Leonna: En skildring ur lifvet - 21

Total number of words is 4608
Total number of unique words is 1513
33.8 of words are in the 2000 most common words
45.1 of words are in the 5000 most common words
49.6 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
och jag lutade mig på en soffa i nästa rum med beslut att icke somna,
men gjorde det ändå. Jag vaknade af ett sakta vidrörande. Det var fru
Bärendorf med förgråtna ögon. Hon gaf mig ett tecken att följa sig. Den
döende låg stilla med sammanknäppta händer, läpparne rördes sakta, men
intet ljud hördes. Ännu en gång såg hon sig omkring, hennes sista ännu
vältalande blick fick jag, som höll den gråtande Emma i mina armar.
Efter ett djupt andetag var det slut. Anna gick då och tillslöt sakta
sin matmors ögon. Det var den aflidnas egen önskan. Anna hade tjenat hos
henne nära trettio år. — —
I vinter skall hennes lik föras till Bärendorfska familjegrafven vid vår
kyrka; om jag lefver får jag gjuta tacksamhetens tårar på hennes stoft!
* * * * *
Fjorton dagar hade jag varit borta, och min far häpnade öfver mitt
förändrade utseende. Ändå lifvades jag af hoppet om ett återseende, som
väl ej kunde utplåna min saknad, mitt minne af henne jag begret, men
mildra smärtan och skänka ett nytt ljuft hopp.
Pappa måste för sitt byggnadsarbete vara i kyrkbyn, och tyckte att äfven
jag här, genom förströelse skulle mildra sorgen. Jag åter längtade till
mitt lugna, sköna Grönskog. Men huru få någon underrättelse om Feodor?
Min far nämnde honom icke; från tidigt om morgonen till sent om qvällen
upptagen med sitt arbetsfolk, såg jag honom blott vid bordet och då voro
så många närvarande. Hedda, som efter fadrens död varit hos sin syster,
och den för sin språksamhet bekanta fru Snabbeck, som redan kom dit
innan jag reste till Helsingfors. Jag fick således ej vara en stund
allena med pappa.
Fredagen reste jag ensam hem till Grönskog, och pappa lofvade komma
andra aftonen och dröja öfver söndagen.
Fortsättning:
Sedan jag användt gårdagen att skrifva hvad du nu har läst, var jag
trött både till kropp och själ; att jag i natt fick sofva, det har gjort
mig godt, och jag vill nu ge dig en fortsättning, hvartill jag behöfver
all min styrka.
Ingen fremmande hade varit på =Grönskog= under den tid jag varit borta.
Pappa kom, men han visste ingenting om Feodor. «Du måste ha misstagit
dig,» sade han; «om Feodor inträffat under de två dagar jag och Petter
reste till Lovisa, hade han väl afvaktat min återkomst, eller snarare
sökt mig här på Grönskog, ty icke tror jag att han så gerna ville straxt
träffa Petter. Antingen har du således sett rasande, min flicka, eller
ock kunna vi vänta honom en af dagarna, hvem vet hvad han haft i
tjensteväg att uträtta i en annan del af Finland, innan han kunde komma
hit till oss.»
Detta föreföll mig äfven ganska sannolikt, emedan jag sett honom i
Helsingfors.
Söndagen egnade pappa helt och hållet åt mig. Aldrig hade jag så insett
hans kärlek, eller så erkännt hans verkeligen goda hjerta, som under
denna för mig oförgätliga dag. Den gjorde hans minne för mig mera
dyrbart än alla de förflutna åren. Han talade mycket om min framtid, och
önskade, att Feodor ville lägga in om afsked, på det jag ej skulle lemna
fädernehuset, åtminstone medan han sjelf lefde.
«Hvad har jag för glädje och tröst på min ålderdom, om jag mister dig,»
sade han. «Du har alltid varit mig en god kärleksfull dotter, och du har
likväl att tacka mig för så litet. Jag vet ej huru det kommer sig, men
jag har på en tid sett mycket i ett helt annat ljus än förr. Kanske jag,
som far, bort handla helt annorlunda. Det var Guds försyn, som förde
friherrinnan hit för din skull, det inser jag nog. Välsignelse öfver
hennes stoft!» — —
«Af Petter har jag aldrig haft någon glädje, och i hans hus finnes ingen
trefnad. Jag tror väl icke, att någonsin en öppen träta ägt rum emellan
båda makarna, men förhållandet dem emellan är icke godt. Petters lynne
inom hus är icke häftigt; han går der och tiger, tills han bryter ut i
stickord, öfver allt ting. Marie har nästan samma lynne, ty hon tiger
också, hvilket visst mången gång är bra, men jag har ännu aldrig hört
henne yttra ett godt, kärleksfullt ord, för att mildra hans lynne. Det
är något, som hvarje hustru likväl borde göra. — Marie aflägsnar sig,
och när man ändteligen får se henne igen, har hon alltid gråtit, och det
har jag ofta sett verka obehagligt på honom.»
«Marie och systern dra också icke jemnt. Stackars den lilla flickan, som
skall vexa upp bland dessa stridiga elementer.» — —
Så hade jag ännu aldrig hört pappa resonera. Han sade mig nu också, att
han vid afskedet lofvat Feodor, att icke göra min framtid beroende af
Petters godtycke. «Derföre önskar jag, att den raske gossen snart ville
komma» yttrade han. Sedan tillade han liksom en plötslig tanke fallit
honom in: «kanske det vore bäst» — — men afbröt meningen hastigt, steg
upp, tog sin hatt, och frågade, om jag hade lust att komma med på en
promenad kring ägorna.
Tidigt om måndagsmorgonen for han åter bort. Hans fot beträdde aldrig
mer Grönskogs ägor. Tre dagar derefter blef jag efterskickad. O gud,
mitt hjerta vill ännu brista vid minnet af den syn, som mötte mig — —
min far, min gode far, hade aftonen förut blifvit illa sårad i hufvudet
af en från timren nedfallen bila. — —
Så snart han genom den i kyrkbyn lyckligtvis tillhandsvarande
fältskärens skicklighet, återfått sansningen, hade han låtit pastorn
uppsätta sin yttersta vilja. Brukspatron Brandén, biträdd af Petter,
vore mina förmyndare, men ingendera hade makt att öfvertala, långt
mindre att tvinga mig till något giftermål, eller neka mig det jag sjelf
fann passande, så framt detta hade pastorns bifall, ty åt honom ensamt
hade pappa förtrott min kärlek till Feodor. — — O gud, huru rikt på
kärlek var icke hans fadershjerta, som under sina svåra plågor — ty
äfven hans ena ben hade i fallet blifvit svårt skadadt mot en hvass sten
— då han kunde med sådan omtanka sörja för min framtid! Sedan jag kom,
hade han likväl föga redighet, men mig igenkände han dock alltid! Så
länge det hos honom syntes en gnista af lif, uppehölls jag af den
barnsliga kärlekens styrka, men då han drog det sista rosslande
andedraget, var det förbi med mig.
Riktigt medvetande erhöll jag först fyra veckor derefter.
Min bror har jag icke sett sedan dess, och Marie kommer nu mera sällan
upp till mig. Under min sjukdom har hon dock visat mig omvårdnad, hon
och Hedda ha turat om med att vaka. Jag saknade och saknar ännu mycket
min beskedliga och ömsinta fru Palman; man säger att hon varit nödsakad
att resa till sin hemort, men hvarföre, känner jag icke.» — — —
Härmed sluta vi ¯Leonnas¯ långa bref.
* * * * *
Efter två månader voro de i bästa ordning hållna affärerna i sterbhuset
utredda.
Grönskog var Leonnas efter mormodren, men hennes far hade gjort stora
förbättringar; denna tillökning i inkomster skulle gå bort, men då hans
enskilta förmögenhet äfven skulle delas emellan henne och Petter, kunde
hon lösa ut hans del i Grönskog, som nu skulle arrenderas bort. Hon
kunde tills vidare bo hos sin bror, der hon skulle betala för sig.
Brandén, hvars affärer voro på dåliga fötter — en sak som Nordenskans
icke kände — lemnade ifrån sig bruksrörelsen på vissa år, och öfvertog
sjelf arrendet på Grönskog, straxt sedan bouppteckningen var gjord, (som
Petter högeligen påskyndade).
Den stackars gumman Palman, gret bittra tårar när hon måste lemna sin
goda, trefliga befattning, och ej fick vårda sin sjuka älskling.
Återställd till helsan, var det likväl förbi med Leonnas alltid så glada
lynne. Hon lefde som en fånge i brodrens hus. Hedda sökte väl på sitt
sätt att muntra upp henne; huru hon lyckades, få vi se i det som följer.
* * * * *
Några dagar efter sedan hon skrifvit ofvanstående bref till Ottilia, och
bortskickat det; njöt hon af det sorgliga nöjet att läsa igenom de bref,
hon tidtals fått af sin aflidna, moderliga vän, och bittra tårar öfver
hennes förlust vätte dem, när Hedda kom in till henne. Leonna samlade
ihop sina papper och lade dem tillbaka i schatullet.
«Sitter du åter här och grubblar öfver sådant, som icke mera kan
hjelpas?» yttrade Hedda och lutade sig efter ett på golfvet nedfallet, i
trekant viket papper: «menar du jag icke känner igen Schalinskys små
«biljeduser?» Visserligen var det stor skada, att den raska, hyggliga
gossen skulle blifva ihjelskjuten, och jag gret riktigt på dina vägnar,
när jag fick veta att han var död; men aldrig trodde jag, att du skulle
sörja honom så länge! Du som är vacker och rik till, har väl aldrig
kunnat vara utan fästmänner. För en tid sedan sade man alldeles
förvisst, att du var förlofvad med unga Bärendorf, men icke ser det nu
så ut.»
«Hvad skola då andra, fattiga flickor ta sig till, som mista sina
fästmänner,» fortfor hon, när Leonna icke svarade något; «tror du icke
att jag har långt större orsak att sörja än du, Leonna? Jag var riktigt
med ring förlofvad med Mollberg, och om han icke varit nödsakad att
rymma bort för skuld, hade jag om några veckor varit hans hustru.»
«Efter min öfvertygelse var det mera lyckligt, att det giftermålet icke
blef af,» anmärkte Leonna. «Tänk, om han sedan lemnat dig i fattigdom
med ett mindre hedradt namn efter sig!»
«Jag hade emellertid varit gift, och mycket hade varit annorlunda än det
nu är.» En sällsam sinnesrörelse spordes i Heddas röst och anletsdrag.
Med deltagande frågade Leonna hvad det var, som så upprörde henne; Hedda
syntes några ögonblick strida med sig sjelf, sedan sade hon:
«Jag ville blott säga, att det finnes mången, som är olyckligare än du,
kära Leonna, och som ändå söker kasta bort sorgen. Jag skall tala om för
dig hvad som händt en af mina bekanta, så får du döma sjelf.»
Hon fortfor: «Denna bekanta hade länge tyckt om löjtnant Feodor
Karlowitsch, som du väl kommer ihåg, och var öfvertygad, att han på sin
sida äfven tyckte om henne, fast han icke precist sagt det! Men hon såg,
att han alltid sökte hennes sällskap — nå väl, nyss innan han for bort
härifrån, träffades de allena — den stackars flickan blef olycklig — och
nu har hon ej hört af honom på många år.» — — —
Nästan utan andedrägt hade Leonna åhört detta. «Karlowitsch, säger du?
Feodor Karlowitsch? Icke rådde han derföre att hon tyckte om honom, när
han icke besvarade hennes kärlek?»
«Han måste likväl hafva gjort det,» svarade Hedda med ett fult skratt åt
den andras enfald, «eftersom han blef far till hennes barn!»
«Det är en afskyvärd osanning,» utbrast Leonna högt rodnande. «Huru har
du låtit inbilla dig sådant?»
«Det är dagsens sanning! och jag kan nämna dig den stackars flickans
namn, om du lofvar att aldrig tala om det.» Leonna såg på henne
tviflande, men teg.
Hedda syntes besinna sig litet, och fortfor sedan:
«Du känner ju Lotta Ström? du har sett henne hos oss. Det är hon, och
hennes olycka skedde samma afton som dansen var hos Ingeniör A—s och du
så hufvudstupa måste fara till din sjuka mamma. Men för allt i verlden,
sötaste, bästa Leonna! tala aldrig om det för någon menniska. Jag blefve
olycklig då.» — —
Leonna kunde ej fatta, ej föreställa sig detta som en möjlighet. Hon
stirrade blott på Hedda, med handen tryckt mot det våldsamt klappande
hjertat; sluteligen fick hon luft: — «men barnet? sade du icke att hon
hade ett barn?!»
«Jo, visst sade jag det, och för att öfvertyga dig om sanningen, vill
jag äfven säga, att du många gånger, både kysst och smekt detta barn —
med ett ord det är lilla Amalia.»
«Goda Hedda, du förvillar dig och talar gåtor på gåtor! Huru skulle
Petter antagit sig Feodors barn!!» Leonna var numera öfvertygad, att
Hedda antingen rent af yrade, eller på ett plumpt sätt ville roa sig på
hennes bekostnad.
«Petter vet ingalunda annat än att flickan är hans egen, försäkrade
Hedda. Äfven Marie känner icke, hvem som är barnets fader. Du skall
likväl icke tro, att Marie gör det af medlidande för modren!» fortfor
hon ifrigt. «Skulle ej hennes egen fördel varit med i spelet, hade hon
nog låtit blifva alltihop. Hon som ej låtsar tro några spådomar, trodde
dock gumman, som skötte henne, att hon ej skulle få flera arfvingar, och
som hennes eget barn var svagt och dog, under det Petter var borta,
föreslog gumman att skaffa henne ett annat barn i stället, som ingen
någonsin skulle fråga efter. Detta var en rask flicka och endast
obetydligt äldre, ombytet gjordes utan att någon i huset märkte det.» —

Leonna hade ju sjelf anmärkt barnets förändrade utseende; en skymt af
sanning låg således i det Hedda sagt.
«Än Lottas föräldrar?» frågade hon darrande.
«De hade ingen aning om någonting. Så snart Lotta märkte, huru det stod
till, reste hon hemifrån. Föräldrarna trodde henne vara långt borta, när
hon uppehöll sig i all tysthet hos «Mickola mor» här i kyrkbyn.
«Stackars föräldrar! men hvart gjorde Marie af sitt barn som dog?»
«På kyrkgården finnes ju rum tillräckligt;» svarade Hedda med en
lättsinnighet, som kom Leonna att rysa. «Utom dess var ju grafven öppen
för din mamma som bisattes i de samma dagarna; allt gick således
lyckligt för sig och den lilla kom i ¯familjegrafven¯ till.»
Utan att besvara Heddas sista anmärkning, satt Leonna försänkt i dystra
tankar; sluteligen sade hon: «om detta allt är sanning, och ej en
historia uppfunnen af någon elak menniska, då har Marie, efter mitt
begrepp, handlat högst orätt. Hon drefs väl dertill af medömkan för
modren och isynnerhet för det arma barnet, men hon bedrager ju sin man,
och står i en falsk ställning till — — Här afbröts hon af Hedda, som
ifrigt försäkrade, att Marie hvarken brydde sig om den ena, eller den
andra, utan gjort det af egennytta och högmod.
«Du gör henne orätt, Hedda! det är omöjligt.»
«Du skall få höra, att det är möjligt,» försäkrade Hedda. «Har hon ingen
arfvinge efter sin man, går hon miste om hans förmögenhet, i fall han
dör förut. ¯Det var egennyttan¯. För det andra kommer flickan att heta
fröken; ¯det är högmodet¯.»
«Huru kan du tänka så dåligt om någon, och isynnerhet om din egen
syster» sade Leonna förebrående. Derefter föll hon i så djupa tankar,
att hon ej hörde Heddas försvar; sluteligen frågade hon häftigt: «men
huru vet du allt detta? Huru känner du att Feodor är» — — I detsamma
skramlade det på dörrlåset. Hedda lade fingret på munnen, till tecken af
tystnad, och gick för att släppa in lilla Amalia, som kom för att helsa
god morgon på «tant Lona.»
«Om du icke tror mig, så se huru flickan liknar sin far,» sade Hedda, i
det hon ledde fram barnet.
«Farfar sa', att lilla Malla hade tant Lonas ögon» sade barnet
oskyldigt.
Leonna utbröt i tårar, tryckte flickan till sitt bröst, och sade
högtidligt, med djup känsla: «Ja, saliga ande af min älskade fader, du,
som säkert från din himmel, som nu är din boning, skådar ned på oss i
detta ögonblick — jag vill uppfylla en af dina sista önskningar här på
jorden, och vara en mor för detta barn, som du så mycket höll af. Dess
föräldrar må vara hvilka som helst.» — —
Knappt hade hon uttalat dessa ord, förrän Hedda nästan konvulsiviskt
omfattade henne och barnet, tryckte en brännande kyss på Leonnas hals,
och störtade högt gråtande ur rummet.
«Hvad felas moster, lilla tant?» frågade barnet; «så der gör hon åt mig
också, och får då bannor af mamma.»
Leonna svarade blott genom kyssar och smekningar, och betraktade henne
vemodigt. Hedda har likväl rätt deruti att barnet liknar honom, tänkte
hon, det är hans lockiga hår, hans höga panna, hans näsa. — Hon ihågkom
Maries missnöje vid hennes anmärkning om det nyfödda barnets hastiga
förändring; detta syntes bekräfta hvad Hedda sagt; äfvensom den
påtagliga, kalla känsla, som röjde sig hos Marie i anseende till barnet,
så ofta förvånat och sårat Leonnas känslofulla hjerta.
Hedda undvek sedermera att träffa Leonna ensam; om få dagar reste hon
till Hertola. Aldrig omrörde Leonna denna sak för Ottilia; men i den
minnesbok hon höll, skref hon följande tankar och reflexioner:
— Hedda har rätt, hvilka förluster jag lidit, hvilka smärtande känslor
stundom bestorma mitt hjerta, är jag jemförelsevis mycket lycklig mot
barnets olyckliga moder. Ej för millioner ville jag byta minnen med
henne. —
— Med vett och vilja har jag aldrig gjort mina föräldrar någon sorglig
stund, och kan således med längtan och glädje motse deras möte i en
bättre verld.
— Jag egde väl icke för mamma denna innerliga kärlek, som bör vara
bandet emellan barn och föräldrar. Men Gud, och säkert numera äfven hon,
känner huru ofta mitt unga hjerta hade velat öppna sig för henne, men
det slöt sig alltid för hennes synbara likgiltighet. —
— Nu inser jag, att hon jemförd med — många andra var god, utan all
falskhet och förställning. Hennes liknöjdhet, eller snarare brist på
uppfattning af det, jag ansåg ädelt och godt, voro följder af en
vanvårdad uppfostran. — —
— När vi åter träffas, äro vi båda förädlade och förenade genom en
¯tro¯, en ¯kärlek¯, ett ¯hopp¯!
— Den arma Lotta! huru eländig är icke hon! Huru mycken förställning,
hyckleri och huru många osanningar, har det väl icke kostat henne att
för föräldrar och syskon dölja sitt fel och dess följder — och om detta
går an här i tiden, huru går det, der allting uppenbaras.
— Huru kan hon äfven här slå upp sina ögon mot andra oskyldigas blickar?
Hvar dölja sig för den Allestädes Närvarande?
Hvarje skämt, hvarje framkastadt ord af hennes omgifning, måste ju vara
henne en förebråelse! Huru skall hon tänka på sitt barn, som hon lemnat
i fremmande händer? Huru en gång möta dess blick — inför Gud? —
— Hon har ej en enda stödjepunkt att luta sig till, o den arma! Kan hon
tänka på fadren till sitt barn, utan att sjunka ned af blygsel?! — —
— Sade icke Hedda, att ¯han¯ aldrig talt med Lotta om kärlek; hvad var
det då, som kom dem att glömma heder och anständighet? ¯Sinnlighet¯! ha,
nu förstår jag detta ords mening, för hvilket jag alltid haft en slags
afsky — Men så måste det varit, ty Feodor älskade henne icke, derpå är
jag säker. Han ångrade sig, fördömde sig sjelf. — Nu har jag äfven
nyckeln till hans gåtfulla bref; han skref det ju dagen efter den
olyckliga aftonen. —
— Feodor! Huru skola vi mötas? Du är den brottslige och likväl känner
jag, att det blir jag, som skall blygas inför dig. — Den oskyldiga kan
således äfven med rodnad nedslå blicken, blott af medvetande om något
som är orätt. —
* * * * *
Så skref, så tänkte Leonna; så tänka hundrade af hennes kön, men tusende
deremot gifvas, som trampa blygsamhet och sedolära under sina fötter och
likväl se de menniskor dristigt i ansigtet, och förhäfva sig med
stolthet öfver dem. De döfva samvetets röst med falska förespeglingar,
och tro att ¯ett namn¯, eller en ¯högre ståndpunkt¯ i lifvet berättigar
dem till att lefva huru de vilja. Andra åter tänka: detta har händt
andra före mig, och jag blir ingalunda den sista.
Men vi älska att tro, det de likväl hafva stunder, då de gerna utbytte
sin inbillade herrlighet, sin skenbara lycka, mot ett rent samvetes
vittnesbörd.
* * * * *
Långsamt försvinna sorgens dagar, men korn efter korn rinner sanden i
tidens timglas, som, innan vi veta ordet af, måste vändas om.
Leonna hade här icke mål för sin verksamhet; och kände alltför väl att
detta är mera förstörande för både själ och kropp, än en sjukdom. Hon
erböd Marie sitt biträde i hushållet, men anbudet togs icke emot. Hon
begärde arbete, men äfven derpå fick hon ett nekande svar. Hösten gjorde
längre promenader omöjliga, här var hon följd af nyfikna blickar —
kyrkbyn hade i det närmaste erhållit utseende af en liten stad, ty flere
slags menniskor hade der slagit ned sina bopålar. — O huru saknade hon
ej sitt lugna, trefliga Grönskog! — Hennes gång sträckte sig således
blott till kyrkogården; det föreföll henne mången gång, som äfven Feodor
der slumrat den eviga sömnen.
Emma Bärendorf och hon vexlade någon gång bref, när der gick bud, men
detta upphörde omsider, när modren erhöll ett bestämdt afslag på sitt
enträgna frieri för sonen.
Först i December erhöll Leonna bref från Ottilia, som svar på det hon
sjelf skref i September. Orsaken till detta för Leonna grymma dröjsmål
var, att hennes bref, inneslutet under Majorens kuvert, ankommit på en
tid, då hans fru dageligen väntade sin nedkomst. Det svarta lacket,
jemte tydliga spår af tårar, sade honom, att brefvet innehöll bedröfliga
nyheter; skäl nog för en älskande man, att ej lemna fram det, under så
kritiska förhållanden. Hon skulle få det, när all fara var förbi, men
han uppsköt det dag från dag, till dess han såg, att hennes oroliga
väntan efter bref från Leonna var lika skadlig.
Ottilias bref andades innerligt deltagande; hon beklagade att
omständigheterna nu förbjödo henne hasta till sin vän; likväl hoppades
hon, att nästa sommar se denna önskan uppfylld.
Majorens sista bref från Feodor var dateradt dagen efter drabbningen
vid Leipzig den 6:te Oktober förlidet år; men på officiel väg hade han
under sommaren erfarit att Feodor, straxt efter passagen öfver
Rhen-strömmen den 23 December, begärt och erhållit ett års
tjenstledighet för att återställa sin helsa......... äfvensom «för
enskilta familjeangelägenheter, som fordrade hans personliga närvaro.»
Majoren hade ej föreställt sig annat, än att det var för att resa till
sin fästmö, och hade derföre ej velat förekomma en angenäm
öfverraskning. Nu lofvade han uppbjuda allt för att skaffa henne säkra
underrättelser.
Utan tvifvel önska våra läsare äfven veta, hvarföre Feodor ej låtit höra
af sig och vi lemna fördenskull fragmenter ur de bref till Alexander,
som datera sig efter hans sista skrifvelse till Ivanoff.
— «Du kallar mig, «¯krigets, lyckans¯ och ¯kärlekens¯ skötebarn» och du
har rätt, åtminstone i de tvenne första fallen. Det öfverstiger mina
djerfvaste förhoppningar att vid trettiotvå år innehafva
öfverstelöjtnants grad, och hafva mottagit så många utmärkelser af min
höge Kejsares nåd, ännu mera: att se mig i besittning af en solid
förmögenhet, som, när jag tar afsked ur tjensten, tryggar mig och alla
de minas återstående dagar, om jag äfven icke erhåller något med min
tillkommande maka.
Du skall veta att jag är ende arfvingen till ett herregods, i den af
historien och skalder omtalta och besjungna sagorikaste nejd — ty huru
många minnen fästa sig icke vid ¯Rhenflodens¯ stränder!
Af mitt förra bref känner du den entusiasm, som allestädes mottog och
ledsagade oss genom Tyskland; de sjuke och sårade vårdades af
hjelpsamma, — ja ofta af sköna händer.
Sluteligen måste äfven jag duka under för utståndna mödor, och de af mig
för ringa ansedda blessyrer, dem jag någorlunda vårdslösat. Ett
feberanfall tvingade mig att stanna på denna sida om Rhen, under det
kamraterna framtågade mot Paris. Hos ett beskedligt landtfolk vårdades
jag af en läkare från det närbelägna —g. En dag, sedan febern ändteligen
gifvit vika, och endast efterlemnat en stark maktlöshet, kom min doktor
med anmodan från den gamla adelsmannen, under hvars herravälde detta
lilla ställe hörde. Då denne hört, att jag var så tillfrisknad, att jag
utan fara kunde transporteras med en bärstol, önskade han, att jag ville
tillbringa den återstående tiden på ¯slottet¯ — såsom det här benämnes —
sjelf vore han för gammal att komma till mig, och gerna ville han lära
känna en af landets befriare, o. s. v.
* * * * *
Slottets ägare var icke allenast en gammal man, tryckt af årens börda,
utan äfven af sorgens; sina tvenne tappre söner hade han förlorat i
befrielsekriget, och var nu ensam och öfvergifven, «ensam i ett för
honom fremmande slägte» enligt hans eget yttrande. Efter några dagar var
jag i stånd att gå omkring och bese rummen, och deras märkvärdigheter. —
— — —
«Ni har ännu ej sett min helgedom,» sade gubben en dag, och förde mig in
i ett kabinett, innanför hans sängkammare. Der visade han mig porträtten
af sina båda söner, aftagna i helt unga år; emellan dessa hängde
familjens stamtafla. —
Ibland de der förekommande namnen igenkände jag några, med hvilka jag
hört mina föräldrar vara i skyldskap; då först erfor den gamle mitt
familjenamn, som han väl icke efterfrågat (likväl trodde jag att han
hört det af läkaren). Titeln och «Sie» göra här namnet umbärligt. — Det
kom då i dagsljuset att han var min aflidne faders morbror. Godset hade
han i arf efter sin hustru. Hennes far, såsom utan manliga arfvingar,
hade, enligt det här antagna bruket, lemnat honom sitt namn.
Af sin syster, som af ödet blifvit förd till en helt annan ort, hade han
ej hört något på många år. Hon var redan död, när han erfor, att hon
varit gift med en Harlinghausen, att deras son ingått i rysk tjenst;
dervid blef det, tills han nu sjelf barnlös, utan någon närskyld, ofta
fallit på den tanken att det kanhända ännu fanns någon, den han kunde
anse som anförvandt.
* * * * *
Om få dagar var ett testamente uppsatt i laga form till min fördel. Den
gamle sökte öfvertala mig att ingå gifte med någon af den närboende
adelns döttrar. Men jag sade, att jag redan ingått en förbindelse med en
flicka i Finland. Han runkade väl smått på sitt gamla hufvud, men var
för mycket man på sina egna ord, för att icke finna, att jag borde stå
vid mina.
Med permission på ett år, ilar jag på hoppets och kärlekens vingar till
min finska flicka, men hvem går i borgen, att hon ännu älskar mig? En
sådan flicka har säkert haft många tillbedjare. Det är en hård
probersten att vara skild i fyra år från en älskare, med hvilken hon
hvarken är bunden genom föräldrarnas bifall eller annat vårdtecken — ty
säga hvad man vill, så är den enklaste ring ett magiskt band, som
slingrar sig omkring en flickas hjerta — af mig har hon ingenting.
Jag bör vara billig, äfven rättvis. Älskar Leonna mig ännu, så är jag
den lyckligaste under solen; men skulle hon fäst sig vid en annan, eller
är hon mig trogen endast för sitt gifna löftes skull, och tycker mera om
en annan, då älskar jag henne för mycket att vara egoist; hennes lugn
och lycka skulle då tillintetgöras af mig.
När jag anländt till Finland, får du åter höra af mig.» — — —
* * * * *
¯Andra brefvet.¯
Helsingfors i Juni 1814.
— «Jag hitkom i går sjövägen från Hamburg. Jag besökte der min mor, som
bor med sin syster på en liten villa nära Altona; deras stilla indragna
lefnad har skyddat dem för mången fara i den nyss förflutna oroliga
tiden.
Jag ville njuta af hennes öfverraskning, och berättade henne den lycka,
som händt mig, men det var likasom om hon fruktade för den flygtiga
gudinnans gåfvor. «Mången har lik dig med snabba steg gått uppför ärans
och lyckans branter,» sade hon, «men nedstörtat till sitt förra intet.
Derpå finnas högt uppsatta exempel.» — —
* * * * *
Här i H:fors tog jag logis på Rådhuskällaren; den oformligt feta
värdinnan förde mig i ett rum innanför biljardsalen, med försäkran att
alla andra voro upptagna, för högtidligheten andra dagen. ¯Freden¯
skulle nu här firas och jag beslöt att dröja öfver en dag.
Jag skickade till Kommendanten, major K*, för att anmäla min ankomst och
satte mig att anteckna något i min dagbok. Dörren till yttre rummet stod
halföppen, der var ingen när jag kom, men snart inträdde några unga
officerare, likväl så att jag icke kunde se, men väl höra dem; antingen
voro de okunnige eller likgiltige, om någon var i andra rummet.
På markörens förfrågan om de behagade spela, eller reqvirera något, sade
en af dem att de väntade på löjtnant Bärendorf, som bjudit dem dit.
Kyparen gick.
«Bärendorf skall ju vänta hit sin fästmö,» yttrade en.
«Så säger han åtminstone sjelf,» svarade en annan skrattande.
«Är det alldeles afgjordt redan?» frågade första rösten.
«Ännu icke,» svarade en tredje. «Det skall efter hvad han säger, afgöras
hos en gammal härboende friherrinna (en slägtinge till hans far), för
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Leonna: En skildring ur lifvet - 22
  • Parts
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 01
    Total number of words is 4365
    Total number of unique words is 1660
    28.9 of words are in the 2000 most common words
    38.7 of words are in the 5000 most common words
    43.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 02
    Total number of words is 4552
    Total number of unique words is 1650
    31.7 of words are in the 2000 most common words
    42.6 of words are in the 5000 most common words
    48.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 03
    Total number of words is 4679
    Total number of unique words is 1634
    32.2 of words are in the 2000 most common words
    42.7 of words are in the 5000 most common words
    47.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 04
    Total number of words is 4482
    Total number of unique words is 1688
    29.3 of words are in the 2000 most common words
    39.1 of words are in the 5000 most common words
    44.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 05
    Total number of words is 4648
    Total number of unique words is 1660
    31.1 of words are in the 2000 most common words
    42.4 of words are in the 5000 most common words
    46.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 06
    Total number of words is 4555
    Total number of unique words is 1597
    30.9 of words are in the 2000 most common words
    42.4 of words are in the 5000 most common words
    46.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 07
    Total number of words is 4470
    Total number of unique words is 1684
    30.2 of words are in the 2000 most common words
    40.4 of words are in the 5000 most common words
    45.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 08
    Total number of words is 4620
    Total number of unique words is 1559
    34.0 of words are in the 2000 most common words
    44.3 of words are in the 5000 most common words
    47.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 09
    Total number of words is 4633
    Total number of unique words is 1488
    31.8 of words are in the 2000 most common words
    42.4 of words are in the 5000 most common words
    46.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 10
    Total number of words is 4558
    Total number of unique words is 1605
    30.2 of words are in the 2000 most common words
    40.0 of words are in the 5000 most common words
    44.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 11
    Total number of words is 4535
    Total number of unique words is 1652
    29.7 of words are in the 2000 most common words
    40.0 of words are in the 5000 most common words
    45.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 12
    Total number of words is 4504
    Total number of unique words is 1659
    30.8 of words are in the 2000 most common words
    41.0 of words are in the 5000 most common words
    46.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 13
    Total number of words is 4484
    Total number of unique words is 1563
    31.4 of words are in the 2000 most common words
    40.9 of words are in the 5000 most common words
    46.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 14
    Total number of words is 4587
    Total number of unique words is 1672
    30.1 of words are in the 2000 most common words
    39.6 of words are in the 5000 most common words
    43.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 15
    Total number of words is 4599
    Total number of unique words is 1563
    31.1 of words are in the 2000 most common words
    40.6 of words are in the 5000 most common words
    44.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 16
    Total number of words is 4531
    Total number of unique words is 1616
    28.6 of words are in the 2000 most common words
    38.4 of words are in the 5000 most common words
    43.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 17
    Total number of words is 4561
    Total number of unique words is 1679
    29.2 of words are in the 2000 most common words
    40.8 of words are in the 5000 most common words
    45.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 18
    Total number of words is 4667
    Total number of unique words is 1647
    31.6 of words are in the 2000 most common words
    42.0 of words are in the 5000 most common words
    46.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 19
    Total number of words is 4661
    Total number of unique words is 1592
    32.5 of words are in the 2000 most common words
    42.6 of words are in the 5000 most common words
    46.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 20
    Total number of words is 4646
    Total number of unique words is 1678
    31.2 of words are in the 2000 most common words
    42.1 of words are in the 5000 most common words
    47.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 21
    Total number of words is 4608
    Total number of unique words is 1513
    33.8 of words are in the 2000 most common words
    45.1 of words are in the 5000 most common words
    49.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 22
    Total number of words is 4702
    Total number of unique words is 1590
    30.4 of words are in the 2000 most common words
    41.3 of words are in the 5000 most common words
    45.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 23
    Total number of words is 4662
    Total number of unique words is 1632
    32.2 of words are in the 2000 most common words
    42.7 of words are in the 5000 most common words
    47.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 24
    Total number of words is 4586
    Total number of unique words is 1545
    30.9 of words are in the 2000 most common words
    41.2 of words are in the 5000 most common words
    45.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 25
    Total number of words is 3001
    Total number of unique words is 1204
    33.0 of words are in the 2000 most common words
    45.2 of words are in the 5000 most common words
    50.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.