Sonen af söder och nord. Sednare delen - 03

och omgifven af en mängd andra masker.
“Der ha vi honom“, upplyste Collette, “den oförskämde! han ville slita
af mig masken, må ni tro, och skulle säkert ha gjort det, om icke er
kusin hindrat det ... Detta gaf anledning till ordvexlingen, som slutade
dermed att han utmanade er kusin.“
“Jaså, det var han som utmanade ... Ni menar den der med tigerhufvudet?“
“Ja, är det icke en hisklig mask?“
“Och med messingsluren i handen?“
“Ja, det är densamme ... han ser minsann icke försonlig ut ... få se om
ni kan dressera tigern, få se om ni kan få honom så långt som jag.“
“Ja, jag minnes nu att ni fick honom på näsan ... men ni är
oemotståndlig i alla afseenden, mademoiselle Collette.“
“Så säger er kusin också.“
“Ni sätter hans omdöme öfver mitt“, yttrade Armand skrattande.
“Ack, monsieur Armand!“ ropade Collette, “hur mycket hade det icke
kunnat blifva af er! ... Men ni glömmer att ni är ung, och derför
glömmer också ungdomen er ... Vet ni, ni har åldrats mycket sedan jag
sist såg er, monsieur Armand ... Men skynda nu och ställ allt till
rätta, ty när jag närmare tänker på saken, skulle jag ej så snart vilja
bränna ljus i kyrkan för er kusin.“
“Jag vill försöka“, sade Armand; “gån emellertid före mig ned i
restaurationen åt höger ... jag skall snart vara hos er.“
“Ja ja, till champagnen“, skrek Lyonäsaren, angelägen om att sätta sin
fars pengar i rörelse.
Armand skildes ånyo från sitt sällskap och nalkades jätten, som
omfladdrades af en hop masker, hvilka skämtade med honom, utan att få
sitt skämt besvaradt.
Svarade han någon gång, så skedde detta genom en lur, som han förde till
munnen och hvarigenom rösten fick ett högst doft och omusikaliskt ljud.
Jättens kostym, sedd på närmare håll, röjde ingenting mindre än finhet
och harmoni. Den syntes snarare beräknad på att afhålla än att
tilldraga.
Hufvudet betäcktes af ett slags hjelm af en maläten tigerhud, hvilken
fordom kanske varit begagnad såsom skylt af någon bundtmakare. Den
öfriga delen af kroppen betäcktes af en raggsliten vargskinnspels,
nedantill ihopskarfvad med annat slags skinn, så att den gick ned ända
till fötterna, dessa betäckta af ludna skor, proportionerliga till det
öfriga.
Masken för ansigtet, af grå kardad ull, dolde hvarje fläck deraf, med
knappa öppningar för ögonen och munnen.
Endast under karnevals-tiden, då maskerad-friheten är obegränsad, kunde
en dylik karrakters-mask vinna inträde i en fransk salong.
Med ett ord, hela gestalten gjorde på Armand ett obehagligt intryck och
han förestälde sig nästan med fasa sin kusin framför en sådan
motståndare. Det föreföll honom derför ganska motbjudande att inlåta sig
i samtal med denne vilde. Men nöden hade ingen lag.
I Frankrike leker man ej med utmaningar. Fegheten är en af de synder,
som derstädes kanske minst förlåtas.
En ny dans, uppspelad af orkestern, skingrade snart de masker, som hade
samlat sig omkring kolossen, hvilken derefter skred närmare ena väggen,
förmodligen för att söka sig plats på någon af sidobänkarne.
Armand följde och upphann honom.
“Furste af skogarne!“ började Armand samtalet; “tigerns hud och vargens
pels förråda grymhet och blodtörst; men lammskinsbrämen nedantill röjer
mildare känslor ... Tillåter du mig ställa till dem några frågor?“
Kolossen, som stannat och vändt sig emot Armand, såg på honom en stund,
hvarefter han nickade jakande.
Armand fortfor:
“Hvem skulle, när han ser dig så fredligt vandra uppå detta ställe,
kunna föreställa sig, att du i morgon klockan 10 ämnar sluka ett lamm i
Boulogne-skogen! ... Så påstår likväl ryktet; men talar ryktet sanning?“
Tigerhufvudet gaf ånyo en jakande nick.
“Men ryktet påstår äfven att det är tigern som utmanat lammet och att
det sednare mera lyssnande till sitt mod än till försigtigheten, antagit
utmaningen ... är det också sannt?“
Samma stumma jakande svar.
“Det är icke värdigt skogens furste, som ensam slagtar hela hjordar, att
välja till motståndare en enda medlem deraf ... Det är således för att
rädda hans ära, på samma gång jag skyddar mitt lamm, som jag, hjordens
herde, ber tigern återtaga utmaningen och åtnöja sig med den vänliga
förlikning jag erbjuder å lammets vägnar.“
Kolossen satte sin lur för munnen och Armand hörde ur den följande dofva
röst:
“När räfven kommer till tigern att bönfalla för lammet, slukar han först
den förre och derefter det sednare.“
Detta ohöfliga svar öfverraskade något vår hjelte. Dock dröjde han ej
länge med sitt genmäle.
“Men när hörde man en räf vara så enfaldig att han instälde sig som
böneman inför tigern?“ sade han; “helt annat är förhållandet med herden
... denne kastar sig öppet och oförskräckt emellan vilddjuret och
hjorden ... Du ser i mig denne herde, och jag förbjuder dig att röra
mitt lamm.“
“Godt!“ svarade jätten genom luren; “tigern spisar helst menniskokött,
äfven om det tillhör en usling.“
“Ni har för stort gap för att behöfva lur och för stora tassar för att
gå på bal med“, svarade Armand, i det han temligen eftertryckligt
trampade jätten på ena foten.
Denne uppgaf ett rytande läte, i det han hotfullt höjde luren.
Armand studsade ett steg tillbaka, mindre dock för den hotande luren än
för det rytande lätet.
“Ni begär upprättelse, förmodar jag?“ frågade han likväl, uppmärksamt
fixerande sin vilde motståndare.
“Ja“, svarade tigerhufvudet ånyo genom messingsluren.
“I morgon i Boulogne-skogen?“
“Ja.“
“Klockan 8 vid de fyra bokarne?“
“Klockan 8 vid de fyra bokarne ... Hvad slags vapen?“
“Välj sjelf.“
“Sabel.“
“Sabel ... godt! ... Au revoir!“ helsade Armand och vände tigerhufvudet
ryggen.

Tredje kapitlet.
Slutet af maskeraden.
Armand lemnade tankfull maskerad-salongen och gick ned i restaurationen,
der han fann sina vänner helt upprymda kring champagne-buteljen, som
redan var till hälften tömd.
“Nå?“ frågade Collette med en orolig blick på den ankommande.
“Allt är uppgjordt“, svarade Armand; “Félix kan sofva lugnt hela
morgondagen, utan att hans ära lider något deraf.“
“Och ni sjelf då?“ fortfor Collette, fixerande Armand, liksom anade hon
det rätta sammanhanget med uppgörelsen.
“Också lugnt, vill jag hoppas“, svarade han glädtigt.
“Måtte det bara icke bli _för_ lugnt!“ yttrade Collette skakande på
hufvudet; “det är jag som är orsaken till allt det här och jag fördömer
af hela mitt hjerta mitt barnsliga upptåg denna natt ... Félix!“ tillade
hon derefter med fuktiga ögon, “ni har en ädel kusin, och jag dricker en
skål för hans välgång!“
“Ja, ja, för Armand!“ ropade Lyonäsaren med upphöjdt glas; “men mera
champagne, mera champagne!“
“En sång, monsieur Eugène, en sång!“ ropade Collette med brinnande ögon.
Eugène uppreste sig med det fradgande glaset i hand och sjöng i början
med half röst, men sedan allt högre och högre, följande kuplett:
“Si l’on attaquait notre France,
On reverrait que les français
Savent allier la vaillance
Aux nobles loisirs de la paix.
Oui, pour la défense publique,
S’il fallait voler aux combats,
Les français seraient tous soldats;
Vive, vive la république!“
KÖR (af en mängd personer vid de
öfriga borden).
“Les français seraient tous soldats;
Vive, vive la république!“
“Messieurs, messieurs! mon dieu, mon dieu!“ ropade restauratören,
störtande likblek från sin skänk fram på golfvet med utsträckta armar;
“viljen I då göra mig olycklig! vive le roi! vive Louis Philippe!“ skrek
han försoningsfullt så att han blef blå i ansigtet, “vive le roi, vive
le roi!“
“Vive le roi!“ instämde ett halft dussin garçonger.
KÖREN (uppresande sig från alla bord och
stolar, klingande med glasen).
“Les français seraient tous soldats;
Vive, vive la république!“
“Hvem ropar vive la république!“ skrek en stads-sergeant, inrusande i
restaurationen.
“Skynda! Skynda!“ skrek en annan, som följde denne hack i häl; “skynda
ned efter vakten ... det är emöt deruppe i salongen ... Carlion är
mördad! skynda, skynda!“
“Hvem är Carlion?“ frågade en gäst.
“En af stads-sergeanterne“, upplyste en garçon.
“Bara en? ... ned med dem alla!“ ropade gästerne.
Alla gästerne skynda mot dörren, kastande sergeanterne åt sidan.
KÖREN (marscherande uppför trappan tillbaka
till salongen).
“Oui, pour la défense publique,
S’il fallait voler aux combats,
Les français seraient tous soldats;
Vive, vive la république!“
* * * * *
För att förklara orsaken till den emöt, för hvars skull stads-sergeanten
påkallat vakten, nämna vi att midt under den lifligaste “scottish“ —
denna lika vackra som originella dans och hvilken endast i Frankrike kan
dansas — samt strax efter Armands aflägsnande ur maskerad-salongen, hade
en ny karakters-mask beträdt tiljan.
Det var en figur af onaturlig längd och tjocklek, insvept från hufvud
till fot i en hvit domino, öfverallt prydd med små svarta
sammets-tungor, så att kostymen liknade en hermelins-mantel.
I stället för hufvud, hade denna figur ett gult kolossalt päron med
vidfästade grå polisonger samt öfverst en krona af guldpapper, ur hvars
midt uppspirade tio långa utbredda fingrar af måladt papp.
Figuren väckte stort uppseende, och flere par lemnade till och med
dansen för att genast tillfredsställa nyfikenheten.
Bland de många masker, som trängde sig omkring ifrågavarande figur,
upptäckte man äfven gestalten med tigerhufvudet.
Med tillhjelp af sin lur och sina starka armar hade denne snart hunnit
så nära nykomlingen att han kunde nå honom med händerna.
“Hvem är du?“ frågade tigerhufvudet.
“Jag är Europas stora rikspäron“, svarade den hvita dominon.
“Aha! haha!“ skrattade de omkringstående.
“Är det tillåtet att göra dig några frågor?“ sporde tigerhufvudet med en
vördnadsfull bugning.
“Ja, men ingen annan än du.“
“Hvarför blott jag?“
“Emedan du förenar kroppen af en varg med hufvudet af en tiger och
följaktligen måste vara den heliga alliancen.“
“Det fattas blott räfvens svans“, anmärkte en; “funnes den, så vore det
fullständigt.“
“Ganska sannt“, biföllo de öfrige.
“När var det du först kom på grön qvist?“ frågade tigerhufvudet.
“År 1830 som du väl vet.“
“Ja, ja!“ medgåfvo de närstående, följande samtalet med mycket intresse,
ty fransmännen äro, som man nog vet, mycket känslige för karrikatyrer.
“Men det är sannt“, fortfor päronet, “på den tiden ville du icke mycket
veta af mig ... Du begrep ej att man först måste vara kart, innan man
kan bli mogen ... Men du trodde kanske att jag skulle bli grön i alla
mina dar, liksom det enfaldiga folket trodde.“
“Det trodde jag visst icke.“
“Gulnar man för tidigt, så faller man från qvisten“, menade päronet;
“men sker det småningom och i naturens ordning, så sitter man nog qvar i
fred ... Så har jag då ändtligen blifvit så gul, mjuk och genomskinlig
att jag utan att rodna kan se den heliga alliancen i ansigtet.“
“Det kan du visst, dyraste rikspäron ... Men hvad är det för långa
fingrar som skjuta upp ur din krona?“
“Känner du icke igen dem? de äro ju mina egna.“
“Men hvarför sträcker du så der upp dem emot himmelen?“
“Sedan jag plockat åt mig allt som fanns på jorden, sedan jag kapat
tillbaka alla de löften, både gamla och nya, som jag måste gifva ifrån
mig år 1830, söker jag nu med all makt att fånga åt mig den guddomliga
rätten.“
“Hvad vill du med den?“
“Hå, för att bli kanderad, kristalliserad eller riktigt legitim såsom
du, heliga alliance!“
“Du skall få den, ty du är värdig ... Du är renad genom Polens blod och
helgad af jesuiterne.“
“Men bara denna heliga stund icke dröjer för länge.“
“Hur då?“
“Jag fruktar.“
“Hvad då?“
“Jo, att, om jag länge så här fullmogen och naken sitter på en qvist,
jag slutligen börjar bokna och skämmas.“
“_Du_ skämmas? ... det är icke möjligt.“
“Nej, det är icke möjligt“, upprepade flere masker skrattande.
“Vi arrestera er i lagens namn!“ ropade i detsamma tvänne röster, under
det att tvänne starka armar nedföllo, den ena på päronets skuldra och
den andra på tigerhufvudets.
Rösterna och armarne tillhörde tvänne långa stads-sergeanter, som banat
sig väg genom de många åhörarne och sålunda äfven fått del af dialogen
mellan rikspäronet och tigerhufvudet, en dialog hvars mening de lika
klart uppfattade som alla de andra, ehuru den på dem gjorde en helt
annan verkan.
“Hvad! man våldför karnevals-friheten!“ ropade gestalten med
tigerhufvudet, stötande ifrån sig den stads-sergeant, som vidrört hans
skuldra, och det med sådan fart, att denne, rakande baklänges, föll
öfver några qvinliga masker, hvilka kullslogos och illa trampades.
Vid deras jämmerrop, som fylde hela salongen, upphörde orkestern att
spela och det blef ett ögonblicks tystnad, hvarunder man såg maskerna på
raderna resa sig upp och utsträcka sina halsar öfver gallerierna, för
att se hvad som föregick nere i salongen.
“Till vapen! man anfaller obeväpnade medborgare, man mördar värnlösa
qvinnor! till vapen!“ skrek kolossen med tigerhufvudet, afbrytande på
detta sätt den hemska tystnaden.
Skallet af denna röst, som hördes ända in i korridorerna och foyer’erna,
följdes af ett allmänt tumult.
“Till vapen! till vapen!“ genljöd från alla sidor, från alla vinklar och
vrår af den stora salongen.
Den omkullslagne stads-sergeanten var dock snart på benen igen. Han drog
genast värjan och kastade sig ånyo emot masken med tigerhufvudet, men
fick, innan han ännu hunnit göra bruk af sitt vapen, af denne ett sådant
slag med messingsluren i hufvudet, att han för andra gången stupade, men
blödande och sanslös.
Nästan i samma ögonblick låg äfven hans kamrat, som vidrörde masken med
päronet, utsträckt på golfvet och trampad under fötterna af dem, som
kullslagit honom.
De öfrige stads-sergeanterne, jemte de vid dörrarne posterade
municipal-gardisterne, blottade likaledes sina vapen, men för svage att
emotstå anfallet af hundratals masker, som vräkte emot dem bänkar,
fiol-fodral och allt som närmast var till hands, drogo de sig parerande
intill en af väggarne, för att derstädes afvakta den förstärkning, som
vid början af oväsendet blifvit reqvirerad.
Emellertid sträfvade alla maskerna att komma ut ur salongen, under skrik
och jämmer af trampade och klämda. När förstärknings-bataljonen
ändtligen anlände, var det knappast andra än qvinliga masker qvar i
salongen, der allt bar spår af oordningen och striden.
Så slutades den sista opera-maskeraden inom Februari månad 1848.
Det var också den sista under konungadömet.

Fjerde kapitlet.
Boulogne-skogen.
Klockan var icke mer än 7 på morgonen, när tvänne unga män stannade
invid den stolta triumfbågen (l’Arc de triomphe de l’Etoile), ett minne
af kejsartiden som i sitt slag icke lemnar något öfver sig.
Grunden dertill lades efter slaget vid Austerlitz, men arbetet på
sjelfva byggnaden, afbrutet vid restaurationen, fulländades först af
Ludvig Filip, hvilken bragte till fulländning nästan alla under
kejsardömet påbörjade monumenter, på detta sätt uppfriskande minnet af
Napoleon, men säkerligen icke anande att dennes brorsson, fången i Ham,
skulle på spillrorna af hans tron uppstiga till höjden af Frankrikes
regent.
Triumf-bågen, nära 70 alnar hög, 60 bred och 30 djup, samt vändande sina
tvänne hufvud-facer, den ena mot de Elyseiska fälten och den andra mot
slottet Neuilly, är öfverallt dekorerad med mästerliga basreliefs, alla
hänsyftande på kejsartidens och krigarärans mest lysande minnen.
Idel segrar i alla väderstreck, omkransade af svärd och sköldar med
ingraverade namn på batalj-dagar.
Här och hvar framsmyga palmer, och äfven fredens gudinna har på
triumf-bågen fått sin plats och äfven hennes ansigte strålar af
triumfens glädje.
Hvad var väl konstnärens mening, när han på denna ofredliga plats stälde
fredens gudinna midt i krigets rustkammare och gaf henne dessa leende
anletsdrag?
Var det kanske blott en bitter ironi, kastad midt i ansigtet på desse
slagtare i stort, som, i stället för cypresser, plantera skogar af lager
kring hekatomber af menniskolik och ruiner af grusade städer?
Ty hvad kan väl fredens gudinna se i alla dessa sköldar, i alla dessa
svärd? hvad annat än sin egen gäckande bild?
Hvad kan hon väl se i alla dessa strömmar af fruktlöst utgjutet blod?
hvad annat än bilderna af det menskliga eländet, sorgen och fasan?
Ironien hade varit ännu fullkomligare, om konstnären på triumf-bågen
äfven stält sanningens gudinna.
Klockan 7 är en mycket tidig timme i Paris.
Men man må derför icke tro att Paris är öde. Det hvimlar och stimmar då
kanske mera än fram på dagen öfver gator och torg. Men det är mestadels
en helt annan befolkning än den vi möta på andra timmar af dygnet.
Det är bondfolket som redan klockan 4 på morgonen kommit till Paris för
att förse den ofantliga staden med födoämnen af alla slag.
Hvart man vänder blicken, möter den landtmanna-åkdon omgifna af
minut-handlare, som göra sina uppköp för dagen, ty i Paris behöfver
hvarje dag blott hafva sin omsorg.
Det är en rörelse, ett lif under Guds fria, men mörka himmel som gör ett
högst eget intryck på främlingen från norden.
Hvarje ankommande landtbo har sin lykta, hvarje mötande stadsbo sin. På
afstånd ser man endast lågor, som än möta, än dansa förbi hvarandra
genom gatorna och öfver torgen, vid kajerna och öfver broarne, öfverallt
der rum finnes för menniskofot.
Man skulle kunna tro att de dödes själar uppstigit ur katakomberna för
att drifva sitt nattliga spel i den slumrande staden.
Men när klockan slår åtta, höres från hvarje öppen plats en ringklockas
ljud, och man ser der de tallösa lågorna dels försvinna in i husen, dels
ila ut genom barriererna, genom fästningsverken samt förskingras utåt
landsvägarne.
De bortilande äro landtborne, som icke längre än till 8 fått uppehålla
sig i staden, hvars egen befolkning nu är på benen, intagande den plats,
som de förre lemnat och hvilken omöjligt skulle kunna rymma dem alla.
Denna ordning, högst nödvändig för en så rikt befolkad stad, iakttages
med största stränghet. Den landtbo, som sluter till örat för den
påminnande ringklockans ljud, förlorar ovilkorligen de varor han ännu
kan hafva osålda, ty polisen lägger ögonblickligen beslag på dem,
antingen säljande dem till den mestbjudande för det allmännas räkning
eller förande dem direkte till de hospitaler, som till dem hafva
rättighet.
“Om ni tillåter, så kunna vi hvila här något litet“, sade den ene af de
unge männen, hvilka, efter hvad ofvan nämndes, hade stannat vid
triumfbågen.
“Som ni behagar“, svarade den andre; “vi ha god tid på oss.“
“Men svep kappan bättre om er, monsieur Armand, så att icke de fördömda
sablarne synas.“
“Ni tycker ej om sablar, monsieur Eugène?“
“Hvem kan tycka om sådana vapen! ... jag hatar allt som icke är hvad det
synes vara, lika mycket som jag värderar det som är för mer än det synes
... Ser ej sabeln vida fruktansvärdare ut än värjan?“
“Möjligtvis för den, som icke är kännare.“
“Kan ni säga mig till hvad godt man kan använda en sabel? ... Ni svarar:
den är det beqvämaste medel att beröfva sin fattiga nästa ett öra, en
näsa, en arm.“
“Det är vackert nog det“, menade Armand.
“Det är lumpet“, menade deremot Eugène; “att så der stympa och vanställa
en mensklig varelse, det är grymt, onaturligt!“
“Jag medger att värjan är reellare, ty man dödar lättare med den ... men
icke är det mindre grymt och onaturligt.“
“Icke det? ... Hvad är naturligare än att dö? ... Men att framsläpa hela
sitt lif såsom en sex- eller sjuåttondels menniska, det är onaturligt
... Jag, för min del, skulle aldrig tveka i valet ... Också är det
gudvarelof högst sällan man slåss på sabel här i Frankrike ... Jag
undrar just hvad det kan vara för en barbar som utmanat er på detta
gammalmodiga instrument. Ni sade att ni icke kände honom.“
“Han var maskerad, men han tycktes hafva arm att föra en sabel med.“
“Hvarför icke då så gerna en slägga? ... Men om han nu skulle vara bland
dem, som blefvo arresterade denna natt?“
“Jag tviflar på att polisen gjorde någon större fångst, och dessutom såg
min vederdeloman ut att icke så lätt låta taga sig ... Men en sak,
monsieur Eugène!“
“Hvad då?“
“Är ni säker på att icke vara känd på den der restaurationen, der ni tog
upp psalmen?“
“Jag icke känd? ... När var icke en poet känd af Bacchus eller Venus?
... de gifva honom lifvet, men, oväldigt nog, äfven döden ... Jag är
mycket bekant hos alla restauratörer i Paris och synnerligast hos honom
i opera-huset, emedan jag också hos honom druckit det mesta vinet, och
dermed borde det kunna vara qvitt.“
“Ni är skyldig honom ... så mycket värre.“
“Hvarför så?“
“Han skall genast skynda att angifva er inför polisen.“
“Tvärtom, han skall icke angifva mig, ty han är större penningkarl än
royalist, beundrar icke oftare Ludvig Filips bild än när han ser den på
louisd’oren eller fem-francsstycket ... Hans pengar sitta nog långt inne
ändå, utan att han behöfver sätta mig i kurran ... Han tager mig lättare
såsom spicken än som griljerad.“
“Men det kunde finnas någon bland gästerne, som icke stode till er i
samma innerliga förhållande som restauratören.“
“Det är mera möjligt ... Men hvad vill ni jag skall göra?“
“Ni har slägtingar i Versailles ... ni kunde dölja er hos dem några
dagar.“
“Parbleu! ... jag skulle resa från Paris! ... lemna Paris i dessa dagar,
då jag har det bästa hopp att få höra mina sånger sjungas vid
ackompagnement af handgevärs-salfvor och kanonskott? nej, nej,
sacredieu! ... Man vet att jag har Afrodite i bröstet, Bacchus i strupen
och Apollo i hufvudet ... Det återstår mig nu att visa att jag har Mars
i armen.
Sonnez trompettes immortelles!
L’écho du peuple vous répond.
Aux étrangères sentinelles
Jettez ces mots: les rois s’en vont!
Marchons, garde civique!
Marchons, peuple héroïque!
Marchons tous en avant,
En avant le cri de ralliement:
Vive à jamais la république!“
Gnolande denna sång, satte sig de unge männen ånyo i rörelse och
stannade först vid de fyra bokarne i Boulogne-skogen.
Boulogne-skogen! Hvem, äfven bland oss svenskar, har ej vandrat på dess
stigar och svalkats af dess skugga, åtminstone i romanen eller dramen!
Hvem har ej bevitnat glansen af mötenas ögonspråk och glimten af
duellernas värjklingor? hvem har ej lyssnat till, dånet af den eleganta
Pariser-verldens promenad-vagnar och knallen af elegangernas vexlade
pistolskott?
Hvem känner ej denna sagans lund, der hvarje blad på ena sidan bär
njutningen och lifvet, men på den andra striden och döden; der man visar
att man kan dö, sedan man der visat att man kunnat lefva?
Chevaleriet har förlorat sina fasta borgar och lefver numera i
Boulogne-skogen nomadens flyktiga lif, irrande från lund till lund, från
träd till träd, från tufva till tufva.
Men på närmare håll och utan fantasiens mikroskop betraktad, hvad är väl
Boulogne-skogen? Knappast en park, åtminstone inför svenska ögon, vana
vid Djurgården och Haga. Den är på sin höjd ett större buskage, sedan
kossackerne vid invasionen nedfälde de största träden samt vid de
ypperliga ek- och bokvedsbrasorna kokade sin kål och torkade sina
kläder.
Ack, hvad det rika Paris gerna skulle bortbyta sin beprisade
Boulogne-skog mot det fattiga Stockholms Djurgård och gifva många, många
millioner emellan samt på köpet ett af sina många slott, för att icke
tala om de kungliga bildstoderna!
“Er sabelhuggare synes icke till än“, anmärkte Eugène.
“Klockan har ännu icke slagit åtta“, yttrade Armand, lutande sig med
armbågen mot ett träd.
“Ni tyckes något orolig, monsieur Armand.“
“Jag kan icke bestrida det.“
“Ni ångrar att ni ej valde värja eller pistol?“
“Det gör mig detsamma ... det är till och med bättre att det är som det
är.“
“Nå, då inser jag icke hvad som kan oroa er.“
“Jag tänker på att om några ögonblick skola tvänne menniskor vildt falla
ut emot hvarann och blodigt strida, fastän de på det hela taget icke
hafva något obytt med hvarandra.“
“Lyckligtvis kommer alltid denna tanke för sent.“
“Lyckligtvis, säger ni?“
“Ja, ty om tanken alltid löpte oss i förväg, skulle slutligen både modet
och tapperheten för evigt komma i reserven ... Verlden skulle bli en
neddammad lärosal full af bleka tänkare.“
“Af förståndige.“
“Hvem skulle stränga lyran i det kalla förståndets rike? ... Poesien och
sången skulle dö ut, om de icke hade att besjunga hjeltemodets seger
öfver förtrycket, dygdens öfver lasten ... Ah! se hur vackert
morgonsolen der sticker fram mellan trädstammarne!“
“Jag tycker mig se ett par figurer der borta“, yttrade Armand, lemnande
stammen.
“Ja, jag ser ... Så hafva vi ändtligen vår gynnare ... Tag hit era begge
sablar, så vill jag gå honom till möte och presentera honom dem såsom
man presenterar ett par liljor åt en hertiginna från S:t-Germain.“
Eugène tog de begge sablarne och gick, gnolande på en af sina visor,
emot de ankommande, hvilkas gestalter allt mera förstorade sig.

Femte kapitlet.
Duellerna.
Armand drog af sig rocken och hängde den på en gren. Derefter kastade
han en blick framåt och fann Eugène i samtal med den ene af de begge
männerne, under det att den andre stod orörlig några alnar ifrån dem.
Efter en stund återvände Eugène med Armands begge vapen i ena handen och
hållande under andra armen något, som syntes besvärligt att föra.
“Vackra hertiginnor att presentera liljor åt“, yttrade Eugène, när han
framkommit till Armand; “era begge smånätta sablar äro kasserade ...
“Tror ni att min vän är skräddare efter ni kommer med synålar?“ frågade
den hedervärde sekundanten mig ... Hvad tycker ni om de här
palatscherna?“
“De äro temligen tunga, men för öfrigt ganska ändamålsenliga“, svarade
Armand, fattande den ena palatschen och görande några blindhugg i
luften.
“Ändamålsenliga? ... ja, att fälla träd med ... Men ni har ingen dålig
arm, som jag ser ... Ni svänger den der tingesten med en sällsynt
ledighet.“
“Det är också icke för första gången jag handterar dylika vapen“,
mumlade Armand med en sidoblick åt det ställe, der hans motståndare
stod.
“Jag är just nyfiken att se hur man riposterar med en sådan jernstång.“
“Ni skall snart få se det, monsieur Eugène ... Var derför god och säg
sekundanten att jag gillar vapnen, samt utmät derefter platsen ... Det
är kyligt och jag känner ett stort behof af att värma mig ... Känner ni
hans sekundant, eller har ni sett honom förut?“
“Jag känna honom?“ yttrade Eugène icke utan ett visst aristokratiskt
leende; “han behöfde ej säga mig att han och hans vän icke äro
skräddare, ty de ha säkert i alla sina dar icke sett någon hyggligare
garderob ... Också bar den der gunstig herrns ansigte tydliga märken af
kajernes och broarnes idrotter ... Hvad deremot er motståndare, titanen
derborta, beträffar, så har jag ännu icke haft den äran att se hans
anlete, men ...“
“Ja, jag tror mig ha märkt att han är maskerad“, inföll Armand.
“Ni kan emellertid vara säker på att det icke är någon förklädd prins“,
yttrade Eugène; “jag fruktar verkligen att vi fått ganska simpelt folk
att göra med.“
“Simpelt folk?“ upprepade Armand; “hvad tänker ni på, monsieur Eugène!
... Ni, en republikan, en folkskald, tala med sådan förakt om det lägre
folket!“