Sonen af söder och nord. Sednare delen - 11

“Att hans höghet med nöje ...“
“Att ni kan tvifla derpå! ... Hans höghet har ... men jag bör kanske
icke säga det.“
“För all del, hvad är det?“ frågar dansösen med liflighet.
“Hans höghet har låtit mig förstå, att om ni önskade besöka honom,
skulle jag föra er till hans villa.“
“När?“
“Kanske ni hade tillfälle i afton?“
“Hans höghet vill då taga emot mig i afton?“
“Ja, madame ... han skall känna sig lycklig, när han får höra att ni
vill komma i afton.“
“Men när jag icke vet hvar han bor, så ...“
“Jag förstår ... Om jag i afton klockan åtta låter hans höghets vagn
stanna utanför er port?“
“På slaget åtta skall jag vara färdig“, lofvar dansösen, som icke kan
dölja sin glädje.
“Och ni skall ej låta hans höghet förgäfves vänta?“
Dansösen kastar på den ståtlige lakejen en blick af sårad stolthet.
Mademoiselle Clary Moulin har skäl dertill, ty Clary Moulin har ännu
aldrig mankerat någon furste.
“Men, madame, ej ett enda ord för någon annan, ty ...“
“Ej ett enda ord, monsieur.“
“Hans höghet skulle bli mycket bedröfvad, om ...“
“Hans höghet kan vara fullkomligt lugn.“
“Ett enda obetänksamt yttrande till obehörig person, och hans höghet
skulle bli öfverlupen af nyfikna ... han skulle besväras deraf och
kanske finna sig föranlåten att resa.“
“Jag skall veta respektera hans höghets inkognito ... Bed hans höghet
lita på mitt ord ... Jag har ännu aldrig förrådt någon.“
Den ståtlige lakejen aktar sig för att se Clary Moulin i ansigtet, när
hon talar på det sättet.
“Således klockan åtta?“ frågar hon ånyo.
“Klockan åtta.“
Lakejen bugar sig och tager ett steg för att aflägsna sig.
“Men, madame“, yttrar han stannande.
“Ni har något att säga mig?“
“Jag vet icke om jag kan säga det.“
“Men så säg då.“
“Och ni skall icke anse det för barnsligt?“
“O min gud! ... hvad ni plågar min otålighet, monsieur!“
“Hans höghet vet att ni fått ett halsband af konungen i Bayern och ett
diadem af kejsaren i Ryssland.“
“Jaså, hans höghet vet det“, yttrar dansösen med ett leende, som endast
den kan ega som eger presenter af monarker.
“Nu har äfven hans kunglig höghet ämnat ... Men om ni förrådde mig, om
ni för hans höghet ...“
“Ert misstroende förolämpar mig, monsieur! ... Hvad är det som hans
höghet ämnat?“
“Äfven gifva er ett smycke, men ...“
“Men?“ frågar dansösen med gnistrande ögon.
“Men hans höghet, ehuru ännu hvarken kejsare eller konung, vill likväl
ej gifva er ett smycke sämre än deras.“
“Hans höghet vill då tillintetgöra mig genom så mycken godhet!“ ropar
Clary nästan med tårar i ögonen.
“Hans höghet, som hvarken sett halsbandet eller diademet, fruktar ...“
“Hvad det gör mig ondt att hans höghet skall frukta!“
“Om han på något sätt kunde få se deras smycken, utan att ...“
“Hans höghet värdigas se dem! ... välan! ... jag skall hafva dem begge
på mig i afton.“
“Både det kejserliga och det kungliga?“
“Ja“, svarar dansösen, särskildt glad öfver ett nytt tillfälle att få
pryda sig med sina förnämsta smycken.
“Men, i himlens namn, icke ett ord derom för hans kunglig höghet.“
“Var lugn, monsieur.“
“Således i afton klockan åtta?“
“Ja ... Frambär inför hans höghet min själs hela tacksamhet och
vördnad!“
“Jag skall icke nämna ett ord om er tacksamhet och vördnad, madame.“
Dansösen ser något förundrad på den ståtlige lakejen, som fortfar:
“Jag skall endast hviska i hans höghets öra dessa ord: Clary Moulin
kommer i afton.“
Belönad för sin artighet med ett nytt leende och ett tjockt guldmynt,
tager den ståtlige lakejen afsked och går.
Aftonen är ändtligen inne, denna tid, som grisetterna hela dagen med
sådan ifver efterlängta, glömmande att hvarje minut, som närmar dem dit,
förer dem sjelfva ett steg närmare ålderdomen och grafven.
På slaget åtta står den ståtlige lakejen för tredje gången i dansösens
förmak.
Vi behöfva icke nämna att hennes svarta sammetsklädning blänker af guld
och gnistrar af juveler.
Den sköna Clary Moulin har svept om sig ett helt firmament af stjernor.
Herrligast stråla dock halsbandet från Bayern och diademet från
czarernes land.
Den ståtlige lakejen, ehuru van vid hofvens skimrande glans, hisnar
likväl af beundran.
Han har knappast gjort sig föreställning om en sådan kunglig
frikostighet.
Han vet icke att den kloka dansösen på förmiddagen låtit en juvelerare
med flere stenar tillöka både halsbandet och diademet, antingen för att
höja Bayerns och Rysslands värden, eller också för att göra en täflan så
svår som möjligt för hans kungl. höghet, arftagaren till ett af
Tysklands mäktigaste riken.
Clary Moulin omhöljer firmamentet med ett moln af äkta sobel och följer
sedan sin drabant till den utanför porten väntande charen, värdig en
nattens drottning eller en dansös, hvilket är ungefär detsamma.
Gudinnan uppstiger i charen, som tillslutes efter henne, hvarefter det
bär af öfver gator och torg, genom barrierer och befästningar — den
ilar, den flyger.
Efter ungefär en halftimmes rastlös flygt stannar charen.
Den ståtlige lakejen öppnar dess dörr.
“Behagar nu madame stiga ut?“ frågar den ståtlige.
“Vi äro då framme?“ läspar den sköna, hvars lilla fot synes darra af
otålighet.
“Gå försigtigt utför fotsteget.“
“Men jag ser ej till hans höghets villa“, anmärker dansösen ganska
riktigt.
Hon känner väl att hon trampar på gräsvall, men hon ser ingenting annat
än aflöfvade buskar och träd, öfver hvilka himmelen hvälfver sin svarta
dôme.
“Hans höghets villa är helt nära“, svarade den ståtlige, “men jag hade
glömt en vigtig sak.“
“Hvad är det?“ frågar dansösen.
“Jag glömde nämna att hans höghet önskade se er i en af de roller,
hvaruti ni hänryckt verlden.“
“O min gud! hvad menar ni?“ frågar Clary, icke utan oro skådande omkring
sig.
“Det skulle göra på hans höghet ett obeskrifligt intryck, om ni vid
första mötet kunde presentera er för honom såsom Sylfiden.“
“Såsom Sylfiden?“ upprepar dansösen allt mera orolig; “men betänk då,
monsieur, att ... Men hvarför sade ni icke det, när vi voro hemma? ...
Ni finner väl att det ej nu kan gå an att ...“
“Ingenting är omöjligt för Clary Moulin“, infaller den ståtlige; “ni
måste visa er för hans höghet såsom Sylfiden, det var hans uttryckliga
befallning ... ja, såsom den luftiga, flygande Sylfiden ... Kom hit,
Peupin!“ tillade han, “och hjelp sylfiden af med sobelpelsen ... En
sylfid i pels, o min gud!“
Den som hette Peupin springer fram med en lång knif i handen och skär i
ett ögonblick af bandet, som sammanknutit pelsen öfver den skönas
skuldror.
“Förrådd! bedragen! oh! hjelp! oh!“ skriker dansösen, som nu kommer till
fullt medvetande af sin belägenhet.
“Tyst! ni glömmer er roll!“ ropade den ståtlige; “en dansös är
spittrande som fisken, men också stum som den ... Icke ett enda ord,
sköna Clary, så framt ni ej i morgon vill bo under marmortak i
Père-Lachaise.“
“Man mördar mig!“ qvider dansösen med af fruktan nästan förlamad tunga.
“Nej, man återgifver er blott åt den konst ni öfvergifvit, trolösa!“
säger den ståtlige, i det han plockar af henne det ena smycket efter det
andra.
“Mina juveler! mina juveler!“ suckar Clary.
“Höra, ej till rollen“, förklarar den ståtlige; “skönhet och odödlighet,
se der sylfidens juveler ... Hvilket ypperligt diadem! o Ryssland! o
Ryssland! ... Men Bayern totar också till ... Lola Montez skulle
bestämdt rifva ut ögonen på er, om hon såge er med detta halsband ... Ni
mister era juveler, sköna Clary, men ni får behålla de bästa, era ögon,
era undersköna, blixtrande ögon.“
Det är också det enda blixtrande som den stackars Clary nu har qvar.
Allt det öfriga har försvunnit i den ståtliges rymliga fickor.
Förtviflad vrider hon sina nakna händer.
“Ni börjar för tidigt, sköna konstnär!“ erinrar den ståtlige; “det är
först när hon förlorat slöjan som sylfiden blir förtviflad ... Och
hvilken slöja ni har! ... en sylfid i svart sammet, det är oförlåtligt,
det är följden af att lemna konsten för flärden ... Stå derför
beskedligt stilla, medan jag ...“
“Men min gud! ni kan väl icke vilja beröfva mig ...“
“Detta tunga svarta sammetssläp, som besvärar era rörelser? ... jo visst
... Fria skola gracerna vara, och ve den som lägger bojor på dem! ...
Min gud, hvad ni har hårdt tilldraget! ... Är det väl underligt, om ni
vill qväfvas! ... Nå, ändtligen ... Lägg sammetsmanteln i vagnen,
Peupin, nu är sylfiden fri, nu först ... Ah, sådana guddomliga armar ni
har! ... Nu förstår jag hur ni kunnat famna verlden!“
“Au diable! jag hör buller på landsvägen!“ ropar Peupin.
“Ljud af vagnshjul och hästfötter“, tillägger en basröst från vagnen.
“Raskt härifrån!“ ropar den ståtlige och hoppar sjelf upp i vagnen.
Peupin hoppar bakpå och han med basrösten klänger upp på kuskbocken och
fattar tömmarne.
Dansösen, hvit som ett nattens spöke och med det lösta håret vildt
fladdrande kring blottade skuldror, flyr med framsträckta armar mot den
trakt, hvarifrån bullret höres.
Ett fint duggregn strör framför sylfidens fötter sina himmelska, men
anspråkslösa perlor.
“Sylfiden flyr!“ ropar den ståtlige efter den ilande med klappande
händer; “se hvilken ypperlig skola!“ (gnolande på melodien till Gitanan)
“Trallallallallera, trallallallallera ... Ah! jag har sett mer än
verlden: jag har sett hvad endast furstar och bankirer få skåda! ...“
* * * * *
“Hundrafemtusen francs bara i stenar“, tillkännagaf Brédôt, som nu
slutat sitt arbete med tredje pungen.
“Lefve Ryssland och Bayern!“ ropade Plichon, som äfven slutat sin
berättelse.
“Jag omfamnar er, Plichon, å egna och det heliga brödraskapets vägnar“,
sade brodern, lemnande bordet och slutande på en gång i samma famn
morgonrocken, perukmakaren och lakejen.
Pater Brédôt var rörd ända till tårar.
“Ni är mycket god, min far“, sade Plichon, icke alldeles så rörd som
brodern; “men tårar äro vatten och guld är guld.“
“Guld är jord, men tåren är himlen och ni har rättighet till begge
delarne“, svarade den helige, i det han lade i Plichons framsträckta
hand tvänne rullar louisd’orer.
“Antingen har min hand blifvit starkare, sedan jag sist var här“, sade
Plichon, vägande rullarne i handen, “eller också är det mindre än
tretusen francs.“
“Hvem har då sagt er att det skulle vara tre tusen? ... det är verkligen
ej mera än tvåtusen, min son.“
“Tvåtusen för hundraelfvatusen fyrahundra“, yttrade Plichon
melankoliskt.
“Men betänk, min son, att då ni med största lätthet kan tusendubbla de
tvåtusen, kan jag deremot ej utan den största fara förvandla
hundraelfvatusen fyrahundra, om det också icke vore mera än till en enda
franc ... Att eröfra är en ringa sak för en man med snille, men att
vårda och bibehålla det eröfrade, är något hvarpå de största snillen
strandat ... Och för öfrigt glömmer ni l’Indulgence plénière[3], som jag
å det heliga brödraskapets vägnar redan gifvit er.“
“L’Indulgence plénière räddar mig från skärselden“, svarade Plichon,
“men icke från galererna i Toulon eller Brest ... Vet ni, min far, när
jag tänker på Toulon och Brest, så riktigt svettas jag.“
“Låt då bli att tänka derpå oftare än när ni fryser“, förmanade den
andlige; “märk dessutom att det heliga brödraskapets armar räcka vida
längre än till Toulon och Brest, i fall ett olyckligt öde skulle föra er
dit ... Var derför lugn och fortfar såsom hitintills att tjena den
heliga saken ... Ni är en af dess verksammaste händer och ni gör allt
med sådan urskilning ... Ni kan betrakta er såsom ett Guds finger,
utskickadt för att bestraffa lättsinnet och flärden.“
“Det behöfs icke mycken urskilning till det“, svarade Plichon ganska
anspråkslöst, “alvarsamt och hederligt folk har nästan aldrig någonting
att vara af med ... Sådant folk kan gerna sofva för öppna dörrar, utan
att befara något ... Men farväl, värdaste fader, jag står och pratar
bort både eder och min tid.“
“Ni ämnar gå?“
“Ja visst, det artar sig till att bli något i Paris och en affärsman som
jag måste vara med i den allmänna rörelsen ... Jag ser i alla
minister-kriser en försynens skickelse, ty de förorsaka demonstrationer
och folksamlingar, och parisaren har aldrig ondt om pengar, när han är
ute för att köpa kulor och bly ... Jag gör tronen och lagen bestämdt en
ganska stor tjenst, när jag i förbigående tömmer en och annan ficka.“
“Men bara ni icke råkar på en terzerol i stället för en börs, såsom
fallet var i fjol och hvilket höll på att tillskynda oss många
olägenheter ... ni har väl icke glömt äfventyret på Vendôme-platsen ...
Men à propos, den unge mannen, min förre granne, lärer hafva visat sig
igen ... Ni skulle icke händelsevis ha sett honom?“
“Jag ser knappast på sådant folk, sedan jag börjat umgås i högre
kretsar.“
“Låt då också bli att visitera sådant folks fickor ... Ett snille som
ni, Plichon, befatta er med dylika simpla affärer!“
“Ack! det är mera för handlagets skull än för vinstens“, svarade
Plichon; “en soldat måste ju hvar dag öfva sig i att ladda och skjuta
med löst krut för att ej glömma ladda och skjuta på alvar.“
“Men jag påstår ändå, att ni bör lägga bort dylika barnsligheter, som
förr eller sednare skola bringa er i förderfvet.“
“Ni fortfar att betvifla min skicklighet?“
“Jag kan icke neka till att jag förlorat något af min goda tanke om er i
den vägen.“
“Då skattar jag mig lycklig att på stället kunna öfvertyga er om
motsatsen.“
“Hvad menar ni?“
“Innan ni knöt ihop den tredje pungen, gömde ni oförmärkt i en af era
innersta fickor en ring med en enda diamant uti, men större än någon af
de öfriga ... Ni tycker om stora diamanter, min far.“
Presten, med ett uttryck af högsta öfverraskning, körde sin högra hand
under kaftanen och ned i ena byxfickan.
“Besvära er icke, min far“, yttrade Plichon; “ty här är den.“
Plichon visade den helige en ring med en enda stor diamant uti.
Broder Brédôt blef mycket flat.
“Jag hade orätt i att misstro er skicklighet“, sade han slutligen och
skrattade; “ert qvicka skämt gaf mig en välförtjent minnesbeta ...
Alltid densamme humoristiske och glade“, tillade han, sträckande ut
handen efter diamanten.
“Skämt?“ upprepade den humoristiske; “hur många gånger har ni ej sagt
mig att man ej bör skämta med det heliga brödraskapet!“ hvarefter den
glade stoppade ringen i sin ficka och tog hatten för att gå.
Det heliga brödraskapet bet sig i läppen och suckade, men tände
slutligen vaxstapeln och följde den skämtsamme ur sängkammaren.
Sedan brodern ensam återkommit, tog han de tre på bordet liggande
pungarne och närmade sig spiseln.
Han fattade en eldtång och skrapade undan askan och de brinnande kolen.
Vidare bände han upp en plan-sten i spiseln och lät de trenne pungarne
försvinna i det hål, som derigenom uppkommit.
Derefter lade han stenen tillbaka på dess plats och betäckte den sedan
med kol och aska.
Han hade knappast slutat detta arbete, förrän fem slag på en klocka
hördes från de yttre rummen.
Den andlige, som med mycken uppmärksamhet räknat slagen, tände ånyo
vaxstapeln och gick ut.
När han för andra gången återkom, följdes han af baron S:t-Bris, som,
utan att taga af sig kappan, slog sig ned på en stol.
“Ni kommer till fots, baron?“
“Nej, jag lät vid början af gatan min kabriolett vända om och fara hem
... Det är mindre rådligt att åka i kabriolett, åtminstone för det
närvarande.“
“Det börjar då bli alvarsamt?“ frågade Brédôt ganska muntert.
“Paris ser åtminstone alvarsamt ut, och det har alltid något att betyda,
som ni vet.“
“Det har mycket att betyda.“
“Men på hitvägen träffade jag abbé Saint-Romme.“
“Abbé Saint-Romme ... Än sedan?“
“Han berättade mig att han inom Faubourg S:t-Antoine mött flere
folkhopar som ropat ...“
“Ned med Ludvig Filip!“ inföll brodern; “jag finner ingenting hvarken
ovanligt eller olyckligt deruti.“
“Men de ha äfven ropat: Ned med Jesuiterne! och det är, om ej just så
ovanligt, åtminstone föga lyckligt.“
Brédôt teg och syntes hafva förlorat sitt glada lynne.
“Fruktade abbé Saint-Romme något för det heliga kollegiet?“ frågade han
slutligen.
“Det tycktes nästan så ... Men det är egentligen icke för att tala om
det som jag nu kommit hit ... Jag har varit vid icke mindre än fyra
barrierer och funnit att icke en gång en katt kan smyga sig ut obemärkt.
Följaktligen är det en omöjlighet att komma till Montmorency, der jag
likväl hade allt så väl i ordning ... Hvilken fördömd otur!“
“Nå, hvad ämnar ni nu göra?“
“Det återstår mig endast att göra hvad vi i middags talade om.“
“Det blir mig besvärligt, men det kan möjligtvis gå för sig.“
“Det måste gå för sig ... Nu eller aldrig!“
“Men ni kan väl icke gerna bjuda på ett fängelse“, anmärkte brodern
leende.
“Nej“, svarade baronen, i det han kastade en fyld börs på bordet; “jag
öfverlemnar derför åt er vänskap och smak att ordna allt med möjligaste
prydlighet och beqvämlighet.“
“Jag skall göra mitt bästa, monsieur“, försäkrade brodern med en blick
på börsen.
“Men, det var sannt“, yttrade baronen, “ni har ännu icke funnit spåret
efter den der arbetaren?“
“Jag har folk ute i alla väderstreck.“
“Det är nödvändigt att han träffas, ja, kanske det nödvändigaste af
allt.“
“Jag vet det.“
“Tjugutusen francs för den första dolkstöt, som träffar hans hjerta.“
“Min förre granne är mera värd än han sjelf någonsin kunnat föreställa
sig.“
“Har ni råkat Flauret i dag?“
“Vår vidtberömde doktor Levisière, ja, han var här för några timmar
sedan.“
“Var han nöjd?“
“Ja, i dag var han mycket belåten.“
“Men i morgon är han det kanske ej?“
“Flauret har det ojemnaste lynne och hans belåtenhet är sällan
långvarig.“
“Det är kanske nödvändigt att göra hans lynne jemnt och hans belåtenhet
evig.“
“Våra tankar äro liksom gjutna i samma form“, yttrade den helige med ett
lätt grin.
“Emellertid är vår ädle hertig en mäkta rik herre“, återtog han efter en
stunds tystnad.
“Ja och vår ädle hertig skall dela med sig“, försäkrade baronen.
“Och vår tjusande markisinna?“
“Sainte Eulalie har i denna stund abbé Saint-Romme och hela det heliga
kollegiet hos sig.“
Ånyo ljödo fem slag på klockan.
“Ah, någon af de våra“, yttrade broder Brédôt, resande sig upp från
stolen.
Baron S:t-Bris tog fram en svart mask, som han hitintills haft dold
under kappan och den han nu fästade för sitt ansigte.

Sextonde kapitlet.
Scener aftonen den 21 Februari.

Första scenen.
(Ett biblioteks-rum i ett hotel vid place Saint-George. Framför
marmorspiseln, hvarifrån en liflig brasa flammar, sitta tvänne män.
Den ene i medelåldern, undersättsig, fetlagd med alvarsamt ansigte.
Den andre, närmare 60 år, är mycket liten och spenslig till växten,
men med stort, rundt ansigte och glasögon på stor krokig näsa.
Glasen synas brinna af de blickar, som blixtra bakom dem. Man ser
af hela mannen nästan icke annat än hans ansigte, hvars minsta
fiber är i oupphörlig rörelse. Den förre är Odilon Barrot, den
sednare Thiers.)
ODILON BARROT. Anklagelse-akten verkade.
THIERS. Guizot log. Men hans leende var månens bakom molnet.
ODILON BARROT. Vi hafva instält banketten, men skall morgondagen aflöpa
utan oroligheter?
THIERS. Nej. Men vi kunna två våra händer. Ministèren kan det ej.
ODILON BARROT. Det sägs att legitimisterne äro i rörelse.
THIERS. Bah!
ODILON BARROT. Och att äfven republikanerne ...
THIERS. Bah! Juli-monarkien är säker. Nu för tiden behöfver man ej
nedrifva murarne för att bygga om grunden. Er hand, Barrot! (Barrot
lägger sin hand i Thiers’.)
THIERS. I morgon eller i öfvermorgon mötas ånyo dessa händer vid
rådsbordet i Tuilerierna. Se der den nya grunden för Ludvig Filips tron
och Frankrikes lycka.
ODILON BARROT. Akta! det sprakade en gnista på er sidenrock.
THIERS (far med handen öfver morgonrocken). Jag tyckte snarare att det
osade ... Akta er sjelf, Barrot, ni har bränt ett hål i era pantalonger.
ODILON BARROT (skjutande sin stol tillbaka). Vi sitta kanske för nära
elden.
THIERS (äfven skjutande sin stol tillbaka). Eller också ha vi lagt för
mycket ved på den.

Andra scenen.
(Ett rum i ett hotel inom Faubourg-S:t-Germain. Framför en
skrifpulpet med inlagda helgonbilder af perlemo ofvanom
hvilken hänger ett större krucifix af förgylt silfver, står en
medelålders man med ungdomligt vackert ansigte, långt svart hår,
bruna eldiga ögon. I en gyllene ring, fästad vid en hvit snodd
som hänger ned från taket, gungar en hvit papegoja. Dörren till
rummet öppnas, och en annan äldre man inträder. Denne är kort
till växten, men starkt byggd. Hjessan kal, ögonen stora
och klara, näsan något böjd, ansigtet för öfrigt godt och
uttrycksfullt. Den förre är Montalembert, den sednare Berryer).
MONTALEMBERT (skyndande emot den ankommande). Hvad nytt? ... Hvad nytt?
BERRYER. Godt!
MONTALEMBERT. Tuilerierna?
BERRYER. Hvimlande af adjutanter.
MONTALEMBERT. Gatorna?
BERRYER. Grupper af folk på hvarje torg, vid hvarje gathörn.
MONTALEMBERT. Missnöjet stort?
BERRYER. Missnöjet allmänt.
MONTALEMBERT. Således godt!
BERRYER. Ja, Godt!
MONTALEMBERT (bugar sig med ett korstecken framför krucifixet). Amen!
BERRYER. Hämndens ögonblick nalkas.
MONTALEMBERT. Guds hämnd! (ett nytt korstecken) amen!
BERRYER. Kuriren?
MONTALEMBERT. Färdig.
BERRYER. Ej ett ögonblick att förlora.
MONTALEMBERT. Blott en dépêche till, och han flyger.
BERRYER. Enligt min sista underrättelse, är den höga familjen i Lucca.
MONTALEMBERT. Och skulle dröja der?
BERRYER. Tre veckor.
MONTALEMBERT. Inom åtta dagar är kuriren der.
BERRYER. Inom sex ... och inom fjorton bör högstdensamme vara vid
gränsen.
MONTALEMBERT. Hvilken olycka att han ej redan är der!
BERRYER. Ja, en stor olycka.
MONTALEMBERT. Men samma himmel, som mörknar för den ena halfrunden af
jordklotet, ljusnar för den andra ... Det kan ej misslyckas denna gång.
BERRYER. Aldrig stod vår sak på bättre fötter än nu.
PAPEGOJAN. Henri cinq, Henri cinq. (Montalembert och Berryer vända
småleende sina ansigten mot papegojan.)
MONTALEMBERT. Hör vår lösen!
BERRYER. Guds röst.
MONTALEMBERT (med ett tredje korstecken inför krucifixet). Guds röst ...
Amen!
BERRYER. Men hvälfningen får ej finna oss oförberedda.
MONTALEMBERT (tagande från pulpeten en lista). Jag har redan uppsatt
förslag till den nya ministèren.
BERRYER. Ni också? ... äfven jag har ... (dragande ur sin fika en
lista).
MONTALEMBERT. Lemna mig ert och tag mitt, så få vi jemföra.
(Legitimisterne lemna hvarandra sina listor.)
BERRYER (läsande Montalemberts). “Berryer, konselj-president“, etc. ...
MONTALEMBERT (läsande på samma gång Berryers). “Montalembert,
konselj-president“, etc.
BERRYER. (med en bugning). Ah, ni har föreslagit mig till ...
MONTALEMBERT (likaledes med en bugning). Och ni mig.
BERRYER. Vi ha begge för ögonen haft den legitima och guddomliga rättens
seger.
MONTALEMBERT (blickande mot taket). Och kyrkans ära.
BERRYER. Begge skola vi hafva plats i konseljen, men hvem af oss bli
president? ... hvem skall bestämma det?
PAPEGOJAN. Henri cinq, Henri cinq. (Montalembert och Berryer småle för
andra gången mot papegojan.)
MONTALEMBERT (med ett fjerde korstecken). Ånyo Guds röst! ... Henri cinq
skall bestämma det.
BERRYER. Ja.
MONTALEMBERT. Men ni har uppsatt de la Rochejaquelin såsom minister för
allmänna undervisningen?
BERRYER. Och ni de Beaudreuil?
MONTALEMBERT. Bankiren Géronnière, hertiginnans onkel, är död och
hertigen, till följd deraf, en af de rikaste i Frankrike.
BERRYER. Ah, jag förstår.
MONTALEMBERT. De Beaudreuil, som nyss varit hos mig, har berättat, att
han i afton ämnar utströ pengar bland folket.
BERRYER. Vi skola således snart få höra: “Vive Henri cinq!“ från alla
trakter af staden.
MONTALEMBERT. Dessutom hafva alla de våra utskickat sin betjening för
att agitera arbetarne.
BERRYER (fattar en penna, öfverstryker och skrifver något på sin lista).
Vi kunna ge de la Rochejaquelin någon större ambassadörs-plats i
ersättning ... Jag har nu äfven på min lista hertig de Beaudreuil såsom
minister för allmänna undervisningen.
MONTALEMBERT. Bra!
BERRYER. Har ni i dag besökt ryska hotellet?
MONTALEMBERT. Ja, vid middagstiden.
BERRYER. Och?
MONTALEMBERT. Allt går bra. Ifrån det ögonblick Frankrike lyder sin
rätte konung, skall Ryssland förena sina bemödanden med våra, för att
betrygga Europas lugn och verldens lycka.
BERRYER. Fäderneslandet står hos er i största förbindelse, monsieur
Montalembert!
MONTALEMBERT. Monsieur Berryer! Frankrike kan aldrig nog värdigt belöna
era stora förtjenster.
BERRYER (med patos). Så skola ånyo liljorna pryda Frankrikes frejdade
fana!
MONTALEMBERT (med ännu större patos). Så skall han då falla, den
förrädiske inkräktaren af den kunglige martyrens tron!
BERRYER (med en stor åtbörd). Och han skall dö i landsflykt, han och ...
PAPEGOJAN. Henri cinq, Henri cinq. (Montalembert och Berryer spritta
till och blicka för tredje gången mot papegojan, men småle icke.)

Tredje scenen.
(Ett bankirs-kontor inom Faubourg S:t-Honoré. Bankiren sitter
framför sitt arbetsbord, bläddrande med venstra handen i en bundt
stämplade sedlar af olika valörer och med den högra upptecknande
en mängd siffror på ett särskildt papper. Hans förste bokhållare
står bredvid honom.)
BANKIREN. Åttiotusen i femprocents-obligationer, hundratusen i
treprocents-, jernvägs-aktier till ett belopp af sjuttiotusen göra mig
... Ah, hvilken skada att Géronnière skulle lägga sig att dö! han hade
en massa jernvägs-aktier, som han bestämdt hade sålt, ty han var alltid
en af de förskräckte ... Nå, monsieur, hvad säger ni om affären i dag?
FÖRSTE BOKHÅLLAREN. Monsieur har köpt mycket i dag.
BANKIREN. Jag ångrar att jag ej köpte mera ... Så lågt har aldrig börsen
varit sedan i Juli 1830.
FÖRSTE BOKHÅLLAREN. Jag kommer ihåg det.
BANKIREN. Och aldrig, det jag minns, har den på en gång stigit så högt
som första dagen efter de tre Juli-dagarne.
FÖRSTE BOKHÅLLAREN. Äfven det är sannt ... men ...
BANKIREN. Men?
FÖRSTE BOKHÅLLAREN. Om det ej i morgon, såsom monsieur tror, blir ny
ministère?
BANKIREN. Det måste bli det. Jag har nyss haft sammanträde med flere
officerare af national-gardet. Man skall vara döf, när appellen går, och
detta blir tillräckligt för att förmå konungen afskeda en ministère, som
nu mera är omöjlig.
ANDRE BOKHÅLLAREN (inskyndande glad). En glad nyhet! Monsieur Molé har
blifvit kallad till Tuilerierna.
BANKIREN (med triumferande blick på första bokhållaren). Hvad var det
jag sade? Innan natten är den nya ministèren bildad. I morgon stiger
börsen i ett steg till fem francs, men jag säljer ej. I öfvermorgon
stiger den ytterligare till fem, och jag säljer.
TREDJE BOKHÅLLAREN (instörtande). En ledsam nyhet! Monsieur Molé är icke
kallad. Konungen behåller sina ministrar.
FÖRSTE BOKHÅLLAREN (med en triumferande blick på bankiren). Hvad var det
jag sade?
BANKIREN (mörk i ansigtet). O min gud! Om det icke skulle stiga, om det