Leonna: En skildring ur lifvet - 19

Jeanette tog Leonna under armen och drog henne med sig i yttre rummet.
Emma följde dem.
«Hur har du härdat ut hos den tråkiga grandtanten?» utbrast Jeanette.
«Jag är allaredan mätt på hennes moralkakor, och du har utan tvifvel
fått dem till frukost, middag och qväll!»
«Det är bra illa, att du så kan uppfatta hennes önskan att genom sin
erfarenhet gagna oss, som träda in i lifvet,» svarade Leonna sårad af
den andras lättsinne. «Jag välsignar den dag, som förde mig till henne.»
«Du har också, som jag nu hör, profiterat af lektionerna!» sade Jeanette
skrattande: «men uppriktigt sagdt, Leonna! en «dusamell» på en ung
flickas hufvud ser löjlig ut.»
Lagmanskan, som blifvit utkallad, gick i detsamma genom rummet; Jeanette
följde henne.
Emma anmärkte, att hon och systern bedömde grandtanten mycket olika, att
hon sjelf gerna lyssnade till hvad tanten talade; det var allt så klokt
och välmenande, sade hon. Men alla hade här en viss fördom mot
grandtanten, utom hennes far; han hade en gång önskat att Emma kunde
komma på en tid till henne, men så mycket hon äfven bett modren, hade
hon ej fått fara med till Löfsala under hela sommarn.
«Men skulle du väl vilja följa med henne till Borgå?» frågade Leonna
vänligt.
«Ack så gerna! Hon måste vara god efter du håller af henne. Men hur blir
det möjligt för mig att komma dit?» sade hon litet fundersam.
«Det blir min sak, goda Emma. Låt oss nu gå in.»
* * * * *
Den af oss meranämnda Maja Stina, användes alltid af sin matmoder, när
någon beskickning af diplomatisk beskaffenhet var i fråga. Nu var hon
återkommen från «grannarna,» dit hon sändes genast, när de fremmande
anlände.
Hennes officiella instruktion var att bjuda Öster- och Vesterviks
damerna på kaffe, som sällskap åt friherrinnan Perlkrans; den hemliga:
att få låna thé och ett eller par marker socker. Nu vilja vi lyssna på
utgången.
Maja Stina for först till Vestervik, det var som vädret fört båten dit,
tyckte hon; majorskan var i köket och klöf hveteskorpor till torkning.
Då Maja Stina framförde bjudningen, hade hon svarat: «det passade just
bra, ty jag har haft en riktig längtan efter godt kaffe i dag; och
ärnade skicka lilla Kalle och fråga om hennes nåd kunde betala det kaffe
och socker, som lånades i förra veckan. Jag är utan båda delarna, tills
Österviks inspektorskan hemtar hem annat från staden, men hon kommer
först i öfvermorgon derifrån. Påminn således hennes nåd, kära Maja
Stina! Helsa eljest rätt mycket, och säg att både jag och Bina skola
hafva den äran.»
Naturligtvis kunde Maja Stina ej der tala om ett nytt lån; utan for till
Östervik. Der trodde hon sig gå ganska klokt tillväga, ty hon begärde
låna först och när svaret var enahanda, bjöd hon dem icke heller; ty det
ansåg hon för bäst, när «traktaten» felades.
Hennes fru kunde ej neka att slutsatsen var riktig nog, men var ledsen
att Möllerstedtskan var bjuden och intet assessorns. De måste ännu
bjudas, men huru få the och dess oundvikliga bihang sockret?
«Nog vet jag, att Russila bonden har båda delarna och annat godt
dessutom;» sade Maja Stina betänkligt, «men han lånar icke och lemnar
också intet något på krita, isynnerhet se'n hans nåd gräla me'n, när han
ville ha pengar för hvad löjtnant «Schan» tog hos honom, när han var
hemma i somras.» —
Hvad skulle man göra i betrycket? Hennes nåd beslöt att skicka henne
dit.
«Skall jag gå till pappa och begära pengar,» frågade lilla Etta, pappas
favorit.
«Nej min engel,» svarade mamma. «Pappa får icke veta, att vi köpa något
från Russilas, ty han har förbjudit det. Äfven får ingen säga honom, att
de fremmande äro hitbjudna, ty då ville han att allt skulle vara
annorlunda. Det skall se ut som om de kommit hit af sig sjelfva.»
«Men hvarföre ber mamma dem då?» frågade Bata.
«Aftonen blefve alltför lång och odräglig med grandtanten, som icke
spelar kort, äfven ni får roligare när ni blir flera.»
Derpå befalltes betjenten Eklund taga den bättre båten, och först sätta
Maja Stina i land vid Russila strand, sedan ro så fort han förmådde till
Östervik med begäran, att om de hörsammade bjudningen, skulle de genast
följa med, ty det var långt lidet på dagen.
De båda tjensteandarna skyndade just bort, när lagmannen hastigt öppnade
köksdörrn för att fråga hvarför frun dröjde ute, när hon visste att han
var upptagen.
«Ack, söta Fritz, jag står verkeligen litet bekymrad här, sade hon. Just
när tant kom hit i dag, for Maja Stina till Vestervik med en väfsked jag
haft till låns af majorskan; der berättar hon i sin enfald att vi
erhållit besök af friherrinnan Perlkrans, och hvad tycker du väl!
Möllerstedtskan lät genom Maja Stina säga, att både hon och fru R. vore
så nyfikna att se tanten, och att hon ville gifva dem bud på Östervik;
således lära vi få dem hit allesammans. O, om de velat hållas borta den
här gången, ty jag har nästan intet socker hemma!»
«Hvarföre säger du intet till i tid, att man kan vara försedd, utomdess
låt barnen mindre ofta koka karameller!» och härmed vände han om.
Barnen, ty deraf voro fyra närvarande, äfvensom tjenstefolket, voro
vittnen till detta intrigerande; detta förhemligande för husfadren, och
denna dubbelhet, som visst rörde småsaker, men ändå verkade som menliga
exempel. Äfven hans framkastade ord om hennes mindre omtanka och
misshushållning, som sedan framkallade orden: «Visa icke pappa en annan
gång, när mamma ger er socker!»
* * * * *
I förstugan träffade lagmanskan grandtanten. Hon hade bett Emma och
Leonna föra sig i trädgården. Detta visste lagmanskan på ett skickligt
sätt afböja, och ville föra dem till nya delen af huset, men Eva Strutz
kom i detsamma, och af en hos lifliga personer vanlig idéförbindelse,
påminde hennes åsyn friherrinnan om «spökkammarn,» och hon önskade först
bese de gamla rummen med utsigten åt gården.
«Jag har varit här endast en gång förut,» sade hon. «Det var året efter
min systers giftermål, Fritz var ännu icke född. Sedan reste jag med fru
Holst till Sverige, och när vi åter på ett år besökte Finland, var hon
hos sina slägtingar i Wasa och deromkring, och jag återsåg aldrig
hvarken min syster eller Johanneshof. När jag sedan som enka flyttade
till min födelsebygd, var svåger omgift, och jag ansåg mig sjelf för
fremmande i huset. Nu skall det roa mig att se, om dessa rum påminna mig
om fordom, ty hvad jag härtills sett gör det icke.»
«Frökenkammarn» igenkände hon på ögonblicket; det hade varit hennes
systers gästrum, och der hade hon sjelf bott när hon var här på besök.
«Tapeterna voro helt nya den tiden, och samma tafla var äfven då här.
Der ser jag spikarna efter min fars och mors porträtter,» fortfor hon
allt mera intagen af sina minnen. «De tillföllo min syster. Jag fick ett
miniaturporträtt af min mor. — Har man ännu qvar de gamla, för mig kära
bilderna?»
«Pappa har låtit förgylla upp ramarna, och satt upp dem i salongen,»
svarade Emma.
Hastigt såg gumman sig omkring i «spökkammarn» och vexlade en leende
blick med Leonna.
Inkommen i salongen drog friherrinnan schalen omkring sig, som om hon
tänkte på höststormarna och dessa tunna väggar.
Sedan hon liksom helsat på de «kära bilderna,» jemförde hon dragen hos
modren, med den medaljong hon bar om halsen. Hon hade burit den sedan
hon var tolf år, sade hon.
Nu kom Anton, och tillsade modren att «vikarne» voro helt nära.
«Du väntar väl inga gäster?» frågade tanten. «Jag trodde att få
tillbringa en treflig afton med dig och barnen.»
«Så önskar äfven jag bästa tant,» försäkrade lagmanskan, «men efter hvad
gossen säger, lära våra grannar komma hit, inviterade äro de ingalunda,
men nog begriper jag saken. När tant kom hit i dag, var assessorskan R—s
huspiga här i ett ärende; hon har väl talt om hvilket rart besök vi
fått, och nu komma de, nyfikna att göra tants bekantskap.» Hon skyndade
ut, följd af Jeanette, som leende hviskade: «Ack den fintliga mamma!»
_Värda läsare, månne detta är «savoir vivre?»_
Grandtanten presenterades med en viss högtidlighet för «grannarna»; när
kaffe var passeradt, arrangerades spelbordet. Friherrinnan tog väl kort,
men icke road deraf, lemnade hon dem åt Renata, och gick ut i salongen
till flickorna. Jeanette satt vid instrumentet, och lärde under upptåg
och gyckel Bina Möllerstedt att spela «gubben Noak.» De andra stodo
omkring, med undantag af Eva Strutz, Emma och Leonna, som vid ett bord
framför soffan, voro upptagna af Åbo Tidningar, som lagmannen hemtat dit
för tantens räkning.
Först vände hon sig till fröken Eva och frågade hvad hon läste. Eva
visade på verser, enkla, men fulla af behag, undertecknade med M. F—n,
äfven andra af Stjernstolpe.
«Fröken Eva är road af poesi, och skall som jag hört ¯äfven¯ skrifva,»
sade friherrinnan vänligt. «Äfven jag hade i min ungdom samma lilla
vurm, skref och samlade, men en redligt tänkande man gaf mig det råd,
att först läsa goda poetiska arbeten och under tiden söka studera
naturen och menniskorna, och sedan läsa igenom hvad jag skrifvit. Jag
följde hans råd och slutade med att offra mitt stympverk åt lågorna.»
«Fortfor icke friherrinnan att skrifva,» frågade Eva nyfiken.
«Nej, jag hade insett min svaghet. Utomdess hade jag mera gagnande
sysselsättning; likväl har jag behållit en stor kärlek för goda poetiska
arbeten, de utveckla och förädla begreppen. Har fröken tillfälle att
förskaffa sig Leopolds, Choraei eller Kellgrens samlade arbeten? Äfven
fru Lenngrens poesier läser jag så gerna. Hon är både tänkande och
snillrik.»
«Hennes «Spåvisa» är rätt söt, men eljest säga de, att hon är så fasligt
satirisk,» invände Eva.
«Qvickhet och satir följas gerna åt, men ingen kan öfverträffa fru
Lenngren i ledighet och behag; ingen kan måla det småaktiga i lifvet så
träffande som hon; i allt ligger dock en djup känsla för det rätta, det
ädla och goda.» — Eva såg något tänkande ut; men hvem vet hvad hon
tänkte? —
«Hvad läser du, Emma lilla?» frågade tanten henne.
«Det skall vara en saga, men jag begriper den icke; intet är det sådana
som berättas, hvad sådana äro roliga!»
Friherrinnan ögnade i bladet. Det var en, i den då vanliga högttrafvande
stilen författad, österländsk berättelse. «Det tror jag nog, att du ej
är road af denna,» anmärkte tanten leende. «Sådant kan du icke uppfatta
ännu, förrän du genom historisk läsning lärt känna olika folkslag och
deras seder; — — men hvad fattas dig, min egen Leonna? mår du illa?»
frågade den goda frun nästan förskräckt, när hon såg, att flickan satt
der blek, och stirrade i det tidningsblad hon höll i sina händer: «Icke
sjuk, goda tant, men läs detta», svarade hon stammande.
Friherrinnan tog bladet och satte sig så att ingen med henne kunde
hvarken läsa det eller se dess nummer, ty de andra hade lemnat pianot,
och nyfikna omringat bordet. Det af Leonna betecknade stället var en
underrättelse från krigsteatern; innehållet var i korthet detta: att
L—ska regementet, som i finska kriget utmärkt sig genom tapperhet vid
Å—, hade nu äfven vid Nikopolis' belägring visat prof af bravur; Chefen
för — bataljonen öfverstelöjtnant N. N. var blesserad. En officer var
dödad; förlusten af manskap var dock ringa i jemförelse med fiendens,
flera befordringar hade skett på slagtfältet m. m.
Hvarföre detta gripit Leonna, insåg tanten genast, men ville ej i de
andras närvaro yttra något, som kunde leda dem på ett spår, och likväl
ville hon trösta flickan. «I dessa ord ligger mera lycka än olycka,»
sade hon med en viss tillförsigt i ton och blick, i det hon skickligt
blandade denna nummer bland de öfriga, «och sådant bör icke talas om,
förr än man får höra vidare om saken.» — Genom dessa ord hade hon vunnit
sitt ändamål, och satt ett streck i räkningen för de andras nyfikenhet.
Leonna besvarade ingen af deras frågor; hon åberopade sig tantens ord.
Sedan Öster- och Vestervikar begifvit sig hem, frågade lagmanskan hvad
tanten tyckte om deras grannar.
«Fru R.,» svarade hon, «är ju en ganska vanlig menniska, en riktig
acqvisition för spelbordet, och bra svag, såsom det synes, för sina
temmeligen vårdslösade döttrar, som väl föra sig med pretention, men med
föga behag, och som äro så «fadda» i sina uttryck. Frun sjelf synes, för
att dömma efter vissa af hennes yttranden, sätta deras framtid på ett
bra chimäriskt hopp, arfvet efter sin rika bror. Det bör hon ingalunda
lita på. Jag känner från säker hand gamla Schafhausen. Antingen gifter
han sig på sotsängen med sin hushållerska och legitimerar alla barnen,
eller förser han dem så rikligen med varm hand, att ingenting stort blir
qvar för slägten. Hans förmögenhet är förvärfd, och består i rörliga
kapitaler, med undantag af hemmanet han bebor.»
«Det vore illa, i synnerhet för unga Schafhausen, som äfven litar på
arfvet efter sin onkel.»
«Är det samma unge man, som var med din son på besök hos mig i somras?»
«Just den samma.»
«Det lönar ej mödan att intressera sig för en så inbilsk person, som,
utom sig sjelf, endast synes älska spegeln, sitt ridspö — och på sin
höjd sina stöflar,» sade hon leende. Varsnande den blick, lagmanskan
kastat på sin äldsta dotter, när hon uttalat den unga mannens
förhoppningar, fortfor hon: «men för att hålla oss vid «grannarna,» tror
jag fru Möllerstedt vara en omtänksam matmoder i sitt hus, och en
förnuftig mor för sina barn, ty om hon också äger ringa politur, har hon
dock en energie, en omdömesförmåga, som frapperade mig. Hon sade med en
naiv uppriktighet, att jag icke var tillgjord, som de flesta förnäma hon
sett, utan i umgänget liknade en viss friherrinna Banér, med hvilken hon
några gånger träffat tillsamman, när hon som nygift varit rest med sin
man till Södermanland, der han hade slägtingar. «Ej med en halfdragen
anda gäckade denna fru, liksom alla de andra svenskarna, jag der
träffade, den stackars finskan, för sitt uttal,» sade hon, «och detta
var ingen förställning af den goda frun, utan ett bevis på förstånd och
hjertats godhet.» Ett omdöme som lika mycket hedrar fru Möllerstedt som
fru Banér, hvilken jag äfven har kännt och högaktat.»
Allena med de sina, yttrade fru Bärendorf: «hvem katten skulle väl trott
att den enfaldiga Möllerstedtskan så kunde ställa sig in med den
skarpsinniga, moraliserande grandtanten? men det var väl för den
gemensamma friherrliga bekantskapens skull, kan jag tänka.»
Så mäta vanligen menniskor andra efter deras egen måttstock.
* * * * *
Andra dagen när de voro samlade till frukosten, hvarefter friherrinnan
ville fara hem, tog hon Emma vid handen, och förde flickan till
föräldrarna: «Vill ni skänka mig Emma, frågade hon, på ett eller par år,
eller så länge hon finner sig vid att vara hos mig? I kunnen nog dela
med er af er rikedom åt den barnlösa tanten, som nu blir så ensam, när
det vore obilligt att längre beröfva kapten Nordenskans sin enda
dotter.»
Angenämt öfverraskad kysste lagmannen sin tants hand, och gaf sitt
bifall, äfven hans fru syntes nöjd, och prisade Emmas lycka, som fick
resa till en stad och vara der. «För oss andra blir lifvet tråkigt i
vinter,» sade hon, «ty R—s flyttar in till staden i nästa månad. Äfven i
andra afseenden är Emma lycklig,» fortfor hon, «ty vi äro ej nu i
tillfälle att antaga en guvernant. Ännu är Bata för ung och barnslig att
rätt kunna profitera af en så dyrlejd person, och Emma, med sitt
olyckliga stammande uttal, kan icke lära sig fransyskan. Jeanette får
öfva sig deruti, äfvensom i musiken på egen hand, ty när Bärendorf är
borta, ligga alla bekymmer på mig. — Jag har riktigt varit orolig för
Emma.» —
«Utom musik och språk är det ju så mycket annat en ung flicka har att
lära,» anmärkte friherrinnan, «och Jeanette hade ju kunnat meddela sin
syster hvad hon sjelf har lärt. Och i fröknarna Strutz har du ju dem,
som kunna åtaga sig de mindre barnen och lära dem sådant, som tillhör
deras ålder.»
«Ja den som hade tid och tålamod med sådant,» svarade lagmanskan leende.
«Renata går mig litet tillhanda i hushållet, och Eva töra vi ej få hålla
hos oss så länge.»
På Evas bestörta utseende såg man, att hon tog detta yttrande som en
invite att laga sig bort.
«Låt Emma genast få komma med oss till Löfsala,» bad tanten, «hvad som
icke är i ordning för henne, kan ju komma efteråt. Intet behöfver du
sörja för något nytt. Hon skall få lärft och bomullstyg af mig, sy skall
hon göra sjelf; jag gör det ännu, fastän jag är gammal, men ull måste du
skicka oss. Min Anna spinner så utmärkt vackert garn, och det skall
blifva ett trefligt göra att under vinterqvällarna sticka sina strumpor
sjelf, eller huru tycker du Emma?»
«Bara tant har tålamod att lära mig,» svarade hon, och kysste hennes
händer med tindrande blickar.
Lätt gick afskedet från föräldrarna, — hon skulle återse dem om söndagen
på Löfsala. Med en liten triumf skiljdes hon från de äldre syskonen och
tanterna Strutz; när hon kysste de små, brusto tårarne fram.
På Löfsala inträffade dagen efter bref från Lindendal och Elise; de voro
förenade, och dagen efter brefvets afgång reste de till sitt blifvande
hem.
Troligen se vi Johanneshof för sista gången, men i förbigående skola vi
kasta en oförmärkt blick i köket, då Maja Stina jemte huspigan kom dit,
fri från uppassningen vid frukosten.
«Nu vill jag int ge sex mark för fröken Evas trefnad här i huset,»
yttrade den förra, i det att hon tog ett stycke hålkaka i ena handen,
och en salt strömming i den andra, för att göra sin frukost, «och i det
har hon så visst att tacka «grannastanten» för, som jag sitter här med
gudslåne i näfven, ty hon «frägte» mig i afse, hvad de göra för nytta
här i huset.»
«Nå, hvad svara Maja Stina på den saka?» frågade madamen.
«Jo, jag svara som sannt är: förmiddana gå nu si och så, om ettermiddan
ä di borta, eller spela di trällkar, borstån, och gamfio, och hvad di
spelena allt må heta. Visst hjelper Fröken Renata ibland till me fint
bak och sånt der smått, men fröken Eva läser och skrifver mest om dana.»
«Ja, men he säger jag,» inföll huspigan hetsigt, «komma de icke båda två
bort härifrån, vore bättre att Eva blir qvar; när hon läser eller
skrifver är hon «diferangt» om det som sker; men fröken «Gnata» är
alltid så «pertmentiger,» om något «fallerar» och «deporterar» allt till
hennas nåd.»
«Lit du på att begge bli qvar! Hvem skulle Jeanette ha till retsticka,
när Emma kommer bort?» anmärkte Maja Stina. Sådant folk slår ofta
«hufvudet på spiken.»
* * * * *
Man var redan långt inne i November och ännu hade Leonna ingenting
erfarit om Feodor, icke haft bref af Ottilia på flere månader: hvem
undrar att tiden blef henne lång? — Dagarne medförde väl alltid någon
förströelse, men de allt längre blefne qvällarne gåfvo henne tid nog för
saknad och längtan.
En afton satt hon allena vid sitt syarbete, hon väntade hem fadren, som
samma dag farit till kyrkbyn. Aningsfull lyssnade hon efter hvarje litet
buller utifrån.
Hon trodde ej på drömmar, och ansåg dem för hvad de äro: foster af en
upprörd inbillning. Likväl var det hon drömt den förlidna natten, något
så ovanligt, och hon mindes det så väl, att hon ej kunde låta bli att
tänka derpå, der hon satt i sin ensamhet.
Hon tyckte sig vara ensam, åkande på en stenig, smal skogsväg, hvarföre
det äfven gick mycket långsamt; på båda sidor växte kort gräs och täcka
skogsblommor. Hon var just i begrepp att stiga ur schäsen för att plocka
några af dem, när hon såg en rysk soldat komma emot sig på vägen. Hon
sökte mana på hästen för att komma snart förbi honom, men han räckte
henne ett bref, försegladt med svart lack. Det hade först ingen
utanskrift; men småningom blefvo ord synliga; de bildade hennes eget
namn. Med darrande hand bröt hon förseglingen; ty hon anade en
sorgepost. Då bröt en eldslåga fram, som förtärde sigillet. Hon blef så
skrämd att hon vaknade. — — —
Ofta hade hon roat sig åt fru Palmans vidskepliga tro och prat om
drömmar; enligt gummans symbolik betydde eld, kärlek; men det svarta
lacket? — Hon ville ej fråga gumman derom, det hade varit «vatten på
hennes qvarn;» utomdess skulle hon sedan varit utsatt för hennes
nyfikna, ehuru välmenta frågor. Ur dessa tankar blef hon väckt genom ett
buller i förstugan. «Ack nu kommer pappa! Gifve Gud, att han medförde
bref,» tänkte hon, och fattade ljuset och skyndade ut; han inträdde
äfven, men åtföljd af sin son.
Det var numera någorlunda sällsynt, att Petter besökte dem, och denna
gång var det visserligen icke utan anledning, ty han var ovanligt vänlig
mot sin syster och uppmärksam mot sin far. När Leonna frågade efter huru
Marie och deras lilla flicka mådde, svarade han likväl sitt vanliga
kalla «rätt bra.»
«Hur kan du säga så?» inföll fadren. «Din hustrus ögon voro ju helt röda
och uppsvullna; hon klagade öfver stark hufvudvärk vid bordet.»
«Hm! det är alltid följden af de förbannade sammankomsterna hon
bivistar,» svarade han harmsen. «En vacker dag har jag lust att skicka
Saxpredikanten för f—n i våld med kronoskjuts. Han förvrider hufvudet på
allt hvad qvinfolk heter i nejden. Nu sitter Marie dag ut och dag in,
och hänger näsan öfver boken, hon liksom flera andra. Hon begynner väl
snart att se gudsnådelig ut, och läsa lagen och profeterna för mig,
likasom de andra göra med sina männer,» tillade han med bittert leende,
som ¯skulle vara¯ skämt.
«Nå, nå, kära Petter! nog har jag hört sådant passera, der unga män ha
gamla hustrur, men ni äro unga båda — utomdess har Marie sin lilla
flicka att roa sig med.»
Petter vände samtalet på annat, och lemnade fadrens anmärkning utan allt
svar.
Ändteligen började kapten Nordenskans genomstöka sina fickor och då drog
han äfven fram ett tjockt bref, som han leende räckte sin dotter. En
varm kyss på fadrens hand och kind, och hon skyndade i nästa rum, slöt
dörren till, och bröt konvolutet. Det innehöll tvenne bref, — ett på
hela arket, med täta rader af Ottilia; ett annat från majoren, som
alltid skref några vänskapsfulla ord till sin hustrus vän. Detta lade
Leonna likväl å sido, för att läsa det förra.
* * * * *
Ottilia till Leonna.
Oktober 1811.
Döm ej min vänskap efter de längre eller kortare uppehållen i min
korrespondens; ty vänskapen är och blir sig alltid lik. Nog vet du att
jag ofta tänker på dig ändå, ehuru det är knappt om tid att skrifva. Jag
har ju man, hushåll, och min egen lilla söta gosse att vårda. Du skall
tro, att den lilla junkern nog upptager tiden; ty ogerna lemnar jag
honom under andras vård; min svärmor älskar honom obeskrifligt, men af
lutter kärlek kan man äfven skämma bort barn. Det såg jag, när jag var
upptagen med vår hitflyttning och ordnandet af vårt nya hem; gossen var
då hos sin alltför goda farmor. Så liten han var, blef han envis, ty han
fick allt hvad han pekade på, men nu är allt åter godt.
Som platsmajor, bebor Ivanoff det så kallade kommendantshuset. Det är
trefligt och beqvämt och jag är så nöjd, ty här får jag ställa min
hushållning, någorlunda efter vårt finska sätt; i Petersburg var det
rent omöjligt, ty der lefver och bestyr man blott för dagen. Ehuru
lycklig, saknade jag dock dessa husliga bestyr, denna omtanka för en kär
omgifning som ge lifvet många behag, när man ser sin omsorg belönad af
kärlek och förtroende.
Den förra innehafvaren af denna boning, har under sin långa tjenstetid
anlagt en trädgård, med fruktträd och bärbuskar. En del deraf är
upptagen af några besynnerliga sorter gungor, ett af ryssarne lika
älskadt nöje om sommaren, som isbanorna om vintern. — En del af
trädgården har jag redan bestämt för våra vanliga köksvexter, blommor
icke till förglömmandes.
Vid slutet af den allé, som delar trädgården i tvenne delar, ligger en
sommarpaviljong, ett favoritställe för oss alla. Föreställ dig ett stort
aflångt rum, grönmåladt, med vackra hvita pelare; dessa äro väl endast
målade, men så naturligt, att man tror sig kunna omfatta dem. De synas
bära upp det hvälfda, med en blomsterkrans omgifna taket. Åtta höga
fönsterhalfvor upptaga södra sidan. En pelare utgör mellanrummet,
murgröna och andra lianor med röda, blå och hvita blommor växa i stora
krukor och slingra sina grenar kring fina messingstrådar öfver hela
denna vägg. Stora stråtvägen går der förbi, hvartill finnes en liten
dörr, som en fremmande knappt skulle varsna utifrån.
Hit fördes mitt bokskåp, fortepiano och arbetsbord, jemte Konstantins
gitarr. Under det att min lilla gosse sof i sin korgvagn, och min
svärmor stickade på en kolt åt gossen, som jag icke skulle veta af,
förrän den var färdig, förstår du? började Ivanoff lära mig läsa och
skrifva ryska språket, som jag redan talar temmeligen felfritt; när
gossen vaknat, så spelade och sjöngo vi tillsammans. Men nu är det slut
med detta nöje, ty den vackra årstiden är förbi och redan för några
veckor sedan flyttades instrumentet och bokskåpet derifrån. Mitt
arbetsbord blef händelsevis qvar. I förgår behöfde jag ett mönster, som
låg der i en af lådorna. Jag kastade en varm duk omkring mig och gick
för att hemta det. Jag mötte min man på gården, han följde med.
Under letandet efter mönstret, fann jag ditt sednaste bref, och
genomläste det på nytt. Jag vände mig till Konstantin för att fråga om
ingen möjlighet fanns att få underrättelser från Feodor Karlowitsch, men
blef hindrad af det välbekanta ljudet af en kurirklocka från vägen. «Nu
måste jag bege mig upp för att höra hvad han har att förkunna,» sade min
man och ville skynda ut. «Det kan du ju lika gerna göra här,» invände
jag skämtande. «Jag skall visst icke vara nyfiken, eller till hinders.»
Sägande detta hade jag öppnat dörrn, som förde ut till vägen.
Kurirn var nu helt nära oss; att se mig, hoppa ur åkdonet, sluta mig och
Ivanoff i sina armar, det var ett ögonblicks verk. Och kuriren? Anar du
hvem han var? Din Feodor lifslefvande.
Han var okunnig om att Ivanoff var här, utan trodde honom ännu lefva i
Petersburg, dit han väl skulle afgå som kurir, men att han haft föga
hopp att der träffa honom, då han kanhända intet ögonblick fick
disponera om sin tid. Äfven nu voro ögonblicken dyra; medan Konstantin
såg genom vissa medförda papper, och hästombyte skedde, läste Feodor
ditt bref — derföre har jag väl din förlåtelse hoppas jag! — Han
öfverhopade det med kyssar, bad att få behålla det, sade att det varit
honom omöjligt att skrifva, då han ej med säkerhet kände Ivanoffs
adress, för att riktigt få det i dina händer.
Medan Ivanoff skref och förseglade en rapport, skref Feodor några rader
till dig; att du finner dem inneslutna i min mans bref, var min
egennyttiga önskan. Jag ville du först skulle läsa ofvanstående. Lägg nu
bort mitt bref på en stund för att läsa hvad kärleken dikterar.
Att minne, kärlek, saknad, längtan och hopp uttalade sig i dessa rader,
derpå behöfver ingen tvifla, fastän vi icke anföra dem, utan endast det
i största hast skrifna slutet, som medförde en sorglig nyhet.
«Jag har lidit en oersättlig förlust. Schalinsky, min ädle, trogne vän,
är icke mer!! Han föll som en hjelte vid Nikopolis, betäckt af
blessurer. Jag fick dock emottaga hans sista suck! Seende min djupa
smärta, tröstade han mig med namnet Leonna! Det var hans sista ord!» — —
—
«Gråt älskade Leonna! Han var värd dina tårar. Icke blott ¯jag¯, utan
¯verlden¯ förlorade i honom mycket: med sitt ljusa hufvud, sitt ädla
hjerta, sitt fasta mod, hade han blifvit en heder för sin nation och sin
samtid.»
* * * * *
«Således skall ingen glädje vara ren och oblandad här i lifvet,» suckade
Leonna.
* * * * *
Som Feodors vän hade Schalinsky haft värde i hennes ögon, äfvensom för
sin egen personlighet; det gjorde henne ondt, att icke mera få se, eller
åtminstone höra talas, om den alltid glada, trefliga, unga mannen.
Hon hade ej minsta aning om huru djupt han burit hennes bild i sitt