Sonen af söder och nord. Sednare delen - 17

Collette var nu allena i den dystra kammaren, vridande förtviflad sina
händer.
Félix, helt och hållet öfverlemnande sig åt sin ledare, följde denne
utför flere trappsteg, utan att något ord vidare vexlades dem emellan.
Slutligen hörde Félix en tung jerndörr knarra på sina gångjern.
Han följde sin ledare, som nu förde honom fram några steg på en jemnare
mark.
“Stanna här och rör ej bindeln“, tillade ledaren, lemnande Félix’ hand,
“ty om du tager ett steg eller lyfter ett finger till bindeln, är du
död!“
Félix aktade sig för att röra vare sig på foten eller handen.
En djup tystnad herskade omkring honom.
Slutligen hörde han fyra hårda slag som af en klubba mot en stock.
Derefter höjdes en stark djup stämma längst bort och hvilken utropade
följande ord:
“Bröd eller döden! bröd eller döden! bröd eller döden!“
Dessa ord upprepades sedan lika högt och långsamt af röster från
sidorna.
Derpå följde ånyo fyra tunga slag, hvarefter inträdde en minuts djup
tystnad.
“Sökande! ditt namn?“ frågade rösten, som utropat de tre orden eller
ifrågavarande lösen.
“Félix Lambert“, svarade Lyonäsaren.
“Född?“
“I Lyon.“
“Din ålder?“
“Tjuguett år.“
“Ditt yrke?“
“Skräddare“, svarade Félix med en suck.
“Din faders yrke?“
“Skräddare“, svarade Félix utan att sucka, ty det var ej hans fel att
fadern var skräddare.
“Din fader rik eller fattig?“
“Min fader drifver en stor rörelse, har många arbetare och rår om det
hus han bebor.“
“Har han ärft eller förvärfvat sin förmögenhet?“
“Min fader hade ingenting, när han började.“
“Godt! din far är då en äkta medborgare.“
“Din moder lefver?“ fortfor rösten.
“Ja.“
“Icke heller hon egde något, när hon gifte sig med din far?“
“Nej.“
“Godt! din mor är då en äkta medborgarinna.“
Ånyo följde en minuts tystnad.
Lyonäsaren skattade sig lycklig öfver att hans svar på de gjorda
frågorna befunnits nöjaktiga.
“Du älskar ditt fädernesland?“ började ånyo frågorna.
“Ja, jag vill dö för mitt fädernesland!“ ropade Lyonäsaren, lyftande
sina förbundna ögon mot taket.
Blixtarne i hans ögon dogo följaktligen i skötet af den röda bindeln,
hvilket var skada.
“Huru finner du ditt fäderneslands tillstånd?“ fortfor frågaren.
“Olyckligt, beklagansvärdt“, svarade Félix oförtöfvadt.
“Godt! ... huru finner du dess styrelse?“
“Ryslig, afskyvärd“, svarade Lyonäsaren lika raskt.
“Godt! ... Du känner då de många fel och brott, hvartill dess styrelse
under loppet af sjutton år gjort sig skyldig?“
“Ja, jag känner dem“, svarade Félix med skallande stämma.
“Uppräkna några af dem.“
Lyonäsaren tycktes fundera något.
“De äro oräkneliga som sanden i hafvet“, svarade han slutligen, tagande
hellre i klump än ingående i enskildheter.
Hans öron smektes af ett ymnigt bifallssorl från alla sidor.
“Men hur tror du dig kunna afhjelpa ditt fäderneslands olyckor?“ frågade
ånyo rösten.
Den unge skräddaren funderade ånyo.
Han hade icke förut kommit att tänka på den saken, som likväl tål att
tänkas på.
Den frågan skulle hafva förvirrat till och med andra än skräddare.
“Hur räddar du ditt fädernesland?“ fortfor rösten.
“O mitt olyckliga fädernesland!“ svarade Félix med en djup suck; “mitt
stolta, mitt herrliga Frankrike, frihetens fädernesland, ärans
fädernesland! ... O mitt olyckliga fädernesland!“
Den unge skräddaren reste sig på tåspetsarne och riktade ånyo sina
förbundna ögon mot höjden.
“Tror du att konungadömet räddar Frankrike?“
“Nej!“ svarade Félix utan att denna gången behöfva fundera, innan han
svarade.
“Men du tror att republiken är det enda räddningsmedlet?“
“Ja!“ svarade Lyonäsaren också lika obehindradt.
“Godt! ... Är du beredd att offra ditt blod för republiken?“
“Lif och blod!“ svarade Félix, slående sig för bröstet.
“Att blindt egna din vilja och dina krafter åt dem, som arbeta för detta
heliga mål?“
“Ja!“ svarade Félix, utan en sekunds tvekan.
“Samfundet Blodröda Fanan erbjuder sitt bröst till stöd för den nya
republiken, och dess tusentals armar äro redan höjda, endast väntande
signalen ... Vill du blifva en af dessa armar?“
“Ja!“
“Är du färdig att afgifva den ed, som fordras för inträdet i detta
heliga samfund?“
“Jag är färdig.“
“Nåväl ... Efterstafva då den dyra ed, som ännu ingen brutit.“
En annan stämma höjde sig, föreläsande följande, af Félix med stadig
röst efterstafvade ed:
“Jag, Félix Lambert, medborgare från Lyon, egnar mig från denna dag med
själ och kropp åt den Blodröda Fanans tjenst.“
“Utan invändning skall jag emottaga och åtlyda alla de befallningar, som
af Blodröda Fanans chefer mig meddelade varda.“
“Icke för någon, eho det vara må, skall jag uppenbara hvad som inom
berörde samfund förehafves, tänkes eller verkställes.“
“Stummare än klippan skall jag vara inför fader och moder, syster och
broder, maka, älskarinna och vän.“
“I fängelset och i bojan, på tortyr-bänken och vid stupstocken skall jag
vara stummare än den död, hvaraf jag hotas.“
“Detta allt svär jag vid min faders hufvud och vid min moders hjerta.“
“Falle detta hufvud och briste detta hjerta den stund jag bryter min ed,
utan att något annat samvete än mitt eget må kännas skyldigt till det
blod, som gjutes för att försona den Blodröda Fanans rättvisa hämnd; och
vare jag sjelf fridlös förklarad på hvarje torfva af den gröna jorden,
på hvarje bölja af det blåa haf, fridlös i döden som i lifvet!“
När Félix svurit denna ed, rycktes bindeln från hans ögon.
Han blickade omkring sig, men såg ingenting annat än de blanka spetsarne
af knifvar, dolkar, sablar och pikar.
Slutligen drogo sig dessa spetsar åt sidorna för ett blodrödt skynke,
som fördes intill hans ansigte.
I samma ögonblick kände han sin venstra arm fattas och blottas.
Vidare kände han en smärta i samma arm, liksom hade någon skurit deruti
med ett finare knifblad, och han såg derefter det blodröda skynket falla
åt den sidan, der hans arm hölls.
En röst ropade:
“Nu har Blodröda Fanan, som redan druckit tusentals bröders blod, äfven
druckit ditt, och vare du nu helsad såsom en värdig ledamot af den
Blodröda Fanan!“
“Bröd eller döden!“ skallade från alla sidor under slammer och gny af
sablar och pikar, som slogos mot hvarandra.
Derefter fördes den nye ledamoten till en bänk, på hvilken han sattes.
Man stack en tre alnars lång pik i hans hand och stälde en stånka öl
framför honom på bordet.

Tjugusjunde kapitlet.
Vidare om Blodröda Fanan.
Ifrån den stund man ryckte bindeln från hans ögon hade allt gått omkring
i den tappre Lyonäsarens hufvud.
Nu först började han någorlunda klart kunna se omkring sig.
Han befann sig uti en af dessa underjordiska salar, i hvilka de lägsta
och fattigaste arbetarne under fristunderna bruka samlas för att röka,
dricka öl, spela kort och tala politik, utan hvilken hvarken tobaken
eller ölet i Paris skulle smaka.
Félix såg vid de långa borden idel resliga gestalter och vilda ansigten,
dels med, dels utan blus.
Men längst bort i salen stod på ett slags upphöjning en stol, som
upptogs af en figur, gröfre än alla de andre.
Félix igenkände i denne Simon eller Hvita Björnen, och hvilken var
densamme som gjort honom de många frågorna.
Hvita Björnen var följaktligen Blodröda Fanans president.
Simon lemnade sin upphöjda ställning och gick till den nye recipienten.
“Välkommen, Félix Lambert!“ sade han, slutande i sin breda hand
Lyonäsarens begge; “visserligen är du ännu ej så hemmastadd i de
allmänna ärendena som vi skulle önska ... Men du är ung och oförskräckt
... Af telningar blifva träd, och äfven lejonet har varit unge.“
Det sårade något Lyonäsarens egenkärlek, att man icke ansåg honom
hemmastadd i de allmänna ärendena.
Han tyckte likväl att han ypperligt besvarat de gjorda frågorna.
“Men oroa dig icke för det, min gosse“, uppmuntrade honom Hvita Björnen;
“du är, som jag nyss sade, ung och oförskräckt, och den dag kan
möjligtvis icke vara långt aflägsen, då du genom mod och tapperhet
svingar dig upp till någon chefs-plats inom detta talrika samfund ...
Det är icke alltid så nödvändigt att man vet hvad det är som tisteln
förqväfver, allenast man vet att tisteln är ett ogräs, som derför måste
uppryckas med roten ... Konungamakt, penningvälde, adel och presterskap,
se der de tistlar, åt hvilkas rötter vi sträcka våra händer och dem vi
skola rycka upp, om också halfva verlden skulle ramla i ruiner.“
“Hvad slags befattning har Armand inom detta samfund?“ frågade Félix.
“Armand“, svarade Hvita Björnen med en suck, “tillhör icke Blodröda
Fanan.“
“Hvad!“ ropade Félix förvånad; “Armand skulle icke tillhöra den Blodröda
Fanan!“
“Nej, han hvarken har tillhört eller skall tillhöra den Blodröda Fanan“,
försäkrade Hvita Björnen med en ny suck.
Félix suckade också.
Det verkligen skar honom i hjertat, att hans kusin icke var medlem af
ett sådant samfund.
“Men“, sade han, “Armand tyckes likväl stå i beröring med er.“
“Ja, för det närvarande“, svarade Hvita Björnen; “Armand behöfver oss,
liksom vi behöfva honom ... I dag och i morgon skola vi kämpa sida vid
sida ... Men i öfvermorgon kanske stå vi öga mot öga.“
“Men Armand är ju också republikan?“ anmärkte Félix.
“Ja visst“, svarade Simon; “men Armand är, oaktadt all sin klokhet, en
af dessa godtrogna ljumma varelser, som tro att man kan göra kamelior af
tistlarne, socker af ättikan och guld af flintan.“
Félix skakade på hufvudet, beklagande sin stackars kusin, som kunde tro
på sådana orimligheter.
Slutligen erinrade han sig att den stackars Collette var ensam och måste
känna sig mycket orolig öfver hans långa bortovaro.
“Är det mig tillåtet att återvända till min följeslagerska?“ frågade han
Simon.
“Ja“, tillät denne; “men när du hör klockans ljud, kommer du på
ögonblicket tillbaka, ty det lider, det lider!“
Hvita Björnens ögon rullade i sina gropar och han gnuggade sina ramar
mot hvarandra, under det han sade de sista orden.
Den nye ledamoten af Blodröda Fanan tyckte att hans chef såg sublim ut.
“Ja, det lider, det lider!“ upprepade han derför, likaledes gnuggande
händerna och rullande ögonen, för att bli lika sublim som Hvita Björnen.
Hvita Björnen lade med ett faderligt leende sin breda hand på den unge
skräddarens hufvud, och den unge skräddaren sneglade derunder åt sidan
på sina nya kamrater, för att bedöma den verkan, som denna utmärkelse
kunde utöfva på dem.
Han trodde sig också läsa afund i allas blickar, och det smickrade honom
mycket att han redan blifvit föremål för så många tappre och sakkunnige
mäns afund.
Slutligen gick han for att återfinna sin älskarinna.
När Félix, ledsagad till den lilla kammaren af samme person som fört
honom derifrån, återsåg Collette, bestormade hon honom med en mängd
frågor om hvad som förefallit, sedan han skilts från henne, men dem den
edsvurne ledamoten af Blodröda Fanan naturligtvis icke kunde besvara.
Dock kunde han ej dölja sin ledsnad öfver att Armand icke tillhörde ett
så patriotiskt samfund som den Blodröda Fanan.
“Det är mycket möjligt“, slutade han sin klagovisa öfver kusinen, “att
Armand och jag i öfvermorgon komma att stå mot hvarandra öga mot öga,
men jag skjuter ej på Armand, jag lyfter ej min hand emot honom ... jag
kan beklaga honom för hans godtrogenhet och ljumhet, men aldrig blifva
fiende till min tappre kusin.“
Félix kastade en blick på Collette, väntande af henne ett uttryck af
beundran för denna med mildhet uppspädda heroism, som hans ord borde
innebära.
“O du dåre! du stackars enfaldiga barn!“ ropade Collette; “till hvilket
folk har du ej sällat dig! åt hvilka onda makter har du ej försvurit
dig! ... Du ställa dig i ett led som Armand förnekar, kanske föraktar!
... Du tala om att stå öga mot öga med den, som, ehuru blott din
jemnårige, likväl kunde vara din far! ... Hur skall han icke bedröfvas
och lida af din obetänksamhet! ... Och dina föräldrar, dina goda ömma
föräldrar, dina syskon, dina vänner, för att icke tala om mig, som
kanske sörjer mera än alla de andra!“
Félix blef icke blott öfverraskad, utan äfven bestört af Collettes ord.
Flamman på hans kinder började slockna och glansen i hans blick aftaga.
Han blef orolig och dyster. Han vågade icke möta Collettes blick.
“Ja, Félix“, sade Collette, “du önskar redan att allt detta vore
ogjordt, du önskade dig vara flere mil härifrån? ... du gråter i djupet
af din själ öfver att ej hafva lyssnat till Armands råd och följt min
varning.“
Félix, som af naturen icke fått mycket stål på sin lott, började vanka
af och an i den trånga kammaren, stötande dervid emot stolar och bord,
utan att känna stötarne.
Collette hejdade honom, fattande hans begge händer och skådande djupt in
i hans ögon.
“Du skulle vilja fly, om du kunde?“ frågade hon.
Félix pustade och såg ned på golfvet.
“Men du kan icke fly“, fortfor hon, “ty du har bundit dig med en ed, jag
gissar det.“
“Ja, en ryslig ed“, mumlade han knappast hörbart, “en ed, hvars brytande
bringar alla i förderfvet!“
“Jorden bär ingenting uslare än en menedare“, förklarade Collette; “om
du stannar, är du blott en vilseförd svag varelse ... Om du flyr, blir
du en föraktlig menedare ... Olycklige! du har blott att välja mellan
tvänne onda ting, och du måste välja det minst onda och fördömliga.“
Den arme Lyonäsaren vågade ändtligen möta sin älskarinna med en skygg
frågande blick.
“Du skall stanna qvar, Félix! ... du skall med djerf hand upptaga den
handske, som ödet kastat för dina fötter ... Med tapperhet och mod måste
du försona hvad du felat genom svaghet och obetänksamhet, och möjligtvis
kan segern göra din bragd till en hjeltes.“
“Och du, Collette?“ frågade Félix med svag röst; “du? ... du?“
“Jag följer dig, Félix!“ svarade hon; “jag viker ej från din sida, jag!
... Hvem vet, kanske lyckas det oss att göra något godt bland de vildar,
som den olyckliga slumpen fört oss till ... Derför mod, min vän! ... Om
du svigtar, skall jag hviska kraft i ditt öra ... om du bleknar, skall
jag låna dig mina kinders färg ... och stupar du, skall min arm blifva
din sista hufvudgärd och min blick din sista tröstarinna in i döden.“
“Derför mod, mod, mod!“ tillade fransyskan, “och fall som en man, när du
ej kan lefva med ära!“
Efter dessa ord slog hon sina armar om sin älskares hals och kysste hans
bleka fuktiga panna.
I detsamma hördes utifrån ljudet af hammarslag på en större malmklocka.
“Hör!“ ropade Félix; “hör! ... det är signalen som kallar mig!“
“Som kallar oss!“ ropade fransyskan, tryckande hans hand.
Innan sista klockslaget förklingat, hade de begge lemnat det lilla
rummet.
Men hvilken scen i den stora underjordiska salen!
Vid skenet af tända facklor syntes en hop män och qvinnor, dessa äfven i
blus, somliga svängande vapen, andra bärande stolar och spillror af
bord.
Uppstigen från stolen på upphöjningen stod Hvita Björnen, hållande i
venstra handen en röd fana och med den högra svängande öfver sitt hufvud
en förfärlig jernbeslagen träklubba.
Facklornas sken rödfärgade alla ansigten, kläder och hår.
Det var som hade en skara afgrunds-andar samlat sig till doms i en af
underjordens brinnande hålor.
“Klockan är tio!“ röt Hvita Björnen, draperande sig med den röda fanan;
“det är hämndens timme som slagit, och den har slagit med ljudet af en
ramlande tron! ... Den Hvita Björnen skall kallas den Röda, ty hvad han
döpes uti kallas blod! ... Den blodröda fanan skall svaja för vinden,
belyst af våra facklor, bekransad af våra vapen, skyddad af våra
kroppar, evigt rykande af förtryckares blod!“
“Derför upp ur jorden!“ fortfor Hvita Björnen, “upp, liksom hafvet reser
sig ur djupet, för att med händer af moln slunga blixtarne ned öfver
slottens tinnar, öfver konungaborgarnes koppartak! Veten I hvad som
ligger begrafvet under de gyllene tronernas marmorgrund? ... Det ligger
bröd för millioner munnar och lindor för millioner barn ... se der den
lön som väntar segraren! ... Glömmen ej att när den rikes slott brinner,
så blir det varmt i den fattigas koja ... Upp med barrikaderna! Från
spetsen af dem och högt öfver takåsarne räcka vi händerna åt våra
bröder, som i denna stund resa sig på andra sidan Seinen! ... Lyften
gatorna från jorden, för att vräka dem ned öfver tyrannernes
legoknektar! begrafven dem derunder, så att ingen efterverld skall finna
spåret efter dem! ... Upp, upp! till vapen! till vapen!“
“Till vapen!“ vrålade den vilda skaran under vapengny och hämnderop;
“bröd eller döden!“
Inom loppet af en minut breder sig öfver det nyss så mörka Faubourg
S:t-Antoine ett starkt eldsken på himmelen.
Det är återskenet af tusentals facklor.
Inom en timme synes icke mera någon mynning af gata eller gränd i denna
del af Paris.
Öfverallt endast barrikader, och krälande på dem med myrornas mängd och
flit folk-qvarterens vilda titaner.

Tjuguåttonde kapitlet.
Morgonen den 23 Februari.
Från midnatten till klockan tre på morgonen upplyses Paris af tvänne
stora eldar, den ena tänd af de trupper, som bivuakera emellan porte
Saint-Martin och boulevard Bonne-Nouvelle och vid hvilken de värma sina
frusna kroppar; den andra tänd af folket i midten af de Elyseiska
fälten. Det är en hel sträcka af baracker, uppbyggda för soldaterna, som
uppgår i lågor.
Vid solens uppgång slockna de begge eldarne. Ett ymnigt regn
öfversköljer gatorna med forsande bäckar.
Regeringens få vänner, välsignande regnet, upprepa Pétions bekanta ord:
“Det regnar, det blir ingenting af“.
Men regeringens många soldater, så lagom välsignande regnet, möta från
alla sidor barrikader, öfverfylde med kämpar, som längta efter striden
för att medelst denna kunna vederqvickas efter en i verksamhet
genomvakad natt.
Armand Cambon hade rätt, när han gårdagen förut sade, att det äkta par,
han berörde dag sammanvigt skulle följande morgon presentera verlden en
barnaskara, den intet öga skulle kunna räkna.
Men han sade också, att icke heller några kanoner skulle kunna förstumma
den.
Det är det vi skola få se.
Trummorna hvirfla, trumpeterna smattra, trupperna sätta sig i rörelse,
ty äfven de behöfva värma sig.
Man slåss redan på flere punkter af Paris.
Regnets bäckar blifva snart röda; flere än en af dess vågor har redan
slagit mot Stygens strand.
Alla portar äro tillstängda, alla fönster tillslutna, utom dem
hvarigenom man skjuter ned på soldaterne eller kastar ned möbler för att
förstärka barrikaderna. Fransmännen, i allmänhet goda hushållare, se
dock icke mycket på en stol, ett bord, en säng eller en spegel, ja, icke
ens på ett piano, när det gäller barrikader.
Vilda, halfnakna figurer springa på takåsarne, rifvande upp plåtarne och
vräkande dessa ned öfver soldaternes hufvud.
Husvärdarne lyssna till dånet af de störtande taken, beräknande mindre
hvad de nya kunna kosta, än den nytta, som de gamla kunna göra, när de
väl hunnit gatan.
Medan man sålunda anfaller och försvarar barrikaderna, anfaller man och
försvarar högvakterna.
Men ännu gäller blott striden de aflägsnare delarne af den stora staden.
Ännu stå de truppmassor overksamma, som äro sammandragna kring
Tuilerierna och andra lika vigtiga punkter.
Ludvig Filip och hans hofmän hafva från slottsfönstren den
vidsträcktaste utsigt öfver den skog af bajonetter, som knyter sig
omkring dem.
De småle.
De hafva glömt att Ludvig XVI och Carl X smålogo på samma sätt.
Kungar och hofmän borde dock hafva läst historien, åtminstone i sin
barndom.
Och hvad Ludvig Filip särskildt beträffar, så hade han äfven studerat
den i erfarenhetens hårda skola.
Han hade lefvat och varit med 1789, lefvat och varit med 1830, för att
icke uppräkna 1815, som jemväl skulle kunna gifva verldens styresmän en
dödlig påminnelse.
Men det är en evig yrsel på tronernas höjd.
Der ser man allt, utom minnet af det förflutna. Der hör man allt, utom
erfarenhetens visa röst, som likväl icke är något annat än den solklara
sanningens. Man tror sig stå på hällebergets fasta grund, ehuru den
glödheta grunden röjer vulkanen.
Kanske skulle man ändå känna det, om icke smickrets hermelins-matta, den
hvita, lena och mjuka, med de många svarta tungorna på, i evighet låge
utbredd under konungarnes fötter.
Rue Rambuteau är en stor, bred och ny gata, som, belägen norr om Seinen
helt nära kyrkan S:t-Eustache, egentligen sträcker sig från place de la
Victoire till boulevard Beaumarchais helt nära Bastilj-platsen.
Men man räknar vanligtvis dess början från dess mynning mot det stora
torg, hvarinvid nyssnämnda kyrka ligger.
Sjelfva det stora torget, der hvarjehanda landtmannavaror säljas, har
ännu icke fått något bestämdt namn, emedan man ämnar vidare utvidga det,
efter hvad man också kan se af de många utdömda hus, som ännu stå qvar
dervid.
Det är till mynningen af denna gata, vi nu föra läsaren, emedan man der
upprest en barrikad af nära två våningars höjd.
Vi behöfva icke berätta att barrikaden bestod af vagnar, möbler och
stenar.
Flere elever af Polytekniska skolan syntes på spetsen af denna barrikad,
gifvande föreskrifter åt en mängd arbetare, som voro sysselsatte med
ifrågavarande befästningsarbete.
Konsten att bygga barrikader hörer visserligen icke till läroämnena i
den Polytekniska skolan; men dess elever ha dock alltid visat sig
hemmastadda i denna konst och försumma icke gerna något tillfälle att
vidare fullkomna sig deruti.
Också hugnades bemälte elever med många uppmuntrande loford af Ludvig
Filip för deras ådagalagda skicklighet 1830.
Men någon ny profession i ämnet hördes likväl icke af.
Det stannade vid blotta uppmuntringarna, och äfven sådana kunna bära
frukt, såsom vi se af ifrågavarande barrikad, hvilken var ett
mästerstycke både till höjden och bredden.
Det var dock ej den enda på denna gata.
Alla de små gränder, som löpa in uti och korsa rue Rambuteau, voro
afstängda medelst smärre barrikader, hvardera under ledning af en
polyteknisk elev, hvilken under sitt befäl hade en mängd andra elever,
men som troligtvis aldrig gått i någon af styrelsen sanktionerad skola.
Midt på hufvud-barrikaden prunkade en vacker enmanssäng af mahogny med
sin tagelmadrass, på hvilken utsträckte sig en ung man, sofvande i god
ro, oaktadt det fallande regnet.
Klockan kunde vara omkring tio på förmiddagen.
Det rasslade i stenarne på den sidan af barrikaden, som vette åt gatan.
Alla vände sig ditåt och helsade med ett stormande välkommen på en ung
manlig gestalt, som i detsamma satte foten på barrikadens rygg.
Det var Armand Cambon.
Vår hjelte kunde ej gerna underlåta att göra intryck, hvarhelst han
uppträdde.
Hans öppna ädla ansigte, genomglödgadt af de skönaste minnen, strålade
af den glans, som konstnären sträfvar att gifva åt segerns eviga guddom.
Dertill kom nu att hans rustning var i hög grad romantisk.
Visserligen var han blott klädd i blus och pantalonger af fint rödrutigt
bomullstyg, men i det svarta lackerade läderbältet hade han tvänne
pistoler och en blixtrande sabelklinga samt i högra handen en den
prydligaste dubbelbössa.
På hufvudet bar han en låg hatt med framtill uppvikta breda skyggen och
prydd med den trefärgade kokarden, ur hvilken sköt en liten röd plym.
Barrikadernas hjelte hade smyckat sig med ett visst koketteri,
oskiljaktigt från fransmannen, antingen han sätter foten på tiljan af
ett dansgolf eller på spetsen af en barrikad.
Men vi hade så när glömt att beskrifva hvad han förde i venstra handen.
Det var en stång af minst fem alnars längd, från hvars spets fladdrade
fanan med de tre bekanta färgerna, blått, rödt och hvitt.
Sjelfva stången var äfven målad i öfverensstämmelse med fanan.
Armand uppsatte fanan midt på barrikaden, stötande ned stången i ett
hål, som enkom för detta ändamål blifvit öppnadt.
Derefter blottade han sitt hufvud och svängde deröfver sin hatt några
hvarf, ropande:
“Vive la république!“
I detta rop instämde de, som jemte Armand stodo på barrikaden.
Ögonblickligen upprepades samma rop öfver hela gatan från barrikad till
barrikad, från fönster till fönster.
“Vive la république!“ ropade yrvaken den unge mannen, som nyss sofvit,
men nu reste sig upp i sängen, gnuggande ögonen.
“God morgon, monsieur Eugène!“ helsade Armand den yrvakne.
“Ah, det är ni, Armand!“ svarade Eugène med en glad nickning; “jag
drömde att jag stod på ena tornet af Notre-dame ... Men så högt hafva vi
ännu icke kommit, efter hvad ni kan se ... dock äro vi på god väg ... Är
det långt lidet på morgonen?“
“Solen har gått upp långt före er“, svarade Armand.
“Det tror jag väl, hon behöfver ej använda natten för att bygga
barrikader, hon ... Nå, hur finner ni vårt arbete?“
“Godt, ypperligt!“
“Hur ser det ut på de andra ställena?“
“Bra, man har varit flitig öfverallt.“
“Hur är det? ... Jag har drömt om kanonskott och handgevärs-salfvor.“
“Ni är sanndrömmare ... Flere barrikader äro redan angripna, men värdigt
försvarade.“
“Tänker ni stanna qvar hos oss?“
“En halftimme ungefär.“
“Hvart tänker ni sedan begifva er?“
“Till rue S:t-Antoine ... jag är nyfiken att se hvad den Blodröda Fanan
har för sig ... Men, à propos, hvad tycker ni om vår fana?“
“Jag trodde det var morgonrodnaden som sväfvade öfver mitt hufvud.“
“Det är också en morgonrodnad, Eugène, och den bebådar den nya dagen ...
För öfrigt är den ett verk af vestern, ty den är skänkt åt oss af
gubbarne på Bicêtre.“
“Ära och heder åt gubbarne! och välsignad vare vestern, som icke är
annat än morgonrodnadens fader! ... Lefve den trefärgade fanan! ... den
kommer lagom för min sista vers.“
“Ni har icke er sista vers färdig än?“ frågade Armand skrattande.
“När skulle jag då ha skrifvit den? ... Jag har ju på tjugufyra timmars
tid knappast haft tid att äta och dricka ... Evige, lagerbekrönte
Apollo! hur skall jag få mig en kopp kaffe?“
“Monsieur Eugène!“ ropade helt nära en välljudande stämma.
“Marly, Marly!“ svarade Eugène, springande upp ur sängen och skyndande
till ett fönster i andra våningen.
Vi nämnde nyss att barrikaden hade två våningars höjd. Följaktligen
kunde fönstren i andra våningen äfven göra dörrars tjenst åt dem, som
voro öfverst på barrikaden.
I detta fönster visade sig den behagliga gestalten af en ung, vacker
flicka, med en fin, hvit mössa på hufvudet och af det slag, som
grisetterna vanligtvis nyttja.
Schaletterna tillhöra uteslutande nordens grisetter.
“Hur har ni kommit hit, söta Marly?“ frågade Eugène.
“Jag visste ju att ni var här, Eugène“, svarade Marly, “och då begriper
ni väl att ...“
“Ja, jag begriper ... Men har ni kaffe, ljufvaste flicka?“
“Ja.“
“Har ni konjak, guddomligaste varelse?“
“Ja, jag har allt hvad ni vill.“
“Allt hvad jag vill, och ändå alltid mera öfver ... Ni är en ängel,
Marly! ... Är kaffet varmt?“
“Se här, drick!“ sade Marly och räckte poeten genom fönstret en kopp
rykande kaffe.
“Skönt! ... jag är alldeles genomregnad ... Jupiter pluvius är en tråkig
guddom, men det gör ingenting, bara han i ena fickan har en trogen
älskarinna och en kopp kaffe med sin “petit verre“ i den andra ... Ett
ypperligt kaffe, Marly ... Men hvad har ni för godt i den lilla näpna
korgen, som hänger vid er arm?“
“Jag har charpie och bindlar“, underrättade Marly.
“För min räkning?“
“För alla, som behöfva det, men isynnerhet för er, det kan ni väl
förstå.“