Leonna: En skildring ur lifvet - 16

Total number of words is 4531
Total number of unique words is 1616
28.6 of words are in the 2000 most common words
38.4 of words are in the 5000 most common words
43.0 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
häradshöfdingen Schafhausen; men hvarföre med vår underordnade talang
kopiera den, som haft och har så många originaler, som tro att hvarje
flickas ögon riktas på dem; som tro att hvarje familjefader, eller
moder, äro artiga mot dem endast af spekulation. Som drömma sig blifva
högt uppsatta, och likväl sedan stå stilla på första stadium af den
tilltänkta banan, och slutligen dö, glömda af tideböcker och sörjda af
ingen. Som denne «chevalier comme il faut» endast är en biperson utan
allt intresse i vår berättelse, är det nog att säga, det han som bäst
var i inbillningens jäsningsperiod; pojkaktig adelshögfärd utgjorde
skummet.
«Magistern,» informator under sommarmånaderna på Östervik, hade denna
afton det missödet att ådraga sig Renatas ovänskap. Han var, som vi
redan hört, vindögd, och det till nog hög grad; när han derföre som bäst
såg i egna kort, trodde Renata att han såg på henne, och fann sig —
oaktadt hans ungdom och plebejiska härkomst — litet smickrad, om man
skall dömma efter utseendet; men snart varseblef hon att lagmanskan såg
på henne med ett visst (af fröken) nogsamt kändt leende, och som hon
hade otur i spelet, misstänkte hon nu att hennes granne såg i hennes
kort; misstanken blef hos henne visshet; i sin häftighet gjorde hon bet
på bet, och då han, som artig medspelare, beklagade hennes otur, trodde
hon sig se att han gjorde sidoblickar åt lagmanskan; men oskyldig var
han, stackars karl, ty de olyckligt vinda ögonen sköto alltid till ett
annat, än det åsyftade målet. Fröken visade honom hädanefter det
föraktliga bemötande, hvartill småaktiga menniskor äro i stånd.
Lyckligtvis återfaller det löjliga alltid på dem sjelfva.
När ungherrarne reste hem, följde alla dem till sjöstranden; der fingo
de fremmande flickorna ett «raptus» af hemsjuka, och oaktadt Jeanettes
vinkar — modren sade ingenting, endast inviterade sällskapet och de
hemmavarande på kaffe Fredriks dag —, reste de. Bata behöll sin
leksyster qvar.
Ännu samma afton egde ett samtal rum, mellan mor och son, der hon
uttalade sin önskan, och utvecklade förmånerne af ett parti med fröken
Nordenskans. Sonen lofvade tänka på saken: det var icke svårt för hans
antändbara hjerta att fatta låga för en vacker flicka. Om fosforisk som
många föregående flammor, det lemnade han åt framtiden. Lydig son, var
han sedan så efterhängsen som möjligt.
Dagen derpå förgick under väntan på lagmannen, och fjäsk för
morgondagens tillställning. Ilbud sändes till staden efter sådant, man
glömt förut.
Leonna, som trott att Jeanette, skild från de andras inflytande, skulle
utveckla en älskvärdare sida, bedrog sig. När hon icke skämtade med sin
bror, hamrade hon på det skrällande klaveret sina tröglärda variationer.
Hon hade saknat, och nu återfunnit teckningen fulländad bland noterna,
der Elise gömt den. Jeanette och modren trodde, att det var fru
Riebnitz' arbete — men de glömde att tacka henne, och upplystes således
ej om sitt misstag.
Emma var på sitt sätt verksam; hon uträttade små uppdrag, men var vid
dåligt lynne; hon hade ingenting att gifva sin far. Elise sade, att de
nog skulle hitta på en syrpris, men dermed vore god tid i morgon. Emma
van att höra löften, som aldrig gingo i fullbordan, litade dock
fullkomligt på detta.
Elises jemna lynne, hennes allvarliga godhet hade gjort ett godt intryck
på Emma.
Eva Strutz var i oupphörlig oro och väntan; ty «magistern» hade lofvat
renskrifva hennes poetiska utgjutelse. Det blef middag och eftermiddag,
och intet hördes af — mot aftonen kom det, väl icke «förgyldt och
präntadt,» men prydligt skrifvet. Vi meddela endast första versen, med
sitt omqväde. Om magistern varit mera än renskrifvare känna vi icke.
«Gudinnan Minerva steg upp ur sin bädd,
Apollo kom henne till möte.
Gudinnan i siden och blommor var klädd
Och Guden bar lyran i sköte.
De spelte och sjöngo till Fredriks lof;
Den Fredrik, som äger Johanneshof.»
* * * * *
Närmare midnatt anlände lagmannen jemte den af honom anmälte gästen.
¯Fredrik¯ omgafs af gratulanter, med och utan gåfvor, så snart han om
morgonen blef synlig. Fru Riebnitz lemnade honom en plånbok, på allt
sätt bättre än den Jeanette icke hade färdig. Teckningen gaf hon fram,
och mottog med god min fadrens loford öfver de lyckade partierna, som
hon icke ritat. Evas snilleprodukt vann äfven ett artigt beröm, huru
uppriktigt lemna vi derhän.
Lagman Bärendorf var af undersätsig statur, med en viss pretention i
sina manér, förenad med utsökt artighet och politur; ett illa doldt
ståndshögmod stack sig dock ofta fram. Rang hade för honom ett
obestridligt värde; emedlertid förundrade sig till och med hans fru
storligen öfver det utmärkta sätt, hvarmed han införde den fremmande i
deras hus, och då han endast presenterade honom rätt och slätt för herr
Lindendal. Han hade träffat honom på besök hos —rådet von —r, sedermera
i Z—ska familjekretsen, der han syntes vara mycket väl upptagen: sådant
verkar på visst folk!
Denna man hade äfven något i utseende och väsende, som omedvetet
fordrade och erhöll aktning af hvem som såg honom. Han syntes vara
omkring 32 år, med vacker, reslig kroppsställning; i hans af solens
åverkan brynta drag, äfvensom i blicken läste man ett inre värde;
okonstlad i sitt sätt att uttrycka sig, framskymtade likväl alltid den
bildade mannen.
Han hade varit och afslutat köp på en liten egendom i Tavastland;
ändamålet för hans resa till Borgå, och hit, kände icke fruntimren, som
alla voro högst nyfikna. Renata var alldeles intagen i honom. Att han
var adelsman tviflade ingen; man påstod emellan sig att han reste i ett
slags incognito; men hvarföre?? —
Redan tidigt hade lagmannen tillsagt, att frukosten skulle serveras i
grottan. När han nu efter en morgonpromenad med sitt fremmande inträdde
der, öfverraskades han rätt angenämt att se sitt namn på ett ganska
smakfullt sätt, ordnadt af bukettrosor, tusenskön och blåklint på den
midt emot dörrn varande gräsväggen.
Alla husets damer voro äfven der samlade utom Elise, sedan hon, samma
afton ungherrarne voro der, begärt aftonmåltiden på sitt rum, hade man
gjort sig en vana att föra maten upp.
När lagmanskan frågade, hvem som åstadkommit denna vackra surpris,
svarade Emma blygt: att hon och Leonna Nordenskans plockat blommorna,
men att mamsell Sellzing lagat namnet.
Lagmannen kysste sin dotter, tackade Leonna ganska förbindligt för sin
artighet, men frågade sedan ifrigt efter mamselln. «Det måtte väl icke
vara samma mamsell Sellzing, som är ute på landet, der tant Perlkrans
bor,» frågade han.
«Just densamma,» svarade hans fru litet förundrad. «Jag tog henne hit,
för att sy litet för flickornas räkning.»
«Jag medför ett bref till henne från fröken Z. jemte rätt artiga
helsningar från hela familjen. Hvarföre är hon icke närvarande; har man
ej kallat henne hit till frukosten?»
«Ja bevars, söta Fritz!» försäkrade frun, «men hon önskade den in till
sig. Kanske finner hon sig generad i ett större sällskap.»
Leonna förvånades öfver en sådan dubbelhet. — —
Ingen utom hon, syntes blifva varse det deltagande, hvarmed Lindendal
åhört detta.
Närmare middagen kom lagman Bärendorf sjelf in till våra sömmerskor, för
att till mamsell framföra bref och helsningar; han sade, att familjen Z.
snart hoppades återse henne i Borgå. Han tackade henne tillika för den
vackra surprisen, och bad att hon ej skulle neka dem nöjet af sin
närvaro vid middagsbordet. Hon kom, och intog sin vanliga plats.
Värden underhöll måltidsron genom anekdoter från hufvudstaden, och sina
relationer der. Lindendal som rest och sett mycket, gaf interessanta
bidrag till konversationen, men stundom var han något tankspridd.
Damerna funno att blicken då hvilade vid nedra ändan af bordet. Det
kunde väl ej vara på sömmerskan han såg?
Hvar och en skingrades sedan, hvar på sitt håll; våra två vänner
återvände till verkstaden. Emma, som ofta varit på utkik i
vindsfönstret, kom snart och sade dem att tvenne fullastade båtar lagt
till vid deras strand, och hjelpte sedan Leonna på med sorgkragen och
förklädet.
Från Östervik kom Assessor R. med fru och svägerska, deras af oss redan
kända döttrar, tvenne minderårige söner med sin informator,
häradshöfdingen och ett slags sällskaps- eller husmamsell. Från
Vestervik se vi major Möllerstedt med fru, son och dotter, jemte några
yngre plantor, «solbrända och feta» samt ett redan äldre fruntimmer från
Lovisa, som var hos dem på besök. Majorskan, en treflig matrona, som
bröt något på finska, föreställde sin medförda gäst för lagmanskan; hon
sade ett artigt «välkommen,» men tog ingen notis om henne sedermera.
Medan kaffe fördes omkring och sällskapet ännu ej skingrat sig, spelade
Jeanette något «hackmessigt» sina nya variationer; sedan föreslog vår
«vittra Eva» att göra «bouts rimés» men det kom sig ej i gång. Det var
likväl för varmt ännu att börja dansen, äfven väntade man på några
dansörer, som man visste vara i ett närbeläget torp för att ordna
paryren. Det var naturligt, att den sorgklädda Leonna skulle ådraga sig
de äldre personernas blickar. Hon blef rätt förvånad, när den frun, som
hitkommit med Möllerstedts, helsade henne som en gammal bekant. Det var
fru Snabbeck.
Majorskan, som såg detta, tog denna sedan i förhör, och ville veta hvem
den unga damen var, som hon säkert hade sett som växande, sade hon. För
att erfara något nytt, måste äfven vi litet lyssna på fru Snabbecks
svar. Sedan hon nämnt hennes namn, fortfor hon:
— «Den här unga fröken känner jag obetydligt, men desto bättre den slägt
hon fått genom sin halfbror, befallningsman Nordenskans' giftermål.» Och
nu omtalade hon, huru hon uppfostrat dennes fru; men den andra, den
äldre systern Hedda, hade slägten ingen glädje af. Hon skulle gifta sig,
hade man sagt, med en nyss blefven handlande och brölloppet var utsatt,
ehuru de ännu icke voro förelyste: men ett, tu, tre, voro hans varor
konfiskerade, boden igenslagen, och han sjelf pocker i våld, utan att
man ännu fått någon spaning om honom. Fästmön var sjuk af sorg och
trifdes icke i staden, der allt påminde henne om förlusten af Mollberg,
hette det. Hon «sades» sedan vara hos sin syster, fru Nordenskans, men
det var icke sanning, ryktet pratade allehanda. — Nu är Hedda likväl
hemma, men blek och mager. Hon hade väl ärnat sig till systern, «sades
det,» men ville derförinnan helsa på en slägtinge till hennes aflidna
mor, och der hade hon sjuknat in, och tillbragt någon tid. — Hvad fröken
Leonna angick, vore hon ett makalöst parti för majorskans alltför
hygglige son, herr fanjunkarn o. s. v.
Dansen kom i gång, men Lindendal dansade icke. Leonna hade väl antagit
lagmannens egen artiga uppbjudning till första kadriljen, men fann det
både för varmt och opassande att dansa i sorgdrägt; hon ville gå för att
se om Elise, som uttröttad, bedt att få vara allena några timmar, men
mötte henne med fru Bärendorf, som på sin mans uppmaning, sjelf gått för
att öfvertala mamselln att komma upp för att se på dansen, «så skulle
hon visst blifva mycket muntrare, än att vara så här för sig sjelf,» som
fruns ord föllo.
Leonna tog Elises arm; de lotsade sig fram bakom de dansande paren, och
satte sig ute på balkongen; der de genom den öppna dörrn kunde se dansen
och njuta af naturen. — När en ny dans skulle begynnas, kom Lindendal
och bjöd upp Elise; när hon tacksamt afböjde hedern, svarade han:
«Uppriktigt sagdt var det också endast en förevändning att nalkas
mamsell Sellzing! Jag har många hjertliga helsningar att framföra från
Reval.»
«Efter så många år, är der väl ingen som kommer ihåg mig?» Elise
sväfvade något på rösten.
«Jag har likväl träffat dem, som ännu välsigna er fars minne, och älska
er.»
«Min far var alltid hjelpsam och god. Har herr Lindendal förr varit i
Reval?» frågade hon sedan lugnare.
«Ja, för ungefär tio år sedan besökte jag staden första gången, och
medförde derifrån ett outplånligt minne.»
Då Elise icke svarade, fortfor han: «jag ledsagade en ung baron, både
som sällskap och lärare, på resor. Vi ärnade uppehålla oss några dagar i
Reval, för att bese dess fornlemningar. Dagen efter vår ankomst var en
bal, som borgerskapet gaf för en engelsk prins, som skulle göra en resa
till Finland; äfven vi inviterades på balen.»
«Bland de dansande damerna ådrog sig en ung flicka min uppmärksamhet och
med hvarje ögonblick blef jag mera intagen,» fortfor Lindendal; «ej så
mycket i hennes utseende, fastän hon var vacker, som af hennes
okonstlade, behagliga väsende och den själsgodhet, hvarom hennes ögon
talade. Jag bjöd upp henne till kommande dans, men hon var uppbjuden
förut, och jag fick löfte på den dernästföljande.»
«Hon föreställdes nu af balens ceremoni-mästare för prinsen, som dotter
till en af värdarne; hon skulle blifva hans moitié för nästa dans, och
det förra engagemanget måste stå tillbaka för det sednare; hon kom sjelf
och bad om ursäkt.»
«Prinsen hade mycket att säga sin dam, men hon syntes föga road; då
dansen var slut, omringades hon af sådane, som likt schakalen följa i
lejonets spår, men hon afsade sig alla uppbjudningar. Hennes blick sökte
mig, och detta gaf mig mod att nalkas; med en engels leende, frågade hon
om jag ville hafva nästa dans i ersättning.»
«Omtalar ni detta, för att påminna mig huru barnslig och kanhända —
danslysten jag fordom var?» — frågade Elise högt rodnande. Förgäfves
hade hon sökt dölja den sinnesrörelse, som minnet af förra dagar väckte.
«Så kan icke ¯ni¯ misstyda hvarken mina ord eller mening,» sade han
hjertligt. «Hundrade andra qvinnor hade — berusade af att blifva så
utmärkta som ni det blef af en prins af kungligt blod, utropad och
beundrad för sin allmänt kända lycka hos det vackra könet, för sin
skönhet, sin utmärkta vext, förhöjd af den eleganta engelska uniformen —
glömt en uppbjudning af den anspråkslösa fremlingen, som ingen kände,
som stod der i sin enkla svarta frack, och det har ni icke gjort.»
«En bekant till er, kom litet afundsam, litet nyfiken och frågade hvad
prinsen sagt eder. Ni svarade: «Tror du jag hörde så mycket efter det?
Det plågade mig att vara ett mål för allas blickar. Gud ske lof att det
är förbi!» Det der hade väl äfven andra kunnat säga, men man såg att det
var ert okonstlade hjertas mening.»
«Jag har som ni ser bevarat allt i mitt minne, men hos er har vårt
sammanträffande ej lemnat någon hågkomst» — —
«Hvem vet?» svarade Elise leende. «Vid middagsbordet fann jag något
bekant, både i röst och blick, men vi ha mycket förändrats sedan dess,
och vi bibehålla gerna bilden i vårt minne, sådan den var, när vi sågo
den — — jag återsåg er aldrig» — tillade hon långsamt.
«Det är sannt; tio år, som förflutit under förhållanden, som sätta alla
krafter i spänning och verksamhet, bidraga mera att förändra mannen. Det
är icke så med fruntimren: jag igenkände er genast.»
«Det smickrande i detta omdöme förfaller, då man vet att ni visste af
att jag var här,» svarade hon leende. «Mina hågkomster af er börja nu
äfven reda sig.»
«Mycket sannt. Jag var äfven förberedd att finna er förändrad, men
hvarken sorger och de bekymmerfulla dagar ni upplefvat, ha haft makt
öfver det, som intog mig. — Men det tillkommer mig att förklara,
hvarföre ni icke återsåg mig, såsom säkert varit fallet om vi, som
ärnadt var, dröjt några dagar i Reval. Vid återkomsten från balen, funno
vi bref från barons moder, som återkallade sonen till fadrens dödsläger.
Vi hunno ej mer, än att så tidigt det lät sig göra, uttaga mot vexlar de
penningar, som voro nedsatte här i ett betydande handelshus. Att den
man, till hvilken vi begåfvo oss, var er far, derom hade jag ej minsta
aning, jag hade ej efterfrågat ert slägtnamn och den omtalta damen
benämnde er Elise; det var mig då nog — men sedan — dock jag återvänder
till min berättelse.»
«Vi måste vänta en liten stund på herr Sellzings eget kontor, under det
han i det yttre, expedierade något, som ej tålte uppskof. Undertiden
hörde vi musik från rummet näst intill. Nyfikna lyfte vi på en grön
taftsgardin, som betäckte en glasruta på dörren; ett ungt fruntimmer
satt vid ett piano och slog några välljudande ackorder, som vittnade om
öfvad talang. Det var ni! ni, som man med allt skäl kunde förmoda
slumra, och drömma om balens nöjen, satt nu der i en täck huslig drägt.
Ni sjöng; och denna sång har sedan varit en profetia om mitt öde» — — —
«Herr Sellzing återkom, och ordnade skyndsamt vår affär. Baronen
frågade, hvem sångerskan var, jag fick ej fram ett ord. «Det är min enda
dotter,» sade han med fadersstolthet. Vi satte oss genast derpå i
resvagnen; hvar i sitt hörn gnolade vi på tonen och några uppsnappade
strofer.»
«Ja, nu minnes jag så tydligt som det händt i går,» sade Elise lifligt:
«Färdig att gå på balen, fick jag noterna till denna i sig sjelf ganska
obetydliga visa; och var nu nyfiken att inöfva den, under det jag
väntade på min far, för att servera hans morgonkaffe. När han kom, sade
han, att tvenne unga herrar varit stående vid glasrutan för att lyssna
på min sång. Detta gjorde att instrumentet flyttades i mitt eget rum,
dit min far sedan kom, när han ville höra sina små favoritstycken; han
förlorade alltför snart denna lilla njutning!» Hennes ögon fylldes af
tårar. Ett ömt deltagande målade sig i Lindendals ögon. Efter en paus
begynte han:
«Några år sednare återkom jag till Reval. Ehuru ännu ej i den ställning
att våga göra er ett anbud, kom jag dock med föresats att göra mig
påmind, och erfara hvad hopp jag kunde göra mig i framtiden. Då erfor
jag er fars olycka, som väl väckte ett allmänt deltagande, men ingen
sade sig veta hvar han nu vistades. Jag vill icke måla min smärta; ej
plåga er med hågkomster, säkert återväckta genom åsynen af fru Riebnitz,
då hennes far, som hade herr Sellzings ädelmod att tacka för sin
uppkomst, var den första och förnämsta orsaken till hans olycka, genom
det förtroende han satt till dennes redlighet. Under några år tog mitt
öde en förmånlig riktning, men ännu hade jag icke upptäckt er
vistelseort. Då bosatte sig en bekant i Reval, med hvilken jag
korresponderade. Genom honom fick jag anvisning på ett fruntimmer, som
brefvexlade med er, under adress till — rådet Z. i Borgå.»
«Der lärde jag ännu högre skatta ert värde, genom de underrättelser jag
erhöll af denna älskvärda familj. Jag gjorde der bekantskap med lagman
Bärendorf och skulle i hans sällskap uppsöka er; men i det jag antog
hans artiga bjudning hit, fick jag lyckan i förköp.»
Under hela detta långa samtal var Leonna en tyst, något förlägen, men
högst deltagande åhörarinna. Många af sällskapet hade sökt uppsnappa
något ord, men som det fördes på tyska språket — hvarpå äfven deras
bekantskap skett — förstodo de litet eller alls intet. Fru Riebnitz höll
sig på så långt afstånd som möjligt.
«Huru kan man så der echappera från både spelbord och dans? Jag börjar
rättnu förmoda att den «affär,» som tillskyndat oss det nöjet att se er
här, har till föremål att enlevera mamsell Sellzing.» Det var lagmannen,
som sade så, halfhögt och hotande med fingret, till Lindendal, i det han
tog plats på bänken vid hans sida.
«Herr lagman är en fiffikus!» svarade den andra i samma ton af lätt
skämt. Det beror helt och hållet på mamsell Sellzing, om och när jag får
ledsaga henne till hemmet.
«Dermed hastar det icke, landet är vackert ännu, och bästa bärtiden
till, — men railleri à part, äro herrskapet verkeligen bekanta förut?»
«På en stor bal i Reval, hade jag den äran att göra mamsell Sellzings
bekantskap. Det lär nu vara ungefär tio år. Balen var tillställd för
Hertigen af Glocester, som äfven reste genom de flesta finska städer.
Han var mycket omtalt för sin figur, sina amuretter och lagman Bärendorf
måste nödvändigt komma ihåg honom?» Lindendal hade redan studerat sin
man.
«Visserligen, mycket väl,» och nu hade lagmannen ett vidsträckt ämne att
afhandla, om de högt uppsatta personer, i hvars närvaro han samtalat med
den höga resanden; huru han framför många andra blifvit använd som
prinsens tolk, vid en konversation med den vackra omtalta fröken, — som
tyvärr ej kunde fransyska språket.» Under dessa meddelanden hade han
helt och hållet glömt hvad som väckt detta samtalsämne.
Vännerna, vi mena Elise och Leonna, inträdde nu i salen, den sistnämnda
kunde ej utan oartighet neka en dans åt sonen i huset. Elise satt
undertiden allena, det var ingen som hade, vi hade så när sagt —
sällskapsvett nog, att närma sig fremlingen; man tycktes anse henne för
«ett underligt djur uti vår Herres hage,» såsom det heter i en gammal
jullek. Efter dansen kom Leonna. Det blef ett uppehåll, hvarunder
förfriskning kringbjöds. Sällskapet samlade sig kring pianot, der fru
Riebnitz på lagman Bärendorfs anhållan skulle spela och sjunga en munter
tysk visa, som hon sagt göra furore i Reval. Hon hade öfvad röst och
mycken konstfärdighet. När hon slutat, trädde Lindendal till Elise, som
jemte Leonna stod bland de öfriga, och bönföll att hon för honom och
sällskapet ville låta höra samma sång, som han en gång förr haft den
lyckan att lyssna till.
Hon ville neka, undskyllde sig med glömska, ovana med sin röst, som icke
nu var densamma som fordom; det hjelpte icke. Lagmannen och flere andra
började öfvertala, och — kunde hon väl neka ¯den¯ som först bedt henne
derom, den som utmärkt ¯henne¯, — som i detta sällskap var den
obetydliga, den öfversedda, — med så mycken aktning, så stort
deltagande? Vi vilja äfven ej påstå, att hon var känslolös för att njuta
en liten hämd, en liten triumf inför personer, som ansågo henne så långt
under sig, så väl i anseende till härkomst, som för det att hon arbetade
åt andra. Hon var ju qvinna, hon var ju menniska! —
För att fatta Lindendals ord, att sången var en profetia om hans öde,
vilja vi anföra den:
(Lied aus «der Minnesinger»).
Über die Berge mit Ungestüm,
Vor die Liebe ein Jüngling lief;
Dachte sie wäre hinter ihm:
Aber sie sass im Herzen tief — — —
Und liess sich mit schelmischem Wohlbehagen
Über die Berge schaukeln und tragen
Seine Zither schlug er entzwei,
Wähnend dass der Liebe Nest
In der Zither verborgen sey;
Aber sie sass im Herz ihm fest.
Will er die neuen Saiten berühren,
Lässt sie sich wieder hören und spüren
Nun ist er endlich heimgekehrt;
Er klopft an die Thüre — es ruft: Herein!
Als er die liebliche Stimme gehört,
Dachte er gleich: Wer mag das seyn!? —
Lauscht er behende durch flimmernde Ritzen
Sieht er — die Liebe am Herde dort sitzen.
Rösten var i början svag och osäker, men redan vid andra, tredje strofen
vann den styrka; snart höjde sig de fulla tonerna af en ren och vacker
stämma; det behagliga, alldeles flärdfria sätt, hvarmed hon både sjöng
och spelte, var den tiden — jag vågar väl icke säga: äfven nu? —
sällsynt. — Hon ville stiga upp sedan hon slutat sången, men flere
samlade sig omkring henne med önskan att hon skulle spela «något
vackert;» hon satte sig åter, och som de «variationer,» hvarmed Jeanette
i flere dagar plågat hennes musikaliska öra, lågo framme, valde hon dem.
Man kände knappt igen samma stycken. Lagman Bärendorf, om han också icke
var någon «förståsigpåare,» värderade dock kunskaper och talanger, gaf
henne ett uppriktigt loford, och önskade att någon af hans döttrar kunde
förvärfva denna skicklighet. Elise tillböd sig ganska okonstladt att, i
morgon innan hon reste bort, genomgå dessa noter, och äfven ett par
andra, som lågo der, med fröken Jeanette, samt varnade henne för att
öfva sig på det ostämda och bristfälliga klaveret, som endast skadade
hennes tonsinne.
Nu insåg lagmanskan, hvilken ovärderlig person mamselln kunde bli i
hennes hus, om hon tidtals skulle komma till dem hit ut på landet; och
sökte på allt sätt genom ett smickrande bemötande komma henne att glömma
månget obehag. Hennes bortresa andra dagen, ville hon ej höra talas om,
¯hon¯ som haft så mycket besvär och tråk för den här dagen, skulle nu
riktigt roa sig hos dem. Lyckligtvis kunde Elise, utan att förnärma sin
nyssblefna gynnarinna, enligt sin önskan lemna Johanneshof i sällskap
med Leonna.
Undantager man herr och fru Bärendorf, så var det endast Emma och
kanhända unga herrn, som saknade någon af dem. Jeanette var för flyktig,
för afundsjuk, att icke finna sig besvärad af Leonnas närvaro. Hon var
henne för allvarsam och — för vacker — —
Som symamsell innesluten i «spökkammarn» var Elise en nyttig, men henne
likgiltig person. Förhållandet hade ändrat sig och hon fann sig generad.
«Strutzarne» sågo äfven med nöje Elise resa bort. Renata i synnerhet var
förgrymmad, öfver Lindendals uppmärksamhet mot denna person. Vi ha glömt
att säga, det fru Riebnitz fick en häftig migrain i det samma hon reste
sig upp från instrumentet, och måste gå på sitt rum. Hon blef äfven icke
synlig så länge våra vänner dröjde på Johanneshof.
* * * * *
De voro samlade till den sentida frukosten, när en vagn syntes på den
omtalta backen. Leonna ropade högt af glädje: det var hennes far.
Friherrinnan Perlkrans hade genom en skrifvelse låtit honom veta, huru
hon lärt känna hans älskvärda dotter, samt flickans egen önskan att
afkorta sitt vistande på Johanneshof för att, om hon erhöll sin fars
tillåtelse, få tillbringa några dagar på Löfsala hos henne.
Smickrad af denna anhållan gjorde han henne ett morgonbesök, innan han
efterkom denna önskan, och blef så intagen af hennes vördnadsbjudande
och tillika vänliga öppna väsende, att han ansåg det vara en lycka för
sin moderlösa dotter, att någongång få profitera af hennes lärorika
umgänge.
Gerna hade Lindendal gjort dem sällskap i stället för att dröja qvar
ännu en dag, men då hans värd ej sade sig vara i tillfälle att komma
med, gick det icke an. Jean höll på att eröfra fjerde platsen i vagnen,
men till Leonnas stora glädje, fann hans far det icke passande, att
sonen så «sans façon» gjorde grandtanten sin första visit.
Samma afton sedan Nordenskans rest bort, satt den goda friherrinnan med
sina unga vänner i förtroligt samspråk. Hon ville veta, huru de passerat
tiden, och huru de funnit allt. Öfvertygade att hon ej, som många andra,
skulle vända deras öppenhjertighet i elak mening, berättade de muntert
sina små äfventyr. Hvad som rörde Lindendals möte med Elise berördes
blott lätt, Leonna var för delikat att bry sin vän; Elise var deruti för
mycket hjeltinnan.
De afhördes under en vältalig tystnad; ett leende, en nästan omärklig
skakning på hufvudet voro tecknen till friherrinnans tankar, men hon
skrattade rätt hjertligt åt fröken Evas «spökkammare» och «poesier,» som
hon vid genomögnandet sedan benämnde «¯ragout på poetisk hackmat¯.» När
de slutat, sade hon: «tack mina unga vänner, hvad ni omtalat innehåller
visst bara bagateller, men det har stadgat mitt omdöme om ställningen i
detta hus, för hvilket jag intresserar mig. Vi hafva väl alltid
underhållit, hvad man kallar en slägt-korrespondens, men huru förtrolig
den än må synas, säges aldrig hvad man vill, man döljer och förgyller. —
Tro min erfarenhet,» fortfor hon efter en stunds uppehåll, «ej vid
större inträffade händelser, ej i det allmänna sällskapslifvet, eller af
deras mer eller mindre deltagande i välgörenhetsanstalter, lär man sig
så väl känna menniskor, som i husliga förhållanden sins emellan, och i
deras bemötande mot gamla bekanta. — Det finnes ty värr familjer, hvars
medlemmar blifvit liksom sammanföste af ett vindkast från olika
väderstreck, och detta är fallet med den Bärendorfska. Det är alltid för
den styrande husmodern en kinkig sak att förena och sammanhålla de olika
parterne till ett godt gemensamt ändamål — ungdomens bildning. Dertill
fordras ett moraliskt mod, christligt sinne och en öppen karakter; allt
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Leonna: En skildring ur lifvet - 17
  • Parts
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 01
    Total number of words is 4365
    Total number of unique words is 1660
    28.9 of words are in the 2000 most common words
    38.7 of words are in the 5000 most common words
    43.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 02
    Total number of words is 4552
    Total number of unique words is 1650
    31.7 of words are in the 2000 most common words
    42.6 of words are in the 5000 most common words
    48.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 03
    Total number of words is 4679
    Total number of unique words is 1634
    32.2 of words are in the 2000 most common words
    42.7 of words are in the 5000 most common words
    47.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 04
    Total number of words is 4482
    Total number of unique words is 1688
    29.3 of words are in the 2000 most common words
    39.1 of words are in the 5000 most common words
    44.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 05
    Total number of words is 4648
    Total number of unique words is 1660
    31.1 of words are in the 2000 most common words
    42.4 of words are in the 5000 most common words
    46.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 06
    Total number of words is 4555
    Total number of unique words is 1597
    30.9 of words are in the 2000 most common words
    42.4 of words are in the 5000 most common words
    46.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 07
    Total number of words is 4470
    Total number of unique words is 1684
    30.2 of words are in the 2000 most common words
    40.4 of words are in the 5000 most common words
    45.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 08
    Total number of words is 4620
    Total number of unique words is 1559
    34.0 of words are in the 2000 most common words
    44.3 of words are in the 5000 most common words
    47.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 09
    Total number of words is 4633
    Total number of unique words is 1488
    31.8 of words are in the 2000 most common words
    42.4 of words are in the 5000 most common words
    46.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 10
    Total number of words is 4558
    Total number of unique words is 1605
    30.2 of words are in the 2000 most common words
    40.0 of words are in the 5000 most common words
    44.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 11
    Total number of words is 4535
    Total number of unique words is 1652
    29.7 of words are in the 2000 most common words
    40.0 of words are in the 5000 most common words
    45.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 12
    Total number of words is 4504
    Total number of unique words is 1659
    30.8 of words are in the 2000 most common words
    41.0 of words are in the 5000 most common words
    46.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 13
    Total number of words is 4484
    Total number of unique words is 1563
    31.4 of words are in the 2000 most common words
    40.9 of words are in the 5000 most common words
    46.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 14
    Total number of words is 4587
    Total number of unique words is 1672
    30.1 of words are in the 2000 most common words
    39.6 of words are in the 5000 most common words
    43.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 15
    Total number of words is 4599
    Total number of unique words is 1563
    31.1 of words are in the 2000 most common words
    40.6 of words are in the 5000 most common words
    44.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 16
    Total number of words is 4531
    Total number of unique words is 1616
    28.6 of words are in the 2000 most common words
    38.4 of words are in the 5000 most common words
    43.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 17
    Total number of words is 4561
    Total number of unique words is 1679
    29.2 of words are in the 2000 most common words
    40.8 of words are in the 5000 most common words
    45.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 18
    Total number of words is 4667
    Total number of unique words is 1647
    31.6 of words are in the 2000 most common words
    42.0 of words are in the 5000 most common words
    46.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 19
    Total number of words is 4661
    Total number of unique words is 1592
    32.5 of words are in the 2000 most common words
    42.6 of words are in the 5000 most common words
    46.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 20
    Total number of words is 4646
    Total number of unique words is 1678
    31.2 of words are in the 2000 most common words
    42.1 of words are in the 5000 most common words
    47.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 21
    Total number of words is 4608
    Total number of unique words is 1513
    33.8 of words are in the 2000 most common words
    45.1 of words are in the 5000 most common words
    49.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 22
    Total number of words is 4702
    Total number of unique words is 1590
    30.4 of words are in the 2000 most common words
    41.3 of words are in the 5000 most common words
    45.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 23
    Total number of words is 4662
    Total number of unique words is 1632
    32.2 of words are in the 2000 most common words
    42.7 of words are in the 5000 most common words
    47.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 24
    Total number of words is 4586
    Total number of unique words is 1545
    30.9 of words are in the 2000 most common words
    41.2 of words are in the 5000 most common words
    45.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 25
    Total number of words is 3001
    Total number of unique words is 1204
    33.0 of words are in the 2000 most common words
    45.2 of words are in the 5000 most common words
    50.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.