Sonen af söder och nord. Sednare delen - 14

dessa begge gator, Armand och hans trettio följeslagare, förande med sig
fem eller sex fångne och afväpnade soldater, hvilka de under vägen
öfverrumplat på deras poster i gathörnen.
Just som den lilla truppen gjorde halt, anlände från rue Duphot en
omnibus, hvilken genast anhölls.
Kusken väsnades mycket i början, men teg slutligen och tycktes med
mycken fördragsamhet åse, huru man spände hästarne från hans vagn och
sedan vräkte den öfverända midt för mynningen af sistberörde gata,
iakttagande dervid den möjligaste tystnad och försigtighet.
“Raskt till verket!“ ropade Armand till sina följeslagare.
Verket bestod deruti att man började upprifva gatan och fylla den stora
kullvräkta vagnen med stenar.
Alla deltogo deruti så när som på tre bluser, hvilka med fäld bajonett
bevakade de fångna municipal-gardisterne.
“Det är icke jag som stannat omnibusen“, anmärkte den fördragsamme
kusken, “icke heller jag som spänt ifrån hästarna och sedan stjelpt
omkull mitt eget åkdon, hvilket hade varit en stor galenskap af mig ...
Men hvad ville jag göra: en emot så många! ... Jag ville skrika, men man
tvang mig att tiga, man tvang mig dertill med hugg och slag, var det
icke så?“
“Jo visst“, svarade Armand skrattande; “man har tvungit er med hugg och
slag.“
“Det fattades nu bara att man äfven tvunge mig att fylla vagnen med
stenar, i stället för med passagerare“, yttrade kusken, “det fattades
bara det.“
“Så gör hvad som fattas då“, sade Armand.
“Ja visst, om man tvingar mig.“
“Det är klart att man tvingar er“, yttrade Armand, knuffande till kusken
med len hand.
“Aj!“ jämrade sig kusken, mycket känslig äfven för den minsta kroppsliga
smärta, och började derefter med mycken liflighet arbeta på gatans
upprifning och vagnens fyllande med sten.
Armand, som icke sjelf lade hand vid verket, stälde sig vid porten till
ett gammalt hus nära hörnet och studerade vid skenet af en lykta kartan
öfver Paris.
Utan att kanske sjelf veta det, stod han utanför ett hus, som också har
sin märkvärdighet daterad från första revolutionen.
I detta gamla hus bodde Maximilian Robespierre.
Han hyrde ett par små, nästan ruskiga rum i andra våningen, men derifrån
styrde han icke desto mindre, under loppet af mer än tre år, den stora
republiken.
Från detta hus fördes han den 30 September 1791 af det jublande folket,
som, spännande sig framför hans vagn, drog honom jemte Pétion, begge
bekransade med eklöf, i triumf till la cour des Feuillants, der
national-församlingen då hade sina sammanträden.
“Vive Pétion! vive Robespierre!“ skallade under hela vägen omkring de
begge folkgunstlingarne, de begge afgudarne.
Tre år derefter stannade framför porten till samma hus ett annat åkdon,
på hvilket, jemte flere olyckskamrater, samme Maximilian Robespierre
satt.
Men den förre triumfatorn hade sina begge armar bakbundna, och, i
stället för eklöfskransen, bar han den blodiga duk, hvarmed man
förbundit hans sårade hufvud, för att kunna lägga det lefvande under
guillotinen.
Folket, som äfven denna gången jublande förde honom till afrättsplatsen,
lät åkdonet dröja en stund vid porten, troligtvis för att låta den förre
afguden i förbifarten öfvertänka alla afgudars vanliga öde.
I samma fönster, hvarifrån han i tre års tid med hänryckning lyssnat
till lefve-ropen, såg han nu de eländigaste qvinnor dricka, spela och
vinka honom upp till sig med de oblygaste åtbörder, och allt detta under
folkets fortfarande bifall.
Derefter fortsatte den hemska kärran sin ännu hemskare bana.
“Hvilken ypperlig pittoresk scen!“ hviskade i Armands öra en ungdomlig
röst.
Armand vände blickarne från kartan och mötte sin vän poetens.
“Ni, Armand, stående under lyktan med kartan i handen“, fortfor Eugène,
“soldaterne vid muren der med bajonetterna mot deras bröst, arbetarne
der som resa barrikaden, och allt under skydd af nattens mörka vinge ...
Det är en scen för målaren och skalden ... Också har den gifvit mig en
ny, eldfängd idé för min sista vers ... Medan ni, Armand, flyger med
ögonen öfver Paris, sporrar jag min pegas till en flygt mot Pinden.“
Poeten framtog ånyo sitt plån och sin penna.
Armand kastade en blick på barrikaden och sina dermed sysselsatta
vapenbröder.
“Det gör mig ondt, monsieur Eugène“, sade han derefter till poeten, “att
jag ånyo måste be er stoppa in ert plån och er penna ... Icke heller nu
ha vi tid att skrifva vers.“
“Icke heller nu? ... Men hvad är det då nu igen?“
“Det är nog, kamrater!“ ropade Armand till de arbetande.
“Hvad är det som är nog?“ frågade Eugène.
“Barrikaden är färdig“, svarade Armand.
“Färdig? ... den är ju knappast hälften så hög som den bör vara“,
anmärkte Eugène.
“Den är tillräcklig“, förklarade vår hjelte.
Bluserne upphörde med arbetet och samlade sig omkring sin anförare med
ett “men?“ på hvarje tunga.
“Vi måste nu dela oss“, svarade anföraren, “och sprida oss till andra
trakter af staden.“
“Och barrikaden?“
“Lemna vi qvar naturligtvis.“
“Åt hvem?“
“Åt regeringens soldater, i fall de vilja ha den.“
“Och ingen skall försvara den?“
“Nej, icke vi åtminstone.“
“Hvad vill det säga?“
“Hvarför ha vi då byggt barrikaden?“
“Är det för att göra presenter åt soldaterne som vi mödat våra armar?“
“Alldeles såsom nyss vid högvakten.“
“Det här är besynnerligt.“
“Oförklarligt!“
“Kort och godt, vi förstå er icke, monsieur Armand.“
Dessa voro de frågor och anmärkningar, som från alla sidor stormade mot
den unge anföraren.
“Kamrater!“ sade denne helt lugn, “när legionen i går afton enhälligt
lemnade mig befälet, emottog jag detta med ett vilkor ... hafven I redan
glömt detta vilkor?“
“Visst inte ... men ...“
“Mitt vilkor var“, påminde Armand, “att ingen på fyra dagar skulle
fordra räkenskap af mig för mitt handlingssätt, utan alla blindt lyda
mina befallningar.“
“Det är sannt ... men ...“
“Ännu har icke ett dygn förflutit“, sade Armand, “och redan vägrar man
att lyda mig.“
“Nej, vi vägra icke ... vi lyda er“, ropade alla.
“Men man fordrar räkenskap af mig“, yttrade vår hjelte något
förtrytsamt.
“Nej, nej! ... tala icke mer derom.“
“Vi ha förtroende till er, monsieur Armand.“
“Ja, ja!“ instämde alla.
“Jag är anförare för frie män“, sade denne blidkad, “och kan
följaktligen icke handla såsom despot.“
“Bravo! lefve Armand Cambon!“
“Tyst!“ befalde Armand; “jag vill derför förklara ...“
“Behöfs inte!“
“Vi ha ju sagt, att vi hysa förtroende till er ... Ni eger blott att
befalla.“
“Jag befaller er att tiga och att låta mig tala.“
Det blef tyst.
“Om vi dröjt qvar i högvakten“, började Armand sin förklaring, “hade vid
inom fem minuter varit kringrända och belägrade ... Inom en qvarts timme
hade vakthuset varit nedskjutet och vi alla begrafne under dess ruiner.“
“Ja, ganska sannt“, medgåfvo alla.
“I stället stå vi nu alla helbregda på rue S:t-Honoré, alla beväpnade
med de vapen, dem vi såsom troféer burit från den högvakt vi stormat.“
“Ja, det var en mästerkupp, som ej har sin make.“
“Vidare“, fortfor Armand, “hafva vi här rest en barrikad ... Men om vi
dröja vid den i fem minuter till, skola vi vara anfallne både fram och
bak samt nedhuggna, emedan vi svurit att icke blifva fångar ... Seger
eller död är vår lösen ... Fångenskapen är ett ord, som icke finnes för
oss.“
“Sannt ... Inga fångar! ... endast segrare eller döde!“ yttrades med
full beslutsamhet från alla sidor.
“Men I veten ej hvarför vi stormat högvakten eller hvarför vi reste
barrikaden, när meningen icke var att vi skulle bibehålla den förre
eller försvara den sednare.“
Alla tego, men kastade frågande blickar på anföraren.
“Jo“, upplyste denne, “innan midnatt skall det vara bekant öfver hela
Paris, att trettio obeväpnade arbetare stormat och intagit en högvakt,
fyrtio man stark, samt gjort dem alla till fångar, och detta ehuru en
truppstyrka af fyratusen man stod uppstäld på place de la Concorde, det
vill säga, på ett afstånd af endast tvänne skotthåll från samma högvakt
... Följden deraf blir att innan gryningen skall det knappast finnas
någon enda högvakt i Paris, som icke är anfallen och belägrad af
folket.“
“Ja, ja! bravo, bravo!“
“Tyst ... Vidare skall det heta, att i hörnet af rue S:t-Honoré och rue
Duphot eller midt i hjertat af staden en barrikad blifvit byggd, fastän
två bataljoner municipal-garde stodo slagfärdiga på rue de Rivoli vid
Tuileriernas staket eller på allenast ett skotthålls afstånd, och tre
bataljoner af linien bivuakerade på boulevard Madeleine, som är mindre
än ett skotthåll från barrikaden ... Deraf skall följa, att innan
morgondagen är minst halfva Paris betäckt af barrikader.“
“Ja, utan tvifvel ... bravo!“
“Således hafva vi på eftermiddagen sammanvigt ett äkta par, högvakten i
Champs-Elysées och barrikaden på rue S:t-Honoré ... Ännu består familjen
blott af tvänne personer ... Men i morgon skall solen belysa en
barnaskara, som intet öga kan räkna och inga kanoner förstumma.“
“Bravo! lefve Arm ...“
“Tyst!“ påbjöd anföraren; “hören I nu?“ tillade han lyssnande.
“Ah, de komma från rue de Rivoli“, hviskade en.
“De komma äfven från boulevarden“, hviskade Armand.
Derefter gaf anföraren hviskande order till fyra af sina vapenbröder. De
fyra, likaledes hviskande, upprepade dem för de öfrige.
Armand gaf nu ett tecken och alla försvunno från platsen med hindens
snabbhet.
Soldaterne och kusken stodo qvar. De förre rådslogo en stund med
hvarandra och smögo sig slutligen bort. De blygdes kanske för att möta
de anryckande trupperna. De hade förlorat sina vapen, och en fransk
soldat, som förlorat sitt gevär utan att kunna försona förlusten med en
framvisad blessyr, gör bäst i att smyga sig bort, när han ej kan skjuta
sig för pannan.
Kusken linkade till sina hästar, hvilka äfven stodo qvar och icke
tycktes hafva något emot att omnibusen, deras gamla påhäng, låg
kullstjelpt och full med stenar.
“Det var då bara för roskull!“ mumlade kusken förargad mellan tänderna;
“men“, tillade han något ängsligare, “det är inte rådligt att stå nära
en barrikad utan annat sällskap än hästar ... Man kunde lätt falla på
den tanken att jag ensam gjort det der för mitt nöjes skull, fastän jag
på det hela taget endast varit tvungen dertill med hugg och slag ... Ah,
der komma soldater flocktals.“
Derefter började han klaga öfver förlusten af sin omnibus och skrika som
en galning.
Hästarne voro lugne. Men så hade de ock otvifvelaktigt bättre samvete än
deras herre.

Tjuguförsta kapitlet.
Mycket för en förlorad dag.
Klockan led på sju, när ett ungt par arm i arm vek af från boulevarden
inpå rue de la Paix.
“Jo, min gode Félix, vid boulevard des Italiens måste vi ha vårt
magasin“, sade den ena af paret, en ung, smärt och elegant klädd qvinna.
“Visserligen, Collette“, svarade Lyonäsaren; “men det blir dyrt ...
Betänk tolftusen francs i hyra bara för magasinet, och utskylderna, som
rätta sig efter hyran, gå då till 600 francs. Dertill kommer 200 årligen
i skatt för la grande patente, ty det är klart att jag måste drifva
rörelsen i stort.“
“Det finnes då äfven ett petite patente?“
“Ja, men då får jag ej sälja en gros och icke exportera mina
tillverkningar ... Vidare måste jag skatta för portar och fönster, så
till exempel för porten till mitt magasin 22 francs samt 2 för hvart
fönster. Ännu har jag ej räknat de rum, som vi sjelfva skola bo uti.“
“Boden bör vara stor och grann och man får icke se på hvad den kostar
... Men vi kunna nöja oss med ett enda boningsrum, och ett sådant få vi
hyra oss för mindre än tvåhundra francs ... Det är ju så, att den, som
betalar mindre än tvåhundra francs i hyra, slipper betala någon skatt?“
“Ja ... Men man får ej ett rum vid boulevarden för tvåhundra francs.“
“Det är onödigt att bo vid boulevarden ... vi kunna bo hvar som helst;
vi få knappa in på allt som rörer vår egen beqvämlighet ... det är ej
med den husliga lyckan som med den årliga beskattningen, att den rättar
sig efter hyran.“
“Mycket rätt, Collette, och allt skall bli så bra så.“
“Jag är öfvertygad derom, ty du är en god gosse, Félix; du skall också
bli nöjd med mig ... Jag både skrifver och räknar temligen bra, så att
du ej behöfver anmärka något mot bokföringen.“
“Det tror jag också ... Ja, vi skola bli det lyckligaste par ... Men i
en sak är jag ännu icke ense med mig sjelf.“
“Och hvad är det?“
“Om jag bör ha fixa priser på mina tillverkningar.“
“Det bör du icke ... Bättre herrar köpa aldrig sina kläder hos skräddare
med fixa priser, och du kommer att få många bättre kunder, du.“
“Det är icke så gifvet det, Collette.“
“Icke det? ... Jag, som varit kammarjungfru hos en hertiginna, skulle
således icke kunna skaffa oss de förnämsta kunder? ... Jag sitter i
boden, jag, förstår du, och jag vill se den som icke skulle ge hvad jag
begär ... Var lugn, gode Félix.“
“Du känner då många förnäma herrar, Collette?“ frågade Félix, icke
alldeles lugn.
“Ja, ganska många, till och med flere än som kunna rymmas i vår
blifvande bod.“
“Aj!“
“Du kan vara trygg, Félix ... jag låter icke pruta med mig hvarken i ett
eller annat.“
“Vi måste, åtminstone till att börja med, undvika allt öfverflöd för vår
egen del.“
“Ganska riktigt ... Också går jag blott en gång i månaden på vaudevillen
... Men du måste också, å din sida, låta bli att röka mera än en cigarr
i veckan, ty det är mycket dyrt att röka cigarrer[5], isynnerhet om de
skola vara goda, ty dåliga vill jag icke veta af.“
“Ja, det skall nog bli bra, Collette ... Men i början blir det nog
bekymmersamt ... Jag kan just icke påräkna mycket af min far ... han är
visserligen förmögen, men jag har många syskon och ...“
“Men du glömmer då att jag är långt ifrån att sakna medel ... jag skulle
knappast vilja gifta mig utan att allra minst hafva lika mycket som min
man att föra i boet ... Hertiginnan har ...“
“Ah, du har då redan nämnt något för hertiginnan?“
“Ja, min vän, och hon har lofvat oss vida mera än jag någonsin kunnat
drömma om ... Du tror kanske icke, när jag säger dig att hon lofvat oss
trettiotusen francs!“
“Trettiotusen francs!“ ropade Félix, stannande förvånad.
“Dessutom har hon lofvat att framdeles vara oss till nytta, om vi skulle
behöfva henne.“
“Hon håller då mycket af er, den goda hertiginnan?“
“Jag tror visst att hon har skäl att vara nöjd med mig ... Men jag
misstänker ändå att det ej är helt och hållet för min skull som hon ger
oss så mycket pengar.“
“För hvems då?“
“Hertiginnan sätter stort värde på din förträffliga kusin.“
“På Armand?“
“Ja ... jag vet icke hvad tjenster din kusin kunnat bevisa hertiginnan,
men när hon hörde att jag tänkte gifta mig med en nära slägting till
honom, blef hon gladare än jag någonsin på länge sett henne ... Jag tror
att om jag hade begärt hundratusen francs, så skulle hon ha gifvit mig
dem.“
“Det är vackert nog det som är, tycker jag ... Vi äro då redan rika,
älskade Collette.“
“Men vi skola likväl börja som om vi vore fattiga“, sade den förståndiga
fransyskan; “ty endast på det sättet kunna vi bli rika och motse den
tid, då jag hvar afton kan gå på vaudevillen och du hvar dag röka din
cigarr ... En cigarr för fyra sous, det skall smaka dig något det, gode
Félix.“
Sålunda pjollrande om framtiden, närmade sig de unga tu ett mycket stort
hus vid den gata, på hvilken de befunno sig och stannade framför en hög
port prydd af bildhuggeriarbete, fauners hufvud förenade medelst
guirlander.
Porten var öppen och flere personer visade sig deruti, samtalande med
mycken liflighet.
Collette igenkände snart portvaktaren samt både hertigens och
hertiginnans betjenter.
En af de sistnämnde sprang emot Collette.
“Ah hvilken olycka! hvilken ryslig olycka!“ ropade denne.
“Hvad är det?“ frågade Collette.
“Hertiginnan ...“
“Hvad är det om hertiginnan?“ ropade Collette förskräckt.
“Hertiginnan har farit bort ...“
“Nåväl? ... Hon skulle ju fara bort på eftermiddagen?“
“Men hon har rymt.“
“Rymt?“
“Rymt med baronen.“
“Baronen!“
“Ja, med baron S:t-Bris.“
Collette måste stödja sig vid Félix’ arm, för att ej sjunka till gatan.
“Det är icke möjligt!“ ropade hon slutligen; “jag säger er att det icke
är möjligt!“
“Men det är dock sannt“, intygade en af hertigens betjenter;
“hertiginnan skulle, såsom hon föregaf, fara till sorghuset klockan fyra
och for verkligen ... Men en timme efter hennes affärd, fick hertigen
ett bref ...“
“Från hertiginnan?“
“Nej, men från baron S:t-Bris.“
“Och i detta bref?“
“I detta bref, som hertigen nästan vansinnig af sorg och harm uppläst
för oss alla ...“
“I detta bref? ... Och hvad skrifver baronen i detta bref?“ frågade
Collette med en bestörtning, som ej kan beskrifvas.
“Han underrättar helt enkelt hertigen derom, att han och hertiginnan,
som icke kunna lefva utan hvarandra ...“
“Som icke kunna lefva utan hvarandra!“ upprepade Collette; “baronen och
hertiginnan! ... Ah, det är en nedrig osanning! ... en osanning svartare
än natten!“
“Men så står det likväl i baronens bref“, förklarade betjenten.
“Nå, hvad står der vidare?“ sporde Collette.
“Hvem kan komma ihåg allt? ... Men för öfrigt var det en mängd artiga
ordalag och äfven några knapphändiga helsningar på hertiginnans vägnar.“
“Och hvart skulle de då ha begifvit sig?“ frågade Collette.
“Det aktade de sig nog för att säga“, menade betjenten.
“Men hertiginnan ... hertiginnan har ej skrifvit något?“ frågade hennes
kammarjungfru.
“Det känner man ej ... Det är nog möjligt att hon förr eller senare
egnar den stackars hertigen något trösteord, ty hon var ju en sådan
ängel i godhet, er sköna hertiginna“, tillade betjenten försmädligt.
“Vacker ängel!“ tillade en annan betjent; “men jag anade nog att det så
skulle sluta ... Baronen var ju efter henne öfverallt, som fjäriln efter
blomman.“
“Men blomman var icke efter fjäriln“, svarade Collette. “Oh! det hänger
aldrig rätt tillsammans!“
“Nej, det vore väl synd att säga“, yttrade betjenten; “men jag har
åtminstone icke det på mitt samvete, att jag sett och blundat, att jag
hört och tegat.“
“Hvad är det som ni sett och ej blundat för, som ni hört och ej
förtegat?“
“Hertiginnans och baronens förhållande, kan ni väl förstå ... Jag
varnade hertigen, men han var döf för min varning.“
“Men jag, som dagligen omgifvit hertiginnan, har hvarken hört eller sett
något“, förklarade Collette med fast ton.
“Ack! fruntimmer de se och höra på ett eget sätt ... När frågan är om
kärleks-affärer, så ha de särskilda ögon och öron ... Jag håller vad,
mademoiselle Collette, att ni burit mer än en billet-doux från
hertiginnan till baronen och, för att ej gå tomhändt tillbaka, fört hem
mer än en louisd’or, som ni likväl ej framburit.“
“Nedrige!“ ropade kammarjungfrun, darrande af harm.
“Monsieur!“ blandade sig Félix ändtligen i samtalet, i det han vände sig
mot hertigens betjent; “det kunde falla mig in att för evigt tillsluta
det öga, som icke kan blunda, och den mun, som icke kan tiga.“
Betjenterne svarade med en skrattsalfva.
Lyonäsaren ryckte sig lös från Collettes arm, för att genast sätta sitt
infall i verket.
“Félix!“ bad Collette, användande alla sina krafter för att
tillbakahålla sin älskare; “Félix, ingen öfverilning! ... det gifves
förolämpningar, som äro under en menniskas värdighet att hämnas ... O!
min arma hertiginna!“
I detsamma hördes en klocka ringa i porten.
“Ah! hertigen!“ ropade betjenterne, hvarefter de skyndsamt drogo sig in
i porten och försvunno.
“Nå, ämnar icke mademoiselle stiga in?“ frågade portvaktaren.
Collette svarade ej.
Så godt som hängande vid sin älskares arm, syntes hon döf för allt utom
för sina egna tankar.
“Ni älskar aftonluften“, yttrade portvaktaren; “nå, gerna för mig, bara
ni aktar er för att bli enleverad af patrullen, hvilket är värre än att
bli enleverad af baroner.“
Derefter gick han in och tillstängde porten efter sig.
Félix och Collette stodo qvar på gatan, tysta, grubblande och icke
hörande de raska stegen af en person, som, kommande från boulevarden,
närmade sig dem.
“Ah, der har jag er, jag anade det“, ropade gladt till dem en bekant
röst.
De tu vände sig om och igenkände Armand Cambon.
“Jag ämnar mig till andra sidan Seinen“, fortfor han; “men som jag anade
att träffa Félix hos er, Collette, så tog jag denna väg, för att i
förbifarten springa upp och önska er en rolig afton.“
“En rolig afton!“ upprepade Félix dystert; “oh! här står mycket illa
till!“
“Ja, monsieur Armand!“ tillade Collette snyftande; “en stor olycka! ...
o min Gud!“
“Men så tala då!“ ropade Armand med bestörtning, liksom kände han på
förhand att denna olycka äfven gälde honom; “tala då ... i himlens namn,
hvad har händt?“
“Hertiginnan“, snyftade Collette.
“Hertiginnan!“ skrek Armand, gripande kusinen och kammarjungfruns händer
samt tryckande dem så hårdt att de begge nästan signade ned till gatan;
“talen ... hvarje sekunds dröjsmål ger mig döden!“
Ofta afbruten af sina tårar och verop, berättade Collette allt hvad hon
nyss hört af betjenterne.
Armand stod som förstenad.
Félix lemnade sin älskarinnas arm och fattade sin kusins. Den starke
behöfde stödjas af den svage.
“När jag sammanlägger detta med de rykten, som både hertigens betjenter
och han sjelf med så mycken ifver framfört till mig“, slutade
kammarjungfrun sin berättelse, “stannar jag i den fulla öfvertygelsen om
att det rysligaste anslag är å bane mot min stackars hertiginna och att
det skall lyckas, om ej himlen beskyddar henne.“
“Ja“, mumlade Armand med dof röst, “denna djefvulska plan, som jag anat,
som jag fruktat, har då ändtligen mognat och lyckats ... Men“, tillade
han, gående af och an på gatan med hopvridna händer, “hur vill jag rycka
den arma ur vilddjurens klor! ... hur vill jag rädda henne från det
förderf, hvaraf hon hotas! ... Evige Gud! gif mig ett ljus i denna natt,
endast en gnista, endast ett spår, om det också icke vore annat än
vindens, och jag skall finna röfvarkulan, om jag än måste genomgräfva
Montmartre ... Jag skall ega hjeltars mod i mitt bröst och i min arm
titaners styrka! ... Eviga, förbarmande himmel!“
Den unge förtviflade mannen höjde sina begge armar mot den mörka
himmelen.
Och himmelen hörde honom.
“Tyst och kom närmare!“ bad en mild stämma nära invid Armands hufvud.
Armand, Félix och Collette vände sina ansigten dit, hvarifrån rösten
kom.
De sågo i ett fönster på nedra botten till det hus, som var närmast
hertigens, ett silfverhvitt hufvud.
“Den blå mannen!“ ropade Collette, hemtande andan.
“Den blå mannen!“ ropade Armand, rusande till fönstret och, fattande med
sina begge händer om det silfverhvita hufvudet, kysste han dess kala
hjessa.
Han tyckte att han hade himmelen i sin famn.
“Stilla, stilla! ni qväfver mig, unge man!“ sade den blå mannen
pustande.
“Ni bad mig komma närmare!“ stammade Armand; “ni hade då något att säga
mig i denna sak, förstås att det måste vara denna sak, ty det kan icke
vara någon annan ... Ni vet något, ni har hört något, sett något? ...
Ett ord, blott ett enda ord! ... Hela mitt lif för ett ord!“
“Men sansa er då och låt mig tala“, bad den blå mannen.
“Jag har sansat mig, jag är lugn nu, tala, tala!“ bad Armand, läggande
sitt ena öra tätt intill den blå mannens mun och tryckande begge
händerna hårdt mot sitt hjerta, ty det var dess röst han behöfde qväfva.
“Jag har hört allt hvad man denna afton talat på gatan“, började den blå
mannen; “jag har hört hvad ni nyss talat, äfvensom hvad andra talat före
er.“
“Ni har hört ... Ah!“
“Jag såg ungefär klockan fyra en vagn utanför hertiginnans port.“
“Ni såg vagnen ... Oh!“
“Jag såg en karl på kuskbocken som jag trodde mig känna igen.“
“Och denne var?“
“En af desse olycklige, som endast af polisens hand kunna ryckas från
brottet, men som snart slita sig derifrån, för att återvända på samma
rysliga bana.“
“Vidare! vidare!“
“Jag hörde denne tala med en person, som han kallade monseigneur.“
“Det var hertigen ... Ni känner hertigen personligen?“
“Nej, men jag hörde denne monseigneur, hvem han nu vara må, gifva några
order åt ifrågavarande kusk.“
“Han gaf order, hertigen gaf order åt banditen på kuskbocken ... tala,
tala, i himlens namn!“
Den blå mannen upprepade nu det mystiska samtal på gatan, som läsaren
redan känner.
“Ah! ni nämnde att det var en baron som skulle möta vagnen“, yttrade
Armand.
“Ja, det var en baron, men jag hörde icke hans namn“, svarade den blå
mannen.
“Baron S:t-Bris, ingen annan än baron S:t-Bris“, mumlade Armand,
klösande rappningen från muren; “men stället, der han skulle möta
vagnen? ... Ni finner att det är det vigtigaste, att allt beror på att
veta stället ... O himmel! om ni skulle ha glömt det! då vore allt
fåfängt, allt förloradt! ... stället, stället!“
“Jag hörde det, men låt mig tänka efter.“
“Gata eller öppen plats?“
“Gata ... ja, det var en gata.“
“Namnet, namnet! ... Men jag förvillar er, jag skall vara lugn“,
försäkrade Armand, släppande ned på gatan en stor kalkskifva, som han
nyss rifvit från muren, hvarefter han började söka sig en ny.
“Rue S:t-Etienne!“ ropade slutligen med synbar glädje den blå mannen.
“Rue S:t-Etienne!“ ropade Armand, kastande sig tillbaka och med handen
för pannan.
“Rue S:t-Etienne!“ upprepade han med ett glädjerop och tog ett skutt mot
den blå mannens fönster.
Men den blå mannen, som säkert misstänkte att det var frågan om en ny
omfamning, drog sitt hvita hufvud visligen in i rummet.
“Rue S:t-Etienne!“ mumlade Armand, orörligt stannande invid muren och
öfverläggande med sig sjelf.
Collette och Félix, som under Armands samtal med den blå mannen endast
varit öron, bestormade nu den förstnämnde med en mängd frågor om de
förhoppningar, som kunde vara förknippade med berörde gata.
“Men så tala då till oss!“ bad Collette; “ni synes glad och full af hopp
... ni tror då att ...“
“Jag räddar henne“, inföll Armand, “ja, jag räddar henne eller dör ...
Kär ni härnäst återser mig, återser ni mig med henne ... och återser ni
mig ej, så tänd ljus i kyrkan för er hertiginna och för mig ... Men jag
skall rädda henne, jag känner att det skall lyckas mig ... det gifves
intet hinder så stort, som jag ej skall besegra ... Gud, som visat mig
vägen, skall äfven föra mig till målet.“
Den vackra Collette kysste Armands begge händer.
“Men nu till handlingen?“ yttrade han med ett lugn, som blef allt
fastare; “ni, Collette, går genast upp till er och låtsar tro på den
dikt man hopspunnit ... Om man deruppe misstänkte att ni anade det rätta
förhållandet, vore ni förlorad, ty dessa bofvar kunna allt ... Men du,
Félix, måste uträtta ett vigtigt ärende åt mig.“
“Jag är färdig, hvad är det för ärende?“
“Du skyndar till Bastilj-platsen“, hviskade Armand i sin kusins öra;
“och när du kommit dit, viker du af in på rue de Faubourg S:t-Antoine
... Du stannar vid hörnet af denna gata och rue de la Bonne-Graine. I
detta hörn är en vinbod med tillstängd jerndörr af knappt två alnars
höjd. På denna dörr bultar du fyra hårda slag med knogen, och när man
innanför frågar, hvem det är, svarar du blott dessa ord: _bröd eller
döden_, och man öppnar för dig. Inkommen frågar du efter Simon.“
“Jaså Simon, ja, jag vet.“
“När du träffat Simon, säger du till honom att, om jag icke klockan tio,