Sonen af söder och nord. Sednare delen - 10

  veta det minsta derom ... Hvad afsigten är, det vete Gud, men som den
  icke kan vara god, så har jag trott mig handla rätt när jag omtalade
  allt för madame.“
  “Du menar väl, Collette, och jag känner din tillgifvenhet för mig“, sade
  hertiginnan med lugn; “men du bör icke mera än jag oroas af sådana
  rykten ... Jag förbjuder dig nämna för någon att du upprepat dem för mig
  ... Det är under min värdighet lika mycket att lyssna till dem som att
  oroas deraf ... Du har förstått mig, Collette?“
  “Ja, madame“, svarade Collette något nedstämd.
  Hertiginnan lutade derefter sin panna mot handen, inom sig
  öfverläggande.
  “Är hertigen hemma?“ frågade hon efter en kort paus.
  “Jag tror det, madame.“
  “Låt underrätta hertigen om att jag är hemkommen och önskar tala med
  honom.“
  “Strax, madame.“
  Kammarjungfrun skyndade ut.
  “Det tilldrager sig någonting omkring mig, som jag ej kan fatta“, sade
  hertiginnan för sig sjelf; “men att det är någonting dystert och
  olycksbådande, det fattar jag ... O, min Gud! min Gud! ... Om jag genom
  mitt undseende med ett brott befrämjat ett annat och ännu större, då är
  jag straffad, straffad hårdt ... Om denna hemska bild, som i detta
  ögonblick famnar hela min själ, icke är ett foster af min uppjagade
  inbillning, utan skuggan af en ryslig verklighet som, lik vålnaden i
  Hamlet, manar mig till hämnd, då ... då ... Ja, ett beslut måste fattas
  och, en gång fattadt, ögonblickligen föras ut.“
  Efter några minuters förlopp inträdde hertigen i hertiginnans kabinett i
  djup sorgdrägt liksom hon.
  “Jag tackar er, madame, för er godhet att vilja se mig“, började
  hertigen, tagande plats på en stol närmast causeusen, på hvilken
  hertiginnan satt; “jag sökte er under det ni var borta, såsom ni kanske
  vet, men min olycka att då icke träffa er är fullkomligt försonad af den
  lycka, som denna stund bereder.“
  “Har ni bestämt när min onkel skall begrafvas?“ frågade hertiginnan.
  Hertigen såg något öfverraskad på sin maka, liksom hade han väntat ett
  annat svar på sin artiga fras.
  “Ni känner utan tvifvel“, svarade han emellertid, “att ett lik måste
  begrafvas 48 timmar efter dödsfallet.“
  “Visserligen ... således?“
  “I öfvermorgon förmiddag klockan tio skall den döde föras till
  Madeleine-kyrkan, men dessförinnan, eller klockan nio, nedställas i
  portgången, som för detta ändamål draperas med svart kläde, dekoreradt
  med fransar och tofsar af silfver.“
  Upplysningsvis bör kanske nämnas, att en eller två timmar före
  afförandet till kyrkan eller begrafningsplatsen brukar man i Frankrike
  till allmänt beskådande nedställa kistan i portgången af det hus,
  hvaruti den döde bott.
  Kistan är af ek eller simplare träslag allt efter omständigheterna, men
  af släta bräder, sammansatta i form af en vanlig låda.
  Innan kistan sålunda nedställes, är dess lock redan påskrufvadt.
  Liket visas sällan, ty i Frankrike består man ej de döde sådan toalett
  som i Sverige. En skjorta, ett lakan och litet pappersspån anses mer än
  tillräckligt för en grafvens innevånare.
  I portgången är ett svartklädt altare, hvarpå brinna ljus, flere eller
  färre, också efter omständigheterna.
  Hvar och en, som går förbi en portgång, der ett lik är utstäldt,
  stannar, blottar sitt hufvud och vidrör vigvattensqvasten, hvilken
  räckes åt den inträdande af någon på stället varande kyrkans betjent.
  Möter man på gatan ett lik, som afföres till sitt blifvande hem, blottar
  man jemväl sitt hufvud.
  Höfligheten följer oss i Paris ända till grafven eller, rättare sagdt,
  den följer döden hvar och när han visar sig. Det är också något att vara
  höflig för.
  “Allt är ordnadt på ett sätt, värdigt er onkels anseende såsom medlem af
  en stor, mäktig korporation“, förklarade hertigen.
  “Men, hertig, min onkel dog mycket hastigt“, anmärkte hertiginnan; “jag
  förmodar derför att man iakttagit alla de försigtighetsmått, som vid
  dylika fall äro vanliga?“
  “En halftimme efter hans död instälde sig qvarterets dödsdoktor“,
  svarade hertigen; “sedan denne sett liket och tagit kännedom om
  dödsorsaken, afgaf han sitt vanliga betyg och lemnade det på vederbörlig
  ort.“
  I hvarje qvarter finnes en s. k. “médecin de mort“, hvilken inställer
  sig efter hvarje dödsfall och lemnar betyg derpå till mairen.
  Utan ett slikt af mairen godkändt betyg får den döde ej begrafvas.
  “Men“, anmärkte ånyo hertiginnan, “detta försigtighetsmått brukas ju vid
  alla dödsfall ... Jag hade förmodat, jag, att min onkels lik skulle
  undergå obduktion, hvilket, efter hvad jag hört, är vanligt efter en
  hastig och oförmodad död.“
  Hertigen sneglade något åt sidan på hertiginnan och en svag dallring
  förmärktes på hans öfverläpp.
  Dock dröjde han ej länge med svaret.
  “Ni förmodar ganska riktigt, madame ... Också har jag redan gått i
  författning om den saken ... Er onkel skall obduceras.“
  “När?“
  “Jag hade trott att i morgon eftermiddag ...“
  “Hvarför icke så gerna i dag?“
  “Jag hade icke tid i dag och ville gerna sjelf vara tillstädes ...
  Skulle ni ha något emot att vi uppskjuta den saken tills i morgon
  eftermiddag?“
  Hertiginnan syntes något tveksam.
  “Nej, å-nej“, svarade hon slutligen; “det blir således i morgon
  eftermiddag?“
  “Ja, madame.“
  “Hvilken tid på eftermiddagen?“
  “Klockan fem vore för mig den lämpligaste.“
  “Har ni bestämt hvilka läkare skola tillkallas?“
  “Ännu icke ... Men om ni önskar det, så kunna vi samråda om dem ...
  Eller kanske ni ensam vill bestämma hvilka vi böra tillkalla? ... Hvilka
  önskar ni?“
  “Jag har ännu icke tänkt derpå, men efter ni tillåter mig att bestämma,
  så skall jag innan dagens slut meddela er min önskan.“
  “Som ni behagar.“
  “Ni nämnde att ni sjelf tänker vara närvarande?“
  “Ja, madame.“
  “Äfven jag önskar vara tillstädes“, förklarade hertiginnan.
  “Äfven ni?“ yttrade hertigen med en ny sneglande blick och en ny
  dallring både på öfver- och underläppen.
  “Ja, monsieur.“
  “Ni känner då intet obehag af att vara närvarande vid en dylik
  förrättning?“ frågade de Beaudreuil.
  “Hvarför skulle jag mera än någon annan känna obehag dervid?“
  “Jag tänkte att ni som fruntimmer ...“
  “Hvarför skulle döden hafva något förskräckande för mig!“ yttrade
  hertiginnan.
  “Visserligen icke ... men ...“
  “Ni önskar ej min närvaro, hertig?“
  “Jag önskade den icke, men för er egen skull, madame ... Dock, om ni
  står fast vid er önskan, faller det af sig sjelft, att jag måste
  efterkomma den ... Ni eger deruti, liksom i allt annat, endast att följa
  er egen vilja.“
  “Jag tackar er för det, monsieur.“
  En stunds ömsesidig tystnad följde derpå.
  “Är det något annat, hvari jag kan vara till er tjenst?“ frågade
  ändtligen hertigen.
  “För närvarande icke.“
  “Ni befaller kanske att jag aflägsnar mig, madame?“ sporde de
  Beaudreuil, resande sig från stolen.
  “Jag har icke rättighet att besvära er längre“, svarade hertiginnan, på
  detta sätt afskedande sin man.
  Hertigen bugade sig vördnadsfullt och ämnade gå.
  “Monsieur“, yttrade hertiginnan, “råkar ni snart baron S:t-Bris?“
  Hertigen vände sig om.
  “Det är mycket möjligt, madame“, svarade han.
  “Det säges att han är en af edra dagliga gäster“, fortfor hertigen.
  “Visserligen ... men ...“
  “Men som han ej är en af mina och aldrig kan bli det, så bed baronen
  vistas öfverallt, utom i min närhet.“
  “Jag förstår er icke, hertiginna.“
  “Ni förstår mig, men jag förstår icke er, och det oroar mig föga ...
  farväl, hertig!“
  Hertigen bugade sig ånyo och gick.
  “Skulle det kanske blott vara ett verk af min inbillning?“ frågade
  derefter hertiginnan sig sjelf; “men i hvad fall som helst skall jag
  vara närvarande ... Grafvens port får ej, kan ej tillslutas, förrän allt
  är lika klart på denna sidan som det är på den andra ... Ingen ovisshet
  får fläta in sina mörka blad i den krans jag lägger på min stackars
  onkels graf ... O min Gud! jag står då alldeles ensam här i verlden ...
  ingen slägting, ingen vän! ... ingen vän? ... Ah!“ tillade hon leende,
  “jag har ju min riddare på Bastiljplatsen ... min fattige och obemärkte,
  men tappre, trogne riddare.“
  När hertigen kommit upp i sin våning, möttes han af baron S:t-Bris,
  hvilken muntert skyndade mot honom.
  “Ni här, monsieur?“ sade hertigen till baronen.
  “Ja“, svarade denne, “och med många nyheter, hvaraf en kan vara nog för
  oss, åtminstone för närvarande.“
  “Och denna nyhet är?“
  “Att municipal-gardisterne samtligen draga sig åt högvakterna och att
  polis-sergeanterne börja beklaga sig öfver den nyck af naturen, som
  gjort dem några tum längre än vanliga menniskor.“
  “Hvad menar ni med det?“
  “Hvad annat än att polisen kommer till korta, så fort den hinner.“
  “Deraf följer?“
  “Att intet tillfälle kan vara mera tjenligt än nu, för den händelse ni
  skulle vilja göra ett visst rykte till verklighet.“
  “Ja, det är verkligen hög tid“, sade hertigen, pustande ut och torkande
  sin panna; “det är hög tid, så framt icke ett nytt rykte skall gifva sig
  luft, ett rykte som förhåller sig till det gamla, som doms-basunens ljud
  till aftonvindens suck ... Den sednare insöfver de lefvande, men den
  förre uppväcker de döde ... Ja, S:t-Bris, ögonblicket är inne, om också
  en municipal-gardist postade i hvarje gathörn och en polis-sergeant
  lurade vid hvarje port!“
  
   Femtonde kapitlet.
   Spökhusets granne inom hus.
  Broder Brédôt, af hvilken läsaren både hörde och såg åtskilligt i slutet
  af 1847, bebodde ännu det lilla huset midt emot Armands förra hem.
  Han hade en bostad af tre små rum, men af dem var endast det innersta
  möbleradt och detta tarfligt såsom det anstår en kyrkans tjenare.
  En säng, ett bord, ett halft dussin stolar utan stoppning samt deribland
  en bönstol och en bigtstol, åtskilliga större och mindre krucifixer samt
  några andliga böcker, se der hvad som borde vara tillräckligt för en
  arbetare i den katolska vingården, och hvilket äfven skulle hafva varit
  nog för broder Brédôt, så framt han icke, såsom vi se af följande, hade
  haft vurm för åtskilligt annat af mera verldslig halt.
  Klockan var ungefär sex på eftermiddagen.
  Broder Brédôt hade en liten treflig brasa i sin spisel och en brinnande
  lampa på sitt bord, vid hvilket han sjelf satt.
  Framför honom på detta bord glänste ett halft dussin de präktigaste
  cylinder-ur, dem han granskade med en urmakares kännareblick.
  Under det han granskade, drog han ofta på munnen och gaf lifliga
  bifallsnickar åt en ung modernt klädd herre, hvilken satt honom nära i
  en behagligt tillbakalutande ställning på stolen, berättande en liten
  historia om
  
   Urmakaren och morgonrocken.
  Vid rue Vivienne bor en urfabrikant, som, minst sagdt, har flere ur än
  han för egen del behöfver.
  Sannt är, att han har dem alla till salu; men han är så dyr att ingen
  mäktar köpa ett enda.
  Från morgonen till qvällen skockar sig folk utanför de höga
  spegelrutorna, förstörande sin tid med att blott se på hvad tiden lider;
  och som det ena uret går för fort och det andra för långsamt, så blir
  man ej klokare för det.
  Ingen är mera osäker om tiden än den, som står utanför en urmakares
  fönster.
  Följaktligen kan man med skäl säga, att urmakare äro till mera för att
  förvirra än för att gagna verlden.
  En morgon inkommer i den granna boden en ung herre af elegant hållning
  och insvept i den prydligaste morgonrock.
  Urmakaren, ehuru något förvånad vid åsynen af en kund i morgonrock,
  skyndar artigt emot den inträdande.
  “O monsieur!“ säger herrn i morgonrocken, “jag bor i huset bredvid ert
  och sitter jemte min hustru vid kaffebordet, då hon ett tu tre
  öfverraskar mig med den underrättelsen att det i dag är hennes tjugonde
  födelsedag ... Tjugu år äro en guds gåfva, men födelsedagarne ...
  födelsedagarne äro en olycka och borde ej finnas, monsieur.“
  Urmakaren gapar en stund på herrn i morgonrocken, men börjar slutligen
  småle.
  “Min hustru påminner mig att jag länge lofvat henne ett vackert
  cylinder-ur“, fortfor herrn i morgonrocken; “hon har för ofta gått förbi
  era granna fönster, monsieur, ni bor alldeles för nära för vårt lugn;
  oron i edra ur kan ej vara lifligare än den, som fyller min stackars
  hustrus hjerta.“
  “Ah, monsieur“, yttrar urmakaren skrattande; “ni har lofvat er hustru
  ett cylinder-ur ... Nåväl ... kan ni väl ge henne något nyttigare på
  hennes födelsedag? ... Var god och se er omkring; jag har ett stort
  lager, som ni kan se: jag skattar mig lycklig att hafva några ur, som
  man förgäfves skulle söka i passagerna, och om er hustru icke ser på
  priset, så ...“
  “Ack, när ser en hustru på priset? ... det är ju mannens uteslutande
  lott det ... I början nekade jag också, men ...“
  “Men hur kan en man neka sin hustru någonting så oumbärligt som ett ur,
  ett cylinder-ur?“
  “Ni har rätt ... en man kan icke neka sin hustru något, när hon är tjugu
  år och han sjelf i morgonrock, ty ... också måste jag springa ned sådan
  jag var, emedan hon trodde kanske att en förändrad toalett skulle
  åstadkomma förändrade tänkesätt.“
  “Er hustru trodde ganska klokt“, säger urmakaren med fortfarande
  munterhet; “behagar ni vara god och välja ... Jag har till alla priser,
  som ni ser ... Jag förtjenar, om jag skall vara uppriktig, mera på de
  billiga än på de dyra uren, men om ni begärde mitt råd, monsieur, så
  skulle jag råda er att taga ett dyrare ... Er hustru vore mera belåten
  dermed och ni också, som sluppe köpa ett nytt om åtta eller tio år ...
  Ni kommer väl i håg det gamla sanna ordspråket: “ju billigare priser,
  desto rikare pung“.
  “Utan tvifvel ... Men ni vet också, monsieur, att näst det att neka en
  ung hustru något är ingenting så svårt som att välja henne till lags ...
  Om ni derför hade tid att nu genast följa mig upp och taga med er fem
  eller sex ur till olika priser att välja på, så bevisade ni mig och min
  hustru den största artighet och godhet.“
  “Nu? ... nu genast?“
  “Ja, medan jag har morgonrocken på mig“, svarade den skämtsamme kunden,
  “ty gud vete hur det kan gå, när jag väl tagit på mig fracken ...
  Fracken är ett försvarsverk mot toffelns välde, monsieur.“
  Urmakaren plockar gladlynt ned sex ur, hvartdera försedt med sin lapp,
  innehållande priset.
  “Jag är ensam för närvarande“, säger han, “och kan ej gå från boden ...
  Men var god och tag dem sjelf för att visa madame dem ... Dessa äro ju
  ganska vackra ... det der, som står till 400 francs, kan jag svara för i
  tjugo år.“
  “Men ni ansvarar äfven för de andra?“
  “Jag ansvarar ett år för alla.“
  “Men priset?“
  “Det är fixa priser, som ni ser ... men ...“
  “Men det der, som nu står för 400, skulle kanske kunna gå för 350?“
  “Omöjligt, monsieur ... Men vi få väl se ... Ert namn, om ni tillåter?“
  “Descats, advokat, andra våningen ... Au revoir, monsieur!“
  Herrn i morgonrocken går med de sex uren.
  Urmakaren följer honom artigt ut på gatan, men stannar utanför sin
  boddörr, följande med ögonen den förre, som ganska ordentligt går in i
  huset bredvid. Urmakaren står der länge väntande och småsvärjande öfver
  fruntimmernas obeslutsamhet.
  Slutligen blir han orolig och går in i den port, genom hvilken herrn med
  morgonrocken försvunnit.
  Döm nu om hans öfverraskning, när han finner den vackra morgonrocken
  liggande i trappan, men söker fåfängt herrn och de sex cylinder-uren!
  Nu vet urmakaren hvad klockan är slagen, utan att behöfva se på
  solvisaren. Men dröjom icke längre vid hans förtviflan!
   * * * * *
  “Hvad värderar ni de sex uren till?“ vände sig frågande berättaren till
  broder Brédôt.
  “Man bör minst få 1,400 francs för dem“, svarade brodern; “ni är ett
  snille, Plichon, en ära för det heliga brödraskapet.“
  Presten hade under berättelsen stoppat de sex uren i en skinnpung.
  Derefter öppnade han en bordslåda och drog derutur en annan pung, hvars
  innehåll han tömde på bordet.
  En hög af guldringar och broscher myste emot honom. Brédôt började
  granska hvar pjes för sig.
  En probersten, en flaska skedvatten, ett par små vågskålar med
  tillbehör, alltsammans värdigt en juvelerares eller en pantlånares
  omtanke, stodo på samma bord.
  “Nå, Plichon“, sade han, “denna pung har äfven sin historia, som jag
  förmodar.“
  “Ja visst“, svarade Plichon och berättade historien om
  
   Perukmakaren och blomsterbuketten.
  Vid rue de Stockholm[2] i huset n:o 4 bor madame Pélion, fyrtiårig och
  enka efter tre män.
  Men, i stället för att offra blommor på trenne grafvar, smyckar hon
  hellre med dem sitt eget hår.
  Madame Pélion har dansat förtvifladt i alla sina dagar, men det är
  endast hennes tre män som fått lungsoten på halsen.
  Den som dansar gerna, är naturligtvis ofta på baler, och den som ofta är
  på baler, nöter mycket skor och ännu mera blommor.
  Också är madame Pélion en af madame Furstenhoffs bästa kunder, ty madame
  Furstenhoff gör de vackraste och naturligaste konst-blommorna i Paris.
  Men det är hvarken vackert eller naturligt att ett fyrtiårigt fruntimmer
  flänger så der förtvifladt, isynnerhet om hon är enka efter trenne män.
  Det är derför nödigt för efterdömets skull att man bjuder henne sitta
  och icke upptaga rummet för dem, som äro yngre än hon.
  Det rum, som madame Pélion upptager i dansen, vore tillräckligt för
  minst tre flickor, ty madame Pélion är mycket fetlagd, hvilket likväl ej
  hindrar henne från att dansa med “abandon“, som det heter.
  En dag i förra veckan skulle madame Pélion ånyo på bal.
  Kammarjungfrun införer en ung och gentil perukmakare, som ställer sig
  bakom den danslystna madame Pélions stol.
  Madame Pélion har ännu i behåll sitt rika svarta hår, hvilket bevisar
  att naturen varit skonsam mot henne och — hvarför icke kunna säga det? —
  äfven hennes trenne män, ty så kunna männerna vara till.
  Den unge perukmakaren utkammar det långa glänsande håret och har en
  artighet för hvarje lock han upplägger.
  Madame Pélion småler tacksamt mot den bredvid stående kammarjungfrun,
  hvilken ditfört en perukmakare med så mycken smak och urskiljning.
  Hon småler äfven i spegeln mot perukmakarens bild. Madame Pélion
  smågnolar derunder och rörer på högra foten.
  Det är polkan hon drömmer om, det är mazurkan hon anar.
  Ändtligen äro de tjocka flätorna sammanvridna till en hög korg midtpå
  madame Pélions nacke samt lockarne behörigen friserade, hvarefter
  perukmakaren planterar en stor bukett af de vackraste kamelior midt i
  hårkorgen.
  Madame Pélion kan ej tillbakahålla ett utrop af förtjusning, när hon i
  spegeln ser kameliorna spira upp ur hennes hufvud som ur en kruka
  Sèvres-porslin.
  Kammarjungfrun är äfven förtjust, och perukmakaren tager ett ljus för
  att vid dess sken närmare kunna beundra sitt verk.
  Då, o ve! fattar, genom en olycklig tillfällighet, ljuslågan i
  kameliorna, och innan någon mensklig makt kunnat hindra det, går madame
  Furstenhoffs verk upp i lågor. Endast med största möda lyckas den arme
  perukmakaren rädda det ovärderliga håret.
  Allmän uppståndelse och förtviflan.
  Madame Pélion är nära att falla i vanmakt, och perukmakaren ligger
  bönfallande vid hennes fot.
  Kammarjungfrun tömmer en flaska eau de cologne midt i den täta
  hårkorgen.
  Kameliornas stoft, som förut legat på korgens botten, flyter upp och
  lägger sig som en skorpa mellan dess bräddar; men ingen mytens
  guddomlighet bringar till lif igen de förtärda blommorna.
  Lyckligtvis lefver ännu madame Furstenhoff och bor vid rue Grammont, n:o
  8.
  Kammarjungfrun får befallning att på eviga minuten köpa nya kamelior.
  Hon ilar ur rummet.
  Madame Pélion och den olycklige hår-konstnären äro allena.
  Madame Pélion kastar en bedröfvad blick på pendylen, ty hon har lofvat
  första dansen åt en viss monsieur Westercamp, som har en förmånlig
  befattning vid norra jernvägen och som icke synes frukta för de trenne
  afgångne männens hårda öde.
  Lugnad, ty ännu är det god tid, flyttar madame Pélion sin blick till
  spegeln, för att se huruvida hennes skönhet lidit något af eldprofvet.
  Då ser hon till sin stora öfverraskning, hurusom den olycklige
  perukmakaren smyger till dörren och skjuter för dess rigel.
  “Monsieur!“ ropar hon, vändande sig om; “hvad! ... hvarför ...“
  “Ack, madame!“ infaller perukmakaren, skyndande till henne, “jag kan
  icke förställa mig längre.“
  “Monsieur?“ ropar madame, rödare än kameliorna varit; “hvad är er
  afsigt? ... hvarför riglar ni dörren? ... hvarför ...“
  “Madame! ni måste ge mig ...“
  “Unge man!“ afbryter madame Pélion, vändande bort sitt ansigte och
  betäckande sin mun med den knubbigaste af händer; “ni vill begagna er af
  min ensamhet! ... Ni glömmer att ... Men så tag då ert förnuft till
  fånga ... Unge man! hvad är det ni vill?“ tillade hon med nedslagna
  ögon.
  “Hvad jag vill? ... jag vill ha era ringar, era halsband, ert ur och era
  nipper, med ett ord allt som med lätthet kan transporteras ...
  följaktligen icke er egen värda person, för hvilken jag hyser den
  djupaste respekt ... Ni är svag för dans, ni, dansa ni: man behöfver
  icke nipper för att dansa ... Jag vurmar på nipper, jag, och är stor
  samlare deraf ... Var derför så god och plocka hit allt hvad ni har,
  innan kammarjungfrun kommer och besvärar oss.“
  “Ah!“
  “Skrik inte, madame Pélion!“ varnar perukmakaren, uppdragande ur fickan
  en knif, hvars slipade blad han förer tätt intill hennes näsa; “det
  skulle vara lika smärtande för mig som för er, om jag på något sätt
  nödgades derangera er vackra hals, som onekligen förtjenar ett bättre
  öde.“
  “Ah!“ pustar madame Pélion.
  “Pusta gerna, bara det icke sker hårdt ... Se så ja ... här är ju mycket
  smått och godt här ... Var lugn, madame Pélion ... Jag lofvar er att, så
  perukmakare jag än är, likväl icke röra ett enda hår på ert hufvud.“
  “Ah!“ suckar madame Pélion för tredje gången och dimper från stolen.
  Perukmakaren, förskräckt af dunsen, rusar på dörren med madame Pélions
  nipper.
  Madame Pélion mankerar den aftonen monsieur Westercamp vid norra
  jernvägen.
   * * * * *
  “Hvad värderar ni madame Pélions nipper till?“ frågade berättaren broder
  Brédôt.
  “Jag skulle tro, att de böra kunna gå till 5,000 francs“, svarade den
  erfarne brodern; “ni är en lustig ture, Plichon, och ni har ett sätt att
  göra affärer, så ni förtjenade att huggas i marmor, för att efter döden
  uppställas på place de la Bourse ... Men“, tillade han, upptagande ur
  bordslådan en tredje pung, “den här är mycket tyngre och jag skall nu
  till med den ... Om ni visste hvad det går lätt att profva och väga vid
  afhörande af era trefliga historier ... Jag anar att den här pungen icke
  heller är lottlös ... Så börja då, glade, lefnadslustige Plichon!“
  Den glade lefnadslustige Plichon började sin tredje historia om
  
   Dansösen och lakejen.
  Vid boulevard des Italiens i en af de grannaste våningar bor
  mademoiselle Clary Moulin, skön, lycklig, firad och med 30,000 francs i
  årlig ränta.
  För ett år sedan lemnade hon teatern, hvars prydnad hon varit.
  Hertigar och lorder hade legat vid hennes fötter och alla Frankrikes
  journalister stått på hennes fingerspetsar.
  Hon behöfver icke mera dansa, ty, utom den årliga räntan, har hon
  juveler, en för hvarje hårstrå, om hon ville.
  Men det är orätt af en stor dansös att öfvergifva konsten, när hon ännu
  kan gagna den. Det är otacksamt mot den guddom, som likväl skapat hennes
  lycka, rikedom och ära. Berömvärdt är derför hvarje försök att återföra
  henne i den förskjutnes famn.
  En förmiddag inställer sig hos den sköna frejdade dansösen en ståtlig
  lakej, klädd i lackerade halfstöflar, gula kasimirs-pantalonger, fin
  grön frack med gyllene furstliga vapenknappar och en hatt med breda
  guld-galoner.
  Den furstlige lakejen presenterar den sköna damen en ofantlig
  blomsterbukett, värdig en prinsessa af blodet.
  “Hvem har skickat mig denna vackra bukett?“ frågar dansösen, förande de
  friska doftande blommorna till den vackraste grekiska näsa.
  “Hans kunglig höghet“, svarar lakejen, nästan hviskande och med en
  underdånig bugning.
  “Hans kunglig höghet ... Men hvem är hans kunglig höghet?“ frågar f. d.
  konstnären ånyo och något längre luktande på de utvaldaste af rosor.
  “Den höge gifvaren önskar vara okänd“, svarar lakejen med en
  hemlighetsfull blinkning; “hans höghet har velat visa ett prof på sin
  välvilja för er person och sin högaktning för ert snille ... Hans höghet
  beder er derjemte att för de vackra blommornas skull icke försmå de
  blyga daggdropparne, som hvila på bladen.“
  Dansösen borrar hela sitt ansigte in i den rika buketten, och luktens
  sinne viker för synens, ty här och hvar från bladen tindrar en
  rosensten, strålar en diamant.
  Man gifver åt drottningar och prinsessor blomsterbuketter, men endast åt
  sångerskor och dansöser buketter med briljanter i.
  Den ståtlige lakejen affärdas med hederliga dusörer för egen räkning och
  en mängd underdåniga tacksamhetsbetygelser för hans kunglig höghet.
  En annan dag, en vecka efter den första, står ånyo den ståtlige lakejen
  i dansösens förmak med en ny bukett i handen.
  Blommorna i buketten äro lika många och lika vackra som förra gången,
  men daggdropparne äro flere och större.
  “Men det är för mycket! o min Gud, för mycket!“ utropar dansösen, som
  likväl icke för mycket kan beundra buketten.
  “Ack!“ utbrister lakejen vida känsligare än man någonsin kan vänta af en
  lakej, “hvad jag önskade att hans höghet vore närvarande för att kunna
  bevitna den glädje ni erfar, madame, öfver en gåfva, som han likväl
  anser så föga värdig er skönhet och ert snille!“
  “Men skall då den äran aldrig förunnas mig att personligen få betyga
  hans höghet min erkänsla för så mycken ynnest?“ yttrar dansösen, i det
  hon skiljer daggdropparne från blommorna och låter dem gnistra mot
  solstrålen, som skjuter in i rummet.
  “Hans höghet besöker ingen“, underrättar lakejen, höjande på axlarne.
  “Ingen?“
  “Ingen.“
  “Hans höghet är från främmande land?“
  “Han är kronprins af ett af Tysklands största riken.“
  Den sköna synes glad öfver att det ej är en fransk prins. Ingen profet
  är aktad i sitt fädernesland. Dessutom gläder det henne att han är
  kronprins.
  “Hans höghet är ung?“
  “Han har nyss fylt sina femtio år.“
  “Han reser då för sin helsa?“
  “Han reser af kärlek till konsten och vetenskaperna.“
  Dansösen småler. Detta småleende betyder kanske: Ingen är så lätt att
  bedraga, som 1:o) den, hvilken är kronprins, och 2:o) den, som är 50 år,
  samt 3:o) den, som älskar konsten och vetenskaperna; och när de tre äro
  förenade i en person, då — då —
  “Hans höghet logerar?“
  “Hans höghet, som vill vara inkognito, bor ej i Paris.“
  “Ej i Paris?“
  “Hans höghet bebor en villa helt nära staden.“
  “Vid S:t-Germain?“
  “Närmare.“
  “S:t-Cloud?“
  “Närmare.“
  “Hvar då?“
  “Jag är förbjuden att säga det.“
  “Hans höghet tar då icke emot besök?“
  “En enda gång har konungen af Frankrike besökt honom.“
  “Han tar endast emot konungar?“
  “Jag vet dock en, som han skulle taga emot framför alla konungar i
  verlden.“
  “Och denne lycklige, denne afundsvärde är?“ frågar dansösen, lekande med
  buketten.
  “Densamme som så godhetsfullt emottager hans höghets blommor“, svarar
  lakejen med en djup bugning.
  “Jag kunde vilja öfvertyga mig om ni talar sanning.“
  “Ni beredde derigenom hans höghet en glädje, för hvilken hans tacksamhet
  skulle bli omätlig.“
  “När tror ni jag bör göra min uppvaktning?“
  “Det är då ert alvar, madame?“
  “Hvarför skulle det ej vara mitt alvar? ... Om jag blott visste ...“
  “Hvad?“