Leonna: En skildring ur lifvet - 25

mycket min tillvaro berodde af din kärlek, och ¯ändå¯ hade jag efter en
svår strid, ärnat återgifva dig dina löften» — —!
«Store Gud Leonna! Hvad säger du? Huru kunde du vara grym nog och tänka
på sådant?!»
«Emedan jag trodde, att en annan flicka hade högre anspråk på din hand
än jag — att du hade pligter, som du måste och borde uppfylla.»
«Aldrig, aldrig, min Leonna, har jag älskat någon annan än dig, aldrig
har jag gifvit något löfte.» — — —
«Det har jag äfven trott, men likväl — — o jag inser nu min oförlåtliga
lättrogenhet; aldrig skall sådant hända mig mer. Vill du förlåta mig
Feodor?»
Med blygsel sänkte han sin blick för hennes tårfyllda ögon och utbrast:
«Förlåta dig! O Leonna, kunde du i detta ögonblick se in i mitt hjerta —
om du visste» — — Leonna afbröt honom nästan bönfallande och lutade sitt
hufvud mot hans bröst. «Jag har ännu en stor önskan, dyre Feodor! Fråga
mig hvarken nu, eller hädanefter ¯hvarföre¯ och af hvad anledning jag
misstänkt dig. Lofvar du mig det?»
Han förmådde ej svara ett ord. Förkrossad som han var af hennes
oförtjenta mildhet, hennes oskyldiga förtroende till honom, och den
blygsamhet, som under hela detta samtal uttalat sig i ton, i blick.....
denna rena oskuld skulle han nu såra genom en bekännelse — — Han tryckte
blott hennes händer till sitt hjerta, till sina läppar och stammade:
«min Leonna!»
* * * * *
Icke utan en liten stolthet öfver vår Leonna, meddela vi hvad som
föregått i hennes inre lif dessa senare dagar.
Allt sedan Feodors återkomst hade hon varit ett rof för stridiga
känslor. De sammansmälte dock till ett beslut.
Hedda hade väl sagt, att Feodor aldrig «talat om kärlek» med Lotta
Ström, således aldrig älskat henne — derom var äfven Leonna öfvertygad —
det vill säga, aldrig älskat med den himlaburna känsla, hon sjelf
benämnde kärlek. Men likväl ansåg hon honom vara skyldig till att
upprätta den fallna. Väl förutsåg hon, att ett sådant äktenskap aldrig å
någondera sidan kunde blifva lyckligt, ty han kunde ju aldrig hysa
aktning för henne, och hon — Leonnas tankar hisnade för ett sådant
förhållande.
Sluteligen trodde hon sig förlika sin önskan med pligten och rättvisans
fordringar. Leonna ville afsäga sig alla anspråk på Feodors hand, och
öfvertala honom att låta viga sig vid Lotta, föra henne till en annan
ort, och betala henne ett hederligt underhåll, på det hon der måtte
lefva hedrad och utan bekymmer, och med rätta bära namnet af hans
hustru. Sjelf skulle Feodor resa till sitt aflägsna nya hem; der lefva
för sina underhafvandes lycka. Hon ville äfven, på sitt sätt, söka gagna
sina medmenniskor här efter bästa insigt och förmåga. Feodor och hon
borde finna sig nöjde i den tanken att de alltid voro lika dyrbara för
hvarandra, och i egenskap af vänner skulle de ofta brefvexla.
Vid Amalia ville hon aldrig skiljas; då barnets mor hittills ej brytt
sig om henne, skulle hon säkert lemna Leonna fria händer vid hennes
uppfostran, isynnerhet när hon fick veta att flickan blefve hennes enda
arfvinge.
Vill någon också gifva dessa funderingar och beslut namn af svärmeri, af
barnslighet, så var ju detta så ädelt, rent och välgörandet var dess
motiv!
Under sådana tankar förgick dag efter dag; hvar morgon föresatte hon sig
att tala vid Feodor, men — hvar taga mod, huru öfvervinna sin blyghet;
väl hade hon kunnat upptäcka allt för Ottilia, men det hade varit att
förolämpa Feodor, att inblanda en tredje i en sådan sak.
Man föreställe sig hennes känslor under resan till Lovisa, dit hon for
för att beställa den brudskrud, hon aldrig tänkte bära; ty genast, efter
sin hemkomst till Grönskog, ville hon meddela Feodor sitt oföränderliga
beslut. Hufvudvärken var både naturlig och sann.
När hon i handelsboden träffade Lotta Ström, ansåg hon detta möte, som
en skickelse af försynen att stadfästa henne i sitt beslut, och ehuru
hennes kropp skakades som af en feberrysning, egde hon sinnesstyrka nog
att oförmärkt söka jemföra sin och Lottas statur, för att se huru
brudklädningen skulle blifva passande.
Allt tillintetgjordes genom de båda förmodade brottslingarnas lugna och
obesvärade väsende, deras muntra samtal; någon förställning var här icke
tänkbar. —
Under hemfärden förekom det henne allt mera sannolikt, att Hedda låtit
inbilla sig en uppdiktad historia, som någon hopsmidt för att roa sig på
hennes bekostnad. Hon skulle ansett allt för fabel, så framt ej hennes
svägerska äfven sagt, att barnet hvarken tillhörde henne eller Petter.
Leonna tog sin tillflykt till bönen, bad Gud om upplysning och somnade
lugnt; men uppe var hon med solen och smög sig sakta till flickans bädd,
för att betrakta det sofvande barnet.
Hvar fanns nu den likhet, som hon förut ansett vara så påtaglig?
Flickans hår var väl lockigt liksom hans, men blondt, då Feodors var
mörkbrunt och glänsande. Amalias ansigte var litet, nästan klotrundt;
hans, en oval med skarpt tecknade drag; ju mera hon jemförde, desto
större fann hon olikheten, desto mer öfvertygades hon om hans oskuld.
Hon erinrade sig så lifligt en anmärkning af friherrinnan Perlkrans:
«¯Så snart man misstänker någon menniska, ser man allt hvad den gör,
allt hvad den säger i en falsk och ofördelaktig dager¯.» Nu blygdes
Leonna att någonsin hafva misstrott Feodor, och egde ingen ro, förrän
hon erkännt sitt fel och vunnit tillgift. Huru hon gjorde detta hafva vi
sett.
I sin glädje besinnade hon icke, att den ena var ett barn, en liten
flicka; den andra en man, härdad af väder, brynt af solen, i hvars
manliga drag en liflig själ uttalade sig; men hvad man så innerligt
önskar, tror man så gerna.
Innan Feodor for med Brandén till prestgården, för att uttaga lysning,
meddelade han Ottilia hvad som förefallit mellan honom och Leonna denna
morgon.
«Lemna henne då i sin lyckliga villa,» sade Ottilia rörd, «lär att
värdera en maka med så upphöjda tänkesätt, och så renhjertad som min
Leonna. Väl önskade jag veta, hvad som så hastigt skingrat de misstankar
hon hyst, men jag vill qväfva min nyfikenhet, ty hennes frid är mig lika
dyrbar som min egen. Likväl gläder jag mig att j båda snart lemnen denna
ort, der en ringa omständighet kan föra allt i dagsljuset.» — —
Lysningstiden, denna, vid hastigt försiggående giftermål, oroliga tid,
då så mycket skall påtänkas och verkställas, isynnerhet i städerna, der
upphandlingar, besök af och hos sömmerskor, och gratulerande upptaga
tiden (med brölloppsdagen och bosättning i perspektiv); af allt detta
oroades icke våra vänner på Grönskog, och de älskande njöto af denna
sälla mellantid, då de äfven för sin omgifning ej behöfde dölja den
ömhet de hyste för hvarandra. Leonna var dock den lyckligaste;
öfvertygad om Feodors kärlek, jemte glädjen att se honom renad från
hvarje fel, njöt hon af att se sig så älskad, som hennes hjerta önskade.
Om hon kunnat se in i hans hjerta, hade hon sett samma känsla, endast
stegrad af den högsta aktning någon dödlig egnat ett skapadt väsende.
Men samvetet är en omutlig mentor, der ¯själens¯ adel ännu är ofläckad.
Ofta när de båda älskande, med salig förkänsla, svärmade in i framtiden,
kunde en hastig rörelse eller tankfull uppsyn af Ottilia, ja till och
med lilla Amalias oskyldiga prat, komma Feodor att skifta färg.
* * * * *
Bland de få grannar, som kommo för att gratulera, voro lagman Bärendorf
och hans fru. Skämtsamt förebrådde lagmanskan Leonna, att hon varit
förbehållsam angående sin förbindelse med öfversten. «Om tant Perlkrans
ännu lefvat, hade hon väl blifvit lika surprenerad som vi,» tillade hon.
«Visst icke,» försäkrade Leonna. «Hon kände denna förbindelse nästan
från första stunden af vår bekantskap.»
På en framkastad anmärkning, att fru Brandén måste ha mycket bestyr för
att ställa i ordning till ett sådant bröllop, som det var brukligt på
landet, der gästerna för vägens längd ofta dröja i tvenne dagar, svarade
Leonna: «Det vore bra illa gjordt af oss att besvära med ett sådant, när
vi genast resa bort härifrån. Vi ärna derföre endast se några få
personer.»
«Bevars min nådiga! Huru går det då med den vackra bruden och skruden?»
inföll lagmannen.
«Utan vittnen blifva vi säkerligen icke,» svarade Leonna leende.
«Vigseln sker i kyrkan.»
Med anledning af ¯kyrkan¯, borde undertecknad ega Hogarths pensel, eller
en den tiden lefvande snillrik humoristisk svensk mans penna, — vi mena
Nordqvist — för att träffande teckna den förvåning, som visade sig i de
flesta närvarande sockneboernes ansigten, när det första gången lystes
för «öfversten och riddaren af flere ordnar Friedrich von Harlinghausen
och fröken Eleonora Nordenskans.»
För mängden var det som om denne man nedfallit från månen, ty på länge
hade ingen militär varit i nejden deromkring; men snart hviskades det
här och der i bänkarne, ty det fanns dock en och annan, som hade litet
hum om saken.
Omkring en sådan vetande samlades ett auditorium på kyrkbacken; till
tvenne af dessa grupper vilja vi lyssna.
Ej långt från kyrktrappan se vi en snyggt klädd och fryntlig bondqvinna,
omgifven af ett dussin nyfikna ansigten; tvenne visa ett lifligt
deltagande: det är Löfsala värdinnan med sin styfdotter. Den talande är
Greta Lisa, som var glad, att få ge luft åt hvad hon en hel vecka anat,
men af kärlek till sin goda fröken förtegat.
Nu lät hon dem äfven veta, att den förnäma herrn icke var henne obekant:
det var samme löjtnant, som pingstdagen fem år se'n, räddade hennes barn
ur den brinnande stugan, och som hon sedan ofta både sett och talat med.
«Honom mins jag nock,» invände en tjock matrona; «han bodde hos bror min
här i kyrkbyn, men inte het han så, som pastorn sa' i ons.»
«Det är likafullt densamme,» försäkrade Greta Lisa. «Han hette då
Karlowitsch, men har sedan dess varit med i alla de krig, ryssen haft
med både hundturkar och fransoser, och har väl blifvit adlad af nådig
Kejsaren, kan jag förstå.»
«Men huru har han blifvit bekant med Grönskogs fröken?» invände Löfsala
dottren.
«Han var god vän till frökens far och de förlofvades, innan han hals
öfver hufvudet måste ut i kriget.»
«Der har jag tydning på den gåtan, att en så rik och vacker flicka gått
så länge ogift,» sade en ung, rask sjöman, i det han knäppte med
fingren. «Blir du mig lika trogen Christina, om jag blir borta i fem
runda år?» hviskade han i örat på Löfsala dottren, som rodnande med ett
«tyst Hindrik» vände sig till Greta Lisa, som berättade, hurusom
öfversten förliden söndags först kom till backstugan, och huru de sedan
träffat fröken vid grafven o. s. v.
Till berätterskans beröm lemna vi det vitsord, att hon uppfattat allt
och återgaf det oskyldigt och sanningsenligt.
Ungefär ett stenkast derifrån, träffa vi de «skenheliga» med sina vänner
och bekanta ur den så kallade «bättre klassen.» Frun förde ordet och
hvad tungan ej sade, tolkades af minerna och höjningarna på de magra
axlarna.
Innehållet, med förbigående af systerns och systerdotterns kommentarier,
och de omkringståendes anmärkningar, var i korthet detta: — «Fröken
Nordenskans var redan för fem år sedan «intim» med denne ryss, som då
var underlöjtnant och en «fattig stackare;» visst var han också bekant
med hennes far, men hennes bror tålde honom icke, och han fick ej sticka
sin näsa inom dennes dörrar. En gång var det nära deran att länsmannen
piskat upp junkern, när han träffade honom tillsammans med systern på
landsvägen. — Sedan hade fröken icke hört af honom på flere år, utan
trott honom vara död; — derföre satt hon som ett spöke och gret på
kyrkogården. Hon hade ej gift sig med någon annan, ty han hade lemnat en
pant efter sig; den hade svägerskan, fru Nordenskans, af barmhertighet
upptagit som eget barn, då hennes eget dog, under det mannen var
bortrest.»
«Länsmannen dog utan att känna förhållandet, — ty så länge han lefde
dolde hustrun hemligheten, fastän hon ofta inom sig fick vidkännas
anfäktelser af satan.» — —
«Väl ville hon sedermera icke tillstå att barnet var svägerskans, men
detta kunde hvar kristen själ begripa: har icke fröken tagit flickungen
till sig? har hon icke gifvit fru Nordenskans en stor summa penningar,
för det hon dolde hennes skam.» — — —
«Det var likväl förbålt hederligt gjordt af honom, som kom tillbaka för
att äkta henne,» anmärkte en husrådinna hos en nära boende landtjunkare,
«isynnerhet sedan han blifvit så förnäm; herrarne uppfylla icke alltid
sådana löften,» tillade hon med en lätt suck.
«Hvem känner riktigt den förnämheten?» invände talarinnan något hvasst.
«Vår pastor är enfaldig och — from; kan låta inbilla sig hvad som helst.
Flickan är rik, och ser snutfager ut ännu, men efter par, tre år lemnar
han henne efter sig i djupa Ryssland, och far för pocker i våld med
hennes penningar; hvar vill hon sedan taga reda på honom, menar ni?!» —
—
«Ryktet säger nu också,» fortfor hon, «att Hertola fröken, som gifte sig
med en ryss, är här nu igen, för att med sitt barn få tak öfver hufvudet
hos föräldrarna. Farbrodren, sjökaptenen, hade hittat på henne i en stad
på andra sidan om Moskwa, och hemtade henne hit. Sanna mina ord, god'
vänner, att så går det med alla flickor, som låta narra sig af
ryssarne.» — — Det var tid att begifva sig hem, om ej för annat, så för
att berätta hvad de hört, med de tillägg och försköningar de funno
nödiga.
* * * * *
Dagen för tredje lysningen, hade Brandén nyss slutat skrifva en
förteckning på dem, som skulle bjudas till brölloppet, äfvensom på det
som skulle hemtas från staden, när de andra återvände från en promenad i
sällskap med kapten Lurhjelm, som inträffat dagen förut; endast Leonna
var icke närvarande.
«Månne jag glömt ¯någon¯, eller ¯något¯?» frågade Brandén och lade
uppsatsen framför majorskan Ivanoff, som något trött tagit sin plats
invid bordet.
På en vink af Ottilia nalkades öfversten. «Hvarom är frågan?» sade han
och lutade sig öfver papperet.
Hon fattade hårdt om hans arm och pekade på ett af de upptecknade
namnen. — Det var Hedda Smitts. Lyckligtvis varseblef ingen annan än hon
huru blodet kom och gick öfver Feodors ansigte, liksom molnen öfver
månen i stormväder, under det att Brandén, som helt likgiltigt äfven med
sin blick följt majorskans anvisning, sade: «Vet någon af herrskapet,
hvar mamsell Smitt för närvarande befinner sig?»
«Det blir icke lätt att få reda på henne; troligtvis gungar hon som bäst
på Ålands haf, ty vinden har varit gynnande.» Alla sågo något förvånade
på onkel Ludvig, som sade detta.
Han fortfor sedan: «I måndags såg jag henne i Borgå, sedan jag dagen
förut i ett bref från bror Matthias läst, att mamsell Smitt tagit afsked
af dem, för att resa till Tavastland att ärfva sin moster, som nyss
blifvit död.»
«Då måste väl onkel sett galet,» invände Ottilia. — Öfversten ville
aflägsna sig. — «Nej stanna qvar hos oss jag ber, och hör en så besatt
historia,» fortfor Ludvig. «Det var verkeligen hon, och i den förmodan
att styrman Bengtson, hvilken, som ni vet, är en gentil man bland
sjömän, var kapten på fartyget, vinkade mamsell Smitt honom ned till sig
på bron, der hon stod. På hennes förfrågan svarade han, att vi ärnade
oss till Petersburg; hvarpå hon önskade att resa med dit. Hon sade sig
vara enka och heta Smittoff; ändamålet för hennes resa, var att se sig
omkring och tillika besöka sin aflidne mans slägtingar, som voro bosatte
der. Som hon var språksam och Bengtson en muntergök, fällde han ett och
annat ord om att en ung enka kunde just göra sin lycka i Petersburg. Hon
syntes ej upptaga skämtet illa, och lät honom på fint sätt förstå att
hon ej vore medellös. Händelsevis nalkades jag de talande, utan att hon
blef mig varse, och som jag genast igenkände henne, gaf jag Bengtson en
vink, som han förstod.»
«När hon började tala om rum och fraktpenningar, bad han att hon skulle
derom vända sig till mig. Vid min åsyn höll hon på att förlora
konsepterna. Jag som ej ville exponera henne för folkets åtlöje, sade
höfligt, att alla platser ombord voro upptagna af öfverste Harlinghausen
med fru, min brorsdotter, deras barn och domestiker. För första gången
falsk i min lefnad, tillade jag att detta vore rätt ledsamt, då jag var
öfvertygad att dessa mina passagerare funnit nöje af fru Smittoffs
sällskap under resan, såsom förut bekanta med hvarandra.»
«Den improviserade frun fick ett anfall af näsblod tror jag, ty hon
skyndade bort utan att svara ett ord. — Samma afton gick hon ombord på
en Borgå skuta, destinerad till Stockholm. På passet hade hon likväl
bibehållit sitt rätta namn.»
«Ni kan ju vara lugn nu,» yttrade Ottilia i förbigående sakta till
Feodor. — — «Aldrig!» svarade han. «Icke förr än jag biktat allt för min
Leonna!» — — «Ni har rätt,» svarade hon, «kärlekens förbund helgas
endast genom förtroende.»
Samma afton var allt sagdt; nu voro de lyckliga.
Hvad sjelfva brölloppet angår, låta vi våra läsarinnor ordna huru de
behaga; vi säga blott att folkmängden i kyrkan var stor, akten
högtidlig, bruden enkel och skön, och brudgummen vann allas bifall; det
allmänna omdömet var, att han såg «så stolt och så lycklig ut.» —
En oförmodad, men ganska välkommen bröllopsgäst var fru Palman; onkel
Ludvig hade sökt upp gumman i dess ensliga hem, för att lyckliggöra
henne med åsynen af dem, hon så mycket älskat. Hon erhöll ett rum och
lifstids underhåll på Grönskog.
Glada gäster saknades icke; för underhafvande och många från kyrkbyn
voro långa bord dukade på gården.
I ett okonstladt, från hjerta till hjerta gående tal, sade pastorn dem,
att deras unga matmor lemnat honom tvenne års inkomster från egendomen,
till inrättande af en skola för deras barn; de förmögna skulle betala en
måttlig afgift åt skolmästaren, men de fattiga erhålla lärdomen gratis.
Skolhuset skulle byggas nära kyrkan; timmer dertill erhölls från
Grönskog; så väl byggnaden som skolinrättningen skulle stå under
pastorns och Brandéns uppsigt.
Gummorna nego, och karlarna svängde hattarna och lofvade sjelfmant
förrätta alla dagsverken vid byggnaden. Greta Lisa gret af glädje, och
uppmanade qvinnorna i kyrkbyn, att under skoltiden antaga sig de barn,
som bodde på längre afstånd. Hon ville i sin mån föregå dem med godt
exempel.
Vinden är god, och seglen svälla. Vi se våra unga vänner styra till sina
önskningars mål — den husliga sällheten, och bjuda dem och våra läsare
ett hjertligt «farväl!» —
¯Slut.¯
------------------------------------------------------------------------