Sonen af söder och nord. Sednare delen - 09

Vid rue de l’Ancienne-Comédie inom quartier de l’Ecole de Médecine har
man Café Procope, kanske det märkvärdigaste af alla kaféer i Paris både
i litterärt och politiskt hänseende, för att icke tala om de materiella
förfriskningarna, mot hvilka för öfrigt ingenting är att anmärka.
Der tillbragte flere af det adertonde århundradets snillen och tänkare
större delen af sina aftnar, en Voltaire, en Rousseau, en Molière m. fl.
Der samlade sig med Piron till ordförande de författare, som vore
grundpelarne för Théatre Français, bestämmande ödet för arbeten, som
skulle gifvas, och föga vördnadsfullt nagelfarande publikens omdöme
öfver dem, som redan varit gifna.
Der blef S:t-Foix utmanad på duell för det han — men det äfventyret
förtjenar en särskilt beskrifning.
S:t-Foix inkommer en middag på Café Procope för att der dricka sitt
chokolad och vänta sina vänner.
Just i begrepp att föra till sina läppar sin älsklingsdryck, ställer han
hastigt koppen ifrån sig och slungar en harmsen blick på en person, som
sitter vid bordet närmast hans.
Denne person, hvilken är honom obekant, har framför sig tre koppar, af
hvilka de tvänne mindre innehålla, den ena thévatten och den andra
chokolad. Den tredje, något större, är deremot tom.
Den obekante tömmer de begge smärre kopparne i den större och fattar
derefter ett alnslångt, men mycket smalt bröd, kändt i Paris under
namnet “la flûte“, samt börjar doppa och äta med bästa appetit.
Thé och chokolad sammanblandade!
S:t-Foix kan icke styra sig längre.
Med en röst darrande af vrede ropar han till den obekante: “Monsieur!
det var en sakramenskadt dålig diner!“
Den obekante, lika nitälskande för sammanblandningen som S:t-Foix för
enheten, reser sig upp från sin plats, närmar sig S:t-Foix och begär
upprättelse.
S:t-Foix och den obekante åtföljas till Boulogne-skogen, der de slåss på
värja.
S:t-Foix blir blesserad och hans motståndare uttrycker sin ledsnad öfver
denna olycka.
“Det gör ingenting“, ropar S:t-Foix, “bara ni erkänner att det var en
sakramenskadt dålig diner.“
Café Procope besöktes ofta af Camille Desmoulins, en af den första
revolutionens snillrikaste och ädlaste frihetskämpar.
En förmiddag sitter han derinne, blickande otåligt mot dörren, men med
ansigtet strålande af öfverjordisk lycka.
Tvänne personer inträda, och med ett utrop af förtjusning hastar Camille
emot dem.
De två äro S:t-Just och Robespierre, hans ungdomsvänner.
“Låtom oss skynda, skynda!“ ropar han fattande deras händer och
tryckande dem till sitt bröst.
Derefter skyndade de ut. Hvart?
Camille skulle den dagen gifta sig med Anne-Philippine-Louise Duplessis
Laridon, på sin tid den skönaste, talangfullaste och rikaste flicka i
Paris.
Hon hade sett Camille, lyssnat till hans röst, när han uppmanade till
strid för frihet och fosterland, och hon älskade honom.
Men den blyge Camille, vältalig inför ett helt folk, var stum inför
henne.
“Camille!“ sade hon derför en dag till honom, “jag tycker mycket om er
när ni tiger, men ännu mera när ni talar.“
Camille började tala, och det var för att i evighet få fortsätta
dialogen som han hade så brådtom att följa S:t-Just och Robespierre.
Ungdomsvännerna förde honom till altaret, att förenas med
Anne-Philippine-Louise Duplessis Laridon.
Någon tid derefter förde honom samma ungdomsvänner till la place de la
Révolution, att förenas med guillotinen.
I det inre rummet af Café Procope brukade Bonaparte dricka thé och läsa
tidningarne på den tiden han till sin stora bedröfvelse icke hade annat
att göra.
Garçonerna på stället kunde svära på att de aldrig sett honom le eller
hört honom tala.
De trodde honom vara född med ett ansigte af gul marmor.
En dag år 1795 inkommer en äldre herre med befallande blick, men för
öfrigt ganska lefnadslustigt och välmående ansigte. Det är Barras.
Barras närmar sig mannen med marmor-ansigtet och hviskar några ord i
dennes öra.
Marmorn ljusnar, börjar le, börjar tala.
Men så hade också Bonaparte af Barras fått tvänne gåfvor på en gång:
Josefina och befälet öfver Italienska arméen, en vinge af sällheten och
en af segern.
Men när han afklippte den förre och ville flyga endast med den sednare,
sjönk han i verldshafvets vågor.
Café Procope är, liksom alla kaféer i Paris, prydd med speglar öfverallt
och försedd med marmorbord, allt i modernaste stil.
Det enda, som röjer dess ålder, är den låga, men vackert skulpterade
dörrposten emellan de begge rummen. Man ser med vördnad på denna låga
dörrpost, för hvilken så många stora män böjt sina hufvud.
Man betraktar med andakt dessa väggar, som, ehuru flere gånger
ompanelade och ommålade, likväl tyckas hafva en hel mängd underbara
saker att omtala.
Oss har det förefallit som om vi derinne sett odödligheten och
förgängligheten spelande domino och med timglaset midt emellan sig.
Apropos domino, så är detta ett mycket allmänt spel på kaféerna i Paris
såväl för herrar som damer.
Det spelas med samma ifver som vi så många gånger beundrat hos gubbarna
på den gamla barnhuskällaren i Stockholm.
Men, i stället för “sexan“, en okänd storhet i Paris, spelar man om ett
glas sockervatten, en kopp kaffe och allra högst om ett glas punch à la
Romaine, bestående af för mycket vatten, för litet romm och med en
citronskifva uti.
De redlige svenskar skulle ej länge trifvas på ett sådant ställe.
Men fransmannen och fransyskan, dessutom mera fallne för det offentliga
än enskilta lifvet, trifvas der hela eftermiddagen, emedan man der kan
läsa alla tidningar, tala om alla möjliga saker och behöfver under tiden
hvarken elda eller bränna ljus hemma, hvilka fördelar också gå in i
beräkningen.
De aflägsna sig först sent på natten, tagande med sig sitt glada lynne
jemte de öfverblifna sockerbitarna, som äro goda att ha i Caféaulait
följande morgon.
Förmiddagarne deremot är det något glesare på kaféerna, om ej vid
utomordentliga tillfällen, såsom fallet var den 21 Februari. Då var det
så mycket folk inne på Café Procope, att man måste armbåga sig fram
genom de begge rummen.
Garçon’erna, som passade upp, gjorde verkligen skäl för de sous-stycken
de erhöllo i drickspengar. Drickspengar äro, såsom läsaren kanske redan
vet, vanliga utomlands, antingen konsumenten intagit litet eller mycket.
De utgöra också garçon’ens enda lön, men denna är icke desto mindre på
flere ställen så stor, att hugade spekulanter betala ända till flere
tusen francs för blotta rättigheten att passa upp och servera.
Samtalet på Café Procope ifrågavarande dag rörde naturligtvis
reform-banketten.
“Afgjordt således att reform-banketten är inställd?“
“Ja.“
“När afgjordes det?“
“I dag på morgonen. Odilon Barrot tvekade i det längsta, ty man rådslog
länge och väl.“
“Rådslog? det förstås. Man har rådslagit i sjutton år alla de gånger som
man bort handla.“
“Slutligen tog Thiers till ordet.“
“Ah, Thiers tumme liten! ... Nämn oss någon, som pratat mer och gjort
mindre än han.“
“Än fästningsverken då? ... har icke Thiers gjort befästningarna kring
Paris?“
“Och vändt kanonmynningarna mot staden för att ständigt kunna ha sitt
verk för ögonen?“
“Och lagt sig till glasögon, för att få det ännu närmare?“
“Nå, hvad sade Thiers?“
“Han idislade alla hotelserna i ministèrens proklamation, uppställde i
full parad de sjuttio tusen soldater, som ministèren låtit kalla till
Paris, förespeglade högar af menniskolik, mot hvilka Notre-Dames torn
vore ett intet, och lyckades slutligen på detta sätt fastnagla alla de
fötter, som skulle gå i spetsen för folket.“
“De herrarne! de hafva offrat den lagliga rätten åt fruktan för striden,
i stället för att beväpnade med den förre trotsa den sednare.“
“Veten I hvad marskalsk Bugeaud, rådfrågad af konungen, har svarat?“
“Nej. Hvad har han svarat?“
“Gif mig befäl öfver trupperna, ers majestät, och jag åtager mig att
låta parisarne ända till fästet sluka den sabel, som jag invigt vid
Isly.“
“Sacre-dieu!“
“Au diable!“
“Marskalk Bugeaud glömde likväl en sak.“
“Hvad?“
“Att den, som slukar sabeln, slukar äfven handen.“
“Ja, ja!“
“Den som biter i afrikaner värmer sig, den som biter i fransmän bränner
sig.“
“Sannt!“
“Undrar just hvem som egentligen skall försvara Juli-dynastien, om det
gäller?“
“Republikanerne kanske?“
“Ha, ha!“
“Legitimisterne?“
“Ha, ha, ha!“
“De sednare hata Ludvig Filip för usurpationens skull lika mycket som de
förre för tronens.“
“Än köpmännen då?“
“Köpmannen, hans eget kött och blod?“
“Hata honom för utsigten af det krig med England, som han öppnat genom
sin sons giftermål med en spansk prinsessa, för att ej tala om
penningebristen och stagnationen i alla affärer.“
“Men armén?“
“Denna armé, kommenderad af hans egna söner?“
“När upphörde franska soldaten att vara fransk medborgare?“
“Aldrig. Lefve linien!“
“Och hvad betyder dessutom armén, om Paris vill?“
“Och Paris vill.“
“Ja, ja, Paris vill!“
“Men Odilon Barrot och Thiers vilja icke.“,
“Jo, de vilja.“
“Hvad?“
“Blifva ministrar.“
“Ha, ha!“
“Det blir lås för deras mun, men icke för Frankrikes.“
“Emellertid söka de smeta Frankrike om munnen med en anklagelse-akt emot
ministrarne.“
“Jaså, en anklagelse-akt?“
“Som redan är uppsatt och undertecknad af sextio deputerade.“
“Hur låter den?“
“Ministrarne anklagas: 1:o) att hafva åt utlänningen förrådt Frankrikes
ära och intressen; 2:o) att hafva förfalskat konstitutionens principer
och våldfört frihetens garantier; 3:o) att hafva genom en systematisk
bestickning sökt qväfva uttrycket af den allmänna opinionen; 4:o) att
hafva i ministrarnes intresse sålt statens embeten och alla maktens
privilegier; 5:o) att hafva ruinerat rikets financer; 6:o) att hafva
beröfvat nationen den rätt, som, oskiljaktig från hvarje fri
konstitution, varit henne tillförsäkrad genom kartan; 7:o) att hafva
genom öppen kontra-revolution satt på spel hela vinsten af våra tvänne
revolutioner samt försänkt landet i den djupaste förvirring.“
“Mustiga ord.“
“Men bara ord.“
“Majoriteten i kammaren skall skratta åt dem.“
“Ministèren skratta åt dem.“
“Konungen skratta åt dem.“
“Det blir muntert på höjden.“
“Bedröfligt på djupet.“
“Reaktionen segrar ... med friheten är det förbi!“
“Messieurs! skåden åt öster!“ yttrade en ung man, som hitintills icke
blandat sig i samtalet.
“Hvad för slag?“
“Hvarför skola vi skåda åt öster?“
“Ser ni icke molnet der?“
“Molnet? ... Ni yrar, monsieur.“
“Ser ni icke ett ansigte i molnet?“
“Han är tokig.“
“Känner ni icke anletsdragen?“
“Hvilka anletsdrag?“
“Samma anletsdrag som Napoleon redan såg på S:t Helena och dem han
tecknade upp för oss.“
“Ni talar gåtor.“
“Jag talar tydligt ... Men att I icke sen ... att fransmän icke se!“
“Vi förstå er icke.“
“Nej, icke ett enda ord, monsieur!“
“O min Gud! känner ni då icke igen steppernas beherskare! hafven I då
glömt kossackens anletsdrag! hören I ej knutpiskans smällar!“
“Aha!“
“Ja, ja, nu förstå vi.“
“Molnet närmar sig våra gränser ... ansigtet blir tydligare ... hvardera
ögonpupillen är en bomb, rullande i mörsaren, hvarje ögonhår en pik från
Dons strand ... Innan bomben springer och piken kastas, en garde,
messieurs! låten vinden spela i vecken af den trefärgade fanan! en
avant, citoyens!“
“Que la République française
Entraine encor ses bataillons,
Au refrain de la Marseillaise
A travers de rouges sillons.
Que la victoire de son aile
Touche nos fronts et cette fois
La République universelle
Aura balayé tous les rois.“
“Bravo, monsieur Eugène! bravo!“ afbröt åhörarne.
“Men fortfar, fortfar!“ ropade några.
“Fortfar!“ instämde alla. Eugène fortfor:
“Aux armes! aux armes!
Qu’on mette au bout de nos fusils
Les oppresseurs de ...“
Eugène afbröt sig sjelf, ropande till en annan ung man, som, nyss
inkommen, banade sig väg fram till skalden, der han stod midt på golfvet
omgifven af sina beundrare.
“Ni kommer som en frihetens genius ... Jag läser en strålande nyhet i
ert ansigte ... Blå äro era ögon, röda era kinder, hvit er panna ni är
den trefärgade fanan lifs lefvande, Armand Cambon!“
“Verkligen har jag också en vigtig nyhet att meddela“, svarade denne,
hemtande andan.
“Berätta då, säg, säg!“ ropade alla.
“Det är bekant att Odilon Barrot inställt banketten“, yttrade vår
hjelte.
“Ja, ja.“
“Men Lamartine har ...“
“Lamartine? ... hvad är det om Lamartine?“ skriade församlingen.
“Lamartine har sagt ...“
“Hvad? hvad?“
“Följande ord: “Må place de la Concorde blifva öde, må alla deputerade
undandraga sig sin pligt, men jag skall gå till banketten, gå ensam utan
annan följeslagare än min skugga“.
Ett allmänt jubel följde på dessa ord.
“Han skall ej gå ensam“, ropade en.
“Nej, nej! alla skola följa honom“, ropade de öfrige.
“Paris skall följa honom med fötter och armar!“
“Frankrike med sitt bifall och sina välönskningar!“
“Frihetens gudinna med sin lager.“
“Fortsätt, Eugène! Sjung! vi skola sjunga alla!“
“Aux armes! aux armes!
Qu’on mette au bout de nos fusils
Les oppresseurs de tous pays,
Les poitrines de Radetzkis!
Les peuples sont pour nous de frères,
Et les tyrans des ennemis.“

Trettonde kapitlet.
Invaliden.
Ungefär en timma efter uppträdet på Café Procope stannade en äldre och
en yngre man på place du Panthéon.
Den äldre gick på tvänne träben och höll den yngre under armen.
Panthéon, som, efter hvad vi höra, gifvit sitt namn åt platsen, är
otvifvelaktigt den ståtligaste bland alla moderna byggnader i Paris.
Planen är ett grekiskt kors bildande fyra skepp, som alla förlora sig i
centern eller den höga majestätiska dômen. Grundlagdt och uppbygdt under
Ludvig XV:s tid af den berömde arkitekten Soufflot samt då ämnadt till
kyrka, omändrades det efter Mirabeaus död af den icke mindre berömde
byggmästaren Quatremière till en begrafningsplats för dem, som genom
talanger, dygder och fosterländska värf gjort sig förtjenta af
Frankrikes tacksamhet.
Också bär frisen följande inskrift:
“Aux grands hommes la patrie reconnaissante.“
Denna inskript af Pastoret, borttagen efter restaurationen, återställdes
efter Juli-revolutionen.
Pantheons torn är det högsta i Paris, och beundraren af sköna
vidsträckta utsigter underlåter icke gerna att uppstiga deruti, när
himlen hvälfver sig klar öfver den stora minnesrika staden.
Men den som med beundran vill dröja vid stora mäns grafvar, nedstiger i
Pantheons källarhvalf och stannar företrädesvis vid de sarkofager,
hvaruti Voltaire och Rousseau hvila och hvilka der uppstäldes af folket
under första revolutionen.
Bourbonerne, lika litet vördande män med lager som demagogerne män med
krona, vältrade de begge sarkofagerna från deras platser och innestängde
dem i en mörk fuktig håla, hvars ingång tillmurades.
Men samma revolution, som återgaf inskriften, framdrog äfven de gömda,
men icke glömda sarkofagerna och återstälde dem der de förut stått.
Man vore färdig att med Michelet säga: “Christendomen är nåden, men
revolutionen rättvisan.“
Den som innesluter Rousseaus jordiska qvarlefvor, har några enkla
prydnader, men som likväl erinra något om den store dödes seder och
karakter: hyddan, under hvars låga tak han tänkte och skref; handen med
facklan, som sträcker sig ut genom den halföppnade dörren för att
upplysa kommande åldrar; och inskriften derunder:
“Ici repose l’homme de la nature et de la vérité.“
Under Pantheon hvilar äfven stoftet af marskalken Lannes samt af många
andre krigare från kejsartiden.
Bland de många urnorna med hvar sitt brustna hjeltehjerta upptäcker man
en, som till sitt yttre är vida anspråkslösare än alla andra.
Men det hjerta, som deruti förvaras, bidrog också icke till verldens
förstöring, liksom grannarne deromkring. Det tillhörde geometern
Lagrange, en af vetenskapens, men icke krigets, heroer.
Pantheon, till hvars närmare beskrifning vi vid ett annat tillfälle
skola återkomma, saknar många grafvar, som borde finnas der. Ett
pantheon i Frankrike kan icke hafva för många underjordiska våningar
eller brist på gäster derunder.
De begge män, som vi nu infört på place du Panthéon och der stannat,
voro Armand Cambon och hans fader, invaliden på Bicêtre.
“Ni tror då, min far, att rätta ögonblicket är inne?“ frågade sonen.
“Ja“, svarade fadern.
“Men om det slutar på samma sätt som 1832, 1833 och 1835?“
“Då var det blott emöter, blott rörelser af ett eller två partier, men
icke af hela folket ... När ett parti höjer upprorsfanan, då är det
blott emöt, men när ett helt folk reser sig, då är det revolution ...
Säg mig en enda emöt som lyckats och en enda revolution som misslyckats
... I fjortonde seklet gjorde “la Jacquerie“ uppror och besegrades; i
femtonde “les Cubochiens“ och besegrades; i sextonde “la Ligue“ och
besegrades; i sjuttonde “la Fronde“ och besegrades, och hvarför? jo, ty
de voro alla blott partistrider utan rot i nationen, voro blott emöter
... Men i adertonde seklet reste sig folket och segrade; i detta sekel
reste det sig ånyo och segrade; i dag reser det sig för tredje gången
och segrar ... Den tredje blir revolution liksom de förre voro det ...
Det står icke i mensklig makt att hindra den.“
“Men Ludvig Filip har till stöd medelklasserna, de förskräcktes stora
parti, sina söners talang och med, en här af 500,000 man och Paris’
fästningsverk“, yttrade Armand.
“Ludvig XVI hade för sig åtta seklers häfd“, svarade fadern, “hade, utom
sitt garde, sina musketörer och sina schweizar-bataljoner, alla Europas
härar, som vältrade sina massor mot våra gränser; men han föll ... Carl
X hade för sig en mäktig aristokrati, en ofantlig civillista, ett maison
rouge, ett kungligt garde och en armé; men han föll ... Djupare än
klippan i hafvet står demokratien i Frankrike ... Hafvets vågor äro
starka, men mot klippan bryta de sin makt ... Sjelfve Napoleon, som hade
för sig snillet, äran och en här af nationer, föll mindre för det
koaliserade Europa än för sitt eget land, hvars tribun han förstummat,
hvars frihet han undertryckt.“
“Det var således icke obetänksamt af mig att i dag ingå på Alberts
förslag?“
“Hvilket?“
“Att i natt sammankalla mina vänner för att utdela vapen och sedan
förena oss med de öfrige sektionerna, som redan äro stridsfärdiga.“
“Och du har utan vilkor antagit detta förslag?“
“Nej, jag har icke glömt era råd, min far: jag har förbehållit mig fria
händer och att sjelf få handla efter omständigheterna.“
“Godt ... Jag fruktar mera för Bergets ledamöter än för Ludvig Filips
municipalgarde ... det sednare är snart bekämpadt ... Juli-dynastien är
ett murket, ihåligt träd och jag tycker mig redan höra knakningarna i
dess stam ... det vore fåfängt att stötta under den ... Det skall derför
ej behöfvas många hugg vid roten för att fälla den ... Men när segern är
vunnen, då skall du förena dig med dem, som söka skydda den nya
friheten, skydda henne icke blott mot andra, utan äfven mot henne sjelf
... du skall bidraga till grundandet af en ädel republik.“
“Ni är då äfven öfvertygad om, min far, att det skall blifva republik?“
“Ja ... Utom det att denna styrelseform är den förnuftigaste, så är den
jemväl den nödvändigaste, isynnerhet för en sådan nation som vår med
dess rörlighet, ombytlighet och oro ... När monarkien drager omkring
friheten en ring af jern, inom hvilken hon ej kan röra sig utan
våldsamma brytningar, knyter republiken kring henne en mjuk gördel, som
just till följd af sin smidighet och tänjbarhet icke trycker och retar
till våld ... Det folk, som vet att det efter en viss bestämd tid på
laglig väg kan erhålla en ny styrelse, behöfver ej äfventyra
revolutionernas faror för att blifva qvitt den gamla.“
“Det är sannt, min far.“
“Återstår således att akta oss för våra vänner, sedan vi väl besegrat
våra fiender ... Jag har varnat dig för monsieur Albert och dem, hvilkas
ärenden han går ... Den som vill det omöjliga, qväfver redan i födseln
det möjliga, den som vill allt, vill intet ... Jag blir förargad, när
jag läser ett anförande af Berryer eller Montalembert; men jag bäfvar,
när jag läser något af Ledru Rollin eller Proudhon ... Att vända upp och
ned på ett samhälle, det vore ett dåraktigt försök och som endast kan
medföra olycka både för den som vänder och det som vändes ... Det är
således icke _deras_ republik som Frankrike kan önska sig.“
“Och den republik _Frankrike_ önskar sig?“
“Är en styrelse på folkväldets fasta grund, en frihet utan inkräktningar
och våld, en jemnlikhet, men som icke qväfver hvar och ens naturliga
tillväxt och företräde, ett broderskap af fria män och ej af munkar i
ett kloster ... En sådan styrelse skall akta egendomen, som icke är
annat än det fullbordade arbetet, och akta arbetet, som icke är annat än
den blifvande egendomen ... Den skall äfven skydda arfsrätten, som icke
är annat än faderns hand framsträckt åt barnen genom grafvens dörr ...
Den skall bygga makten på samma grund som friheten, det vill säga på
rätten ... Den skall lägga styrkan under förståndet, upplösa emöten och
kriget, göra ordningen till medborgarnes lag och freden till
nationernas.“
“Ja“, fortfor invaliden med ögon lågande af ingifvelsens heliga eld,
“den skall, utan att likväl lemna jorden, utan att aflägsna sig från
möjligheten och sanningen, verkliggöra alla de vises drömmar om det
menskliga samhället ... Den skall lefva och stråla, förstora Frankrike
och eröfra verlden; den skall, med ett ord, blifva det majestätiska
återskenet af Guds ansigte, leende från sin himmel!“
“Oh! skall jag få upplefva denna dag!“ ropade invaliden, lutande sig mot
sonen, men med blicken på Pantheons kupol, som i detsamma belystes af
aftonsolen, “skall jag bevitna den stund, när detta stolta tempel öppnar
sina portar, för att i sitt tacksamma sköte emottaga stoftet af den man,
som skapat detta samhälle jag drömt om! ... Nej, icke detta tempel! ...
Hela verlden skall blifva hans pantheon, jorden hans graf och himmelen
dômen deröfver!“
Invalidens röst förstummades, hans hufvud sjönk ned mot bröstet och hans
knän böjde sig. Inspirationen var värdig Juli-hjelten, men för stark för
de femtio på träben stapplande åren.
Sonen flätade sina armar om faderns lif, tryckte på hans bleka panna en
kyss och lemnade i spåret deraf många varma tacksamma tårar.

Fjortonde kapitlet.
Ryktena.
Hertiginnan de Beaudreuil gick af och an i sitt kabinett, djupt
svartklädd. Den svarta drägten gjorde hennes ansigte ännu blekare, och
den matta rodnaden kring ögonen röjde att hon nyss gråtit.
Den sorgdrägt, som qvinnorna i Frankrike bära, skiljer sig från den i
Sverige derigenom att den icke har hvita plöröser eller hvit veckad
krage, utan är helt och hållet svart.
Collette, hertiginnans kammarjungfru och likaledes i svart toalett, stod
invid dörren till ett inre rum, bärande öfver sin arm en svart
sammetsmantilj, hvilken hon nyss tagit från sin herskarinnas skuldror.
“Under madames bortovaro har hertigen varit nere och frågat efter
madame?“ underrättade Collette.
“Efter mig?“ frågade hertiginnan tankspridd.
“Ja.“
“Hvad ville hertigen?“
“Han frågade hvart ni farit, och jag svarade naturligtvis att ni åkt
till sorghuset.“
Hertiginnan torkade några nya tårar ur sina ögon och fortsatte sin
vandring fram och tillbaka.
“Sade han ingenting vidare?“ frågade hon efter en stunds tystnad.
“Han frågade om madame mycket sörjde sin onkel“, svarade Collette.
“Såå“, yttrade hertiginnan, stannande framför Collette.
“Jag svarade att madame klagat öfver att hon ej fick tala med sin onkel
innan han dog.“
“Och hertigen?“
“Syntes bedröfvad, men sade, att det ej var hans skull, utan läkarnes,
som förbjudit att någon finge störa den sjuke.“
Hertiginnan tog plats i en liten causeuse, som stod midt på golfvet, och
lutade sitt hufvud mot dess karm.
“Äfven gjorde hertigen mig några andra frågor“, berättade
kammarjungfrun.
“Om hvad?“
“Jag vet knappast om jag vågar upprepa dem för madame, ty ...“
“Hvarför icke?“
“Det är dessutom icke passande att vid detta tillfälle, då madame är så
upprörd att ...“
“Tala, Collette!“
“Kanske madame tillåter att jag en annan gång ...“
“Hvad var det för frågor, hertigen gjorde?“
“Det var egentligen ett upprepande af vissa rykten, som jag förut hört,
men som förefallit mig så enfaldiga, att jag icke ansett det löna mödan
omtala dem för madame.“
“Rykten? ... om hvem?“
“Om er, madame.“
“Om mig!“ yttrade hertiginnan, höjande långsamt sitt hufvud från karmen.
“Ja, madame“, svarade Collette med synbar förtrytelse; “när icke ni får
vara i fred för onda tungor, ni, som är så god, så mild, ni, som är en
ängel, då ...“
Hertiginnan gjorde en rörelse af otålighet.
“Hertigen frågade mig om ni åkte ensam till sorghuset“, började
ändtligen Collette.
“Ensam? ... hvem skulle då följa mig?“
“Sedan jag svarat, att ni for allena, skakade hertigen på hufvudet,
liksom han ej trodde mig ... derefter sade han med den misstänksammaste
blick: “Är ni säker på, Collette, att baron S:t-Bris icke följde
hertiginnan?““
“Baron S:t-Bris!“ ropade hertiginnan förvånad; “baron S:t-Bris! ... hur
kunde hertigen falla på den idén att baron S:t-Bris skulle följa mig?“
“Ungefär detsamma lät jag också hertigen förstå ... men då sade han: Ni
skulle då ej veta att baronen följer henne på alla promenader?“
“Följer mig på alla promenader!“ upprepade hertiginnan.
“Och att han hvarje förmiddag möter hertiginnan i Luxembourgs galleri.“
“Hvarför skulle han möta mig i Luxembourgs galleri!“
“Äfven det vågade jag fråga hertigen, ty jag kunde ej utan harm höra en
så ovärdig misstanke.“
“Och hvad svarade han?“
“Han skakade ånyo på hufvudet ... Jag frågade ånyo, hvarför hertiginnan
skulle möta baronen i Luxembourgs galleri, när hon icke ens tog emot
honom hemma hos sig?“
“Och hertigen?“
“Drog en djup suck och sade: Alla menniskor påstå det likväl ... Jag kom
då ihåg att jag några gånger förut hört hertigens betjenter prata något
dylikt.“
“Äfven de?“
“Detta omtalade jag också för hertigen och bad honom näpsa sitt folk för
utspridande af dylika lika ogrundade som gemena rykten ... Men jag har
äfven hört det från andra håll, förklarade hertigen.“
“Jaså, äfven af andra?“
“Så sade han och vände sig bort liksom för att dölja sin sorg för mig
... Men när jag förklarade att jag genast skulle för hertiginnan berätta
allt hvad jag hört både af hertigen sjelf och hans folk, vände han sig
med häftighet till mig och sade: Jag vill ej att ett enda ord härom
framföres till hertiginnan, jag vill ej att hon på något sätt oroas, jag
tror icke på dessa historier, såsom ni väl kan förstå, jag skall näpsa
mitt folk och sjelf vederlägga de rykten, som utomhus kunna vara spridda
... När han sagt detta, stoppade han en louisd’or i min hand och gick
innan jag hann återge honom guldmyntet, som brände i min hand ... Det
föreföll mig som om han dermed velat köpa min tystnad ... Hertigens
uppförande synes mig misstänkt; hans suck och sorgliga utseende vid
tillfället voro icke naturliga ... Det ser verkligen ut som ville han
att hela verlden skulle tro på dessa rykten, utan att hertiginnan finge