Leonna: En skildring ur lifvet - 09

Maria förebrådde systern dess opassande frågvishet, i saker som ej det
ringaste rörde henne. Hedda svarade knotande: «Det är då aldrig väl,
bure man sig aldrig så förnuftigt åt. Leonna och jag önskade i dag gå
litet ut för att hemta frisk luft; med detsamma ville hon se efter
gossens grönsiska, som du sjelf hörde henne lofva Greta Lisa i går. Och
då jag vet att du och svåger ej vill, att någondera af oss hvarken
Leonna eller jag skall träffa löjtnant Karlowitsch, ville jag veta när
de voro upptagna af sina göromål. Nu erfor jag genom mina ¯opassande¯
frågor, att vi i hela två timmar äro säkra för dem.»
Saken föll, men om Maria varit misstänksammare denna gång och mindre
närsynt, hade hon sett löjtnanterna i verksamhet på planen från tre till
fem, ehuru de höllo sig på så långt afstånd som möjligt.
De inkast, Leonnas grannlagenhet och medfödda känsla för det passande
gjorde mot ett sådant möte, måste nu ge vika för nödvändigheten. Först
villrådig genom Feodors enträgna önskan att få med henne öfverlägga
något, som rörde bådas framtida väl; sedan den fatala händelsen på
vägen. Hon måste träffa honom, för att förekomma alla svåra följder för
brodern; följder, dem fadrens yttrande gifvit henne anledning att
frukta; väl kunde hon ej tilltro Feodor en sådan hämdlystnad, men
förnuftet hviskade dock tviflande: «du känner ju honom så litet ännu.»
De båda flickorna vandrade således på utsatt tid till den låga,
torftiga, men snyggt hållna stugan. Leonna besörjde genast om fogeln,
gaf den hampfrö och vatten, och satte sig sedan med hufvudet lutadt mot
handen vid bordet, under det att Hedda från flera håll spejade efter de
väntade. När de inträdde genom den låga dörren, öfverfölls Leonna af en
darrning. Hon stod der blyg och förlägen, då Hedda deremot helt glad och
ogenerad gick dem till mötes. Det låg en viss vana i hennes uppförande.
Genom Hedda och Schalinsky kom ett samtal i gång. När hon berättade att
svågern icke kommit hem från fadderskapet, och efter hvad hon hört,
kanske dröjde borta i flera dagar, vexlade herrarna leende, men högst
uttrycksfulla blickar emellan sig.
Leonna tog då tillfället i akt, och sade att hon just kommit hit, för
att säga huru högeligen missnöjd hennes far var öfver uppträdet på
landsvägen. Hon bad löjtnant Karlowitsch tro att det ej var så illa ment
af Petter som det såg ut.
Feodor sade sig hafva glömt hela saken, och bad henne alldeles icke oroa
sig. Hans belöning var en öm och tacksam blick af henne.
Schalinsky måste tillfredsställa Heddas nyfikenhet, som ej hört något om
det förefallna. «Det vore lyckligt om befallningsman Nordenskans alltid,
liksom den gången, hade försoningens engel med sig,» yttrade han
småleende.
«Försoningens engel?» frågade Hedda, som ej begrep honom, «försoningens
engel! det lär vara Maria det, som löjtnanten ger ett så vackert namn?
men ingen vet bättre än jag, huru litet hon förtjenar det.»
Hedda hade, Leonna ovetande, tagit med sig en flaska vin och några glas,
och städade nu fram det på bordet. När den skälmska Schalinsky anmärkte
huru väl det klädde henne att vara värdinna, fjeskade hon mer än nödigt
var. När Leonna önskade sig vatten för att uppblanda sitt vin, tillböd
Hedda sig att hemta det från en källa, några stenkast derifrån;
Schalinsky följde henne, och gaf Feodor en betydande vink.
Hvad Leonna nu erfor bekräftade hennes oroliga men obestämda aning,
regementet hade fått uppbrottsorder att marschera tillbaka inåt
Ryssland. Hvilken dag de skulle bryta upp, kände ännu ingen; de voro
ingen stund säkra, och återseendet stod i Försynens hand. De borde
således nu öfverenskomma om säkerhet för en brefvexling — — — men nu
återkom Hedda med vattnet, oaktadt Schalinsky genom sitt gyckel, sökt
uppehålla henne i det längsta: genast uppfattade han orsaken till de
älskandes betryckta sinnesstämning, och började tala om deras förmodade
snara aflägsnande från orten, men på ett sätt, egnadt att lifva de
älskandes förhoppningar.
Med den honom egna vältalighet, talade han om den smärta mången af dem
skulle lida, som här lemnade kära och älskade föremål: detta skedde
endast med korta, lätt skuggade drag, men lifliga voro de färger,
hvarmed han målade återseendets glädje, de skulle återkomma och med
stolthet nedlägga sina eröfrade troféer för de älskades fötter,
subalternbojorna vore då affallna, och bröstet kanske prydt af ordnar
och band. —
Feodor tvingade sig äfven att synas munter, men det ville ej lyckas, och
— Hedda var den som höll honom räkning derför. «Efter vi så snart komma
att skiljas, så låtom oss träffas så ofta tillfället medgifver. Vilja
herrarna åter möta oss här vid samma tid som nu i morgon? — men det lär
icke låta göra sig,» tillade hon vid närmare eftersinnande.
«Jag ville just anhålla om denna godhet» svarade Feodor; på en
uppmanande vink af sin vän. «I morgon kunna vi ännu disponera om dessa
timmar, sedan är det mera osäkert.»
«Ack herre Gud!» ropade Hedda helt betagen af tonen i dessa ord. «Så
snart bryter ni väl icke upp härifrån?!»
«Å nej, men göromålen hopa sig,» genmälte Schalinsky, «men hvad är det
som kan hindra damerna i morgon?»
«Det är ju lätt för er att gissa,» svarade Hedda. «Öfversten och hans
fru gifva en bal åt grannarna häromkring; ehuru bjudningen till dansen
sker i ingeniör A—s namn, hvars fru var i staden och gjorde stora
upphandlingar. Jag lofvade henne då, att komma ut; Maria och jag följas
åt, ty bjudningen skedde medan Petter var hemma, och han antog den» — —
—
«Då vore det oartigt af oss, att hindra mamsell Hedda från ett så
interessant nöje,» inföll Feodor något förhastadt. «Men ärnar fröken
Leonna sig äfven dit?»
«Nej,» svarade hon. «Vi ha aldrig haft något umgänge der i huset, och
det gläder mig rätt mycket att vi icke blifvit bjudna; ty detta nöje är
mig ganska likgiltigt.»
Feodors blick uttryckte mera än ord.
«Men herrar officerare måste väl dit, och då råkas vi. Huru skulle det
eljest gå med dansen?» skämtade Hedda.
«Vi äro alla, utom den vakthafvande, inviterade på thé hos öfversten i
morgon afton, och måste, om också blott på en stund, infinna oss. Äfven
jag, men — jag är icke road af dans den här årstiden,» tillade Feodor
med tonvigt.
«Sommar och vinter, höst och vår, allt är det lika för mig,» försäkrade
Hedda. «Men hvem vet ändå,» tillade hon villrådig, «kanske ingen balresa
blir af för mig heller, då ställer jag en löfruska i hörnfönstret åt
planen till, och vi infinna oss här på samma tid som nu.»
«Hvilken intrigmakare har ej gått förlorad, när Hedda blef qvinna?»
skämtade Schalinsky, när vännerna derefter arm i arm togo omvägen kring
kyrkogården, medan flickorna gingo den vanliga.
«Sannt, och jag ville önska att Leonna hade en del af hennes
uppfinningsgåfva, då skulle jag nog träffa henne allena.»
«Du menar väl blott för detta tillfälle; ty bevare dig Gud för en sådan
hustru! ty när hon en gång upphörde att intrigera för din skull, gjorde
hon det säkert för andra.»
Feodor skrattade; kallade honom för en filosof utan skägg. Schalinsky
försäkrade ganska allvarsamt, att filosofin, det vill säga förnuftet,
ingalunda består endast i skägget.
* * * * *
Ingen astronom kunde ifrigare kika efter en nyss upptäckt komet, än
Feodor efter löfruskan i det af Hedda utmärkta fönstret; men alltid
förgäfves. Vännerna intogo redan sin middag, och språkade om deras
felslagna förhoppningar.
Då inträdde en ordonnans, som anmälte, att den vakthafvande officern
insjuknat och Schalinsky, den närmaste i ordningen, skulle intaga hans
ställe.
«Farväl både rendez-vous och soupé! nu får du gå allena,» sade han och
knöt på sig skärp och ringkrage.
«Af det första blir det ändå ingenting,» yttrade Feodor misslynt. «Men
såg du hvem som körde in på deras gård; förmodligen var det brodren?»
«Jag vet icke,» svarade den andra och gick.
Feodor gaf sig åter ut på planen, men ingen oliveqvist vinkade sin
fridshelsning till hans stormande hjerta. Vid fyra tiden, såg han tvenne
fruntimmer resa bort i hvar sin schäs. Hedda med sin syster, tänkte han.
Leonna har nu visst icke mod att gå allena till kojan, men så framt
brodren icke är hemkommen, kan jag väl kanske träffa henne i afton ändå,
om också blott för att lemna henne ett bref. Lifvad af detta hopp, lät
han manskapet göra venstersväng och marschera upp närmare till
boningshuset; då såg han det ominösa fönstret stå öppet; en hvit
fruntimmersarm syntes tillika med en stor löfqvist; det såg ut som
armens ägarinna ifrigt jagat ut en insekt. Sedan slogs fönstret
bullersamt igen, och den «¯talande qvisten¯» ställdes mot glasrutan.
Hvem var gladare än vår Feodor, som snart såg skymten af en ung qvinna
långsamt vandra den väg, som förde till mötesplatsen. Ingen af hans
rekryter längtade mera än han efter befrielsetimmen. Den kom, och han
skyndade andra vägen.
Stugans dörr stod öppen. Flickan, med en liten svart duk knuten om
hufvudet, stod der framme vid fönstret och pysslade om fogeln i buren,
liksom omedveten att någon kom in. Feodor nalkades tyst, och lade sakta
handen för hennes ögon. «Hvem är det?» frågade han.
«Löjtnant Karlowitsch.» Hon vände sig — han såg — Hedda!
Oangenämt öfverraskad, vågade han ej låta märka sig. «Ni är allena?»
frågade han.
«Ja, och äfven löjtnanten? Är Schalinsky icke med?»
«Nej. Han blef kallad på vakt. Men fröken Leonna? Har hon farit på
dansen? Var det verkligen hon som åkte bort med er syster?»
En ögonblicklig förlägenhet spordes i Heddas drag, men den försvann
genast och hon svarade sedan fermt: «Ja visst reste hon bort med syster
Marie.»
«Och mamsell Hedda? Ni reste icke ni, som kom ut på landet bara för
dansens skull?»
«Jag uppoffrade gerna detta nöje för att göra er till viljes,» sade hon
och räckte honom handen. «Ni syntes ej gilla sällskapet, och dansa får
jag nog en annan gång.»
Säg sjelf värde läsare, var icke ett sådant yttrande från en flickas
läppar, smickrande för en ung mans egenkärlek, och Feodor kunde ej låta
bli att tacksamt trycka den mjuka handen i sin. Den tanken att Hedda,
den lättsinniga Hedda, för hans skull försakat ett henne så kärt nöje,
och Leonna antagit ett, som hon sjelf sagt vara henne ¯ganska
likgiltigt¯, gjorde att i ett ögonblick som detta, då hans hjerta
svällde af harm öfver gäckad förhoppning — att, säga vi, Hedda syntes
honom i långt fördelaktigare dager än någonsin tillförene. Hon vann
äfven derigenom, att en viss förlägenhet, en aning om det orätta af
hennes beteende, den hon ej kunde dölja, borttog det vanligen fria i
hennes väsende, åtminstone för ögonblicket.
«Låt mig ställa fram en liten aftonvard, den kan behöfvas,» sade hon
återtagande sitt vanliga sätt. «Ty jag har, uppriktigt sagdt, ingen
middag ätit i dag. För att undvika att fara med, sade jag mig vara
illamående och gick icke ur mitt rum, förrän de voro borta; då lade jag
tillsamman något smått som jag trodde kunde smaka löjtnanten och
Schalinsky, ty sällskap ger bättre aptit.» Och nu satte hon fram ost,
skinka, smör och bröd — kokade sedan upp vatten till toddy, som hon väl
i förstone ville att löjtnanten ensam skulle dricka; men hon
öfvertalades lätt att göra sällskap.
Nu är det bäst att lemna dem, för att se oss om efter Leonna, som tyckes
för ögonblicket vara alldeles glömd af Feodor, då ensamheten, den
hetsande drycken jemte den hastigt inbrytande skymningen — ty luften var
dimmig och duggregn föll, — gjorde honom allt förtroligare med sitt
oförsigtiga sällskap.
* * * * *
Den som, i likhet med Feodor, tror att Leonna farit på den omnämnda
tillställningen, gör den goda flickan mycken orätt.
Den förestående nära skilsmessan, — på, hvem vet, huru lång tid — hade
hos henne tillintetgjort hvarje liten betänklighet, att ännu en gång
möta sin älskade Feodor; om äfven Hedda uteblifvit, hade hon tagit ett
af grannarnas barn med sig, en åttaårig gosse. Detta sällskap ansåg hon
äfven långt önskvärdare än det andra, han skulle ej förstått ett enda
ord af ett samtal, fördt på ett fremmande språk, och sedan hade han
burit hem fogelburen, hvarigenom hon betagit både sig och i synnerhet
Hedda hvarje förevändning till att besöka stället. Så tänkte hon, men
ödet ville annorledes.
Redan under det hon åt frukost, hade Hedda klagat sig illamående: «Jag
vill gå och lägga mig en stund, så går det väl öfver,» sade hon. «Ej för
mycket godt ville jag bli hemma från balen. Jag tycker hvad det skall
bli roligt.» Så talade hon då, men närmare middagen kom hon ned till de
andra med ombundet hufvud och blossande kinder, klagade öfver stark
feber, hvarpå ingen tviflade som såg henne. Hon sjelf syntes vara nästan
förtviflad öfver att måsta bli hemma.
Maria och Leonna förtärde sin middag på tu man hand. Maria sökte smått
öfvertala sin svägerska att komma med sig, när en schäs hördes komma
inkörande på gården. I tanke att det var Petter, gingo de ut att mottaga
honom, men det var drengfogden från Grönskog, med underrättelse att
Leonnas mor om natten insjuknat ganska häftigt, och att fadren ville att
fröken genast skulle komma hem.
Leonna tvekade ej en minut; men då hon kom upp i sitt rum för att samla
sina små effekter, såg hon soldaterna skingras på planen och Feodor med
sin vän taga vägen till deras boning, för att äta sin middag. Då tog
kärleken också ut sin rätt, och hon brast i gråt, så bittert; det
förekom henne som såg hon honom nu för aldra sista gången, och det utan
en afskedsblick. Ack, hon önskade blott en ¯blick¯ men fåfängt! han såg
nu icke hit; hans ögon sökte denna gång ett annat föremål, den ¯gröna
qvisten¯.
Hon beslöt skrifva; det var aldra första gången hon skref till Feodor.
Orden lydde: «Pappas befallning — barnslig kärlek och pligt, kalla mig
till mammas sjuksäng, och jag lyder — När, ack när, återse vi hvarandra?
Feodor, min egen älskade Feodor! Det är du, som måste göra detta
möjligt.
=Din sorgsna Leonna.=»
En ny fråga återstod ännu; huru skall han få dessa rader? Genom Hedda?
Dertill kände hon väl en ryslig motvilja, men ett beslut måste dock
fattas. Hon förseglade biljetten väl, och adresserade den till
Schalinsky, och gick sedan in till Hedda, som ännu ingen aning hade om
Leonnas resa till hemmet. Hedda tycktes blifva mycket ledsen, och var
det kanske äfven för ögonblicket.
«Du kan ju säga fogden att han väntar tills i afton, så träffa vi dem
först.»
«Nej Hedda, det går icke an, och huru skulle du kunna gå dit, som är så
sjuk?»
«Nå visst har jag mått illa,» svarade hon icke utan förlägenhet för
Leonnas deltagande blick. «Men så har jag gjort mig vida sämre, för att
utan att väcka Marias misstanke, kunna vara hemma med dig. Jag undrar
just hvad den stackars Schalinsky säger, när du icke kommer.»
Nu var det Leonnas tur att bli förlägen: «Du misstager dig goda Hedda;
han och jag hafva ingen förbindelse oss emellan; jag, liksom alla andra
hans bekanta, anser honom för en glad, treflig, till och med god
menniska. Jag hade blott gerna träffat honom för att tillställa honom
några verser, som han bett mig om. Nu måste jag besvära dig, att laga så
han får dem.»
«Mig lurar du icke så lätt, kära Leonna! men biljedusen skall han få,
antingen på ett eller annat sätt, derom kan du vara öfvertygad.»
Lugnad af detta löfte, väntade Leonna blott på fogden; hon och
svägerskan reste på en gång, ty vägen var gemensam ett stycke utom byn.
* * * * *
Den mulna qvällen var långt framskriden; insvept i sin mantel, satt
Schalinsky på bänken utanför vakthuset, och sällskapade med sin
tobakspipa. Han tänkte på Feodor, som han trodde vara hos öfversten;
besynnerligt förekom det honom ändå, att Feodor ej låtit se sig sedan
middagen. Men då äfven Schalinsky sett tvenne fruntimmer fara bort, tog
han för gifvet, att hans vän fått tillfälle att tala vid Leonna, som nu
var ensam hemma; att han derigenom uppehållit sig en tid bortåt, innan
han hörsammade öfverstens kallelse.
Någon nalkades med hastiga steg, postkarlen ropade an, parollen gafs och
Feodor stod framför sin vän, som förvånad frågade: «hvarifrån kommer du
så här dags ensam, och i mörkret? Svara då! är det du, eller din hamn?»
Den ton, hvarmed den andra svarade: «Det vet jag icke sjelf!» kom honom
nästan att rysa, så hemsk och ovanlig ljöd den. Omgifven af soldaterna
ville han ej göra vidare frågor, utan drog vännen med sig i vaktrummet,
der man på en slags spisel uppgjort eld. På en vink lemnades de allena;
hvarefter Schalinsky drog fram en bänk framför brasan, satte sig och bad
Feodor göra så med.
Men denne syntes hvarken höra eller se, utan gick häftigt fram och åter,
så långt rummet medgaf. När detta promenerande ej ville taga slut,
utbrast Schalinsky otåligt: «Men säg då för böfveln i våld, hvad som
felas dig? Jag trodde dig vara hos öfversten jag, ty Boldakoff sökte dig
för minst två timmar sedan. Har du ej träffat honom?» «Nej,» svarade den
andra tvärt.
«Och här sitter jag och afundas er,» skämtade Schalinsky; «jag
föreställde mig så lifligt huru tappert du svängde om med Hedda Smitt i
dansen — af lutter tacksamhet det förstås — och på en gång står du
framför mig som en «deus ex machina» med idel åskmoln på pannan.»
«Hedda! hon är icke der,» svarade Feodor entonigt, utan att gifva akt på
vännens skämt.
«Jag såg henne likväl fara bort med fru Nordenskans.»
«Misstag! det var fruns fröken svägerska,» svarade Feodor bittert, och
blef stående, för att se hvad dessa ord gjorde för intryck på den andra.
«Om det så var, då for Leonna icke på dansen, utan hem. Eller har någon
sagt så?» frågade Schalinsky misstroget.
«Jag vet det genom — mamsell Smitt.»
«Då tror jag det ännu mindre. Jag ber dig, Feodor, för din egen och för
Leonnas skull, underrätta mig om allt!»
«Liksom du, förmodade jag med säkerhet, att det var Hedda som reste
bort, och att det var Leonna, som gaf det öfverenskomna tecknet med
löfqvisten, men det var tvärtom. Hedda kom till mötesplatsen.»
«Hvarföre följde hon ej med de andra?» frågade Schalinsky.
«Hon ville ej svika sitt gifna löfte — hon hade fått i uppdrag att lemna
dig denna biljet från fröken; till mig har Leonna aldrig velat skrifva —
jag åtog mig kommissionen, och här är den.» — Han lade det hopkramade,
men ännu förseglade pappret i den förvånade vännens hand.
«Den tillhör säkert dig,» sade Schalinsky.
«Adressen är din, den kom blott i orätt hand.» —
«Besitta mig tror jag ej att du är svartsjuk, och det har hvarken hon
eller jag förtjent af dig. Låt så vara att utanskriften är till mig, men
innehållet rör dig så säkert.» Han bröt förseglingen och räckte Feodor
pappret.
«Hvad angår mig er korrespondans,» likväl syntes det att den andras ord
gjort verkan.
«Du skall läsa den, jag läser ju hvarken tyska eller svenska.»
«Nå, som du vill.» Men knappt hade Feodor genomögnat de få orden, förrän
han bleknande slog sig för pannan med en förtviflan, som rörde den
godsinnade vännen ända in i själen. «Och denna rena, oskyldiga själ
kunde jag så misskänna,» utbrast han slutligen.
«Ja ser du, det var det jag sade,» triumferade Schalinsky. «Men så lär
mamsell Hedda väl spunnit tillsammans en nätt historia igen, kan jag
tänka. När och hvar träffade du henne, och hvad sade hon?» — — Fåfängt
väntade han svar på sina frågor. Feodor var utom sig, han förbannade
Hedda och sig sjelf, som satt tro till denna «orm,» som utomdess förledt
honom till dårskaper. Äfven Schalinsky fick uppbära förebråelser, som
genom sina tillställningar satt honom i beröring med Hedda; satt honom i
nödvändighet att bruka en förställning, som gjorde honom ovärdig en
sådan flickas kärlek, som Leonna var, m. m.
Allvarsamt och med forskande blickar betraktades han under tiden af
Schalinsky; när denne ändtligen engång fick ordet, yttrade han: «Förstår
jag dig rätt, så har du begått något — hvad det nu äfven må vara — som
du ej kan försvara inför ditt bättre vetande, ditt ädlare jag, och nu är
du dålig nog, att kasta skulden på den första, du träffar. — Förlåt mig,
ifall jag bedömt dig orätt!»
Den unga, lifliga, till utseendet ofta lättsinniga Schalinsky hade
ganska rätt bedömt sin äldre, hastigt uppbrusande, men sedan alltid
uppriktigt ångrande vän.
* * * * *
Fogden, en mångårig tjenare redan hos fru Igeldorf, framdrog under
hemresan alla de tröstegrunder han förstod, när han såg sin unga fröken
så sorgligt stämd, menade att «alla sjukdomar int' bär te döden,» och
«hennes nåd ä int' så lastgambal än, att ho int' kan qvikna vä', fast dä
ser illa ut» — o. m. d.
Fadren kom emot Leonna redan på gården. «Det var bra du kom, barn; din
mor yrar och ropar ständigt efter dig,» sade han.
Nordenskans hade skrifvit till provincialläkaren med ett ridande bud, så
snart frun sjuknade; detta bud hade hemfört feberstillande medel och
anbefallt senapsdegar o. s. v., men ingen hade händer med den sjuka,
hvarken att få henne till att taga in läkemedlen, eller att låta
applicera de sednare. Leonna skulle nu försöka. Hon sökte först ådraga
sig modrens blickar genom smekningar, det lyckades. Hon var utomdess
mera stilla i detta ögonblick. Hon stirrade en stund på flickan, sedan
utbrast hon:
«Du är således fri Lona och icke fången? Eller skall du bli det här
liksom jag, men vi bli ändå tillsammans. Det är ju bättre så — ville han
icke ge dig förgift också?» — —
«Hvem, hvilken ¯han¯, menar mamma?»
«Luta dig ned — jag vill inte att någon skall höra det, bara du. Ty det
är din fars son! Petter vill, att vi båda skola dö, på det han skall få
Grönskog; derföre ha de satt förgift i alla koppar — i harmen har jag
intet smakat en enda droppa. — Men nu måste du Lona ge mig något att
dricka. Jag dör eljest af törst.»
Så fantiserade hon oupphörligt; den fixa idéen att styfsonen ville deras
död och förderf, var jemnt hennes thema.
Medan Leonna helt och hållet är upptagen af sitt sorgliga kall som
sjukvakterska, återvända vi för att inhemta nyheter från dansnöjet, och
hvad som har sammanhang med denna och följande dagens händelser.
Maria Nordenskans förde fru Snabbeck med sig hem derifrån. Båda frågade
pigan, som kom emot dem, efter mamsell Hedda. Flickan svarade, att
mamsell gått ut, åt prestgårdsvägen, en bra stund efter se'n hennes nåd
och fröken reste bort, och först kommit hem i djupa mörkningen, och då
klagat sig sjuk, hvarken ätit eller druckit; men nu sof hon godt, ty
flickan hade lyssnat vid kammardörren.
Långt fram på dagen blef Hedda först synlig. Hon var blek, och hennes
ögon voro röda. På Marias fråga, hvarföre hon gått ut, och dröjt borta
så länge, i så fuktigt väder, när hon var sjuk, svarade hon saktmodigare
än vanligt; det hon förmodat, att friska luften skulle göra henne godt,
och derföre vandrat till Greta Lisas stuga, för att uträtta något för
Leonna; men der börjat må så illa, att hon hvilat sig en stund på
sängen, och knappt förmått gå hem tillbaka.
På Marias fråga: hvad hon skulle uträtta, gaf hon icke svar; men då den
upprepades, svarade hon: «att hemta hit fogelburen med gossens
grönsiska, men jag blef så sjuk att jag glömde den.» Maria tillsade
pigan att gå efter den.
Talet föll sedan på gårdagens nöje. Maria sade sig nästan ångra, att hon
antagit bjudningen; hon hade trott sig finna Petter der. Eljest hade der
gått rätt muntert till.
«Skall öfverstinnan resa bort med sin man?» frågade Hedda.
«Nej efter hvad jag hörde sägas, inackorderas hon hos en af hans bekanta
på en tid,» svarade fru Snabbeck.
«Mamselln skall framdeles gifta sig, heter det, men till dess blir hon
hos Ströms. Stackars fru Ström!» — — Ingen svarade, en paus uppstod.
«Moster, som var der hela veckan, såg väl hvarmed de alla gjorde tiden
tillända?» yttrade Maria, som flitigt sydde på linnesöm, under det Hedda
gjorde intet. Frun svarade: «Om jag undantager fru Ström, som sydde med
mig på nya kläder åt barnen, på det de skulle se folklika ut kalasdagen
— och fru A. som hade alla händer fullt upp att göra med att laga mat åt
alla dessa menniskor, gjorde de andra ingenting annat än sofvo, klädde
och speglade sig; när de ej spatserade, spelte de kort, och åto bär och
nötter, kastade skalen på hvarann eller på de unga karlarna, som jemt
omgåfvo dem. Öfverstinnan föregick dem med sitt exempel.» —
«Gillades ett sådant beteende af hennes man?» invände Maria förundrad.
«Huru skall jag veta det! Jag såg dem aldrig tillsammans. När han var
hemma, var han alltid omgifven af sina officerare och andra fremmande,
som spelade hos honom långt inpå nätterna.»
«Åto de ej tillsammans?»
«Nej, hon åt uppe hos ingeniörns, der hon äfven tillbragte dagarna. Han
i sina rum.»
«Lova Ström är ju förlofvad med långa adjutanten,» anmärkte Hedda, som
setat tyst och sett utåt fältet. «Sörjer hon mycket nu, när han skall
bort?»
«Det lär nu vara si och så med den förlofningen; åtminstone vet modren
ingenting, fast fadren skräflar och skryter, att han kan gifta sina tre
äldre flickor hvad dag han vill; men lika mycket blir Lova adjutantens
hustru som jag,» försäkrade Snabbeckskan.
«Hvarföre säger moster så?» frågade Hedda ifrigt.
«Jag har mina goda skäl — i alla fall kan det icke ske ¯nu¯, och hvem
vet, om han någonsin kommer igen — utomdess ser han mig för klok ut, att
länge tänka på en flicka, som ej mer tar sin person i säkerhet.» —
Hedda steg hastigt upp och gick ut. Hon syntes ej road af den vändning
samtalet nu fått.
«Jag tror Hedda blef stött, det var icke min mening; jag sade blott hvad
jag tänkte,» sade frun och såg efter henne.
«Lappri, Hedda tål nog vid, när hon vänder sig om, är allt glömdt,»
svarade Maria suckande.
Hedda gick i sitt rum, kastade sig på en stol der, och utbröt i denna
häftiga, konvulsiva gråt, som är så egendomlig för de qvinnors
temperament, som ohejdadt låta sig hänföras af ögonblickets impuls, och
aldrig lemna ¯eftertanken¯, eller som man mera rättvist borde säga
¯företanken¯, rådrum att styra deras handlingar.
Fru Snabbecks anmärkning, mera skarp i tonen, än i orden, hade anslagit
en sträng, som kom henne att bäfva. Tvenne gånger denna förmiddag hade
en viss person gått förbi det fönster, der hon satt, utan att bevärdiga
henne med en blick, ehuru hon, ljudligt nog, gjort tecken med
löfqvisten, som i går utgjorde föremålet för hans väntan. Då träffade
fruns ord henne som en blixt; den tanken: ¯du har förlorat hans
aktning¯, genomfor hennes själ med samma meteors snällhet. — Men ty värr
utan att qvarlemna något spår, ty om en timma var hon alldeles den samma
som förut. — Hon tänkte nu endast på en utväg att lemna detta ställe,
för att slippa se föremål, som påminde henne om något, som hon för
alltid ville glömma.
På eftermiddagen begärte hon derföre häst af systern, för att fara till
ingeniörens. Båda fruarna föreställde henne det opassande i att nu fara
dit, men utan framgång. Fick hon ej åka; begaf hon sig till fots, sade
hon. Maria måste gifva efter.
Der var hon i sitt rätta element; ingen kunde se en skymt af de
sinnesrörelser, som hos henne vexlat om de sista tjugufyra timmarna.
Tror någon att vi i Hedda velat teckna ett vidunder bland qvinnor, så
bedrar den sig. Hon har tyvärr många sina likar i verkligheten, så vida
skilda, som olika yttre förhållanden förutsätta. De hafva en böjlighet i
karaktern, som gör att de lätt kunna foga sig efter ögonblickets
intryck; den ena stunden öfverlemna de sig åt en tröstlös förtviflan
öfver en motgång, den nästföljande kasta de sig med yster glädje i
förströelsernas och dårskapens hvirfvel, eller roas de af ett lappri.
För dem är lättsinnet ¯lycka¯; ty tröstlösa öfver en förlust den ena
dagen, minnas de den knappt den andra. De sky ej som andra menniskor
tadlet och vanäran, emedan de tro alla andra vara lika glömska som de
sjelfva.

_Skiljsmessan._