Sonen af söder och nord. Sednare delen - 02

stämma väl, som ännu icke är förbjudet? ... Men hvarför då välja
instruktions-domstolen till forum? ... Hvarför icke hellre Académie
royale de Musique eller Opéra-comique, som för denna sak vore kanske det
tjenligaste?“
“Jag ämnar icke anklaga er för den vackra musiken“, svarade Didier,
“utan för den lilla vackra texten dertill.“
“Och texten är?“
“Upproret och republiken“, svarade polis-kommissarien med en
genomträngande blick på församlingen.
“Om ni det tror, så bör ni stanna qvar för att höra på musiken“, yttrade
Caussidière med sin dofva basröst; “vi hålla på med tredje akten till
Robert le diable och ämna börja just vid det ställe, der afgrundsandarne
ropa på en furste.“

Andra kapitlet.
Opera-maskeraden.
En fransk maskerad är den omaskerade glädjen. Masker och kostymer synas
der vara till mindre för att dölja anletsdrag och mystifiera personer,
än för att gifva ett slags rättighet åt nöjet att öfvergå till ysterhet
och åt glädjen att stiga till öfverdåd.
Allt är tygellöst, uppsluppet, vildt, och att räkna alla de satirens
pilar, som derunder korsa hvarandra, vore detsamma som att vilja räkna
dropparna af den regnskur, hvilken faller öfver vårt hufvud.
Men pilen afskjutes utan vrede och emottages utan hämnd. Glädjens allt
omfattande guddom uppmuntrar det ena på samma gång som han hugsvalar det
andra eller, med andra ord, läker i detsamma han sårar.
Verldsföraktet och flegman, det förra med rynkad panna och den sednare
med sömniga ögon, må gerna vid sitt inträde i en fransk maskerad-salong
ropa: “Det är galenskap, idel galenskap!“ Men följande ögonblick äro de
bestämdt lika galna som alla andra, utan att dagen derefter ens söka
göra sig reda för orsaken till metamorfosen, skimrande för deras minne
såsom en brokig dröm.
Ja, den är hänförande denna vilda lek, denna stormande dans, som rasar
der på teater-tiljorna, belyst af tusentals lågor, som blända ögat,
medan örat tjusas af den herrligaste musik. Men denna musik, hur stark
och rytmisk den än är, arbetar likväl fåfängt för att bringa den brokiga
skaran till takt och ordning.
Vi hafva aldrig sett några så dansa utan all takt som fransmannen och
fransyskan; men huru kan den glädje hålla takt, som icke erkänner några
gränser? Huru är ordning möjlig för de blad och blommor, som den
osynliga, men mäktiga väderhvirfveln sätter i rörelse?
Det är just deruti som det egendomliga, det hänförande ligger, och man
begriper snart hvarför orkestern, sina alla basuner och pukor oaktadt,
dukar under. Han delar alla revolutions-chefers vanliga öde, att förgås
i samma storm han framkallat.
Det är, med ett ord, en dans hals öfver hufvud, endast ett virrvarr af
brokiga armar och brokiga ben man ser framför och omkring sig.
Fransmannen och fransyskan, ifrån det ögonblick de instörta i
dans-salongen, äro blott armar och ben och dessa i oupphörlig rörelse
ända tilldess sista trumpeten ljuder.
Ja, äfven efter afblåsningen.
Debardören dansar ännu, dansar öfver boulevarden, dansar genom
gränderna, dansar uppför trapporna till sjette våningen, dansar i den
trånga kammaren, dansar om alla sina dansar i drömmen och dansar
slutligen, väckt af morgonsolens första stråle, emot sitt arbete,
hvilket äfven går som en dans.
Men hvem är då debardören?
Debardören är maskeradens hjeltinna, och hjeltinnans hela beklädnad
utgöres af skorna, strumporna, pantalongerna och chemisen. Ingenting
mera, men ofta någonting mindre, ty genom den oupphörligt våldsamma
rörelsen händer ofta, att den sistnämnda klädes-persedeln halkar ned
nästan till midjan.
Pantalongerna, af sammet eller siden, gå icke så långt ned att de dölja
den vackra runda vaden, och icke längre upp än till det smärta smidiga
lifvet.
Debardören vill ej dansa sig lungsot på halsen, och derför nyttjar han
ej snörlif. Han vill vara mjuk, obesvärad, graciös, och derför brukar
han ej planchett.
Debardören är den värsta tjufpojke man kan tänka sig. Han sparkar helt
obesväradt sin kavaljer vid örat, ifall denne ej hoppar som han, slår
omkring sig med händerna som han, skriker och väsnas som han.
Mången böjer sig ända till stoftet för att på nära håll kunna beundra en
vacker fot. På den franska maskeraden kan man ha ryggrad af jern och
ändå få den lilla foten på näsan, kanske oftare än man är hugad.
Debardören är en fasa för de engelsmän, som besöka maskeraderna, ty han
hatar tråkighetens originalitet.
Albions styfsinte son måste antingen fly eller dansa, dansa eller bjuda
på champagne, hvilket han lika ogerna gör, ty allt hvad man förtär på
dessa maskerader kostar mer än tredubbelt mot på andra ställen.
Det är också till det mesta blott utlänningar som rikta restauranten.
Fransmannen och fransyskan behöfva ej vin och konfekt för att kunna
dansa och ha roligt. Det fordras mycket punsch och mycket sötsaker för
att få våra svenska herrar och damer trefliga, och just derför är det så
kännbart att vara svensk, isynnerhet när man är på maskeraderna i
Stockholm.
Hvad debardören för öfrigt beträffar, så tycker kanske mången, som
endast hört honom beskrifvas, att han väl litet representerar det
qvinligt säfliga och blygsamma; men den som ser honom, begriper ej hur
han kan vara annorlunda.
Det öfverdådiga hörer till kostymen, till pantalongerna, och åt dessa
hafva ju vi männer gifvit reputationen; och att debardören kastar sina
ben högre än vi, kommer naturligtvis deraf att han har böjligare leder.
Debardören tror att försynen icke gifvit honom denna böjlighet för
roskull. Det är lika omöjligt för debardören att gå “stilla och städadt“
som det är för snäckan att piruettera eller för ankan att gå graciöst.
Något som sårar blygsamheten ha vi likväl icke kunnat upptäcka hos den
vilde debardören, och vi tvifla på att någon annan har gjort det. Samma
strålande glädje, som utgör hans egendomliga prydnad, utgör också hans
skydd.
Hans barm är, vi bedyra det, så blottad, att en svensk matrona skulle
vid åsynen deraf få slag eller åtminstone låtsa få det; men det rörer
sig, åtminstone för tillfället, så mycken oskyldig fröjd under de
“liljekullar“, att man omöjligt har tid att tänka på meningen med
schalar och schaletter.
Dock, det finnes äfven på de franska maskeraderna fruntimmer med
sidenklädningar och dominor af alla färger, och hvilka gå “stilla och
städadt“.
Man finner dem ej på danstiljorna dernere, utan i foyer’erna,
korridorerna och på loge-raderna, det maskerade nöjets ställen, de
hemliga mötenas tysta verld.
Der skrikes ej, men hviskas; der sparkar man ej hvarandra vid örat, men
trycker hvarandras hand. “Stilla och städadt“ söker flickan sin älskare,
“stilla och städadt“ hustrun sin amang. Der är också glädje, också nöje,
men en glädje som kanske kostar tårar, ett nöje som kanske kostar blod.
Mer än en röd blomma på oskuldens kind har kanske hvitnat, mer än en
hvit blomma i Boulogne-skogen blifvit röd, innan följande dagens sol
speglat sin sista blick i den rastlöst flytande Seinen.
Den rikveckade siden-dominon går likväl upp ända öfver halsen och den
nyfikne dödlige ser ingenting annat än siden och blonder. Anständigheten
behöfver icke blunda, fastän dygpen gråter.
Vid anblicken af en fransk maskerad-salong kan man derför med skäl säga,
att medan de bättres laster “stilla och städadt“ sitta på raderna,
tumlar de sämres glädje vildt och tygellöst om på golftiljan.
“Ah! hvilken glans, hvilket lif!“ utropade en lång, smärt gestalt i
Pierrot-kostym, hvilken, nyss inkommen i den ofantliga opera-salongen,
stannat på öfversta steget till den trappa, som leder ned till de
dansande, och med hopslagna händer öfverskådade de figurerandes brokiga,
vildt hoppande skara; “hvilken glans, hvilket lif! ... När såg jag något
dylikt?“
“Hvad var det jag sade?“ frågade en annan Pierrot af ungefär samma växt
som den förre och hvilken hade följt denne in; “du trodde du, stackars
Félix, att Lyon var det bästa på jorden.“
“Ja, du har rätt, Armand!“ yttrade den förre; “Lyon är stjernan, men
Paris, Paris är solen ... Ja, här måste jag få outsägligt roligt ... Hör
hvilket skratt dernere! se hvilka lustiga figurer! ... Åhå, aha, haha!“
skrek ynglingen, i det han svängde Pierrot-mössan flere hvarf öfver sitt
hufvud.
För att genast presentera den glade ynglingen, berätta vi, att han är
köttslig kusin till vår hjelte.
Hans fader, skräddare i Lyon, med namnet Lambert, är gift med en syster
till Armands aflidna moder.
“Far nu varligt fram, kära Félix, så att jag ej tappar bort dig i
hvimlet“, varnade den ene tjuguåringen faderligt den andre.
Men Félix, som nu var mera öga än öra, tog ett nytt steg utföre, för att
så fort som möjligt komma ned bland de hoppande, då hans färd genom ett
yttre, högst oförväntadt medel till den grad påskyndades, att han icke
allenast med ett enda skutt kom utför alla trappstegen, utan äfven
störtade framstupa mot golfvet och låg der så lång han var, under ett
allmänt jubel från både dansande och åskådande.
Félix var dock ögonblickligen åter på benen och sprang tillbaka mot
trappan, svärjande under masken.
Men just som han satte foten på nedersta trappsteget för att träda upp,
hejdades han af municipal-gardisten, som stod post nedanför trappan.
“Monsieur!“ ropade denne; “pardon! men vill ni gå ut, måste ni gå en
annan väg, ty denna bär blott in.“
Det hör nämligen till ordningen att särskilda vägar finnas för kommande
och gående, hvarigenom mycken trängsel och oreda förekommes. Den som
står i trappan, kan således spela de nedgående hvilket oskyldigt puts
som helst, utan att vara åtkomlig för näpsten.
“Det var ni som knuffade mig!“ ropade Lyonäsaren till en mask, som stod
midt i trappan och skrattade högre än alla de andra. Denne var en
debardör i jacka och pantalonger af guldbroderadt svart silkessammet,
hvita silkesstrumpor med svarta sammetsband, likaledes broderade med
guld samt på hufvudet en svart sammets-tock med hvit strutsfjäder, som
hängde ned öfver venstra skuldran.
Kostymen, hvartill hörde svart sammetsmask, var splitter ny och skilde
sig från de öfrige debardörernes genom jackan, hvilken, efter hvad vi
nyss nämnde, icke tillhör den äkta debardören.
“Otacksamme Pierrot!“ svarade debardören, “har du någonsin hört fjäriln
klaga öfver att han fått vingar?“
“Vingar! ... hvilka vingar?“ frågade Félix, som icke begrep hur man
kunde tala om vingar med den som nyss dumpit på näsan.
“Dem du förlorade, när du föll“, svarade debardören; “det är fem eller
sex andra som jag bevingat före dig, och de flyga ännu kring salongen
... Men du, arme Pierrot, skall bli en puppa för evigt.“
“Men i alla fall var det ganska oskickligt“, brummade Félix, hvilken var
snarsticken, såsom småstadsbor i allmänhet.
“Var det oskickligt?“ ropade debardören; “vänta, skall du få se.“
En jättehög figur visade sig i detsamma midt i trappan, klädd i skinn
och med ett tigerhufvud till hjelm, samt en stor messingslur i handen.
Denna mask skred med långsamma och tunga steg utför trappan. Men hastigt
såg Félix honom göra ett förtvifladt skutt utföre och med dånet af en
ramlande pelare falla omkull på golfvet.
Jätten, snart på benen, rusade, liksom Félix mot trappan, rytande
som ett lejon och hotande med messingsluren, men hejdad af
municipal-gardisten måste äfven han återvända med oförrättadt ärende.
Félix hade icke blott sett den flygande jätten, utan äfven den allra
vackraste lilla hvita sko flyga i luften, och som denna sko icke kunde
vara mindre än foten, som bar den, så fann han att den icke på långt när
syntes så frånstötande som den hade känts.
Också började han med mera försonlighet betrakta den vackre debardören.
Armand, som varit vitne till de begge upptågen, alltför vanliga hos
debardörer, hade derunder med mycken uppmärksamhet lyssnat till
debardörens röst. Denne lossade något på sin mask, förmodligen för att
hemta andan efter sina ansträngningar.
Derigenom kom Armand att få se något af debardörens ansigte.
Armand syntes angenämt öfverraskad af hvad han såg.
“Pierrot har orätt uti att klaga“, sade han, närmande sig debardören;
“han borde snarare anse alltsammans för en ynnest af lyckan, ehuru
farten emot vanan gick mera utföre än uppföre ... Men, vackra debardör,
jag trodde mig genast igenkänna dig på rösten.“
Debardörens svarta ögon, blixtrande genom masken, riktade sin eld mot
Armand.
“Och hvem tillhör min röst?“ frågade den förre.
“Densamma, som jag hörde en gång, men fåfängt väntade att få höra den
andra.“
“Dubble Pierrot, med mask för ansigtet och mask för orden!“ svarade
debardören.
“Första bokstafven till ditt dopnamn är C.“, yppade Armand.
“Och den andra?“
“Är o.“
“Ah! ... men hvem är då du?“ frågade debardören, synbart öfverraskad.
“Låna mig din arm och låtom oss lemna trappan.“
“Men hvem är du och hvad vill du?“
“Kom!“
Armand med debardören under armen gick utför trappan.
Hans kusin Félix, annammad af en annan debardör, var redan inne i den
stormande valsen.
När man ser en fransman och en fransyska famna hvarandra under dansen,
glömmer man att de äro två personer. Medan hennes ena arm hvilar på
kavaljerens ena axel, ligger hennes hufvud mot hans andra och de äro
liksom växta tillsammans.
“Bibehåller ni ännu er afundsvärda plats hos hertiginnan de Beaudreuil?“
frågade Armand sin debardör, stannande nedanför orkestern, hvilken plats
Armand valt för att i den starka musiken finna ett skydd mot nyfikna
öron.
“Ah! ni vet då att jag är hos hertiginnan de Beaudreuil!“ förvånade sig
ånyo debardören.
“Jag visste blott att ni varit, men nu vet jag äfven att ni är ... Ni är
då lycklig, mademoiselle Collette ... Men ... men hur är det med
hertiginnan?“ frågade han, dertill drifven af en oemotståndlig
nyfikenhet.
“Det var en besynnerlig fråga“, anmärkte debardören, som säkert icke
begrep hvad en hertiginna de Beaudreuil kunde hafva med en Pierrot på
opera-maskeraden att göra.
“Visserligen, så framt det är en sanning att alla nygifta äro lyckliga.“
“Men ... men hvad del kan ni taga i hvad som rörer den stackars
hertiginnan?“
“Ah, ni har förrådt er ... hon är då icke lycklig! ... Men hur kunde hon
också vara det!“ yttrade Armand, icke besinnande i sin ifver, huruvida
ett sådant yttrande vore förenligt med grannlagenheten.
“Ni förskräcker mig, monsieur!“ ropade debardören, släppande sin
kavaljers arm. “Men ni begagnar er för mycket af ert inkognito,
monsieur“, återtog debardören; “ni har sagt mig saker, dem ni icke
skulle upprepa såsom demaskerad.“
Armand tog af sig masken.
“Armand Cambon!“ ropade debardören med glad öfverraskning.
“Ni kommer då ihåg mitt namn? ... Ni känner då igen mig!“
“Men hvar har ni uppehållit er under dessa tvänne månader?“
“Man har då frågat efter mig?“ frågade Armand med hämmad andedrägt.
“Vi ha verkligen önskat se er, men ni var liksom försvunnen från
jorden.“
“Hvem har önskat se mig?“ frågade Armand, utan att dölja sin glädje.
Debardören fäste med ett uttryck af förundran sina blickar på vår
hjelte.
“Är det hertiginnan?“ fortfor han.
“Samma dag hertigen och hertiginnan hemkommo från kyrkan, frågade den
sednare efter er.“
“Och hvad ville hertiginnan mig?“
“Det vet jag ej, men jag vet, att strax efter det hemliga samtal, som de
nygifta efter hemkomsten från kyrkan hade med hvarandra, bad mig
hertiginnan forska efter er.“
“Det var då ett hemligt samtal?“
“Ja, som jag sade.“
“Men ni känner kanske icke ...“
“Hvarom frågan var ... nej! ... men från den stunden har hertigen och
hertiginnan knappast talat med hvarandra.“
“De lefva då skilda?“
“De bebo samma hus, men hvar sin våning, och hertiginnan lefver det mest
ensliga lif ... Jag anade genast, från det första jag såg er, monsieur
Armand, att ni på något sätt vore invecklad i denna dystra
familj-hemlighet ... Kanske skulle ni kunna upplysa mig om ...“
“Ni minnes icke om hertiginnan nämnde mitt namn, innan hon begaf sig
till mairen för att viga sig med hertigen?“ frågade Armand, i stället
för att upplysa.
“Nej ... Men hvarför skulle hon just då nämna ert namn?“ sporde
Collette, hvars nyfikenhet var i stigande.
Armand ville ej tillfredställa kammarjungfruns nyfikenhet, eller också
hörde han ej hennes fråga, ty han syntes tankfull och grubblande,
hvilket synbarligen icke behagade debardören.
Orkestern tystnade och den vilda valsen upphörde.
“Vackra debardör, ni är skyldig mig upprättelse“, ropade en ungdomlig
röst helt nära de begge.
Armand igenkände i rösten sin kusin.
“Hvad fordrar du, olycklige Pierrot?“ frågade debardören.
“Om du vore en man, skulle jag fordra ditt lif“, svarade Félix.
“Bra, Pierrot! ... Men som jag icke är en man ...“
“Så fordrar jag nästa française.“
“O! en dans är ofta mer än lifvet.“
“Den är en narr, som icke fordrar det mesta“, yttrade Félix, mätande med
sina blickar debardörens retande gestalt.
“Godt! jag tillhör dig“, försäkrade denne, räckande Félix sin hand,
troligtvis mera belåten med en dansande än en grubblande Pierrot.
“För hela maskeraden?“ frågade Félix med förtjusning.
“Du är djerf ... men låt mig först se hur du förer dig i françaisen.“
Derefter kastade sig Pierrot och debardören in i trängseln.
Armand stod qvar på sin plats, tilldess orkestern uppspelte françaisen,
hvarefter han ämnade sig fram till en annan sida af salongen.
Någon slog honom på axeln.
Han vände sig om och blef varse Albert, hvilken vi, under loppet af
denna berättelse, vid ett par tillfällen funnit på vår hjeltes väg.
Albert var omaskerad och i vanliga svarta kläder.
Högst få äro de som på de franska maskeraderna begagna vanliga svarta
kläder, då deremot de flesta hafva karakters-masker, hvilket är raka
motsatsen till hvad som brukas på de svenska.
“Välkommen till Paris!“ helsade Albert.
“Fägnar mig att få se er, monsieur!“ besvarade Armand helsningen.
“Jag vågar knappast smickra mig med det“, yttrade Albert något ironiskt:
“det har snarare förefallit mig som om ni undveke mig.“
“Hur kan ni tro det?“
“Ni har icke besökt mig efter er ankomst till Paris.“
“Men ni torde likväl veta att jag på vederbörlig ort gjort reda för min
resa.“
“Jag vet det, och vi ha alla möjliga skäl att vara nöjda med er.“
“Så mycket bättre“, svarade Armand kort.
“Men det tycks som om ni icke mera vore nöjd med oss.“
“Hur då?“
“Eftersom ni lemnat La Réforme och flyttat in i Le National.“
Upplysningsvis bör kanske nämnas att Le National och La Réforme voro
tvänne republikanska tidningar som på den tiden utgåfvos och af hvilka
den förre redigerades af Marrast och den sednare af Ledru Rollin.
Beggedera hade sina mäktiga partier, det förra bestående af de mest
bildade inom nationen, och det sednare förnämligast af arbetsklassen
samt till följd deraf starkast, åtminstone hvad antalet beträffade.
“Det är ett karnevals-skämt, när ni talar om min flyttning från den ena
tidningen in i den andra“, svarade Armand, “ni som mera än någon annan
vet att jag, tyvärr, saknar all författareförmåga.“
“Ni låtsar icke förstå mig, monsieur Armand, ehuru ni ganska väl
begriper hvad jag menar.“
“Och det är?“
“Att ni, efter att förut nitiskt hafva tjenat oss, numera tjenar Marrast
och hans vänner.“
“Det är icke personer utan saker jag tjenat och tjenar ... Den sak, som
förefaller mig klarast och möjligast, den egnar jag min obetydliga
tjenst och det af hela mitt hjerta.“
“Vår sak skulle således hvarken vara klar eller möjlig?“ frågade Albert
med ett medlidsamt löje.
“Detta ställe är just icke det lämpligaste för ett samtal som detta“,
anmärkte Armand.
“Jag medger att det är en stor skilnad emellan Le National och La
Réforme“, yttrade Albert.
“Så-åh!“
“När den sednare handlar, pratar blott den förre ... men det är icke med
öppen mun och korslagda armar man når målet.“
“Le National skall veta handla, när tiden blir, och skall äfven nå
målet, utan att, såsom La Réforme, hafva lofvat mera än den kunnat
hålla.“
“Denna visdom har ni lärt er utantill i Le National.“
“Jag har läst den innantill under mina resor i departementerna ... Ehuru
sjelf arbetare, ser jag icke huru ens hälften af de förhoppningar, ni
gifvit arbetsklassen, skall kunna uppfyllas ... Att uppdrifva åskmoln på
himmelen utan att i tid skaffa sig åskledare, är en visdom, som jag ej
kan förstå.“
“Men förstår ni då icke att ...“
Samtalet, som förts hviskande, afbröts genom françaisens slut.
Armand återfann snart sin kusin arm i arm med hertiginnans
kammarjungfru. Begge voro demaskerade.
På de franska maskeraderna går man icke länge maskerad, icke ens
fruntimren.
De vackra äro naturligtvis de första som afkasta den besvärliga masken.
De fula följa snart exemplet, liksom de visste att den sanna glädjen gör
alla ansigten vackra.
På raderna är man deremot maskerad för hela natten, liksom man är det
för hela lifvet.
“Vet ni, jag är riktigt förtjust i er kusin“, hviskade Collette i
Armands öra.
Félix behöfde icke tala om sin förtjusning. Den strålade i hans ögon, i
hela hans ansigte.
Men så var han också ganska afundsvärd. Han ledde vid sin arm icke blott
den smakfullaste kostymen, utan äfven en af de vackraste flickorna på
maskeraden.
“Ni vet då redan att han är min kusin?“ frågade Armand Collette.
“Ack, jag vet mycket mera“, svarade hon; “den stackars gossen har ingen
älskarinna, fast han varit tre dagar i Paris, och det är ert fel,
monsieur Armand.“
“Hur då?“
“Ni följer ju honom öfver allt med en mentors stränghet, ni låter honom
icke ensam taga ett enda steg ... Ni vill till gubbe genast förvandla en
yngling, som är född till hjelte.“
“Hjelte! ... Min kusin redan en hjelte?“ yttrade Armand småleende.
“Ja visst ... han har redan två dueller på halsen“, förklarade Collette.
“Den ena på värja och den andra på sabel“, tillade Félix med fortfarande
munterhet. “Men se sådana löjliga figurer derborta“, tillade han;
“ohoj!“
“Min gud, hvad vill det säga!“ ropade Armand, icke delande sin kusins
glada lynne.
“Två af de personer, som jag hjelpt utför trappan på samma sätt som jag
hjelpte er kusin, vågade nyss med någon bitterhet anfäkta mig för min
hjelpsamhet; men er kusin ... Ah, det är en förträfflig gosse, som jag
bestämdt kommer att älska både mycket och länge.“
Félix tryckte med strålande ögon debardörens begge händer till sina
läppar.
“Huru mycket det blir, kan jag ej bestämma“, svarade Armand; “men hvad
jag bestämdt vet är att det icke blir länge, ty Félix går att låta döda
sig ... Han kan ju hvarken handtera värja eller sabel ... Ni kan väl
icke fordra, mademoiselle, att den stackars gossen skall låta döda sig
som ett värnlöst djur?“
“Åhå“, inföll Félix, “du skall få se: du skall bli min sekundant du ...
Nej, men se den der galningen med Notre-dame på näsan ... ha ha!“
“Men det är ju så sällan man stupar i dueller“, anmärkte Collette med en
ängslig blick på sin kavaljer.
“När och hvar skulle du möta dina motståndare?“ frågade Armand sin
kusin.
“Jag skulle möta dem begge i Boulogne-skogen i morgon förmiddag, den ene
klockan 9 och den andre 10“, svarade Félix; “jag tycker just att det kan
vara lagom, och måtte väl hinna affärda den ene på en hel timma ... Men
innan jag beger mig till stället måste du ge mig några lektioner, några
goda råd ... Ljufva Collette, blir det mazurka eller polka?“
“Mitt första råd är att du så fort som möjligt visar mig på dina
motståndare, ty i egenskap af din sekundant har jag åtskilligt att
uppgöra med dem före affären, som, uppriktigt sagdt, icke är att leka
med.“
“Champagne! först måste vi dricka champagne!“ skrek Lyonäsaren;
“Collette, du och jag, vi tre ... champagne!“
“Ah, der står den ene“, yttrade Collette, visande på en omaskerad
Pierrot, som stod helt nära dem med trefärgade band kring den höga röda
mössan.
“Han!“ ropade Armand; “jag känner honom ... Dröjen här ett ögonblick,
medan jag talar med honom.“
Armand närmade sig ifrågavarande Pierrot.
“Monsieur Eugène!“ sade han; “ni har blifvit utmanad?“
“Ja, gud vare lof!“ svarade denne; “ni kommer just lagom för att bli min
sekundant, i fall det roar er.“
“Vid hvilken tid är mötet utsatt?“
“Klockan 9 ... det var så länge sedan himlen beskärde mig ett sådant
nöje.“
“Men ni måste för denna gång afstå från detta nöje“, förklarade Armand.
“Morbleu! ... Ni har för stora anspråk på en vän, monsieur Armand.“
“Den som ni skulle slåss med är min kusin.“
“Följaktligen en man med hjerta i bröstet och jern i armen, ifall han
brås på er ... Så mycket bättre ... Ni tror er släcka min törst och
retar den i stället.“
“Ni vet att jag hyser för er den djupaste aktning“, yttrade Armand.
“Liksom jag för er“, svarade Eugène.
“Jag skulle för er kunna våga mitt lif, om det gälde.“
“Äfven det tror jag ... Men jag förstår icke ...“
“Men oaktadt all min vänskap för er, nödgas jag slåss med er, monsieur
Eugène!“
“Med mig!“ utropade denne förbluffad.
“Klockan 8 i morgon bittida.“
“Men hvarför? hvarför?“
“För att hindra er från att klockan 9 döda min kusin.“
“Men det är ju rent af en galenskap ...“
“Det är en ren nödvändighet ... Min kusin har följt mig från Lyon, der
han har sina föräldrar ... Jag har lofvat dem att taga deras son under
mitt beskydd så länge han vistas i Paris, och jag kan derför icke skicka
honom hem såsom lik ... För öfrigt blir striden emellan er högst ojemn
... Ni är mästare i alla slags vapen; han har knappast dragit svärd ur
skidan.“
“Men jag inser i alla fall icke hur detta kan bli någon anledning till
duell oss emellan.“
“Det är ej ondt om anledningar, och jag nödgas söka en sådan.“
“På hvad sätt?“
“Genom att nu på stället offentligen förolämpa er.“
“Förolämpa mig? ... på hvad sätt, frågar jag ånyo?“
“Jag nödgas trampa er på foten eller gifva er en örfil ... Det beror
bara på er att säga, hvilketdera som besvärar er minst.“
“Fi donc, min vän! ... personer som vi kunna mötas med svärd och pistol,
men aldrig med fötter och knytnäfvar ... Jag måste afstå från mitt nöje
för morgondagen ... Men, sacredieu, det är ju er kusin som utmanat.“
“Han skall skatta sig lycklig att hafva fått utmana er, utan att göra
bekantskap med er värja.“
“På det hela taget var det en lumpen anledning“, tröstade sig Eugène.
“Det återstår bara ett försonligt ord åt den vackra debardören, hvilkens
skämt ni kanske för alvarsamt upptagit ... Min kusin var då, som ni
snart skall finna, klokare och derför har han också gjort en ganska
vacker eröfring på denna maskerad.“
Under dessa ord förde vår hjelte sin vän fram till Félix och debardören,
presenterande för dem monsieur Eugène, en ung student, som likväl redan
gjort sig känd för sina glödande sånger till frihetens och republikens
ära.
Eugène vände sig först till kammarjungfrun och egnade henne följande
till hälften framgnolade kuplett:
“N’oublions jamais que les femmes,
Ce sexe fait pour nous charmer,
Doivent commander à nos âmes;
Le français est fait pour aimer.
Aux travaux, à la politique
Ne consacrons pas tout le jour;
Gardons quelque temps pour l’amour,
Voilà, voilà ma république.“
Collette, försonad och förtjust, applåderade af hjertans grund; och
Félix, återtagande utmaningen, bjöd på champagne, i stället för sitt
blod, till allas stora tillfredsställelse.
“Men hvar hafva vi nu den andre?“ frågade Armand Collette.
Kammarjungfruns blickar flögo genom salongen och fästade sig slutligen
vid en kolossal gestalt, som stod midt på golfvet med korslagda armar