Sonen af söder och nord. Sednare delen - 18

“Ack, hvad ni är god! ... ni vill då förbinda mig, i fall jag blir
sårad?“
“Ja visst, jag undrar just hvem som skulle göra det bättre er till lags
än jag ... Ni är alltid så fasligt kinkig af er, monsieur Eugène.“
“Det är bara för att öfva ert himmelska tålamod ... Men hvar är
konjaken?“
“Här.“
“O, min gud, hvad den är liten! är det glas för en sådan barrikad?“
“Jag hade icke mera pengar ... jag letade på ert bord och vände ut och
in på alla lådorna, men ingen enda sou, bara fullklåttradt papper, bara
de välsignade verserna.“
“Är det bara det? ... ni sårar min egenkärlek, Marly, utan att kunna
förbinda detta sår.“
“Det är också icke er egenkärlek som jag tänker förbinda, Eugène.“
“Det gör ni rätt i, Marly ... Men antingen ni förbinder mig eller ej, så
blir jag er förbunden så länge jag lefver ... Men dör jag, så tag aldrig
mer en poet till älskare, ty poeter äro de odrägligaste älskare på
jorden.“
“Ja ibland“, medgaf den uppriktiga grisetten.
“Alltid, alltid, goda Marly!“
“Nej, Eugène; ty om så vore, hade jag visst icke nu stått här med kaffe
och konjak för er mun och charpie och bindlar för era blessyrer ... Men
var försigtig under striden och blottställ er icke onödigt; låt mig så
länge som möjligt behålla den odrägligaste älskare på jorden.“
“En kyss, i stället för socker, på konjaken, älskade barn!“
“Här“, svarade den gästfria grisetten och räckte sina fylliga läppar åt
poeten, som tog flere än en sockerbit.
Under tiden samtalade Armand med eleverne af polytekniska skolan rörande
försvaret af de många barrikaderna.
Adjutanter i blus skickades oupphörligen mellan hufvudbarrikaden och
dess smärre syskon.
“Hvad gör ni, monsieur Eugène?“ frågade Armand poeten, hvilken nu tagit
plats på sängkanten med sitt plån i ena handen och en blyertspenna i den
andra.
“Den sista versen, som jag nu ändtligen får tid att skrifva“, svarade
Eugène, utan att se upp från plånet.
“Då måste ni skynda er.“
“Hvarför det då?“
“Hör ni icke trummorna? ... hör ni icke Vincennes-jägarnes horn?“
“Parbleu!“ mumlade poeten, stoppande plånet och pennan hos sig,
hvarefter han drog fram en lång bössa, som han haft gömd under sängen.
Derefter stälde han sängen på kant, med madrassen vänd åt torget.
Den af polytekniska skolans elever, som tycktes hafva befäl på stället,
förde till sin mun en jagtpipa och blåste deruti trenne gälla signaler.
Ögonblickligen fyldes barrikaden af bluser, beväpnade med eldgevär och
andra vapen.
Det stora torget framför barrikaden, hvilket hitintills varit temligen
öde, började nu få ett annat och lifligare utseende.
Både från place de la Victoire och andra ställen framtågade trupper, och
inom fem minuter stod en afdelning fotfolk uppstäldt i slagtordning på
torget.
Det var 69:de linie-regementet, förstärkt med en bataljon jägare från
Vincennes, samt två kompanier municipalgarde.
Dessutom ett dussin stads-sergeanter, anförde af en polis-kommissarie.
Truppstyrkan utgjorde omkring 2,500 man.

Tjugunionde kapitlet.
Omsider den sista versen.
Kommissarien och stads-sergeanterne närmade sig den stora barrikaden.
“Det ser ut som ville man språka med oss“, yttrade Armand till
barrikadens befälhafvare; “behagar ni vara god, monsieur Laborde, och
lyssna till hvad man har att säga, för att kunna svara på våra vägnar?“
“Ja, hvarför icke“, svarade Laborde, “ehuru jag ogerna vexlar ord med
polis-spioner ... God morgon, monsieur!“ tillade han derefter, läggande
sig på knä, för att bättre kunna höra hvad polis-kommissarien skulle
säga; “hvad är det som tillskyndar oss äran af ett så talrikt besök?“
“I konungens och lagens namn“, ropade polis-kommissarien med en röst,
som hördes öfver hela torget, “uppmanar jag eder att ögonblickligen
sträcka vapen och nedtaga barrikaderna!“
“Jaså, ingenting annat“, svarade Laborde, “jag trodde jag att ni kommit
hit för att undersöka om fiskmångelskorna på torget hade skämda varor
... Jag skall säga er att det varit en allmän klagan på makrillen, både
hvad priset och beskaffenheten beträffar, utan att polisen gjort sin
pligt ... Det kommer sig troligtvis deraf att polis-kommissarier och
stads-sergeanter aldrig äta fisk oftare än i fastan, liksom annat
gudfruktigt folk ... Jag har alltid påstått att det myckna köttätandet
skadar polis-betjenterne, ty det gör dem tunga och dumma ... Också ser
man aldrig en förståndig jägare på det sätt uppfostra sina hundar, ehuru
det derför icke är sagdt, att han ger dem fisk ... Emellertid skulle jag
tillstyrka att ...“
“I konungens och lagens namn, uppmanar jag eder att sträcka vapen och
nedtaga barrikaderna!“ upprepade polis-kommissarien, utan att ingå i
något svaromål angående fiskens företräde framför köttet.
“Aha, ni talar om gevär och barrikader“, svarade Laborde; “hvad nu
gevären först angår, så äro de redan sträckta, som ni ser, och så
färdiga som man någonsin kan önska ... det beror bara på att kunna taga
dem, utan att få händerna genomskjutna ... Hvad sedan beträffar
barrikaderna, så förhåller det sig med dem ungefär som med de välsignade
regnskurarne i dag ... de förra lika litet som de sednare stodo i går
afton föreskrifna i polis-prefektens proklamation, men icke desto mindre
hafva de inträffat ... Den enda skilnaden dem emellan är att himmelen
redan regnat i två timmar, då barrikaden ännu är ett moln, som icke
brutit löst ... Men det kan jag säga er, att vid det första skott, som
från torget lossas på stenmolnet, brister det och störtar öfver era
hufvud med droppar större och tyngre än sjelfva rikspäronet i
Tuilerierna.“
“Om inom fem minuter edra vapen icke äro öfverlemnade“, förklarade
polis-kommissarien, seende på sitt fickur, “och de upproriske icke
börjat nedrifva barrikaderna, skall den beväpnade styrkan gifva eld och
låta hvarje upprorsman utan förskoning springa öfver klingan.“
“Mitt felas fem minuter i elfva“, svarade Laborde, likaledes med blicken
på sitt ur; “således när qvarten slår?“
“Stormas barrikaden“, ropade polis-kommissarien.
“Och afslås“, tillade Laborde lugnt; “bon jour, monsieur! ... Akta er
för pussen der! ... Nu klef ni ned er ... hvarför lydde ni icke min
välmenta varning? ... Men så är det, när man nyttjar kläder och skodon,
som staten får betala.“
“Hattarne af för trefärgade fanan!“ ropade flere röster från barrikaden,
under det att flere bössmynningar riktades nedåt på polis-kommissarien
och hans sergeanter.
“Gevär i arm! aktning för parlamentären!“ ropade Armand till sina
vapenbröder.
“Aktning för parlamentären!“ upprepade desse och lydde.
Polis-kommissarien och hans sergeanter fingo således ostörde återvända
till den plats, hvarifrån de kommit.
Midt på torget syntes en öfverste till häst, omgifven af sin stab.
Polis-kommissarien talade lifligt med honom, efter hvad man trodde sig
märka från barrikaden.
“Det är ledsamt att jag icke ser till något artilleri“, sade Laborde
till Armand.
“Förstår jag er rätt?“ frågade denne; “ni är ledsen öfver att man ej har
kanoner att beskjuta oss med?“
“Ja visst ... sju eller åtta grofva kulor äro alltid helsosamma för en
barrikad“, menade eleven af polytekniska skolan, “stenarne blifva
derigenom mera sammanpackade och barrikaden följaktligen fastare.“
“Men den nionde och tionde öppna bresch“, anmärkte Armand.
“Betyder ingenting“, svarade Laborde, “för att hafva någon fördel af
breschen, måste den anfallande truppstyrkan vara dubbelt så stark som
den nu är ... Deremot vore under närvarande förhållanden en bresch oss
till mycken nytta.“
“Hur då?“
“Jo, det är ju klart att med hundra soldater, som stupa i breschen,
stanna äfven hundra musköter qvar, och det är just sådana som vi
behöfva, ty af armar ha vi gudi nog.“
“Men“, anmärkte Eugène, som stod bredvid, “hvad skulle Sainte-Cécile
säga, om man torkade henne i ögonen, innan hon ännu gråtit?“
“Sainte-Cécile?“ upprepade Armand förvånad.
“Sacre-dieu! jag glömde Sainte-Cécile“, svarade Laborde; “men har ingen
fara.“
“Hvem är Sainte-Cécile?“ frågade Armand.
“Det är ett helgon, hvars tårar intet samvete kan bära och som äro så
tunga att till och med en munk skulle skälfva dervid ... Och likväl har
den arma Sainte-Cécile blott ett enda öga.“
Laborde böjde sig öfver barrikaden och visade Armand ett rundt blecklock
på den sidan, som vette åt torget.
Armand förstod nu hvem Sainte-Cécile var och han tycktes glädja sig
öfver att hafva gjort bekantskap med ett helgon, som kunde gråta så
mycket med ett enda öga.
“Men hvad är det?“ frågade Armand, blickande utåt torget, “kommer icke
der en ny parlamentär! ... i dag slår man riktigt på stort ... Denna
gången skickar man oss en löjtnant af linien.“
“Och med en hvit fana“, inföll Laborde; “det är åtminstone militäriskt
och artigt ... Men, au diable, jag känner löjtnanten, jag har valsat med
hans flicka på sista opera-maskeraden och han var på långt när icke så
belåten med min vals som hon ... Han sökte derför gräl och ville slåss
med mig, men jag slåss icke gerna för loretter och dessutom var det
ganska onödigt, ty hvad tjenar väl till att slå den ur fältet, som man
redan slagit ur brädet! ... Emellertid vill jag ej tala med honom ...
Jag kunde komma att dra på munnen, och det vore synd. Derför tala ni med
honom, monsieur Armand ... Ni skall nog ge honom besked, om jag känner
er rätt.“
En ung löjtnant af linien visade sig nu nedanföre barrikaden med sin
hvita fana.
Nu blef det Armands tur att böja sig ned för att samtala med
parlamentären.
“Monsieur, hvad har ni att meddela oss?“ frågade Armand, artigt
blottande sitt hufvud.
“Monsieur“, svarade löjtnanten, förande lika artigt handen till sin
tschakå, “jag kommer på min öfverstes befallning ... Öfversten tror att
man i det längsta bör spara landsmäns blod.“
“Öfversten tror såsom en fransk medborgare och krigare alltid bör tro
... Var öfvertygad, monsieur, att det icke finnes någon bland oss, som
icke delar hans tro i detta fall.“
“Öfversten har blifvit beordrad att på det strängaste förfara med de
upproriske och utan ringaste skonsamhet behandla dem, antingen de göra
motstånd eller ej ... Men han, har befalt mig säga, att derest ni och
edra kamrater öfvergifva barrikaderna och lemna era vapen i hans händer,
lofvar han vid sin ära att icke förfölja någon, utan låta en hvar
afträda med full säkerhet både för lif och frihet ... Längre kan
öfversten icke gå, och han fruktar ändå att hvad han gör blir
misshagligt för dem, som gifvit honom de strängare orderna ... Men han
underkastar sig hellre ansvaret för order-brott, än belastar sitt
samvete med landsmäns blod.“
“Vi förstå uppskatta öfverstens menniskokärlek“, svarade Armand; “också
afhöra vi hans välvilliga förslag med mera nöje än det pockande
maktspråk, som polis-kommissarien nyss förde mot oss ... Men vi kunna
icke öfvergifva våra barrikader och icke lemna våra vapen ... De förra
äro verket af en hel natt genomvakad i oväder och storm ... Hvad de
sednare eller våra vapen angår, så ha vi för deras anskaffande uppoffrat
vår sista skärf, och att lemna dem ifrån oss vore detsamma som att kasta
bort hela vår återstående egendom ... En man med er öfverstes ridderliga
sinne kan icke fordra af oss ett sådant offer.“
“Då återstår ej annat för öfversten än gifva signal till anfall“,
yttrade löjtnanten, “och i sådant fall har han beordrat mig säga, att
han låter slå tre trumhvirflar med korta mellanrum ... Om efter den
sista trumhvirfveln ni och era kamrater ännu befinnas qvar på
barrikaden, börjas på ögonblicket stormningen ... Ni har således ännu
någon tid att betänka er.“
“Vi behöfva ingen betänketid och edra trumhvirflar äro fullkomligt
öfverflödiga ... Blåsen till anfall ju förr dess hellre ... Himmelen
klarnar, väderleken blir tjenlig till strid.“
“Och detta är ert sista ord?“
“Mitt sista.“
“Jag går att lemna öfversten ert svar“, sade löjtnanten och vände sig om
för att gå.
“Men“, sade Armand, liksom ville han tillägga något.
Officeren vände ånyo sitt ansigte mot barrikaden.
“Ni har något mera att säga“, yttrade han, kanske i det hopp att
barrikad-chefen redan ångrade sig.
“Ja, monsieur, och jag skulle säga det, i fall jag vore viss om att ni
framförde mina ord till er öfverste.“
“Jag skall göra det.“
“Ordagrannt?“
“Ordagrannt.“
“Ni bedyrar det vid er heder?“
“Ja, vid min heder.“
“Godt! ... Ni skall då säga er öfverste, att det råder en stor skilnad
emellan de rättigheter och skyldigheter, som å ömse sidor åberopas ...
Öfversten följer divisions-generalens order, men vi följa
konstitutionens föreskrifter; öfversten verkställer militär-lagarnes
bud, men vi försvara de rättigheter, som konstitutionen gifvit, men
godtycket våldfört ... Vidare skall ni säga honom, att de, som befinna
sig uppå och inom barrikaderna, tillhöra den folkklass, åt hvilken man i
åratal lofvat allt, men hållit intet ... När vi någon gång, oförmögne
att längre bära hungerns och eländets qval, begagnat oss af
petitions-rätten, som konstitutionen medgifver, har man öfverkorsat våra
petitioner med bajonetterna ... När vi slutligen lika grundlagsenligt
samlat oss för att välja deputationer, som muntligen skulle framföra
våra bekymmer, har man skingrat oss med chocker och kartescher ... Det
kan således icke vara på öfverstens sida, utan på vår som rättvisan och
himmelen stå ... Man har talat till oss genom vapen, och vi svara med
vapen. Man har nekat oss bröd, och derför ropa vi till dessa stenar:
varden bröd! ... Ludvig Filip har barrikaderna att tacka för sin krona
... Hvad barrikader gifvit, skola barrikader återtaga.“
“Ja, ja!“ skreko hundratals röster från barrikaden.
“Mera har jag icke att säga“, förklarade Armand.
“Bonjour, monsieur!“ helsade löjtnanten och gick.
“Bonjour, monsieur!“ besvarade Armand helsningen, hvarefter han reste
sig upp.
“Låna mig er skuldra, monsieur Armand“, bad Laborde, läggande en liten
tub på vår hjeltes axel och kikande genom den.
“Hvad ser ni efter?“ frågade Armand.
“Jag vill se om jag nyss såg rätt“, svarade Laborde.
“Och hvad såg ni nyss?“
“Jag tyckte att den stackars löjtnanten var något låghalt“, svarade den
kikande.
“Förlåt, monsieur!“ sade Armand, något stött af så mycken lättsinnighet
i ett så alvarsamt ögonblick; “men det vore bättre att ni satte er tub
på de begge fältkanoner, som man i denna stund bröstar af midt på
torget.“
“Fältkanoner sade ni?“ svarade Laborde leende; “det är ordentligt
belägrings-artilleri af den mest vördnadsbjudande kaliber ... O min
gud!“ tillade han i samma andetag, “hur kan en varelse, som är låghalt
och endast har underlöjtnants lön, vänta trohet af loretter!“
I detsamma hördes en stark och uthållande trumhvirfvel från torget. Det
var den första.
“Ledsamt att vi icke hafva en enda trumma att svara med“, anmärkte
Laborde.
“Hade jag haft min sista vers färdig, så skulle vi ha svarat med den“,
förklarade Eugène.
“Sjung då er första“, uppmanade Armand; “le crédo républicain är en
passande replik till trumhvirflar.“
“Nåväl! stämmen upp le crédo républicain!“ ropade Eugène till
vapenbröderne; “eld i sången och skyldradt gevär för republiken!“
Alla bluserne uppreste sig, skyldrade gevären och uppstämde, sedan
första trumhvirfveln väl slutat, med starka lungor le crédo républicain:
“Si vous voulez savoir le fond de ma croyance
En quelques mots bien courts ici je la dirai;
Je vais bien franchement montrer ce que je pense,
Et c’est du fond du cœur que je vous répondrai:“
Andra trumhvirfveln dundrade från torget och afbröt sången.
Eugène, förargad, liksom poeter och kompositörer i allmänhet, när man
afbryter deras sånger, knöt näfven hotande nedåt torget.
“Fortsätten, fortsätten!“ ropade Armand; “le crédo républicain kan ej dö
för blotta trumhvirflar.“
Sången fortfor med fördubblad styrka:
“Je veux que le génie ait le sceptre du monde,
Je veux que le travail, cette mère féconde,
Elève ses enfants pour un meilleur destin!
Je veux de l’équité redresser la balance,
Je veux que l’oppresseur soit réduit au silence.
Voilà pourquoi je suis républicain!“
Tredje trumhvirfveln började dåna och slutade med ett kanonskott, som
besvarades från barrikaden med ropet: “Vive la république!“
“Barrikaden darrade“, sade Armand till Laborde, utan att likväl darra
sjelf.
“Och skred en half tum tillbaka“, tillade Laborde lugnt; “den svåra
kulan befinner sig nu bland stenarne, i vår nedersta omnibus, lik en
Saul bland profeterne.“
Ett nytt kanonskott dånade från torget.
“Der ha vi Saul n:o 2“, yttrade Armand, undersökande låset på sin bössa.
“Barrikaden rörde sig knappast“, svarade Laborde; “Saul n:o 2 gör genast
mindre verkan och Saul n:o 3 ännu mindre ... Ju större skogen är, desto
mindre märker man de stora träden ... Ah, der ha vi den tredje ...
barrikaden rörde sig ej en hårsmån ... Men passen nu på, gossar! gynnad
af krutröken, skall man söka storma barrikaden.“
Barrikad-kämparne lade sig framstupa med gevären framför sig.
“Och Sainte-Cécile?“ frågade Eugène.
“Ligger lugn“, svarade Laborde; “hon ler åt grundskotten, den heliga ...
Men det är tid på att taga bindeln från hennes öga, i fall hon skulle
vilja gråta.“
En af eleverne ryckte bort blecklocket, som vi nyss omnämnde.
Sainte-Cécile’s öga, som derigenom blef klart, liknade mycket mynningen
af en mörsare, liggande midt öfver barrikaden och dold af öfverlagda
stenar.
En annan elev tände en brännare.
I detsamma knallade från torget det fjerde kanonskottet.
Det gick såsom Laborde förutsagt.
En liflig handgevärseld hördes nedifrån barrikaden. Men ännu hade ej ett
enda skott blifvit lossadt från denna.
“Jag hör på stegen och ansatsen att det är municipal-gardet som
stormar“, hviskade Laborde till Armand, hvilken låg bredvid honom; “hör
hur det smattrar ... Så hushåller man med statens förråder ... Gråt,
Sainte-Cécile, gråt öfver municipal-gardets synder!“
Ändtligen lossades första skottet från barrikaden, men ett förfärligt
skott.
Det var också Sainte-Cécile som gret.
“När ett helgon gråter“, sade Laborde, “då tystnar jorden med helig
andakt.“
Laborde sade sannt.
Handgevärselden hade upphört. Allt var tyst.
Endast en trumma från torget hördes slå reträtt. Krutröken började
skingra sig.
Och när den skingrat sig, då kunde både de som stodo på barrikaden och
de som voro uppstälda på torget se en förfärlig syn.
De sågo den också, ehuru med olika ögon, för att ej tala om olika
känslor.
Sainte-Cécile’s drufhagelssvärm hade icke allenast sopat ned största
delen af storm-kolonnen, utan äfven öppnat en bred blodig lucka i
jägare-bataljonen, hviken stod uppstäld bakom den förre.
Också rådde en obeskriflig förvirring bland regeringens trupper.
Man hade väntat sig ett stenregn och deribland på sin höjd en och annan
illa riktad muskötkula; men om ett helgon med ett sådant öga hade ingen
drömt.
Öfverallt döde och sårade, öfverallt, utom på barrikaden!
“Hvad har ni nu för er, Eugène?“ frågade Armand poeten, hvilken vändt om
sängen och kraflade med begge händerna i tagelmadrassen.
“Apollo skall veta att jag aldrig samlat guld och silfver“, svarade
Eugène; “men så är jag så mycket mer begifven på bly ... Se hvilken
mängd kulor som fastnat i tagelmadrassen ... Den, som ville köpa denna
madrass efter vigt, blefve illa lurad ... Några kulor ha plattat sig mot
jernbeslagen i sängbottnen och dem skall Marly få till knappar i mina
pantalonger ...“
“Ah nej“, yttrade Laborde, “gif dem i stället åt Sainte-Cécile, hon
faster dem säkrare, der de böra sitta ... Så der ja ... När man har
något godt, skall man ej behålla det för sig allena, utan genast deraf
meddela åt andra ... Men tyst! ... Nu börjar leken på alla sidor ... nu
slåss man i alla väderstreck ... Allons, enfants de la patrie!“
En liflig handgevärseld hördes från djupet af gatan, som snart fyldes af
krutrök. Det var de smärre barrikaderna som anföllos och försvarades.
“Aha!“ ropade poeten, “nu breder Bellona sina eldröda vingar kring hela
rue Rambuteau ... nu blir det lustigt att lefva och icke heller så
tråkigt att dö! ... Ah, se Marly i fönstret!“ ropade han, springande
dit, “ännu har jag ej lossat ett enda skott till din ära ... men du
skall få se, du skall få se ... Himmel, hvad har du i handen, Marly?“
“En gryta“, svarade Marly småleende.
“En Minerva med gryta, i stället för hjelm!“ ropade Eugène; “så har då
äfven bourgeoisien inträngt genom Olympens legitima kristall-port! ...
hvad vill du med grytan, Minerva?“
“Bjuda soldaterne på frukost“, svarade Marly, lyftande upp grytan med
min af att vilja kasta den ned.
“Gud välsigne dig för din gästfrihet, Marly, ty du tänker nu på alla ...
En kyss på din hand, fast den är sotig.“
Batteriet från torget började åter spela mot hufvudbarrikaden.
“Rädda hundar skälla alltid på afstånd“, mumlade Laborde; “men
Sainte-Cécile skall snart tysta munnen på dem ... Tigen derborta, när
helgonet talar!“ ropade han och affyrade i detsamma med egen hand den
ånyo laddade mörsaren.
Batteriet, beröfvadt sin servis, tystnade; men i dess ställe skrälde nya
handgevärssalvor.
Nya storm-kolonner rusade emot barrikaden, och nu börjades en af dessa
strider, som endast kunna kämpas inom en stor stad.
Kulor nedifrån hveno mot kulor ofvanifrån. Gevärsmynningar, riktade
uppåt mot husen, nedslogos af husgerådssaker som vräktes från fönstren.
Hand-granater, uppkastade af soldaterne mot barrikaden, sprungo bland
stenregnet, som störtade öfver de anfallandes hufvud.
Sainte-Cécile gret för tredje gången och öppnade strömmar af blod. Men
blodfärgade voro redan hennes egna sidor.
“Au diable!“ mumlade Laborde till Armand, som, oupphörligt laddande och
skjutande, ännu låg bredvid den unge befälhafvaren; “au diable! jag har
fått ett granat-skott i venstra handen ... Jag slipper resa till Afrika
för att slåss med Kabylerne ... Farväl med militär-ståndet! jag går in i
en radikal tidning.“
“Räck mig er sårade hand, jag skall förbinda den“, ropade Armand.
“Bevare mig gud från att hindra er i ert arbete!“ svarade Laborde; “ni
skjuter som fyra och kastar sten som sex ... Ännu har jag min högra hand
i behåll ... O! nu tycker jag hvad min vän, den låghalte löjtnanten,
skall få roligt.“
“Men ni förblöder, Laborde!“
“Jag tror icke det, jag har alltid haft godt om blod ... sak samma för
resten, bara det räcker till dess jag gifvit Sainte-Cécile hennes fjerde
portion ... Stån på er, gossar! skjuten sällan, men säkert ... Man måste
hushålla på vår ammunition ... med vårt blod är det en annan sak.“,
“Armand!“ hviskade Eugène, som låg vid vår hjeltes andra sida; “om det
icke för mycket besvarar er, så led mig till fönstret, till Marly, min
stackars Marly.“
“Eugène, hur är det med er?“
“Jag har alltid haft lätt bröst“, svarade Eugène med en suck; “men nu
börjar jag få svårt för att andas ... Saken är den, att jag höjde mig
upp för att känna efter om jag fått mycket bly i min madrass och då fick
jag sjelf en kula i bröstet ... och kulan sitter qvar, fast bröstet ej
är stoppadt med tagel som madrassen.“
Under det att Eugène med matt röst så talade, drog Armand honom med sig
till fönstret.
Marly stod redan derinnanför och emottog i sina armar den sårade poeten.
“Marly lilla“, sade Eugène leende, “om du nu lika väl förmådde läka
hjertan, som du träffar dem med pilarne från dina vackra ögon, så kunde
jag väl ännu några år få gräla på dig för att du gjort papiljotter af
mina verser ... Du var kokett, Marly, du tyckte att svanens hvita
fjädrar klädde dina svarta lockar ... Nu skall du sätta svart fler i
stället, Marly, och du skall ångerfullt läsa hvad som står på
papiljotterna.“
Marly, tyst, men blek, lade med Armands tillhjelp den sårade poeten på
en i rummet befintlig soffa, hvilken varit för bred att komma ut genom
fönstret.
Under det att Armand uppehöll Eugènes hufvud, uppref Marly den sårades
vest och linne, men uppgaf ett jämmerrop, när en stråle af blod sköt upp
ur ett sår midt i bröstet.
“Gråt icke öfver mitt blod, goda Marly!“ sade Eugène, “ty på dess
flyende våg försvinner en spillrad tron, och segrande brister mitt
hjerta ... Armand, Armand!“ tillade han häftigt, i det han reste sig upp
med ryggen mot soffkarmen; “papper, penna! ... skrif, ty nu har jag den!
... Ändtligen har jag den sista versen! skrif, innan det blir för sent!
... skrif! ... jag får läsa korrektur på andra sidan grafven.“
Armand, med tårar i ögonen, fattade poetens plån, hvars ena sida var
färgadt af blod, och han lyssnade till den döende skalden, som under
trummornas hvirflar och handgevärens smattrande sjöng den fjerde och
sista versen:
“Si Dieu, du haut des cieux, touché par nos misères,
Daignait à notre amour donner encore sa loi,
Ce Dieu des opprimés, ce Dieu des prolétaires,
Amis, soyez en surs, il dirait comme moi! ...
Je veux que le génie ait le sceptre du monde,
Je veux que le travail, cette mère féconde,
Elève ses enfants pour un meilleur destin!
Je veux de l’équité redresser la balance,
Je veux que l’oppresseur soit réduit au silence!
Voilà ... pourquoi ... je suis ... je ...“
Skaldens hufvud sjönk. Hans ögon tillslötos.
Dödens hvita, hårda hinna bredde sig öfver hans leende anletsdrag.
Med ett nytt jämmerrop omfattade Marly hans knän och gömde sitt ansigte
vid hans tysta bröst.
Då hördes utifrån en knall, för hvilken murarne tycktes remna.
Det var Sainte-Cécile, som för fjerde gången spridde fasa och död.
“Je suis républicain!“ ropade den döende, slutande på detta sätt sin
sista vers, och en blixt ljungade fram ur hans åter öppnade öga.
Men dessa ord voro de sista, denna blick den sista.
Marly värmde fåfängt med sina tårar ett lik.
Armand gömde den sista versen vid sitt bröst och tryckte en kyss på
folkskaldens kalla läppar.
Derefter tog han ett språng ut genom fönstret och störtade sig i djupet
af den blodiga striden.

Trettionde kapitlet.
Grefve de Vandeul.
Sedan tidigt på morgonen hade porten till hertig de Beaudreuils hotel
varit i liflig rörelse.
Hertigens många vänner, som redan fått kännedom om hans missöde, hade
skyndat till hotellet med hoppet att kunna trösta honom, men återvändt
synbart misströstande om sin förmåga.
Hela Paris skulle hafva känt och deltagit i hans sorg, om icke de
allmänna tilldragelserna helt och hållet slukat alla enskilda händelser,
vare sig af lycka eller olycka.
Den arme hertigen!
Att stå vid en kär frändes bår och på samma gång nödgas begråta en
trolös maka, det var för mycket.
Dock, att en onkel dör, är kanske i sin naturliga ordning, i synnerhet
om onkeln lemnar millioner efter sig.
Men att efter knappa tvänne månaders äktenskap förlora en ung, vacker
och talangfull hustru, det är hårdt, och ännu hårdare, när man
eftersinnar det sätt, hvarpå hon förlorats.
Om hon genom döden afgått, skulle man endast haft Vår Herre att anklaga
och möjligtvis hunnit trösta sig med den omständigheten, att hon dödt
efter onkeln, till följd hvaraf den efterlefvande makens arfsrätt icke
kunde blifva tvist underkastad.
Men att en hustru rymmer med en annan karl, det kastar, jemte förlusten,
äfven en skugga af löje på den öfvergifne mannen, och detta är kanske
lika svårt att fördraga som sjelfva förlusten.
Visserligen skulle man också kunna trösta sig dermed att en hustru, som
låtit bortföra sig, jemväl har till den öfvergifne maken förverkat all
sin i boet medförda egendom.
Men oaktadt många af hertigens vänner förespeglade honom sistberörde