Leonna: En skildring ur lifvet - 20

Total number of words is 4646
Total number of unique words is 1678
31.2 of words are in the 2000 most common words
42.1 of words are in the 5000 most common words
47.1 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
hjerta, att hennes namn uttaladt i dödsstunden var den renaste,
trognaste kärlek, som klappat i en ung mans hjerta, samt en uppmaning
till Feodor att göra henne lycklig.
Obekant med kärleken, trodde han i början af deras bekantskap, att det
var deltagande i vännens lycka som drog honom till Leonna, men då hon
misskändes och åsidosattes af denna, lärde förtrytsamheten Schalinsky,
huru dyrbar hon var för honom sjelf. Afskedet upplyste honom
fullkomligt, men han hade kraft att dölja det och att arbeta för vännens
lycka.
Först efter några år upptäckte Feodor detta. Bland likgiltiga papper,
som tillhört den aflidne, fann han, bland andra poetiska utkast, en
klagan öfver en kärlek utan hopp, med önskan att dess föremål en gång
skulle lyckliggöras af hans vän: namnet «Loninka,» som der liksom i
andra små poesier förekom, lemnade honom intet tvifvel öfrigt. — — —
Sedan Leonna borttorkat de tårar, hon egnat den unga krigarens minne,
läste hon majorens bref; det innehöll äfven nyheter, som intresserade
henne så, att hon icke såg förrän både hennes far och bror stodo framför
henne; lyckligtvis hade hon redan förvarat Feodors bref.
«Det måste vara särdeles intressanta bref, som så upptaga din
uppmärksamhet,» yttrade Petter och såg forskande på Ottilias bref, som
låg öppet på bordet framför Leonna. Hon blef det genast varse och vek
hastigt ihop det.
«Har Ottilia skrifvit allt det der? då måste hon ha lika lätt för att
skrifva, som andra qvinnor att prata,» skämtade fadren och satte sig.
«Alltsammans, söta far! men det här är från major Ivanoff; pappa vet ju
att han alltid hedrar mig med några rader, när hans fru skrifver.»
«Han kan ju hvarken tyska eller svenska har jag hört sägas,» invände
Petter misstroget.
«Han låter sin fru först öfversätta hvad han vill skrifva,» upplyste
fadren.
«Det är bra artigt mot en flicka, som han icke känner.»
Petter mumlade något som lät nästan som «kjorteladjutant.» Men Leonna
föll hastigt in: «Vet pappa den här gången är majorens bref längre än
vanligt; det innehåller nyheter.»
«Och hvilka då min flicka? Låt oss höra.»
«Vår bekanta — löjtnant Schalinsky — har stupat i slaget vid Nikopolis.»
«Det var en ledsam nyhet! Det var skada på pojke! Jag hade en alltför
besynnerlig aning, när han hade så svårt att skiljas härifrån om
qvällen, du vet,» och kapten Nordenskans for med handen öfver ögonen,
och rösten var riktigt oklar af rörelse. Denna högst ovanliga
känsloyttring af fadren kom Leonnas tårar åter att rinna; Petter såg
något förvånad ut, men sade intet; han lyssnade, när hans far efter ett
litet uppehåll frågade: «Nå skrifver han något om vår raske vän,
löjtnant Karlowitsch?»
Varsnande brodrens spejande blick, svarade Leonna så likgiltigt hon
kunde, när hjertat klappade af glädje att få meddela denna nyhet i
brodrens närvaro.
«Han har blifvit befordrad till kapten, och fått en värja med orden,
skrifver majoren.»
«Till belöning för det att han förstod akta skinnet, kan jag tänka,»
inföll Petter.
«Derpå har han aldrig lemnat prof, men du, just du, borde blygas att
yttra något sådant om honom.» — Hvem kan veta hvad Petter fått höra af
sin nu uppretade far, om ej fru Palman sagt dem att maten var på bordet.
Ändamålet för Petters visit var, att få en summa penningar af fadren.
Det var en ingången borgesförbindelse, som skulle utbetalas, sade han,
och att han måste hafva lyckats, derom tviflade ej den, som såg honom,
när han reste hem. Leonna visste sig knappt hafva sett dylika
solskensblickar hos Petter.
Borgesförbindelsen var endast ett föregifvande. Saken var den, att
Petter var spelare och haft en «fördömd otur,» dertill ville han hafva
penningar; ty samma dag skulle de åter samlas hos en af hans bekanta för
att spela. Utomdess trodde han sig hafva gjort en upptäckt. De tårar
Leonna fällt öfver Schalinskys död, och den likgiltighet, hvarmed hon
talat om en annan viss person, kom honom att tro, det han, som Hedda
sagt, misstagit sig om Feodors böjelse för Leonna. Hon var således nu
fri, och många spekulationer korsade sig i hans egennyttiga hufvud.
Det dröjde ej länge, förrän Leonna åter erhöll ett bref af Feodor, som
han haft tillfälle att lemna Ivanoff vid förbifarten, då han reste
tillbaka. Men sedan hörde hon ej af honom på två år. Dessa måste vi gå
förbi, emedan derom är intet att säga.
Vi hafva följt Leonna vid dess uppträdande i samhällslifvet, det
inskränktaste likväl, som är tänkbart för en ung flicka med de förmåner
hon fått af naturen och lyckan. Hvad vi nu för tiden kalla uppfostran,
hade ej inverkat på henne. Och om vi uppehållit oss vid en hop
skildringar som mången skulle anse onödiga, småaktiga, så har detta icke
skett utan ändamål. Vi hafva med henne genomgått en lärokurs i
menniskokännedom och hade hon ej lärt sig att reflektera, och tänka
öfver hvad hon hörde och såg, hade hon blifvit en ganska vanlig flicka,
om hvilken vi ingenting haft att säga.
Under dessa två år blef allting sig likt; med första lärkan kom
friherrinnan Perlkrans ut till Löfsala, åtföljd af Emma, som aldrig
ville lemna tanten; Leonna besökte henne ofta, medan hon var der. Om
vintern korresponderades flitigt. Genom Ivanoff kände hon, att Feodor
åter var utsatt för krigets faror. Men vanan förminskar farhågan, och
hoppets blomsterstånd vissnar aldrig, det skjuter alltid grönskande
skott.
* * * * *
År 1814 återtaga vi berättelsens tråd, och börja med att göra:
=_Visiter._=
Med läsarens gunstiga tillåtelse, föra vi honom på korta besök i de hus,
der vi i föregående gjort bekantskap, för att se hvad tiden gjort för
ändringar i deras förhållanden. Om de icke alla äro intressanta, likna
de så många andra besök, som göras af vana, eller «_par complaisance_.»
Det första blir Smittska huset; men detta har andra innevånare.
Gubben Smitt har sedan ett halft år hvilat i grafven, sedan han i
veckotal vårdats af sin trogna Brita Caisa, som äfven blifvit enka under
tiden. Följande sitt fordna system, hade hon under sin fordna husbondes
sjukdomstid, i säkert förvar småningom bringat diverse, såsom:
silfverskedar, linnekläder och hvarjehanda annat. Att hon derunder
vidtog sina försigtighetsmått var säkert, men att hon helt och hållet
kunde dölja allt sådant för Hedda synes otroligt. Men som Brita Caisa
kommit under fund med något, som den andra ville begrafva i evigt
mörker, och Hedda utomdess kände, att kreditorerne vid fadrens död
skulle tillegna sig alltsammans, låtsade hon om ingenting. Hon inbillade
sig att genom denna efterlåtenhet hafva köpt Britas eviga tystlåtenhet.
Efter en «hederlig begrafning» den kreditorerna efteråt fingo betala,
återstod för Hedda ingenting annat, än att i fremmande hus söka sitt
bröd; men hvem vill taga emot den okunniga, den lättsinniga, som
overksamt bortslösat sin ungdom? I svågerns hus var hon en föga omtyckt
gäst, men hon måste likväl hålla till godo med deras kalla och tvära
bemötande; när hon ledsnade dervid, for hon bort på en tid till andra
bekanta. Vi skola snart träffa henne, der hon var bäst tåld, ehuru
vanskligt förhållandet äfven der var.
Medan vi äro i Lovisa, måste vi äfven erinra oss doktor Ström och hans
familj.
Den underbara källan var i förfall, och besöktes endast nu som förut, af
någon törstig arbetare, som hvarken tänkte eller trodde på dess
undergörande egenskaper.
Ehuru fru Ström i två år begagnat källans vatten, visade det ej någon
välgörande verkan på hennes humör, tvertom sades det att det onda
tilltagit, sedan det blef bekant, att mamsell Maschinka var ingenting
mindre än öfverstens svägerska.
Döttrarna af hvilka den yngre upplagan vuxit i de äldres kläder, voro
ännu allt — mamsellerna Ström.
Må vi ej heller glömma fru Snabbeck; det vore orättvist, då vi genom
henne fått och kanske ännu få mången upplysning. Hon mår förträffligt,
ehuru ålderdomen börjar taga ut sin rätt. Om vintren efterskickas hon af
sina gynnarinnor med häst och släda, ty utom sina förra lockande
egenskaper som omtyckt sällskap, uppodlar hon konsten att lägga i kort.
Och nu till Hertola.
Der återfinna vi frun lika som när vi gjorde hennes aldraförsta
bekantskap, det vill säga i sängen, bakom skärmen, med sina tvenne
hundar. Dörren till det lilla väggskåpet ofvanföre står öppen; i nedra
afdelningen se vi en silfverkanna med lock; denna fylld af fraggande öl
hade nyss blifvit inburen af Hedda Smitt, som varit här en tid. —
Sannolikt för att svalka sig hade hennes nåd tömmt hälften deraf i
första draget — ty att dömma efter den mörkröda anletsfärgen, var hon
mycket varm.
Hedda hade åter gått ut. Straxt derpå hördes någon komma åkande; af
hundarnas glada skällande fann vår fru, att det var «Matte,» som kom
efter en eller par veckors frånvaro. Hon föresatte sig att duktigt banna
upp honom, men han hördes icke af. Otålig vorden, bultade hon i väggen
som gränsade till kökskammarn; en piga kom: tillfrågad, svarade denna
att «hans nåd» kommit hem, och lagt sig på soffan i farstukammarn, att
mamsell Hedda, sedan hon först sörjt för att Hektor och Diana, som varit
med, fått mat, nu höll på att koka fisk åt hans nåd, som ej ätit middag
ännu. Köksan var på höängen.
Ännu högre blossade rodnaden i fruns ansigte, hon utbröt häftigt. «Jag
anses då för en nolla i mitt hus! Säg mamsell, att hon genast kommer
hit!»
Det dröjde likväl en stund, under hvilken frun gjorde några fåfänga
försök att resa sig. När Hedda sluteligen kom, fick hon uppbära några
mindre vänskapliga förevitelser för «onödigt fjesk.»
«Om jag» fortfor frun, «på din egen begäran lemnar dig mina nycklar, för
att gå i hushållet, när vi äro allena, så behöfver du väl icke fjeska
och göra dig till för Matte ändå, som har mig att tacka för allt, hvad
han har, — och hvad är tacken derför? Jo, si det, att han flackar
omkring och förstör mina pengar, och lemnar mig allena här, med en
sjuklig kropp, och bekymret för en stor hushållning.» — — Hon måste
upphöra för att hemta andan.
Stucken af dessa förebråelser, trodde likväl Hedda sig vända allting
till det bästa, när hon leende anmärkte: «att ingen skulle anse henne
för sjuklig, hon som hade den vackraste färg, och såg ut som sjelfva
helsan.» Men det var att gjuta olja på elden.
«Nog tror jag, att både du och Matte gerna såg mig aftynad och blek,»
utbrast hon. «Han hade då hopp att få gifta sig för tredje gången. Menar
du, att jag icke redan före vårt giftermål såg, huru du gjorde dig till
för honom. Men då skulle mina pengar betala hans skulder! Jag ångrar ej
mer mina synder, än att jag var en sådan tok.» — —
Hedda skyndade ut, och frun somnade snart från alltsammans, sedan hon
ännu engång svalkat sig med silfverkannans innehåll.
Läsaren inser lätt, att frun funnit allt större smak för det spirituösa.
Det härrörde af ledsnad. Hon såg sig öfversedd af sin man och hans
slägt; till det senare kunde vara skäl förhanden, men icke till
svartsjuka, hvarken på mannens eller Heddas sida. Men denna sjukdom är
alltid en följd, när hustrun är ett tiotal år äldre än mannen. Undantag
kunna finnas, men sällsynta äro de.
Likväl är hon ej alltid sådan, vi nu skildrat henne. Vissa mellantider
är hon bra, det är, när mannen är hemma; om han då äfven har fremmande
och roar sig, är det ¯hon¯ som spenderar. Hon är då fru i huset, gästfri
och munter. Men far han bort, återfaller hon i sitt förra lynne.
Hedda, som känner dessa periodiska anfall, far bort på en tid, men
kommer snart tillbaka.
Flere än en vinter, trifdes icke fru Bärendorf på landet. Ehuru de måste
inskränka sig både till rum och lefnadssätt, lefde de ändock i staden om
vintern. Sommaren tillbragtes på Johanneshof, i samma omgifning.
Fröknarna Strutz hade likväl ekonomiska skäl att der gäspa fram sin
vinter, och syntes vara verksammare än förr. Dertill var «grannastanten»
orsaken, menade Maja Stina, när hon kom ut med herrskapet om våren, och
såg det linnegarn fröknarne spunnit för husets räkning.
Både lagmannen och hans fru hade sökt att hålla sonen i godt minne hos
Nordenskans och hans älskvärda dotter; huru de lyckades få vi snart
erfara. — Hittills syntes den unga förhoppningsfulle «löjtnanten» haft
ringa framgång. Men en händelse hade inträffat, och hans mor lofvade
försöka en mästerkupp!
Major Möllerstedt hade vandrat all verldenes väg. Vittjande sina
fiskbragder hade han plumsat in på den svaga vårisen, och dog i följd af
det kalla badet. Han hade varit en beskedlig, men inskränkt man, som
genom ackord, uppnått kaptens grad i svensk tjenst; då han tog afsked,
fick han majors titel; gifte sig, och erhöll med sin hustru det lilla
Vestervik, lät henne styra bäst hon gitte med hushåll och jordbruk, och
öfverlemnade sig helt och hållet åt sin passion för fiske, som i motsats
med andra ¯passioner¯, har den fördelen att vara importabel. De hade
fisk för eget behof, och kunde äfven föryttra hvarje år så mycket
insaltad, att man derigenom betäckte andra behofver. ¯Fyra raska
gossar¯, blefvo allt som de vexte till, föräldrarnes biträde. Den äldste
gick, emot sin mors önskan, in vid militären. Fadren önskade att han som
¯caput¯ för familjen, skulle hafva en titel. Sonen åter harmades öfver
att några af de sysslolösa, och öfvermodige grannarne benämnde hans
faders hus med: «fiskarfamiljen»; derföre antog ¯han¯ tjenst. Snart
fattade han tycke derför, och har likasom mången annan Finne, på denna
bana gjort heder åt sin nation.
Föregående sommar hade friherrinnan Perlkrans åter gjort ett besök på
Johanneshof. Majorskan hade då det nöjet, och företrädet framför R—ska
familjen, att se henne hos sig. Hon fann stället både trefligt och väl
odladt och nämnde sedan ofta majorskan som ett exempel för husmödrar. En
blick i framtiden visar oss Emma som en svärdotter, som träder i den
driftiga husmodrens fotspår.
Nu lemne vi dessa flygtiga bekantskaper för att draga kretsen närmare
omkring de handlande personerne i vårt lilla drama.
Hvar och en, vi läre känna under vandringen i lifvet, har dock gerna en
slags individualité, åtminstone en egen uppfattning af lifvet; sitt eget
sätt att behandla andra. På vårt öde kunna de blott sällan inverka, men
desto mera på vårt tänkesätt, vårt omdöme. För den reflekterande, äro
menniskorna äfvenså olika till sitt inre värde, som yttre utseende.

_Leonna._
«Ach, om icke du skönheten såg
i lidandets stunder.
Aldrig du skönheten sett.»
¯Schiller.¯
Nu bedja vi läsaren följa oss till — kyrkbyn; det är en eftermiddag i
september, någon tid efter sedan vi gjorde våra visiter.
Befallningsmannens schäs står förespänd på gården. Sedan han är väl
borta, inträda vi i hans boning. Salsdörren står öppen till förstugan,
men vi se ingen; likväl höra vi bekanta röster; Hedda är åter hos sin
syster.
«Huru var det nu med Leonna?» frågade Marie. «Hvad har hon för sig?»
«Hon sofver», svarade Hedda. «Hon har eljest skrifvit både i går och i
dag. Det måste vara rörande epistlar, ty hennes ögon voro uppsvällda af
gråt, när jag förde upp hennes middag, som nästan står orörd ännu.»
Marie svarade icke. En välljudande barnröst frågade nu: «Hvad är detta
för ett kort, söta moster? Jag har frågat mamma, men hon svarar ej; hon
bara läser, och har varit ond på Malla hela dagen.» Det senare sade
barnet likväl i en slags hviskande ton. Hedda svarade som vanligt. «Det
är hjerterknekt, mitt lilla gull; och om du spår, betyder det en
fästman.»
«Hedda!» ropade Marie med sträng röst, «kan du icke lära flickan det som
är godt, så låt bli att prägla i henne sådana dumheter! hvartill ha de
gagnat dig sjelf?» —
Vi lemne systrarna att ordvexla, bäst de gitta, för att uppsöka Leonna,
som vi hört vara här; varsamt och tyst gå vi uppför trapporna för att ej
väcka henne, och se oss nu omkring i rummet. Läsaren känner ju
vindskammarn med utsigten åt planen. Det är sig likt och likväl så
olikt, man ser att det nu mera ständigt är bebodt. Några af de möbler,
som fordom sågos i hennes rum på Grönskog, äro nu här, dessutom en
skrifpulpet, som tillhört hennes far; klaffen är nedfälld, der ligger
ett sammanviket, men ännu oförsegladt bref. Genom det tunna postpappret
ser man de täta raderne, äfvensom spåren af fällda tårar.
Leonna slumrar på en låg hvilosäng; hvad hon är blek, månne det är den
svarta drägten som gör henne sådan? Ack nej, man ser tydligt, att
antingen sjukdom, eller hjertgripande sorg, kanske båda tillika, ändrat
hennes utseende och blekt kinden. Vacker är hon likväl alltid; i vårt
tycke kan hon nu till och med kallas ¯skön¯. Förut liknade hon en väl
tecknad, med lefvande färger målad kopia af ungdomsgudinnan, hvars späda
men behagligt rundade former, utmärkte helsa och lif. Smålöjet lekte på
dess läppar, skalken i dess öga. Små kärleksgudar tycktes leka i de
täcka groparne när hon log; och nu — — — — — tror man, att det är ett
mästerverk af den forngrekiska mejseln, der konstnären i alabaster
försinnligat ¯smärtan¯ hos en vek och skön själ, som förlorat det
dyrbaraste hon haft på jorden. — —
Den bleka kinden stöddes af venstra handen, hvars bländande hvithet och
afmagring var så mycket mera synlig, som den vida svarta klädningsärmen
nedsjunkit och blottade halfva armen. Den högra handen låg tryckt mot
hjertat, liksom för att hämma dess oroliga klappande. De långa mörka
ögonhåren glänste af nyss utgjutna tårar; en lindrig ryckning i de bleka
läpparna utvisade, att hon insomnat efter en stark sinnesrörelse.
Sof, sof, goda flicka, måtte sömnens hulda genius med sin valmodoft
bringa frid åt ditt hjerta, medan vi undersöka innehållet af det bref vi
omtalat:
¯Leonna¯ till ¯Ottilia¯.
«Först för några dagar sedan erhöll jag ditt bref, men ansåg mig för
svag att läsa det förut, ty vet, att jag varit sjuk, mycket sjuk. De
säga att jag haft blodstörtning. — Väl kände jag en stickande smärta i
mitt bröst jemte yrsel i mitt hufvud, och trodde mig äfven se blod under
de förvirrade fantasier, som följde den till förtviflan gränsande
smärtan att förlora min älskade far; sedan jag förut var sårad genom en
föregående förlust, och — — — men jag glömmer att du är helt och hållet
okunnig om hvad din stackars Leonna lidit, denna för henne olyckliga
sommar. — — «Olycklig?» Ja, för mig har det varit en pröfningens tid.
Gud gifve att jag måtte blifva bestående i hopp, kärlek och tro!
Öfvergifven af alla mina jordiska stöd, har jag blott dig att meddela
mig åt, och du är så långt borta. Likväl tyckte jag, när jag någon gång
slumrade, att du sväfvade omkring mig, jag kände fläkten af din
andedrägt, när du tillhviskade mig tröst och hopp, — vaknad ur min
dvala, var den vackra synen försvunnen och rummet tomt; eller kom min
svägerska och hennes syster, som gjorde mig frågor, eller
föreställningar, som i stället att trösta, upprefvo de ännu blödande
såren. — —
Förlåt denna klagan! mina tankar hålla sig jemnt vid det närvarande, då
jag först borde underrätta dig om det förflutna. — — —
Det bref jag skref i slutet af Maj, sade dig att allt var i ordning på
Löfsala, för att der mottaga min dyrbara moderliga vän, men jag fick
straxt efter ett bref från Emma Bärendorf; hon skref, att tanten, hvars
helsa, under denna vinter varit ombytlig, ej fått läkarens tillstånd att
resa så lång väg. Jag tror mig äfven hafva sagt, att hon för sin helsa,
kanhända äfven för Emmas skull, flyttade med första vinterföret till
Helsingfors.
Emmas bref uttryckte mycken oro; ty ehuru tanten ej beklagade sig, sågs
tydligt, huru hon med hvar dag blef mera kraftlös och affallen, och
gamla Anna hade märkt, huru hennes fru sökte i all tysthet ställa
allehanda i ordning, hvilket allt lät förmoda att hon anade sitt nära
slut.
«Hon har så ofta talat om dig dessa dagar», skref Emma. «Nu har jag på
hennes begäran skrifvit mamma till. Uppfyller hon tants önskan och
kommer hit, så afhemtar hon dig säkert, så framt hon nemligen är på
Johanneshof; hvarom icke, bör du öfvertala din pappa att han följer dig,
eller förskaffar dig säkert ressällskap hit; kom bara snart, derom ber
din bekymrade ¯Emma¯.»
Med hvilken längtan jag väntade fru Bärendorf, inser du lätt, ty pappa
kunde ej slita sig ifrån den nya tingsbyggningen, som han åtagit sig,
och som skulle vara färdig till hösten. Ändtligen kom hon, Jeanette var
med; hon brydde sig ingenting om tantens sjukdom, utan var bara
pickhågad att se staden, der hennes äldsta bror nu vistades. Han hade
sagt, att der var så muntert, att en teatertrupp var i staden, o. m. s.
Nog var tant Perlkrans affallen, men glädjen öfver vår ankomst lifvade
henne, och aldrig kunde jag ana den förlust som så snart träffade mig
och Emma. — —
Dagen efter vår ankomst skulle man fira «Freden;» redan tidigt om
morgonen voro stadens innevånare i rörelse. Det skulle bli stor parad,
med musik på torget, gudstjenst i kyrkan, der ¯Te Deum¯ skulle
sjungas. Stor middag på Rådhuset. Om aftonen skulle ett «frispektakel»
gifvas på theatern.
Gudstjensten var högtidlig, aldrig hade jag sett så mycket folk
tillsammans, läktarne hotade att falla ned. Ingen kunde med mera rörelse
och andakt instämma i lofsången: «O, Gud vi ¯lofva¯ Dig,» än jag. Kriget
med dess fasor var förbi, och Feodor lefver och skall återkomma! — Så
jublade otaliga glädjeröster inom mig; hvarje ord predikanten uttalade,
fann väg till mitt hjerta. Hans hänförande vältalighet lyfte själen på
trons och hoppets vingar upp till Den, som styrer länder och rikens
öden, för att föra dem och menniskorna till det föresätta målet. — —
Huru olika uppfattade ej de båda systrarne denna stund. Jag fällde
ymniga tårar, Jeanette kunde knappt låta bli att skratta när hon såg mig
så upprörd.
Unge Bärendorf hade förskaffat oss biljetter till spektaklet. Ehuru det
var ett för mig obekant och efterlängtadt nöje, ville jag likväl vara
hemma hos tant, ty jag erfor af hennes Anna, att hon varit mycket sämre,
medan vi voro i kyrkan, men tant tillät det alldeles icke; sade sig må
mycket bättre; hon vore endast matt och önskade ostörd hvila.
Efter aftal kom Bärendorf, med en af sina kamrater, för att afhemta oss.
Den förra höll sig så uteslutande vid min sida, att de som mötte oss,
ofelbart ansågo oss för ett förlofvadt par, efter de följde oss med
långa blickar.
Jag hade föreställt mig theaterhuset stort och vackert, men våra herrar
stannade framför en gammal, grå, förfallen lada nära Esbo tullport,
utanför hvilken en hop folk skockat sig; jag ämnade just fråga, hvad här
var på färde, när de bådo oss stiga in. Det var således Thalias tempel i
Helsingfors.
Vi hade våra platser på ländstolarne. Jag hade bett att få sitta emellan
fru Bärendorf och Emma; det var mig lofvadt, men frun hade arrangerat
så, att jag väl hade Emma till venster, men hennes bror till höger. Det
misshagade mig storligen; men vi hade kommit sent, och ett ombyte af
platser vore att väcka en allmän uppmärksamhet, sade hon; i detsamma
uppdrogs äfven ridån.
Från theatern hörde jag det så länge saknade tyska språket.
Det var en opera som gafs, «författad för tillfället,» sade Bärendorf.
Fredens gudinna, eller genius, nedkom ur en sky, bland landtfolk af
många nationer, alla i olika klädedrägt. Hon förkunnade fred öfver hela
Europa. — Bravorop och handklappningar genljödo rundt omkring mig. Bland
de första tyckte jag mig igenkänna en röst, som så många gånger kommit
mitt hjerta att klappa, vid kommandoropen under exercisen på vår stora
plan, i den fordna glada tiden. Ovilkorligt vände jag nu om mig och såg,
två bänkrader bakom oss, några officerare af högre rang, bland dem —
Feodor. Ja det var han. — Jag kan ännu icke tvifla derpå; väl något
förändrad, men hans drag äro för djupt intryckta i mitt minne.
¯Han¯ såg ej mig, och jag måste vända om hufvudet, ty den odrägligt
sjelfkäre Bärendorf, som satt på den sidan, trodde förmodligen att jag
velat se på honom, ty han lade sin arm på ryggstödet bakom mig och sade
mig några af sina vanliga plattheter.
Förspelet var slut, karlarne och äfven min påhängsne granne, stormade ut
i fria luften. Jag egde nu frihet att se mig om. Feodor var borta.
Jag fick Emma att byta plats, för att obehindradt kunna se ditåt, men
han återkom ej mer. — —
Sedan gaf man «Petter den tredjes lifkusk;» för mig var pjesen utan
intresse, mina tankar voro på annat håll.
När nu de andra, sedan de kommit hem, pratade om hvad de sett både utan
och innan för scenen, var jag tyst och förstämd, ett mål för Jeanettes
skämt och sarkasmer. Jag lyssnade blott om någon skulle tala om Feodor,
men hvem kände honom här? O, om jag fått visa honom för min
vördnadsvärde vän! — — — — Dagen derpå deltog jag ifrigt i de andras
promenader kring stadens gator och trädgårdar, sprang hemma i kapp med
Jeanette till fönstren, blott någon militär af hans hållning gick förbi
— men allt förgäfves.
Hade vår förbindelse stått på samma punkt som förut, hade detta varit
högst obetänksamt handladt, men nu hade jag min goda fars bifall. Du vet
att jag för honom upptäckt allt; då det var mig omöjligt att dölja den
oro som pressade mitt hjerta, då jag med säkerhet visste att Feodor
varit med i striden mot fransoserne vid deras utdrifvande från Moskwa,
äfvensom sedermera vid Beresina. När jag sedan genom din goda man fick
säker underrättelse, att han lefde och, utom tvenne lindriga blessurer,
genomgått dessa eldprof, och då var med på segertåget till Paris, var
pappas glädje nästan lika stor som min egen, och han lofvade med öppna
armar emottaga honom som sin son.
Om några dagar skulle fru Bärendorf fara hem. Hvad skulle jag göra? En
bestämd aning sade mig, att han försvunnit härifrån för att fara till
mig, men här qvarhölls jag af pligt och erkänsla. Jag förtrodde mig nu
som alltid till min andra mor, för att låta henne bestämma mitt
handlingssätt, sedan jag öfvertygat henne, att jag ej misstagit mig om
personen. Se här hennes ord: — «Det vore illa af mig att afhålla dig
från att träffa den, som har din fars bifall, men besinna sjelf mitt
barn, hvad verlden — och verld kalla vi ju de menniskor som omgifva oss
— hvad de skulle tänka och säga, om du genast vände hem, utan att kunna
uppgifva något skäl derför, när de veta, att du ärnat blifva hos mig en
tid. Har din Feodor rest för att se dig, träffar han ju din far, och får
genom honom veta hvar du vistas, och då erhåller du snart antingen bref,
eller ett besök af honom sjelf. Huru välkommen skall han icke blifva, om
jag finner honom värdig min Leonna! och jag, innan min svaga lifstråd
brister, får lägga ditt öde i en redlig mans hand.»
Jag blef qvar, lycklig att vara så älskad af henne.
I anledning af freden tillställdes också en bal. Vi blefvo alla bjudna,
men hvarken Emma eller jag läto öfvertala oss att lemna den kära
sjuklingen. Jag ådrog mig derigenom lagmanskans stora missnöje. Hon
syntes ega ett eget intresse att bland fremmande menniskor visa mig i
sällskap med sonen. Nog måtte hon hafva både sett och hört, att han
aldrig kan blifva mig annat än likgiltig; ty jag har aldrig sökt dölja
detta.
Dagen före balen, medan frun och Jeanette snodde omkring i bodarna,
besökte sömmerskan m. m., öfverfölls tant af en grym nerfkramp; «detta
är tredje gången,» sade Anna, «men så häftig och långvarig var den ej
förut.» Den efterträddes af sådan kraftlöshet, att hon ej förmådde tala
på halfva dagen; ögonen voro vältaliga ändå.
Dagen derpå syntes tant vara bättre, och damerna gingo på sin kära bal.
När de voro borta, kallade hon mig och Emma till sig, tackade oss för
vår barnsliga kärlek och tillgifvenhet, anbefallte Emma åt min vänskap,
talade sedan om den glädje, hon erfor att snart komma till Allfadrens
boning och der träffa de sina. Derpå föll hon i en djup och välgörande
slummer och vaknade först, när midnatten var förbi. «Gå och lägg er
barn,» sade hon. «Gud låter mig nog ännu en gång se solen.» Men vi
väntade tills lagmanskan kom från balen. Hon ville nu vara hos sin tant,
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Leonna: En skildring ur lifvet - 21
  • Parts
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 01
    Total number of words is 4365
    Total number of unique words is 1660
    28.9 of words are in the 2000 most common words
    38.7 of words are in the 5000 most common words
    43.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 02
    Total number of words is 4552
    Total number of unique words is 1650
    31.7 of words are in the 2000 most common words
    42.6 of words are in the 5000 most common words
    48.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 03
    Total number of words is 4679
    Total number of unique words is 1634
    32.2 of words are in the 2000 most common words
    42.7 of words are in the 5000 most common words
    47.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 04
    Total number of words is 4482
    Total number of unique words is 1688
    29.3 of words are in the 2000 most common words
    39.1 of words are in the 5000 most common words
    44.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 05
    Total number of words is 4648
    Total number of unique words is 1660
    31.1 of words are in the 2000 most common words
    42.4 of words are in the 5000 most common words
    46.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 06
    Total number of words is 4555
    Total number of unique words is 1597
    30.9 of words are in the 2000 most common words
    42.4 of words are in the 5000 most common words
    46.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 07
    Total number of words is 4470
    Total number of unique words is 1684
    30.2 of words are in the 2000 most common words
    40.4 of words are in the 5000 most common words
    45.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 08
    Total number of words is 4620
    Total number of unique words is 1559
    34.0 of words are in the 2000 most common words
    44.3 of words are in the 5000 most common words
    47.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 09
    Total number of words is 4633
    Total number of unique words is 1488
    31.8 of words are in the 2000 most common words
    42.4 of words are in the 5000 most common words
    46.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 10
    Total number of words is 4558
    Total number of unique words is 1605
    30.2 of words are in the 2000 most common words
    40.0 of words are in the 5000 most common words
    44.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 11
    Total number of words is 4535
    Total number of unique words is 1652
    29.7 of words are in the 2000 most common words
    40.0 of words are in the 5000 most common words
    45.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 12
    Total number of words is 4504
    Total number of unique words is 1659
    30.8 of words are in the 2000 most common words
    41.0 of words are in the 5000 most common words
    46.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 13
    Total number of words is 4484
    Total number of unique words is 1563
    31.4 of words are in the 2000 most common words
    40.9 of words are in the 5000 most common words
    46.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 14
    Total number of words is 4587
    Total number of unique words is 1672
    30.1 of words are in the 2000 most common words
    39.6 of words are in the 5000 most common words
    43.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 15
    Total number of words is 4599
    Total number of unique words is 1563
    31.1 of words are in the 2000 most common words
    40.6 of words are in the 5000 most common words
    44.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 16
    Total number of words is 4531
    Total number of unique words is 1616
    28.6 of words are in the 2000 most common words
    38.4 of words are in the 5000 most common words
    43.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 17
    Total number of words is 4561
    Total number of unique words is 1679
    29.2 of words are in the 2000 most common words
    40.8 of words are in the 5000 most common words
    45.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 18
    Total number of words is 4667
    Total number of unique words is 1647
    31.6 of words are in the 2000 most common words
    42.0 of words are in the 5000 most common words
    46.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 19
    Total number of words is 4661
    Total number of unique words is 1592
    32.5 of words are in the 2000 most common words
    42.6 of words are in the 5000 most common words
    46.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 20
    Total number of words is 4646
    Total number of unique words is 1678
    31.2 of words are in the 2000 most common words
    42.1 of words are in the 5000 most common words
    47.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 21
    Total number of words is 4608
    Total number of unique words is 1513
    33.8 of words are in the 2000 most common words
    45.1 of words are in the 5000 most common words
    49.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 22
    Total number of words is 4702
    Total number of unique words is 1590
    30.4 of words are in the 2000 most common words
    41.3 of words are in the 5000 most common words
    45.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 23
    Total number of words is 4662
    Total number of unique words is 1632
    32.2 of words are in the 2000 most common words
    42.7 of words are in the 5000 most common words
    47.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 24
    Total number of words is 4586
    Total number of unique words is 1545
    30.9 of words are in the 2000 most common words
    41.2 of words are in the 5000 most common words
    45.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Leonna: En skildring ur lifvet - 25
    Total number of words is 3001
    Total number of unique words is 1204
    33.0 of words are in the 2000 most common words
    45.2 of words are in the 5000 most common words
    50.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.