Sonen af söder och nord. Sednare delen - 24

Monsieur Dudeffant och hans hustru.
Monsieur Dudeffant hade sin vinhandel vid rue Notre-Dame-de-Grâce och
bergade sig godt, lik alla vinhandlare, som bo vid sjöar eller floder.
Dudeffant hade en ung och mycket vacker hustru. Men madame Dudeffant,
som alls icke tyckte om vin, tyckte deremot mycket om frukt och helst
den frukt som var förbjuden.
En dag lemnade hon sin beskedlige man ensam bland fastagerna och rymde
till en lustgård, hvars herre var tjenstgörande officer vid Lanciererne.
Mannen rusade efter henne och träffade officeraren.
“Monsieur!“ sade han till denne med tårar i ögonen; “jag kan icke lefva
utan min hustru ... gif mig derför henne tillbaka eller gif mig döden!“
Oaktadt det icke var någon brist på vinhandlare i Paris, så att en dylik
mer eller mindre hade gjort föga till saken, ville likväl den hederlige
officeren icke döda monsieur Dudeffant, utan gaf den stackars
vinhandlaren ordentligt hans hustru tillbaka.
Mannen bad sin hustru att icke göra så mera, och, för bättre verkans
skull, föll han på knä, kyssande hennes begge händer.
Hustrun lofvade bättring och rymde efter åtta dagars förlopp till en
annan lustgård, hvars egare var domare.
Mannen rusade till domaren och sade ungefär detsamma, som han sagt till
officeraren, hvilket i få ord var: “Min hustru eller döden!“
Den rättvise domaren, som fann att döden var för strängt straff för en
man, som söker sin hustru, gaf honom den förrymda åter.
Mannen förde ånyo hem sin skatt, bad, knäföll och gret.
Hustrun lofvade bättring för andra gången, men rymde för den tredje till
en större lustgård, hvars herre och skapare var hertig, men för öfrigt
ingenting annat, såsom fallet merendels är med hertigar.
“Gif mig min hustru eller döda mig!“ ropade den förtviflade mannen till
hertigen.
Monsieur le duc gick en medelväg och svarade nådigt:
“Sök henne i min lustgård.“
Mannen rusade in i lustgården och sökte.
Han klef ned i dammar, han sönderref sig bland engelska granar, men han
fann ej sin hustru.
Han ropade hennes namn. Ekot från en stallbyggnad återgaf honom namnet,
men icke hustrun.
Den stackars mannen återsåg aldrig mera sin kära hälft.
Vinhandlaren sörjde och har nu en olycklig fix idé.
Han tycker, att han är den fulaste karl i verlden, och det ginge väl an
med det, men han tycker på samma gång, att alla qvinnor afsky honom, och
just deruti ligger galenskapen.
Han förbannar sin mun som blifvit stor, ögonen som blifvit för små,
näsan som blifvit för kort och öronen som blifvit för långa.
Han förbannar sina föräldrar, förbannar himmelen, som tillåtit sådana
missproportioner.
* * * * *
“Är han inte djefvulen så olycklig?“ frågade Hvita Björnen.
“Jo visst, stackars karl!“ medgaf markisinnan.
“Jag är säker på att ni gör allt i verlden för att återföra den
olycklige till förståndet.“
“Utan tvifvel,“ medgaf markisinnan, ty man måste medgifva allt hvad en
dåre säger.
“Jag visste nog det, ty ni har ett så godt hjerta,“ påstod Hvita
Björnen.
Det var ej något tvifvel mera: vindragaren hade blifvit galen, liksom
vinhandlaren.
Hvita Björnen framkom nu med sin andra lilla historia om

Monsieur Maugiron och hans oskyldiga viner.
Vid rue Jacob hade monsieur Maugiron sin vinhandel.
Han var en af de rikaste vinhandlare i Paris, emedan han hade flere
kunder än de fleste andra i samma handel.
På sin skylt kallade han sig “successeur de son père“, oaktadt hans far
icke varit annat än vattenbärare.
Men hela verlden trodde att “successeur de son père“ var en stor firma,
och trodde det ända till dess att hela verlden skref “successeur de son
père“ på sin skylt, varierande emellanåt med “de son frère“, “de son
cousin“, “de sa mère“ och så vidare.
Men det var _en_ sak som verlden icke kunde förklara.
Monsieur Maugiron hade, såsom nämndes, de flesta kunder, oaktadt han var
bland dem, som förskrefvo det minsta qvantum vin, och när man en gång
kunde förklara det, så hade Maugiron redan förvärfvat både namn och
förmögenhet.
Som ingen visste att hans far varit vattenbärare, så kunde icke heller
någon ana att det var blott ett starkt påbrå som gjort sonen rik.
Visserligen väckte det misstankar, att man från morgonen till qvällen
kunde dricka vin hos Maugiron, utan att hugnas med det minsta rus;
visserligen drog man på mun, när Maugiron talade om sina lätta,
helsosamma och oskyldiga viner; men att han till den grad dyrkade
Seinens najader, som han verkligen gjorde, det trodde ingen, ehuru man
borde kunna tro allt om vinhandlare.
Seine-floden var med ett ord den outösliga källan både för hans viner
och rikedomar.
Slutligen blef allt klart, utom vattnet i Seinen, som alltid är
grumligt, men hvilket aldrig besvärade Maugiron.
När man någon morgon såg att Seinen stigit öfver sitt vanliga mått, så
sade man: “i natt har Maugiron sofvit“, hvaraf naturligtvis följde, att
när Seinen åter fallit, man också sade: “Maugiron har vakat i natt.“
Allt det der gick man att säga Maugiron sjelf, under det man drack hans
oskyldiga viner, liksom han icke vetat det förut.
Maugiron teg och tog skrattarnes pengar. Men hvad Seinen beträffade, så
talade han aldrig om denna vackra flod.
En god sak talar för sig sjelf, tänkte han med tanken på sina oskyldiga
viner.
Men den som både tog pengar och skrattade, det var Maugirons hustru.
Hon påstod helt öppet, att hon ledt Seine-floden genom minst trettio
generationer, och som hon varit vinförsäljerska i minst trettio år, så
fanns ingen som betviflade hennes uppgift.
Men det var roligt att höra en sådan uppgift och man gick också gerna
till madame Maugiron för att skratta åt hennes infall, samt blef på
detta sätt sjelf en af Seine-flodens oräkneliga kanaler.
Madame Maugiron såg ingenting ut för verlden, men hon var trogen sin
disk, trogen sin man, trogen hans oskyldiga viner.
När monsieur Maugiron hade uträknat att han blott förtjenat hundra
procent på sina viner, så bevisade madame Maugiron, med griffeln på
taflan, att det var hundrafemtio Maugiron var förtjust i sin hustru.
Men just som hon höll på att leda floden genom den trettiförsta
generationen, dog madame Maugiron.
Monsieur Maugiron smälte i tårar på hennes graf, men glömde icke att
pruta på kyrk-räkningen.
Den hushållsaktige Maugiron ville att hans kunder skulle sammanskjuta
till en minnesvård öfver hennes stoft, och hvad skulle det icke ha
blifvit, om trettio generationer slagit sig tillhopa?
Men man svarade honom, pekande på Seinen: “Vänd er till dem, som hafva
broarne och kajerna under sin tillsyn, ty af tacksamhet för
öfversvämningar som uteblifvit, skall säkerligen brostyrelsen i marmor
föreviga madame Maugirons namn.“
Monsieur Maugiron blef förtviflad. Men hvad som tärde honom djupast var,
att han aldrig mera kom upp till talet hundrafemtio. Han kom icke ens
till hundra.
Maugiron, ur stånd att bära en sådan olycka, beslöt att dö, och således
blifva den förste vinhandlare som dött med godo.
Han knöt ihop några förklädsband, hvilka hans hustru i lifstiden
begagnat. Banden, som tillhörde en af de äldre generationerna, kunde
omöjligt bära en vinhandlare, utan brusto vid försöket.
Maugiron ville ej hänga sig för andra gången.
I stället beslöt han att osa ihjäl sig, hvilket länge varit modernt i
Paris och följaktligen äfven modernt på andra orter.
Han hade kunnat få sig ett torrt vedträ för åtta sous, men han köpte sig
ett genomvått, emedan han fick det för fyra.
Han lade vedträet i spiseln, tände några stickor derunder, täppte till
öppningen för röken medelst en gammal kappa, som en af hans kunder glömt
qvar, och lade sig derefter på sängen för att dö.
Han insomnade. Men när han följande morgon vaknade hade han både lifvet
och vedträet qvar.
Det var lika svårt för det förra att slockna, som för det sednare att
brinna.
Han begaf sig derför en natt till Seinens strand.
Att dränka sig kostade minst, och han begrep ej att han icke förr kommit
att tänka på vattnets nytta äfven för annat än viner.
Seinen, som varit hans uppkomst, skulle nu bli hans undergång.
Han hoppade och kom ordentligt ned på fötterna i vattnet.
Men som han olyckligtvis råkat på ett grundare ställe, så kom han icke
längre än till midjan.
Maugiron, som aldrig tillförene sökt dränka sig, trodde att man icke
behöfde komma djupare, utan väntade derför med lugn döden.
Då kände han sig vidröras af en större och hårdare kropp samt urskilde
genom mörkret något som liknade en char och hvilken sänkte sig ned i
vattnet framför honom.
Hvad annat kunde väl Maugiron tro, än att det var Gud sjelf, som
nedsläppt denna char enkom för att upptaga vinhandlaren och sätta honom
vid hans hustrus sida i Abrahams sköt och bland ännu oskyldigare viner.
Maugiron lyfte på det ena benet efter det andra och steg upp i charen,
hvilken strax derefter sakta började höja sig ur vattnet upp i luften.
“Hvad döden i vattnet är ljuf!“ sade han, insupande begärligt den friska
luften, “och hvad man kommer direkte till himmelen!“
Han tillslöt ögonen, för att desto angenämare öfverraskas, när han
öppnade dem i paradiset.
Han förestälde sig dessutom, att salig Marguérite, hans hustru, biträdde
helgonen vid upphalningen.
Det bar allt högre och högre.
Maugiron hade uträknat, att han redan borde vara ett godt stycke öfver
Notre-Dame, när charen med ens stannade.
Han öppnade litet på ena ögat och tyckte att det var väl mörkt för att
vara i ljusens boning; men som han kanske trodde att han ännu blott
befann sig i portgången eller tamburen till den eviga salen, så tillslöt
han fromt sitt öga ånyo.
“Au diable, hvad är det!“ hördes helt nära en hes röst.
Förskräckt slog Maugiron upp begge ögonen.
Skulle det mot all förmodan burit till helvetet?
Nej, hvarken till himmelen eller helvetet, så framt man icke vill anse
Paris för begge delarne.
Maugiron igenkände kajen och stod öga mot öga med en annan “successeur
de son père“, en annan hederlig vinhandlare, hvilken, i likhet med
Maugiron i fordna tider, nattetid hemtade upp Seinens rika najader, för
att viga dem med några fattige fauner från Surenne’s alltför syrliga
vinfält.
Men var hans förvåning stor, så var deras, som upphemtat honom, icke
mindre.
Mycket har man fiskat upp ur Seinens botten, såsom guldskäror från
druidernes tid, romerska legioners kopparsvärd och nittonde århundradets
oskyldiga viner. Men en vinhandlare, en lefvande vinhandlare, en sådan
fisk ur så grumligt vatten, aldrig.
Nog fick Paris den gången roligt. Också strömmade hela Paris till för
att dricka vin hos Maugiron.
Men boden var stängd, ty Maugiron, som förkylt sig på sin himmelsfärd,
låg sjuk, och det bästa tillfället att komma upp till de hundrafemtio
var följaktligen förloradt.
I stället gick Paris till den som fiskat, och denne tog hvad den rätte
och sannskyldige “successeur de son père“ bort hafva.
Maugiron är nu frisk, men om hans äfventyr talar ingen mer. Hans bod är
tom på folk och han irrar bland sina fastager som en skugga.
Hans fixa idé är nu, att han skall dö af törst midt ibland sina
oskyldiga viner.

Fyrtionde kapitlet.
Nytt sätt att göra vinhandlare lycklige.
“Är han icke djefvulen sa olycklig?“ frågade Hvita Björnen, sedan han,
ungefärligen såsom vi upptecknat den, berättat historien om den andre
olycklige vinhandlaren.
“Mycket olycklig“, svarade markisinnan, som lyssnat med en ängels
tålamod.
“Ni kunde sa lätt göra äfven honom lycklig“, menade Hvita Björnen.
“Ni har en god tanke om min förmåga att göra menniskor lyckliga ... jag
skall också göra hvad jag kan.“
“Ja, det är som jag alltid sagt, ni har det förträffligaste hjerta“,
komplimenterade vindragaren.
“Skall då ingen befria mig ifrån denna galning!“ suckade markisinnan för
sig sjelf.
“Tillåter ni mig föreslå ett sätt att göra förtviflade vinhandlare
lycklige?“
“Föreslå, min vän.“
“Om ni, madame, bure monsieur Dudeffants namn, ni som är den skönaste
qvinna i Paris, tror ni icke att den stackars Dudeffant då skulle komma
lös från den fixa idén, att alla qvinnor sky för honom?“
“Det tror jag verkligen“, svarade markisinnan, som icke kunde låta bli
att skratta.
“Och om ni, madame, bure monsieur Maugirons namn, ni som är en af de
förnämsta damer i Paris, tror ni icke, att den stackars Maugiron då
skulle återvinna sin kredit, sina kunder och sitt förra lugna lynne?“
“Jo visst, jag delar fullkomligt er öfvertygelse“, förklarade
markisinnan under verklig munterhet, ty vindragarens galenskap var
onekligen af något komisk beskaffenhet.
“Ni föraktar då icke att bära de begge vinhandlarnes namn?“ fortfor
galningen med sina komiska frågor.
“Förakta sådana namn? hur vore väl det möjligt, helst sedan ni, min
hederlige vän, så mycket förordat dem?“
“Och ni lofvar att bära dem?“
“Ja visst ... Men medgif att två så betydande namn på en gång icke äro
det lättaste att bära ... Jag förstår knappast hur det skall gå till.“
“Ack! det är lättare än ni tror“, försäkrade Hvita Björnen, med en min
så godmodig, att markisinnan nästan kände medlidande med den stackars
dåren.
Det enda, som nu oroade henne, var att han fortfarande höll sin hand på
hennes arm, visserligen icke så hårdt att det plågade henne, men, såsom
man lätt kan begripa, ganska besvärande i alla fall.
Det är icke för sådana händer, som sådana armar tillkommit i verlden.
Hvita Björnen förde sin lediga hand ned i en af de stora fickorna på sin
ofärgade, oblekta lärfts-blus och framtog tvänne små pjeser, med hvar
sitt lilla handtag, och till det yttre hvarandra fullkomligt lika.
“Hvad är det der?“ frågade markisinnan, som nyfiket betraktade de begge
pjeserna.
“Åh“, svarade Hvita Björnen helt vårdslöst, “det är bara tvänne stämplar
af jern, som vinhandlare använda för sina likörkaggar, ty de göra äfven
likörer, de beskedlige vinhandlarne.“
Markisinnan kände dervid sin arm något hårdare omslutas och detta väckte
ånyo hennes oro.
“Det går till på det sättet“, upplyste den erfarne vindragaren, “att man
först värmer stämpeln i elden till dess den blifvit glödhet och sedan
trycker den på botten af den lilla kaggen ... Af de begge stämplar, jag
nu har äran visa er, bär den ena namnet Dudeffant och den andra namnet
Maugiron ... Begge äro, såsom ni äfven ser, af fingers längd och nagels
bredd ... Kanske ni nu förstår, madame, huru det går för sig att på en
gång bära tvänne olycklige vinhandlares namn?“
Markisinnan svarade ej, men hon började förstå.
Hade hon rätt känt den sinnrikaste af hvita björnar, skulle hon visst
icke hafva beskylt honom för galenskap.
Nu fasade hon för hans klokhet.
Hon riktade en förtviflad blick mot dörren och gjorde en förtviflad
ansträngning för att befria sin arm.
Blicken kunde ej hindras, men armen satt qvar i det förfärligaste af
skrufstäd.
“Ni har redan eld i spiseln“, fortfor Hvita Björnen, “liksom ni anat att
ni i dag skulle göra mera än en god gerning ... Det kan icke dröja många
minuter innan de små stämplarne blifvit tillräckligt heta ... Ack! hvad
den stackars Dudeffant skall bli lycklig, när han får veta, att
markisinnan d’Estelle bär hans namn på sin venstra kind! ... och hvad
den stackars Maugiron skall bli glad, när han får höra, att markisinnan
d’Estelle bär hans namn på sin högra! ... Ett namn till venster och ett
höger ... och kanske på köpet en liten lilja i pannan ... Ni blir som en
skylt, vackra markisinna, och boulevarden skall icke framvisa dess
make.“
Markisinnan uppgaf ett nödrop, som bort genomtränga murarne.
Hvita Björnen uppgaf också ett rop, men som bort höras kring hela
faubourg S:t-Germain.
Dörren till boudoiren slogs upp, men icke till markisinnans tröst.
En annan figur, icke olik Hvita Björnens, åtminstone till sättet och
toaletten, beträdde gobelins-mattan.
“Pascal!“ sade Hvita Björnen till den nykomne, “tag nu i ditt knä den
här vackra ungen och håll i henne, medan jag värmer stämplarne ... det
blir annat det än din fräkniga Bathilde.“
Pascal log och spände artigt af sig sin långa sabel, som han stälde vid
dörren, i likhet med herrar militärer, när de bjuda upp till dans.
Derefter emottog han ur Hvita Björnens armar den nästan sanslösa damen,
satte henne på sitt knä och sig sjelf i kåsösen.
Det var en grupp, föreställande Pluto med den bortröfvade Proserpina i
famnen.
Hvita Björnen gick till spiseln, lade de begge stämplarne på eldkolen
med en säkerhet och vana, som röjde att det icke var, första gången han
värmde stämplar för att föreviga vinhandlares namn.
Markisinnan vaknade snart ur sin dvala.
“Hela min förmögenhet och alla mina juveler, om ni räddar mig,“ hviskade
hon till den, i hvars armar hon låg.
Pascal skrattade och kysste, utan att be om lof, markisinnan på mun,
hvilket i hans och säkerligen i mångas tycke var bättre än alla hennes
juveler.
Han hade smak, den fule Pascal.
Men markisinnan — hvem skulle ha trott det! — icke blott besvarade den
fule Pascals kyss, utan följde äfven hans läppar, när dessa, belåtna med
sitt redan rika byte, ville draga sig undan.
Det var nu hon som i sin ordning kysste den orakade Pascal.
Men nöden har ingen lag och markisinnan d’Estelle var en af de rådigaste
qvinnor på sin tid.
“Vid min själs eviga salighet!“ hviskade hon; “min eviga kärlek åt den
som räddar mig!“
Hvila Björnen stökade emellertid framför spiseln.
Han hade fått tag i en liten pust af stramalj och stråperlor, och
pustade på elden, som tacksamt flammade upp dervid.
Men han tyckte, att det äfven pustade bakom honom.
Han vände derför sitt ansigte från spiseln, och upptäckte till sin stora
förvåning en annan eld, men på hvilken Hvita Björnen icke pustat.
Det var Pascals kinder som brunno, och midt i lågorna hvilade
markisinnans lilla hvita hand utan att brännas.
“Hvad vill det der säga?“ brummade Hvita Björnen, släppande sin pust.
“Simon!“ sade Pascal med mycket nedstämd röst, “det är väl ändå något
för grymt.“
“Hå fan!“ mumlade Hvita Björnen, resande sig upp från spiseln.
“En svag, värnlös qvinna,“ yttrade Pascal; “himlen skulle aldrig förlåta
det, Simon.“
“Hå djefvulen!“ sade Hvita Björnen, närmande sig gruppen i kåsösen;
“ödlans gadd har redan hunnit buffelns hjerta ... Hvem skulle ha trott
det, stackars Pascal?“
“Vid Sainte-Géneviève!“ svarade Pascal, “jag stormar hellre ensam en
fästning än jag tillåter en svag qvinna misshandlas på ett sådant sätt
... Hon är redan halfdöd af skrämsel och det kan vara nog med det.“
Den halfdödas hvita glänsande arm smög tacksamt och uppmuntrande omkring
Pascals hals, lik lysmasken kring grenen af en tall.
“Pascal!“ ropade Hvita Björnen, som nu stod invid gruppen, “du är en
stackare, du är ett får ... men för gammal vänskaps skull behandlas du
som en oxe.“
Knappt hade han utsagt det sista ordet, förrän han med högra knytnäfven
gaf sin vän Pascal ett sådant slag öfver hufvudet, att denne, domnande
af, släppte markisinnan.
Det sista starka nödankaret brast.
Markisinnan var förlorad. Kyssen, omarmningen, allt hade varit
förgäfves.
O! I Afrodites trenne dansande gracer! skolen I väl tillåta att den
sista kyssen af eder syster i S:t-Germain fångas upp af en nedrig
ouvrier från folk-qvarterens ruskiga gränder!
Skydden henne, om ej för hennes dygders skull, åtminstone för den
legitima principen!
Hvad? — Tala till gracerna om principer! till gracerna, som utan urval
strö sina blommor öfver slottens koppartak och hyddornas torfbeklädda
åsar!
Arma markisinna!
“Nåd ... nåd!“ stammade hon, omfattande Hvita Björnens knän.
“Tänk på spets-tvätterskan!“ svarade Hvita Björnen.
“Nåd ... nåd ... O min gud, hvad ni förstört mina vackra dyrbara
spetsar!“
“Tänk på Afrikas öknar, men först och sist på den arma Madelone, som
icke fann nåd inför er“, svarade Simon och släpade sitt offer närmare
elden.
“Ha!“ skrek markisinnan med en stråle af hopp i sina slocknande ögon;
“ni handlar rättvist, oförsonliga menniska ... Men en enda bön ... blott
en enda ... Er hand darrar, jag känner det ... ni skulle göra mig mera
illa än ni vill ... ni skulle döda mig och det vill ni ju ej ... ja, ja,
er hand darrar fasligt och jag undrar icke på det, ty det vill mycket
mod till för att behandla en qvinna såsom ni vill behandla mig ... Der
på bordet står ett glas med champagne som jag nyss slog i åt mig sjelf
... töm detta glas, drick champagnen! ... Champagnen skall gifva er mod
och er hand icke mera darra, och ni skall icke blifva grymmare mot mig
än ni tänkte ... drick, drick! champagnen, champagnen!“
Hvita Björnen såg något förundrad på en bönfallande, som bjöd på
champagne.
“Sådana lustiga påhitt!“ ropade han; “jag skulle darra på hand! ...
Hvita Björnen darra! ... Blott en enda gång har han darrat, och det var
när han tryckte till Madelones brustna öga, det enda hon hade qvar, ty
det andra hade ni ... Död och helvete!“ vrålade han fradgande; “jag
skulle kunna brännmärka er från hjessan till fotabjellet och sedan visa
er för Gud och begära belöning för en god gerning ... Till elden, till
de glödgade jernen!“
Så brast äfven det andra ankaret, som, uppriktigt sagdt, icke heller var
rådligt att nappa på.
Men ännu en gång sköt en stråle fram ur den vid spiseln nedböjda
qvinnans öga.
Det var äfven en stråle af beslutsamhet, men dess vilda glans tycktes
trotsa döden.
“_Ni_ darrar icke“, sade markisinnan med ett lugn som kunnat isa hvilken
annan som helst, utom Hvita Björnen; “men _jag_, jag darrar! ... känner
ni icke hur jag darrar?“
Simon betraktade med ny förvåning markisinnan, ty han kunde ej upptäcka
den minsta darrning hos henne.
“Denna min sista bön skall ni icke afslå“, fortfor markisinnan; “låt mig
tömma det fylda glaset, ty jag behöfver det, jag ... låt mig dricka
champagnen och jag skall bli lugnare än ni, grymme man! ... Jag besvär
er vid hennes namn, ni nyss nämnde ... jag besvär er vid Madelones
minne!“
Simon, i stället för svar, släpade henne tillbaka till kåsösen, nära
hvilken det lilla mosaik-bordet stod.
Han tog från bordet den till brädden fylda kristallen, som varit ämnad
åt Denise, och räckte den åt markisinnan.
“Drick“, sade han, “men fort! ... Ni kan möjligtvis behöfva en
styrkdryck ... Men aldrig mer ett ord af Madelones namn på edra läppar,
om ni ej vill hackas i bitar, som man hackar en slingrande orm!“
Markisinnan ordnade först sina rika flätor, hvilka kommit i oordning,
och tog sedan kristallen, som hon förde till sin mun.
Det gifves ögonblick då döden är en vällust emot ett lif brännmärkt
äfven med annat än glödgadt jern, hvilket sednare säkerligen var det
rysligaste i markisinnans ögon.
Hvita Björnen, qvarhållande hennes andra arm, vände hastigt sitt ansigte
mot dörren.
Han hörde ljud af röster och brådskande steg.
Dörren sprang upp, och Armand Cambon hastade in i boudoiren.
Armands första blick föll på markisinnan, som, ännu liggande på knä vid
kåsösen, stält ifrån sig glaset på mattan.
Hans andra blick föll på Pascal, som, lutad mot kåsösens ena karm,
började röra på sig och småningom återvakna från det domnande slaget.
Hans tredje blick stannade på Hvita Björnen, som, förbluffad af sin
förre lärjunges ankomst, ändtligen släppt markisinnans arm.
Vår hjelte sprang fram, kastade sig emellan markisinnan och Hvita
Björnen och knuffade denne, som var oförberedd derpå, baklänges mot den
spisel, der hans jern glödgades.
“Jag fick veta att ni smugit er hit, Simon!“ ropade Armand, “och
lyckligtvis kommer jag ej för sent ... Hvad är det för bragd ni rufvar
på? ... hvad vill ni här?“
“Jag vill bara brännmärka markisinnan d’Estelle“, svarade Simon
trotsigt, “och jag har redan jernen i elden,“ tillade han, i det han
drog fram en af stämplarne och visade Armand det röda jernet; “men hvad
jag vill skall jag verkställa ... Ur vägen pojke! du ställer dig alltid
i vägen för mig och det blir aldrig bra för dig på längden.“
“Olycklige! ni vill brännmärka folkets seger!“ ropade Armand; “ty man
skall _icke_ säga, att det är vindragaren Simon, som utkräft hämnd af
markisinnan d’Estelle för ett af henne föröfvadt brott, utan man skall
säga, att franska folket, missbrukande sin seger, rånat och mördat de
förnäma och rika i S:t-Germain ... Derför bort härifrån, Simon, eller
hugger jag ned er! ... bort, säger jag! ... Tillbaka eller dö!“
Dervid blottade han sin sabel.
Utan att svara, drog Simon _sin_, och för andra gången korsades
mästarens och lärjungens klingor.
Den rika, men trånga boudoiren var icke tjenlig tummelplats för sådana
armar och vapen. Den var ämnad till tempel åt Venus och Cupido, men icke
åt Bellona och Mars.
En kristall-krona och en väggspegel lågo redan i skärfvor på den dyrbara
mattan.
Simon kämpade mot den, som stält sig mellan honom och hans länge
förberedda hämnd.
Armand stridde mindre för en qvinna, som han måste afsky, än för det
allmännas sak, som han ansåg fläckad genom våld mot enskild person.
Ögon och klingor gnistrade.
Men det var af ödet bestämdt, att Armands och Simons andra strid icke
skulle blifva deras sista.
“För sent! för sent! jag dör!“ ljöd genom sabelhuggen en stämma så
ihåligt hemskt, att de begge kämparne ovilkorligen och på samma gång
sänkte sina vapen.
Armand vände sig om och såg markisinnan signa ned mot golfvet med blå
läppar och vanstälda anletsdrag.
Han skyndade till hennes hjelp och lade henne på kåsösen, hvilken Pascal
lemnat, ett föga redigt vitne till hvad som hände i denna olyckliga
boudoir.
Hvita Björnen hade äfven sprungit fram till kåsösen och blickade med en
viss förvåning på sitt offers krampaktiga rörelser.
“Ja ... för sent ... giftet ... giftet ... o hvad qval!“ qved
markisinnan, vridande sig på sin bädd.
“Olyckliga! hvem har förgiftat er?“ frågade Armand, lutande sig öfver
henne.
“Jag ... jag“, stammade den döende; “hämnande Gud! det var då åt mig
sjelf, som jag ... tillredde ... oh!“
“Ah, det var gift i detta glas hon bjöd mig!“ ropade Simon med en
ursinnig blick på kristallen, som endast var tömd till hälften.
Hon hade icke hunnit dricka mer än hälften, när räddningen kom; men
hälften var tillräckligt.
“Den lefvande gladan!“ mumlade Simon.
“Tyst, Simon!“ sade Armand; “en högre makt rycker henne från er låga
hämnd.“
“Förbarmande! nåd!“ ropade den döende, förande Armands hand till sina
kalla läppar! “evige Gud! heliga Maria! nåd! nåd!“
Armand erinrade sig att han vid sitt bröst hade ett litet krucifix.
Han framtog detta och höll det nära intill markisinnans ögon.
Det föreföll honom som om frälsarens gyllene bild lånade något af sin
klarhet åt den döendes anletsdrag.
Häftigt ryckte markisinnan till sig krucifixet och tryckte det jemte
Armands hand till sitt bröst.
Markisinnan d’Estelle hade, efter hvad vi känna, velat förgöra både
Armand Cambon och hertiginnan de Beaudreuil, och likväl var det den
förres hand och den sednares gåfva, som förmildrade hennes sista
stunder.

Fyrtioförsta kapitlet.
Tuilerierna.
Le Palais de Tuileries är grundlagdt af drottning Catharina af Medici.
Dock blef det i sitt nuvarande skick först fullbordadt i början af
Ludvig XIV:s regering.
På samma tomt stodo förut några tegelugnar (tuileries), hvilka inköptes
och nedrefvos, för att lemna rum åt ett palats för konungar.
Deraf det anspråkslösa namnet som, märkvärdigt nog, bibehållit sig genom
så stora och mäktiga dynastier.