Sonen af söder och nord. Sednare delen - 01

SONEN AF SÖDER OCH NORD.

ROMANTISK SKILDRING
FRÅN REVOLUTIONEN I PARIS 1848
AF
AUGUST BLANCHE.
ANDRA UPPLAGAN.
Sednare delen.

STOCKHOLM.
ALBERT BONNIERS FÖRLAG.

STOCKHOLM.
ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1870.


ANDRA TIDSKIFTET.
Februari år 1848.

Första kapitlet.
Konserten vid rue de l’Ecole-de-Médicine.
Det torde vara öfverflödigt nämna, att Paris är en af verldens största,
skönaste och rikaste städer. Paris är visserligen blott den andra i
ordningen, hvad folkmängden beträffar, ehuru denna, om man dertill
räknar dem som bo utanför barriererna och uti förstäderna, stiger till
minst en och en half million.
Deruti inbegripas dock ej de 40,000 främlingar, som, efter uppgifvet
medeltal, årligen anses uppehålla sig derstädes.
Men med afseende å antalet, skönheten och olikheten af offentliga
byggnader och minnesmärken, är Paris onekligen den första.
Och räknar man dertill de historiska märkvärdigheterna, hvilken stad kan
då jemföras med Frankrikes hufvudstad?
Det finnes knappast någon gata, ja, något hus som icke har sin historia,
men icke blott sin, utan hela Frankrikes, men icke blott Frankrikes,
utan hela verldens, ungefär på samma sätt som bergströmmen är fader
eller moder till de många floder och bäckar, hvilka med olika namn
genomlöpa, uppfriska och befrukta skilda länder.
Bland dessa historiska gator intager rue de l’Ecole-de-Médicine icke det
sista rummet.
Denna gata, belägen söder om Seinen, är en af de trängste och mörkaste i
Paris. Med möda arbetar sig dagsljuset in mellan de höga husen, hvilkas
svarta murar bidraga till dysterheten.
Vandraren känner sig nära att qväfvas af de osunda ångor, som uppstiga
från begge sidorna af gatan. Derför uppehåller han sig ej länge
derstädes. Men innan han lemnar gatan, dröjer han likväl några stunder
framför trenne hus, ehuru dessa icke hafva något yttre som framför de
öfriga väcker och fängslar uppmärksamheten.
I det ena, eller la Cour du Commerce, bodde Danton, den kraftfullaste af
första revolutionens folkledare. Man skulle kunna kalla honom för den
stora republikens lejon, ty han representerade på en gång styrkan och
grymheten, men var dock icke alltid främmande för ädelmodet, åtminstone
vid sådana tillfällen när detta icke stod i strid med den stora
grundsats, till följd af hvilken han handlade eller trodde sig handla.
Det var emellertid han som under alla de faror, hvilka både inom och
utom landet hotade Frankrike, lifvade och uppehöll denna hänförelse, som
räddade det, hur mycket man än må klandra och fördöma de grymma medel
han dervid anlitade.
År 1794 den 31 Mars fördes han, jemte sin vän Lacroix, fängslad från
detta hus, hvarefter han den 5 April lemnade sitt hufvud under
guillotinen.
I det andra huset, icke långt från Dantons, bodde Marat, den stora
republikens hyena, ty han var mera blodtörstig än stark. Hela hans makt
hvilade på den allmänna föreställningen om hans skonlöshet.
Det var i första våningen af detta hus som Marat bodde. Våningen, som vi
en gång besökt, har endast trenne små rum, hvaraf ett vetter åt en trång
gård.
Men hur trång än lokalen var, samlade sig der likväl de förnämste af
Cordeliernas bekanta klubb, såsom Robespierre, S:t-Just, Legendre,
Chabot, Chaumette, Billaud-Varrennes, Collot-d’Herbois m. fl. Sjelfva
klubben hade sitt allmänna samlingsställe vid den nära intill belägna s.
k. Place de l’Ecole de Médicine.
När den i grannskapet boende Danton hade något att säga Marat, stannade
han ofta framför dennes port och ropade med stentors-stämma hans namn.
Marat stack då ut genom fönstret sitt vidriga och af utsväfningar
utmärglade ansigte.
Man kunde då vara säker på att hvarje ord, desse män med hvarandra
vexlade, var ett förebud till en dödssuck på Grève-platsen, men på samma
gång kanske till ett segerrop på något af de många slagfälten vid
Frankrikes gränser.
Den 13 Juli 1793 gick en ung och sällsynt skön landtflicka in genom
porten till detta hus. Hon frågade efter Marat och sade sig hafva ett
ärende af högsta vigt att framföra till honom.
Marat, hvilken befann sig i badet uti rummet som vetter åt gården, låter
henne inträda; och när han hör att hon är från Caen, ber han henne
uppgifva namnen på de flyktingar, som hade gömt sig i denna trakt.
Flickan uppgifver en mängd namn.
“Det är bra!“ säger Marat; “de skola alla gå till guillotinen.“
Men knappt har han utsagt det sista ordet, förrän den unga flickan
stöter en knif ända till fästet i hans bröst.
Det var troligtvis för första gången någon dödlig träffade detta hårda
hjerta, men det var också den sista. Flickans namn var Charlotte Corday,
som några dagar derefter med martyrens lugn slutade sitt lif på
schavotten.
Det berättas att, när bödeln, visande hennes afhuggna hufvud för folket,
med exempellös råhet slog med knytnäfven på dess begge kinder, hade
blygselns rodnad uppstigit på dem, genomglödande sjelfva dödens
marmormask.
I det tredje huset, snedt emot Marats, bodde en af republikens
schakaler, skomakaren Simon, särskildt bekant såsom fångvaktare för
Ludvig XVI:s son.
På denna mörka porttrappa har den olycklige prinsen många gånger suttit
badande i tårar, tilldess han, uppskrämd af den grymme skomakarens hesa
röst, skyndade uppför den trånga trappan att möta nya misshandlingar och
lidanden, från hvilka han först befriades af döden.
Samma gata har äfven starkt rekryterat till Juli-revolutionen.
År 1830 den 28 Juli tågade ur dess mörka sköte en talrik trupp unga
arbetare, anförde af den sjutton-årige d’Arcole.
De ämnade sig öfver Pont de la Grève för att angripa stadshuset, som
innehades af Carl X:s schweizar-garde, men hejdade sig vid åsynen af den
truppstyrka, som stod uppstäld på andra sidan Seine-floden och besköt
bron med kartescher.
Då fattar den unge d’Arcole en trefärgad fana och ropar till sina
kamrater: “Jag heter d’Arcole och min mor bor i huset n:o 10 vid rue de
l’Ecole de Médicine ... blifven ett stöd för hennes ålderdom, liksom min
döda kropp blir ett stöd för Frankrikes frihet!“
Efter dessa ord störtar han fram genom kulregnet och planterar fanan
midt på bron, men nedfaller derefter död, träffad i bröstet af
hundratals kulor.
Hans stridskamrater och hämnare följa honom och lyckas, ehuru med stor
manspillan, att storma bron och sedan intaga stadshuset, hvilket var det
första och vigtigaste afbräck bourbonens trupper ledo.
Bron, på hvilken den unge hjelten föll, kallades sedan efter honom Pont
d’Arcole.
Oftanämnde gata skattade äfven åt revolutionen år 1848, hvarom läsaren
sjelf kan öfvertyga sig, i fall han behagar följa oss upp uti ett annat
hus vid samma gata samt inträda i en temligen rymlig sal en trappa upp.
Denna sal har icke andra möbler än en mängd bänkar, stälda efter
hvarandra med icke större mellanrum, än att man med möda kan tränga sig
fram emellan dem.
Framför hvarje bänk, och fastgjord vid den, höjer sig en pulpet lika
lång som bänken.
På hvarje pulpet ligga hopslagna böcker i stort qvartformat, liknande
notböcker.
Närmast den innersta väggen, hvarpå synes en liten dörr till ett annat
rum, står på ett slags upphöjning en karmstol, framför hvilken äfven en
pulpet är stäld.
En afton ungefär i midten af Februari månad 1848 voro alla bänkarne uti
nyss beskrifne sal fullsatte af män, alla, att döma både af utseendet
och klädedrägten, tillhörande den bättre samhällsklassen. Stödd mot
karmstolen och vänd emot bänkarne, stod en helt ung, spenslig man, med
välbildadt, själfullt ansigte.
Den unge mannen höll följande tal, som med mycken uppmärksamhet afhördes
af församlingen:
“Messieurs! det förestår en strid, men emellan hvilka? Månne väl mellan
olika styrelseformer eller olika författningar? Månne väl mellan olika
partier? Nej! Striden skall kämpas emellan tvänne verldar, tvänne
principer, emellan träldomen och friheten.
Kejsardömet, legitimiteten, orleanismen och republiken, äro blott
underordnade frågor.
Det finnes numera endast tvänne hufvud-afdelningar för menniskoanden att
sluta sig till. Till den förra höra de som vilja den eviga träldomen,
till den sednare deremot de som vilja den odödliga friheten.
Stridsfältet är gifvet, de begge mot hvarandra fiendtliga standaren äro
utvecklade, strids-signalerna ljuda. Väljom!
Vi, frihetens kämpar, äro skyldige våra motståndare vår tacksamhet för
deras uppriktighet, ty hädanefter skola inga missförstånd ega rum.
Frankrike kan nu med full sakkännedom välja den väg det skall gå.
Hädanefter skall det icke mera tro sig förenadt med friheten, om det,
emot all förmodan, väljer träldomen.
Illusionernas tid är förbi och med denna äfven sjelfbedrägeriets.
Derigenom är redan något vunnet. Partier och menniskor visa sig i den
sanna dagern af deras läror och syften.
Nog länge har man sökt förställa och bemantla sig. Verlden var en
maskerad-bal, der individer och opinioner hade förlorat hela sin
egendomlighet.
Republikaner, bonapartister, legitimister, katoliker, doktrinärer,
konservatörer, alla hafva proklamerat frihetens evighet och helgd.
Friheten var masken som betäckte allas ansigten i denna venetianska
natt, som började med terrorismen och slutade med medborgerliga krigen —
hemska, blodiga natt, hvilken en qvinna, madame Roland, förutsade, när
hon på schavotten ropade: “Heliga frihet, för huru många brott måste ej
ditt namn tjena till ursäkt!“
Friheten var tidehvarfvets ord, var Guds ord.
Sextio generationers arbete hade ryckt henne ur de djupa gömslen, der
hon legat dold, för att bilda henne efter rådande seder och
institutioner.
Filosofien hade fortplantat och förklarat henne. Hennes namn hvilade på
allas läppar såsom en talisman for förförelsen och stod inskrifvet på
alla fanor såsom ett förebud af segern.
Hvem har icke i Frankrike åkallat henne?
Septembristerne sjöngo hennes hymner, under det de slagtade sina offer.
Terroristerne utropade henne med guillotinen öfver hennes hufvud.
Bonaparte svor att rädda henne, när han den 18 brumaire förrådde henne.
Restaurationen förde henne i vecken af sin fana såsom ersättning för den
ära, som kejsaren fört i vecken af sin. Ludvig Filip upphemtade henne i
sin ordning på Juli-barrikaderna, för att, sedan han väl genom henne
blifvit konung, släpa henne bunden framför kanon-mynningarna på Paris’
befästningar.
I sanning, man skulle kunnat tro att friheten, om hon just icke varit
allas förvärfvade egendom, åtminstone vore vårt gemensamma arf och att,
om det fordom under partistriderna funnits soldater för att bekriga
henne, det numera blott funnes medborgare för att försvara henne.
Men förställningen är fallen och sanningen står klar.
En hvar visar nu öppet sina svagheter, sina lyten. Alla qvinnor synas
unga och sköna under sammetsmasken och siden-dominon, alla partier unga
och sköna under frihetens färger.
Men låtande masken falla, hvad visa de? hvad annat än träldomens bleka
anletsdrag?
Träldomen! se der det sista ordet af frihetens motståndare.
I sin fruktan för att gå framåt, gå de tillbaka, oupphörligen tillbaka,
letande i det mörka förflutna efter det gamla enväldets förrostade
bojor, för att med dessa fjettra sin samtid, hvars barn de sjelfva äro
eller borde vara.
Se vi icke styrelsens tidningar försvara inqvisitionen, under det att
styrelsen sjelf försvarar jesuitismen både i ord och handling?
Hafva vi icke en konung, som, ehuru upplyftad på tronen af folkets
blödande armar, likväl af lumpna dynastiska medeltids-intressen öppnar
för samma folk successionskrigens blodiga fält?
Höra vi icke dagligen talas om den brutala styrkans rätt, om
bajonett-spetsens och kanon-mynningens nödvändighet mot egna undersåter?
Är det icke sannt att man drömmer, att man hoppas, ja, att man till och
med bereder en styrelse byggd på den gamla legitima principen, som är
förnekelsen af folkens fria vilja och förnedringen af menniskans
förnuft?
Ja, man vill ånyo höra samma ord, som Ludvig XV:s guvernör, när han såg
folkhopen utanför Louverns fönster, sade till sin unge konung: “Sire, ce
peuple est à vous!“
Men är det då en sanning att Frankrike under tolf århundraden nesligt
fördragit denna förnedring af dess vilja, dess förnuft, dess rätt? Nej!
Ett stort folk underkastar sig visserligen någon gång despotismen. Det
kan höra, utan att deraf känna sig förnedradt, Ludvig XIV utropade:
“L’état, c’est moi!“ Hvarför?
Jo, derför att despotismen, tagen i dess sanna betydelse, icke är annat
än koncentreringen af den nationella styrkan i maktens enhet, i en enda
hand. Det är en falsk föreställning af det allmänna intresset som föder
denna koncentrering.
Men när maktens enhet visar sig förmögen af någon kraftfull handling,
som på ett eller annat sätt anslår national-stoltheten, national-äran,
kan nationen för någon tid böja sig under den enda handen, emedan hon
deruti tycker sig finna ett uttryck af sin egen vilja, sin egen kraft.
Men röjer denna koncentrering förakt för det allmänna intresset, äflas
hon att föreviga sig på grund af någon rättighet omöjlig att definiera,
söker hon t. ex. betäcka sig med Guds namn för att helga sin usurpation
— då är hon icke mera despotismen; hon är något mycket värre: hon är
tyranniet; hon förkunnar blott träldomen.
Hon kallar sig icke mera Ludvig XIV och har icke Colbert till minister.
Hon kallar sig Ludvig XV och är ingenting annat än en frossare i madame
Pompadours eller madame Dubarrys armar.
Det är en sådan monarki som frihetens fiender vilja gifva Frankrike, det
är på detta sätt de vilja göra vårt sköna land otroget mot demokratien.
De förblindade! De inse icke att just derigenom, att de visa träldomen
såsom monarkiens ursprung och bestånd, skola de göra republiken till det
enda möjliga för Frankrike.
De skola beröfva monarkien allt det förstånd, som bekämpar träldomen,
all den känsla, som lågar för friheten.
Ifrån det ögonblick de aftagit masken, hafva de förlorat all förmåga att
inspirera Frankrike en enda af de känslor, som fäster ett folk vid en
konung. De kunna icke ens hoppas på lyckan af en flyktig nyck.
Det är med nationerna som med menniskorna: de kunna återkomma till sin
barndom, kunna bli barn på nytt, men blott för att dö.
Träldomen är någon gång början och slutet af ett välde. Friheten är
deremot styrkan och jungfruligheten deraf.
Menniskan, som ur Guds hand emottagit suveräniteten, har återeröfrat den
från de styrelser och partier, som inkräktat den. Hon har derefter
förblandat den med den nationella suveräniteten, som är folkens rätt,
och den sociala, som är mensklighetens.
Menniskan, som underkufvat naturen, som fängslat elementen, menniskan,
som genom sitt snille eröfrat vattnet, elden, luften, hafvet, vindarne,
ja, sjelfva himmelens blixt, är hädanefter okränkbar i sin suveränitet.
Det vore en galenskap att förgripa sig deremot.
Träldomen är blott en fantôme i det förflutnas stoft. Friheten är
framtidens lif och sanning.“
Den unge talaren tystnade.
Han läste bifall i sina åhörares blickar, om också ingen hand höjde sig
eller någon mun öppnade sig för att gifva detta bifall luft. Tystnaden
var blott en följd af försigtigheten.
Talaren bugade sig vördnadsfullt för sin församling, synbarligen
smickrad af dess bifall.
Det var isynnerhet på några hufvud hans blickar föllo, liksom för att
öfvertyga sig om dessa delade de öfriges tankar.
Dessa hufvud nickade gladt och uppmuntrande mot talaren ungefär på samma
sätt som när läraren med en blick belönar och uppmuntrar lärjungen.
Den unge mannen ämnade efter några minuters uppehåll fortsätta sitt
föredrag, då fyra knackningar af ett finger vände allas uppmärksamhet
mot dörren.
“Det är Armand Cambon“, yttrade en af åhörarne.
“Han varnar“, yttrade en annan, som derefter skyndade till dörren och
upplåste den.
Armand Cambon inträdde i salen med oron på sitt ansigte.
“Jag hörde steg af soldater på gatan“, förkunnade han, “och jag såg-
gevärspipor blänka.“
“Ni tror att det gäller oss?“ frågade en af de församlade, en
medelålders något fetlagd man med vackra anletsdrag, i hvilka derjemte
öfverlägsenhetens billiga sjelfkänsla röjde sig.
“Jag misstänker det, monsieur“, svarade Armand.
“Godt!“ sade den förre; “sätt då nyckeln i dörren och tag sjelf plats
innanför den ... Men, för all del, sätt åter på er ert glada ansigte,
monsieur Armand, ty ...“
“Tyst!“ afbröt denne hviskande, “jag hör steg i trappan.“
“Jag hör ingenting“, menade en; “ni misstager er säkert.“
“Men ni hörde väl hvad den unge mannen sade“, yttrade en annan; “derför
tyst!“
“Ja, tyst, tyst!“ hviskade de öfrige.
Det kan emellertid vara skäl att kasta en blick på gatan utanför detta
hus, och äfven att se hvad som föregår i sjelfva trappan, för att
derigenom finna huruvida vår hjelte, som ånyo uppträder på vår
skådeplats, misstagit sig eller icke.
Utanför porten till huset stod en trupp municipal-garde med gevär för
fot och uppför trappan smögo med ohörbara steg fyra personer, af
hvilka den förste var civil-klädd och de trenne följande buro
stads-sergeanternes välkända uniform.
Trappan och farstun voro upplysta af en liten vid muren fästad gaslampa.
Den civile pekade något förvånad på nyckeln som satt i dörren och lade
derefter sitt öra tätt intill den för att lyssna.
De tre stads-sergeanterne stodo bakom den förre, framsträckande sina
hufvud i samma riktning mot dörren, för öfrigt orörlige som stenbilder.
Hastigt vände den civile sitt ansigte från dörren och kastade en blick
af yttersta förvåning på stads-sergeanterne, hvilka jemväl i sin ordning
med samma förvåning betraktade hvarandra.
Saken var den, att det mest hiskliga och sönderslitande ljud hördes
inifrån, snarlikt det som uppkommer, när en fullständig orkester på en
gång stämmer alla sina instrument.
“Hvad är det?“ hviskade den civile; “kanske vi ha gått galet.“
“Huset n:o 15“, svarade en af stads-sergeanterne, “en trappa upp, en
enda dörr i farstun ... vi ha gått rätt.“
“Ja, vi ha gått rätt“, vitsordade de tvänne öfrige stads-sergeanterne.
“Men det låter som om man tänkte musicera derinne“, yttrade den civile.
“Det var en helvetes musik“, sade en stads-sergeant, som säkert hade
ömtåligt öra.
“Ganska riktigt“, svarade den civile; “kanske det också är bara djeflar
som spela!“
Derefter förde den sistnämnde sin hand till nyckeln, öppnade dörren och
steg in.
Stads-sergeanterne följde honom, dock icke längre än till dörrposten.
Salen hade ungefär samma utseende som nyss, ty alla de innevarande
bibehöllo sina platser.
Den enda dekorations-förändring, som kunde upptäckas, bestod deruti, att
alla de på pulpeterna liggande notböckerna voro uppslagna samt att
hvarje ledamot af församlingen hade i sin hand ett musikaliskt
instrument, en flöjt, en klarinett, en fiol o. s. v.
Talaren, som nu befanns sittande i karmstolen, höll i högra handen en
stråke, under det hans blickar hvilade i den notbok, som låg framför
honom.
Den gräsliga musiken tystnade vid den civile mannens inträde och allas
ansigten vände sig mot honom, utan att likväl röja något tecken af
obehaglig öfverraskning.
Armand, som stod dörren närmast, var naturligtvis den förste som blef
föremål för den civiles uppmärksamhet.
Den unge arbetaren, lugnare än nyss, bugade sig djupt för den främmande.
“Hvad tillskyndar mig äran af sjelfva polis-kommissariens besök?“
frågade han.
Polis-kommissarien, en högväxt man i sina bästa år och med ett par ögon,
hvaruti man nästan kunnat läsa hvad slags befattning han innehade,
betraktade församlingen med en pedantisk noggrann blick, hvarefter han
vände sig till Armand.
“Ni har nyligen återkommit till Paris“, började han.
“För några dagar sedan“, svarade Armand.
“Ni kommer sist från Lyon.“
“Om ni känner att jag varit i Lyon, så känner ni äfven att jag varit i
Marseille och Rouen?“
“Ja, monsieur ... Ni reste för att finna arbete i dessa städer?“
“Ja, monsieur ... Men som jag icke fann det, så återvände jag till
Paris.“
“Och ni har återkommit frisk och blomstrande som jag ser ... Ni har icke
slitit ondt hvarken af resor eller af brist på arbete ... Ni har en
lycklig natur, unge man.“
“Jag har arbetarens natur, och arbetaren har kamelens ... han kan hungra
och törsta antingen han har arbete eller ej ... Vore ej förhållandet
sådant, monsieur Didier, hade säkert under loppet af de trenne sista
månaderna staden på sin bekostnad fått begrafva minst fyrtitusen
arbetare och det blott i Paris.“
“Ni studerar statistiken, ni fördjupar er i tabell-verket, unge man.“
“Det är lätt att studera statistiken och fördjupa sig i tabell-verket,
när tabellerna stå lefvande på hvarje torg, vid hvarje gathörn.“
“När ni kom till Paris, flyttade ni ej till er gamla boning vid rue
Etienne.“
“Nej, ty mitt rum blef vid min afresa upptaget af en annan.“
“Af er vän monsieur Albert.“
“Af min vän monsieur Albert, efter ni så önskar det.“
“Som likväl icke bor der.“
“Icke det? ... Jag undrar ej på det, ty trakten är icke den trefligaste
... Men, monsieur, jag ser icke hvad allt det der har att göra med mig.“
“Jag har länge haft ett vaksamt öga på er, unge man.“
“Ah, då begriper jag hvarför det så länge gått motigt för mig.“
“Hvad menar ni?“
“Jag menar att när vissa ögon följa en arm syndare, så går det alltid
illa för honom.“
“Ganska sannt, monsieur Armand“, ropade flere röster, under skratt.
Didier, bitande sig i läppen, mönstrade vår hjelte med en blick, som
rättfärdigade både Armands och de öfriges ofördelaktiga tankar om
polis-kommissariens ögon.
Armand syntes dock ganska lugn. Det är ofta mycket lättare att trotsa
ett par fula ögon än ett par vackra.
“Emellertid bor ni sjelf nu här“, började ånyo polis-kommissarien.
“Ja, jag hyr två rum i detta hus.“
“Tvänne rum för en arbetare utan arbete, utan bröd?“
“Åh bevars ... mina anspråk inskränka sig blott till den lilla kammaren
innanför salen, ty hvad sjelfva salen beträffar, så inser ni väl,
monsieur Didier, att den är fullkomligt öfverflödig för min ringa
person.“
“Visst icke öfverflödig för den, som har så många gäster som ni.“
“Som jag?“ yttrade Armand skrattande; “ni, som är så allvetande,
monsieur Didier, vet då icke att jag hyr ut denna sal åt desse herrar,
som en gång i veckan komma hit för att musicera.“
“Jaså, för att musicera?“ upprepade polis-kommissarien, skrattande på
sitt sätt.
“Ja, och herrarne påstå att det skall vara ett af de bästa musik-rum i
Paris.“
Polis-kommissariens granskande blick öfverfor ånyo församlingen. Det
syntes tydligen på honom att han blifvit något bedragen i sin väntan.
Kanske hade man inberättat för honom, att detta hus vore tillhåll blott
för det slags folk, som, när det icke har något att äta, griper till
vapen för att med våld skaffa sig bröd.
“Messieurs!“ sade han slutligen, riktande sitt tal mot alla, “det kan
icke vara er obekant att polis-prefekten vid det strängaste ansvar
förbjudit alla hemliga sammankomster.“
“Polis-prefektens förordningar äro mycket tydliga“, svarade den fetlagde
herrn med det öfverlägsna utseendet, i det han reste sig upp från sin
bänk; “men om detta varit en hemlig sammankomst, hade säkert ni,
monsieur Didier, icke funnit nyckeln sittande i låset till denna sal.“
“Mon dieu, tror jag icke att ni har en fiol i handen, monsieur Marrast!“
ropade polis-kommissarien.
“Hvarför väcker detta så er förvåning?“ frågade Marrast.
“En stor advokat spela fiol!“ yttrade Didier med sitt högst egna leende.
“Ni anser då advokaterne för ett omusikaliskt slägte“, sade Marrast;
“behagar ni dröja qvar en stund, så skall jag ingifva er en bättre tanke
om oss ... Säg mig blott hvad ni helst tycker om, ett solo af Auber
eller en qvartett af Halévy? ... Vi hafva också Robert le diable att
bjuda på.“
“Och ni, monsieur Marie, blåser klarinett, som jag ser“, fortfor
polis-kommissarien, vändande sig till en annan herre.
“Och som ni äfven får höra, i fall ni önskar det“, svarade Marie, i det
han bläddrade i sin notbok; “det är alls ingen konst, bara man känner
noten och förstår sig på klaffarne.“
“Och monsieur Guéronnière som blifvit orkester-anförare!“ vände sig
polis-kommissarien till den unge mannen som hållit föredraget.
“Denna tillfälliga befattning utgör min ära“, försäkrade
orkester-anföraren, utan att se upp från partituret.
“Hvad säger ni då om mig som blåser fagott?“ frågade en annan med
korpsvart hår och koppärrigt ansigte.
“Ah, monsieur Crémieux!“ utbrast polis-kommissarien; “min sann har icke
Nationals hela redaktion blifvit ett harmoniskt sällskap.“
“Kan det vara någon hemlighet för er att harmonien alltid varit rådande
inom National?“ frågade Crémieux.
“Ni har ej något uppmuntrande ord för mig“, sade en man med jättelik
växt och tjockt svart skägg, och hvilken uppreste sig med en flöjt i
handen.
“Flöjten är just ett instrument som anstår er, monsieur Caussidière“,
menade Didier; “det är så många smyghål på flöjten.“
“Men jag trotsar er att, oaktadt er ålnatur, kunna krypa igenom ett
enda“, svarade Caussidière.
Polis-kommissarien vände sig föraktligt från flöjtisten.
“Behagar monsieur sitta?“ frågade Armand, som utkom från det inre rummet
med en stol, den han stälde bakom polis-kommissarien.
“Det var artigt, monsieur Armand“, yttrade Marrast; “vi hoppas få
behålla monsieur Didier för hela aftonen ... lita på, ni skall få höra
en ypperlig musik ... det bör bli en angenäm nyhet för en man som är
invigd i alla konster, utom de sköna.“
“Utan tvifvel“, medgaf Didier, sättande sig, “det fattas blott Louis
Blanc vid violoncellen och Ledru Rollin vid kontra-basen, så vore allt i
sin behöriga ordning.“
“Den är dålig musikus, som tror att Ledru Rollin och Louis Blanc höra
till vår orkester“, anmärkte Marrast.
“Spelen emellertid, messieurs!“ uppmanade Didier; “jag vill helt och
hållet vara öra.“
Orkester-anföraren knackade med stråken på pulpeten.
“Hafva alla stämt?“ frågade han.
“Ja“, ropade somliga.
“Nej“, ropade andra.
“Stämmen då!“ anbefalde orkester-anföraren.
En ny stämning började, om möjligt ännu gräsligare än den förra. Den som
stämde pukorna dunkade så att fönsterrutorna skallrade.
Polis-kommissarien lofvade för mycket, när han sade sig helt och hållet
vilja vara öra. Han vred sig på stolen och höll händerna för öronen.
En sådan musik kunde jaga hin onde på dörren, och en polis-kommissarie
är icke mer än menniska.
“Hållen upp! hållen upp! nog, nog!“ ropade han lomhörd; “jag uthärdar
icke ... nog, nog!“
Orkester-anföraren knackade ånyo i pulpeten och det blef tyst i salen.
“Ursäkta, monsieur Didier!“ sade han; “jag inser nog att era öron måste
lida af sådana disharmonier, men det kommer deraf att ni icke är musikus
... Jag har sett Meyerbeers ögon blixtra, när hans orkester börjat
stämma ... Nu måtte det väl vara stämdt nog?“ frågade han derefter sitt
kapell.
“Nej, nej!“ svarade flere af amatörerne.
“Stämmen då!“ anbefalde ånyo den vane och härdade musik-direktören.
“Nej, nej!“ skrek polis-kommissarien med full hals; “nu är det jag som
stämmer, ja, jag stämmer eder alla inför instruktions-domstolen i morgon
förmiddag klockan tolf.“
“För hvad ämnar ni då anklaga oss?“ frågade Marrast; “för det vi söka