Sonen af söder och nord. Sednare delen - 08

Total number of words is 4392
Total number of unique words is 1384
32.2 of words are in the 2000 most common words
41.2 of words are in the 5000 most common words
47.4 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
“och derpå undrar jag ej ... Jag läser i ert ansigte bekräftelsen på
hvad min betjent nyss berättat mig.“
“Hvad“, ropade hertigen ångestfullt, “hvad är det er betjent sagt? ...
hvad är det man berättat er?“
“Om reform-banketten naturligtvis“, svarade markisinnan, “denna bankett,
som icke blir af.“
“Reform-banketten ... ingenting annat“, yttrade hertigen något lugnare.
“Nej, men det kan vara nog det, tycker jag ... Den storståtliga
demonstrationen slutar då blott med ord, såsom alla de föregående ...
Jag kunde nästan ha sagt det förut.“
Hertigen teg och gjorde icke heller någon min af att tala.
“Härom dagen trodde ni att Henri cinq om fjorton dagar skulle göra sitt
högtidliga intåg i Paris“, återtog markisinnan; “men nu ... det skulle
verkligen roa mig att höra er mening nu i denna sak ... Men hvad kommer
åt er i dag, bäste hertig? ... Hvad betyder detta dystra ansigte och
denna stumma tunga? ... Antingen har ni glömt er vanliga artighet hemma
i ert hotel eller också lemnat qvar ett lik i Boulogne-skogen.“
“Ett lik!“ mumlade hertigen doft.
“Ni har aldrig varit rätt älskvärd“, påstod markisinnan; “men i dag är
ni det kanske mindre än någonsin.“
“Är ni säker att ingen lyssnar på oss i rummen nästintill?“ frågade
hertigen.
“Jag har icke vant mitt folk vid att lyssna“, svarade markisinnan.
Hertigen steg upp och gick till de begge dörrarne, dem han öppnade,
hvarefter, och sedan han förvissat sig om att ingen stod bakom dem, han
återvände till sin förra plats i fåtöljen.
“Jag kommer från Géronnière“, yttrade han derefter.
“Ah, Géronnière“, sade markisinnan, “jag hade för tillfället glömt bort
honom, ehuru det var för hans skull som jag bedt er komma ... Men det är
förlåtligt om man i tider som dessa glömmer sina bästa vänner ... Ni
nämnde emellertid hans namn och detta ger mig genast anledning att fråga
huru er hertiginnas onkel befinner sig?“
“Han är död!“ svarade hertigen med darrande och knappast hörbar stämma.
“Död!“ upprepade markisinnan nästan lika svagt, men alls icke darrande.
Hertigen stirrade några hvarf kring boudoiren, liksom fruktade han
närvaron af någon tredje person, hvarefter han sjönk tillbaka i sitt
förra tillstånd, snarlikt en dvala.
Markisinnan lekte med en lock, som hon petat ned öfver tinningen.
När hon icke hade menniskor att leka med, lekte hon med sina lockar.
“Och ni är säker på att han är död?“ frågade hon efter en stund.
Hertigen slog upp ögonen och betraktade markisinnan utan att svara.
“Oaktadt läkarens alla bemödande?“ fortfor hon med isande köld.
Hertigen skakade tigande på hufvudet, hvarefter han tillslöt ögonen.
Ville han derigenom undfly åsynen af en förföljande skugga eller
anblicken af denna qvinna?
“Genom er klokhet att låta Géronnière snart sagdt sjelf notificera
verlden om sitt dödliga frånfälle har ni besparat verlden
öfverraskningens smärta“, fullföljde markisinnan.
Hertigen fortfor att vara en jämmerlighetens tysta, men vältaliga bild.
“Ni är en pultron, hertig de Beaudreuil!“ sade markisinnan; “ni är en
lefvande bild af hela det parti, till hvilket ni hörer ... Modig och
stolt som en örn i beslutet, kryper ni ihop till en mygga i handlingens
ögonblick ... Ni borde stråla af lycka och seger, men ser ut som vore ni
dömd ifrån lifvet. Jag begriper ej huru jag någonsin kunnat älska er.“
“Denna kärlek har varit min olycka“, svarade hertigen, torkande sin
panna.
“Otacksamme!“ yttrade markisinnan, petande ned en annan lock till
lekkamrat åt den förre.
“Hvad har jag er att tacka för?“ frågade de Beaudreuil med bittert
leende.
“För de millioner, som ni ärfver efter er gemåls onkel“, svarade hon
vårdslöst.
“Ni har varit och är ännu mitt lifs onde ängel“, sade hertigen.
“Hör på, hertig!“ yttrade markisinnan; “jag kallade er pultron, och
hvarje ord af er, hvarje blick bekräftar denna benämning ... Men ni
förtjenar den äfven i dubbelt hänseende ... Jag förstår nog att man
känner oro efter en sådan gerning som den ni utfört, ty att den är
kinkig det vill jag ej bestrida ... En Géronnière, hur eländig han än
var, har likväl haft lungor att andas med som andra menniskor ... Men
att ni, som haft mod att smida nyckeln till det lås, som hittills stängt
er från de många millionerna, efteråt, och sedan ni öppnat låset,
sjunker tillsammans som en nervsjuk gubbe, det är icke värdigt den,
hvars förfäder med svärdet i hand plundrat Italiens och Spaniens
skattkammare, bränt deras städer och slagtat deras innebyggare ... Men
icke nog dermed ... För att gifva luft åt ert beklämda bröst, för att
hugsvala ert samvete, vill ni icke allenast göra mig till er
medbrottsling, utan äfven vältra hela skulden på mig ... det är att
drifva fegheten utom tillåtna gränser, det är att vara pultron dubbelt.“
“Derför, min bäste hertig“, fortfor markisinnan, “kan det ej vara ur
vägen att något uppfriska minnet af det förflutna, emedan jag ej vill
att ni förblir i den falska tron att det är jag som förorsakat den
olycka ni klagar öfver, då det tvärtom är jag som befrämjat er lycka ...
Var derför god och egna mina ord någon uppmärksamhet.“
Hertigens skygga blick bebådade ingen uppmärksam åhörare.
“När jag för tvänne år sedan lemnade Paris, detta Paris, som jag så
mycket älskade“, började markisinnan, “när jag reste till Italien, till
Rom, hvarför gjorde jag det? ... Jo, de Beaudreuil, för er skull ... Ni
älskade mig och jag älskade äfven er, så trodde jag åtminstone ... Era
fränder, som hatade mig, lade sig emot vårt giftermål, och er ekonomiska
ställning tillät er ej att trotsa dem ... Ni kom efter mig till Rom, der
vi ingingo ett hemligt äktenskap ... Jag, en markisinna d’Estelle af en
ätt jemngod med eder, beqvämade mig likväl dertill ... Det var redan en
uppoffring, hertig, som ni förstod att uppskatta, åtminstone på den
tiden ... Era många besök hos mig blottstälde mitt goda rykte inför
verlden, som måste hållas i okunnighet om de band, som förenade oss, och
detta var också en uppoffring större och bittrare än den förra ... Jag
sökte emellertid trösta mig med det hopp, att någon förändring inom eder
slägt skulle häfva detta obehagliga förhållande och sedan inför verlden
gifva mig det namn, som jag hade rättighet att bära ... Efter någon tids
sammanvaro lemnade ni mig, och det var minst sagdt otacksamt af er.“
“Otacksamt!“ upprepade hertigen; “hvad var det som tvang mig att lemna
er? hvad annat än ert lättsinne, er otrohet?“
“Min Gud! hur har ni hjerta att så strängt bedöma en qvinnas kapriser!“
yttrade markisinnan vårdslöst.
Kapris är ett ord, bakom hvilket de förtjusande Pariserdamerna dölja
alla sina snedsprång, de större såväl som de mindre.
När detta ord leker på en fransyskas läppar, då är tiden inne att tänka
på återtåg, så framt man ej vill spetsa hela sitt lugn på det lilla
försåtliga ordet.
“Ni reste till Paris“, fortfor markisinnan, “och på nära ett helt års
tid hugnade ni mig ej med någon underrättelse ... Jag fruktade att en
olycka händt er, ty jag är icke så känslolös som ni föreställer er ...
Slutligen tog jag mitt parti och reste efter er ... Min fruktan var
grundad, ty jag återfann er i ett högst förtvifladt tillstånd ... Ni
hade ruinerat er sjelf och er slägt, ni hade redan ätit upp tvänne
onklar och Gud vete icke hur många tanter ... Det understöd Henri cinq
skickade er räckte knappast till foder åt era hästar och livré åt era
lakejer ... Ni kunde icke hjelpa er sjelf, än mindre gagna er höge
beskyddares sak, ni hade att välja emellan Clichy[1] och en pistolkula
... Hvem var det då som räddade er? Hvem var det som rådde er till att
söka ett fördelaktigt parti? Hvem var det som påpekade för er den
blåögda borgardottern och hennes många millioner? Hvem, om icke jag? I
stället för att söka ersättning för de uppoffringar jag gjort, i stället
för att hämnas de lidanden ni tillskyndat mig, gjorde jag er till en af
de rikaste män i Frankrike och satte er i stånd att verka för vår rätte
och laglige konung, och om han, såsom jag hoppas, en dag intågar i Paris
för att återtaga sina fäders krona, hvem är det då som gjort er till
konselj-president kanhända, om icke jag?“
“Endast ni har handlat oegennyttigt“, yttrade hertigen ironiskt.
“Ja, hertig“, svarade markisinnan.
“Och de två millionerna?“
“Som ni lofvat mig, men som jag icke fått, och dem jag icke heller skall
emottaga.“
Hertigen såg både med förundran och bestörtning på markisinnan, men
bestörtningen var större än förundran.
Troligtvis uppskattade han denna oegennytta till dess rätta värde,
troligtvis visste han att om lejoninnan försmår ett får, så är det
derför att hon har en häst i sigte.
Markisinnan lemnade divanen för att, liksom hertigen nyss förut,
förvissa sig om att ingen lyssnade vid dörren till boudoiren.
Derefter återvände hon till divanen och intog det ställe deraf, som var
närmast hertigens fåtölj. Denne följde sin sköna värdinnas allas
rörelser med fortfarande oro. Parfymen, hvaraf hon omgafs, föreföll
honom tung och qväfvande lik den sommarluft, hvilken förebådar åskan och
stormen.
“Géronnière är död!“ började ånyo markisinnan, “och det var nödvändigt
icke blott för er, utan äfven för den sak, som måste ligga hvarje ädel
fransman närmast om hjertat ... Henri cinq är icke blott er rätte
konung, utan äfven er välgörare, och intet offer var så stort att ni
icke borde göra det för honom ... Ni är för gammal politiker för att
oroa er öfver ett lif mer eller mindre ... Verldshistorien är på samma
gång er föresyn och er tröst ... Nämn mig en enda stor statsman som icke
doppat sin hand i blod, nämn mig en krigares svärd som skördat flere
offer än Richelieus blotta finger ... Allt, som är nödvändigt, är
tillåtet, och allt är tillåtet, när frågan gäller att uppnå ett stort
och för hela samhället gagneligt mål ... Det fanns för er ingen annan
väg till bankirens millioner, än öfver hans graf ... Ni har funnit vägen
och står nu segrande vid den rika skatten.“
Hertigen hade med synbart intresse och mindre oro lyssnat till
markisinnans ord.
Den välbekanta jesuiter-dogmen, som hon upprepat för honom, hade något
klarat hans panna och lifvat hans blick.
“Hvad ni nu yttrat, markisinna“, sade han, “är till alla delar sannt,
och jag är af samma tanke som ni ... Men ännu förstår jag ej hvarför ni
försakar de tvänne millioner, som ni har löfte på.“
“Ni har icke hört mig till slut ännu, bäste hertig“, svarade
markisinnan.
“Jag afvaktar slutet med otålighet!“
“Så hör då ... Jag nämnde att ni hittat vägen och funnit skatten, men
allt det der är icke nog för er.“
“Hvad menar ni?“
“Ni måste äfven se till att ni ostördt kan gå samma väg tillbaka och
utan fara föra med er denna skatt ... en graf, om än aldrig så väl
tillmurad, är likväl en ihålig väg.“
“Jag förstår er.“
“Nå?“
“Ni menar att jag bör fylla den ihåliga vägen med en mur till, med en ny
graf?“
Markisinnan började ånyo leka med sina lockar.
“Ni kommer mig att rysa“, fortfor hertigen.
“Rys! ... men rys för ert eget öde! ... Er bleka maka skall blifva er
bödel.“
“Nej“, svarade hertigen lugnt, “från det hållet fruktar jag intet ...
hon skall icke misstänka något.“
“Hvarför skulle hon icke lika lätt kunna misstänka det ena som det
andra? ... Ni har då glömt att hon misstänker er för tvegifte? ...“
“Det är möjligt att hon det gör ... men så länge denna misstanke icke
tillskyndar mig någon olägenhet, så har jag icke skäl att oroa mig
deröfver.“
“Borgardottern skall således förblifva er maka?“ frågade markisinnan med
blandning af harm och förakt.
“Min maka!“ upprepade hertigen med en suck; “ni vet ju att jag är lika
främmande för henne som hon för mig.“
“Ni synes rörd af detta olyckliga förhållande?“ frågade markisinnan
hånande.
“Ni är grym nog att missunna den stackars qvinnan det torftiga
deltagande jag hyser för henne.“
“Ert deltagande? ... När vaknade det, hertig?“
Hertigen teg och såg ned på mattan.
“Var det af deltagande som ni lät utsprida de der ryktena om hennes
förtroliga förhållande till S:t-Bris?“
“Denna djefvulska plan var också ert verk, markisinna.“
“Ni kommer då ändtligen ihåg att det var en plan“, yttrade hon kallt;
“men ni ämnar ej utföra den, såsom det synes ... Sedan ni sjelf gifvit
er makas rykte till sköfling åt verlden, vill ni bibehålla henne i ert
hus och tåligt fördraga att man pekar fingret åt er.“
“Hellre det än ett nytt brott“, svarade hertigen.
“I går var ni likväl långt ifrån att vilja stanna på halfva vägen.“
“I dag tycker mitt samvete att jag gått långt nog.“
“Svage! ... denna fruktan, som hejdar er midt på banan, skall blifva er
olycka ... Om det en vacker dag fölle er hertiginna in att vilja skiljas
från er, om hon för detta ändamål anklagade er för tvegifte?“
“Hon skall ej göra det, och det af två skäl.“
“Hvilka?“
“För det första fruktar hon, nästan lika mycket som jag, den skandal,
som skulle uppstå af en dylik rättegång, och för det andra vet hon nog
att hon ingenting kunde bevisa.“
“Men ni har glömt en sak“, anmärkte markisinnan.
“Hvad då?“
“Ni har glömt att det finnes en varelse på jorden, som bär namnet
S:t-Bris.“
“S:t-Bris?“
“Ni har glömt de förbindelser, hvaruti ni står till denne man.“
“Nej, jag har ej glömt dem.“
“Men ni har glömt det löfte ni gifvit honom.“
“S:t-Bris skall nöja sig med guld.“
“Men tycken äro mycket olika här i verlden ... det kunde falla honom in
att mera älska den bleka hertiginnan än det röda guldet.“
“Det skall bli min sak att tillfredsställa honom.“
“Det är således afgjordt att borgardottern förblifver hertiginna de
Beaudreuil?“ frågade ånyo markisinnan, men denna gången med ett lugn,
kanske mera olycksbådande än den harm och det förakt, hon nyss vid samma
fråga röjde.
“Såsom sakerna nu stå, finner jag ingen förändring nödvändig“, svarade
hertigen.
“Ni erkänner likväl att händelser kunna inträffa, som påkalla en dylik
förändring?“
“Utan tvifvel ... men ...“
“Men om nu en af dessa händelser redan inträffat?“ afbröt honom
markisinnan.
Hertigen såg på henne med en frågande blick.
“Ja, hertig, den har inträffat“, fortfor markisinnan, “inträffat för
lång tid tillbaka, fast ni i er blindhet ingenting märkt ... Men hvem
gaf er då rättighet till detta öfvermod som gör att ni i alla, som
omgifva er, endast ser medel eller verktyg, färdiga att blindt lyda era
nycker och tjena er girighet eller ärelystnad? ... Ni liknar dessa
odresserade djur, som uppdrifva villebrådet i den tron att de göra det
för egen räkning och som derför icke bli litet förvånade och bestörta,
när jägaren, deras herre, rycker bytet ur deras mun ... Ni skall för
sanningens skull förlåta mig denna oartiga jemförelse.“
“Jag förstår er icke, markisinna“, sade hertigen, gripen af en ny oro.
“Ni skall snart förstå mig, hertig de Beaudreuil.“
Hertigen anade att ögonblicket var inne för stormen och blixten.
“När jag visade er vägen till Géronnières rikedomar“, förklarade
markisinnan, “när jag för er öppnade utsigten till anseende och makt,
gjorde jag det lika mycket för min som för er räkning ... Er väg var
således min, er utsigt min, och kunde det väl vara annorlunda? Vi voro
ju ett, ett inför det altare, vid hvilket våra händer möttes, ett inför
den Gud, som emottog våra eder.“
Hertigen lyssnade med stela ögon och vidöppen mun.
“Ert namn var min rättighet“, fullföljde markisinnan, “men jag ville
bära det med stolthet ... jag ville att det en dag skulle lysa icke vid
biljarden i Clichy, utan vid rådsbordet i Tuilerierna vid sidan af vår
legitime konung ... Ni börjar nu förstå mig, hertig de Beaudreuil.“
“Oh!“ pustade hertigen, rispande sönder purpurschagget på fåtöljen,
hvari han satt.
“Jag gör nu min rättighet gällande, jag fordrar nu ert namn: jag vill
vara hertiginna de Beaudreuil.“
“Min Gud! min Gud!“ våndades denne.
“Och jag skall vara det!“ yttrade markisinnan med detta slags
bestämdhet, som icke låter pruta med sig.
“Ni! ni!“ ropade hertigen med läppar darrande af halfqväfdt raseri.
“Jag“, svarade markisinnan lugnt.
“Nej, ni skall det icke!“ ropade de Beaudreuil, rusande upp från
fåtöljen, oförmögen att längre kufva sig.
“Enfaldige!“ sade markisinnan; “ni bör akta er att ni ej i er häftighet
stryper er sjelf med den kedja, som jag fästat vid er hals.“
“Ni hotar?“
“Jag varnar.“
“Ni söker kanske tvinga mig?“
“Jag söker ej tvinga: jag tvingar.“
“Ni! ... ni tvinga mig!“ ropade hertigen utom sig; “ni skulle kunna
tvinga mig!“
“Räkna länkarne i kedjan, innan ni frågar om jag kan.“
“Ni, min medbrottsling!“
“Sjufallt enfaldige! ... Är det jag som begått tvegifte? ... Är det jag
som rekommenderat Levisière till husläkare åt bankiren Géronnière? ...“
“Jag är förlorad!“ suckade hertigen, sjunkande ned i divanen och
döljande sitt ansigte i dess kuddar.
“Man utan egen vilja, man utan egen kraft!“ sade markisinnan; “er
svaghet skulle jag kanske lätt kunna förlåta er, men att ni kunde tro
mig om att vilja spela den underordnade roll, ni behagat gifva mig, det
har jag svårare för att glömma ... Jag, markisinnan d’Estelle, vara en
lejd tjenarinna åt en man, som legat vid mina fötter! jag vara mätress
åt en hertig de Beaudreuil! ... Den man, som kunde tro det, skulle jag
kunna döda; men dåren, som tror allt, väcker blott mitt medlidande ...
Dolkspetsen för den förre löser sig upp i en tår för den sednare.“
“Men jag hyser medlidande med er, Rigobert!“ fortfor hon med mildare
stämma, i det hon lade sin hand på hertigens nedböjda skuldra; “dessutom
är det mycket som kan försonas vid tanken på det heliga mål, dit vi
gemensamt sträfva ... Men för att hinna dit, behöfver ni någon vid er
sida, som i motgången icke förlorar modet och i medgången ej slösar bort
alla dess rosor ... Rigobert! hvad hade du varit utan mig! och hvad
kunde du väl hädanefter blifva utan mig! ... Du är mitt verk helt och
hållet ... Tålamod! kanske randas en gång den dag, då jag kunde älska
hvad jag skapat.“

Elfte kapitlet.
Baron S:t-Bris.
Steg hördes från yttre rummet. Hertigen höjde sitt hufvud från kuddarne
och markisinnan närmade sig dörren.
Dörren öppnades utifrån, och markisinnans betjent visade sig.
“Baron S:t-Bris“, anmälde denne.
“Hvad!“ ropade markisinnan; “ni visste ju att jag ej tar emot i dag?“
“Jag underrättade baronen om markisinnans befallning“, svarade
betjenten; “men baronen försäkrade att det ärende, han hade att
framföra, icke medgåfve det ringaste uppskof.“
“Jag skall sjelf ha den äran att intyga det“, inföll baron S:t-Bris,
hvars eleganta figur i detsamma uppenbarade sig bakom betjentens rygg.
“Så var då välkommen, monsieur!“ helsade markisinnan.
Baronen trädde in i boudoiren, hvarefter betjenten försvann och dörren
stängdes till.
Baronen dröjde dock så länge vid dörren tilldess det blef tyst i yttre
rummet.
“Jag hade den äran att söka markisinnan i går på eftermiddagen och
hertigen i dag på förmiddagen, men begge lika förgäfves“, började baron
S:t-Bris; “nu återfinner jag omsider min lyckliga stjerna: jag har den
äran att träffa begge tillsammans.“
“Var god och sätt er, baron“, uppmanade markisinnan; “ert ärende rörer
både mig och hertigen?“
“Ja, madame“, svarade baronen, bugande sig ånyo både för den ene och den
andra.
Hertigen tycktes hvarken hafva ögon eller öron för baronen. Troligtvis
brunno ännu furiernas facklor i hans hjerna.
“Nå, till saken“, påminde markisinnan.
“Jag var i går förmiddags uppe i Luxembourgs galleri“, underrättade
baronen.
“Ni går ofta dit“, yttrade markisinnan med ett kallt leende.
“Ja visst, madame ... Om man blefve konstnär genom att blott beundra den
sköna konsten, så hade jag för längesedan varit en stor målare och ...“
“Förlåt, baron, det var väl icke för att tala om Luxembourgs taflor som
ni kommit hit?“ inföll markisinnan otåligt; “och för öfrigt, om jag icke
misstager mig, går ni dit mera för naturens skull än för konstens ... Ni
träffade der, som vanligt, hertiginnan de Beaudreuil, förmodar jag.“
“Ja ... men i går var mitt sällskap mera obehöfligt än någonsin.“
“Hur då?“
“Emedan hertiginnan hade sällskap förut.“
“Hvad ovanligt deri? ... Luxembourgs galleri hvimlar ju alla förmiddagar
af konstnärer.“
“Jag vet just icke om den jag menar kan hänföras till konstnärernas
olympiska skara, men om så förhåller sig, så är han, min själ, icke en
bland de minst lycklige.“
“Han, säger ni ... hvilken han? ... någon af våra vänner förmodligen?“
“Någon af våra vänner? ... det tror jag mig kunna bestrida ... men jag
tviflar på att kunna göra det, hvad hertiginnan beträffar.“
“Men hvartill alla dessa omvägar, min bäste baron? ... hvem var det?“
“En som icke är vår vän, men som vi icke desto mindre intressera oss
ganska mycket för, ja, kanske mera än om han verkligen vore en af våra
vänner ... ni vet väl hur man nu för tiden behandlar sina vänner?“
“Nå, hvem menar ni då?“
“Armand Cambon“, svarade baronen.
“Armand Cambon!“ upprepade markisinnan, sprittande till på divanen.
“Armand Cambon!“ genljöd hertigen, hvilken af detta namn väcktes ur sina
dystra fantasier.
“Ja, just han“, yttrade baronen, “denne figur, som vi ej sett på Gud vet
när, som vi ansett för både död och begrafven, som, när vi jagat honom,
knappast kunnat träffas af våra blickar, denne fenix, som, ur hvarje
nytt bål vi tända flyger upp med allt nyare och vackrare fjädrar.“
“Och ni såg honom i går i Luxembourgs galleri?“ frågade markisinnan.
“Lika tydligt som jag nu ser er, madame, ja, mycket tydligare till och
med, ty mina ögon blefvo ofantligt stora, det kan jag försäkra.“
“Och ni såg honom i sällskap med hertiginnan?“
“Ja visst.“
“I sällskap med hertiginnan?“ upprepade hertigen som blef alltmer
intresserad.
“Jag såg dem länge innan jag hade den förmånen att sjelf bli sedd ... O!
hur kan man väl hoppas att bli bemärkt af menniskor, som endast hafva
ögon för hvarandra!“
“Ni är förryckt, baron!“ yttrade markisinnan.
“Hvad vill allt det här säga?“ ropade hertigen.
“Det vill helt enkelt säga, att jag fann hertiginnan och monsieur Armand
Cambon i det allra förtroligaste samtal med hvarandra, nästan lika
införlifvade som taflan och ramen, för att tala på artistiskt tungomål.“
“De talade förtroligt, säger ni?“ utlät sig hertigen; “hertiginnan tala
förtroligt med en Armand Cambon! ... ni öfverdrifver något, monsieur.“
“Är det kanske icke redan nog för oss att hon talade med honom, utan
afseende på om det var förtroligt eller ej?“ frågade markisinnan
hertigen; “men, baron“, tillade hon, vändande sig till S:t-Bris, “ni
hörde ej hvad de sade hvarandra?“
“Nej, men som jag, efter hvad nyss nämndes, hade stora ögon, så gjorde
dessa öronens tjenst ... Ni vet kanske att man understundom hör bättre
med ögonen än med öronen.“
“Nå hvad såg ni?“
“Den vackraste röda färg på den unge mannens kinder.“
“Ah, ni såg honom rodna!“ ropade markisinnan.
Hertigen steg upp från divanen och började promenera af och an i
boudoiren.
“Ja, den ypperligaste rodnad“, svarade baronen; “en poet skulle hafva
jemfört den med Auroras och en målare ruinerat sig på cinober för att
återgifva den på duken ... Jag behöfver icke säga er, markisinna, att
när en karl rodnar inför en ung och vacker qvinna, så är han antingen
mycket blyg eller mycket lycklig, så framt han icke är begge delarne på
en gång.“
“Och hon?“ frågade markisinnan.
“Och hertiginnan?“ frågade hertigen, stannande med korslagda armar
framför berättaren.
“Ni frågar mig om hertiginnan?“
“Ja.“
“Hertiginnan är en af våra bleka skönheter och man skulle, när man ser
henne i salongen eller i opera-logen, kunna taga henne för en af de
alvarsamma engelskor, som pryda vår saison ... Men ser man henne i
Luxembourgs galleri och derjemte i samtal med monsieur Armand Cambon, så
...“
“Så?“
“Så är hon fransyska, fullkomligt fransyska, mitt herrskap ... det var
ett lif, ett färgspel i hennes ansigte ... Och hennes ögon, hennes ögon
...“
“Hennes ögon?“ upprepade markisinnan, som under hela berättelsen
flyttade sina blickar emellan baronen och hertigen.
“Voro smäktande och ömma som dufvans, när hon drager det första strået
till sitt bo eller sticker det första kornet i näbben på sin unge.“
Markisinnan skrattade hjertligt, hvilket bevisade att berättelsen
tillskyndade henne ett stort nöje.
Hertigen bet sig i läppen och rynkade ögonbrynen, hvilket borde bevisa
motsatsen.
“Nå vidare, baron?“ yttrade markisinnan; “ni är bildrik i er berättelse,
hvilket röjer att utställningen i Luxembourgs galleri denna gång gjort
ett synnerligt intryck på er.“
“Utan tvifvel“, svarade baronen under ett misslyckadt försök att le.
“Hur länge förblef ni en stum åskådare af denna rörande tableau-vivant?“
frågade markisinnan.
“För att öfvertyga mig om det var ett nytt verk af våra vanliga
konstnärer, eller en tafla skickad af djefvulen för att vid nästa
konst-utställning vinna priset framför andra mästare, närmade jag mig
slutligen den onekligen vackra gruppen och gjorde derigenom slut på den
intressantaste af dialoger.“
“Nå, än sedan?“
“Monsieur Cambon är en fullkomlig kavaljer“, upplyste S:t-Bris; “ni tror
mig kanske icke, när jag säger att hans artighet gick ända derhän, att
tillbjuda hertiginnan sitt sällskap på hemfärden ... Kom nu och säg att
ridderligheten endast är ett privilegium för Frankrikes adel, när
bluserna ha anspråk på att åka i vagnar med hertiginnor vid sidan.“
Markisinnan skrattade så att hennes ögon vattnades, under det att
hertigens sprutade eld.
Vatten och eld. Tvänne elementer redan i rörelse.
“Jag kämpade manligen för adelns ära“, återtog baronen, “och segrade
åtminstone för tillfället ... Med ett ord, jag fick den nåden att
ledsaga hertiginnan från Luxembourg till hertigens hotel.“
“Och arbetaren?“ sporde markisinnan.
“Stannade qvar, förmodligen för att kyssa upp stoftet efter hennes fot
eller doppa näsan i den oljefärg, som den höga konstnärinnan spilt på
golfvet ...“
“Men under det ni följde hertiginnan hem“, frågade markisinnan, “sökte
ni icke ...“
“Locka från hennes vackra läppar förklaringen öfver hennes förhållande
till blusen?“ inföll S:t-Bris; “visserligen ... Men hennes mun var
förseglad och hela hennes väsende röjde den fullkomligaste själsfrånvaro
... Säkert sväfvade hon i tankarne mellan Luxembourgs taflor, för att
med hänryckning se på hur hennes riddare i ordets vidsträcktaste
bemärkelse bar hennes färger.“
Baron S:t-Bris hade slutat sin berättelse. Det något skämtsamma sätt,
hvarpå han afgifvit den, dolde likväl illa den förargelse, som glödde
inom honom.
“Hvad är nu er tanke om allt detta?“ frågade han med ena ögat på
markisinnan och det andra på hertigen.
“Det har alltid varit min tanke“, svarade markisinnan, “att något
mystiskt förhållande sedan längre tid tillbaka varit rådande mellan
dessa begge personer och att ur detta förhållande förr eller senare
kunde uppväxa en storm, nog stark att förgöra oss alla ... Eller hvad är
er tro, hertig de Beaudreuil?“ tillade hon, vändande mot denne ett
ansigte, strålande af skadefröjdens triumf.
“Jag tror“, svarade hertigen med dof röst, “att baron S:t-Bris hade
rätt, när han sade, att det är djefvulen som skickat denna tafla till
Luxembourgs galleri, för att ...“
“Vinna priset?“ inföll markisinnan; “ja, ni har rätt, och han skall
vinna priset, om man icke utdrifver djefvulen med Belzebub.“

Tolfte kapitlet.
Café Procope.
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Sonen af söder och nord. Sednare delen - 09
  • Parts
  • Sonen af söder och nord. Sednare delen - 01
    Total number of words is 4209
    Total number of unique words is 1595
    29.0 of words are in the 2000 most common words
    38.8 of words are in the 5000 most common words
    43.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sonen af söder och nord. Sednare delen - 02
    Total number of words is 4387
    Total number of unique words is 1491
    31.3 of words are in the 2000 most common words
    40.7 of words are in the 5000 most common words
    45.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sonen af söder och nord. Sednare delen - 03
    Total number of words is 4287
    Total number of unique words is 1617
    28.0 of words are in the 2000 most common words
    36.4 of words are in the 5000 most common words
    41.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sonen af söder och nord. Sednare delen - 04
    Total number of words is 4260
    Total number of unique words is 1552
    31.0 of words are in the 2000 most common words
    40.1 of words are in the 5000 most common words
    45.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sonen af söder och nord. Sednare delen - 05
    Total number of words is 4259
    Total number of unique words is 1797
    26.0 of words are in the 2000 most common words
    35.9 of words are in the 5000 most common words
    41.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sonen af söder och nord. Sednare delen - 06
    Total number of words is 4449
    Total number of unique words is 1649
    30.6 of words are in the 2000 most common words
    41.6 of words are in the 5000 most common words
    47.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sonen af söder och nord. Sednare delen - 07
    Total number of words is 4336
    Total number of unique words is 1452
    30.7 of words are in the 2000 most common words
    41.6 of words are in the 5000 most common words
    46.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sonen af söder och nord. Sednare delen - 08
    Total number of words is 4392
    Total number of unique words is 1384
    32.2 of words are in the 2000 most common words
    41.2 of words are in the 5000 most common words
    47.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sonen af söder och nord. Sednare delen - 09
    Total number of words is 4225
    Total number of unique words is 1639
    27.7 of words are in the 2000 most common words
    37.3 of words are in the 5000 most common words
    42.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sonen af söder och nord. Sednare delen - 10
    Total number of words is 4332
    Total number of unique words is 1460
    30.6 of words are in the 2000 most common words
    41.1 of words are in the 5000 most common words
    46.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sonen af söder och nord. Sednare delen - 11
    Total number of words is 4206
    Total number of unique words is 1452
    30.4 of words are in the 2000 most common words
    39.1 of words are in the 5000 most common words
    44.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sonen af söder och nord. Sednare delen - 12
    Total number of words is 4123
    Total number of unique words is 1628
    26.0 of words are in the 2000 most common words
    35.9 of words are in the 5000 most common words
    40.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sonen af söder och nord. Sednare delen - 13
    Total number of words is 4448
    Total number of unique words is 1557
    30.4 of words are in the 2000 most common words
    39.4 of words are in the 5000 most common words
    44.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sonen af söder och nord. Sednare delen - 14
    Total number of words is 4423
    Total number of unique words is 1393
    34.1 of words are in the 2000 most common words
    43.6 of words are in the 5000 most common words
    49.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sonen af söder och nord. Sednare delen - 15
    Total number of words is 4413
    Total number of unique words is 1589
    30.1 of words are in the 2000 most common words
    40.0 of words are in the 5000 most common words
    45.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sonen af söder och nord. Sednare delen - 16
    Total number of words is 4426
    Total number of unique words is 1490
    32.8 of words are in the 2000 most common words
    42.5 of words are in the 5000 most common words
    46.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sonen af söder och nord. Sednare delen - 17
    Total number of words is 4335
    Total number of unique words is 1559
    29.9 of words are in the 2000 most common words
    39.5 of words are in the 5000 most common words
    45.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sonen af söder och nord. Sednare delen - 18
    Total number of words is 4308
    Total number of unique words is 1553
    29.3 of words are in the 2000 most common words
    38.3 of words are in the 5000 most common words
    42.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sonen af söder och nord. Sednare delen - 19
    Total number of words is 4218
    Total number of unique words is 1557
    28.3 of words are in the 2000 most common words
    36.9 of words are in the 5000 most common words
    42.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sonen af söder och nord. Sednare delen - 20
    Total number of words is 4388
    Total number of unique words is 1471
    31.4 of words are in the 2000 most common words
    40.8 of words are in the 5000 most common words
    45.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sonen af söder och nord. Sednare delen - 21
    Total number of words is 4335
    Total number of unique words is 1576
    30.8 of words are in the 2000 most common words
    41.2 of words are in the 5000 most common words
    46.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sonen af söder och nord. Sednare delen - 22
    Total number of words is 4327
    Total number of unique words is 1696
    28.0 of words are in the 2000 most common words
    38.0 of words are in the 5000 most common words
    43.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sonen af söder och nord. Sednare delen - 23
    Total number of words is 4262
    Total number of unique words is 1643
    28.9 of words are in the 2000 most common words
    37.5 of words are in the 5000 most common words
    42.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sonen af söder och nord. Sednare delen - 24
    Total number of words is 4408
    Total number of unique words is 1440
    33.8 of words are in the 2000 most common words
    41.7 of words are in the 5000 most common words
    47.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sonen af söder och nord. Sednare delen - 25
    Total number of words is 4141
    Total number of unique words is 1635
    27.4 of words are in the 2000 most common words
    35.9 of words are in the 5000 most common words
    40.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sonen af söder och nord. Sednare delen - 26
    Total number of words is 4318
    Total number of unique words is 1627
    29.7 of words are in the 2000 most common words
    39.8 of words are in the 5000 most common words
    44.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sonen af söder och nord. Sednare delen - 27
    Total number of words is 3883
    Total number of unique words is 1422
    30.5 of words are in the 2000 most common words
    39.9 of words are in the 5000 most common words
    44.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.