Leonna: En skildring ur lifvet - 03

Total number of words is 4679
Total number of unique words is 1634
32.2 of words are in the 2000 most common words
42.7 of words are in the 5000 most common words
47.6 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
var godhjertad och hjelpsam, steg upp och bjöd fru Nordenskans armen.
«Vi resande ha ännu ej helsat på värden i huset,» sade hon, «jag ser att
han är der i rummet midtemot: låt oss gå dit.» Ottilia följde dem, men
Leonna var alltför blyg att tränga sig fram och förblef sittande.
Fru Ström, ett medelåldrigt fruntimmer, hvars yttre visade resignation
och beroende af andras godtycke, såg, om vi så få uttrycka oss, litet
uppstufvad ut, och en mera ovanlig frisyr syntes göra henne sjelf litet
förlägen. Ett qvickhufvud i sällskapet yttrade till sin granne: «i afton
har doktorn gifvit in åt sin fru ett preservativ mot pratsjukan,» ty hon
yttrade knappt ordet. Den äldre mamsell Ström, var en af dessa flickor,
man räknar ¯legio¯, den andra såg bra ut; men något som utmärkte dem
båda, var en viss knyck på nacken, en viss svängning, som sade: hvad är
jag? och hvad är ni?
Fremlingarne väckte allmänt uppseende. I vår lilla stad hade ännu ej
något ryskt fruntimmer af stånd visat sig i sällskapslifvet, åtminstone
ej i en cirkel som denna.
Systrarna, om de voro det, hade ej ringaste tycke af hvarandra. Frun såg
yngre ut, var stor till växten, med yppiga former samt ett par bruna
lifliga ögon; den andra, ett par år äldre, var liten; en bred mun med
breda hvita tänder, en hvass, något uppstående näsa hade gifvit henne
ett utseende af fräckhet, såframt ej en viss matthet legat i hela hennes
väsende: hon hade varit sjuk, sades det. Bådas toilette var
anspråksfull, men det aristokratiska i hållning och konversation, sökte
man förgäfves hos dem; noggrannare iakttagare hade äfven kunnat se vissa
hemliga vinkar dem emellan, liksom fruktade de att falla ur någon
antagen roll.
Våra landtfruar funno herr Smitt i «farstukammarn,» der han bryggde
punsch och bischoff; på båda delarne måste de smaka; för att betyga sitt
bifall, tömde fru Lurhjelm sina glas, ordade sedan om sin ofantliga
glädje, öfver det ifrågavarande partiet. «Bara kusin Smitt nu äfven
snart lagar så att Hedda äfven blir försörjd,» tillade hon.
«Ingen fara dermed, min nådiga kusin,» försäkrade han, torkande svetten
från pannan med frackskörtet, «ingen fara alls. Mina flickor ha en
fästman på hvart finger, sade förra frun, ha, ha, ha! Nog kunde de ha
tid att vänta — kommer tids nog i den knipan — ha, ha, ha! men det unga
blodet tänker icke så det. Petter och Maria tänka redan på trolofning
och bröllop med, utan att vi gamla språkats vid om den saken; men i
afton hoppas jag allt skall afgöras till ömsesidig tillfredsställelse.»
Härmed bugade han sig för fru Nordenskans, som åhört honom med synbar
förvåning. Hon hade ej hört ett ord om saken och visste icke om hon
skulle anse detta för skämt eller allvar; men när de lemnat värden vid
sitt bestyr, och tagit plats i andra rummet, erfor hon allt, hvad fru
Lurhjelm sjelf trodde sig veta.
Maria syntes föga till. Hedda deremot gick från den ena till den andra;
talade om de kavaljerer, som väntades; brydde andra, för att blifva
brydd tillbaka. —
Herrarne samlades småningom. Musikanterna intogo sin anvista plats, och
polonäsen, anförd af Petter Nordenskans begynte. Våra båda fruar och
Ottilia passade på och fingo snart plats i salen. Derpå följde
ekossäsen. De icke dansande fruarna i förmaket barrikaderade med sina
stolar ingången till dansrummet. Leonna, befriad från sin arrest, ansåg
det för mindre passande att tränga sig ut, när hon icke var uppbjuden
till dans. Hon blef således stående bakom en äldre frus stol, och fann
sig rätt road af att se de andra dansa.
Ekossäsen slutades och dansörerne rusade ut för att svalka sig. Ingen
Martis son hade ännu varit synlig; nu först inträdde flere på en gång,
och utgjorde en grupp midt på golfvet. Leonna igenkände Markoff och
Schalinsky.
Den sistnämnde bjöd genast upp Ottilia, sannolikt hade han frågat efter
Leonna, ty han gick till en af sina kamrater, som likgiltigt öfversåg
sällskapet, och hvars person hade något «jag vet icke hvad,» som
utmärkte honom framför de andra. Liksom efter en anvisning af
Schalinsky, närmade denne sig derpå till förmaket, men mötte der den
ogifta fremmande damen; han studsade synbart vid hennes åsyn och blef
sedan stående vid dörren under hela nästa dans.
Ovilkorligt hvilade Leonnas blick på krigarens ädla gestalt och vackra
ansigte; för närvarande spelade dock ett satiriskt leende om de trotsiga
läpparna, i det att han såg sig omkring i rummen; men omsider träffade
hans ögon äfven henne, och likasom ertappad på en elak gerning, nedslog
hon sina, utan att mera våga höja dem; hvarföre, kunde hon ej förklara,
men hon «kände i luften» att han ännu såg på henne.
Ännu mera förvirrad blef hon, när det fruntimmer, som satt henne
närmast, frågade om fröken Nordenskans var bekant med löjtnant
Karlowitsch; rodnande gaf hon ett nekande svar.
«Har fröken hört talas om att han friat här i huset, men fått korgen?»
frågade hon med en småstadsbos nyfikenhet och pratsjuka. Leonna hann
knappt uttala sitt «visst icke,» förrän hon blef uppbjuden af den
obekante till nästa kadrilj. «Hvarföre skulle fröken neka till
bekantskapen,» sade hennes pratsjuka granne, och hotade henne
skalkaktigt med fingret. Det var således Karlowitsch.
Med tillåtelse, föra vi läsaren i ett ännu obesökt rum, ¯köket¯.
Kanhända gifvas de som anse sådant obelefvadt; men andra skola säkert
gilla oss, då ett kök egenteligen är qvinnans laboratorium, hennes
verkningskrets, dit hon hänvisas — när ögat ej mera strålar af ungdomens
glans, när nyhetens behag försvunnit. — —
För dagen var köket här i huset ett upp- och nederlags-magasin för hvad
som blifvit utrymdt från de andra rummen. Öfver och under dessa möbler
logerade damernas ytterplagg och utanskor, i fullkomlig egalité. Glas,
koppar och tvenne halffyllda bålar stodo på ¯bordet¯, under detsamma
korgar med färdiga smörgåsar o. s. v.
Thetimmen var förbi. Madam Brita Caisa Fors, som förestod bufetten, hade
nyss expedierat vaktmästarn med en bricka påfyllda glas och löste nu af
sig det randiga bomullsförklädet, släppte ned den svarta
sidenklädningen; jemkade om schinjongen och bindmössan, och begaf sig
sedan in i förmaket, för att der se på dansen; hennes hjelpredor stodo
för samma ändamål i förstugan.
I stället se vi tvenne fruar inträda, för att här kunna samspråka en
stund, ohörda af obehöriga öron. Fru Lurhjelm var den ena, fru Snabbeck
den andra; den förra satte sig på den enda stol, som fanns i rummet, den
sednare stödde sig emot en högt bäddad säng, belastad med hattar och
kläder. De fortforo i ett redan börjadt samtal om unga Nordenskans.
— «Men hurudan karl är han egenteligen?» frågade hennes nåd. «Han ser
mig så fasligt spotsk och konstig ut.»
«Jag känner honom nog litet för att döma, skall jag ha den äran att
säga,» genmälte fru Snabbeck halfhviskande. «Maria säger, att han är en
reél menniska, men som icke bryr sig om att krusa för någon. Så snart
han får länsmanssysslan, — hvarom han är temligen säker — blir det
genast bröllop; — men oss emellan sagdt: stort värde tycks den unga
herrn sätta hvarken på sina egna eller tillkommande slägtingar, det
synes tydligt; men att han ej förr'n i afton underrättat sin far om det
tilltänkta giftermålet, låter bra otroligt, men jag har det af gubben
Smitt sjelf.»
«Hvad må hans föräldrar tycka om partiet?»
«Hvad de tycka inom sig, vet jag icke säga. Fadren hade svarat, att
sonen var myndig och fick göra huru han ville. Styfmodren är som ers nåd
nyss sjelf behagade säga: «alldeles som det hvita plåstret;» men en
vacker dotter har hon, som icke tycks brås på sin mor. Jag betraktade
henne nyss, när hon stod i förmaket, och talade ögonspråk med löjtnant
Karlowitsch.» —
«Nu misstager frun sig den här gången,» invände fru Lurhjelm;
«Karlowitsch var icke hos oss nyårsqvälln, och flickan hade derförinnan
aldrig sett en rysk officer, ty hon har ingenstädes varit, och Grönskog
ligger för afsides, att få inqvartering.» —
«Ja icke vet jag, men nog såg jag att hennes ögon först följde honom;
och sedan under dansen språkades de som gamla bekanta — och svenska
talade de icke — det sade Lotta Ström.»
«Hon lärde sig tyska af mostern, när hon var i Stockholm som barn. Men
efter hvad jag tyckte på gubben Smitt, när han var hos oss, fjesar ju
Karlowitsch för Hedda.»
«Gubben pratar mycket persilja! — Men hvad tycker hennes nåd om damerna,
som följde hit med Strömmens?»
«Hvad jag tycker? åh jag förundrar mig så ofantligt, huru sådana der
förnäma kunde komma hit så der objudna; — hvad menar fru Snabbeck
sjelf?»
Den tillfrågade såg sig försigtigt omkring. «Ja den som tordes säga,
hvad man tänker. Oss emellan sagdt, förefaller det herrskapet mig — som
sett så mycket förnämt folk i mina dagar — justament som ett par
utklädda pigor! Hvilka stora händer och fötter, hvilken lunsig gång har
icke den så kallade öfverstinnan?» — — —
«Nå, nå, hvem kan rå för sitt utseende,» anmärkte hennes nåd synbart
träffad. «Men att hennes man tillåter» —
«Ja deruti ligger en hund begrafven! De bo ej tillsammans som annat gift
folk; öfversten bor i dess vackra våning vid torget, och fruntimren hos
doktorns, dit de på vanliga bondkärror ankommo en afton i kolmörkret vid
slutet af November. Ingen har sett dem ute förrän dagarna före jul, då
de gingo omkring i bodarne med mamsellerna Ström, som nu så ståtas öfver
den bekantskapen, kantänka! att de knappt vilja känna igen andra.» — —
«Öfversten besöker väl dagligen sin fru?»
«Förmodligen, men» — — härvid lutade sig frun, för att hviskande meddela
något vidare, ty madamen inträdde i detsamma; men fick dervid hela det
på sängen liggande klädförrådet öfver sig. Alla tre måste nu förena sina
krafter, att få det i sitt förra skick, och dermed var det mysteriösa
samtalet slut.
Senare på qvällen kungjorde herr Smitt, med glaset i handen och lallande
tunga, sin dotter Marias förlofning med Petter Nordenskans.
Nordenskans och Ludvig Lurhjelm hade för sig och sina fruntimmer ett
trefligt logis i staden, och ämnade qvardröja några dagar, men ett ilbud
kom från Grönskog med den sorgliga nyheten, att fru Igeldorf låg för
döden i följd af ett fall. Hennes barn reste hem, och voro lyckliga nog
att ännu få mottaga hennes sista välsignelser.
* * * * *
¯Leonna till Ottilia¯.
Grönskog den 21 Jan. 1810.
«Ingendera af oss trodde väl, när vi vaknade efter den förflutna
aftonens nöje, att vi så snart åter skulle skiljas. Jag var så lycklig i
den tanken att få vara hos dig några veckor på Rönnbacka. Du skulle då
hjelpt mig med de klädningar, hvartill pappa lofvat köpa mig tyg. — I
stället för dessa och andra förhoppningar, sitter jag nu sorgsen här i
min lilla kammare. Hundrade gånger önskar jag mig vara en liten fogel;
då skulle jag, fastän vägen är lång och vintren kall, sväfva öfver de
med snö och is betäckta berg och dalar, för att med näbben knacka på
ditt kammarfönster. Du med ditt för alla lefvande varelser ömsinnade
hjerta, skulle säkert skynda att uppvärma den halftförfrusna fogeln, som
då förvandlades till din egen Leonna.
Féernas och sagornas tid är tyvärr förbi, och jag får vara glad att få
detta bref till dig genom ett bud, som reser till Lovisa.
Jag har ofta önskat dö, för att bland englarna få lofsjunga Skaparen för
allt det vackra, det sköna på jorden. «Lifvet är en dröm, döden är en
sömn,» har jag läst någonstädes. Jag trodde det vara så lätt att dö — nu
har jag första gången stått invid en dödssäng — — — —
Ack Ottilia, i mormor förlorade jag ett, med mig beslägtadt, väsende,
som från späda åren egnat mig omvårdnad och — kärlek!
Outtröttlig i sin verksamhet — en verksamhet, som efter hvad hon alltid
sade, hade mitt väl till ändamål — hörde likväl mormor, alltid med
tålamod, ofta med nöje, mina ibland rätt barnsliga frågor och
anmärkningar, ehuru hon äfven kunde säga, att hon ej förstod dem —
förmodligen för deras barnslighets skull. Jag är säker att hon äfven nu
skulle lyssnat till den sextonårigas meddelande och farhågor, samt delat
hennes glädje. — — —
Ack Ottilia, nu har jag endast dig! Huru innerligt tackar jag icke den
gode Guden, som just nu förde oss tillsamman! Finge jag blott en gång
gråta ut vid ditt bröst! Mamma förstår mig icke, eller vill hon ej — har
hon inga känslor? —
Jag har nyss sjelf erfarit, att sorg och sinnesrörelse kunna väcka
känslor, som förut legat liksom i dvala inom oss, och gladde mig nästan,
i den öfvertygelsen, att mormors död förmått smälta den is, som gjort
mammas hjerta så kallt, — så känslolöst, men jag bedrog mig; må
efterföljande vara som ett ringa bevis huru olika vi uppfatta allting.
När jag om morgonen efter mormors död, kom in i hennes hvardagsrum, der
hon alltid tillbringade vinteraftnarne, satt mamma i hennes stora
länstol. Hvilka minnen fästade sig ej vid denna stol! — Der satt mormor
hvarje afton, och jag på den stora palln vid hennes fötter; der
insomnade jag ofta som barn, med hufvudet lutadt mot hennes knä. Der
satt hon äfven när jag, hemkommen från Stockholm, öfverraskade gumman;
den innerliga ömhet, som mottog mig då, lindrade saknaden efter tant
Elise. Der satt hon sluteligen samma morgon, när jag med af glädje
klappande hjerta tog afsked af henne, för att fara till Hertola och dig!
Ack Ottilia, nog förstår du mina känslor vid återseendet af denna stol!
Dessa minnen och min längtan, att denna stunden skulle förena våra
hjertan, dref mig att kasta mig i mammas armar, der jag utur stånd att
få fram ett ord, utbröt i häftig gråt. Hon sköt mig sakta ifrån sig, såg
på mig något förundrad, nästan med missnöje, och frågade: «hvad felas
dig Leonna? hvarföre gråter du? — Hvarföre har du den der brokiga
halsduken på halsen? Jag har ju lagt en svart och hvit kattunsduk på
bordet i din kammare» — o. s. v. — —
Tror du mig när jag säger: det var som om hon hällt kallt vatten öfver
mig. — —
«Ack mamma!» utbrast jag ännu gråtande, «består då mammas hela sorg och
saknad efter mormor bara i kläderna?»
«Du är narraktig, flicka! nog måste du sett att jag också gråtit, men
allt har sin tid. — Gå nu bara och tag på dig den andra duken.» —
Mormor hade en katt, som hon mycket höll af; någon hade nu släppt in den
i rummet. Van att alltid bli karesserad af sin matmor, hoppade Misse
också nu upp i dens famn, som intagit hennes plats i stolen. Men mamma,
som jag ännu aldrig sett smeka något djur, föste kallsinnigt ned den på
golfvet — och skratta nu om du vill — jag tror likväl ej att du gör det,
— jag tog katten på armen, gick i min kammare, och gret mig riktigt
mätt, och trodde mig hos djuret se mera känsla för min sorg, min saknad,
än hos den, jag har att tacka för lifvet. — —
Ack, kanhända är jag orättvis mot mamma, men nog är det hårdt, när ett
barn ej kan och får utbyta ömhet, tankar och ord med sin egen mor!
Jag söker väl ibland att sätta mina tankar på pappret, men pappret är
dödt; meningarna stå der så stympade och intetsägande. Annorlunda är det
med det lefvande ordet, ledsagadt med en blick, en tryckning af handen;
det ena går från själ till själ, den andra säger mer än flera timmars
arbete med pennan i hand. — —
Huru trefligt förgick icke dagen hos dig, under arbete och utbyte af
tankar öfver ett och annat, eller vid en god bok, föreläst af din onkels
uttrycksfulla stämma, kryddad af hans lärorika anmärkningar. Hvad du är
lycklig, Ottilia, jemförd med den stackars Leonna! Du kan, du förstår så
mycket, som kan ge glädje och intresse åt lifvet. Du har väl äfven
förlorat din moder, men du har qvar minnet af hennes ömhet, hennes
kärleksfulla sinne. I din onkel äger du den bästa faderliga vän; han är
så olik alla männer, jag hittills har sett; de anse ju qvinnan som ett
noll, eller ett lastdjur. — Men det var ej derom jag ville tala; jag
ville säga: i bredd med dig är Leonna en nolla, som endast lefver i
hoppet att åter få komma till Rönnbacka. Som detta ej lär kunna ske på
ett par veckor, så svara mig ändteligen med det återgående budet.
Berätta hvad du tyckte om staden och menniskorna, Smittens i synnerhet.
Herre Gud att jag måste blifva slägt med dem!
Säg mig huru länge du blef qvar i Lovisa, och om du hade roligt på
assemblén; hade jag dig här, hvad jag skulle plåga dig med frågor.»
¯Leonna¯.
¯Ottilias svar¯:
«Tack goda Leonna för ditt välkomna bref, der din vänskap för mig lyser
fram öfverallt; men den sinnesstämning innehållet visar, oroar mig.
Att du sörjer, hjertligt saknar din goda mormor, finner jag så
naturligt; jag känner ju hvad det vill säga att förlora ett älskadt och
dyrbart föremål, och beklagar din förlust, men tillåt mig äfven göra
några anmärkningar. Det hör ju till våra öfverenskommelser och är, efter
min öfvertygelse, vänskapens dyrbaraste rättighet.
Om också aldrig din mormors ålder varit så olik din egen, skulle likväl
den verld, hvari hon lefvat, det vill säga den grad af bildning hon
erhållit genom uppfostran, vanor och omgifning, säkert gjort henne mera
oförmögen att förstå ditt unga lifliga, efter högre bildning törstande,
sinne och det som nu ligger dig om hjertat — ty något är det, kan du
neka dertill? men derom en annan gång.
Jag kände ej din mormor, men efter din egen skildring om hennes vanor
och ert lefnadssätt, måste hon i många fall liknat fru Palman;
välmenande och god till tänke- och handlingssätt, men inskränkt till det
alldagliga, utan uppfattning af något, som ligger utom denna synkrets.
Har jag orätt?
Fru Palman är af god härkomst, men tarfligt uppfödd på landet och
tillhållen att arbeta och hushålla; hon är omtänksam och driftig i allt
hvad kroppens nödtorft tillhörer. Utomdess bestod hela hennes
undervisning i en äfven nödtorftig katekesläsning och något skrifva;
utom Bibeln, katekesen, psalmboken och almanachen, kände hon ingen bok
till namnet en gång. Hennes umgänge bestod af lika inskränkta som
fördomsfulla menniskor.
Som ung flicka plockade hon åkerblomman och väpplingen för att deraf
binda kransar åt barnen; men som äldre endast millefolium, myntan,
kamomillen och några andra örter, nyttiga i husmedicinen, med ett ord,
det är endast ¯nyttan¯ hon håller sig vid, själens och naturens poesi
förstår hon icke.
Hon hör till exempel åskan, ser blixten, men finner ingenting skönt och
majestätiskt deruti; ingen har lärt henne inse dess välgörande
verkningar, långt mindre dess orsak. Hon tror det vara tecken till Guds
vrede öfver ett syndigt slägte, hvaremot hon väpnar sig med korstecknet
och småskrock.
Händer det nu någon gång att luften är het och tryckande, och jag eller
onkel önskar att ett åskregn måtte rensa atmosferen och uppfriska
jorden, så ser hon på oss med en förundran, som gränsar till missnöje;
och när jag med en verklig njutning står och ser på, när ett oväder
brutit ut, ber hon mig icke fresta Gud. En gång följde hon mig ut, sedan
ett sådant oväder upphört, i vår lilla trädgård, med skogsbacken på den
ena sidan, ängen på den andra. När jag då förtjust, af den sköna
färgprakt som omgaf mig, böjde mig till blommorna, ännu öfversådda med
regnets briljanter, för att rätt inandas deras balsamiska ånga, knotade
gumman öfver min stora barnslighet, bad mig ej väta ned min klädning för
«några lappris blommor, som efter några timmar vore torra nog att lukta
på.»
Af luftens sångar-skara fäster hon endast uppmärksamhet vid gökens rop
eller skatornas skratt, det sednare skall, efter hennes mening bebåda
fremmande, till och med falska fremmande, och det är icke utan, att om
någon kommer då, betraktar hon den med fördom och misstroende. I
anseende till göken, omtalar hon ofta, hurusom hon och prestgårds
mamsellerna i S—, en midsommarsafton rådfrågat detta orakel. På hennes
fråga: «huru många år skall jag ogift gå?» hade göken endast svarat en
gång. Hvad hände! nästa Johanne derpå stod hon brud. Sin tillkommande
man kände hon blott genom talmannens försäkran, att han såg bra ut, och
kunde föda sin hustru. De förlofvades, när de sågo hvarandra för första
gången. Ingen fråga om känslor eller sympathi!
Med allt detta är hon god, välmenande mot alla, i synnerhet mot mig. Jag
håller af henne, men icke kan någon inre förtrolighet råda mellan oss,
när våra åsigter, vår tankegång i allt äro så olika, det inser du nog.
Derföre goda Leonna, döm icke din mamma för strängt; nog älskar hon dig,
fastän hon ej kan uttrycka det så, som du önskar det. Onkel sade en
gång: «alla menniskor äro icke stöpta i en och samma form; hvar och en
antager dens façon, hvaruti han blifvit gjuten.»
Min far och farbror äro bröder, Hedda och Maria Smitt systrar, — och
likväl huru olika! — Det måste således vara: först uppfostran, sedan
omgifningen, som utvecklar de frön, som Försynens godhet nedlagt i
hvarje menniskohjerta, som kommer plantan att antingen trifvas och
förädlas, eller endast vegetera och urarta.
Men nog nu med reflexioner, sällsamma nog i en brefvexling mellan tvenne
unga flickor. Jag tror dem likväl vara nyttiga, men låt det vara «unter
uns.» Det finnes beklagligtvis menniskor som förlöjliga det de icke
förstå, och för sådana går jag gerna ur vägen.
Och nu till nyheterna från Lovisa.
Jag hade gerna rest hem, tillika med dig, men onkel hade affärer der,
och ville äfven, det jag skulle bevista assemblén, på det jag, som han
uttryckte sig, ej alltför ensidigt skulle bedömma sällskapslifvet i
Lovisa; ty jag var icke så belåten, som du, med dansnöjet hos Smittens.
Jag är kanhända nogräknad, men förmodar att vi med några undantag, ej
voro i hvad man med rätta bör kalla ¯godt sällskap¯. Jag hörde
utlåtelser om vissa personer der, som jag likväl ej säger efter; ty i
sådant fall bör man vara alldeles viss på sin sak.
Onkel gjorde mig present af façonerad nättelduk till klädning. Dottern i
huset, der vi logerade, hjelpte mig att sy den; hon är en ganska hygglig
och snäll flicka.
Om lördagsafton var den färdig, då gick onkel och jag till Smitts för
att tacka för sist. Deras piga förde oss in till mamsellerna; fadren var
icke hemma. Maria lagade en hvit klädning i ordning för morgondagen;
Hedda hade ingenting för händer, och öfverhopade oss med frågor, hvad vi
tyckte om deras tillställning, om den inte var bra rolig; hvarföre icke
onkel dansar, o. m. d.; en sak syntes dock intressera henne mera än det
öfriga: hvar du blifvit bekant med löjtnant Karlowitsch; hon ville ej
tro mig när jag sade: att du hos dem såg honom för allra första gången.
I parentes sagdt, kunde andra tänka så med, så liflig var er
konversation. —
Maria beskyllde dig för behagsjuka, men onkel tog med värma ditt
försvar; detta syntes ej göra Hedda något nöje; ty hon anmärkte något
hvasst: att hon «flere gånger observerat det kapten Lurhjelm ansåg
fröken Leonna vara en liten gudomlighet.» Onkel, utan att låtsa om
hennes lilla humör, svarade helt enkelt: att «en ren och okonstlad själ
är det gudomliga hos menniskan.»
I lagom tid afbröts detta samtal genom herr Smitt, som blifvit
efterskickad. Han bjöd oss enträget på husmanskost qvar till afton, och
förde sedan onkel till sin kammare.
Hedda tog fram kort och proponerade mariage på tre man hand, men Maria
föregaf hushållsbestyr. Straxt efter kom din bror dit, och de förlofvade
voro sedan för sig sjelfva hela aftonen i salen.
Hedda frågade om jag kunde spå i kort; men på mitt nekande svar, blef
det mariage på tu man hand. Alltför litet hemma i spelet, för att finna
intresse, roade det mig dock en stund, att se den ifver, hvarmed hon
sökte vinna de af henne sjelf uppsatta ogifta karlar.
Huru lång föreföll mig ej denna afton! Din bror gick utan att deltaga i
aftonmåltiden.
Enligt aftal, begaf jag mig, klockan något efter fem om
söndagseftermiddagen, i balparyr till Smittens. Pigan förde mig i salen
och bad mig vänta der, ty mamsellerna voro ej färdiga ännu. Snart hörde
jag från deras rum en häftig ordvexling, och urskilde tydligt Heddas
röst; men den häftighet, hvarmed hon talade, tillät mig ej att fatta
orden; den andra svarade med dämpad stämma.
Efter en qvarts obehaglig väntan, kom Maria ut färdig klädd, enkel men
nätt som vanligt; men hon var blek, hennes ansigte bar tydliga spår af
qväfd vrede. I samma ögonblick utkom äfven fadren från sitt rum, och
frågade om vi voro färdiga att gå. Hedda syr ännu på sin klädning,
svarade Maria tvärt, och vände sig bort. Jag erbjöd mig att gå och
hjelpa henne; Maria gjorde en rörelse liksom att hindra mig, men fadren
kastade på henne en ogillande blick och öppnade sjelf dörren.
Det såg bedröfligt ut derinne. Hedda stod blossande röd, halfsnörd och
okammad, och tråcklade ett bredt rödt sidenband i fållen på sin hvita
klädning. Hon hade haft många motgångar, sade hon, först när hon skulle
kläda sig, blef hon varse att klädningen krympt i tvätten, hon hade då
skickat efter band; redan fastsydda såg hon att de sneddade sidorna voro
mycket längre, och måste sprättas upp. Maria hade ej det ringaste hjelpt
henne, «bara grälat.» Jag insåg lätt huru det kunde hjelpas, och snart
var Hedda klädd; när vi kommo ut i salen, stod Maria redan påpelsad. Hon
var hela aftonen utur humör, såg stolt ut, var snäsig mot systern, tvär
mot mig; hos Hedda syntes snart intet spår af missnöje.
Hvilken skilnad på rum och societé! Här syntes ganska få af dem som voro
hos Smittens, både af damer och herrar, med undantag af militärer. Med
godt utrymme, skön upplysning och god musik, blef dansen här ett nöje,
på det förra stället förekom den mig som ett tröttande dagsverke.
Jag dansade en rysk kadrilj med Karlowitsch. Damen till venster hade en
så utringad klädning, att jag blygdes på hennes vägnar. Karlowitsch blef
säkert varse min förlägenhet, ty han vände sig så, att han bortskymde
henne; men i ronden såg jag de andras försmädliga blickar, och kände
sjelf, huru jag rodnade.
Karlowitsch sade högt nog, för att höras äfven af andra än mig: «om jag
en gång blir så olycklig, att jag får en hustru, som vill kläda sig till
ett spektakel för alla, stänger jag henne inom lås och bommar.»
«Naturligtvis om ej goda varningar hjelpa,» svarade jag; han smålog.
Jag antecknar detta till din underrättelse!
När vi sedan åter dansade tillsammans, frågade han efter min goda vän,
som talade så väl tyska.
«Det är väl fröken Nordenskans, löjtnanten menar?» frågade jag, som
tyckte frågan vara något för familjèr. Han studsade synbart.
«Nordenskans? är hennes dopnamn Lonchen? eller hur var det Lonna?» hans
frågor jagade nästan hvarandra.
«Hon kallas Leonna; men huru känner löjtnanten hennes namn? Hvarför
öfverraskar det er att hon heter så?» frågade jag på min sida nyfiken.
Dröjande med svaret tills dansturen var förbi, sade han: «jag har en
bekant, som på långt håll är en anförvandt till en fröken Leonna
Nordenskans, men han känner henne icke personligen.»
«Bekantskapen har skett genom korrespondens, och eder vän heter Fritz
von Harlinghausen,» sade jag småslugt.
Han såg på mig med stora ögon. «Af hvem, och när har ni hört detta?»
«Af Leonna, som förmodar att en sådan person finnes vid militären.»
«Fröken Leonna förmodar då ganska riktigt. Var så god och låt henne
veta, att jag kan lemna underrättelse om nämnde person, som högeligen
önskar att få presentera sig för sin vackra kusin, men hvarföre är hon
icke här i afton?»
Med deltagande hörde han orsaken till din bortresa.
Af anledningar för vidlyftiga för ett bref, som redan är långt nog, har
jag låtit berätta mig, hvarföre han och din bror äro ovänner. På första
assemblén i höstas, hade båda valt samma plats för dansen; men
Karlowitsch var den första, som dit kastade sin handske, och gick för
att hemta sin dam; då kom din bror, sparkade undan handsken, och lade
sin i stället; så började tvisten. De omkringstående vittnade alla till
löjtnantens förmån, och mången tror, att just detta är rätta grunden
till din brors hat, det han vid alla möjliga tillfällen lägger i dagen.
Har jag nu ej träffat de nyheter du önskat veta, så måste du ursäkta min
oförmåga att gissa, och var då sjelf tydligare en annan gång.»
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Leonna: En skildring ur lifvet - 04
  • Parts
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 01
    Total number of words is 4365
    Total number of unique words is 1660
    28.9 of words are in the 2000 most common words
    38.7 of words are in the 5000 most common words
    43.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 02
    Total number of words is 4552
    Total number of unique words is 1650
    31.7 of words are in the 2000 most common words
    42.6 of words are in the 5000 most common words
    48.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 03
    Total number of words is 4679
    Total number of unique words is 1634
    32.2 of words are in the 2000 most common words
    42.7 of words are in the 5000 most common words
    47.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 04
    Total number of words is 4482
    Total number of unique words is 1688
    29.3 of words are in the 2000 most common words
    39.1 of words are in the 5000 most common words
    44.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 05
    Total number of words is 4648
    Total number of unique words is 1660
    31.1 of words are in the 2000 most common words
    42.4 of words are in the 5000 most common words
    46.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 06
    Total number of words is 4555
    Total number of unique words is 1597
    30.9 of words are in the 2000 most common words
    42.4 of words are in the 5000 most common words
    46.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 07
    Total number of words is 4470
    Total number of unique words is 1684
    30.2 of words are in the 2000 most common words
    40.4 of words are in the 5000 most common words
    45.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 08
    Total number of words is 4620
    Total number of unique words is 1559
    34.0 of words are in the 2000 most common words
    44.3 of words are in the 5000 most common words
    47.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 09
    Total number of words is 4633
    Total number of unique words is 1488
    31.8 of words are in the 2000 most common words
    42.4 of words are in the 5000 most common words
    46.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 10
    Total number of words is 4558
    Total number of unique words is 1605
    30.2 of words are in the 2000 most common words
    40.0 of words are in the 5000 most common words
    44.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 11
    Total number of words is 4535
    Total number of unique words is 1652
    29.7 of words are in the 2000 most common words
    40.0 of words are in the 5000 most common words
    45.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 12
    Total number of words is 4504
    Total number of unique words is 1659
    30.8 of words are in the 2000 most common words
    41.0 of words are in the 5000 most common words
    46.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 13
    Total number of words is 4484
    Total number of unique words is 1563
    31.4 of words are in the 2000 most common words
    40.9 of words are in the 5000 most common words
    46.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 14
    Total number of words is 4587
    Total number of unique words is 1672
    30.1 of words are in the 2000 most common words
    39.6 of words are in the 5000 most common words
    43.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 15
    Total number of words is 4599
    Total number of unique words is 1563
    31.1 of words are in the 2000 most common words
    40.6 of words are in the 5000 most common words
    44.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 16
    Total number of words is 4531
    Total number of unique words is 1616
    28.6 of words are in the 2000 most common words
    38.4 of words are in the 5000 most common words
    43.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 17
    Total number of words is 4561
    Total number of unique words is 1679
    29.2 of words are in the 2000 most common words
    40.8 of words are in the 5000 most common words
    45.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 18
    Total number of words is 4667
    Total number of unique words is 1647
    31.6 of words are in the 2000 most common words
    42.0 of words are in the 5000 most common words
    46.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 19
    Total number of words is 4661
    Total number of unique words is 1592
    32.5 of words are in the 2000 most common words
    42.6 of words are in the 5000 most common words
    46.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 20
    Total number of words is 4646
    Total number of unique words is 1678
    31.2 of words are in the 2000 most common words
    42.1 of words are in the 5000 most common words
    47.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 21
    Total number of words is 4608
    Total number of unique words is 1513
    33.8 of words are in the 2000 most common words
    45.1 of words are in the 5000 most common words
    49.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 22
    Total number of words is 4702
    Total number of unique words is 1590
    30.4 of words are in the 2000 most common words
    41.3 of words are in the 5000 most common words
    45.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 23
    Total number of words is 4662
    Total number of unique words is 1632
    32.2 of words are in the 2000 most common words
    42.7 of words are in the 5000 most common words
    47.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 24
    Total number of words is 4586
    Total number of unique words is 1545
    30.9 of words are in the 2000 most common words
    41.2 of words are in the 5000 most common words
    45.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 25
    Total number of words is 3001
    Total number of unique words is 1204
    33.0 of words are in the 2000 most common words
    45.2 of words are in the 5000 most common words
    50.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.