Leonna: En skildring ur lifvet - 18

gång lida afskedets tysta inom mig slutna smärta» — —
Friherrinnan gjorde här ett uppehåll, och smekte Leonnas kind, som
glänste af en tår, och sade vemodigt leende: «mången skulle förlöjliga
den sjuttioåriga gumman, som ännu röres af hågkomsten af de känslor, som
uteslutande tillhöra, eller borde, enligt deras tanke, blott tillhöra
ungdomen. Men en ren, från hjertat gående kärlek försvinner ej af tider
och skiften. Hans bild och till och med rösten var så inpräglad i mitt
minne, att jag på ögonblicket anade i Lindendal hans son.» Hon fortfor:
«Ett tiotal af år hade passerat: jag var maka åt baron Perlkrans och mor
för tvenne barn.» —
«Och tant kunde likväl gifta sig med en annan!» inföll Leonna.
«Dertill fanns flera skäl, mitt barn,» svarade hon. «Jag var fattig och
lefde i ett tungt beroende; genom mitt giftermål med en hederlig man,
som jag väl icke älskade med ungdomskänslans värma, men ärade och ansåg
som den mig af Gud beskärda maken, blef jag försatt i den
verkningskrets, der jag kunde gagna och söka lyckliggöra min omgifning.
Det är qvinnans bestämmelse, mitt barn! men afbryt mig icke nu mera,
goda Leonna!»
«Vi bebodde en liten vacker egendom, några mil från —köping.
Belägenheten var god för jagt och fiske, min man nästan svärmade för
båda, men föredrog dock det förstnämnda nöjet; vi hade flere grannar,
som delade samma böjelse; vissa tider om året var han således sällan
hemma, jag deremot fann mitt största nöje i hemmet med mina barn.»
«En dag sedan Perlkrans rest bort, för att tillbringa dagen hos en af
sina vänner, fick vår son, Axel, då fem år gammal, ett svårt anfall af
strypsjuka, som påkallade snar läkarevård. Min man hade händelsevis
sagt, att doktor F. sannolikt skulle träffas, dit han begaf sig; och som
detta ställe låg oss närmare än —köping, skulle budet vika in, så väl
för att meddela min man den ledsamma händelsen, som att höra efter om
doktorn verkeligen var der.»
«Efter en väntan, full af oro och ångest, återkom budet åtföljdt af
doktorn; Perlkrans var icke med. Då jag med moderlig ångest och
otålighet störtade mot den kommande, finner jag Lönndal.»
«Stadd på en resa, hade han tagit in hos sin fordna akademikamrat doktor
F. och med denna blifvit bjuden ut på landet, der de träffade min man.
Herrarne hade ej ännu lemnat middagsbordet, när budet kom, som
underrättade Perlkrans om Axels sjukdom, — men då både han och doktor F.
varit något upprymda efter måltiden, hade Lönndal erbjudit sig att fara
i vännens ställe. Obekant på orten, kände han icke med hvem baron
Perlkrans, som han äfven här såg för första gången, var gift; aldraminst
förmodade han i denna fru träffa fröken —sköld.»
«Gossens lif räddades genom hans skicklighet; en timma senare hade
hjelpen likväl varit förgäfves.»
«Orons stunder voro förbi. Både gossen och vi voro lugnare; sittande vid
barnets lilla säng, språkade han och jag om nytt och gammalt. Vi voro nu
båda i de år, då passionen ej gerna springer bort med förnuftet, så
framt det ock en gång haft öfverväldet. Och detta var händelsen med oss
båda. Likväl voro vi unga nog, att inom oss känna, att allt kunnat vara
annorlunda än det var.»
«Förnämsta samtalsämnet var våra barn. Han talade om sin äldsta son
Arnold, som, vid nyss fyllda 15 år, var ett ovanligt exempel på flit och
skicklighet. En af hans egna ungdomsvänner hade derföre lofvat befordra
ynglingen till Akademin.»
«Under det Lönndal så talade, höll han min åttaåriga Laura på sitt knä,
och smekte flickans rosiga kind. Då uppsteg hos mig den tanken att i
våra barn söka förena de känslor, som vi sjelfva genom ödets skickelse
varit tvungne att innesluta i egna hjertan.»
«Nära midnatt kom Perlkrans hem, och morgonen derpå, när gossen var utom
all fara, reste Lönndal. Vi sågo hvarannan för sista gången. Två år
derefter dog han.»
«Genom en af mina bekanta gjorde jag mig tid efter annan underrättad om
Arnold, som studerade i Upsala. Alla instämde i hans beröm för flit och
rena seder. Som Axel var i de år då han behöfde en lärare, rådgjorde jag
med min man, som deruti gick min önskan till mötes; Arnold antog med
glädje det tillbud, som gjordes genom min korrespondent, och var snart
en medlem i vår lilla familjekrets.»
«Den älskvärda ynglingen gjorde sig snart afhållen. När han under
terminerna var vid universitetet, saknade vi honom alla, men i synnerhet
Laura, som kallade honom för sin äldste bror; hvar gång han återkom till
oss, såg jag det band fastare knytas, som förenade alla deras tycken,
tankar och känslor, ehuru ingendera ännu förstod att gifva dessa något
namn.»
«O huru ljus syntes mig ej deras framtid! Hvilken utsigt för min
ålderdom! Något allvarligt motstånd af min man fruktade jag icke. Han
var i allmänhet icke fördomsfull i anseende till börd och adelskap; och
när han i sina båda söner — vi hade nu två — såg sitt namn föras till
efterverlden, var han nog öfverseende med sin dotter, om hennes val
fölle på en ofrälse man, så mycket mer som han äfven i allmänhet, ansåg
oss qvinnor för ett bihang — ganska nyttiga möbel i hus och kök, — men
oändeligt många grader under männernas egen latitud! När jag dessutom
såg, huru mycket han verkeligen höll af och saknade Arnold, när denna
var borta, minskades ej mitt hopp, och inga hinder syntes stå mina
önskningar i vägen.»
«Menniskan spår, och Gud rår! Dessa önskningar voro säkert icke gillade
af den, som icke vill att föräldrar egenmäktigt söka styra sina barns
framtida öden, utan att de, sedan de med vårdande, kärleksrik hand fört
dem genom barna- och läroåren, med förtröstan öfverlemna dem till Hans
vishet och till barnens egna hjertan.»
Leonna kysste den hand som gumman höll på sitt knä, under det hon
talade. Efter ett kort uppehåll fortfor hon åter:
«Laura var i sitt sextonde år. Hon var ej någon af de drifhusplantor man
ser växa upp i stora städer, förklemade både till själ och kropp. Hon
var ett okonstladt naturens barn, som fått röra sig i det fria
landtlifvet, och lärt sig njuta af dess oskyldiga fröjder; sprittande af
känsla och lif» — — —
«Det är så vanligt att jemföra er, unga flickor, med blommor. Skulle nu
jag äfven göra det, liknade jag Laura helst vid äppleblomman, just när
hon öppnar sin röda, doftande, saftiga knopp. Men ack, då kom olyckans
sirocco vind — smärtans makt tärde på blommans kalk. Hon vissnade
hastigt och — föll bort.»
Efter en kort smärtfull tystnad, fortfor hon med tillkämpadt lugn:
«Laura var, som jag sagt, 15, Arnold, 21 år. Det återstod honom endast
att erhålla lagerkransen. Han hade valt den juridiska banan för sin
framtida verksamhet, och flera vägar stodo honom öppna till befordran.»
«Äfven han var en frisk och kraftfull telning af den gamla nordiska
stammen; ingen omåttlighet hade lossat håret på hans hjessa; glasögon
behöfde han icke för att dölja sina ögon, eller synglas för att
underhjelpa en försvagad syn. Till utseendet var han mindre lik sin far,
än brodren.»
«I ett yttre rum — gemensam genomgång till Arnolds och Axels kammare och
våra egna hvardags rum — var en hel vägg upptagen af jagtredskap och
skjutgevär. Bland dessa hängde äfven en liten vacker fogelbössa, som
Axel fått af sin far, och som han redan lärt begagna. Tillika med flera
andra bössor hade äfven den varit i bruk dagen förut, men alla hängde nu
i sin vanliga ordning.»
«I ett rum innanför detta, stod jag sysselsatt en förmiddag; dörren stod
öppen så väl till detta, som till Arnolds rum, hvilket låg snedt emot.
Nu kom min fyraårige yngsta gosse och bad mamma taga ned hans barnbössa
från väggen och leka soldat med honom, såsom han var van att göra det
med Axel. Denne hade gått ut med sin far och en fremmande, för att bese
en af Perlkrans anlagd trädskola. Jag, som väntade dem tillbaka hvart
ögonblick, gaf mig ej tid att uppfylla barnets önskan, utan bad honom
vänta tills syster Laura slutat läsa för informatorn. Han sprang då till
henne, som i det samma lade bort sina böcker.»
«Hon tog också ned hans lilla bössa, och ville gå in till mig, men
gossen var envis och ropade: «Mamma lofvade, att du skulle leka soldat
med mig; tag du Axels bössa!» — «Jag törs icke, den är laddad,» svarade
hon undvikande, då sade Arnold, som kunde höra och se allt från sitt
rum: «baron tog sjelf ut skotten i går aftons, innan gevären hängdes
upp.»
«Laura, som alldeles icke var ovan att handtera skjutgevär, blåste i
bösspipan; den gaf ett ihåligt ljud, och nu var hon säker. Hon
verkställde flera tempo, och gossen gjorde efter dem. Man kunde med
välbehag se på hennes lätta och behagfulla rörelser. Arnold stod i sin
dörr, lutad mot dörrposten och såg på henne med varma blickar. Nu lade
hon an, och ropade «gefyr!» i det att hon tryckte på låset. — Ett skott
brann af, vi gåfvo alla till ett anskri af förskräckelse — när röken
skingrat sig, så låg — o, låt mig ej skildra denna fasansfulla syn!
Arnold badande i blod — Laura, som kastat ifrån sig det olyckliga
redskapet, låg förstelnad af fasa och sorg öfver hans kropp. — — — Han
var svårt träffad i venstra sidan af bröstet.»
«Skyndsam hjelp anskaffades, men ingen räddning var möjlig. Haglen hade
djupt inträngt i de ädlare delarne. Arnold lefde likväl 24 timmar och
egde full redighet. Uti vittnens närvaro förklarade han vår dotter för
oskyldig. För oss tillstod han öppet sin kärlek till henne, samt att han
i anseende till vår godhet emot honom, hyst den förhoppning att en gång
få kalla Laura sin maka. Både min man och jag gåfvo honom den uppriktiga
försäkran, att detta hopp skulle gått i fullbordan, om Laura älskat
honom. Tacksamt tryckte han våra händer till sina läppar, och Laura, som
nu hade namn för de känslor hon länge burit i sitt hjerta — hennes sorg
var gränslös! Ack, hon som för få timmar ännu strålade af friskhet och
glädje, satt nu en bild af smärtan, vid den så innerligt älskades
dödssäng. Deras händer lågo förenade inom hvarandra, öga skådade i öga;
blott då och då hörde man ett hviskande ljud från deras läppar, — de
förstodo hvarandra utan ord.»
«Båda bönföllo, att han måtte få sin graf i vår trädgård, på ett ställe
der Arnold hösten förut planterat en hvit törnrosbuske, och anlagt ett
torfsäte. Detta var väl ett svärmeri, så vanligt vid deras ålder — men
det hade varit hårdt att neka den döende sin önskan. Äfven ansåg jag det
nyttigt för flickan; hon kunde der få gråta ut sin smärta. Arnold dog —
stället invigdes till hans hvilorum. Låt mig nu sluta, ty — en månad
sednare, hvilade mitt barn — min Laura — vid hans sida.»
* * * * *
Skakad i själens innersta, hade Leonna lyssnat till utgången af den
förfärliga händelsen. När Lauras olyckliga mor, sluteligen upphörde att
tala, och nu satt försänkt i stum smärta med stirrande blick; då tryckte
den gråtande flickan hennes sammanknäppta händer till sina läppar, och
sade med innerlig, till hjertat gående stämma: «Goda, älskade tant! Sörj
icke mera! besinna blott huru lycklig Laura och hennes älskade Arnold
äro hos Gud långt borta från jordlifvets sorger.»
«Det vet jag, mitt goda barn, men det är så grymt att minnas, att tänka,
att hon var hans mörderska!»
«För Guds skull kalla henne icke så,» utbrast Leonna ofrivilligt
rysande. «Hon var fullkomligt oskyldig. Låt oss anse hela händelsen som
en skickelse af försynen, som snart ville förena dessa likstämda själar,
innan ödet lagt sig deremot; ty hvem kan veta, hvilka hinder kunnat
uppstå mot deras förening? De voro ju så unga båda. Visst var det hårdt
för tant, att förlora en sådan dotter, men om hon sedan fått framsläpa
ett sorgfullt, aftynande lif, utan all glädje — hade ej detta varit
svårare att uthärda, än att nu veta henne lycklig?»
«Detta har äfven varit min tröst under de långa åren. Jag har i
ödmjukhet böjt mig under Guds tuktande hand och skall äfven med hans
hjelp göra det hädanefter; ty med hvarje dag nalkas jag närmare grafven,
och till alla mina älsklingars möte. Äfven min make och båda mina söner
finner jag der. Och låt oss nu för alltid lemna dessa sorgliga ämnen;
hade ej händelsen väckt dessa minnen, hade du kanske aldrig hört mig
omtala dem.»
Några timmar derefter sutto de åter förtroligt tillsammans. Friherrinnan
syntes alldeles återvunnit sitt vanliga, trefliga, underhållande lynne.
«Vill du vara uppriktig emot din gamla vän, Leonna?» frågade hon
vänligt. «I anledning af hvad du sagt mig om dina förhållanden, borde du
ännu knappt veta, att äfven du har ett hjerta, men i dag har jag märkt
det, och är öfvertygad, att du varmt älskar någon, ehuru ej alldeles
lyckligt. Har jag orätt?»
Frågan var oväntad, och från hvarje annan person hade Leonna ansett den
obehörig, men här var hon glad att få lemna ett förtroende, och
underkastade gerna sitt uppförande denna sin moderliga väns pröfning,
och hoppades på goda råd för det tillkommande. Hon förteg således ej det
ringaste.
Den gamla gillade väl icke, att Leonna förtegat sitt förhållande till
Feodor för sin far, men hon som sett och tänkt öfver så mycket, ansåg
icke detta fel som oursäktligt. Det är icke så lätt för det blyga, sig
sjelf knappt medvetna flick-hjertat, att lemna ett sådant förtroende åt
föräldrar, i hvilkas dagliga sätt mot hvarandra, i hvilkas yttrande, de
aldrig se och ana en ömmare känsla. För en far i synnerhet, som endast
uttalar det materiella, ofta nog i sträfva ordalag! Detta var väl icke
alldeles händelsen med kapten Nordenskans, men han var för mycket
upptagen af det aktiva lifvet. Själen och hjertats behof ansåg han som
en bisak, som ett nonsens, kroppens behof var det hufvudsakliga. Så hade
hans åsigt varit tills dato.
Under berättelsens gång, omrördes äfven Hedda Smitts medverkan, så vida
Leonna kände den. Tanten bad henne taga sig till vara för denna
bekantskap. «Lättsinniga, obetänksamma fruntimmer — och ett sådant måste
hon vara — blottställa icke allenast sig sjelfva, utan äfven sina
oskyldiga bekanta för elaka omdömen. Hvem tror väl den, som en gång
blifvit funnen med intriger eller osanningar? — Hvad löjtnant
Harlinghausen beträffar,» fortfor hon, «afhåller jag mig tills vidare
från alla omdömen. Väl synes han vara något häftig och stolt; men ädel
stolthet pryder mannen, och din halfbroders uppförande var äfven egnadt
att reta tålamodet hos en ung militär. Han har till och med i anseende
till ¯honom¯ uppfört sig med moderation, och hvad hans tystnad angår, så
betänk att det nu är krig. Huru lätt förkommer icke då ett bref.»
«Men huru lätt kan icke en» — kula komma, ärnade Leonna tillägga, då
friherrinnan hastigt inföll; «Ja, deruti har du rätt. Huru lätt kan icke
en annan friare anmäla sig, som har din fars bifall och samtycke.»
«Så menade icke jag, söta tant, dertill är jag allt för obetydlig; vi
lefva utomdess för litet med, att jag skulle frukta för något sådant,
men jag» —
«I det fallet känner jag mera än du. Lagman Bärendorf spekulerar på dig
för sin son,» försäkrade friherrinnan.
«Det var en ledsam nyhet! men jag hoppas att tant bara vill narras
litet.»
«Nej mitt barn, det är mitt rena allvar. Men frukta icke; sedan jag
känner din böjelse, vill jag förebygga saken hos din far. Jag vet ty
värr ganska väl, att egennyttan uppgjort denna plan, och Janne är
alltför bortblandad, att kunna fatta en allvarlig kärlek. En dåraktig
slägtkärlek skall aldrig hindra mig, att göra hvad som är rätt, om jag
äfven skulle ådraga mig deras missnöje derigenom.» — — —
Som en liten «muntration» från det föregående, och för att höra hvad
intryck Leonna gjort i den ungdomskrets, hon nyligen lemnat, så göre vi
ett kort

_Besök på Vestervik._
Tidigt om eftermiddagen samma dag lagmannen och Lindendal om morgonen
reste till Löfsala, såg man en mindre båt, förd af en enda roddare,
glida öfver sjöns blanka yta. Passagerarne voro unga herrskapet på
Johanneshof; farkosten styrdes till den vik, der major Möllerstedts
lilla rödmålade boning, så landtlig ock treflig, tittade fram genom
träden på något afstånd från landningsplatsen.
I samma ögonblick båten svängde om udden för att sedan lägga till, lade
äfven en ökstock ut, från motsatta stranden; deruti sutto äfven damer
jemte manliga följeslagare, som med några raska årtag förde den till
samma svigtande brygga, öfver hvilken de förut omtalta redan passerat.
Snart stodo alla på «terra firma.» De sist ankomne voro fröknarna R.,
häradshöfdingen, magistern och gossarna. Inalles bestod sällskapet af
tolf personer, som under prat och skratt vandrade uppåt gården, dit vi
skynda att förekomma dem.
Boningshuset var, som vi redan anmärkt, litet, med två fönster på
hvardera sidan om trappan och dessa endast af två rutors höjd; men den
nyligen anbragta röda färgen på huset, den snygga med enris beströdda
trappan, med dess snöhvita säten, väckte en känsla af trefnad hos hvar
och en som kom dit. Ena sidan af mangården upptogs nästan af en äfven
rödmålad loftboda; der utanföre hängde stänger med fint linnegarn och
nystickade halfstrumpor för att blekas; den andra sidan skuggades mot
middagssolen af åldriga rönnar och aspar; under dem stodo tvänne
gungbräden.
På det ena af dessa finna vi husets värdinna i enkel huslig drägt,
sittande med fru Snabbeck; båda stickade träget; framför dem stod ett
omåladt, snöhvitt bord, med tre par koppar och en liten kaffepanna, som
lutade på tre qvart. På andra brädet låg, utsträckt i hela sin längd,
sonen i huset, herr fanjunkaren, och sof så djupt, att han icke vaknat,
när hans mor nyss med en duk betäckte hans ansigte mot insekter.
Fruarna talade om bästa sättet att af potater tillreda mjöl och gryn.
Båda hade redan sagt sin mening derom, när fru Möllerstedt fortfor, i
den halfhöga tonen de nu begagnade: «Jag tänker i höst låta rifva några
tunnor på spekulation. Kanske får jag besvära frun, som har så mycket
bekanta, att hos sig försälja en del deraf; jag skall icke vara otacksam
för besväret. Man får lof att försöka på allt sätt; tiderna bli svårare.
Förut lefde vi nöjde med gårdens afkastning och Möllerstedts halfva lön;
men sedan barnen blifvit större, och vi sakna hans biträde vid fisket
och jordbruket,» — hon hade med ögonen visat på sonen — «vill det icke
hinna till, i synnerhet sedan vi fått de förnäma grannarna på
Johanneshof — hvilka efter hvad jag tror, vilja flyga högre än vingarne
bära. Det värsta är, att de narra andra att flyga med, man må vilja
eller icke. Det kan gå an för assessorns på Östervik, som säga sig hafva
att förvänta ett stort arf, men ej så för oss. Gud skall veta att jag i
alla mina dagar varit van att arbeta och gjort det gerna, och vill äfven
att Bina skall göra detsamma, men nu går tiden så, att man intet så kan
säga. Den ena dagen samlas de här, den andra der, och sqvitter och
sqvatter så länge dagen räcker! Ja innan man vet ordet af har man hela
sqvadronen här, som måste fägnas och trakteras. Den ena kan ju intet
vara sämre än den andra, och likväl händer det lätt, att det högtförnäma
herrskapet skrattar ut en stackare, när man vänder ryggen till. Ja ja,
jag tror icke den nådi frun och hennes sällskapsfröknar mera än jemnt i
det fallet».....
Fru Snabbeck ville just svara på denna utgjutelse af ett länge doldt
missnöje, när kalkontuppen, som vandrade utanför grinden, bullrade
häftigt till, och en liten hund, som legat i rolig sömn i fru Snabbecks
knä, sprang ned och begynte skälla, de sågo upp och varseblefvo det af
oss omtalta sällskapet, för hvilket informatorn öppnade grinden.
«Nå Gud förlåte synderna!» utbrast majorskan, och steg upp. «Der ha vi
dem igen.»
Hon ville väcka sonen, men blef förekommen af Bata, som sprang fram och
knep fanjunkaren rätt eftertryckligt i näsan. Han satte sig upp med det
mindre artiga uttrycket: «hvad fan är det för dumheter!» som förmodligen
gällde någon af hans mindre bröder, men vid åsynen af damerna
förvandlades tonen och nu blef det: «ödmjukaste tjenare» — «ber tusen
gånger om ursäkt,» m. m., i det han skyndsamt trädde armarna i en
urblekt sommarrock, som tjenat honom till hufvudgärd.
Man helsade och efterfrågade Bina.
«Jag skall be henne komma hit,» sade frun i det hon tog kaffepannan och
tekopparna. «Hon sitter uppe i sin kammare och syr; vi ha brådt med
linnesöm för Clas, som snart skall resa bort.» Nu ville hon gå uppför
trappan, men hindrades af ett par af flickorna, som ville öfverraska
Bina, hvilken de funno insomnad med Spies's «tolf sofvande jungfrur»
bredvid sig. «Ack så roligt att ni kom!» var hennes glada utrop när hon
vaknade. Hon gaf föga akt på modrens missnöjda utseende, när denna
missbilligande besåg arbetet och lade in det i en låda.
Om en stund hade en stor kaffepanna intagit den mindres ställe, omgifven
af ett dussin koppar, och för att begagna majorskans ord var «sqvittret
och sqvattret» i full gång.
Unga Bärendorf och Jeanette hade båda i kapp, på det löjligaste sätt,
berättat äfventyret under åskvädret, och ingendera sparade «tanterna.»
Majorskan hade två gånger frågat efter fröken Nordenskans, och hvarföre
hon icke gjort dem sällskap hit. Antingen hade Jeanette, som satt henne
närmast, icke hört, eller brytt sig om frågan, alldeles upptagen som hon
var af de andras prat; men nu svarade hon: «Åh hon for bort redan i går,
med sin söta mamsell! Den menniskan hade så förhexat henne, att hon ju
hvarken såg eller brydde sig om någon annan.»
«Du är bra otacksam Jeanette,» förebrådde henne Emma, «hade de båda ej
varit så flitiga tillsammans, så hade du minsann ej fått svänga dig i
din nya klädning.»
Majorskan nickade henne ett vänligt bifall. Jeanette låtsade ej höra,
men svarade på broderns anmärkning att: «Leonna var en förbannadt vacker
flicka!»
«Det är visst bra, om du ännu tycker så om några år; ty jag vet hvad jag
vet!» yttrade Bata och klappade händerna.
«Hvad betyder väl hennes vackerhet» anmärkte Wendla R. med en grimace,
«när hon icke vet bättre välja sitt sällskap.»
«Den mamselln kan ju vara ett hederligt fruntimmer nog — fastän hon icke
har ett von i släpet,» sade majorskan litet retad, «och talanger hade
hon också. Hon talade tyska med den resande herrn, och litet är det
visst, som jag förstår af sång och spel, ehuru jag har hört något af
hvarje, men efter mitt tycke gjorde hon båda delarna bättre än mången
annan, jaha gjorde hon så! — Lagmannen berömde henne sjelf, och han
förstår nog hvad som duger. Lagmanskan sade att fröken Nordenskans är en
söt och god flicka, och det har jag hört af andra förut. Att hon är
vacker sågo vi ju alla.» —
«Det må hon vara!» inföll Jeanette, med en knyck på näsan, «men både
pappa och mamma sade också, att hon ännu behöfver bildas och lära
«savoir vivre.»»
«Hvad var det hon ännu behöfver lära?» frågade majorskan nyfiken, men
erhöll intet svar. Hon vände sig med samma fråga till häradshöfdingen,
som stod med ryggen mot närmaste trädstam, och hvilken äfven hört hvad
Jeanette sagt. Antingen kunde han ej återgifva ordet på svenska, eller
ville han göra sig qvick, nog af, han svarade fermt: «litet fransyska,
min nådiga!»
«Desto bättre talar hon då modersmålet,» anmärkte majorskan icke utan
humör, och gaf fru Snabbeck en vink att följa sig.
«Din mamma är bra enfaldig, kära Bina!» yttrade Jeanette, sedan hon ej
mer kunde höras af de bortgående, «men ändå på sitt vis litet pikant;
modersmålet, det skulle väl vara finska kan jag tro, ha, ha, ha, ha!
Talar kusin Schafhausen finska?»
«Nej bevars, derpå kan man fullkomligt sälja bort mig,» svarade han
skrattande.
«Om de alla vore så långt härifrån som pepparen växer!» sade majorskan
när hon var allena med fru Snabbeck. «Det ligger likväl ett godt gry i
Emma.»

_Friherrinnan Perlkrans besöker Johanneshof._
Den tiden nalkades, som friherrinnan bestämt för hemresan från landet,
och ännu hade hon ej besökt lagman Bärendorfs; nu beslöt hon likväl fara
dit, och en vacker morgon i början af September, satte hon sig med
Leonna som sällskap och kusk tillika, i en schäs; de kunde då köra efter
behag och fritt tala om hvad som föll dem in.
Det var redan middag, och alla voro samlade i matsalen på Johanneshof,
man väntade blott på lagmannen, som under några dagar varit ovanligt
upptagen af skrifning, i och för återtagandet af sin tjenstebefattning.
Medan de väntande stodo vid fönstren, sågo de schäsen uppe i backen, men
ingen kunde känna dem på detta afstånd, och under det att de doldes af
träden, gissades hit och dit.
«Till oss komma de visst icke,» försäkrade lagmanskan. «¯Våra¯ bekanta
färdas icke så der, de ämna säkert taga vägen till Vestervik.»
«Jag kände igen hästen, mamma,» försäkrade Anton, den nu hemmavarande
äldsta sonen, «det är ¯Hvitfot¯ från Östervik.»
«Då är det inspektorskan,» inföll Jeanette. «Hon skjutsade för magistern
till Lovisa, der hon skulle köpa allehanda för flickornas räkning; jag
far dit på eftermiddagen. Hvem kommer med?» frågade hon; alla syskonen
ville med.
«Jag har lust att göra sällskap,» sade Eva Strutz, «ty magistern lofvade
med henne skicka mig en visbok, som han lånat till en af sina bekanta i
Lovisa.»
«Men hvem kunde den andra väl vara?» frågade någon.
«Kanhända är det fru Snabbeck, som var på Vestervik i somras. Hon bor i
Lovisa,» yttrade Emma.
«Fru Snabbeck; Hvad är det för en ¯personage¯?» frågade hennes mor
skrattande.
«Minns mamma icke henne? hon var ju här på pappas namnsdag i somras.»
«Ja, så, var det hon som Möllerstedtskan drog med sig hit. Men tyst! de
köra in på gården. — De ärna säkert lemna boken till Eva. Gå ut, kära
du, och hindra dem att stiga ur. För dem åtminstone icke hit, jag vill
dem ingenting.»
Eva gick. Litet triumferande, litet skadeglad, kom hon straxt tillbaka,
och förde med sig friherrinnan Perlkrans och Leonna.
Nu skall man tro det blef en uppståndelse, ehuru friherrinnan undanbad
sig hvarje förändring i middagsmåltiden; hon försäkrade att den enklaste
rätt vore henne välkommen, ty resan hade gifvit henne god matlust.
Men länge fick hon vänta, innan den tillfredsställdes. Bärendorf, som
under sommaren ofta tagit tantens gästfrihet i anspråk och kände hennes
enkla smak och ordningskärlek, ville förgås af otålighet.
Efter maten sutto damerna och småpratade, och smågäspade. Då
friherrinnan frågade efter fröken Barbara, som nu icke mera var der,
föll Jeanette in med den fråga, «om grandtanten kunde säga, hvarför icke
Barbara blifvit gift, då hon icke var fattig, och som hon hört sägas
äfven icke sett illa ut som ung, och sjelf sade sig haft många friare.»
«Anser du det för en så stor olycka, att ej blifva gift?» frågade
tanten.
«Ja visst, snarare dö, än kallas «¯gamla fröken¯» och vara ett åtlöje
för andra» — försäkrade Jeanette.
«¯Dö¯ kan man ej förrän Gud behagar, utan att bli sjelfmördare,» sade
tanten med strängt allvar. «Men det ligger i vår egen makt att göra oss
hedrade och älskade på vår ålderdom, man må sedan vara gift eller ogift.
Hvad som är orsaken att Barbara är ogift, känner jag icke, ty jag var ej
här på orten, när hon var ung, och vi ha sedermera sällan eller aldrig
träffats tillsamman. Men i allmänhet finnas många orsaker till ett
sådant förhållande. Mången flicka har fäst sitt hjerta vid en ovärdig
person, och brutit sin förbindelse, utan att vilja ingå i en annan. För
mången har döden borttagit föremålet för en ädel och trogen kärlek; och
ömsesidig fattigdom bryter äfven lag. Men mången flicka har också att
tacka sig sjelf, och sin egen dårskap, att ingen fäster sig vid henne.
Hvilken karl med sundt förnuft, fattar väl ett allvarligt tycke för en
tanklös, behagsjuk, öfvermodig yrhätta, som sjelf illa uppfostrad medför
sina fel i arf åt hans barn? Titelsjukan har äfven bortgifvit mången
korg, som sedan blifvit ångrad. — Jag har, som du finner indelat dem i
tvenne klasser. De förra äro aktningsvärda; de andra förtjena väl vårt
medlidande, men aldrig åtlöje. De äro varnande exempel.»
Lyckligtvis afbröt lagmannen genom sin mellankomst dessa reflexioner,
som synbarligen vidrörde ömtåliga strängar, för att dömma efter den
färgskiftning, och de sidoblickar lagmanskan och hennes kusiner vexlade.