Sonen af söder och nord. Sednare delen - 06

derstädes, en fest för Bonaparte, hvilken någon tid derefter, sedan han
störtat samma direktorium, flyttade dit såsom förste konsul och bodde
der, innan han såsom kejsare intågade i Tuilerierna, hvarefter slottet
blef den kejserliga senatens palats och sedan vid restaurationen
pärernes.
Inför dessa pärer och i samma palats stod marskalk Ney anklagad för
högförräderi den 21 November 1815.
Dömd till döden, tog han der afsked af maka och barn, hvarefter han
klockan nio följande morgon åkte genom den stora alléen, som leder till
observatorium.
Vid slutet af alléen lemnade Ney sitt åkdon och yttrade följande:
“Inför Gud och menniskor protesterar jag mot denna dom, vädjande till
Frankrike och efterverlden. Lefve Frankrike!“
Derefter vände han sig till de soldater, som skulle verkställa domen.
“Rätt på hjertat!“ ropade han, hvarefter “den tappraste bland de tappre“
föll genomborrad af tolf kulor.
Man ser ännu i trädgårdsmuren märken af de mördande kulorna.
Tjugo gånger har man med kalk betäckt dessa märken, tjugo gånger ha de
återkommit.
Kalken liksom blyges för att skyla bourbonernas brott, eller också gör
sig muren en ära af att inför verlden visa märkena af det bly, som gått
igenom en hjeltes hjerta.
År 1830 blef Luxembourg fängelse för Carl X:s ministrar och öppnade
sedermera gång efter annan sina portar för dem, som skjutit på Ludvig
Filip, såsom Fieschi, Pepin, Moret, Alibaud, Lecombe m. fl., hvilka alla
gingo derifrån sitt välförtjenta straff till mötes.
Luxembourg var äfven palats för Ludvig Filips pärer ända till 1848, då
det öppnade sig för Louis Blanc’s.
De sednare, än i blus och än utan, höllo då sina dagliga sessioner,
hvarvid de uppassades af de förre pärernes vaktmästare i broderade
rockar och hvita silkesstrumpor.
När Louis Blanc understundom fann sitt auditorium för bullersamt och
stormande, yttrade han blott: “Messieurs! låtom oss icke uppföra oss som
pärer!“ och genast blef det tystnad och ordning.
Nu är pärernes sal tom, och ingen annan besöker den än “Henri cinq“ i
sina drömmar, samt resande som hafva ögon och sinne för det sköna i
arkitekturen.
Trappan, som leder dit, är för sig sjelf ett mästerstycke. Utom de
joniska pelare och ypperliga bas-reliefs, hvarmed den är dekorerad,
prydes den äfven af flere marskalkars och generalers statyer.
När vi, vid vårt första besök i Luxembourgs slott, fingo se dessa
marmor-statyer, skyndade vi, angenämt öfverraskade, först fram till den,
som står aflägsnast åt höger, ty vi trodde oss för våra ögon ha bilden
af Bernadotte, vår högstsalige konung Carl XIV Johan.
Samma låga panna och knollriga hår, samma örnnäsa, samma djerfva
krigiska hållning.
Men det var icke han, utan general Kléber, som följaktligen i lifstiden
måtte hafva mycket liknat den förre.
Den tron, att fransmännen kunde uppresa en stod af Bernadotte var dock
ganska enfaldig, ty sällan hafva vi hört någon mensklig varelse så
strängt bedömmas som Bernadotte af fransmännen.
På en soirée förliden vinter under ett samtal emellan en svensk resande
och en gammal fransk general, rörande Carl XIV:s deltagande i kriget
emot Napoleon, utfor generalen emot Bernadotte i uttryck så mustiga, att
vi hvarken kunna eller vilja återgifva dem på papperet.
“Men betänk att han icke längre var fransk marskalk, utan svensk
kronprins“, anmärkte svensken.
“Just den omständigheten att han var svensk kronprins fäller honom“,
yttrade generalen; “såsom svensk kronprins hade det i första rummet
ålegat honom att skaffa Sverige Finland tillbaka, hvilket varit så
lätt.“
“Det är visst sannt att han icke återgaf oss Finland“, svarade svensken,
“men han gaf oss Norge i ersättning.“
“Parbleu!“ ropade fransmannen, “kallar ni det för ersättning, om ni,
efter att hafva förlorat en börs fyld med guld, får en säck full af salt
i stället, isynnerhet om säcken har den egenskapen att, liksom
mjölnarens i visan, gå för sig sjelf?“
Det är mycket svårt att reda sig inför en fransman, isynnerhet om han
talar franska.
Minutvisaren på Luxembourgs urtafla utvisade en qvart till tu, när
Armand Cambon vek af från rue de Tournon och gick upp i östra
slottsflygeln eller galleriet.
Detta galleri, liksom det vestra, är upplåtet till offentlig utställning
af inhemska och utmärktare lefvande målares och bildhuggares arbeten.
Men efter konstnärernes död flyttas deras verk till Louvern.
Det östra konst-galleriet är betydligt längre än det vestra, emedan en
del af det sednare är upptagen af den ofvannämnda trappan.
På taket af den långa terrassen, som sammanbinder de begge norra
paviljongerna, går man från det ena galleriet till det andra, passerande
dervid igenom den på midten befintliga paviljongen hvilken äfven
invändigt är försedd med skulptur-arbeten, likaledes af inhemska
lefvande mästare.
Vi förbehålla oss att framdeles i ett annat arbete få närmare redogöra
för de intryck, som besöket i så väl Luxembourgs som Louverns
konstgallerier gjort på oss. Louvern är de gamle mästarnes hem och
hvilkas namn vi lärt oss tillbedja långt förr än vi haft tillfälle att
beundra deras verk.
Vi hafva många förmiddagar genomvandrat de ofantliga salarne, en
vandring, som, i fall vi haft den afundsvärda lyckan att tillhöra de
verkliga kännarnes antal, troligtvis skulle hafva varit en olympisk
promenad.
Men, ehuru vi visst icke hafva någonting emot många madonnor, har det
likväl understundom förefallit oss något tröttande på längden. Antingen
är det glansen af de många gloriorna som förbländat våra jordiska ögon,
eller är det mängden af de många golftiljorna som tröttat vår fot.
Ingen mensklig nacke står ut med att oupphörligen under loppet af flere
timmar så der vrida sig uppåt väggarne.
Också hafva vi mött tusentals personer, som nästan med förtviflan
genomstrukit gallerierna, läspande ordet: charmant! men gäspande i
katalogerna.
Konstens gudinnor, så framt de vilja vara menskliga, skola förlåta dem
det.
Skuggorna af Raphaël, Murillo, Velasques, Ribera, Cano, Moralês kunna ej
vara obilligare än de gudinnor de dyrkat.
Deremot har det förefallit oss vida mindre tröttande att genomgå
Luxembourgs gallerier. Men så är der också, i förhållande till Louvern
åtminstone, ganska litet af golftiljor och — hvarför icke erkänna det? —
nästan intet af madonnor.
Der är mindre högt, men mera trefligt. Det är en horizont, som vi kunna
fatta, utan att förlora oss i det oändliga. Det är med ett ord så lagom
för den svagare dödlige.
De skola ömkansfullt draga på munnen åt oss desse store konstdomare, som
hafva kransar endast för hundraåriga grafvar och endast tjusas af de
färger som torkat för två eller tre sekler tillbaka. Men vi, som tycka
att kransar icke heller misskläda de lefvandes pannor och att färger
icke blifva vackrare genom en högre ålder, skola i förbigående dröja
något vid en och annan tafla i Luxembourgs galleri och dervid fästa vår
anspråkslösa blomma.
Armand tycktes visserligen denna dag hafva besökt Luxembourg i hel annan
afsigt än att njuta af dess konstalster, att döma åtminstone af oron i
hans blick och färgvexlingen på hans kinder; men han stannade icke desto
mindre framför en tafla i rummet utanför det stora galleriet, en tafla,
som långt ifrån att kunna förbigås, skulle draga till sig
uppmärksamheten, äfven om den haft sin plats bland de gamla skolornas
heroer i Louvern och dit den också under loppet af innevarande år kommer
att flyttas.
Det var Wickenbergs med skäl så beprisade vinterstycke, och hvaraf vi
uti Sverige sett några mer eller mindre lyckade kopior.
Armand hade i verkligheten icke sett någon nordisk vinter.
Den snö, som länge betäcker jorden, och den is, som gör sjöar eller
floder farbara för menniskofot, höra till sällsyntheterna inom Paris.
Men liksom man kan säga att ett porträtt är lyckadt, ehuru man ej sett
originalet, så kan man bedöma troheten mot naturen i afbildningen af ett
landskap, som man icke skådat.
Armand kände sig frysa vid anblicken af denna svepning, som lagt sina
stora veck öfver den slumrande naturen, men på samma gång dragas allt
närmare intill slumrerskan, ty hon syntes le genom isen och snön mot
skogens gröna barr och den rödskinande solen. Det är icke grafven, utan
hvilobädden för detta hopp som drömmer om en vår på dess andra sida;
icke döden, utan lifvet, som för ett ögonblick håller tillbaka
andedrägten för att sedan med full kraft flåsa ut öfver jord och haf,
öfver menniskan och djuren.
Ack! om Armand vetat att det var hans moders fädernesland han hade för
ögonen, han skulle, liksom vi, till den beundran han egnade konstnären
ha lagt sin gärd af tacksamhet för denna nordiska bild, så lefvande
framstäld midt i skötet af drufvornas land, och derjemte känt sig stolt
öfver att en landsman till hans moder skapat ett verk, som i sitt slag
icke har sin like hvarken i nordens eller söderns gallerier.
Armand stod länge framför denna tafla, ty det föreföll honom som kunde
han spegla sina oroliga ögon i den blanka isen, eller också behöfde han
svalka sig i den kalla luften, väntande kanske att vintermolnet, som
tyckes trögt skrida fram öfver landskapet, skulle lösas upp i snö och
falla ned öfver hans heta panna och glödande kind.
Då uppfångade hans öron ljudet af slotts-uret, som slog den andra
qvarten. Han vände sig från taflan och gick långsamt in i stora
galleriet.
Närmare dörren till det rum, hvarifrån han kom, sutto konstnärer af
begge könen framför hvar sin målareställning sysselsatte med att
kopiera.
Den första: det berömda landskapet i Watelet. Armands öga dröjde med
välbehag vid den lilla gångstigen, som slingrar sig längst bakom
förgrundens trädstammar och ofvanom den vilda skogsströmmens gröna
vågor, som bryta sig mot pålarne, hvarpå den lilla bron står, under det
han afundades vandraren på stigen hans lycka att så der fri från
stadslifvets buller och qvalm kunna njuta af naturen i dess fullaste
fägring och rikaste vexling af vatten, jord och luft, hvilka synas täffa
med hvarandra i lif och skönhet.
Den andra: den prisade interiören af klosterkyrkan San-Benedetto af
Granet, med munken och hans bedjande disciplar i den mörka förgrunden
samt längst bort i det af solen upplysta hvalfvet den bedjande qvinnan,
hvars ansigte synes förklaradt på samma gång af solens strålar och
andaktens heliga låga, detta mästerstycke i perspektiv målning, som
Armand ännu icke funnit öfverträffadt af något i samma slag.
Den tredje: Aftonen af Gleure, klar, mjuk och genomskinlig som om man
såge den genom drömmens eller diktens rosenslöja.
Den fjerde: Morgonbönen af Dubufe. En moder lär sitt barn att bedja,
under det att fadern står bakom, bevitnande sina tvänne älsklingars
andakt.
Barnet hopknäpper sina små skära fingrar och blickar mot himmelen såsom
modern bedt det göra.
Men hur blir hon icke belönad för den undervisning hon gifvit sitt barn!
Det tycktes Armand som om hela himmelen hade stigit med i barnets
ansigte med en stjerna för hvardera af dess ögon och den eviga morgonens
glöd för dess mun.
Modern synes betagen af de saliges förtjusning.
Fadern, som icke ser barnets ansigte, njuter af den hänryckning som
strålar i makans.
Detta stycke är ett af dem, som fotografiskt troget fästa sig i vårt
minne, icke blott för det att de äro alster af en fullbildad
konstnärshand, utan äfven derför att de anslå strängar i vår själ, som
aldrig bort tystna.
Der hafva vi ju också en madonna med sitt barn, tänkte Armand, ehuru
utan dessa ljusringar öfver hjessan eller denna idealiska skönhet, som
utmärka Rafaels och Murillos.
Men så har också Dubufe endast vågat teckna en hvardags-scen i en fattig
arbetares boning. I stället för att, såsom nämnde mästare, låta sin
madonna med hennes barn uppstiga till himmelen, redan förklarade af den
glans, som är det eviga lifvets, låter han himmelen, åkallad i bönen,
stiga ned i det jordiska tjället för att välsigna och uppmuntra oskulden
och dygden.
Denna grupp, änskönt blott med jorden till fotapall, rörer oss arme
syndare lika djupt som den gloria och det ideal, hvilka stråla bland
molnen, omgifna af serafer och keruber!
Armand, efter att en stund hafva dröjt framför nämnde konstverk, gick
längre fram i galleriet och hade hunnit ungefär slutet deraf, då han
stannade vid åsynen af en femte artist, som likaledes var upptagen med
att kopiera. Denna artist, ett fruntimmer, var klädd i enkel svart
sidenklädning och utan annan prydnad på hufvudet än det rika
kastaniebruna håret, uppflätadt i en tät, men låg korg i nacken. Hon var
införlifvad med sitt arbete, vexlande sina blickar emellan en tafla på
väggen och den duk hon hade uppspänd framför sig.
Konstnärinnans ansigte, ehuru något blekt, var dock både ungt och skönt
samt glänsande dessutom af den ingifvelse, som ett innerligare närmande
till konsten alltid väcker.
Armand betraktade detta ansigte med samma andakt, som den rättrogne
katoliken beskådar Marie-bilden i högkoret af en kyrka.
Så hade han stått några minuter, då konstnärinnan ändtligen kom att
nytta sina blickar åt det ställe, der han stod.
En stråle af omisskännelig glädje lyste i hennes ögon, när hon varseblef
och igenkände den unge mannen.
Armand, efter en vördnadsfull bugning, tog några steg framåt och befann
sig invid den målarställning, framför hvilken hon satt.
“Välkommen, monsieur Armand!“ helsade hon, i det hon vred
målarställningen något åt motsatt sida, förmodligen för att dölja sitt
arbete för nyfikna blickar.
“Ni har behagat kalla mig“, yttrade Armand.
“Collette, min kammarjungfru, berättade mig att hon råkat er; och som
jag länge önskat se er ...“
“Ni har då verkligen önskat se mig?“ afbröt Armand, utan att kunna
qväfva den glädje, som denna hennes försäkran gjorde honom.
“Ja ... Ni vet att vi icke träffats sedan i slutet af förlidet år, den
der dagen då ni besökte mig.“
“Ja, madame ... Dagen derefter infann jag mig utanför er onkels hus,
såsom ni befalt ... Men ni hade förmodligen glömt bort att ni bedt mig
komma.“
“Nej, jag hade icke glömt det ... men ...“
Hertiginnan tystnade liksom hade ett obehagligt minne bundit hennes
tunga.
“Ni hade icke glömt det“, upprepade Armand; “dock, hvad betyder det väl
om ni glömmer eller minnes en så obetydlig person som jag!“
“Det ligger någon bitterhet i edra ord, monsieur ... Men ni har skäl
dertill ... jag har varit otacksam och orättvis emot er ... Jag
förtjenar då all förebråelse, lika mycket från er sida som min egen.“
“O min Gud!“ yttrade Armand ifrigt; “det har aldrig kunnat vara min
mening att förebrå er något och än mindre vara bitter mot er, madame ...
Skulle jag ånyo hafva gjort något, som sårar er, ber jag er förlåta det,
ty jag är en olycklig, som ibland icke vet hvad han säger eller gör.“
Armands ifver härledde sig från minnet af den der stunden, då han så
obetänksamt hade tryckt Adelaïdes hand till sitt bröst och sina läppar.
Han ansåg kanske det rätta ögonblicket vara inne för att urskulda denna
handling.
“Men“, tillade han, inseende att urskuldandet knappast var bättre än
sjelfva felet och derför görande våld på sig för att undgå den
troll-ring, som ånyo började sluta sig omkring hans förnuft, “men efter
som ni haft den godheten att vilja se mig, vågar jag be er om en nåd?“
“Tala“ sade Adelaïde icke utan en viss skygghet för denna häftighet.
“Men ifall jag vågade framställa några frågor, kunde jag hoppas att ni
uppriktigt besvarar dem?“
“Jag skall uppriktigt besvara era frågor“, svarade hon.
Armand blickade åt begge sidorna af galleriet.
De öfrige deruti kopierande konstnärerne hade, såsom nyss nämndes, sin
plats närmare dörren och voro följaktligen på för långt afstånd för att
kunna höra hans samtal med hertiginnan, och dessutom syntes de för
mycket upptagna af sina arbeten för att hafva någon uppmärksamhet öfrig
för det, som föregick utom deras krets.
“Ni minnes säkert att jag lemnade i era händer en biljett, när jag sist
hade äran tala med er“, började Armand.
“Ja, monsieur“, svarade hertiginnan.
“Sedan ni emottagit och läst den, var ni öfvertygad om att hertigen
skrifvit den.“
“Ja, då var jag öfvertygad derom.“
“Men följande dagen, som var er brölloppsdag, hade ni en annan tanke om
biljetten?“
“Ja“, svarade hertiginnan med svag röst, liksom hade det kostat henne
möda att medgifva detta.
“Ni trodde den vara ett förfalskadt dokument?“
Hertiginnan nedslog förlägen sina ögon.
“Men hvem ansåg ni hafva ... O min Gud! jag tröttar er med mina frågor,
jag plågar er kanske?“
“Nej, nej! ... fortfar, monsieur!“
“Hvem ansåg ni hafva förfalskat denna biljett?“
Hertiginnan, synbart upprörd, dröjde med svaret.
“O! jag har två historier om den saken“, återtog Armand, “och jag famlar
i mörkret emellan dem begge ... Var det ... måtte ni blott icke förlora
tålamodet! ... Var det en man eller en qvinna som ni misstänkte för
förfalskningen? ... Var det, för att tala tydligare, markisinnan
d’Estelles kammarjungfru, som ni ansåg för skyldig till detta brott?“
“Markisinnan d’Estelles kammarjungfru?“ upprepade hertiginnan något
förvånad.
“O, min Gud! det var då mig ni misstänkte!“ ropade Armand både med harm
och smärta; “det var då den första af de begge historierna man framburit
till er ... det är markisinnans kammarjungfru som sagt er, att jag
förfalskat hertigens stil och skrifvit biljetten ... Ah, nu är allt
klart för mig ... Nu ser jag ända till djupet af denna svarta intrig.“
“Men hur vet ni då“, yttrade hertiginnan; “hur känner ni att ...“
“Jag kände denna nedriga plan, innan den sattes i verket“, inföll
Armand.
“Ni kände den, säger ni?“
“Ja, eftersom jag före er hörde den ur kammarjungfruns egen mun ...
Dock, hur kunde jag väl tro på framgången af denna djefvulska plan!“
“Men i hvad förhållande stod ni då till markisinnan och hennes
kammarjungfru?“ frågade hertiginnan.
“Jag skyndar att förklara allt“, svarade Armand, och afgaf derefter en
med exemplarisk samvetsgrannhet gjord förklaring öfver sitt förhållande
till dessa begge qvinnor, ända ifrån hans första sammanträffande med dem
i Jardin des Plantes, tilldess han, med tillhjelp af den olycklige
portvaktarens rygg, lyckades undkomma det försåt, som för honom var
utlagdt på rue de l’Université utanför markisinnans hotell.
Armand dolde ingenting, ty mycket kan man säga inför en fru, som man för
allt i verlden icke skulle säga inför en flicka.
“Hvarje ord af hvad jag nu berättat är sanning“, sade Armand, sedan han
slutat sin förklaring; “och hvad ni än må tänka om mig, skall ni
åtminstone icke anse mig för en förbrytare ... O, min Gud, att ni kunde
tro mig om ett brott!“
Hertiginnan hade med blandade känslor af deltagande och fasa lyssnat
till Armands berättelse.
“Jag visste ej hvad jag skulle tänka“, svarade hon, “eller, rättare
sagdt, jag saknade all förmåga att tänka denna olyckliga dag, hvilken
ännu föresväfvar mig som en ryslig dröm ... Men jag minnes att min
olycksaliga villfarelse styrktes af den underliga förklaring ni gifvit
mig öfver er åtkomst af biljetten.“
“Ack! jag kunde ju icke, som en man af heder, förråda en qvinnas
svaghet“, yttrade Armand.
“Jag förstår det nu“, sade hertiginnan; “men emellertid gjorde denna
omständighet, i förening med ... med ert eget besynnerliga uppförande
vid ...“
Hertiginnan fullföljde ej meningen.
“O, min Gud! jag vet hvad ni vill säga!“ inföll Armand bleknande, ty ett
nytt ljus hade uppgått för hans ögon och han ryste för dess sken.
Läsaren erinrar sig kanske, att den historia, Denise, markisinnans
kammarjungfru, hade sig uppdraget att meddela bankirens brorsdotter,
gick väsendtligast derpå ut, att Armand, i sin blinda och våldsamma
passion för mademoiselle Adelaïde, skulle sjelf hafva skrifvit
ifrågavarande biljett, i afsigt att derigenom hindra hertigens och
Adelaïdes giftermål.
Denna historia hade hitintills förefallit Armand för enfaldig att kunna
tros. Nu hade den likväl blifvit trodd; men hvad hade förnämligast
bidragit till denna omständighet? hvad annat än Armands eget beteende
vid afskedet från Adelaïde? hvad annat än denna fördömda handkyssning,
som han ögonblickligen ångrat?
Hvarför skulle icke Adelaïde tro på denna blinda, våldsamma passion, som
man förespeglade henne, när hon så nyss förut rönt det ovedersägligaste
bevis derpå?
Dessa voro de frågor, Armand i denna stund gjorde sig sjelf och dem han
till sin stora förtviflan måste jakande besvara.
“Ve mig!“ sade han sorgset. “Att en gång ha felat mot den vördnad, man
är skyldig er, är redan ett brott, och hvarför skulle ni icke tro mig om
det ena brottet så väl som om det andra! ... Jag har således befrämjat
den svartaste af intriger, jag har bidragit till dens olycka, som jag
skulle velat dö för tusen gånger!“
“Ni bör icke anklaga er för min olycka“, svarade hertiginnan, “ty
hvarför skulle jag misstro er, den ende, som visat mig deltagande och
tillgifvenhet? Fanns väl dertill något förnuftigt skäl? ... Men sådan är
vår lott, denna lott, som likväl så mycket beprisas och afundas ...
Omgifna endast af kalla egoister, af fränder utan skydd, af vänner utan
vänskap, antaga vi småningom deras karakter och skaplynne ... Med dem
börja vi snart att blindt misstro det goda och lika blindt tro på det
onda samt göra våra beräkningar derefter ... Misstro och beräkning, se
der allt hvad vi lära oss, se der de grunder, hvarpå vi bygga vårt lif,
skimrande på ytan, men tomt och öde på djupet.“
“Och falla en gång fjällen från våra ögon, så är det vanligen för sent“,
återtog hon efter en stunds uppehåll. “När jag efter ceremoniens slut i
Madeleine-kyrkan mötte er blick och såg det varningens tecken ni gaf
mig, då tänkte jag: denna blick kan ej bedraga, denna hand ej förfalska
... Jag fann att jag, som dömt er ohörd, sjelf blifvit dömd, men utan
hopp att någonsin få min dom återkallad ... Mitt samtal med hertigen
efter återkomsten från kyrkan stärkte mig ytterligare i denna hemska
öfvertygelse ... Med en af ängslan blandad undergifvenhet biföll han min
begäran att uteslutande få lefva för mig sjelf och att ostördt egna mig
åt den konst, som jag från min barndom älskat och i hvilken jag borde
finna någon ersättning för ett glädjetomt lif ... Jag har funnit den,
och jag tackar himlen som gaf mig sinne för det skönas uppenbarelser på
jorden ... Denna tacksamhet är så stor att jag glömt klaga öfver bristen
på den talang och det snille, som föreviga konstnärns verk och bära hans
namn genom de aflägsnaste tider.“
Hertiginnan tystnade.
Armand stod framför henne med hopknäppta händer, icke vågande afbryta
denna tystnad.
Det är öfverflödigt att mäta höjden af det deltagande eller djupet af
den smärta, hvarmed han lyssnat till denna lidande, och likväl så
undergifna, qvinnas ord.
Mångdubblad kände han i sitt bröst hennes sorg, utan att finna en enda
gnista af den tröst, som tycktes lugna henne.
Han fortfor att anklaga sig sjelf såsom den der medverkat till hennes
olycka och han svor i sitt hjerta en helig ed att egna hela sitt lif åt
hennes tjenst och att bjuda sitt bröst åt den första fara, som kunde
hota hennes lugn, drömmande med vällust om det ögonblick, då han med
sitt blod finge försona det fel, hvartill han ansåg sig vara skyldig.
“Emellertid var jag mycket orolig för det jag ej på dessa månader hörde
något af er“, började ånyo hertiginnan; “jag ville se er, ville tala med
er, ville visa att jag icke längre var otacksam och orättvis mot er ...
Jag tänkte äfven be er att i den djupaste hemlighet begrafva denna
olyckliga historia, ty jag ville icke med en ny skandal öka de många,
som under loppet af en så kort tid i folkets ögon nedsatt det stånd,
hvartill jag nu olyckligtvis hörer ... Den arma menskligheten vinner
icke alltid på att den stränga rättvisan tillfredsställes ... Ett brott
kan straffas, men hvem förminskar det intryck af afsky, som det gör på
de goda? och hvem förtager verkan af dess dåliga föresyn för de onda? I
denna sak är det blott jag som lider, och jag lemnar både den och mig
sjelf i Guds händer.“
“Jag har nu fått råka er“, fortfor hon, “och detta möte har beredt mig
mycken glädje ... Ni skall icke mera anse mig för orättvis och otacksam
... otacksam! ... Ah! ni skall aldrig tillåta mig att vara tacksam, ni
skall aldrig unna mig denna glädje ... Med ert goda hjerta och klara
förstånd vill ni dock ej fatta att afbördandet af en skuld är en af
menniskans ljufvaste fröjder.“
“Jo“, svarade Armand med vek röst; “men det är också en fröjd att
oegennyttigt tjena oskulden och dygden.“
“Det återstår mig då endast att nämna ert namn i mina böner“, svarade
hertiginnan, i det hon, betäckande sina ögon med venstra handen, räckte
sin högra åt den unge mannen.
Armand böjde sitt ansigte öfver denna fina hand, utan att våga nalkas
den hvarken med sin mun eller sina händer.
Hastigt drog hertiginnan sin hand tillbaka och tryckte den hårdt mot ett
bröst, som våldsamt rörde sig under det tunna elastiska sidentyget.
En brännande tår hade droppat ned på denna hand från Armands öga.

Nionde kapitlet.
Riddaren Roderik, skön Angelica och vidundret.
En längre paus hade följt på scenen emellan hertiginnan och arbetaren.
Den förra bibehöll ännu sin plats på stolen bredvid målarställningen,
mot hvilken hon stödde sin arm, under det att hennes hufvud hvilade mot
handen.
Den sednare hade vördnadsfullt dragit sig åt sidan, riktande sina
blickar mot ett sjöstycke med månsken af Tanneur.
I början såg han ej mycket af hvad han hade framför sig.
Slutligen föreföll det honom som om den mörka förgrunden af hafvet
mycket öfverensstämde med hans eget lif, för hvilket han önskade sig
några strålar af det ljus, som från bakgrunden mellan nattliga skyar
spred sig öfver hafvet, bildande deruppå ett sken, så förtrollande och
förföriskt att han skulle velat skumma det upp med handen, äfven med
fara att förgås i djupet derunder.
Han betraktade den stolta tremastaren, som hvilade vid sitt ankar.
Hvila utan hamn är en bedräglig hvila, tänkte Armand, ty samma
hafs-nymfer, som nu med sina silfverslöjor så leende kringdansa den höga
bogen, skola kanske nästföljande stund bita deruti med klipphårda tänder
och dela sitt byte på korallernas bädd.
Dock, hvilan blir ju i alla fall densamma, tillade han, antingen man
förut vaggat på den lugnaste yta eller brottats med den vildaste storm.
Det är en tröst att minnas denna sanning. Menniskan skulle mindre
afundas den lycklige och i sin olycka mindre beklaga sig sjelf, i fall
hon oftare erinrade sig den.
“Ni älskar målarkonsten?“ frågade helt nära Armand en röst, för hvars
troll-ljud skepp, haf och måne ögonblickligen försvunno som skuggan för
middagssolen.
Han vände sig åt sidan hvarifrån ljudet kom och fann hertiginnan stående
på ett par alnars afstånd från honom.
Hennes bröst häfde sig ej mera, och hennes blick syntes lugn.
På hennes panna, nyss inkräktad af den veka qvinliga känslan, tronade nu
den qvinliga värdigheten i dess fulla majestät, utan att man kunde
upptäcka spåren af de strider, som denna regements-förändring kanske
kostat.
Armand, som mera lyssnat till ljudet än till frågan, kom sig icke före
att svara.
“Kanske ni sjelf öfvar den sköna konsten?“ fortfor hertiginnan utan att
vänta på svaret.
“Den sköna konsten!“ upprepade Armand, som icke hade så lätt för att
komma ur det yrvakna tillståndet. “Nej, nej!“ tillade han likväl genast;
“jag har visserligen lärt mig rita något och drifva bilder i silfver och
guld ... Men jag vet ej om jag derför vågar säga att jag öfvar en skön
konst.“
“Hvarför skulle ni icke våga det? ... försvarar icke Benvenuto Cellini
sin lager likaså väl som en Rafael, en Correggio? ... Har ni förr besökt
Luxembourgs galleri?“