Sonen af söder och nord. Sednare delen - 04

“Au diable! ni har rätt ... Man glömmer sådant der så lätt under
praktiken.
Pour sacrer notre indépendance,
Au rameau de la liberté
Unissons, enfants de la France,
Celui de la fraternité.“
Så sjungande, lemnade Eugène ånyo vår hjelte och närmade sig
motståndarens sekundant, hvarefter de gemensamt, enligt öfligt gammalt
bruk, utmätte platsen och bestämde de punkter, från hvilka de begge
duellanterne skulle utgå för att möta hvarandra.
Sedan allt detta blifvit behörigen verkstäldt, drogo sig sekundanterne
åt sidan, lemnande platsen åt kämparne.
Desse närmade sig långsamt och stannade midt emot hvarandra på
ungefärlig sabellängd.
Men Armand, i stället för att ställa sig en garde vände sabelspetsen mot
marken.
“Monsieur!“ sade han, men så lågt att endast den han tilltalade kunde
höra honom, “innan jag faller ut, har jag några ord att säga er, dem ni
med tålamod måste afhöra.“
Resen skakade otåligt på hufvudet och höjde den förfärliga palatschen.
“Ni fortsätter ännu maskeraden“, sade Armand utan att ändra ställning,
“och jag anar era skäl dertill ... När ni nu hört det, bör ni äfven
kunna tro att jag anar hvem ni är.“
“Så mycket bättre“, svarade resen; “en garde, monsieur!“
“Jag skall icke underlåta det“, svarade Armand; “men ni måste höra mig,
innan det kanske blir för sent.“
“Om ni icke försvarar er, hugger jag ned er som en hund!“ ropade jätten.
“Fy, Simon!“ yttrade Armand; “detta ord var icke värdigt en så tapper
man som ni.“
“Så skyll er sjelf, eländige!“ röt jätten, måttande i detsamma ett hugg
öfver Armands hufvud, utan att gifva denne tid att höja sitt vapen till
parad.
Armand undvek hugget genom en rask volt åt sidan.
Jättens klinga trängde djupt ned i marken.
“Att en så gammal mästare på sabel som ni ännu icke lagt bort de
enfaldiga primerna!“ anmärkte Armand lugnt och stälde sig ändtligen en
garde.
“Han flyr, den uslingen!“ ropade jättens sekundant, som tog Armands volt
för ett steg till reträtt.
“Monsieur!“ sade Eugène till sekundanten; “det är alldeles nödvändigt
att ni för tillfället iakttager den fullkomligaste tystnad.“
“Hvarför det då?“
“Emedan ufvarnes tid först börjar med natten.“
“Hvem säger det?“
“Jag, om ni tillåter ... Jag ser kanske icke ut att ega så mycken
djerfhet?“
“Åtminstone ser ni icke så ut på fötterna“, hånade sekundanten med
mungiporna vid öronen.
Eugène liksom poeter i allmänhet, var känslig för kritiken, antingen
denna rörde de pedes hans sångmö begagnade, eller de fötter han sjelf
nyttjade. Kanske var han ännu ömtåligare om de sednare, emedan dessa,
ovanligt breda och flata i förhållande till de smala benen, mera liknade
svanens än den glade poeten säkert önskade.
Derför flat och icke finnande något för tillfället lämpligt genmäle
hvarken på vers eller prosa, upptog han från marken de begge kasserade
sablarne och kastade den ene för sekundantens fötter.
Denne, en grof och storväxt vindragare, fattade sabeln, vände dess spets
mot sin venstra tumnagel, svängde den omkring och balanserade den några
sekunder, visande på detta sätt sitt förakt för en dylik leksak till
vapen.
Slutligen grep han om fästet, hvarefter ufven gick löst på svanen.
Under tiden vexlades dryga hugg emellan Hvita Björnen och hans f. d.
lärjunge, ty den klumpiga palatschen var lätt i den förres hand och icke
heller för tung i den sednares.
Simon hushållade hvarken på terser eller qvarter, så väl hela som
halfva, än i hugg och än i stötar.
Men Armand, som ännu blott försvarade sig, sammanknöt sina parader, så
att dessa förenade bildade en jemn cirkel, mot hvars oböjliga periferi
Hvita Björnens palatsch fruktlöst hamrade.
Simon var häftig, men Armand lugn, och när uppväger icke lugnet styrkan?
Armand märkte att hans gamle vän i sin blinda ifver ofta högg à tempo,
såsom det heter, d. v. s. föll ut, utan att betäcka sig sjelf.
Detta är ganska farligt, ty om ett sådant hugg misslyckas, råkar man
ohjelpligen ut för motståndarens, som icke mera någon parad hinner möta
och afvärja.
Vår hjelte, hvilken icke ville sin gamle vän något ondt, men icke heller
ville längre fortsätta striden, beslöt att begagna sig af sin
motståndares oförsigtighet.
Sedan han med en half ters parerat ett dylikt hugg, föll han blixtsnabbt
ut med en hel qvart och gaf sin gamle lärare ett hugg öfver högra
näfven, så att denne åtminstone för en stund sänkte sin klinga.
Denna stunds uppehåll begagnade Armand för att yttra följande:
“Simon! ni har orätt uti att vredgas på mig, och ni måste höra mig,
innan ni dömmer ... Jag bedyrar vid allt heligt, att jag är oskyldig i
den olycka, ni kanske anklagar mig för, och att jag sjelf, liksom ni,
blifvit nedrigt bedragen ... Jag bedyrar äfven att jag gjort allt hvad i
mina krafter stått för att utverka er frihet och att ...“
Hvita Björnen höjde till svar sin tunga sabel och, ehuru blodet sprutade
ut från hans hand, färgande både fäste och klinga, anföll han ånyo
Armand med om möjligt ännu större häftighet.
“Ni vet icke hvad ni gör!“ ropade Armand, parerande med fortfarande köld
de haglande huggen; “ja, ni är en galning! ... och detsamma ropar
Madelone ur sin graf ... Hör ni icke hennes röst? ... Hon ropar: Simon
stör min frid i himmelen, liksom han störde den på jorden! ...“
Den tunga sabeln föll af sig sjelf ur Simons hand.
Ett barn med detta troll-ord på sin mun skulle ha afväpnat honom. Han
förde sin blödande hand upp till sina ögon. Droppar af blod blandade sig
med tårar, de sednare kanske rödare och bittrare än de förre.
En skuggas finger hade bräckt stålpansaret på jättens bröst och jagat
vredens demon ur hans hjerta.
Armand kastade långt ifrån sig sin palatsch och närmade sig rörd den
numera så veke mannen.
En god stund förut hade striden emellan de begge sekundanterne upphört.
Arbetarens trotsiga styrka hade bitit i gräset för trubadurens
öfverlägsenhet i vapens handhafvande.
När Simon och Armand hand i hand närmade sig dem, funno de den ene,
arbetaren, sittande på marken och den andre, folkskalden, lutande sig
öfver honom och sysselsatt med att förbinda hans högra öra, som blödde
af ett djupt sår.
Men arbetaren, långt ifrån att synas lidande, tycktes tvärtom med mycken
uppbyggelse lyssna till den kuplett, som poeten under förbindningen
sjöng med klaraste stämma. Kupletten lydde:
“Quand Dieu, dans sa bonté suprême,
Forma l’univers de sa main,
Du travail il voulut lui-même
Donner l’exemple au genre humain!
Instruits par cet auguste emblème
Chaque jour disons ce refrain:
C’est le travail qui créa le monde,
C’est le travail qui partout féconde;
Gloire et bonheur
Au travailleur!“
“Obegripliga folk!“ tillade skalden derefter; “förunderliga folk som man
ena dagen måste besjunga och den andra hugga öronen af!“

Sjette kapitlet.
Sjukbesöket.
Längre fram på förmiddagen stannade en vagn utanför det bekanta huset
vid rue d’Anjou.
En betjent i pudradt hår och hvita silkesstrumpor hoppade ned från sin
plats bakpå vagnen och öppnade dess vapenprydda dörr. I betjenternas
silkesstrumpor och framför allt i deras pudrade hår ser man ännu i
Frankrike en hägring af dess fordna aristokrati.
Stödjande sin ena arm på den bugande betjentens axel, steg hertig de
Beaudreuil ur vagnen. En lätt, oroligt skimrande rodnad betäckte hans
vanligtvis bleka kinder, under det han gick in genom den öppna ekporten;
men obeskrifligt mild var den blick han skänkte portvakten, som krökte
sig nästan mot marken.
“Monsieur Géronnière är opasslig, efter hvad jag hört?“ frågade
hertigen.
“När monsieur i natt hemkom, var han illamående“, svarade portvaktaren.
“Han är säkert utsatt för sitt vanliga onda, eller hur?“ sporde
hertigen, skakande på hufvudet.
Portvaktaren gapade på hertigen med den okunniges dumma blick.
“Det ser nästan ut, min vän, som ni icke visste att er husbonde på den
sednaste tiden varit något besvärad af yrsel och tryckningar uppåt
hufvudet“, yttrade hertigen.
“Ja, jag tror väl, jag minns nu ganska väl“, försäkrade portvaktaren,
ifrig att aftvå sig misstanken för okunnighet i hvad som rörde hans
husbonde.
“Men jag har hört att han nu skall vara bättre.“
“Ja, monseigneur, mycket bättre.“
“Himlen vare lofvad för det!“ yttrade hertigen med en blick mot
porthvalfvet och ett korstecken för bröstet.
“Amen!“ hviskade portvaktaren likaledes med ett korstecken.
“Ni älskar er husbonde, och detta hedrar er“, förklarade hertigen,
släppande ett guldmynt i portvaktarens hand.
“Monseigneur!“ stammade denne med skinande anlete och ett nytt
korstecken med den lediga handen.
Hertigen fortsatte sin väg öfver gården och uppför trappan.
“Monsieur är sjuk, efter hvad jag hört“, yttrade han till betjenten, som
öppnat dörren till tamburen.
“Ja, monseigneur, i natt har det icke varit bra“, svarade denne, bugande
sig först och ryckande på axlarne sedan.
“Jag har länge fruktat att så skulle gå“, yttrade hertigen, ånyo
skakande på hufvudet.
Betjenten betraktade hertigen med en blick, som visst icke var qvickare
än portvaktarens.
“Som ni vet, har er husbonde sedan någon tid varit stundtals oroad af
svindel och tryckningar uppåt hufvudet ... Jag har derför rådt honom
till försigtighet och att icke vara så länge uppe om nätterna, som han
vanligtvis brukar.“
“Ja, monsieur är alldeles för länge uppe om nätterna“, medgaf betjenten,
som icke hade någonting emot att gå tidigt till sängs.
“Och det kan visst icke vara helsosamt för den som är fallen för
blod-konjektioner.“
“Nej, visst icke, visst icke“, instämde betjenten; “också bekommer det
monsieur alltid illa efteråt“, tillade han, väl vetande att ingen god
tjenare får vara främmande för sin husbondes krämpor.
“Jag förmodar att man genast efterskickade doktor Levisière?“ sade
hertigen.
“Ja, monseigneur, och han instälde sig på ögonblicket“, intygade
betjenten.
“När var doktorn sist här?“
“För två timmar sedan; men vi vänta honom hvarje stund.“
“Godt! ... Men hvarför lägger man icke halm på gatan utanför huset?“
“Doktorn nämnde ingenting derom.“
“Det var obetänksamt af doktorn ... Låt genast breda halm på gatan.“
“Monseigneur’s befallning skall på minuten efterkommas.“
“Jag tackar er“, yttrade hertigen, låtande ett guldmynt falla äfven i
betjentens hand.
“Monseigneur är alltid så god, så nådig“, stammade denne, som tyckte
mycket om guldmynt.
“Min godhet, min nåd äro endast beroende af den uppmärksamhet och kärlek
ni egnar er husbonde ... Han är emellertid bättre?“
“Monsieur har fått sofva något på morgonen och ligger nu ofvanpå
sängen.“
“Prisad vare Gud!“ utropade hertigen, korsande sig ånyo, och fortsatte
vägen genom rummen.
Bankiren, insvept i den dyrbara morgonrocken, befanns liggande ofvanpå
sängtäcket, när hertigen inträdde i sängkammaren värdig den lycklige
egaren af omkring tjugo millioner francs.
Bankiren sökte resa sig upp från hvilobädden, men hertigen förmådde
honom med det vänligaste våld att ligga qvar, och tog sedan sjelf plats
invid sängkanten.
“Ni får icke möda er“, bad hertigen; “men jag ser till min innerliga
glädje att det ej står så illa till som jag i början fruktade ... Ert
bud nästan förskräckte mig ... När kände ni er först må illa?“
“På hemvägen från baron S:t-Bris“, svarade bankiren ganska matt; “jag
fruktar att jag tog för mycket för mig vid buffet’n ... jag mår aldrig
väl, när jag spisar om nätterna.“
“Hur förhöll det sig?“
“En olidlig magplåga.“
“Det är möjligt att ni superade för starkt ... Den hederlige baronen är
en nästan för god värd ... Men det är också möjligt att ni råkat ut för
la grippe, som utan nåd och urskilning anfaller alla menniskor.“
La grippe, motsvarande influensan i Sverige, är särdeles efterhängsen i
Paris, när det lider mot våren, och detta till mycket förfång för det
glada karnevals-lifvet, som egentligen börjar i midten af Februari och
räcker till fet-tisdagen.
“Har ni tagit in något?“ frågade hertigen, betraktande bordet vid sängen
på hvilket inga medikamenter syntes.
“Doktorn gaf mig in ett litet pulver, som genast stillade plågorna och
hvaraf jag fick sofva ... När han sist var här, trodde han att jag
skulle kunna lemna sängen om ett par timmar.“
“Det tror jag också ... Ni ser ju alls icke sjuk ut.“
“Ah, det vill mycket till innan det tar på mig“, medgaf bankiren, som
likväl var blek som döden.
“Ni kan hafva fullkomligt förtroende till doktor Levisière ... Han har,
som ni vet, varit min läkare ända se’n jag sist kom till Paris, och icke
heller kommer jag att vända mig till någon annan, ifall jag skulle bli
sjuk ... Han har visserligen ännu ej något större namn, men jag bäfvar
nästan för de der stora namnen inom läkarevetenskapen ... De våga
alltför mycket under egiden af sin ryktbarhet, och dessutom hindrar dem
deras stora praktik för att egan deras patienter all den omsorg, som
erfordras.“
“Jag är mycket nöjd med Levisière och tackar er för det ni rekommenderat
honom ... Hur befinner sig min nièce, hertiginnan?“
“Innan jag for till er, lät jag underrätta mig om hennes tillstånd och
ville på samma gång omnämna er opasslighet, men hon hade redan åkt ut,
åkt till Luxembourg såsom vanligt ... Hon försummar ingenting af de
sköna konsterna.“
Hertigen drog en djup suck och stirrade dystert ned på mattan framför
sängen.
“Stackars de Beaudreuil!“ deltog bankiren, fattande sin frändes hand.
Hertigen drog ånyo en djup suck, i det han tacksamt besvarade bankirens
handtryckning.
“Hon är då oförbätterlig!“ yttrade bankiren; “hvarken ert tålamod eller
mina förmaningar förmå något.“
“Detta olyckliga förhållande gnager på mitt lifs finaste trådar“,
försäkrade hertigen, “och jag uthärdar snart icke mera ... Om jag ändå
hade hoppet att ...“
“Den ovärdiga!“ afbröt bankiren; “men det har då blifvit en fix idé hos
henne att tro er om ...“
“Ack, det är icke det jag fruktar“, afbröt i sin ordning hertigen; “om
det blott vore det ... Men ...“
“Ni fortfar då att misstänka henne? ... Men har ni då sjelf kommit
underfund med något?“
“Intet annat än hvad jag nämnde för er härom dagen ... Det var, som ni
vet, blott mina domestiker som ...“
“Och de ha ånyo sett baron S:t-Bris möta henne på alla hennes
promenader, sett honom i Luxembourgs galleri hvarje gång hon är der?“
“O, jag är mycket olycklig!“ utbrast hertigen med en tredje suck djupare
än de föregående.
“Men har ni då icke sagt henne ...?“
“Hur kunde jag ha styrka dertill!“
“Men hvarför vill ni icke tillåta mig att säga henne, att fråga henne?“
“Jag hade tänkt att ni i dag eller i morgon skulle ...“
“Nå, ändtligen ... ja, jag skall säga henne, den skändliga!“ yttrade
bankiren med vrede.
“I himlens namn, förifra er icke! er helsa kunde lida deraf“, utlät sig
den omtänksamme fränden. “Låtom oss öfvergå till något annat ... Ni har
säkert icke haft styrka att läsa dagens tidningar, ty jag ser att de
ligga hopvikta på ert bord.“
“Nej, jag har icke läst dem ... men hur låter det? hur är det?“
“Oro på ytan, i djupet och i luften“, svarade hertigen; “ert namn på
listan till reform-banketten den 22 har haft en förvånande och likväl
icke oväntad verkan.“
“Berätta, berätta!“ ropade bankiren ifrigt.
“För det första ha de mest ansedda af börsens medlemmar, vid
underrättelsen om att ni tecknat ert namn på listan, genast skyndat att
äfven teckna sina.“
“Jag visste detta ... det var jag säker om“, menade bankiren med den
mest sjelfförnöjda min.
“För det andra hafva, just med anledning deraf, alla ministrarne varit
kallade till Tuilerierna.“
“När?“
“Förliden natt.“
“Med anledning af mitt namn?“
“Naturligtvis ... ert namn har för mycken vigt för att icke genast låta
den andra vågskålen sväfva i luften.“
“Ministrarne sammanträdde för att resignera?“ frågade bankiren med
helsans färg på sitt ansigte, “och deras afsked har blifvit gilladt af
konungen? ... det är ju klart att så måste vara.“
“Huru det förhåller sig med den saken känner jag ej.“
“Men några af dem måtte väl hafva strukit på foten, och finans-ministern
kan väl icke gerna sitta qvar“, sade Géronniere, som, efter hvad vi
redan känna, var oförsonligast mot finans-ministern.
“Jag har icke hört det.“
“Icke det!“ suckade bankiren, sjunkande modfäld tillbaka på sin bädd.
“Deremot berättas det ...“
“Hvad?“
“Att styrelsen ämnar offentligt anklaga dem, som stält sig i spetsen för
ifrågavarande bankett.“
“O himmel!“ skrek bankiren, sprittande upp från bädden med
förskräckelsen i sina anletsdrag.
“Den ämnar anklaga Odilon Barrot ...“
“Och mig!“ afbröt bankiren, fallande tillbaka på sin plats.
“Thiers och ...“
“Och mig!“ qved bankiren från djupet af sina kuddar: “men“, tillade han,
något qvicknande till, “jag hade ju, liksom Odilon Barrot, förbehållit
mig att konungens skål skulle drickas vid bordet! ... har ni icke sagt
dem det, hertig? ... Konungens skål först och främst.“
“Jag tviflar på att man skall våga anklaga er.“
“Ni har rätt, man skall icke våga det ... konungen skall icke tillåta
det, ty han vet att jag och alla mina vänner, mina mäktiga vänner, äro
honom och hans dynasti med lif och blod tillgifne.“
“Emellertid vore det kanske skäl att taga sina försigtighetsmått“,
menade hertigen, “ty om ni också icke blir offentligen anklagad, kunde
likväl regeringens ovilja blifva menlig för era enskilda affärer, såsom
till exempel det der jernvägs-bolaget, för hvilket ni står i spetsen.“
“Ja, ja!“ ropade bankiren med den mest jämmerliga stämma;
“jernvägs-bolaget! ... O min gud! ... Man skulle kunna göra några
inskränkningar i reglementet till mitt förfång ... Ja, jag anade genast
att jag skulle få mycken olägenhet af den der namnteckningen ... också
ångrade jag mig ögonblickligen ... Men hur skall jag göra? ... Råd mig,
råd mig, bäste hertig!“
“Om ni på något sätt kunde draga er ur spelet, utan att likväl stöta
oppositionen för hufvudet.“
“Ja visst, utan att stöta oppositionen för hufvudet; förstås att man
måste gå diplomatiskt till väga.“
“Utan tvifvel.“
“Men hvad bör jag då göra? ... Hjelp mig, ty jag är alldeles rådlös“,
erkände Géronnière med en uppriktighet, som icke mycket vitsordade hans
anlag för rådgifvarekallet.
“Jag tror mig hafva funnit ett medel“, antydde hertigen med en
begrundande min.
“Så säg då!“
“Er nuvarande opasslighet kunde bli en ypperlig förevändning.“
“Ni sade något ... ja ja, ni tog riktigt ordet ur munnen på mig.“
“Känner ni er ha styrka att skrifva några rader efter min diktamen?“
“Till hvem?“
“Till ... till monsieur Poilly, hvilken, efter hvad ni vet, har mycket
att syssla med den välsignade reform-banketten.“
“Var god och bär hit mitt skriftyg, jag vill försöka skrifva.“
Hertigen bar fram till sängen en mindre portfölj, lade på den ett
pappersark, fylde en penna med bläck och räckte den åt bankiren, som
rest sig upp i sängen.
“Jag är färdig“, förklarade bankiren; “men icke för långt, bästa
hertig.“
Hertigen dikterade:
“Min käre vän!
Tidtals under loppet af de sednare månaderna har jag varit plågad
af yrsel och blod-konjektioner uppåt hufvudet, och som mina
läkare finna nödigt att jag någon tid håller mig inne för att
medicinera, får jag bedja er vara god och derom underrätta
bestyrelsen för den blifvande reform-banketten, för den händelse
att jag, af nyss anförda skäl, icke deruti skulle kunna deltaga.
Paris den 19 Februari 1848.
Er tillgifne
_A. Géronnière_.
Sedan bankiren ordentligt nedskrifvit ofvanstående, föll han i
gapskratt.
“Yrsel och blod-konjektioner!“ sade han derunder; “jag skulle önska att
alla hade så rediga hufvud som jag.“
“Utan tvifvel“, medgaf hertigen; “men ni förstår väl att man icke får
hushålla på färgerna, när man vill göra behörig effekt.“
“Men vi ha skrifvit den 19:de, då det i dag likväl är den 20:de“,
anmärkte bankiren.
“Biljetten måste synas vara skrifven i går, ty annars kunde man lätt
falla på den tanken, att den egentligen daterar sig från sista
minister-konseljen ... Jag vill personligen lemna den till monsieur
Poilly, men säga att jag redan i går fick den af er, ehuru jag glömt att
afskicka den.“
“Godt!“ gillade bankiren, hopvek biljetten, skref utanskriften och gaf
den åt hertigen.
“Doktor Levisière“, anmälde betjenten i dörren.
En medelålders man med koppärrigt ansigte och glasartade ögon inträdde i
rummet.
“Välkommen, monsieur!“ ropade bankiren, blickande gladt emot läkaren.
Denne, efter att hafva bugat sig för hertigen, närmade sig den sjuke.
“Ni är bättre nu, som mig synes“, sade läkaren.
“Ja, jag har sofvit och känner icke mera till de der slitningarne i
underlifvet.“
“Er puls, monsieur?“
“Här“, svarade patienten, framräckande armen; “hur tycker ni den är?“
“Bra ... och ni har icke känt något vidare ondt?“
“Nej, som jag nämnde, jag finner mig mycket bättre.“
“Godt ... jag har med mig ett nytt pulver, som ni måste ta in“,
tillkännagaf läkaren med en flyktig sidoblick på hertigen.
Hertigen uppsteg från stolen och närmade sig fönstret, hvarigenom han
skådade ut på gården.
Doktorn slog vatten i ett glas och derefter i vattnet ett pulver, som
han upptagit ur sin ficka.
“Var god, monsieur, och res på er något, så att ni kan tömma det här“,
uppmanade läkaren.
“Det smakar väl icke för illa?“ frågade bankiren, i det han med doktorns
tillhjelp höjde sitt hufvud från kudden.
I detsamma läkaren förde glaset till bankirens mun, vände sig hastigt
hertigen från fönstret. Hans ansigte var förfärligt blekt.
“Vänta!“ yttrade han hviskande, men likväl så högt att det bort höras
fram till sängen.
Läkaren, som hade ena handen om glaset och den andra bakom bankirens
hufvud, vände sitt ansigte mot hertigen och kastade på denne en blick,
glänsande som en lurande orms.
Hertigen, efter några ögonblicks inre, men synbar strid nickade och
vände sig ånyo mot fönstret, borrande sina naglar i fönsterposten.
Så stod han, tilldess han hörde steg bakom sig på mattan.
“Han föll genast i sömn“, hördes en röst bakom honom.
“Jaså“, mumlade hertigen, bibehållande sin ställning.
“Jag vill säga till åt betjeningen att ingen får störa den sofvande“,
fortfor rösten.
“Ja, gör det!“ frampressade hertigens bleka darrande läppar.
Derefter hörde hertigen sängkammardörren öppnas och tillslutas.
När han ändtligen vände sitt ansigte från fönstret, fann han
säng-gardinerna tillslutna och vattenglaset stående tomt på bordet
bredvid sängen.
Men läkaren var försvunnen.

Sjunde kapitlet.
Boulevarderna.
Under det hertig de Beaudreuil var på sjukbesök hos bankiren Géronnière,
promenerade hertiginnans kammarjungfru, den vackra Collette, på södra
trottoaren af Boulevard de la Madeleine.
Den retande debardör-kostymen, som väckt så mycken uppmärksamhet och
derjemte så mycken oro på den förflutna nattens maskerad-bal, var
naturligtvis aflagd; men Collettes toalett, värdig en hertiginnas
kammarjungfru — agat-färgadt siden till klädning, hvit plys-hatt med de
vackraste blommor af alla färger, en dyrbar shawl draperad i form af en
kappa kring hennes smärta gestalt — ådrog sig mer än en kavaljers
nyfikna blick.
Collette var ej blind för det uppseende hon gjorde — och hvilken qvinna
är blind för sådant — men hennes egna blickar irrade dock förnämligast
utöfver Madeleine-platsen, sökande någon och blifvande allt gladare och
mera blixtrande i den mån en ung man, den hon redan på afstånd igenkänt,
närmade sig henne mera springande än gående.
Den unge mannen var ingen annan än hennes kavaljer för hela maskeraden,
Armands kusin, Félix Lambert.
Monsieur Lambert, fadern, var skräddare och en stor skräddare åtminstone
för Lyon, hvaraf följer att hans son, den han skickat till Paris för att
hedra hans namn och hans yrke, måste vara klädd som en grand-seigneur.
Det var således utan minsta ruelse som den fina Collette tog sin
kavaljer under armen, helst denne för öfrigt var en af de vackraste
ynglingar. Hans stora blå ögon, erinrande om hans moderliga ursprung
från norden, kunde icke vara likgiltiga för den svartögda fransyskan.
“Ni var punktlig, gode Félix“, berömde Collette; “klockan har ännu icke
slagit ett.“
“Ack! Jag hade kommit mycket förr“, svarade Félix, tryckande ömt hennes
arm; “men min kusin var ej hemma, när jag kom, och jag måste ju vänta på
honom.“
“Och han hemkom?“
“Ja, Collette.“
“Utan att någon fara händt honom?“
“Han var lika frisk som jag, och snart blef han äfven lika glad som jag,
ty när jag sade honom ...“
“Ah, ni framförde då det ärende ... jag fruktade nästan att ni skulle
glömma det.“
“Jag skulle glömma hvad ni bedt mig om!“
“Hur framförde ni det?“
“Såsom ni bedt mig, naturligtvis ... Armand Cambon skulle i dag klockan
half till två inställa sig i Luxembourgs stora galleri.“
“Och han blef glad, säger ni?“
“Han omfamnade och kysste mig som en galning ... Men hvad är det då för
en lycka som väntar honom i Luxembourg?“
“Det är ej min hemlighet ... det är nog för er, Félix, att det ej är jag
som väntar honom i Luxembourg.“
“Det, är mer än nog, det är lyckligt, ljufva Collette, ty Armand vore
den farligaste rival.“
“Félix!“ hviskade Collette med en smägtande blick på sin kavaljer,
“frågade han er hvar ni varit, sedan ni i natt skildes från honom
utanför operahuset?“
“Nej, söta Collette.“
“Om han frågat, hvad skulle ni ha svarat?“
Félix rodnade, ty vid 20 år rodnar man så lätt.
“Vi älska hvarandra“, yttrade Collette med denna glöd i uttrycket som är
sydländskan och isynnerhet fransyskan så egen, “vi älska hvarandra, och
som kärleken icke blott är menniskans lycka, utan äfven hennes ära, så
behöfva vi icke blygas för denna känsla ... Den kärlek, som har blygseln
till födelsemärke, bär redan inom sig förebudet till trolöshet och
förräderi och dör antingen föraktets sotdöd eller mördas af hämnden ...
Du skall älska mig innerligt och troget Félix, ty gränslös är min kärlek
till dig! ... Men“, tillade hon, efter att sålunda hafva uttalat sitt
begrepp om kärleken, “vi måste in och äta bakelser, innan vi gå vidare.“
Collette följde de förnäma Pariser-damernas föresyn. Deras första
morgonbesök, antingen till fots eller i vagn, gäller vanligen
pastejbagaren, i hvars lysande och välförsedda butiker de ofta stämma
möte med hvarandra och spisa sin “savarin“, n:o 1 bland alla franska
bakelser och följaktligen äfven af hela verldens.
Félix och Collette inträdde i en sådan bod, hvars spegelväggar och
spegeldisk mångdubblade de pyramider af doftande pastejer och bakelser,
som från sina baser af silfver eller kristall höjde sig tätt bredvid
hvarandra.
Skulle det kanske icke vara öfverfyldt med speglar i en salong, der
fruntimmer déjeunera?
Flere ytterst eleganta damer voro redan derinne, somliga sittande vid
små runda marmorbord, andra stående vid disken eller gående af och an på
golfvet, alla ätande savarin och talande politik. Savarin och politik!
Ack, hvad de väl låta förena sig i Frankrike!
“Er man, monsieur le comte, ämnar deltaga i reform-banketten?“ frågade
en.
“Ja, madame, än monsieur le marquis?“
“Äfven han, madame.“
“Men att bevista en bankett, hvari så många af borgareklassen deltaga?“