Sonen af söder och nord. Sednare delen - 27

fördel, ty hvad göra icke — kläderna.
Mobil-gardets enkla, men smakfulla officers-uniform, närmande sig mycket
national-gardets, klädde utmärkt väl den vackre och välbildade unge
mannen.
Det smärta lifvet, det höghvälfda bröstet och den breda skuldran fylde
förträffligt den nätta vapenrocken, som i sin ordning icke heller
vanpryddes af heders-legionens vackra band och kors.
Armand hade, sedan vi sist sågo honom, lagt sig till något som en qvinna
vid första påseendet kanske skulle misstycka, men slutligen fullkomligt
ursäkta, nämligen ett bredt och temligen färskt ärr tvärs öfver venstra
kindbenet, vitnande om god klinga och god arm.
Värden tog officeraren vid handen och ledde honom fram i salongen in i
en brokig ring af herrar i uniformer och damer i juveler. Det var för
mycket guld och juveler äfven för en f. d. guldarbetare.
“Jag gör mig en ära af att för eder, mina ädle gäster, presentera denne
unge hjelte“, började generalen. “Monsieur Armand Cambon är
premier-löjtnant vid det tappra mobil-gardet. Men när jag förklarar att
han är den tappraste vid sitt regemente, så gör jag honom en rättvisa,
som ingen af hans kamrater skulle kunna eller ens vilja bestrida.“[7]
Sådana ord af sådana läppar betydde mycket. Ett sorl af öfverraskning
genomsusade salongen. Det röda ärret på Armands kind syntes ej mer, ty
hela hans ansigte var purpur.
Denna purpur skulle, tydligare än de blå ögonen, kunna tala för vår
hjeltes moderliga ursprung från norden.
Fransmannen blir aldrig förlägen eller rodnar af blygsamhet för loford,
de må gifvas honom af andra eller af honom sjelf åt sig sjelf.
Det är som det skulle så vara, tycker han. Men så tycka icke vi
svenskar.
Ännu har i allmänhet blygsamheten sitt hem i våra bröst; ännu hänger hon
sin purpurfana öfver våra kinder, antingen vi berömmas för något godt
eller lastas för något ondt, och om också denna dygd hos mången endast
är låtsad, så är likväl dess erkännande alltid en vinst för det goda, en
seger för oskulden och en prydnad, som förhöjer värdet af den sanna
förtjensten.
Ja, det finnes verkligen ett och annat, hvaruti norden öfverträffar
södern.
Generalen fortfor:
“Med stora loford rekommenderad till mig af min ärade vän
monsieur Lamartine, hvars beständiga ordonans han allt sedan
Februari-revolutionen varit, har han tjenat under mitt befäl och stridt
under mina egna ögon. Han har det gemensamt med sitt regemente, att
hafva räddat hela samhället från den största fara. Men hvad samhället
särskildt har honom att tacka för, är, att den mest produktiva delen af
Paris i denna stund icke ligger i aska och tusentals förvillade varelser
begrafne derunder.“
Nu var det tyst i salongen, men det var en tystnad af förvåning och
beundran.
“Faubourg S:t-Antoine innehades af Blodröda Fanan, detta förtviflade
samfund, hvarom vi alla hört talas“, yttrade generalen, “och dess chef,
den vilde Simon, hade svurit att förr dö än gifva sig. Förgäfves hade
min vän och vapenbroder Lamoricière beskjutit barrikader, höga som husen
och fastare än dessa. Det återstod mig ej annat än sätta eld på de
tätast befolkade qvarteren i Paris med dess alla fabriker och
verkstäder. Bomber och beckkransar voro i ordning, och jag hade redan
kommando-ordet på tungan. Då anlände Armand Cambon i spetsen för sitt
kompani. “Trösta min gamle far, ty jag dör, om jag ej segrar!“ ropade
han till mig och stormade barrikaden. Hans kompani, värdigt sin
anförare, följde honom; men ganska få hunno barrikadens spets. Snart såg
jag min tappre löjtnant i strid med den vilde Simon, och begge
partiernas kämpar sänkte sina vapen, liksom för att åskåda detta
förfärliga envig. Det var ett envig emellan den trefärgade fanan och den
röda, värdigt den förras ära och den sednares hemska förtviflan.
Slutligen sjönk den röda fanan, och Simon rullade med klufvet hufvud
utför barrikaden. Insurgenterne sträckte genast vapen, liksom hade hela
motståndet koncentrerat sig i anförarens person, och faubourg
S:t-Antoine var räddadt.“
“Jag tog heders-legionen från mitt bröst och fästade den vid segrarens“,
fortfor generalen med djup rörelse; “den unge hjelten tog korset, kysste
det och ropade: “Ack, hvad detta skall glädja min gamle far!“ och sonen
helgade med sina tårar hvad krigaren eröfrat med sitt blod. Jag vet icke
hvad jag mest skall beundra antingen krigarens fabulösa mod eller den
sonliga kärleken, som midt i segerns och belöningens berusande ögonblick
har ögon endast för en faders glädje.“
Generalen gjorde ett uppehåll. Det fanns i denna stund intet torrt öga i
den stora salongen.
Det var i synnerhet ett par blå ögon, som genast vid Armands inträde i
salongen hade fästat sina blickar vid hans ansigte och sedan icke tagit
dem derifrån.
Detta ögonpar, än lysande af hänryckningens glans och än tindrande af
tårens, tillhörde en ung dam, strålande af behag och diamanter.
Denna dam hade plats emellan tvänne äldre fruntimmer, hvilka med
förundran och oro lyssnat till sin unga grannes utrop, under det att
generalen förtäljde Armand Cambons sista hjeltebragd.
“Ni känner då den unge officeraren?“ frågade den ena af dem.
“Jag skulle icke känna honom!“ utropade den yngre; “ack, om generalen
visste allt hvad jag vet om honom! ... hvad skulle han ej då kunnat
säga! ... Hvilken man! hvilken hjelte!“
“En rask man onekligen,“ medgaf den äldre, “och äfven ett ganska
fördelaktigt yttre ... Men att bli så entusiasmerad som ni ...“
“Jag kan aldrig bli det för mycket.“
“Det är en lycka att hertig d’Arlenton icke hör er.“
“Hvarför?“
“Hertig d’Arlenton som gör er sin kur?“
“Ack, hvem har någonsin tänkt på hertig d’Arlenton!“
De begge äldre fruntimren betraktade sin unga granne nästan med
bestörtning. Vara entusiasmerad för en man af folket och icke tänka på
en hertig, hvilken likväl, efter hvad som påstods, hade i sina ådror
några droppar af konungars blod!
“I himlens namn, lugna er, hertiginna!“ varnade den andra af de äldre;
“det är för mycket, alldeles för mycket, äfven om det vore sjelfva den
store Condé.“
“Jag hade velat fästa denne man vid Paris,“ började ånyo generalen, “ty
en arm och ett hjerta som hans äro oskattbara i en tid af vådor ... Men
han har sjelf enträget begärt ett befäl i Afrika, och det är derför jag
velat begagna mig af detta tillfälle för att, såsom ett bevis af
Frankrikes tacksamhet och min högaktning, i allas närvaro tillställa
honom denna fullmakt såsom kapten vid första jägar-regementet, hvilket
om åtta dagar är marschfärdigt till Algeriet. Jag lyckönskar det
kompani, i spetsen för hvilket han lemnar oss, och det skulle alls icke
förvåna mig om nuvarande kompani-chefen en dag återkommer i spetsen för
ett regemente, ja till och med för en brigad. Lycka till, kapten Armand
Cambon!“
Generalen lemnade derefter fullmakten åt den nye kaptenen, hvilken
öfverhopades både med loford för sina redan utförda bragder och med
lyckönskningar till de nya, som Cavaignac förespått. Alla syntes
öfvermåttan glada öfver den tappre officerarens befordran.
Men hon, hvilken nyss betitlades såsom hertiginna, delade icke de
öfriges glädje.
“Han vill lemna Paris,“ utbrast hon bleknande; “gå till Algeriet, till
Afrika ... o himmel!“
Vid dessa ord lemnade hon sitt förvånade sällskap.
Emellertid hade vår och dagens beprisade hjelte gått snart sagdt hand ur
hand genom hela det lysande sällskapet. En hvar hade haft ett ord och en
handtryckning för honom.
Sedan han på detta sätt gått laget om, blef han ändtligen lemnad i fred,
och man började derefter ett samtal om medlen till upphjelpandet af
Pariser-teatrarnes dåliga affärer, samt huru man skulle förskaffa sig en
ny italiensk scen, för att på något angenämare sätt än hitintills,
fördrifva återstoden af saisonen.
Man ville ha Julia Grisi, Rubini och Lablache tillbaka från London, dit
de flyktat för revolutionen. Man hoppades äfven att Jenny Lind ändtligen
skulle komma, för att med sina toner lifva det halfdöda Paris.
Armand, som tyvärr icke hade något förslag i den vägen att afgifva och
icke heller fann sig intresserad af de andras, drog sig ur salongen, och
som han händelsevis i ett mindre kabinett fann en liten kåsös ledig, tog
han plats deruti, för att ostörd studera sin kaptens-fullmakt, en
lektyr, som borde vara den angenämaste i verlden, i synnerhet för en
menniska, som endast varit löjtnant i fyra veckor.
Men icke desto mindre halkade kaptenens ögon som oftast ur fullmakten
och stirrade på gud vet icke hvad. De stirrade på kullerstolar och
fåtöljer, utan att, till föga heder för tapetseraren, undersöka om de
voro öfverdragna med kalikå eller sidendamast.
Det är ofta med menniskans blickar som med månens: kallt stirra de på
allt, utan att fästa sig vid något.
Helt annat är det med solens strålar, ty dessa lemna åtminstone värman
qvar.
Armand blef hastigt mycket varm, ty han hade fått solen mitt i ögonen,
fastän det var sent på aftonen och kabinettet endast belystes af
vaxljus. I Paris räcker Junidagen blott till klockan nio.
Men den olycklige hertig de Beaudreuil’s lyckliga enka hade inkommit i
kabinettet, och det var henne vår hjelte fått i sina ögon, oberäknadt
att han redan förut hade henne i både hufvud och hjerta.
Armand reste sig från kåsösen, ty man sitter ej inför en hertiginna, så
framt hon icke är konstnär och det faller henne in att för fem francs i
timmen begagna en arm syndares hufvud till modell. Men det skall icke
vara ett dåligt hufvud, som betalas med fem francs i timmen.
Armands hufvud passade nog till modell, och hertiginnan var, såsom vi
veta, en konstidkande hertiginna. Men general Cavaignacs kabinett var
ingen atelier för det slags artister, hvarom här är fråga.
Hans atelier framställer visserligen batalj-stycken både på Afrikas fält
och Paris’ gator, och sådana, att icke ens Horace Vernet skulle göra dem
efter. Men bevare oss Gud för hans penslar och färg och i synnerhet för
att bli hans modeller!
Det var icke för målarkonstens skull som hertiginnan instält sig i
kabinettet.
“Låtom oss taga plats här och tala en stund med hvarandra“, sade
hertiginnan och satte sig i kåsösen, som var lagom för två.
Kapitenen vid jägar-regementet n:o 1 blef n:o 2 i kåsösen; men mot en
hel armé i mellangift skulle han icke velat byta nummer.
“Jag behöfver icke förklara, hur innerligt jag deltager i er lycka och
ära“, fortfor hertiginnan; “men när ni vid emottagandet af ert
välförtjenta hederskors njöt af er gamle fars glädje, glömde ni att på
samma gång föreställa er min.“
Det lät nästan som ett slags afund mot invaliden i Bicêtre.
“Vågade jag väl föreställa mig det!“ svarade kaptenen.
“Ni är något egoist, min bäste kapten,“ sade hertiginnan, “ty ni vill
ensam tänka och handla godt ... äfven är det något orättvist att anse
mig för en känslolös varelse.“
“Af nåd, madame, tyd ej mina ord på detta sätt, ty, vid Gud, sådan var
ej min mening.“
“Jag vet det nog,“ yttrade hertiginnan med mildhet och liksom ångrande
sin förebråelse, “jag vet ju att ni är lika anspråkslös och blygsam som
tapper och oförskräckt ... Kanske hade ni ändå skäl att förebrå mig
något; men långt aflägsnad från Paris under de förflutna olyckliga
månaderna, fann jag icke något tjenligt tillfälle, att lemna er
underrättelse om mig ... Jag har dock följt er med uppmärksamhet och
allt hvad jag hört om er har rättfärdigat min goda tanke om er, har ökat
min ... Men det är icke om mig jag vill tala, det är om er, om er
framtid ... Jag hör att ni vill lemna Paris för att gå till Afrika.“
“Ja, madame.“
“Hvarför? ... har ni ej ära nog?“
“Sorglig ära!“ svarade Armand. “Hvart loford, generalen nyss gaf mig,
var ett stygn för mitt hjerta ... Hvarje sten i Paris talar om en
broders blod.“
“Ni tycks ångra den stora tjenst ni likväl gjort det allmänna?“
“Nej, långt derifrån, madame, ty en enda dags anarki hade varit
frihetens graf för årtionden ... Men jag beklagar djupt så många
förvillelser, och bittert begråter jag så många tappre mäns död.“
“Jag förstår er“, sade hertiginnan, “jag förstår att ni ej kan trifvas i
Paris ... Men Frankrike är ju stort ... hvarför vill ni till Afrika?“
“Jag har, utan att jag ens tänkt derpå, blifvit inkastad på den militära
banan, och en gång der, måste jag framåt.“
“Och framåt skulle ni gå, jag är öfvertygad derom, utan att behöfva höra
det af er eller af generalen ... Men det ligger många grafvar emellan
kaptenens och generalens epåletter och bland grafvarne lika möjligt er
egen.“
“Det är sannt, madame ... men jag bäfvar mindre för egen graf än för
andras.“
“Ni reser då till Afrika för att dö?“
Armand teg.
“Jag hade icke kunnat föreställa mig det“, fortfor hertiginnan; “en man
i blomman af sin ålder och med er förmåga att gagna fäderneslandet
skulle redan vara mätt på lifvet? ... Förlåt, men jag känner icke igen
Armand Cambon.“
“Ack, jag känner knappast igen mig sjelf“, svarade Armand; “under de
förflutna månaderna har jag blifvit gammal, mycket gammal ... det är som
hade min själ redan grånat, det är som hade jag icke mera något att
lefva för.“
“Och ... och er far som ni älskar så mycket?“
“Min far? min gode, min ädle far! ... han är krympling, min arme far ...
men han är yngre än sin son ... Af nåd, hertiginna!“ tillade han,
resande sig upp, “tillåt mig taga afsked ... man söker er i salongen, ty
det är gifvet, att man skall sakna er der ... och man undrar säkert
öfver ...“
“Hvad?“
“Att ni sitter här, madame.“
“Jag kan icke förbjuda någon att undra“, sade hertiginnan; “men jag
tillåter ingen att meddela mig sin undran ... Var god och återtag er
plats, kapten Cambon.“
“Omöjligt“, framhviskade Armand, kastande i detsamma en skygg blick på
en ung elegant herre, som steg in i kabinettet och verkligen tycktes
söka någon.
“Ni hörde ej, kapten, att jag bad er sitta ned“, yttrade hertiginnan
högt och nästan befallande, men utan att hugna den nykomne med en enda
blick.
Armand sjönk nästan mekaniskt tillbaka i kåsösen.
Den unge eleganten fortsatte sin vag genom kabinettet och försvann,
sedan han funnit hvad han sökt, men icke fått hvad han funnit.
“Hvarför bleknade ni vid åsynen af denne man?“ frågade hertiginnan
småleende.
“Jag skulle ha bleknat?“ stammade dagens hjelte.
“Kände ni honom?“
“Jag ... jag tror att det var den unge hertig d’Arlenton“, svarade
Armand, mycket beklämd om hjertat.
“Och Armand Cambon, den tappraste bland tappre, skulle blekna för en
hertig d’Arlenton?“
Armands utseende i denna stund jäfvade verkligen hans hjeltenamn.
“Så har då detta rykte äfven kommit till era öron“, sade hertiginnan.
“Jag är ej missnöjd med att ni följt mig med uppmärksamhet; men att ni
blott lyssnat till de falska ryktena, det tycker jag icke om.“
“Ack, hertiginna!“ utbrast kaptenen.
“Armand! om ni vill visa mig ett prof på er tillgifvenhet, så nämn mig
ej med denna titel ... jag har aldrig älskat den och kommer icke heller
att göra det.“
Armand drog en suck, liksom hade en barrikad ramlat från hans bröst. Men
det är också ovanligt att ett fruntimmer försmår den kanske mest pikanta
titel i kristenheten.
“Jag hade en bättre tanke om er afsigt med färden till Afrika“, började
hon ånyo, “och jag skall helt oförstäldt meddela er den ... Jag tänkte
nämligen, att ni ville dit, för att genom nya bragder och högre
befordringar närma er den qvinna, som ni älskar.“
Armand betraktade sin dam med obeskriflig förvirring.
“Ni trodde att ni endast på detta sätt kunde bli henne värdig“, fortfor
hon, utan att låtsa märka hans förvirring; “men som jag mycket väl
känner den ni älskar, så kan jag äfven säga er hvad hon tänker i denna
sak ... Hon tänker, att er ära icke blir större derigenom, att er
oemotståndliga arm slår ned ett eller annat dussin af de arme Kabylerne,
som, oss veterligen, icke gjort något värre än försvarat sin tro och
sitt land ... Icke heller skulle hon skatta sig särdeles lycklig af att
resa till Afrika enkom för att lägga en krans på er graf i gud vete
hvilken öcken af denna föga behagliga verldsdel ... Dessutom skulle hon,
i fall hon ville vara uppriktig, säga, att ert ansigte är alltför
hyggligt, för att bli en probersten för Morernas sablar, och att ni
derför kunde vara belåten med hvad ni redan fått ... Armand!“ tillade
hon med ömhet, “hvar hade ni mitt krucifix den dagen ni fick den der
rysliga blessyren?“
“Ack, jag har alltid burit det på mitt bröst!“ utbrast Armand, nästan
svindlande af lycksalighet; “det är en gåfva, madame, som skyddat mitt
lif och upprätthållit mitt mod.“
“Låt mig tro att denna talisman skyddat ert lif, men för ert mod
behöfdes den icke ... Ni bar den ej, när ni som en skyddande ängel
sväfvade omkring mig; ni bar den ej vid ert bröst, när ni räddade mig
från den rysligaste olycka, som någonsin hotat en värnlös qvinna ... ja,
Armand, ni har varit allt för mig, oförliknelige man, redliga, trofasta
hjerta! ... och den dag jag glömmer det, den stund jag icke är allt för
er, då ... då ... O, hur underligt styr ej Gud till i denna verlden!
underligt, men alltid på sistone godt! ... Ack, min vän ...“
Adelaïde gömde sina tårade ögon i den lilla spetsduk hon hade i sin ena
hand, under det att hennes andra sökte och mötte den unge mannens.
“Således farväl med Afrika!“ ropade hon nu, strålande af glädje, “vid
dess brända kust blomma inga lycksaliga öar ... Men nu måste ni lyssna
till mina ord och äfven följa dem, ty ännu är jag er enväldiga
herskarinna.“
“Alltid, alltid min enväldiga herskarinna!“ utlofvade vår hjelte, ty
hvad lofvar man ej i dylika ögonblick?
“Uppriktigt sagdt, förlorade jag också ogerna mitt välde öfver er“,
yttrade Adelaïde; “men hör nu och lyd!“
Frihetskämpen, nu slaf, teg, drömde och lydde.
“I morgon klockan tio inlemnar ni er ansökan om afsked icke blott från
kaptenen, utan från hela arméen, ty det gäller att lemna Paris, ja
Frankrike på ett, kanske två år ... Men klockan tolf tager ni med er
tvänne af era mest ansedda vänner och möter mig ...“
“Hvar? hvar?“ frågade Armand med hämmad andedrägt.
“Hos mairen i första arrondissementet“, svarade Adelaïde.
Slafven ville ned på sina knän. Men den enväldiga befalde honom dröja
dermed till ett lämpligare tillfälle.
“Emot vanan tänker ni i denna stund mera på er sjelf än på mig“,
anmärkte Adelaïde; “ni tänker icke på att äfven jag en gång vill bli
lycklig och att jag vet hvar jag har min lycka. Hör ni det, egennyttiga
menniska!“ tillade hon med ett förtjusande småleende, “jag har valt er
framför alla andra, emedan jag vet, att jag vid er sida blir den
lyckligaste hustru på jorden ...“
“O min gud! kommer ni ihåg Luxembourgs galleri?“ fortfor hon. “Minnes ni
riddaren Roderik, vidundret och Angelica fjettrad vid sin klippa? ...
Kom, min riddare! ni har fält vidundret, och Angelica väntar er ... Bjud
nu armen åt er dam och ledsaga henne ut i salongen ... Man skall afundas
henne eröfringen af dagens hjelte ... och kanske är det äfven något man
skall afundas er“, slutade hon med detta fina och oemotståndliga
koketteri, som är fransyskan så eget.
Men att klandra fransyskan för hennes koketteri, är detsamma som att
klandra blomman för det hon öppnar sina blad eller diamanten derför att
han återkastar solens strålar.
Armand Cambon, den hänryckte, den öfverlycklige, förde sin dam ut i
salongen.
Adelaïde hade haft rätt i _ett_ fall, men orätt i ett annat.
Fastän hon höll dagens hjelte under armen, var det likväl kanske ingen
som afundades henne denna stora ära, men deremot säkerligen många som
afundades kaptenen hans sista eröfring.
Géronnières stora förmögenhet hade visserligen, till följd af
revolutionen, mycket hopsmält; men af de tio millioner, som likväl
återstodo, voro minst 9⁹⁄₁₀ alldeles för mycket för en ung man, som icke
gjort annat än räddat faubourg S:t-Antoine.
Ingen begrep, huru enkan efter en hertig kunde falla på en så besatt
idé.
Den som likväl mest, ehuru utan ringaste afseende på millionerna, sörjde
öfver ifrågavarande idé, var den ädle grefve de Vandeul, som mycket
värderat hertiginnan de Beaudreuil, men omöjligen kunde öppna sin salong
för madame Cambon.
Dock berättas det, att när madame Cambon, efter två års vistande
utrikes, återkommit, jemte sin man och en liten son med blå ögon, fast
utan rättighet till hertig-titeln, så hade den bleka Diane vistats några
månader på ett slott i Provence, tillhörigt och bebodt af
pensions-vännen Adelaïde.
Under denna tid hade Diane till sina höga föräldrar i faubourg
S:t-Germain skrifvit flere bref, innehållande de mest förledande
skildringar af f. d. hertiginnans lycka och af monsieur Cambons
oöfverträffliga egenskaper både som make och vinodlare, samt äfven ett
och annat om en invalid på träben, hvilken redan lärt den lille Armand
Eugène exercera med sabel och musköt samt sjunga “le crédo républicain.“
Grefve de Vandeul och hans grefvinna skakade bekymmersamt på sina
hufvud, men påskyndade likväl icke sin dotters hemresa, ty luften i
Provence är mycket helsosam för sjukliga, och dessutom kunde nutidens
oroliga idéer icke gerna vara farliga för en varelse, hvars hela lycka
slumrade i grafven och hvars enda hopp hvilade på den.


FOTNOTER.

[1] Bysättningshäkte i Paris.
[2] Paris eger, såsom läsaren hör, äfven en gata med namnet Stockholm
och hvilken är belägen inom den nordligare delen af staden icke långt
ifrån barrieren. Rue de Stockholm korsas af rue de Rom, hvilket är föga
protestantiskt. Den löper i nästan jemn sträckning med rue de la
Bienfaisance och rue de Tivoli, hafvande dem på hvar sin sida. Man
skulle således kunna säga, att Stockholm ligger midt emellan
filantropien och nöjet samt korsas af Rom.
[3] Vid katolska kyrkans jubiléer kunna biskoparne utdela aflat, men
allra högst på 40 dagar, hvilket vill säga: 40 dagars befrielse från
skärselden. Men jesuiterne, som hafva sig större makt förlänad från
himlen, kunna gifva en fullkomlig befrielse derifrån.
[4] Den 1 Februari innevarande år upplästes i national-församlingen ett
betyg, utfärdadt af doktor Gosselet, en af Frankrikes berömdaste läkare
samt föreståndare för hospitalerna i Lille, hvaraf vi ordagrannt meddela
följande utdrag:
“Il meurt, avant la cinquième année, un enfant sur trois naissances dans
le royal (le beau quartier), 7 sur 10 dans les rues réunies, et, dans la
rue des Etaques considérée seule, c’est, _sur 48 naissances, 46 décès
avant trois ans que nous trouvons_! A ce fléau, il faut une barrière; il
faut qu’en France on ne puisse dire un jour comme à Manchester, que sur
21,000 enfants, il en est mort 20,700 avant l’âge de 5 ans! En
attendant, nous ne cesserons de répéter: là, à deux pas de vous, dans la
demeure de l’ouvrier, _sur 35 enfants, un seul peut atteindre la
cinquième année_!“
National-församlingens majoritet — de välfödde och långlifvade inom
S:t-Germain — voterade likväl dagordningen “pure et simple“, d. v. s.
lade betyget utan vidare afseende till handlingarne, på tillstyrkan af
Montalembert, helgonens vän och kyrkans beskyddare.
[5] Tobaks-monopoliet inbringar Frankrike årligen 96 millioner francs i
ren behållning. Det är således en skatt, som utgår utan krångel och
utmätningar. I allmänhet hafva konsumtions-skatter denna fördel med sig.
[6] Det är klart, att vid en resa i utlandet mycket här hemma skall vid
jemförelsen förlora sig, så framt man icke helt och hållet är förblindad
af förkärlek för sitt. Men hvad som aldrig förlorar sig är Stockholms
herrliga slott. Det är mindre än de flesta vi sett, men öfverträffar dem
alla icke blott genom läget, utan äfven genom renheten i stil och
harmonien i proportioner. Det går enligt vårt omdöme åtminstone, till
och med öfver sjelfva Louvern, som likväl varit dess förebild och äfven
är mycket större.
[7] Mobil-gardet, som ej bör förblandas med national-gardet, bestod till
det mesta af ynglingar vid 16 till 17 års ålder, alla tillhörande den
lägsta samhällsklassen. Detta garde, som bildades under loppet af Mars
månad 1848, upplöstes af general Chargarnier derpåföljande år.