Leonna: En skildring ur lifvet - 07

Total number of words is 4470
Total number of unique words is 1684
30.2 of words are in the 2000 most common words
40.4 of words are in the 5000 most common words
45.5 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
allena.»
De lemnade honom i ro. Med illa dold oro sökte Ottilia forska efter
orsaken till föregående uppträde. «Bara icke den obehagliga nyheten
skadar hans helsa,» sade hon.
«Det tror jag icke» svarade löjtnanten. «Sjelf kan han rimligtvis icke
stå i något förhållande till den man, hvars död han erfor genom
tidningen.» Han meddelade henne den högt uppsatte mannens namn och
titlar.
Löjtnanten återreste samma afton till staden.
Dagen derpå under paraden mötte han unga Nordenskans, ett triumferande
hånlöje på dennes ansigte kom löjtnantens galla att jäsa, men tjensten
gick framför allt annat, och när han med kallare blod eftersinnade
saken, insåg han huru löjligt det varit att grondera öfver en sak, som
aldrig blifvit uttalad i ord, som endast hade en misstanke till grund,
bekräftad af en försmädlig min, i ett honom förhatligt ansigte.
* * * * *
Genom en resa i tjensteärender, gick det ut några veckor, innan löjtnant
Feodor Karlowitsch åter kunde disponera om ett par dagar, och resa till
Rönnbacka. Det var hög tid, ty efter hvad han hört, var kapten Lurhjelms
fartyg segelfärdigt.
För att öfverraska sina vänner, lemnade han sitt åkdon ett stycke från
gården, och lyckades komma obemärkt i förstugan. Här såg han
förberedelser till afresa: tvenne stora reskoffertar och Vasilij, som
sorgfälligt lade in majorens paraduniform i en kappsäck. Han förstod
genast löjtnantens tecken att vara tyst, och visade med en slug min på
den halföppna salsdörrn.
Ottilia satt vid det lilla bordet, vid hennes sida majoren. Hon hade
nyss förseglat ett bref, och lutade nu sitt hufvud mot Ivanoffs axel,
omfattad af hans högra arm, den andra var numera endast lätt spjälad.
Han talade och hon svarade, med dessa ljufva kärleksfulla ord, som
upprepas i variationer af alla älskande; som återgifna på pappret äro
interjektioner utan sammanhang, men gifna och mottagna uttrycka tvenne
varelsers lycka, hvilkas hjertan anat, sökt och funnit hvarandra. — —
Osedd af dem njöt Feodor några ögonblick af denna syn. Sedan störde han
dem genom en liten rörelse och båda sågo sig om. Ottilia rodnade väl vid
hans åsyn, men förebrådde honom vänligt hans långa frånvaro. Ivanoff
skakade vänskapsfullt hans hand, och sade detsamma, och båda talade
fransyskan, som nu syntes vara det öfvervägande språket i huset, ty
onkel Ludvig talade det äfven när han kom in, ehuru ej så ledigt som
majoren. När Feodor anmärkte dennes färdighet, svarade han:
«Till mitt femtonde år talade jag det dagligen och stundligen med min
mor, en infödd fransyska, sedan blott när jag någon gång återsåg hemmet,
men skild från mor och syster har jag af föresats ej talat detta språk
förrän» — — —
«Du skådade mig,» inföll Ottilia skämtande.
«Du har rätt, min älskade! men de första gångerna var det alldeles
omedvetet, men» — —
«Sedan lockade jag fram det med min lilla fransyska visa,» inföll hon
åter.
«Ja, men ödet hade emedlertid frisagt mig från min något besynnerliga
föresats, och jag hade redan beslutit att på detta för mig så kära språk
tolka mina känslor för dig, min tacksamhet för din onkel. Då kom du lik
en seraf på sångens och tonernas vågor mig till mötes; vi träffades, för
att göra ett förbund för evigheten.»
* * * * *
«Ivanoffs hela väsende — skref Feodor till sin vän Alexander, — synes
förvandladt i poesi. Det fordna ofta stränga och befallande i tal och
hållning, har nu gifvit vika för en fridfull glädje och vänlig
eftergifvenhet för andras meningar; en innerlig kärlek har gjort hans
själ mild.
Ehuru opåtänkt en sådan förbindelse för deras unga fröken måste
förekomma husets medlemmar, synas dock alla vara nöjda dermed; åter ett
bevis på det välde, Ivanoff omedvetet utöfvar på sin omgifning.
Det är afgjordt att han följer sina blifvande slägtingar till
Petersburg, dit fartyget liksom af ödet är destineradt. Sedan han
föreställt fästmön för sin mor der, ämnar han besöka varma baden i
Tyskland. Ivanoff hyser det hopp, att Ottilia som hans maka följer honom
dit, i stället för att, som påtänkt var, passera sommaren i Lybeck.
Ottilia lemnade mig ett bref till Leonna. «Det blir väl något gammalt
innan löjtnanten kommer i hennes granskap, men det gör ingenting. Jag
har utomdess skrifvit till henne ett långt bref, afskickadt med deras
eget folk. Det här kan tjena löjtnanten som ett kreditif, om ni vill
göra en visit på Grönskog,» tillade hon med ett förtjusande småleende.
«Har fröken Leonna icke skrifvit, hvarföre hon blef hemkallad, eller var
det endast ett malicieust infall af hennes bror,» frågade jag.
«Så var det,» svarade hon; «ty fadren syntes förundrad öfver att hon nu
kom hem, och det med brodren till; men för resten belåten, ty han
saknade henne mycket hemma. Siktern hade äfven gifvit dem tillkänna, att
det skulle lysas för honom. Vid midsommarstiden kommer han med sin unga
fru, ty de skola bebo det hus fadren rår om nära kyrkan.» — —
Hvilken ond ande för då denna menniska alltid i min väg? När skall
Ivanoffs lycka en gång blifva min lott, om en sådan der Cerberus vaktar
porten till paradiset!
Genom dessa förträffliga menniskors bortresa förlorar jag mycket. De
hade blifvit min kärleks skyddsandar, hvem skall väl ersätta mig dem? —
«Trogen och ädel kärlek skyddar sig sjelf,» sade onkel Ludvig, till
hvilken jag ställde ofvanstående fråga, men mig tycktes, han dervid drog
en liten suck. —
¯Var blott¯ en ¯man, och du kan hvad du vill¯, säger Ivanoff. Jag vet
hvad han menar med ordet man, och måste dervid göra som publikanen. —
Äfven är det ganska lätt för den att prata, som redan hunnit i hamnen.
En annan kryssar ännu mot blindskär.» — — — —
* * * * *
Dagen före afresan reste Ludvig med Ottilia till Hertola, för att taga
afsked. Fru Lurhjelm var ensam och vid dåligt lynne, knotade öfver
allting och öfver sin man i synnerhet. «Icke kunde jag imaginera mig,»
sade hon, «när jag gifte mig och förde förmögenhet i huset, att jag
skulle bli lemnad så här allena, och vårdslösas af honom. Nu rustar han
bort mina pengar, och kanske en vacker dag få vi gå från gård och
grund.» Äfven Markoff var borta; hon hade nu ofantligt ledsamt.
Likväl muntrades hon vid tanken på Maria Smitts nära förestående
bröllop. Igenom sin goda vän fru Snabbeck hade hon noga reda på allt
hvad bruden skulle få och låta göra sig. — «Någon hemgift lär icke komma
i fråga,» sade hon, «men allt skall vara så fint och «prentsiöst»
kantänka, och de stackars köpmännen få väl sitta emellan! Önskligt vore
det att Hedda äfven snart fick sig man och en släng af slefven, medan
något finnes i grytan.» — — —
De på detta sätt entretenerade gästerne lemnade henne snart, och Ludvig
beslöt att från Petersburg skriftligen för sin bror yppa de utsigter,
som dottern hade; för hans fru nämnde de nu ej ett ord.
Efter ett besök i prestgården, ett annat vid den älskade modrens graf,
lemnade Ottilia den ort, som sett hennes barndom. Hvem vet när hon
härnäst återser den?
Gumman Palmans afsked från de bortresande afgick ej utan många tårar,
snyftande omfamnade hon dem alla; för major Ivanoff hade hon fattat en
nästan moderlig känsla. Vasilij hade minsann icke sparat att orda om sin
herres förtjenster. — Icke desto mindre pålade hon majoren att vara
Ottilia trogen, — ty ehuru gummans fördom mot ryssarna börjat vackla
ansenligt, hade hon ingen stor tanke om deras trohet i kärleken.
När alla voro borta, vandrade hon sorgsen i de tomma rummen och
småstökade; allt emellanåt torkade hon de ännu flytande tårarna och
utbrast slutligen halft skrattande, halft förtretad: «Jag tror minsann
att jag till och med saknar hundarna, och gamla fula Vasilij!» — —
* * * * *
Pingstdagen skulle det lysas första gången för Petter Nordenskans. Några
dagar förut reste han till sitt blifvande hem, för att ställa det i
ordning. Uppdraget att i herr Smitts namn bjuda far, mor och syster till
middagen den högtidliga dagen, skedde genom några skriftliga ord.
Nordenskans, mån om sina hästar, reste om fredagsafton till kyrkbyn, der
de ville tillbringa natten, för att dagen derpå fortsätta resan. Han
fann Petter mot förmodan ännu qvar der.
Under de sista fjorton dagarna hade omgifningarna storligen förändrat
sig; i stället för ett vanligt, enformigt landtlif — om man undantager
de tider när allmogen samlades vid årsmarknaden, eller en och annan
lodja eller skuta intog last i granskapet — herrskade här nu den
rörlighet och det buller, som tillhör ett läger, ehuru i miniatur.
Arbetet på planen var i full gång; här och der inöfvades rekryter,
utmärkta från de andra soldaterna genom gråa kläder med gula uppslag.
Brädskjul voro uppslagna till förvaringsrum för deras tross och
proviant. Ett annat sådant, men af ståtligare utseende, gjorde tjenst
som högvakt.
Parfymer af lök och jukt, något som vårt finska folk, dervid ovana, då
ännu icke kunde lida, inverkade tryckande på de båda fruntimrens
luktorganer.
Nyfikne att se sig litet omkring, företogo de en utvandring; Petter
följde dem. Han var till och med så artig, att han för första gången
lade Leonnas arm i sin. De mötte Schalinsky, som vände om och följde
med. Han underrättade dem att chefen, jemte en bataljon soldater och nya
rekryter, vore att förvänta inom fjorton dagar; planen skulle då vara i
godt skick. Man hade således nu fullt upp att göra.
Petter tog på sitt sätt ett ganska vänskapligt afsked af Schalinsky, som
följt sällskapet till deras port, försäkrade att «¯löjtnant Schalinsky¯
alltid vore en välkommen gäst i det hus jag snart kommer att bebo.» Den
starka tonvigt, han lade på dessa ord, undgick hvarken Leonna eller
Schalinsky, båda insågo dess dubbla mening och att motsatsen af
yttrandet gällde en annan person, som likväl ej blifvit nämnd.
Den äldre Nordenskans hade, som vi veta, öfverlemnat hela huset åt
sonen, med undantag af de båda vindsrummen. Det vackraste, med utsigt åt
planen och kyrkan, tillhörde hans fruntimmer, det åt gårdssidan honom
sjelf; likväl så, att om sonen erhöll någon resande gäst, skulle han få
begagna det sistnämnda. Nu föll det Petter in, att föreslå ett ombyte af
rummen. Under förevändning att fruntimren skulle störas genom bullret
från soldaterna och arbetsfolket på planen, ville han ännu samma afton
ömsa möblerna, men fadren upptog detta illa, och sade att allt skulle
bli vid förra beslutet, eller också kunde sonen ännu höra sig om efter
andra rum. Han vore i tillfälle att hyra dessa åt den hitförväntade
öfversten, men hade nekat honom, för att hålla det löfte han gjort
sonen, hvilket dock ännu kunde ändras.
Petter såg att han gått för långt, och lät saken falla. Man skildes
något förstämda.
Uppkommen i det omtvistade rummet, satte sig Leonna vid ett fönster,
under tankfull tystnad, medan modren med en för henne ovanlig ifver,
yttrade sin förtrytelse öfver styfsonens egennytta, som ville «slå allt
under sig.» Leonna teg, hon såg djupare in i hans karakter; han ville
blott hindra henne att se, och blifva sedd af Feodor. Modren lade sig,
men flickan satt ännu der och kastade tårfulla blickar till sin mormors
grafvård, som skymtade fram bland de unga träd, som omgåfvo kyrkogården.
¯Hon¯ hade redan uppfattat Petters sinnelag som gosse.
Hvad hjelper det att grubbla, tänkte hon sedan, och vände blicken åt en
annan sida. Det vidsträckta fältet var nu öde; endast en och annan ensam
soldat skyndade, lik en skugga, deröfver; men i skogsbrynet på afstånd
såg hon upptända eldar, omgifna af grå spöklika gestalter; manskapet
kokade och förtärde der sin tarfliga qvällsvard — belöningen för dagens
möda. På några ställen lågo de mättade redan försänkta i djup sömn,
under det en och annan kamrat i väntan ännu satt på någon sten, och
knäppte på den tvåsträngade balalajkan, gnolade en enformig sång, som
kanske i minnet försatte honom bland de sina, i den långt aflägsna
hembygden.
Modren manade Leonna att lägga sig. Leonna kunde icke sofva, det var så
qvaft, tyckte hon; derföre steg hon sakta upp, svepte den lätta
sängfilten omkring sig, och öppnade varsamt fönstret för att få inandas
den uppfriskande nattluften. Allt var nu tyst och den djupa skymningen
tillät henne endast se de mest markerade föremålen.
Redan i beråd att sluta till fönstret och lägga sig, trodde hon sig höra
fotsteg. Hon lyssnar, och snart blir hon varse en karl, efter utseendet
en soldat, som stadnar under hennes fönster. Hon tordes icke luta sig
framåt, af fruktan att bli sedd, men snart hör hon toner af ett
instrument, — kanhända äfven af en balalajka, med flera strängar — äfven
sång. Smårädd lyssnade hon på den vackra rösten; orden voro ryska, men
melodin hade hon förr hört, hvar och af hvem, kunde hon likväl icke nu
påminna sig. Med hvarje vers uttalades orden allt tydligare. Det var
liksom sångaren velat öfvertyga sig, att ingen obehörig lyssnade i
granskapet; säker derpå bibehöll han tonen, men sjöng nu tydligt och
klart:
«Komm fein Liebchen, komm an's Fenster,
Alles still und stumm,
Nur Verliebte und Gespenster
Wandeln jetzt herum.
Midnattstimman, granskapet med begrafningsplatsen, mörkret, och hvem vet
hvilka andra känslor, drefvo Leonna att hastigt, men likväl sakta
tillsluta det på glänt hållna fönstret; med en liten feberrysning
skyndade hon i säng, drog täcket öfver hufvudet och somnade snart.
Hon väcktes af modren, som småknotade öfver resan, dess ändamål och
Petter, som väckt henne genom en bultning på dörren med anmaning åt dem
att skynda sig.
När Leonna var klädd gick hon till fönstret, tvekande om nattens
äfventyr var dröm eller verklighet. Då såg hon Feodor och Schalinsky gå
förbi; båda sågo upp och helsade. Det var således Feodor, som gifvit
serenaden.
Liksom jagad, skyndade hon ned, på det Petter ej måtte draga några
slutsatser, om han hört något och sett dem helsa.
Eftermiddagen var långt framliden när de togo in på Rönnbacka, i tanke
att endast låta hästarna hvila en stund och sedan fortsätta resan, men
fru Palman öfvertalade dem lätt, att stadna qvar öfver natten.
Petter reste bort med skjutshäst. Far och mor togo sig en liten lur på
maten; Leonna var glad att få språka med gumman Palman. Ännu hade de
ingendera hört något från de bortresta vännerna, men kanske låg der bref
på postkontoret i Lovisa.
* * * * *
Furuskogen vid vägen doftade, och nattdaggens perlor glänste ännu i
morgonsolen på det späda björklöfvet; när vårt lilla sällskap redan var
på väg. De hade lofvat fru Palman att återkomma till natten. Alla tre
tyckte hvar för sig att luften blef tyngre, ju närmare man nalkades
målet för resan.
Efter aftal steg man ur der Petter bodde; der besörjdes äfven toaletten.
Middagsgästerna utgjordes af magistratens herrar och deras fruar; några
af husets närmaste bekanta, och några aflägsna slägtingar, som i
anseende till sin ringhet, ej deremellan umgingos i deras hus, men
hvilka man nu ansåg för en samvetssak att bjuda vid detta tillfälle. De
sutto der på sitt sätt utstyrda till det bästa, men oändligt förlägna.
Bland herr Smitts närmaste bekanta, saknades doktor Ström med fru. Vid
slutet af måltiden höll värden med glaset i handen parentation öfver
denna förlust. Några af herrarne vexlade blickar; och borgmästaren, som
innehade hedersplatsen vid brudens sida, frågade om det var på kapten
Nordenskans' ägor, som doktorn upptäckt «¯den undergörande källan¯.»
Skrattande svarade den tilltalade, att han aldrig hört någon sådan
omtalas. «Och likväl skall den, efter hvad jag hört sägas, icke ligga
långt ifrån kyrkan,» anmärkte den förra.
Petter Nordenskans upplyste då, att det var på landtmätarboställets
mark, som doktorn funnit en källa, den han ansåg vara minerel. «Hvem
bebor bostället?» frågade någon. «Ingeniör A—» var svaret.
«Ha, ha, ha!» skrattade borgmästaren, «då faller ju allt inom slägten.»
* * * * *
I en liten trädgårdstäppa på gården, der ännu jorden behöll sin
ursprungliga gråa färg, fastän här och der, en näsvis ärt stack upp sin
gröna näsa, hade den omtänksamme herr Smitt placerat ett gungbräde. Vi
se det upptaget af fruntimmerspersonalens «grädde,» fru Snabbecks
auditorium denna gång. De hade vid middagsbordet, när frågan var om
doktor Ström, sett henne se oändligt mystisk ut, och bådo henne nu
enträget att säga hvad hon visste.
Som min penna är för trög att följa det snabba loppet af hennes tunga,
vill jag endast ge ett utdrag, förutgånget af en och annan upplysning om
personen.
Ström, som i flera år varit stadens enda läkare, hade i senare tider
erhållit en medtäflare i professionen, som minskat hans praktik och
inkomst. Bekymmersamt nog för en husfader med åtta barn, der de äldsta
döttrarna vuxit upp med de anspråk, förmodad skönhet och småaktig
titelhögfärd alltid ge åt en försummad huslig uppfostran.
Så länge han ensam varit herre öfver de goda stadsboarnas helsa och lif,
var han förbehållsam i sitt väsende; i de muntraste samqväm förföll han
ofta i distraktioner; ty han ville bli ansedd för en mäkta lärd man. Men
sedan han sett sin antagonist omtyckt och sökt för sitt behagliga och
muntra umgängessätt, utan att man derföre satte hans kunskaper i fråga,
gjorde Ström en frontförändring i hela sitt väsende. Han spelade
muntergök, radoterade, berättade anekdoter — qvicka i hans egen tanke,
plumpa och tvetydiga i andras. Det oaktadt förlorade han den ena bättre
kunden efter den andra.
Af harm öfver det tvång han, för att bibehålla krediten, ålade sig i
umgänget med fremmande personer, tog han igen sin skada hemma, der han
spelade hustyrann. Aldrig kunde den stackars hustrun göra eller tala
honom i lag, så mycket mera, som hon ej kunde finna sig vid hans nya
sätt att vara. Missaktad af mannen, blef hon det äfven snart af barnen,
som gjorde nästan hvad de ville.
Nu inträdde en lofvande tidpunkt för vår eskulap. Ryssarne togo landet i
besittning, ett sjukhus inrättades och han erhöll läkarevården;
patienternas antal ökades med hvarje dag; besynnerliga rykten gingo —
dem lemna vi derhän — nog af, husets affärer antogo ett bättre utseende,
åtminstone till det yttre.
Ström hade genom en för honom lycklig händelse blifvit chefens läkare,
och man vet huru underordnade gerna följa sina förmäns exempel. Alla
dessa kunder var han nu i fara att förlora, till och med de damer, som
bodde i hans hus; de skulle nemligen äfven passera den vackra årstiden i
närheten af sommarlägret.
Vid första säkra notisen om denna för honom så menliga flyttning, reste
doktorn till sin svåger ingeniör A., der han var så lycklig att upptäcka
«den undergörande källan.» Aldrig var den förut omtalad som minerel,
ehuru förmodligen begagnad af boskapen och någon törstande arbetare
under höbergningstiden, ty källan var belägen i ett dike, som skiljde
ängen från småskogen.
Hans fiender — (och hvilken är den upptäckare före och efter Columbus,
som ej haft eller har sådana?) — påstodo väl, att källans vatten icke
var annorlunda beskaffadt än det som fanns i andra brunnar deromkring,
men hvad påstår ej okunnigheten? Ström satte sig öfver allt sådant
«prat.» Der gräfdes och arbetades: ty en väg anlades, ett hus af bräder
öfverbyggdes den med brunnskar försedda källan.
Hans syster fru A. åtog sig mathållningen. Granskapets nuvarande och
blifvande ungdjur tingades o. s. v.; och alla hjul sattes i verksamhet
att samla brunsgäster. För att ingifva förtroende, skulle hela doktorns
familj begagna helsovattnet. Frun emot melankoli, härledande sig från
svag mage; den äldsta dottern mot finnar, den andra för svagt bröst; en
hade haft kikhostan, och «kläpparna» (med denna benämning hedrades den
yngre upplagan) för åtskilliga barnkrämpor. Doktorn sjelf, ofta ansatt
af reumatism, beklagade oupphörligt att han i år ej hade tid att begagna
detta herrliga remedium, men sökte dertill öfvertala alla andra.
* * * * *
Under tiden damerna språkade här, ventilerade herrarne samma ämne på
sitt vis. Mången, hvars yttre menniska syntes antyda helsa och välmåga,
men som dock pustade vid hågkomsten af sin gikt och podager och andra
krämpor, skulle visst haft lust att försöka denna universalkälla, men då
Ström icke var deras läkare, och den andra gjorde åtlöje af alltsammans;
utomdess den — den — fördömda dieten! — man ville således med tålamod
afvakta utgången.
Den enda glädjen Leonna haft af resan, var ett bref från Ottilia,
inneslutet inom Hertola herrns kuvert, lyckligtvis var han äfven hos
Smitts.
Der hvarken kunde eller ville hon öppna sitt bref, och det var midnatt
innan de uppnådde Rönnbacka. Fru Palman hade ej heller blifvit lottlös.
Hon och Leonna stego upp i god tid, för att, medan de voro allena, läsa
och meddela hvarandra sina nyheter.
Med den henne egna rörlighet, bröt fru Palman sitt omslag, det innehöll
tvenne oförseglade skrifvelser, den ena från kapten Ludvig, den andra af
okänd hand, och inneslutet i denna senare, ett papper, så fint, att hon
ej sett dess make, med för henne besynnerliga stämplar och figurer.
«Herre Jemine! Hvad kan detta betyda?» utbrast hon.
«Söta min goda fröken, kom hit och se,» sade hon ifrigt. «Jag tror att
den goda majoren skrifvit mig till, men hvad kan detta vara för ett
papper? Månne det är respass han sänder mig, och vill att jag på gamla
dagar ska' komma till Ryssland? Det felades ännu! Söta fröken läs,
sannerligen jag vet om det är ryska eller svenska, ty bokstäfverna hoppa
för mina ögon.»
Gummans ifver föll visst i det löjliga, men Leonna nändes icke småle.
Det mysteriösa pappret var en 50 rubels sedel. Gumman hade aldrig sett
någon sådan förut. Brefvet var på svenska och lydde så:
¯Goda Babuschka¯!
Jag skrifver nu för första gången svenska — ehuru efter förskrift, men
egen diktamen — och tackar för den omvårdnad du gaf den sjuka «Ryssen,»
som nu är fullkomligt frisk till sin arm, och outsägligt lycklig. I
morgon reser han med sin majorska — du vet väl hvem jag menar? — till
södra Tyskland, och hoppas återkomma frisk och lika, kanske ännu
lyckligare. Tag med vänskap emot inneliggande, som ett ringa bevis af
min erkänsla.
¯Konstantin Ivanoff¯
major.
«Det är mycket penningar, jag har icke förtjent denna godhet.» Likväl
var hennes glädje vida mindre än förut.
Leonna återtog sitt eget kära bref. Det var ett varmt älskande hjertas
utgjutelse öfver sin lycka, sin sällhet att hafva funnit en rättskaffens
man, hvars ädla hjerta, ensamt och uteslutande tillhörde henne. Ottilias
blygsamhet och ringa egenkärlek fann sig ej värd all den ömhet, den
moderliga kärlek, hvarmed hon omfattades af sin svärmor. «Du skall genom
mig framdeles lära känna denna aktningsvärda fru, och alla de öden hon
genomgått,» skref Ottilia, «då skall du äfven fatta och förstå min
Konstantin.»
Brefven hade ej kommit postvägen, utan med en resande.
Under hemvägen sade Nordenskans sig äfven medföra ett bref till en rysk
officer i kyrkbyn. «Får nu se, om jag får reda på honom,» tillade han.
«Detta namn var obekant både för Petter och Hedda Smitt, som eljest har
reda på deras namn, men härute skall han finnas.»
Detta var sagdt liksom i förbigående, utan väntan på något svar.
Nordenskans var ingen tvärvigg; men sedan svärmodren lemnat dem, började
han aldrig något, som kunde få namn af samtalsämne hemma. Det lönade
icke mödan, tyckte han; men Leonna tog nu mod till sig: «Får jag se
brefvet, söta far.»
«Deraf lär ¯du¯ visst bli klok, men se der,» svarade han skrattande.
Med af glädje rodnande kinder, läste hon den af majorens hand skrifna
adressen. Blygt höjde hon ögat till sin far: «Jag vet bättre besked än
pappa tror. Det är från major Ivanoff till löjtnant Karlowitsch, den
samma, som Smitts benämna sin «tyska inqvartering.»»
«Prat! Skulle icke då så väl Petter som flickorna vetat detta?»
«Ja visst är detta litet besynnerligt. Han är icke alls känd af dem
under sitt tyska familjenamn; utan efter ryssarnas plägsed, kallas han
vid dop- och farsnamn. Harlinghausen kunna de ej riktigt uttala.»
Fadren såg på henne med bra förvånad uppsyn: «Hur böfveln vet du då allt
det der, flicka?»
Leonna berättade då, att hon träffat löjtnanten på Rönnbacka, och att
han var en mycket god vän till major Ivanoff. Han hade sjelf gifvit dem
denna förklaring.
«Och det der har du ej talt om förut. Huru kommer det till?»
«Förlåt söta far, men pappa har för mycket att tänka på, att jag skulle
våga — — begynna ett för pappa likgiltigt ämne; utomdess är ju han och
Petter ovänner.» — — Fadren svarade endast med ett: Hm!
Allt mera dristig vorden, fortfor hon: «Emedlertid var det icke rätt af
mig, ty vet pappa, att löjtnanten är slägt med oss?»
«Yrar du, flicka?»
«Nej visst icke. Det förundrar mig, att namnet Harlinghausen är pappa så
fremmande. Jag har hört det mycket ofta. Löjtnanten är systerson till
pappas egen svägerska, tant Elise.»
«Så, så, nog lär jag då äfven hört det någongång, men hvad angick mig
hennes tyska slägtingar? Om löjtnanten är en bra karl, skall det fägna
mig att göra hans bekantskap, äfven för slägtskapens skull,» tillade han
leende.
«Men Petter?» — —
«Hvad bryr jag mig om Petter! Jag gör hvad mig behagar, och umgås med
hvem jag vill.»
Leonna hade gerna fallit sin far om halsen för dessa ord, men hvad hade
han då tänkt?
Färdiga för hemresan stodo mor och dotter morgonen derpå och sågo utåt
planen. På afstånd upptäckte Leonnas goda ögon Feodor, som utdelade
befallningar bland de arbetande. När fadren inträdde, gaf hon detta
tillkänna, med förfrågan om brefvets aflemnande.
«På sådant der lappri har jag nu icke tid att tänka» svarade han tvärt,
«brefvet skickade jag till deras högvakt. Jag har fått en fördömdt
ledsam nyhet. Några rysskäringar ha pingstdagen genom sin oförsigtighet
tändt eld på Greta Lisas stuga; det arma folket lär ha förlorat allt
hvad både de fått och förvärfvat.»
Både mor och dotter frågade huru det gått till.
«Det vete —! Kom nu, vagnen väntar. Reda skall jag ha på saken!»
Greta Lisa, uppfödd på Grönskog, var en rask och arbetsam qvinna, gift
sedan flera år med en, som från gossåren varit i tjenst hos kapten
Nordenskans. När de gifte sig, blef hon, på sitt vis, väl utstyrd af fru
Igeldorf. Kapten skänkte honom timmer till en rymlig stuga, som
uppsattes på halfva vägen mellan Grönskog och kyrkbyn. Mannen var
skomakare om vintern; sommartiden for han till sjöss.
Pingstdagen tog Greta Lisa sin yngsta gosse med till kyrkan, ty hon fick
åka med en bekant från herrgården. Den andra lemnades hemma under en
gammal inhysesgummas vård, som äfven förmanades att se efter ryssarna
och elden. Der bodde nemligen två soldathustrur, hvaraf en talade
finska. De bakade försäljningsbröd. Innan värdinnan for till kyrkan,
hade redan den ena vandrat af med sin korg på hufvudet; den andra
väntade på det som ännu var qvar i ugnen. De hade om helgdagarna god
åtgång på sitt hvetebröd bland landtfolket på kyrkbacken.
En timme senare kom en officer ridande utåt vägen. Han såg att tjock rök
steg upp från detta enstaka hus och som han äfven kände att der bakades
försäljningsbröd, red han dit för att varna qvinnorna; då varseblef han
eldslåga uppstiga från taket. Han band hästen vid ett träd, och skyndade
dit; ingen menniska syntes till. Han ryckte upp dörrn; rök och sedan
lågor mötte honom. Då erinrade han sig ett fönster på motsatt sida,
derifrån såg han, att stugan nu, sedan dörren kom upp, blifvit temligen
fri från rök. Han trodde sig höra ett qvidande i rummet, och som ingen
tid var att förlora, slog han in rutorna och bröt ut fönsterbågen; med
svårighet trängde han sig in genom den trånga öppningen; qvidandet
fortfor, han följde ljudet; i en brädsäng under taket fann han en
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Leonna: En skildring ur lifvet - 08
  • Parts
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 01
    Total number of words is 4365
    Total number of unique words is 1660
    28.9 of words are in the 2000 most common words
    38.7 of words are in the 5000 most common words
    43.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 02
    Total number of words is 4552
    Total number of unique words is 1650
    31.7 of words are in the 2000 most common words
    42.6 of words are in the 5000 most common words
    48.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 03
    Total number of words is 4679
    Total number of unique words is 1634
    32.2 of words are in the 2000 most common words
    42.7 of words are in the 5000 most common words
    47.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 04
    Total number of words is 4482
    Total number of unique words is 1688
    29.3 of words are in the 2000 most common words
    39.1 of words are in the 5000 most common words
    44.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 05
    Total number of words is 4648
    Total number of unique words is 1660
    31.1 of words are in the 2000 most common words
    42.4 of words are in the 5000 most common words
    46.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 06
    Total number of words is 4555
    Total number of unique words is 1597
    30.9 of words are in the 2000 most common words
    42.4 of words are in the 5000 most common words
    46.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 07
    Total number of words is 4470
    Total number of unique words is 1684
    30.2 of words are in the 2000 most common words
    40.4 of words are in the 5000 most common words
    45.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 08
    Total number of words is 4620
    Total number of unique words is 1559
    34.0 of words are in the 2000 most common words
    44.3 of words are in the 5000 most common words
    47.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 09
    Total number of words is 4633
    Total number of unique words is 1488
    31.8 of words are in the 2000 most common words
    42.4 of words are in the 5000 most common words
    46.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 10
    Total number of words is 4558
    Total number of unique words is 1605
    30.2 of words are in the 2000 most common words
    40.0 of words are in the 5000 most common words
    44.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 11
    Total number of words is 4535
    Total number of unique words is 1652
    29.7 of words are in the 2000 most common words
    40.0 of words are in the 5000 most common words
    45.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 12
    Total number of words is 4504
    Total number of unique words is 1659
    30.8 of words are in the 2000 most common words
    41.0 of words are in the 5000 most common words
    46.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 13
    Total number of words is 4484
    Total number of unique words is 1563
    31.4 of words are in the 2000 most common words
    40.9 of words are in the 5000 most common words
    46.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 14
    Total number of words is 4587
    Total number of unique words is 1672
    30.1 of words are in the 2000 most common words
    39.6 of words are in the 5000 most common words
    43.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 15
    Total number of words is 4599
    Total number of unique words is 1563
    31.1 of words are in the 2000 most common words
    40.6 of words are in the 5000 most common words
    44.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 16
    Total number of words is 4531
    Total number of unique words is 1616
    28.6 of words are in the 2000 most common words
    38.4 of words are in the 5000 most common words
    43.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 17
    Total number of words is 4561
    Total number of unique words is 1679
    29.2 of words are in the 2000 most common words
    40.8 of words are in the 5000 most common words
    45.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 18
    Total number of words is 4667
    Total number of unique words is 1647
    31.6 of words are in the 2000 most common words
    42.0 of words are in the 5000 most common words
    46.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 19
    Total number of words is 4661
    Total number of unique words is 1592
    32.5 of words are in the 2000 most common words
    42.6 of words are in the 5000 most common words
    46.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 20
    Total number of words is 4646
    Total number of unique words is 1678
    31.2 of words are in the 2000 most common words
    42.1 of words are in the 5000 most common words
    47.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 21
    Total number of words is 4608
    Total number of unique words is 1513
    33.8 of words are in the 2000 most common words
    45.1 of words are in the 5000 most common words
    49.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 22
    Total number of words is 4702
    Total number of unique words is 1590
    30.4 of words are in the 2000 most common words
    41.3 of words are in the 5000 most common words
    45.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 23
    Total number of words is 4662
    Total number of unique words is 1632
    32.2 of words are in the 2000 most common words
    42.7 of words are in the 5000 most common words
    47.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 24
    Total number of words is 4586
    Total number of unique words is 1545
    30.9 of words are in the 2000 most common words
    41.2 of words are in the 5000 most common words
    45.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 25
    Total number of words is 3001
    Total number of unique words is 1204
    33.0 of words are in the 2000 most common words
    45.2 of words are in the 5000 most common words
    50.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.