Leonna: En skildring ur lifvet - 05

taflor: troppar af fotfolk, ridande kosacker, ja ofta hela regementen
med fanor, kanoner och trossvagnar, äfvensom transporter af sjuka och
fångar. De stadnade merendels vid foten af backen för att hvila sig, och
Ottilia kunde desto bättre betrakta dem från sin höga ståndpunkt.
Mången af våra läsare skall, liksom Leonna, undra huru den unga, eljest
något försagda, flickan vågade dröja i denna enslighet, ty aldrig mer än
en enda gång lät fru Palman öfvertala sig till en dylik promenad. När
hon då hunnit höjden, och sett sig omkring, begrep hon ej hvad fröken
Ottilia kunde finna för nöje i att se en stor sjö, en skog och några
simpla boningshus, hvars innevånare äfven icke ingåfvo något intresse,
menade hon. Ottilia gick sedermera allena dit, och fann sig så road af
sitt arbete, der sällskap endast varit störande.
Men första gången hon der öfverraskades af en af de taflor vi nyss
antydt, darrade hon visst af fruktan att upptäckas, och bäfvade vid
åsynen af menniskor, som då ännu, besynnerligt nog, ansågos för våra
fiender; men hon blef likväl deruppe; ty eftertanken sade henne det vara
vådligare att begifva sig på återvägen, när många individer af troppen
ströfvade omkring till de närbelägna gårdarne; och mötet med dem skulle
skrämma henne vida mera. Hon hukade sig således ned bland de stora
stenarna här uppe, säker att vara dold af träden nedanföre.
Sedan hon en tid afhållit sig från detta favorit-ställe, beslöt hon
likväl att fatta mod, och tillika vara försigtig. Hon anlade en drägt,
hvars färg bortblandade henne med de omgifvande föremålen, och snart
vågade hon med ¯konstens¯ egna mod i sin själ fatta partier, dem hon
sedan med ¯konstens¯ hand öfverflyttade på pappret — den fria naturen
som bakgrund.
Hon visade Leonna den sten, som tjenade henne till bord och en lägre som
hon sjelf beklädt med torf; der hon äfven ofta var sysselsatt med annat
handarbete.
Ludvig som, under det flickorna pratade, genom kikaren betraktat sjöns
bländande yta, kom nu för att säga det vara tid att begifva sig hem. Men
ännu en gång såg Ottilia sig omkring; hvem vet, tänkte hon, om jag, som
nu får se mig omkring i andra bättre begåfvade länder, icke någon gång
rätt hjertligt skall sakna denna enkla omgifning. Då föll hennes blick
äfven på landsvägen, men ingen syntes der. Hon vände sig för att gå, då
blef hon varse att Orest, Ludvigs hund, liksom lyssnande såg åt samma
sida; snart började han skälla, och allas ögon riktades nu mot vägen.
Högst uppå den höga backen syntes en simpel släde med kur af bastmattor.
I flygande fart gick det utföre; lyckligtvis tog släden den riktning,
att bråddjupet undveks, men den bar omkull; tre personer, som der haft
sin plats, lågo snart utåt vägen; hästen, som fått fria tyglar, stadnade
ej förr, än vid slutet af backen.
Allt detta var gjordt inom ett ögonblick.
Personerna utgjordes af skjutsgossen och en soldat; den tredje, som
befunnit sig inbäddad i släden, sannolikt en officer, låg nu der utan
att röra sig, oaktadt soldatens bemödande att resa honom. Skjutsgossen
gjorde några fåfänga bemödanden att resa sig; och våra vänner, som
deltagande sågo detta uppträde, fruktade att något ben blifvit skadadt.
«Låt oss intet stå här och lemna dessa arma menniskor utan hjelp,» sade
Ludvig. «Jag skall söka närmaste vägen till stället. Skynda ni
emedlertid hem och skicka Jakob hit med häst och släde. Bed fru Palman
hafva en säng i beredskap, ty jag förmodar att den afdånade är en sjuk,
efter han tyckes varit inbäddad.»
Ludvig begaf sig utför berget, i den riktning landsvägen låg, åtföljd af
Orest, och likasom det kloka djuret insett hvarthän hans herre ville gå,
sprang han förut och banade sig väg genom småskogen, och gaf genom
omisskänneliga tecken sin glädje tillkänna, när hans husbonde, litande
på hans instinkt, följde hans anvisning.
Emedlertid tillryggalade flickorna, jagade både af onkelns uppmaning och
eget medlidande, återvägen med otrolig skyndsamhet. «Vänta Leonna, låt
oss hvila här några ögonblick!» ropade Ottilia och fattade tag i sin
väninna. «Komma vi så här inrusande på gården, tror fru Palman att det
händt onkel någon olycka, och då blir hon utom sig; ty har icke jag
bättre färg än du, så se vi ut som dödsbud.»
«Ack, kanhända han också är död; han rörde sig ju intet.»
«Vi skola hoppas det bästa,» svarade Ottilia med en lätt rysning.
Åt Jakob, som högg ved på gården meddelades genast kaptens befallning;
sedan sökte de upp fru Palman. Gumman runkade väl något på hufvudet,
öfver allt detta väsende «för en rysses skull,» men hennes goda hjerta
drog icke allenast försorg om att en säng fördes in i salen, utan Jakob
måste äfven taga med sig både ättika och slagvatten. Han fick utomdess
sträng förmaning att icke «söla,» på det att den «stackaren» ej länge
skulle undvara den hjelp, hon kunde åstadkomma genom omslag och
baddningar m. m. — —
Det första föremål Ludvig träffade, der han trängde sig fram genom
busksnåret invid vägen, var hästen och det illa medfarna åkdonet.
Soldaten som gått villrådig fram och åter, uppgaf ett glädjerop vid hans
åsyn. På bruten finska bad han om bistånd för sin herre, som han ej
vågat lemna ensam der på vägen. Han svor öfver skjutsgossen, som var
orsaken till hela olyckan, och nu så vrickat sin fot, att han ej var
till ringaste nytta.
Ludvig begaf sig genast till hans herre, som ännu låg orörlig, med
dödsblekt ansigte; men pulsarnes matta slag sade dock, att lifvet ej
flyktat. Ludvig erinrade sig lyckligtvis vinet, som fru Palman trugat på
honom; denna välmening, öfver hvilken de nyss skämtat deruppe på berget,
var ett medel att återkalla de flydda lifsandarna; ty snart syntes en
svag rodnad på den bleka kinden, ehuru ögonen ännu voro tillslutna.
Under deras samfälta bemödande att gifva honom en sittande ställning,
mot de uppstapplade dynorna, såg Ludvig med bedröfvelse, att venstra
armen var afbruten; en på vägen liggande krycka tillkännagaf att han
utomdess led af fordna blessyrer; på tillfrågan sade soldaten, att hans
major kom från lazarettet i Åbo, och var nu stadd på resa till
Petersburg.
Undertiden hade Jakob hunnit dit; med förenade krafter lyftes majoren i
släden; Ludvig satte sig bredvid för att stödja honom. Gossen sattes på
framsätet bredvid drängen, kibitkan fördes efter i släptåg af soldaten.
De hemma varande på Rönnbacka stodo alla på gården i orolig väntan, när
det sorgliga tåget anlände. Så snart majoren blifvit införd och bragt i
säng, öppnades ådern af Ludvig, som lyckligtvis egde någon kirurgisk
skicklighet. När blodet begynte rinna, öppnade patienten ögonen, men
tillslöt dem åter i det han framstammade namnet «Vasilij.»
Karlen var som hufvudyr af glädje, och öfverhopade Ludvig med
välsignelser, både på finska och ryska språket.
«Här fordras verksammare hjelp än jag kan åstadkomma,» sade Ludvig
bekymrad. «Känner du någon af de officerare, som nu finnas i Lovisa;
bedrar jag mig icke, så är nummern densamma.»
«Hvad jag det gör! det är ju vårt eget regemente. Majoren skulle just
fara dit för att taga afsked af sin bästa vän!» försäkrade karlen.
«Far då genast dit, och hemta hit din majors vän och en skicklig
fältskär. Här har du pengar till skjuts, min häst och karl föra dig till
gästgifvaregården.»
«Tack, tack goda herre, men behåll edra penningar,» och karlen tog fram
en nyckel, öppnade en reskoffert, och framtog penningar ur ett litet
schatull, läste väl igen alltsamman, men lemnade koffertnyckeln åt
Ottilia, som tillika med Leonna stod på något afstånd från den sjuke,
som åter fallit i dvala; brydd ville Ottilia afsäga sig denna
förtroendepost, och visade honom till onkeln. «Nej mamsell, förvara den
ni, tills gamla «Waska» kommer tillbakas; ni är god; ni har gråtit öfver
hans herres olycka!» Med dessa ord lade han nyckeln i hennes hand, den
han sedan, utan alla omständigheter, liksom förseglade genom en
smällande kyss, och skyndade ut.
Leonna kunde ej låta bli att skratta, när Ottilia högt rodnande, torkade
den kyssta handen med sitt förkläde.
«I karlens beteende låg sympati,» skämtade Leonna, «ty hvarföre gaf han
den ej åt mig? men han såg nog, att mina tårar gällde olyckan i
allmänhet, men dina personen.» — —
«Hur kan du skämta nu?» sade Ottilia mildt förebrående. «Dessa
anletsdrag, ehuru aftärde genom sjukdom och plågor, tillhöra visst ingen
vanlig menniska. Tänk dig honom som en främling, aflägsen från allt kärt
han eger på jorden. Kanhända lefver hans mor, hvars enda stöd och
förhoppning här hos oss utandas sin sista suck. Kanhända ännu ömmare
band» — — — Hon kunde ej uttala meningen.
«Förlåt goda Ottilia, du är alltid bättre än jag; derpå tänkte jag
icke.»
Genom Ludvigs driftiga försorg hade skjutsgossens ledvridna fot kommit i
skick, sedan Vasilij afrest. Med bekymmersam oro i sin blick, stod nu
den menniskoälskande mannen vid den sjukes läger; flere symptomer sade
honom, det feber var i antågande.
På en gång nämnde han åter namnet Vasilij, och uttalade en hel mening på
ryska språket i det att han med temmeligen sansad blick såg sig omkring,
utan att likväl blifva varse flickorna, som höllo sig åt andra sidan af
rummet.
Ludvig tilltalte honom först på finska, sedan på tyska språket, men han
syntes förstå intetdera, men till fransyskan lyssnade han liksom till
kända toner. Ludvig fortfor, och sade «Vasilij vara borta för att hemta
läkaren.» Han svarade ej, men räckte Ludvig handen; tecknade, att han
var törstig, men ville ej dricka annat än vatten, ehuru fru Palman hade
flere slags soppor i beredskap; han tillslöt åter ögonen, och lemnades i
ro.
Ludvig vinkade flickorna in i nästa rum. «Påminner du dig hjelten vid
eldsvådan i Borgå?» frågade han sin brorsdotter.
«Ack ja, det gör jag visst,» och Ottilia såg på honom med spänd väntan.
«Bedrar jag mig ej, så är detta samma man, ehuru förändrad han också är
genom sjukdom och de plågor han nu lider; derföre motser jag läkarens
ankomst med ännu större otålighet än förut. Vi kunna tyvärr ej vänta
honom förrän sent i afton, och väntans timmar skrida alltid fram med
blytyngder, då glädjens deremot ha vingar.»
«Att ge tiden bättre fart, måste onkel berätta något om «hjelten.» Jag
ser på Ottilia, att hon önskar detsamma; nog måste han vara en
intressant person, eller huru Ottilia?» och Leonna såg leende på sin
väninna, som rodnade lätt.
De satte sig så att de genom den halföppna dörren kunde iakttaga den
sjuke, och Ludvig begynte:
«Förliden våras var jag färdig att segla ut, då vinden kastade om; som
det var bättre förtöja i hamnen, än att kryssa utanföre, var jag ännu
hela veckan i land, der tiden blef mig lång nog, utan verksamhet. En dag
gick jag för att helsa på en åldrig enkefru, hvars son föregående året
gjorde resa med mig, men nu har gifvit sig till handeln; — en odugling i
det hela. — Modren hade en liten gård vid ändan af staden, och lefde
knappt nog med hyran för tvänne rum; för egen räkning hade hon ett litet
och ett större rum, jemte ett kök; men inqvartering innehade nu det
större, och deras betjening låg samt kokade i köket.
Mitt besök gjorde gumman en stor glädje. Hon är en af de få menniskor,
som icke klaga, utan anse lifvets bekymmer, som en del af det «dagliga
bröd,» hvarom vi bedja; hvarje liten glädje ansåg hon som en nådegåfva
af Gud.
När jag frågade, huru hon som ensamt fruntimmer, kunde slå sig ut med
dessa menniskor, för hvilka hon ej kunde göra sig begriplig, svarade
hon: «Ibland har jag visst haft svåra varelser att göra med, som pockat
sig till långt mer, än hvad man var skyldig att gifva dem; men så finnes
det bland dem äfven goda och deltagande menniskor. Gifve Gud, att jag
alltid finge behålla den kaptenen, som nu bor här. Det är en hederlig
menniska! Icke nog dermed, att han håller sträng ordning med folket; han
låter ingen dag gå förbi, utan att visa prof på sitt goda hjerta. Alltid
förser han mig med ett godt mjukt bröd, ty han inser nog, att den gamla
behöfver sådant. Ofta är han ute och jagar; hemkommen, delar han alltid
med sig af jagten. Behöfver jag uträtta något, är hans folk till tjenst.
Han är rigtigt ond, om han ser mig bära några vedklabbar på armen. Ingen
som kan vara mera öm och god!»
Jag kände huru mycket hon försummades af sin egen — —
«Hur förstår ni hvarandra,» frågade jag, «talar han svenska eller
finska?»
«Intetdera. Vi tala hvar sitt språk, men förstå hvarandra bra nog ändå;
och när tecken icke vilja förslå, hvisslar han efter en soldat, som
talar finska.» — — —
Från förstugan hördes i detsamma en lång gäll hvissling genomskära
luften.
Det var kaptenen, som kallar ihop sina sångare: underrättade mig frun.
«Halfva staden samlas här omkring om aftnarna för att höra på dem,»
tillade hon.
Om en liten stund begynte äfven sången. Frun öppnade sin kammardörr, på
det jag skulle både höra och se. Sångpersonalen utgjordes af åtta
soldater i grå kapprockar. En ung man, med rak hållning och
herrskareblick i vackra välbildade anletsdrag, trakterade konstmässigt
en tambour de basque. Som han endast var klädd i en enkel men snygg
nattrock, omknuten af ett officersskärp, gissade jag genast att det var
kaptenen, ehuru jag ej rätt kunde förena hans stolta utseende med hvad
gumman omtalat.
En annan i uniformssyrtut, skötte ett par messingstallrickar, som i mitt
tycke skadade den verkeligen vackra harmoniska sången.
En soldat kom och rapporterade något för kaptenen, i blinken skingrades
hvar åt sitt håll. Vi undrade ännu, hvad detta kunde betyda, när
kaptenen inträdde i fruns rum, omklädd i en uniform af groft kläde.
Genom den finska tolken bad han sin värdinna ej bli skrämd, fastän elden
var lös, och tillsade henne att ej gå hemifrån. Innan hon hann fråga
hvar det brann, var han borta; vi sågo honom ila förbi fönstret åtföljd
af soldater.
Äfven jag skyndade bort, men lofvade återkomma med underrättelse från
elden.
Elden var i en motsatt del af staden. Jag rättade min gång efter röken,
men det blåste starkt och vädret spridde den åt flera håll, och de
krokiga gatorna förvillade mig; sluteligen såg jag folk samladt på den
så kallade qvarnbacken, dit begaf jag mig också.
I ett plantage på andra sidan om denna backe låg en gammal reslig lada,
fordom begagnad till torkning af tobaksblad; stänger korsade sig der i
alla riktningar. Ett hörn upptogs af halm, ett annat af gammalt
körredskap, nära dörren var en hyfvelbänk, bräder och hyfvelspån; en
karl, som arbetat der, hade vid eldens utbrott legat i djup sömn utanför
dörren. Huru elden kommit lös, visste ännu ingen.
Vägg i vägg med ladan var en stuga, der fattigt arbetsfolk bodde, men de
hade alla varit borta på arbete, utom en sjuk gammal man, som tillika
var lam. Efter hvad folket omkring mig sade, hade elden först fattat i
mellanväggen. Kojan var också nästan nedbrunnen, när jag kom dit. Gubben
hade blifvit räddad, och det ringa husgerådet hade ock blifvit bergadt
af en rysk officer och dess folk.
«Ja Gud välsigne honom!» sade en qvinna, som stod nära mig med ett barn
på armen. «Se huru han fäktar der i elden.» Mina blickar följde hennes
anvisning.
Ett dussin våghalsar refvo ned det återstående af ladan, anförde af min
ryska kapten. Brandsprutan var nyss anländ och i full verksamhet. Der
stod nu min hjelte lik en af forntidens heroer, ömsom omgifven af elden
från de brinnande stängerna, och den då och då uppblossande halmen, än i
fara att dränkas af de framslungade vattenmassorna, eller qväfvas af
röken. — Oaktadt allt detta var det han, som styrde alla företag genom
eget exempel. Hans kommandostämma öfverröstade lågornas hväsande,
brändernas sammanstörtande. — — — —
När faran var förbi, lemnade han den rökande ruinen. Ansigte och händer
voro svärtade af sot, kläderna förbrända på flera ställen; sådan begaf
han sig till det ställe af plantagen, dit hans folk burit den lama
gubben, jemte de bergade sakerna. Här omringades han af några qvinnor
och barn, som ville kyssa hans händer, men han gjorde en afvärjande
rörelse, och aflägsnade sig hastigt, sedan han gifvit den ena af
hustrurna en vink att följa sig.
När jag, enligt mitt löfte, återvände till den gamla frun, mötte jag
samma hustru, bärande tvenne stora limpor, åtföljd af en soldat med en
dylik börda.
Kaptenen, som redan ömsat kläder, stod inne hos min värdinna, som sökte
öfvertala honom att låta smörja sina med brännblåsor öfvertäckta händer
med jäst. Han skrattade. Men då jag äfven fann detta nödigt, och på
fransyska språket, som jag trodde han förstod, prisade medlet som
välgörande, gjorde han en nekande, ehuru höflig åtbörd, och gick ifrån
oss. —
«Hvarföre trodde onkel att han förstod fransyska?» frågade Leonna.
«Jag hade skäl dertill, ty när jag kom tillbaka, följde en vacker
pudelhund med skällande hustrun, som gick bort. Han tillropades då af
kaptenen med orden: «Garçon! ici mon Garçon!» Då som nu sväfvade ett
visst uttryck öfver hans ansigte, som sade att han förstod, ehuru han
antingen ej ville eller kunde svara mig.
När jag sedan gick bort, stod han på gården och kastade boll med en
liten flicka.
«Ja sådan är han,» utbrast hans värdinna, som följde mig ut. «Han är
otroligt barnkär, och flickan får alla aftnar kasta boll en stund med
honom. Och der står han äfven nu med sina uppbrända händer.»
När jag om hösten kom tillbaka, var han borta; redan vid pingsttiden
hade hans afdelning ombytt station. Från Sibbo, der de rastat några
dagar, hade kaptenen sändt gumman några skjutna änder, sedan dess hade
hon ej hört något af honom.
Innan Ludvig slutat sin berättelse hade den ena starka febersymptomen
infunnit sig efter den andra, med allt kortare mellanskof. Ludvigs oro
steg med hvarje minut. Han tog hatt och käpp, begaf sig utåt vägen,
liksom detta kunnat påskynda den väntade hjelpen.
Det led allt mera till aftonen; det var en afgjord sak, att det skulle
vakas öfver den sjuke, men hvem af våra tre fruntimmer skulle göra det,
ty pigorna voro ingalunda att lita på. «En af oss vakar turvis med Maja
Lisa,» föreslog Leonna. «Fru Palman är gammal och behöfver hvila.»
Deruti instämde äfven Ottilia.
«Fröknarna mena visst väl, men de äro för unga och oerfarna dertill, och
tror ni väl att jag finge sofva, om jag äfven lade mig? Hur underligt
det går till här i verlden,» yttrade gumman. «Hade tusende tungor sagt
mig i går aftes, när vi talade om hur ryssen under förra ofreden, var
svår och faslig att tänka på, att jag nu med nästan moderligt bekymmer
tänker på en ryss![3] Det är som om jag känt honom i många år.» —
Fotnot 3:
Här måste läsaren minnas, att detta tilldrog sig år 1810, då de gamla
¯svenska¯ sympathierna, hvilka numera äro gångna till stoft, ännu
stundom då och då ville spöka.
Förf:s anm.
Flickorna hade ofta skrattat åt hennes lilla antipati mot «ryssen,» och
Leonna svarade derföre leende: «Orsaken är väl den, att vi hört så
mycket godt om denna rysse; men just derföre får icke fru Palman vaka
allena, Ottilia och jag måste dela förtjensten, lika som vådan; ty
besinna bara att läkaren och majorens vän, väl äfven äro ryssar — men i
alla fall ha vi i onkel en tapper riddare.» Det blef afgjordt, att
första vakten skulle tillfalla Ottilia.
Ludvig var ännu frånvarande; frun bestyrde om qvällsvarden. Vid ett
fönster åt gårdssidan, upplyst af månen, som uppnått trefjerdedelar af
sin rundning, sutto flickorna; derifrån kunde de iakttaga hvarje rörelse
af den sjuke, utan att han kunde se dem. Länge hade han nu legat orörlig
och tyst, men på en gång spratt han häftigt till och uttalade långa
meningar.
Flickorna sågo oroliga på hvarandra, ovissa hvad de borde företaga;
sluteligen gick ändå Ottilia fram till sängen, med sin milda musikaliska
stämma frågade hon på fransyska, om han åstundade något.
Under ett fåfängt bemödande att resa sig, for han med handen öfver den
breda pannan, liksom han velat skingra de bilder som febern
framgycklade, sedan hvilade hans blick på hennes ansigte. Ottilia allt
mera förlägen, bjöd honom ett glas limonad, men han såg blott på henne,
som stod der liksom förklarad af månskenet, ty något annat ljus hade de
icke. Då han icke tog emot den tillbudna drycken, ville hon aflägsna
sig, men hindrades genom en rörelse, en förändring i hans ansigte; ty
förvåning, öfverraskning och glädje uttalade sig efter hvarandra i de
vackra anletsdragen, och på den renaste fransyska utropade han: «Anna!
min goda, ljufva Anna, är det verkeligen du!»
Ottilia, som äfven hette Anna efter sin farmor, blef helt häpen, men
insåg snart att majoren sannolikt i yrseln tog henne för en annan; någon
förmodligen honom kär person. — Kanske, tänkte hon, är det nu bäst att
ej taga honom ur denna villa, och sade derföre: «gör då Anna till
viljes, och läska sig med denna helsosamma dryck; den skall göra majoren
godt.»
«Ja du är Anna, min egen älskade Anna,» sade han åter fördjupad i hennes
åskådande. «Men huru har du kommit hit, eller är jag» — — han fortsatte
ej meningen — fantasin tog ett annat språng. — «Men hvarföre kallar du
mig ni och ¯major¯? Är jag icke mera din Konstantin? Eller har han — han
befallt dig förneka din första, bästa vän? Du skall och bör icke lyda
honom!» ropade han med en febersjuks hela häftighet.
Utomordentligt bestört, beslöt Ottilia dock att så mycket möjligt var
ingå i hans idéer, hon sade, att hon vore hitkommen för att vårda honom
som sjuk. Kallade honom du och Konstantin, allt under böner, att han
skulle vara stilla, icke bemöda sig att tala, och dricka det hon bjöd
honom. Det lyckades äfven.
Ur stånd att sjelf resa sig, måste flickan med sin venstra arm
understöda hans hufvud, medan han tömde glaset, sedan sjönk det åter
ned, innan hon hann draga undan armen. Han tog hennes högra hand, lade
den sedan på sin heta panna, och hans ögon uttryckte så mycken
tacksamhet, men de slötos snart af matthet, och han återföll i sin förra
dvala.
Ottilia drog varsamt undan sin arm och lade ned hans arm. Sedan smög hon
sig åter till sin plats vid fönstret, der Leonna, ett förundradt vittne
till denna scen, ville öfverhopa henne med frågor, men Ottilia lade
fingret på sina läppar, visande på patienten, sedan på rummet innanföre;
och varsamt smögo de sig dit.
Man hade tagit bort bokskåpet, som stängde dörren till fru Palmans rum,
och de gingo dit, emedan de der hörde onkelns röst. Han hade fåfängt
spejat efter de väntade.
Ottilia berättade under en rodnad, den hon likväl sökte dölja, huru
majoren i yrseln talat en så god fransyska; ansett henne för en bekant
person, vid namn Anna; sagt sig sjelf heta Konstantin; och efterkommit
hennes begäran och druckit ett helt glas limonad försatt med kylande
pulver; men att hon kallat honom «du» och «¯Konstantin¯,» derom nämnde
hon icke ett ord. Hvarföre? det visste hon ej sjelf, vi lemna det till
läsarens gissningsförmåga eller åt dem, som med en flytande gåspenna
anatomisera qvinnohjertat.
Snart blef den sjuke åter orolig. Då fick Ottilia det lyckliga infallet,
att försöka musikens verkan på hans sinnen; det lyckades så, att han ej
allenast blef stilla och lugnare; till och med ett svagt leende spred
sig öfver anletsdragen.
Leonna hade efterkommit allas önskan och gått till hvila i fru Palmans
rum, ty klockan hade redan slagit elfva. Ludvig gick tyst och orolig
fram och åter, och rökte sin pipa, under det Ottilia fortfor att locka
milda toner från pianot, när ljudet af en kurirklocka nådde deras öron;
snart stadnade de efterlängtade vid trappan.
Den officer, som åtföljde läkaren var vår nya bekanta, «löjtnant
Karlowitsch.»
I stället för en längre skildring, så väl af det förflutna som det
närvarande, lemnas ett bref i läsarens händer, som under denna natt
skrefs af Feodor Karlowitsch till en af dess fordna kamrater i Dorpatska
kadetskolan, nu mera guvernements-sekreteraren i X...
* * * * *
Gode Alexander!
=Rönnbacka= April 1810.
Jag längtade att se, huru du genom dina glasögon vill på din karta taga
reda på, i hvilken del af Finland jag nu befinner mig; men gör dig ingen
fåfäng möda — detta lilla ställe är icke upptaget i något geografiskt
verk, ehuru det sannerligen skulle förtjena det, ty ehuru det blott
liknar en bättre bebygd bondgård, bebos det likväl af englar! — —
Ja, ja, skratta du, jag står vid mina ord, och återtar dem aldrig. Jag
menar härmed icke, som du kanhända tror, bekjortlade englar, ehuru några
sådana äfven lära finnas här; jag menar menniskor, välgörande menniskor,
hvars dygder upphöja dem till rang och värdighet öfver andra ¯stoftets¯
barn.
«Det der är godt och väl, men deraf blir jag icke mycket klok,» säger
du, och frågar huru jag förfaller i sådana deklamationer. Nå väl jag
vill försöka ordna de verkeligen sammanfösta händelser, som passerat den
senare hälften af innevarande dag, och ehuru i närvaro af — — ja det får
du veta sedan — berätta dig allt så skämtsamt och vidlöftigt som möjligt
är, för att — hålla mig... vaken. —
För att taga igen min skada efter tvänne nätters vakor, den ena på
assemblén, den andra på vakthållning, beredde jag mig på en försvarlig
«siesta;» ur bästa sömnen väcktes jag upp af min Gregor. — Nu är jag
eljest, som du vet, temmeligen öfverseende mot dessa arma satar, som i
godt och ogjordt väder alltid nödsakas stå på tå för andras nycker, men
detta tilltag var dock för starkt!!
Färdig att med barska ord, kanske också med åthäfvor, sätta mitt
husbondvälde i behörig respekt, såg jag — fastän ännu yrvaken, en dylik
figur stående vid dörren, som jag genast igenkände. Det var Ivanoffs
gamla trogna Vasilij!
Du vet huru som ¯allt¯ hvad som rörer denna stolta, ädelsinnade man,
intresserar mig, oaktadt alla hans små besynnerligheter. — Kanhända är
det just de, som fästa mig vid honom. Lika godt, jag säger nu som förut:
i hans lif finnas hieroglyfer, som endast en längre bekantskap kan
dechiffrera, du vet äfven huru vår blef afbruten.
När jag såg Vasilij, trodde jag att hans herre äfven var nära, men
karlens bedröfvade uppsyn motsade denna min förmodan. Af den berättelse
han då och sedan under den resa, jag hufvudstupa måste företaga, afgaf,
vill jag gifva dig ett kort sammandrag.
Som du väl måste erinra dig från det bref, jag skref i början af
Oktober, sjuknade Ivanoff i följd af fordna blessyrer under det vi
bivuakerade vid Porkala och strapatserna der. Det blef fråga om
amputation, då han fördes till Åbo lazarett, men det gick icke så långt;
ty efter ett halft år, blef han der så vida återställd, att han kunde gå
med kryckor. Oförmögen att tjena längre fick han afsked som major, med
pension och en ny orden; den första erhöll han tillika med blessyrerna
vid Åbo; men han är också invalid vid 30 år!! —
Han ärnade sig nu till hemmet för att sköta sin helsa, men ville dock
hvila ut några dagar i Lovisa, för att taga afsked af mig och
kamraterna.
I Borgå hade han haft nattläger hos en gammal fru, hans fordna värdinna;
hon, som blifvit högst bedröfvad att se honom så medtagen af sjukdomen,
ville ändteligen hafva honom att dröja der en tid, för att återhemta
sina krafter innan han reste vidare. Men han lät ej öfvertala sig. En
tattarqvinna hade då varit den första de mötte, detta bebådade enligt
Vasilijs oförgripliga tanke intet godt.
Jag går förbi mannens vidlöftiga beskrifning, huru de sedan stjelpte i
en backe. Nog af, majoren låg som död, skjutsbonden med foten ur led,
och Vasilij i tusende ångest. Då kom «liksom ned från himlen en svensk
herreman, som talade finska» — något, i parentes sagdt, bra sällsynt i
denna trakt af Finland. — Han hade besörjt om häst och släde, som förde
majoren till hans boning. Sedan affärdade han Vasilij till staden, för
att hemta läkare, jemte någon bekant till majoren. Innan Vasilijs afresa
hade denne väl vaknat ur sin svimning, men ena armen var afbruten.
Att jag och vår skicklige men buttre regementsfältskär ej sölade, kan du
nog förstå; båda älskade och aktade vi den tappra Ivanoff; vi åkte i