
Vasserra hvad jag dem har; men hon eger sjelf blott talangen att kläda
sig.»
«Det skulle icke skada dig, om du hade den också,» invänder hon; Niklas
ber henne då betänka att han nu är i sina hvardagskläder, men beskrifver
högtidsdrägten på följande sätt:
«Mins min sammetsväst med fransar,
Mins min blå manchesters frack,
Mins min halsduk sydd med kransar,
Och min sko med högröd klack;
Mina breda spetsmanschetter,
Som jag ärft af söta far.
Säg mig hvilken klär sig bättre,
Uti våra dyra dar?!»
«Dig fattas kunskaper och skicklighet,» invänder hon. Han svarar:
«Jag ingen bättre doktor vet,
Hvars konst gjort större under!
Min säkra hand, min skicklighet,
Bevisa guffars kunder.
Den sjukdom doktorn ren tror slut;
Han får på nytt kurera!
Men jag, då jag en tand ryckt ut — —
Hon värker aldrig mera!»
Men hvarthän har jag nu förvillat mig? således «revenons à nos moutons!»
Upptagen af spelet hade lagmanskan dock ett modersöga på sonen, för att
se hvad intryck Leonna gjorde på honom.
Det var likväl ett svårt problem att lösa, ty han, som de flesta
nyssblefna officerare i allmänhet, och unga Bärendorf i synnerhet, var
alltför intagen och kär i sin egen värda person, sin nya uniform, sin
porte-épée — nu skulle man tillägga: sina mustascher, men infanterister
nyttjade då ännu ej denna hjelteprydnad. Hos Jean, hade dessa varit
röda, att dömma af färgen på hans hår, som hade denna skiftning.
Växten var under medelmåttan och ryska uniformen gaf honom en
embonpoint, som han eljest icke haft. I sina manér, en sprätt, lik
nutidens lejon, var han äfven icke efter dem i «ta mig tusan,» hvilket
han likväl i nådig mammas närvaro, och då han ville göra riktig effekt,
utbytte till «au diable» och «sur mon honneur!» Artig och uppmärksam var
han äfven mot alla — dem han ansåg gälla något i stora verlden, och
förstod att presentera sitt eget lilla ¯jag¯.
När man kände hans föräldrar, insåg man att han varit en lydig son. Att
han hade spelskulder och kurtiserade en liten aktris i sin
garnisonsstad, derom visste ingen här, om icke unga Möllerstedt, men han
var för godhjertad och fredälskande att löpa med limstången. Hvad den
sistnämndes militäriska utseende beträffar, tog han högra handen af sin
kamrat. Han hade fått en enkel, anspråkslös uppfostran i fädernehemmet,
var ingen drifhusväxt, utan rotad i Finlands jord.
Uti farten att måla silhouetter, borde vi lemna en teckning af v.