Leonna: En skildring ur lifvet - 06

fullt sträck. Det är med ett eget behagligt intryck, man i en nordisk
mån- och stjernklar vinternatt, ilar förbi skogbekransade berg och djupa
dalar. Resan förkortades äfven genom Vasilijs berättelse; han upphöjde
de menniskor, som antagit sig hans älskade major, ända till skyarna; i
synnerhet ordade han om en flicka, som med stora tårar i sina «himmelska
blå ögon» betraktat hans husbonde. Sannerligen var icke den gamla karlen
helt poetisk. —
När — — nu måste jag afbryta. — Ivanoff är vaken, det är vid hans
sjuksäng jag skrifver detta — — — — —
Han ligger åter i sin feberaktiga slummer. Det lider mot morgonen, snart
kommer väl husfolket i rörelse, till dess vill jag fortfara i min
berättelse.
Uti den menniskan, som redan på gården kom oss till möte, igenkände jag
en af de herrar «från landet,» som kommit till staden för att bevista
¯danssoirén¯ hos mitt värdsfolk i julas. Påminner du dig min
karikaturmålning öfver dem? Denne man är dock långt öfver att bli
föremål för sådant skämt, hvarken han eller hans sällskap voro påpekade
i denna farce. Äfven han syntes erinra sig min person, och sade mig ett
hjertligt «välkommen.»
Vi infördes i ett stort rum; vid skenet af ett afsides stående ljus, såg
jag en skymt af en smärt qvinlig varelse, som vid vår ankomst drog sig
undan; hon blef ej mera synlig.
Ivanoff låg stilla, utan att blifva oss varse, när jag på min ännu
dåliga svenska, uttryckte min tillfredsställelse att finna honom så
lugn; svarade värden på flytande tyska: «Så var det icke för en half
timme sedan; han yrade då ganska mycket, och vi voro i största oro. Det
föll då min brorsdotter in, att se hvad verkan musiken kunde utöfva; han
blef derigenom allt lugnare. Hon fortfor ännu med detta oskyldiga
stillande medel, när vi hörde er komma.»
Läkaren hade undertiden undersökt armen.
«Det blir en svår stund, ty armen har svullnat mycket,» sade han
betänkligt; «vore majoren vid sinnesredighet, känner jag honom nog, för
att veta, att de största plågor ej kunde aflocka honom ett qvidande. Men
nu visar sig tecken till en ny feberparoxysm.»
Det oundvikliga måste dock ske; skyndsamt förbereddes allt. Jag, som
kände huru ytterst känslig Ivanoff var för tonkonsten, föreslog att göra
ett försök, huruvida en krigisk musik kunde leda hans tankegång i en
riktning, hvarunder han lättare skulle uthärda plågorna.
Jag klädde dessa tankar i ord; fältskärn grinade litet försmädligt, och
sade: «Det står att försöka; likväl anser jag det bättre att löjtnanten
lånar oss sin armstyrka, den behöfs bättre.»
Litet harmsen, meddelade jag min tanke och hans svar åt vår värd.
«Skulle ni genom harmonin kunna stilla hans häftighet, fordras det ju
mindre armstyrka,» svarade han. «Jag, Vasilij och två unga raska drängar
äro till hands.» — Han förde mig till instrumentet.
Der stod jag nu och besinnade, huru otroligt lätt det är att göra
projekter, men huru mycket det fordras att utföra dem. —
Älskare af denna slags musik, har jag i senare tider haft ringa eller
intet tillfälle till öfning — ty ett fortepiano hör ännu till undantagen
här på orten. I den afgörande momangen stod jag förlägen öfver min
förflugenhet; men snart fattade jag mod, när jag genom några löpningar
funnit att instrumentet var ovanligt godt. Derpå spelade jag ett enkelt
musiknummer, som låg framme och var mig bekant; jag gaf derunder akt på
patienten. Fältskärn biföll, ehuru smågrinande åt värdens förslag, att
förbinda på majoren ögonen, som redan börjat småyra och prata i kors.
Men nu tystnade han, och antog en lyssnande ställning. Han lemnades så
en liten stund, men när operationen företogs, ryckte plågorna honom ur
denna dvala; då föll jag in med «Bataille de Leipzig.» — — — —
De första tonerna väckte en skakning hos patienten — derpå hörde vi,
huru han trodde sig vara på stridsfältet i spetsen för sitt folk, ty han
uttalade det ena kommandoordet efter det andra och uppmanade dem att «gå
på!» Om hans krafter tillåtit, hade de som höllo honom, säkert ganska
handgripligt, fått vidkännas denna förblindelse.
Men nu måste likväl smärtan blifvit honom för våldsam; ty han ropade:
«Paul Grigorjewitsch, tag emot kommando, jag är blesserad! — Seger eller
död!» och han föll, utmattad af ansträngning, känslolös i deras armar.
I den starkaste sinnesrörelse upphörde jag; endast mekaniskt lockade jag
sedan osammanhängande toner från instrumentet. Aldrig har jag upplefvat,
och icke önskar jag upplefva ett sådant ögonblick. Det låter knappt
beskrifva sig. Jag förekom mig såsom en, den der länge studerat och
fuskat i magiska konster, och nu för första gången vågar besvärja andar.
Dessa uppenbara sig, men i gestalter, som komma håren att resa sig på
besvärjarens eget hufvud. — —
Allt var förbi, allt var tyst; men snyftningar hördes från nästa rum.
Läkaren förordnade regimen, och lofvade komma igen andra dagen mot
aftonen, nu måste han tillbaka till staden, der tjensten fordrade hans
närvaro på morgonstunden.
En åldrig fru med förgråtna ögon, satte förut fram mat och vin, som vi
båda så väl kunde behöfva; sedan reste han oförtöfvadt.
Nu ville den goda frun vaka öfver den sjuke, och jag hade all min
vältalighet nödig att afhålla henne derifrån. På min begäran erhöll jag
papper och skrifdon och blef ensam med Vasilij, som sitter på en stol
och blundar.
Som jag nu ingenting mera har att förtälja, vill jag göra dig hemmastadd
i rummet, der jag sitter; det är stort, och med utsigt åt trenne håll.
Med undantag af det dyrbara instrumentet, äro möblerna helt enkla af
perlfärgadt träd med hemväfda öfverdrag; huslighetens anda synes råda
öfverallt, äfvensom spåren af en mer än vanligt bildad qvinlig genius.
Valda musikalier; några väl utförda teckningar i tusch och vattenfärg
intaga icke högsätet, som vanligt är, utan den anspråkslösare delen af
väggen. På ett litet bord ligga några väl inbundna böcker: «Schillers
Wallenstein,» «Wielands Oberon,» «Conte moral» af ¯Marmontel¯, jemte
Rousseaus «Emile,» alla på original-språken.
På ett annat bord ser jag fruntimmers-arbeten och en uppslagen bok — —
Det är Göthes «Hermann och Dorothea,» på insidan af permen står:
¯Leonna¯.
Du vet huru detta namn har spökat för min inbillning, sedan barnaåren,
och i synnerhet sedan mitt inträde på finska jorden. När jag drömde om
stridens bragder, var det alltid hon som fäste lagern på min panna. Ödet
förde henne obekant i min väg, och jag blef intagen. Jag trodde mig vara
mitt idéal otrogen, men så var det icke. Kanhända är jag åter så lycklig
och finner henne här, ehuru hennes hem ligger flere mil härifrån; ty kan
hon icke vara här på besök hos sin onkel? Han talade ju om «die Muhme.»
— Nu hör jag någon komma — det är värden i huset. God natt!
Fortsättning:
Han förde mig uppför en trappa till sitt eget rum, på det jag ostörd
måtte hvila ut. Dermed var jag otroligt belåten. Efter tre nätters
vakande och alla dessa äfventyr, var jag glad att få gömma mig undan
alla unga damers blickar i allmänhet, och Leonnas i synnerhet; ty när
jag nu vid halfdagern såg mig i spegeln, var jag i sanning en «chevalier
de triste figure.»
En klocka i rummet slog tolf när jag vaknade, jag klädde mig skyndsamt
och gick ned. I förstugan träffade jag den vänliga gamla frun; hon sade,
att majoren igenkänt och talat vid Vasilij, men nu förmodade hon att han
slumrade, och bad mig derföre gå sakta i dörren. Jag inträdde varsamt
och såg — ett ungt fruntimmer stående vid Ivanoffs läger, med venstra
armen understödde hon hans hufvud, för att låta honom dricka utur ett
glas. Hon stod så, att jag lika litet kunde se hennes ansigte, som hon
såg mig. Jag vinkade åt Vasilij, som stod på något afstånd, att icke
förråda mig. Han nickade och antog en förnöjd småslug min. Ivanoff hade
tömt glaset, och flickan tog varsamt undan armen, men stod ett ögonblick
lutad öfver honom. Han slog upp sina ögon, och hon drog sig genast blyg
tillbaka. Till min utomordentliga förvåning, sade han på fransyska — ett
språk som han alltid förnekat sig ens förstå. — «O, Anna, är du åter
här? Hvarföre har du lemnat mig? Jag är fången, och de odjuren ha bundit
mig. Någon sade mig att jag var mycket sjuk, det är kanhända äfven
möjligt; men lägg din hand på min panna! så der ja, o det svalkar! — Gå
icke mera ifrån mig — lofva mig det.»
«Lugna dig gode Konstantin!» svarade flickan sakta, «tala icke, doktorn
säger det mattar dig. Jag går, men kommer straxt tillbaka, och vill
sedan sitta och arbeta här vid fönstret, bara du lofvar att vara
stilla.»
Lydigt släppte han hennes hand, som han lagt på pannan.
När flickan vände sig om för att gå bort, blef hon varse mig, en
purpurflamma lågade upp på kinder och panna. Det var fröken Lurhjelm,
hvars bekantskap jag gjorde i staden.
Vänligt och förlägen helsade hon; med ett tecken inbjöd hon mig i nästa
rum.
«Herr löjtnanten måste finna det bra besynnerligt, att jag — en ung
flicka — talar ett så eget språk med en man, den jag i går såg för
första gången — men saken är lätt förklarad,» fortfor hon i det hon
antog en lugnare hållning, «under feberyrseln i går aftons, ansåg
majoren mig — som ville förmå honom att förtära ett feberstillande
medel, som han hittills vägrat — för någon, som säkerligen är honom
dyrbar. Han kallade mig för Anna, förebrådde mig, att jag var så kall,
så fremmande; att jag ej nu som förr sade Konstantin, o. s. v. Jag
trodde det vara bäst att gå in i hans idéer, för att lugna honom. Och
när han ännu i dag fasthöll samma fantasi, ansåg jag mig böra» — — —
«Alldeles så, min fröken! Den tanken att han tror sig omgifven af ett
för hans hjerta dyrbart föremål, skall långt mera bidraga till hans
förbättring, än alla läkares mixturer; men det förvånar mig att han
talar fransyska. Han har till och med sagt sig ej förstå detta språk.»
«Äfven min onkel, som en gång sammanträffat med honom i Borgå förlidet
år, säger det samma; och under ett redigt ögonblick i går, svarade
majoren ej, när onkel talade honom till på detta språk. — Men kan
löjtnanten säga hvem denna Anna är? Jag önskar blott veta det,» tillade
hon något förlägen, «emedan — jag då bättre skulle spela min påtvungna
roll.»
«Jag kan ej lemna ringaste upplysning,» försäkrade jag sanningsenligt.
«Ehuru vi varit ofta tillsammans, och major Ivanoff hedrat mig med sin
vänskap, — något hvarmed ¯han¯ icke slösar, — känner jag verkeligen
ingenting om hans tidigare förhållanden, hvaröfver han alltid iakttagit
en tystnad, som, jag tillstår det, förefallit mig besynnerlig; men nu
vill jag fråga Vasilij, som varit hos honom i många år, genom honom
kunna vi erfara något om denna Anna.» — — Jag ville genast gå, men hon
höll mig tillbaka och sade ganska allvarsamt: «nej herr löjtnant, när ni
som vän till majoren icke känner detta, vill jag också icke erfara det
genom hans tjenare.»
Hon kom mig verkeligen att blygas. Den synbara förlägenhet, hvarmed hon
gjorde mig den omnämnda frågan, visade nogsamt, hvilket intresse hon
fästade vid svaret. Huru ädelt besegrade hon ej ¯sin¯ nyfikenhet, då jag
— jag tillstår det — gerna tillfredsställt ¯min¯ på hvad sätt som helst!
Vi återvände till sjukrummet; hvem tror du väl satt der, sysselsatt med
ett handarbete? — Leonna von Nordenskans!
Efter några ord om vårt sammanträffande förra gången, och det oförmodade
i återseendet; togo vi plats omkring ett litet bord, likväl så, att
fröken Ottilia — husets unga värdinna — enligt sitt löfte till majoren,
genast föll honom i ögonen, när han vaknade. Han syntes nu slumra godt.
—
Jag hade — som du tör minnas från mitt föregående bref — låtit Leonna
genom Ottilia veta, att jag kunde lemna henne notis om en viss person.
Med nöje såg jag, att en fråga sväfvade på hennes vackra läppar, ehuru
den visst icke kom längre. I förstone svängde jag talet hit och dit, för
att forska ut, hvad hon tänkte om denna person, innan jag sade mig sjelf
vara den sannskyldige. Hon trodde honom ännu vara en yngling, nästan
jemnårig med henne, och jag hade svårighet nog, att öfvertyga henne, att
undertecknad var denne Fritz von Harlinghausen. Lyckligtvis kunde jag
vinna trovärdighet genom ett bref från min mor, hvars stil var henne
bekant från förra tider. Hennes snabba blick upptäckte der sitt eget
namn, och hon rodnade lätt, i det hon genast återgaf brefvet. Kanhända
är hon ej obekant med min goda moders ¯drömmar¯.
Nu blef det fråga om, hvarföre ingen i Lovisa känner mig under mitt
tyska för- och familjenamn.
«Emedan ryska tungor, (och alla mina kamrater äro ryssar), rådbråka det
till Garlinkgausen,» svarade jag skrattande; «utomdess nyttjas bland oss
i dagligt tal endast eget och fars förnamn. Dervid har jag låtit det
bero. I de få hus, der mitt familjenamn är kändt, komma ej Smittens och
deras bekanta.» —
Under denna demonstration, inträdde kapten Lurhjelm. De unga damerna
benämna honom onkel Ludvig, och jag erhöll snart tillåtelse att säga så
med.
Han är sjöfarande, och för eget fartyg. Han tar nu frakt till St.
Petersburg, och seglar, bara sjön blir fri från is; derifrån gör han en
resa till Lybeck, dit hans brorsdotter denna gång följer med.
För att ej störa patienten, var middagsbordet dukadt i ett aflägset rum,
«kökskammarn.» Sällan eller aldrig, har jag varit bland så okonstlade,
trefliga och aktningsvärda menniskor. Vettenskaplig bildning,
verldskännedom och menniskokärlek, äro hufvuddragen i Ludvig Lurhjelms
karakter; hans väsende är öppet och okonstladt. Förhållandet mellan
honom och hans brorsdotter är, som det ¯borde vara¯ mellan far och
dotter, icke så som man tyvärr ofta finner det i verkligheten. Huru
enkla, anspråkslösa, och husliga äro ej de unga flickorna. Hjertats
godhet gör här jemnlikhet. Leonna är en blomma uppvuxen i den fria
naturen; Ottilias uppfostran deremot är vårdad af en mästares hand, och
likväl omfatta de hvarandra med en sällsynt vänskap. Man ser, att
ömsesidig aktning och ömsesidigt förtroende är och blir grundvalen till
en känsla, som försvinner blott med lifvet. Undrar du, huru undertecknad
kommit sig till sådana djupsinniga observationer? ¯Goda sällskaper
smitta liksom de dåliga¯.
Ivanoff var vaken, utan feber, men ganska matt. Han igenkände mig snart
och tryckte min hand, men förmådde ej tala, och återföll i en dvallik
sömn. Surprisen syntes höra till ordningen för dagen.
Vi sutto alla omkring det lilla bordet, flickorna med sömarbete, den
gamla med sin stickning. Jag skar upp en blyertspenna för att teckna ett
broderimönster för Leonna. Onkel Ludvig föreläste oss med verklig talang
några sidor ur Oberon. «Orest,» en vacker svart pudel — i parentes
sagdt, mycket firad af Ottilia, emedan densamma, genom sitt skällande,
kommit dem att observera majorens olyckshändelse på vägen — satt äfven
lik en ganska uppmärksam åhörare framför sin husbonde och såg på honom
med sina kloka ögon.
På en gång lyssnade hunden och syntes orolig; ett skrapande på dörren,
åtföljdt af ett ängsligt tjut, väckte allas uppmärksamhet. «Garçon!»
utbrast Vasilij ovilkorligt och skyndade från sin herres säng till
dörren. Han hade rätt. Det trogna djuret hade försvunnit dagen före
deras afresa från Åbo — sannolikt instängdt af någon «liebhaber» — och
hade sedan sökt, följt, och funnit sin herres spår, ända hit.
Först fägnade han sig åt den glada Vasilij, och formerade en flygtig
bekantskap med Orest, som på sin herres befallning förhöll sig stilla.
Sedan äfven jag fått ett, ehuru ringa igenkännelsetecken, skyndade han
till sängen. Der reste han sig med fötterna mot kanten och slickade den
hand som låg ofvanpå täcket. Djuret hade magrat ansenligt, hvem vet
hvilka «egyptiska köttgrytor» han försakat för att följa sin herre i nöd
och lust! Ottilia sörjde genast för hans förplägning.
En stund derefter kom läkaren; han gaf det bästa hopp, ty svullnaden
började lägga sig. En biljett från Schalinsky gaf mig tillkänna, att
General en chef under sin genomresa skulle inträffa följande afton i
Lovisa. Jag måste således tillbaka med doktorn, som likväl dröjde qvar
öfver natten.
Denna opåtänkta hastiga bortresa förstämde oss något; jag anses redan
för en bekant i huset. På läkarens inrådan, som ville ha ett ostördt
lugn för sin patient, begåfvo vi oss i andra rummet, och trefnaden
infann sig åter.
I anledning af några jemförelser mellan landt- och stadslif, yttrade
jag, att jag denna sommar vore i tillfälle att någorlunda njuta det
förstnämnda, emedan jag, jemte ett par kamrater, skulle ha uppsigt öfver
ett arbetskommando, som skulle rödja upp en vidsträckt plan invid X
kyrka i N. socken, för att göra planen tjenlig till exercis.
«Ack hur roligt!» utbrast Leonna, «vi bli då grannar! Väl ligger
Grönskog två mil derifrån, men hvad vill det säga? Jag får ofta följa
med pappa till kyrkan om söndagarna. Det rödmålade huset nära invid
planen tillhör pappa. Det vindsrum, som har sina fönster åt den sidan,
är min kammare. Vi kunna då åtminstone utbyta en helsning, till dess
kusin Feodor blir bekant med pappa.»
I detta glada öppna förtroende ligger ej en skymt af koketteri. Hon
anser mig som en barndomsbekant, en nära slägting. Måtte hennes
föräldrar tänka på samma sätt! Jag erhåller då lätt inträde i deras hus.
Väl lär jag då äfven få den äran, att räkna någon sort aflägsen
skyldskap med en viss sikter af samma namn, men huru nära, det har jag
aldrig velat fråga, ty på den krabaten spiller jag icke ett ord.
Det var endast ett löst rykte, som lockade mig ifrån Rönnbacka. Jag har
således haft tid att skrifva ett så vidlöftigt bref. Du ursäktar väl din
pratsjuke vän
¯Feodor.¯
När löjtnanten efter fem dagars frånvaro, åter kom till Rönnbacka,
mottogs han af fru Palman, som sysselsatt i köket, endast kunde be honom
stiga in i salen. Majoren låg i mera upprest ställning, armen låg
spjälad. Garçon utgjorde hans enda sällskap.
Vänskapsfullt räckte han den friska handen mot vännen, som å sin sida
fägnade sig öfver de omisskänneliga tecken till återkommande helsa, som
röjdes i majorens utseende.
«Ja du har rätt, jag känner mig ofta må bättre än före den händelsen,
som bragte mig på detta läger,» svarade majoren, «och din närvaro skall
bidraga att muntra mitt sinne. Om din förra härvaro har jag icke redigt
begrepp, ty många fantasibilder omgåfvo då mitt plågoläger, och jag vet
ännu knappt, hvad som varit dröm eller verklighet.»
Feodor lyckönskade honom att vara under så goda menniskors omvårdnad.
Tacksamt erkände majoren detta, och tillade: «numera ser jag likväl
ingen annan omkring mig, än den goda gamla frun, ty min hederliga värd
reste bort i förgår, och ändå förekommer det mig stundom, som om jag
betjenades af osynliga händer, eller att en skyddsengel vakade öfver
mig, när jag slumrar, men som genast försvinner, när jag vaknar. Det är,
jag finner det nog, en lemning af de fantasier febern alstrade; ty när
jag denna morgon frågade Vasilij, hvad han tänkte derom, svarade han
endast med ett skakande på hufvudet, och ett eget tvetydigt leende.»
Feodor ville ej ingå i någon förklaring öfver denna andesyn, men lofvade
underrätta sig om något ungt fruntimmer icke varit i rummet, under dessa
senare dagar.
Fru Palman kom nu in och bjöd löjtnanten i sitt rum, för att äta
frukost.
Der träffade han Ottilia; ehuru hon vänligt kom honom till mötes, och
syntes fägna sig öfver hans ankomst, syntes hon honom blek, nästan
sorgsen.
«Mår fröken icke väl, eller har något obehagligt inträffat?» frågade han
sluteligen.
«Nog mår jag bra, men jag är ledsen öfver att onkel just måste resa
bort, när jag så oförmodadt skulle förlora Leonnas sällskap; här sitter
jag nu allena, nästan som en fånge, och vantrifs så der smått.» — — —
Feodor hade med säkerhet trott sig här återfinna Leonna, men smärtsamt
träffade honom underrättelsen om hennes frånvaro; ty dessa dagar hade
lärt honom inse, huru dyrbar hon var för hans hjerta. Han frågade om
orsaken till hennes förut icke påtänkta bortresa.
«Den känner jag icke, och derföre är jag mest orolig. Onkel hade nyss
rest bort i förgår, när Leonnas bror kom hit, med befallning från
fadren, att hon genast skulle komma hem.»
«Har fröken Leonna en bror?» frågade Karlowitsch med en obehaglig aning.
«Kan löjtnanten vara okunnig om, att Maria Smitts förlofvade är Leonnas
halfbror?»
«Namnet har väl ledt mig på den förmodan, att de vore slägtingar, men
icke att ¯han¯ kunde vara en engels bror. — — Det är jag, som
beklagligtvis, genom en fördömd pratsjuka, gifvit anledning till denna
frökens förlust.»
Ottilia bad honom förklara sig närmare.
«Hemkommen härifrån, mötte jag mamsellerna Smitt på gården. Den äldre
frågade, hvarifrån jag kom, hvarföre jag rest bort så hals öfver hufvud.
Med få ord omtalte jag major Ivanoffs olyckshändelse, och att han varit
lycklig nog att här finna deltagande och vård. Jag var dum nog att
tillägga: det jag om några dagar åter skulle fara och se efter honom. Då
nu frökens bror, som visste henne vara här, erfor detta, så ville han
väl åter visa ett prof af sin hatfullhet, sin ovilja mot mig.»
Fru Palmans inträde afbröt ämnet, och talet föll på majoren; löjtnanten
hoppades snart se honom återställd.
«Tror ni det verkeligen?» frågade Ottilia lifligt. Derefter tillade hon
något förlägen. «På två dagar har jag — knappt sett honom.»
«Och likväl tror han sig märka ett huldt väsende, som ofta omsväfvar
hans läger, ehuru hon genast försvinner, så snart han vill öfvertyga sig
om synen är verklighet, eller ett foster af inbillningen.»
Ottilia rodnade lätt för hans forskande skälmska blick. «Nå visserligen
har jag någongång, när han slumrat, smygt mig in i rummet, för att
obemärkt se efter att ingenting felades. Fru Palman har mycket att göra
— äfven står der en byrå som innehåller saker» — — — —
«Men hvarföre har fröken förbjudit Vasilij att tala om er för sin
husbonde?»
«¯Allt¯ vet löjtnanten också!»
«Och hvarföre vill icke fröken visa sig?» frågade han allt mera
enträgen.
«Hvarföre?» sade hon. «Emedan den person, för hvilken majoren ansåg mig
under sin yrsel, sannolikt har, för att dömma af några hans yttranden,
blifvit skild från honom, antingen genom döden, eller på något annat för
honom ganska smärtsamt sätt. Hvarföre då nu upplifva dessa sorgliga
hågkomster genom min åsyn, innan han är fullkomligt återställd? — Han
har emedlertid glömt sina fantasier, och jag är en likgiltig, för honom
alldeles fremmande varelse.» En liten ofrivillig suck smög sakta fram.
«Jag delar icke frökens åsigt af saken,» invände löjtnanten. «Detta
förhemligande verkar ofördelaktigare på hans fantasi, än verkligheten;
för den skola säkert alla skuggbilder försvinna. Gör mig derföre till
viljes! Tillåt mig att presentera er.»
Synbart öfverraskad, frågade hon något förlägen, om det icke vore bättre
att afvakta onkelns återkomst; men af farhåga att detta hade utseende af
tillgjordhet, ändrade hon genast mening, och gaf sitt bifall.
Gerna hade Feodor, af ungdomlig nyfikenhet och öfverdåd, velat
öfverraska sin vän genom Ottilias oförberedda närvaro, för att se
hvilket intryck detta gjorde, men hans bättre känsla nekade. Majoren
underrättades om rätta förhållandet, likväl med undantag af deras
fransyska konversation — ett förbehåll som han måste gå in uppå. Några
ögonblick senare förde han Ottilia jemte fru Palman till hans säng.
Majoren bad honom tolka sin hjertliga tacksamhet för all den omvårdnad
de skänkt honom, och anhöll om deras fortfarande godhet och tålamod.
Under det att löjtnanten öfversatte majorens ord, höll denne Ottilias
hand, som hon rodnande lemnat honom, och han betraktade henne nu med
blickar, hvarur åter en känsla af glädje och liflig öfverraskning
strålade. Nästan utom sig, ropade han: «O huru lik hon är min aflidna så
smärtsamt saknade syster Anna!»
Den unga flickan, som ej förstod meningen, men väl hörde honom med
häftighet uttala det namn, han under yrseln gifvit henne, drog darrande
händerna tillbaka, och ville aflägsna sig; men löjtnanten höll henne
qvar och förklarade orden. Då lade hon sjelfmant sin hand i den hand
majoren ännu framräckte, och sade med en vacker blick, en engels leende:
«O säg honom, att så länge han vistas här hos oss, skall jag söka
ersätta denna syster.»
«Säg honom det sjelf på ett språk, som han efter hvad jag förmodar,
numera ej förnekar,» sade Feodor leende.
«Nej, nej, icke nu, tillåt att jag aflägsnar mig» — —
«Gör icke det, det kunde oroa honom, men skänk oss litet musik.» Hon
biföll genast, och Feodor samtalade undertiden sakta med majoren, som
med synbart nöje lyssnade på tonerna.
När de sedan åto middag i andra rummet, frågade löjtnanten, hvarföre hon
ej ville tilltala majoren på fransyska. Hon teg några ögonblick, men
sade sedan bestämdt: «Det sker icke, så länge löjtnanten är här. Kanske
sedermera; kanhända äfven icke.» Då han deröfver undrade, fortfor hon:
«Ni har ju sjelf sagt, att majoren förnekat all kännedom af detta språk,
onkel har erfarit detsamma; när vi nu icke känna motiverna till detta
handlingssätt, och ingen anledning äga, att derunder tro något mindre
godt, så vore det ju odelikat, om jag utan nödtvång, begagnade mig af en
upptäckt, omedveten af honom sjelf. Dock min tanke gäller icke för
löjtnanten,» tillade hon, liksom af fruktan att förolämpa honom. «Ni kan
ju sjelf försöka er lycka.»
Men han tillstod gerna, att fastän majoren alltid behandlat honom som en
vän, han ingalunda tilltrodde sig att utforska något, som denne ville
dölja.
Senare sutto fruntimren och arbetade vid lilla bordet nära fönstret;
löjtnanten föreläste sin vän ur den af honom medförda tidningen «Ryska
Invaliden.»
Vasilij smög tyst omkring på afstånd, noga iakttagande sin herres minsta
vink; den komiskt förnöjda uppsyn, hvarmed han understundom strök sina
sträfva mustacher, sade att det var något som gladde den trogna karlen
in i själen.
Äfven Garçon var beställsam; än satt han framför sin herre med
framfötterna på dennes bröst; än visade han Ottilia sin hyllning, liksom
glad, att hon nu åter var här inne. Hon lutade sig ned och smekte
hunden, men då hon af qvinlig instinkt, utan att lyfta ögonen från sitt
arbete, märkte, att hunden sedan erhöll dessa smekningar fördubblade af
sin husbonde, upphörde hon alldeles dermed, ehuru Garçon manande lade
tassen på hennes knä. En skälmaktig sidoblick från löjtnanten, kom henne
att rodna; hon steg upp sägande: «hunden vill säkert ha mat,» och
lockade honom med sig ut.
Läsningen fortfor, de båda militärerna utbytte derom sina tankar. I
sista nummern förekom, att en viss grefve af en högt uppsatt familj,
sjelf känd för sina fordna militäriska framgångar, och i senare åren
värderade diplomatiska talanger, nyligen aflidit under en resa till sina
gods vid polska gränsen.
En dof suck från majoren gjorde Ottilia, som återtagit sin plats, häpen.
Hon lade sakta sin hand på löjtnantens arm, för att väcka hans
uppmärksamhet på den förstenade, som låg der blek, med handen
krampaktigt knuten på bröstet, liksom det felats honom luft. Utan att
förstå något af det lästa, anade hon dock, att innehållet verkat denna
sinnesrörelse, och bad löjtnanten upphöra. En stund låg majoren orörlig,
liksom sluten inom bittra minnen. «Läs om den sista artikeln,» sade han
sedan, liksom ingenting passerat. Löjtnanten gjorde så.
«Han är då död, och der han får svara för allt, allt! Gud vare hans själ
nådig!» sade han sakta, och korsade sig andäktigt.
Nyfikenhet var, vi tillstå det, löjtnant Feodors hvardagssynd; nu var
den kanske förlåtlig, men aktningen och kännedomen af majorens karakter
förbjöd hvarje fråga. Han kunde likväl ej förbjuda sina anletsdrag att
se något frågvisa ut. Den andra blef det också varse.
«Jag ser Feodor Karlowitsch,» sade han, «att det väcker din förvåning,
huru jag synes känna mera om denne man, än måhända många andra; en man,
hvars ställning i samhället varit så vida skiljd och upphöjd öfver min;
men du ¯frågar¯ icke, och det är bra, ty nu hvarken kan eller vill jag
besvara någon fråga, men framdeles — kanhända snart — nu önskar jag vara