Sonen af söder och nord. Sednare delen - 12

tvärtom skulle falla ännu mer! Det är icke möjligt. Konungen kan icke
med ens vilja stoppa hela affärslifvet. Det vore förfärligt! Och jag som
köpt så mycket, så mycket! (springer upp förtviflad.)
TREDJE BOKHÅLLAREN. Det låter som skulle legitimisterne göra sig stora
förhoppningar.
BANKIREN (gående af och an). Legitimisterne, säger ni! Nå väl! Frankrike
har äfven under dem sett lyckliga tider. Må de segra, bara börsen ...
FÖRSTE BOKHÅLLAREN. Men jag tror att republikanerne äro de som ha de
flesta jernen i elden.
BANKIREN (gående som förut). Republikanerne, säger ni! Nå väl! Amerika
är lyckligt och der gå affärerna bra. Må de gerna segra, bara börsen ...
ANDRE BOKHÅLLAREN. Men i beggedera fallen ha vi ju revolutionen för
dörren.
BANKIREN (slår sig för pannan). Revolution! ha! Ja, må hela verlden
störta i revolutioner, bara börsen stiger! (rusar ut med fingrarne i
håret.)

Fjerde scenen.
(En mindre kammare i ett hus nära place de la Bourse. På ett bord
brinner en lampa, och vid lampan ligger en pistol. Framför bordet
sitter en man med blekt ansigte och stirrande på pistolen.)
DEN BLEKE MANNEN (tager ett papper och penna samt skrifver följande):
“Klockan half till tio på aftonen inträder jag i mitt kabinett för att
dö. Jag är ej det enda offret för de financiella olyckor, som trycka
Frankrike. I banken ligga 260,000 francs i blotta billets de
complaisance, som jag ej kan infria. Jag väljer döden framför vanäran.
Jag har derpå förberedt min familj som bor i Laon.
_Louis Aigre_,
fyrtioett år gammal, diskontör och
riddare af heders-legionen.“
DISKONTÖREN (lägger ifrån sig det skrifna och fattar pistolen). Klockan
är tre minuter öfver halftimmen. Bouvet, min vän och kompanjon, har
säkert redan upphört att lefva. Jag följer honom. (sätter
pistolmynningen för pannan.)
EN RÖST UTANFÖR. Aigre! Aigre! öppna, öppna!
DISKONTÖREN (sänker pistolen). Hvad, hans röst! (stiger upp och öppnar
dörren.)
BOUVET (instörtar och omfamnar diskontören). Gud vare lof! jag kom då ej
för sent.
AIGRE. Du lefver?
BOUVET (kastande sig i en fåtölj). Jag hade redan lagt kolen i fyrfatet,
hade redan tändt på dem, kände redan de första fläktarne från grafvens
kalla land, då min betjent skyndar in och berättar ...
AIGRE. Hvad?
BOUVET. Att hela Paris är i jäsning, att allt bebådar något ovanligt för
morgondagen, att emöten sprakar upp, att revolutionen ljungar.
AIGRE. Nå?
BOUVET. Förstår du ej? När Bellona stöter i trumpeten, är Justitia stum.
När den stora politiska vågen bär på sin ena skål barrikaden och på sin
andra kanonkulorna, hvem tänker då på de små balanserna?
AIGRE (med gladare ansigte). Du har rätt. Men skola vi derigenom slippa
betala?
BOUVET. Det kan ej sägas bestämdt. Men ett är säkert.
AIGRE. Och det är?
BOUVET. Att vi i värsta fall få något att skylla på. (Aigre kastar ifrån
sig pistolen och omfamnar sin vän Bouvet.)

Femte scenen.
(En sal inom Faubourg-S:t-Antoine. En fabrikant står midt på
golfvet, omgifven af en mängd arbetare.)
FABRIKANTEN (till arbetarne). Messieurs! det är mitt fullkomliga alvar.
Från denna afton stängas verkstäderna, och hvar och en af er är fri.
FÖRSTE ARBETAREN. Men derigenom blifva ju på en gång mera än tvåhundra
arbetare utan arbete.
FABRIKANTEN. Det smärtar mig lika mycket som er. Men är då jag den enda
som nödgas afskeda sitt folk! Öfverallt, hvart I vänden er, skolen I
höra samma klagan, skolen I se samma följder. Tiderna äro nu värre än de
någonsin varit, samhällskroppen arbetar med ett ondt, som ej med vanliga
medel kan häfvas. Jag är kanske mera olycklig än ni. Er skall man dock
beklaga, men hvem beklagar mig?
ANDRE ARBETAREN. Ni olycklig, monsieur! ni, med magasiner fylda från
golf till tak!
FABRIKANTEN. Sannt. Men hvar har jag köpare för mina tillverkningar?
Stillar man hungern med sidentyg? Släcker man törsten med kasimirer?
Ännu en gång, farväl, messieurs! Skaffen mig bättre tider, och vi skola
återse hvarann. (Arbetarne gå.)
FABRIKANTENS FRU (inträdande från ett sidorum). Du har då afskedat dem
alla?
FABRIKANTEN. Ja.
FRUN (dystert). Hvad skola de nu taga sig till, de arme?
HAN (kort). Det vet jag ej.
HON (med stadig röst). Du vet det.
HAN (förlägen). Nej.
HON. Du hade kunnat behålla dem till månadens slut.
HAN. Nåväl?
HON. När du i afton lät dem gå, så var det icke för din skull, utan för
morgondagens.
HAN. Hvarför för morgondagens?
HON. Hvarför släpper jägaren sitt koppel löst?
HAN. Hm!
HON. Du kan i morgen hela dagen ligga i din säng och ändå slåss på place
de la Concorde med fyrahundra armar.
HAN. Så låt gå! Det kan aldrig bli sämre än det är, men möjligtvis
bättre.
HON. Bättre? för hvem?
HAN. För mig och andra arbetsgifvare.
HON. Bättre för arbetarne ock?
HAN. Hm!
HON. Vet du hvad jag i ditt ställe skulle ha gjort?
HAN. Nej.
HON. Jag skulle ha stält mig i spetsen för dem och kämpat som en man,
men icke låtit dem ensamme blöda för en vinst, som aldrig skall blifva
deras.

Sjette scenen.
(Ett rum i utrikes-ministerns hotel vid Boulevarden. På hvardera,
sidan om ett aflångt bord, öfverfyldt af papper och offentliga
handlingar, sitta tvänne män, den ene med kal hjessa, hög panna,
långlagdt, blekt, magert ansigte med ovanligt stor näsa; den
andre, som är yngre, har inga särdeles utpräglade anletsdrag. Den
förre är Guizot, utrikes-ministern och konselj-presidenten, den
sednare Duchâtel, inrikes ministern. En pendyl slår 10.)
DUCHÂTEL (resande sig upp från bordet). Klockan är tio, och jag skyndar
till Tuilerierna.
GUIZOT. Om en halftimme är jag der ... Ah, jag glömde visa er
anklagelse-akten, som jag i dag emottagit i kammaren ... Ni har icke
läst den?
DUCHÂTEL. Nej.
GUIZOT. Jag har läst den.
DUCHÂTEL. Nå?
GUIZOT (ler föraktligt).
DUCHÂTEL. Det blir möjligtvis en ny emöt.
GUIZOT. En ny deportation af fångar, som staten får betala.
DUCHÂTEL. Nya barrikader.
GUIZOT. Ny stenläggning af gatorna, som kommer att kosta staden.
DUCHÂTEL. Det kommer kanske äfven att kosta blod.
GUIZOT. Dårens blod är för samhällsmedlemmen hvad dopet är för
menniskan.
DUCHÂTEL. Ni tror då att ingenting är att frukta?
GUIZOT. Nej! ... Bourbon, äldre grenen, föll genom öfverraskning ...
Orleans, yngre grenen, har sett emöten på afstånd och är beredd ... En
vink af denna hand, och mot hvarje gatumynning gapar mynningen af en
kanon ... en annan vink, och Seinen stiger blodröd öfver kajerna ... en
tredje, och Paris är aska.
DUCHÂTEL. Men ...
GUIZOT. Ni är orolig, Duchâtel.
DUCHÂTEL (mycket orolig). Nej!
GUIZOT. Ni har voterings-tömmarne i er hand, ni har en här af
trehundratusen elektorer ... Lita på den och var lugn.
DUCHÂTEL. Och ni?
GUIZOT (med högra handen på hjertat). Jag? ... jag litar på mig sjelf.
EN RÖST UTIFRÅN. Den som litar på sig sjelf, hädar Gud!
DUCHÂTEL (tager bleknande ett steg tillbaka). Ha! hvad är det?
GUIZOT (med en blick på sidodörren). Det var blott min gamla mors röst.
EN GUMMA (trädande ut från ett inre rum, stapplande vid sin krycka). När
en moder talar till sitt barn, är det Guds röst som talar genom henne!
* * * * *
Emellertid närmade sig natten.
Så länge man vid skenet från salubodarnes rikt upplysta fönster kan läsa
polis-prefektens proklamationer, äro grupper af folk samlade kring dem.
Men slutligen slocknar detta sken, fönsterluckorna tillskrufvas och
bodarne stängas.
Det är nu natt, och en hvar söker sin bostad.
Ordonnans-officerare genomströfva till häst de rikast befolkade
qvarteren.
De möta folk i blus, som stannar för att betrakta dem.
Ej ett enda ord vexlas dem emellan, och likväl känner man att hotet
växer.
Komne från Tuilerierna, återvända de dit.
De hafva icke mött något motstånd, om icke tankens. De hafva icke hört
något huller, om icke timmarnes.
De kunna då säga:
“_Paris est tranquille._“
Alla högvakter äro förstärkta och befästade. Skottgluggarne, vanligtvis
dolda af gips, äro nu aftäckta och öppnade.
På alla torg bivuaker af fotfolk. På alla gator rytteripatruller.
Ministèren kan då vara trygg.
Konungadömet kan sofva lugnt.
Paris är, såsom nyss nämndes, lugnt — men blott på ytan.
Paris sofver icke — Paris väntar.

Sjuttonde kapitlet.
Förmiddagen den 22 Februari.
Dagen tändes, himmelen är molnbetäckt, en fuktig vind blåser från öster.
Luften är dock ljum och gatorna ännu lugna.
Men omkring klockan tio nedstiger från de aflägsnare folk-qvarteren, arm
i arm, en oräknelig skara bluser, med nakna armar, så lätt att igenkänna
sedan fordna emöter.
Den vet hvilka mått och steg styrelsen tagit, den känner dess vilja att
sätta dem i verket.
Men icke desto mindre går den för att noggrannt inställa sig till ett
möte, som likväl ingen begärt, som man fast mer instält för dagen.
Öfverallt hvar denna skara framtågar, stängas bodarna och öppnas
fönstren, hvarifrån man lyssnar till:
“Allons enfants de la patrie!
Le jour de gloire est arrivé.
Contre nous de la tyrannie
L’étendard sanglant est levé.
Entendez-vous dans les campagnes
Mugir ces féroces soldats?
Ils viennent jusque dans vos bras
Egorger vos fils, vos compagnes!
Aux armes, citoyens!
Formez vos bataillons!
Marchons! marchons!
Qu’un sang impur abreuve nos sillons!“
Vid samma tid spritter ur sin svanduns-sömn det förnäma och vanligtvis
så lugna S:t-Germain, lyssnande med bäfvan bakom tillskrufvade
fönsterluckor till Girondisternes sång.
Det är de studerande, som, efter att hafva samlat sig på place du
Panthéon, likaledes arm i arm tåga genom de legitimistiska qvarteren och
gå öfver Pont-Neuf.
Girondisternes sång är:
“Par la voix du canon d’alarme
La France appelle ses enfants.
Aux armes! dit le soldat, aux armes!
C’est ma mère, je la défends;
Mourir pour la patrie,
C’est le sort le plus beau, le plus digne d’envie.“
Femtio år äro, att vi så må uttrycka oss, inneslutna emellan dessa begge
fosterländska hymner, af hvilka den förre är ett uttryck af hotet och
den sednare af uppoffringen för fäderneslandet.
De blott nyfikna massorna, så lätta att urskilja från dem vi nyss
utmärkt, vältra fram ur de tre stora ådrorna af Paris: Boulevarderna,
Honoré-gatan och kajerna.
Dessa massor, ännu kalla, hafva ännu icke tagit något parti.
På place de la Madeleine möta skarorna från folk-qvarteren skarorna från
S:t-Germain.
“La Marseillaise“ förenar sig med “les Girondins“, blusen med rocken,
arbetaren med studenten, kroppen med anden.
Förenade göra de först en rund kring place de la Madeleine, hvarefter de
bölja fram mot place de la Concorde i leder, breda som gatan och djupare
än blicken kan mäta.
Men ännu är ingen arm beväpnad. Allt har utseende af en fredlig
demonstration.
Det är endast “la Marseillaise“ som låter hotande, och detta med skäl.
Denna sång har sällan sjungits förgäfves.
Hvarje kuplett deruti är en hel rustkammare, hvarje ord en musköt,
hvarje komma en sabel, hvarje punkt en kula af bly.
Den djupa kolonnen hejdas vid pont de la Concorde!
En pluton af linien, som der uppstält sig, fäller bajonetterna emot de
framtågande.
De första lederna af kolonnen vilja stanna, men de eftersta skjuta på
med oemotståndlig kraft.
“Messieurs!“ ropar till soldaterne en ung man i blus; “låten oss
passera!“
“Tillbaka!“ svarar officeren, sträckande värjspetsen mot den ropande.
“Det är omöjligt“, förklarar denne; “ni ser sjelf, monsieur, att vi
vilja stanna, men att hela massan trycker på.“
“Tillbaka!“ fortfar officeren.
“Nåväl!“ ropar den unge mannen, i det han blottar sitt bröst; “stöt
till! ... Ingen skall afundas er den äran att hafva mördat en obeväpnad
medborgare.“
Officeren tvekar en stund. Slutligen sänker han värjspetsen.
Bajonetterna höjas, kolfvarne slamra mot gatstenarne och soldaterne vika
åt sidan.
Den unge mannen, som är Armand Cambon, tager ånyo ett steg framåt.
Kolonnen, nu mera oförhindrad, följer honom, närmande sig
Deputerade-kammarens palats.
Detta palats är i ordets fulla bemärkelse garneradt med trupper.
Linie-bataljoner, jägare, dragoner och municipal-gardister omsluta det
från alla sidor, och midt framför med mynningarne vända mot bron stå
tvänne kanoner jemte sin service.
En general med svajande plym visar sig på trappan till palatset.
“Var lugn!“ ropar han till befälhafvaren för palatsets bevakning;
“palatset är nu så försvaradt att icke en gång Europas bästa trupper
skulle våga storma det.“
Generalens ord var icke tomt skryt.
Den ifrågavarande kolonnen stannar ånyo. En sqvadron dragoner med dragna
sablar spärrar vägen framför den, och från begge sidor anrycka
infanteri-bataljoner.
“Lefve dragonerne!“ ropar Armand, svängande sin mössa öfver hufvudet.
“Lefve dragonerne! lefve linien!“ instämmer folkhopen.
Dragonerne besvara helsningen med en salut af sablarne, hvarefter de
sticka dem i skidorna.
De nöja sig med att med sina hästar hindra kolonnen från att komma
vidare.
“Hvad skola vi nu göra?“ frågade en ung man i rock Armand.
“Vänta och ge oss till tåls“, svarar denne.
“Au diable!“
“Hvad vill ni då att vi skola göra? ... Vi komma ju hvarken fram eller
tillbaka.“
“Hvad hade vi då här att göra?“
“För det första visa herrar deputerade af majoriteten derinne att vi
lefva och ha helsan.“
“Och för det andra?“
“Helsa på dragonerne.“
“Allt det der är godt och väl, men ...“
“Men icke tillräckligt, menar ni?“
“Parbleu!“
“Har ni aldrig sett, monsieur Eugène, att det blixtrar länge, innan man
hör åskan?“
“Det är sannt ... men det är likväl odrägligt“, menade den otålige
poeten.
“Jag vet hvad man bör göra, för att fördrifva tiden“, yttrade Armand.
“Nå?“
“Ni har ju, som ni nyss berättade, författat en frihetssång?“
“Jag har skrifvit många sådana jag“, svarade folkskalden med
sjelfbelåtet utseende.
“Men er sista.“
“Min yngsta menar ni, ty ni är väl icke så oartig att begära att den
skall bli min sista.“
“Bevare oss gud för det!“ sade Armand, tryckande med värma skaldens
hand.
“Ni menar: “Le crédo républicain“, var det icke så?“
“Ja, så hette den.“
“Jag har blott tre kupletter färdiga.“
“Hur många tänker ni då hafva?“
“Fyra ... jag skulle just till med den fjerde, då jag hörde den fördömda
marseljäsen, som gud välsigne, och då måste jag ut naturligtvis.“
“Så sjung dem ni har.“
“Men dragonernes hästar skrapa med sina skor, så att ...“
“Bekymra er icke om det ... Vi skola alla stämma in, ty vi ha lätt för
att lära oss era sånger.“
_Eugène._
“Si vous voulez savoir le fond de ma croyance,
En quelques mots bien courts ici je la dirai,
Je vais bien franchement montrer ce que je pense,
Et c’est du fond du cœur que je vous répondrai:
Je veux que le génie ait le sceptre du monde,
Je veux que le travail, cette mère féconde,
Elève ses enfants pour un meilleur destin!
Je veux de l’équité redresser la balance,
Je veux que l’oppresseur soit réduit au silence.
Voilà pourquoi je suis républicain!“
_Kör._
“Je veux que le génie ait le sceptre du monde,
Je veux etc. — — —“
“Bravo, Eugène!“ ropade Armand.
“Bravo! Bravo!“ biföllo de öfrige under lifliga handklappningar.
“Andra kupletten, andra kupletten!“ begärdes från alla sidor.
_Eugène._
“Poussière du passé, débris d’un autre monde,
Que les flots de l’oubli vous chassent de nos yeux!
Du crime et de l’erreur brisant la nuit profonde,
Le soleil du progrès s’est levé radieux.
Je veux que le génie ait le sceptre du monde,
Je veux etc. — — —“
_Kör._
“Je veux que le génie ait le sceptre du monde,
Je veux — — —“
“Hvem är det som sjunger i ledet der?“ skrek on dragon-officer, vändande
ansigtet mot sin sqvadron.
“Fråga snarare hvilka, monsieur“, yttrade till honom en under-officer,
höjande på axlarne.
“Hvilka äro de som sjunga?“ fortfor officeren uppretad.
Dragonerne vände sina ansigten mot officeren, men ingen af dem svarade.
Officeren upprepade sin fråga med ännu högre röst och ännu högre vrede.
Dragonerne fortforo att se på officeren, men ingen af dem öppnade
munnen.
Under-officeren blickade på sin förman och höjde ånyo på axlarne.
Förmannen såg ned på hästmanen med en lindrig rodnad på kinden.
“Jag förbjuder er att stämma in i denna sång“, befalde han sqvadronen,
men hans röst var icke mer befallande, ty hans förvåning hade
öfvervunnit hans vrede.
“Lefve dragonerne!“ ropade Armand, hvilken ingenting undfallit.
“Lefve dragonerne!“ upprepade ånyo hela folkskaran.
Dragonerne förde högra händerna till kaskarne, besvarande på detta sätt
folkets artighet.
“Tredje kupletten, Eugène!“ uppmanade Armand; “märker ni icke att vi
äfven kommit hit för att ge dragonerne lektioner i sång ... Påstår ni
ännu att vi stå här förgäfves?“
Eugènes ögon blixtrade.
Det lika mycket smickrade som gladde honom i hans egenskap af patriot
att dragonerne utan särskildt uppdrag förstärkte kören.
“Tredje kupletten, tredje kupletten!“ påminde folkskaran.
_Eugène._
“Le faible, trop souvent, succombant à sa peine,
N’entendait que ce cri: malheur sur les vaincus!
Il est temps que le fort sur son cœur le soutienne;
Mais pour qu’à tout jamais le mal ne règne plus,
Je veux que le génie ait le sceptre du monde,
Je veux etc. — — —“
_Kör._
“Je veux que le génie ait le sceptre du monde,
Je veux etc. — — —“
Kören afbrytes af ett förfärligt skri från tusentals munnar och detta
skri kommer från place de la Concorde.
Under-officeren höjer för tredje gången på axlarne, i det han kastar en
blick öfver folkmassans hufvud åt det håll, hvarifrån skriket kom.
Dragonerne skåda äfven ditåt och rynka ögonbrynen.
Armand och hans många följeslagare vända sig om, i afsigt naturligtvis
att se hvad som kunde vara anledningen till tumultet på andra sidan
bron.
Men mellan dem och place de la Concorde röra sig för många hufvud, för
att de skulle kunna se något. Dessutom hindras de derifrån genom den
trängsel och oreda, som uppkomma deraf att alla vilja se och veta.
Följaktligen kunna de blott ana, men aningen är tillräcklig för att
kritfärga deras kinder och komma deras händer att krampaktigt knyta sig
tillsammans.
Men de som icke behöfva ana, emedan de ypperligt kunna se, äro de
personer som hafva den afundsvärda platsen i peristilen till
Deputerade-kammarens palats.
Peristilen till denna byggnad, som ursprungligen var det s. k. palais
Bourbon, består af tolf sköna korintiska pelare, uppresta af Poyet.
Frontongen är prydd med en bas-relief af Cortot, föreställande
Frankrike, omgifvet af frihetens och allmänna ordningens sinnebilder,
dessa i sin ordning ledsagade af handelns, åkerbrukets, krigets, fredens
och vältalighetens genier.
Från peristilen leder ned en trappa af nära femtio alnars bredd och tolf
alnars höjd, nedanför hvilken äro stälde fyra kolossala marmorbilder i
sittande ställning: Sully, l’Hôpital, d’Aguesseau och Colbert.
Deputerade-kammarens (numera National-församlingens) palats utgör genom
sin peristil ett värdigt motstycke till Madeleine-kyrkans façade, som på
andra sidan bron och place de la Concorde samt vid slutet af gatan med
samma namn visar täflande sina stolta pelare.
Det är klart att man från en sådan peristil som den ifrågavarande måste
hafva den friaste utsigt öfver place de la Concorde och att ingenting
väsendtligare der bör kunna försiggå obemärkt af dem, som hafva plats i
peristilen.
Också stodo der flere deputerade, beundrande truppernas strategiska
ställning och med förakt nedblickande på den sammanpackade och liksom af
en jernring omslutna folkmassan.
Visserligen hade kammaren för tillfället session, och inne i
sessions-salen afhandlades ett lagförslag till fromma för banken i
Bordeaux och utan motstånd af minoriteten, emedan de fleste af dess
ledamöter voro frånvarande.
Men ganska få af de närvarande lånade sina öron åt ifrågavarande ärende.
Det var då mycket roligare att språka sins emellan om dagens händelser,
under det att man fägnade sig åt anblicken af den storartade scenen
utanför, scenen af ett folk omslutet af soldater.
“Hvem skulle tro“, sade en af de deputerade som stodo i peristilen, “att
det är för att skydda en kammare, diskuterande ett bank-reglemente, som
man utvecklar så betydliga stridskrafter.“
“Ganska sannt“, medgaf en annan; “också finns det väl ingen som tror
det.“
“Kanske det är för att skydda det goda folket, som svettas dernere för
Frankrikes väl“, yttrade en tredje skrattande och pekande ned på den
sammanträngda folkmassan.
“Så synes det verkligen“, menade en fjerde; “men jag, för min del, har
svårt att skratta deråt ... Hvarför rensar man ej platsen? ... Har man
kallat hit öfver 70,000 man endast för att paradera? ... Eller anser man
pöbelns nackar hårdare än hästarnes skor och rytteriets sablar?“
“Ni tycks ha mycket brådtom, monsieur, att förvissa er om motsatsen“,
inföll en högväxt, mager man med skarpa, utpräglade anletsdrag.
“Jag har verkligen brådtom, monsieur“, svarade den tilltalade trotsigt;
“jag skulle hjertligt applådera åt den första choc, som gjorde place de
la Concorde slät som ett dansgolf.“
“Man dansar illa på ett golf betäckt af stympade menniskokroppar“,
svarade den magre mannen.
“Ni har likväl visat att man kan dansa rätt bra på ett sådant golf“,
anmärkte den trotsige.
“Förklara er, monsieur!“ uppmanade den magre med en ljungande blick.
“Hå, ingenting är enklare ... Ni har dansat er till generals-epåletterna
på Afrikas slagtfält.“
“Ni gör då ingen skilnad emellan fiender och medborgare?“
“Ah! medborgare!“ upprepade den trotsige föraktligt; “ni talar som en
Bergets anhängare ... Det vore, min själ, ej rådligt att i era händer
lemna befälet öfver Paris.“
“Jag skulle icke emottaga det, monsieur.“
“Hvarför?“
“Emedan jag ej kunde gifva order till anfall emot ett folk, som 1:o)
ännu icke gripit till vapen och 2:o) icke begär annat än uppfyllandet af
dess lagliga rätt.“
“Dess lagliga rätt? ... Kallar ni la Marseillaise för dess lagliga
rätt?“
“Det är icke mera olagligt att sjunga la Marseillaise än att för en enda
persons skull sätta tusens lif och välfärd på spel.“
“Och hvem skulle denne ende person vara, om jag vågar fråga?“
“Behöfver jag säga er att jag menar Guizot? ... Afskeda honom i dag, och
ni skall i morgon, om ni det önskar, helt obesväradt kunna dansa på
place de la Concorde.“
“Men om, såsom jag hoppas, man icke afskedar Guizot?“
“Så dansar ni hvarken i morgon eller öfvermorgon på place de la Concorde
eller någon annan plats.“
“Så tänker ni, men lyckligtvis icke marskalk Bugeaud, ty se der ... se
der! ... ah, ändtligen!“
Den på place de la Concorde sammanpackade folkmassan hade hitintills
icke haft någon annan rörelse än åkerfältets vaggning, när vinden far
deröfver.
Här och der öfver detta menniskofält höjde sig orörliga grupper af folk,
som uppklängt på statyerna, lykt-kolonnerna och på stenbräddarne af
fontänerna, hvilka icke spelade den dagen.
Hastigt förmärkes en våldsammare rörelse bland denna hop. Nyss kunde den
med möda röra sig; nu flyr den.
Midt i hopen blänka municipal-gardisternes kaskar och sablar, under det
att kavalleri-chocker göras samtidigt från de Elyseiska fälten och
Tuileriernas park.
I stället för fontänernas vatten, spelar nu menniskoblod.
Deraf det förfärliga skri, som afbrutit kören till folkskaldens visa.
Place de la Concorde är rensad, är öde som en graf, men en graf för
många döde och en bädd för ännu flere sårade.
“Nå, hvad var det jag sade?“ frågade med en triumferande blick på den
högväxte magre mannen, den deputerade, som satte sin lit till marskalk
Bugeaud; “och hvad säger ni nu?“
“Jag säger att ni hvarken i morgon eller öfvermorgon skall dansa på
place de la Concorde“, svarade denne lugnt.
“Haha!“ skrattade den trotsige; “vi få väl se, vi få väl se, general
Cavaignac!“

Adertonde kapitlet.
Högvakten i Champs-Elysées.
Klockan är fyra. Solen gömmer sig bakom invalidernes hotel. Ett blodrödt
band knyter sig kring den svarta kupolen.
Tuileriernas trädgård stänges.
En betydlig truppstyrka vakar öfver place de la Concorde. Trupperna, som
på morgonen utryckt från kasernerna, återvända icke dit.
De äro utspridda i kompanier, plutoner och piketer; man ser dem
grupperade vid kajerna, på de öppna platserna, på korsgatorna; vid
hvarje gathörn blixtrar en musköt.
Men ingen musköt af national-gardet synes ännu till. National-gardet har
ännu icke blifvit kalladt.
Man vill ej sätta gevärskolfven i dens hand, af hvilken man sjelf
befarar ett anfall med bajonetten.
Styrelsen misstror således national-gardet. Hon har kanske sina skäl
dertill.
Men hon glömmer att misstroende å ena sidan icke blott väcker
misstroende å den andra, utan äfven föder likgiltighet eller harm hos de
trogne på samma gång som det ökar modet och hoppet hos de otrogne.
Men när himlen har bestämt att en konung skall förlora sin tron, låter
den honom först förlora hufvudet.
Klockan fyra är skymningens tid i Februari.
Lyktorna brinna redan på Elyseiska fälten.
Ungefär i midten deraf och något hitom den lilla fontänen, hvars vackra
kaskad, i form af en lilja, är så uppfriskande för de många, som
middagstiden promenera på denna sköna plats, reser sig ett litet vackert
hus, till det yttre liknande en italiensk villa, men hvars inre helt och
hållet är upplåtet till högvakt.
På den tiden, hvarom nu är fråga, utgjordes nämnde högvakt af fyrtio man
af linien.
Denna högvakt var likväl ej den enda i Champs-Elysées, utan stod i
sammanhang med flere andra, mellan hvilka poster på kortare afstånd från
hvarandra voro utstälde.
Utanför berörde högvakt hade soldaterne kopplat sina gevär, förmodligen
för att hafva dem närmare till hands, och soldaterne stodo sjelfve
utanför kopplen, språkande med hvarandra.
På något afstånd från dem stod, med armarne i kors öfver bröstet, deras
befälhafvare, en ung löjtnant, skådande än åt venster, än åt höger.
De Elyseiska fälten hade medelst rytteri-chocker för längesedan blifvit
rensade från de folkmassor, hvaraf de på förmiddagen varit fylda. Nu
voro de temligen ödslige.
Några nyfikne vandrare syntes här och der, men dessa tillhörde
otvifvelaktigt dem, som bodde i trakten och dem man icke ansett sig
kunna utestänga derifrån.
Officerens blickar åt höger och venster härledde sig således icke af
fruktan för någon öfverrumpling, utan troligen af beundran för den rika
belysning, som hvarje afton gör Champs-Elysées så förtrollande.