Sonen af söder och nord. Sednare delen - 26

som med sin son grefven af Paris infunnit sig i kammaren, emottog redan
lyckönskningar till regentskapet, ty Odilon Barrot hade högtidligen
förklarat, att Juli-kronan hvilade på ett barns hufvud ... Men i
detsamma inrusar i kammaren den ena folkskaran vildare än den andra ...
Först ropar en stämma från läktaren med ljudet af en skrällande trumpet:
Det är för sent, för sent! sedan ropar en annan: Vive la république!
hvaruti alla massorna instämma, och slutligen lägger man an med
skarpladdade gevär på de deputerade ... Ludvig Filips och regentskapets
anhängare äro, såsom vi veta, tungor af idel glöd, men musköternas äro
hetare och tala äfven när de tiga. Hertiginnan flyr, de deputerade fly,
utom vensterns heroer naturligtvis ... Men äfven jag och monsieur
Larochejaquelin stannade qvar, och vet ni hvad vi begge gjorde?“
“Nej, tala!“
“Vi hjelpte vår hedervärde monsieur Ledru Rollin.“
“Ni hjelpte Ledru Rollin! ... till hvad?“
“Att utnämna en provisorisk regering.“
“Man har då en provisorisk regering?“
“Ja visst.“
“Och hvilka har man utsett dertill!“
“Först monsieur Dupont de l’Eure, den store radikalen, hvit i hufvudet,
men för öfrigt röd ända till hälen. Vidare Arago, den beskedlige
astronomen, som visst aldrig kunnat läsa i stjernorna att han en dag
skulle bli regent; vidare Lamartine, vår nyskimrande politiska regnbåge;
vidare Ledru Rollin, den störste af alla, ty han växte minst en famn för
hvarje minut, och sedan en mängd andra store män: Marrast, Crémieux,
Marie och hvad de alla heta ... Frankrike har stora män icke blott i
vecken af sin mantel, utan ock i sömmarne på sina skosulor ... Det är ju
en vacker styrelse vi ha?“
“Och ni och Larochejaquelin hafva röstat på dessa män?“
“Hvad ville vi göra? ... för öfrigt skulle vi hellre röstat på de sämsta
bluser, än sett kronan på det der barnets hufvud ... Vi ha haft en
republik på prosa under Robespierre ... nu ha vi en på vers under
Lamartine ... Nå, hvad säger ni om allt det der? ... Är det icke ett
underligt land, vårt kära Frankrike?“
“Hvad tänker ni göra, Berryer?“
“Ropa: Vive la république! så mycket jag orkar ... och hela S:t-Germain
skall ropa detsamma.“
“Icke jag, monsieur Berryer.“
“Äfven ni, monsieur de Vandeul.“
“Aldrig.“
“Ni måste det, om ni ej vill bli plundrad och mördad.“
“Man må hota mig med tusen marter, men aldrig skall min mun vanhelgas af
dessa förhatliga ord.“
“Ni skall, liksom jag, ropa dem i två veckor, om ni den tredje vill
ropa: Vive Henri cinq!“
“Ni tror då att det leder dit?“
“I två veckor skola alla vara republikaner ... Men på den tredje, när
man väl tröttnat vid oordningarna, plundringarna och morden, skall man
fly till det sköte, som ensamt kan rädda Frankrike, till den kunglige
flyktingen på främmande jord ... Var lugn, grefve de Vandeul, det bär
till honom, om man också måste klifva öfver några tusen oroliga skallar,
som likväl först måste finna ro, grafvens ro naturligtvis.“
“Monsieur Berryer“, svarade de Vandeul, “i aderton år har jag dagligen
bedt Gud om seger för vår lagliga, rättvisa sak ... Men min mun skall
aldrig ropa hvad mitt hjerta förnekar. Jag vill ej ingå förbund med
djefvulen, äfven om jag derigenom trodde mig tjena himlen ... Jag tror
att Henri cinq skall komma, men jag vill ej, att han skall göra sitt
intåg bland rykande ruiner och högar af menniskolik.“
“Ni är en klen politiker, min förträfflige de Vandeul!“
Förträfflige de Vandeul! O att det funnes många, som du, bland denna
ohjelpliga samhällsklass, hvilken aldrig skytt och ännu icke skyr att
uppoffra millioner menniskors välstånd, ära och lugn, för att sätta
kronan på en liten furste, som om sommaren dricker brunn i Wiesbaden och
om vintern badar sig i Venedig eller Neapel!
En betjent inträdde.
“Tvänne beväpnade karlar stå utanför porten“, anmälde han; “de begära
att få tala med herr grefven.“
“Ser ni, ser ni!“ ropade Berryer bleknande.
“Hvad vilja de?“ frågade de Vandeul lugnt.
“Jag vet blott att de vilja tala med herr grefven!“
“Hota de? hota de?“ frågade Berryer allt oroligare.
“Nej, monsieur“, svarade betjenten, “de äro tvertom mycket höfliga.“
“Tigern smeker, innan han klöser“, menade Berryer.
“Låt dem komma upp“, sade grefven.
Betjenten gick.
“I himlens namn, var försigtig!“ varnade Berryer; “det gäller ert och er
familjs lif ... Ännu en gång, vi måste alla vara republikaner så länge.“
En högväxt blus, beväpnad ända till tänderna, visade sig snart i
grefvens arbetsrum.
“Hvad vill ni?“ frågade grefven kärft.
“Jag och min kamrat dernere äro beordrade att stå vakt utanför er port“,
svarade den beväpnade.
“Beordrade? af hvem?“
“Af vår anförare Armand Cambon.“
“Af hvad skäl?“
“Af det enkla skäl, att en mängd tjufvar och annat dåligt folk draga sig
åt de rikare qvarteren, förmodligen i afsigt att begagna sig af
tillfället, när ingen polis finns.“
“Hos mig finnes ingenting att stjäla och derför behöfver jag ingen
vakt“, svarade grefven stolt.
“Men det är ju ädelt och storartadt handladt“, yttrade Berryer; “hvilket
ädelt och storartadt folk!“ tillade han med nödig deklamation och stor
åtbörd.
“Förstår jag er rätt, monsieur?“ frågade den beväpnade; “ni tillåter oss
icke att stå vakt utanför er port?“
“Jag tackar er för er välmening“, svarade grefven; “men jag vill inte ha
vakt utanför mitt hus.“
“I sådant fall har jag en annan order“, förklarade blusen.
“Och den lyder?“
“Att antingen grefve de Vandeul det tillåter eller icke, så stanna vi
qvar såsom poster här utanför.“
Efter dessa ord gick den beväpnade ur rummet.
“Skulle det verkligen vara fråga om att hålla ordning“, mumlade Berryer,
närmande sig fönstret med en djup rynka i pannan.
När den beväpnade utkommit i salen, blef han varse tvänne unga och
vackra damer, hvilka stodo framför ett af fönstren och med ängsliga
blickar betraktade den beväpnade karlen, som stannat qvar på gatan.
En af dem, den blekaste, vände sig mot honom, som utkommit ur grefvens
rum.
“Hvad betyder detta?“ frågade hon med en skygg blick på den beväpnade.
Blusen gaf henne ungefär samma svar, som han nyss gifvit grefven.
Vid namnet Armand Cambon vände sig äfven den andra damen från fönstret.
“Er anförare heter då Armand Cambon?“ frågade hon.
“Ja, madame.“
“Och det är han som skickat er hit till vår säkerhet?“
“Till er och andras säkerhet ... vi äro minst sexhundra man inom
Faubourg S:t-Germain ... De förnäma herrskaperna kunna således äta och
sofva i ro“, tillade blusen, icke utan ett visst eftertryck på orden.
“Och er befälhafvare är frisk och utan all fara?“ frågade den sednare
damen.
“Visst är han frisk“, svarade den beväpnade, med någon förvåning
betraktande den unga och förnäma damen, som röjde så mycket deltagande
för en man af folket.
“Jag förmodar att han varit med i striden“, yttrade samma dam.
“Hvar skulle Armand Cambon varit om icke i striden?“ utlät sig den
beväpnade; “den siste på en stormad barrikad, är han den förste i ett
stormadt slott ... Armand Cambon har gjort mera för sitt hjeltenamn på
en enda dag, än mången general på åratal gjort för sitt.“
“Ni håller då mycket af er unge anförare?“
“Hvem håller inte af Armand Cambon?“ frågade blusen, förvånad att man
ens kunde sätta det i fråga.
Den unga damen rodnade. Kanske borde hon mindre än någon annan
ifrågasätta något sådant.
“Och hvar uppehåller sig nu er tappre anförare?“ frågade hon, efter
några sekunders tystnad.
“Jag skildes från honom i Tuilerierna för halfannan timme sedan ... Han
marscherade då på deputerade kammaren, och der har han också gjort skäl
för sig, efter hvad en kamrat nyss berättat oss.“
“Och hvad har han gjort!“
“Först visade han kammarens president sin vackra bösspipa, så att
monsieur Sauzet, som icke tycker om bösspipor, tog till flykten och
kilade af, lik en ekorre, ur kammaren, följd af regentskapet och
kammarens hela majoritet. Derefter gick han fram till tribunen och sade
sitt ja eller nej, när Ledru Rollin föreslog ledamöter till provisoriska
regeringen, och som alla instämde med Armand Cambon, så är det
egentligen han som tillsatt styrelsen ... Slutligen bjöd han Arago och
Lamartine till Hôtel de Ville, hvilket han redan låtit besätta ... och
nu, om jag ej missräknat mig, är han på väg dit med republikens
regering.“
“Det är då republik?“ ropade hon som talat om Armand Cambon, men hennes
rop var mera förvåningens än förskräckelsens.
“Ja“, svarade blusen, “och nu vill jag se den i synen som skall taga den
ifrån oss.“
Den beväpnade bugade sig för att gå.
“Säg till“, befalde den bleka damen betjenten, “att man utdelar
förfriskningar åt våra tappre försvarare.“
“Det står på orderna“, upplyste blusen, “att vi icke få taga emot det
ringaste af dem, hvilkas egendom vi skydda.“
Derefter gick han och stod snart vid sin kamrats sida utanför porten
till grefvens hus med gevär för fot och gnolande på Eugènes sista visa.
“Hur underbart allt hvad jag hör om denne man!“ sade den andra damen.
“Är det då en hjelte ur diktens verld som förirrat sig i djupet af mina
tankar, utan att jag hvarken kan eller vill jaga honom derutur! ... Äro
begge våra ödens bud skrifna på samma tafla, eller skola de, evigt
skilda, evigt dragas till hvarann?“
“Din fattige hjelte“, sade den bleka väninnan, “så stor inför tanken och
känslan, är dock liten inför fördomen och verlden ... Adelaïde, hvad kan
du göra för honom, hvad kan du väl bli för honom! ... Ack, min stackars
vän“, tillade hon, slingrande sin arm om Adelaïdes lif, “liksom jag,
måste du försaka och dö, sedan du, liksom jag, endast lefvat för ett
minne.“

Fyratiofjerde kapitlet.
Hôtel de Ville (stadshuset).
Denna byggnad, påbörjad ungefär i midten af sextonde århundradet efter
plan af en italiensk arkitekt Domenico Boccadoro, från Cortona, samt
utvidgad och fulländad, mellan åren 1837 och 1841, af tvänne franska
byggmästare Lesueur och Godde, är i arkitektoniskt hänseende ett
mästerstycke, för hvilket de flesta af de kungliga slott vi sett, borde
böja sina tinnar.
Hôtel de Ville, bygdt i renaissance-stil, bildar en rektangel med en
paviljong i hvardera vinkeln och tvänne dylika i midten af
hufvud-façaden, alla dessa förenade medelst tvåvåningsbyggnader, för att
ej räkna vindskuporna, troligtvis de mest vördnadsbjudande någon byggnad
hitintills kunnat förevisa.
Hela denna stenmassa sluter sig omkring icke mindre än fem gårdar, dessa
kanske icke så regelbundna som man skulle önska, men alla likväl
ornerade med en smak motsvarande det hela.
Hotellet är rikligen försedt med nischer, hvardera med sin marmor-staty
af någon utmärktare medborgare, som Paris ansett värdig att pryda sitt
kanske skönaste palats.
Façaden, som vetter åt Seinen, visar tolf allegoriska statyer, såsom
Rättvisan, Handeln, Målarekonsten, Musiken, Sjöfarten, m. fl.
Äfven “la Police“, en guddomlighet, som gracerna säkerligen icke erkänna
och hvarom icke heller mytologien talar, har bland dessa fått sin
piedestal.
Rummen i Hôtel de Ville äro möblerade och dekorerade med en oerhörd
prakt. Man ser der knappast annat än guld, skulptur-arbeten och
målningar.
Men liksom Versailles är ett slott för Frankrike, så är Hôtel de Ville
ett palats för Paris, och Paris är ett majestät, som nog hal råd att bo
furstligt, Paris, som underhållit så många majestäter, för att ej tala
om dem det störtat.
Men hvad har icke Hôtel de Ville upplefvat under de 300 år som det vändt
sin rika, med stadens vapen smyckade, hufvud-façade åt Grève-platsen?
La place de Grève!
En rättslärd har uträknat, att om alla de, som på denna plats blifvit
afrättade, kunde samlas på ett och samma ställe, så skulle deras antal
vida öfvergå mängden af de åskådare, hvilka öfvervarit någon af de mest
ryktbara afrättningarna derstädes; och huru många tusen kunna ej rymmas
på platsen, broarne och kajerna, som gränsa derintill!
Och i fönstren sedan? utsigten från Hôtel de Ville var naturligtvis den
beqvämaste.
Också uraktläto icke gerna kungliga personer, att med sina staber eller
sviter begagna sig af denna beqvämlighet, i synnerhet när någon skulle
dö för hvad man kallar idéer, t. ex. pour la liberté, den gemenaste
idéen bland alla.
Då sutto i dessa fönster mäktige prinsar och tjusande prinsessor,
läppjande dervid på ananas och oranger, som varit lika läskande i alla
tider.
Men äfven Danton och Pétion hafva suttit i samma fönster, och troligtvis
drogo sig icke heller de bakom gardinerna, när den första revolutionens
första offer lemnade sitt blod på denna plats, ehuru man icke vet om
dessa herrar hade smak för ananas och oranger.
På Grève-platsen profvades i April 1792 för första gången den bekanta
guillotinen, hvilken, uppfunnen af en medicine doktor Guillotin,
förbättrades af M. Louis, “secrétaire perpétuel de l’académie de
chirurgie“; och som detta kirurgiska instrument befanns mycket
användbart, så öfverlefde det både republiken och kejsardömet.
Guillotinen var den enda republikanska uppfinning, som Bourbonerne vid
sin återkomst icke kastade öfver bord. Icke heller under restaurationen
var den sysslolös, ty brist på förbrytare, äfven politiska, har aldrig
funnits.
De som sist dogo på denna plats voro fyra unga under-officerare,
Borrier, Pomier, Raoux och Goubin, och detta skedde den 24 Augusti 1822.
Desse unge män hade icke begått något annat brott än ropat: “Vive la
liberté!“ Men de voro ena förhärdade syndare.
Oaktadt hofvet mangrant infunnit sig, för att från sitt vanliga högsäte
i fönstren på Hôtel de Ville njuta af den kungliga hämnden, ropade icke
desto mindre de fyra unga männen: “Vive la liberté!“
De ropade från platsen, från schavotten och midt under det förfärliga
jernet.
Hofvet ropade: “Vive le roi! Vivent les Bourbons!“
Men hvem ropade sist?
Åtta år derefter kommo 10,000 medborgare i högtidlig procession till la
place de Grève och firade en sorgfest till de fyra patrioternas minne.
Festen börjades och slutades med ropen: “Vive la liberté!“ och allt
detta med en konungs, ehuru en annan konungs, lifliga bifall.
Men samma bifall kunde ej åberopas, när på samma plats samma rop
skallade eftermiddagen den 24 Februari 1848, ty med ropen: “Vive la
liberté!“ dånade äfven “Vive la république!“
Ändtligen, ändtligen republiken, för hvilken man kämpat, lidit och blödt
så länge!
Hvilket hvimmel, hvilket haf af menniskor!
Grève-platsen rörer sig, broarne och kajerna röra sig.
Från alla fönster och tak regn af kransar, kaskader af blommor.
Det är en glädje, en yrsel ända till vansinne.
Obekanta omfamna hvarandra under tårar af fröjd, liksom bröder och
systrar, hvilka länge varit åtskilda.
Grofva händer söka fina händer, och de fina vilja aldrig skiljas från de
grofva.
Man begriper ej, hur det kunnat vara annorlunda. Man förstår ej, hur
samhället någonsin kunnat vara annat än en enda stor familj, bestående
blott af föräldrar och barn, systrar och bröder, alla med samma
intresse, samma omtanke och lycka.
Man har varit blind, men nu ändtligen äro ögonen öppna, nu ... nu ...
Ändtligen, ändtligen republiken!
Men dessa rop afbrytas snart af andra, emottagna af samma
bifallsstormar.
“Plats, plats!“ ljuder det ur djupet af menniskohafvet; “plats för
republikens regering!“
“Vive la république!“ svara torg, kajer och broar.
Och republikens regering kommer.
Främst tågar en trupp bluser, beväpnade från topp till tå och anförda af
Armand Cambon, som bär den trefärgade fanan.
Det är kärnan för det blifvande mobil-gardet.
Efter denna lifvakt synes den gamle Dupont de l’Eure, ledd vid hvardera
handen af en national-gardist i uniform, ty, ehuru yngling i hjerta och
blick, har han dock i sina knän den stapplande ålderdomen.
Honom följer Arago, den ädle, den store Arago, vetenskapens alvarlige
och djupe heros, han, som på stjernefästet icke kunnat läsa annat än
ljusets seger öfver mörkret; han, som ännu icke böjt sig för någon annan
kung, än Gud, och för inga andra hofmän, än vetenskapen, snillet och
dygden.
Efter Arago kommer Lamartine, Girondisternas odödlige författare och
Jocelyns älsklige skald.
“Lefve Dupont! lefve Arago! lefve Lamartine! Lamartine! Lamartine!“
Man ropar mest på den tredje, liksom anade man redan i honom det helas
själ.
Men hvarifrån detta hastigt och skyhögt växande förtroende till en man,
hvilken ditintills gält endast såsom en snillrik svärmare i de förnämes
ögon och såsom legitimist, ehuru af ädlare slag, i de lägres?
Man måste _se_ och _höra_ Lamartine, för att kunna förstå allt detta.
Hôtel de Ville öppnar sina portar och republikens regering försvinner,
men blott för en stund.
Snart visar hon sig ånyo, men på den balkong, som man för tillfället
uppbygt öfver porten till stadshuset och högt öfver de böljande
massornas hufvud.
Lamartine träder närmast balustraden med en gyllene bägare i hand.
Denna bägare tömmer han och höjer den sedan öfver sitt hufvud, ropande
utåt platsen med sin starka klingande stämma:
“Vänner! se der den bankett vi lofvat er!“
Derefter, och sedan bifallsstormen någorlunda lagt sig, fortfor han:
“Vänner! seger! seger! ... Inom en tid af endast trenne timmar hafven I
tillkämpat eder medborgarens och den frie mannens alla rättigheter, och
om en blind, gudlös makt ville begagna sig af nattens skugga för att
beröfva er dem, skullen I veta att försvara eder herrliga vinning.
Martyrer och kämpar af denna stora dag, hafven tack, i fäderneslandets
namn, i verldens!“
Med ropen af oräkneliga röster förenar sig gnyet af korsande bajonetter
och pikar, hvilka skjuta upp och blixtra öfver folkets hufvud, liksom
sjögräset och hvassen, när de, vaggande på vågorna, blänka mot
aftonsolen.
Men djupt ur folkmassan höjer sig en annan röst, talande på ett helt
folks vägnar.
“Men I“, frågar rösten, “hvilka äro edra planer, edra tankar, ty
hitintills hafven I blott talat om oss?“
“Vi äro de som tillhöra er med kropp och själ“, svarar Lamartine; “utan
återgång äro vi bundne vid triumfen af er sak. Vi hafva bränt våra
skepp, och nu hvälfver sig en ocean emellan oss och konungadömet.“
“Således ären I en republikansk regering?“
“Ja, men blott en provisorisk regering: det tillhör Frankrike att
sanktionera den.“
“Frankrike, det är vi“, förklarar rösten; “vi hafva i Paris utvalde från
hela Frankrike: alla provinser äro representerade här. Vi äro landets
blod, hjerta och hufvud.“
“Således kännen I er nog mäktige att börja den nya republikens heliga
tideräkning?“
“Ja, ja, ja!“ svara alla med en mun.
Det sista “ja“, dör på andra siden floden, likt ett försvinnande tordön.
“Lofvad vare Gud!“ ropar Lamartine, “lofvad vare Gud, som låtit mig
skåda solen af denna stora, heliga dag! ... Vive la république!“
“Vive la république!“ ljuder den ofantliga kören.
Under det att ropen skalla, upprepade från plats till plats, från gata
till gata, tränger en vild figur af jättelik växt igenom hopen, och,
sedan han närmat sig balkongen, upplyfter han emot Lamartine en röd
fana.
Men innan denna fana nått skalden, är den nedslagen af en annan arm, som
i stället räcker upp fanan med de tre färgerna.
Det lätta moln, som beskuggat Lamartines höga panna, försvinner.
Det var Armand Cambon, hvilken ånyo spelade sin gamle lärare ett spratt.
Hvita Björnen ryter, och de finnas som ryta med honom.
Många ögon, gnistrande som tigrars, rikta sin eld mot Lamartine, och
många munnar med vilddjurs tänder öppna sig, liksom ville de redan sluka
folkets ännu knappast invigde afgud.
Men Lamartine fattar om stången till den trefärgade fanan, hvars stolta
duk fladdrar öfver hans hufvud.
“Om I beröfven mig den trefärgade fanan“, säger han, “beröfven I mig på
samma gång mer än hälften af Frankrikes yttre styrka, ty Europa känner
den trefärgade fanan genom våra segrar och _sina_ nederlag. Det är
republikens och kejsardömets frejdade fana.“
“I den röda, som nyss räcktes mig, skulle man blott se fanan af ett enda
parti, och nya strömmar af blod behöfdes, för att åt den vinna namn och
ära. Men Frankrike och den trefärgade fanan äro ett: det är samma tanke,
samma förebud till segern, samma skräck för fienden.“
“Aldrig skall jag emottaga den röda fanan — och veten I hvarför? Jo, den
trefärgade har gjort sin rund kring verlden med republiken och
kejsardömet, med friheten och bragderna. Den röda har gjort sin rund
blott kring Marsfältet, och den är röd af medborgares blod.“
Ett rop af allmän hänryckning afbryter talaren. Allas armar sträcka sig
emot honom.
Sjelfva Hvita Björnen känner sin tunga förlamas. Förvånad öfver sig
sjelf, betraktar han sina kamrater och ser, huru till och med hans
trognaste och vildaste kämpar, stumma och bleka, stirra på talaren med
fuktiga blickar. Hvita Björnen gör en förtviflad grimace, rycker röda
fanan från dess stång och gömmer vid sin barm den blodiga duken.
“O mina vänner! mina goda vänner!“ säger skalden med öppnad famn och
tårade ögon, “o, att I kunden skåda ned till djupet af den kärlek jag
hyser för er! ... O, att jag hade armar för att i ett enda famntag kunna
sluta er alla till mitt varma bröst, till mitt välmenande hjerta!“
Allas ögon brista i tårar, allas händer knäppas som till bön, och ett
högtidligt vibrerande sorl höjer sig ur folkmassan, likt bassunens i
orgeln, när dess sista ljud förlorar sig i rymden bland klara lysande
stjernor.


TREDJE TIDSKIFTET.
Juni månad samma år.

Slutet.

1.
Som vi kanske komma att i ett annat arbete vidröra det ännu stormfullare
tidskifte, hvilket följde på februari-revolutionen, vilja vi här endast
med en blick i förbigående öfverfara det, för att icke förlora länkarne
i kedjan af vår berättelse.
Franska folket hade i Februari upplefvat en dag, som icke har sin like i
historien.
På samma dag hade det sett falla två ministèrer, en kung och ett
regentskap, samt proklamerat republiken.
Men lika tappert som folket varit i striden, lika ädelmodigt visade det
sig efter segern.
Enligt allas öfverensstämmande utsagor, hafva de förnämes och rikes lif
och egendom aldrig varit bättre skyddade än under de månader, makten låg
helt och hållet i de lägres och fattiges händer.
Det var blott Lamartines förtjenst! säger man. Det var han, denne
“pompier de son propre incendie“, såsom de förnäme, lika otacksamme som
orättvise, kalla honom, hvilken ensam afvände plundringarna och morden.
Må så vara. Men ett folk, som midt under utbrottet af de vildaste
lidelser, midt i hämndens sköte och hungersnödens fasor — dessa då
större, än vanligt, enär all arbetsförtjenst för tillfället hade upphört
— ett folk, säga vi, som, detta allt oaktadt, lyssnar till förståndets
och dygdens röster samt korsar gevär framför skatter, hvilka det kunnat
taga med att blott sträcka ut handen, ett sådant folk förtjenar verldens
beundran i stället för denna förföljelse af förakt och hat, hvarmed det
i dag öfverhopas af de reaktionäre, nu öfvermodige, men då i farans
stund så darrande, krypande och smekande.
Med ett ord: allt var ordning, säkerhet och lugn, ända till dess
konstituerande församlingen sammanträdde, och hvilken, ehuru
republikansk från basen till toppen, likväl snart blef föremål för
misstroende, hat och personligt angrepp.
Hvadan allt detta? Visserligen begick den en stor oklokhet genom att så
brådstörtande upplösa national-verkstäderna, innan man ännu tänkt på
hvar man skulle göra af hela den folkmassa, som derigenom helt och
hållet stäldes på s. k. “bar backe“.
Men roten var både äldre och djupare; national-verkstädernas upplösning
befrämjade blott sjelfva växtens mognad.
De lägre folkklasserna, förr så fogliga och hängifna det godas makter,
började snart agiteras af dåliga vänner och hemliga fiender.
Det fick ej längre, öfverlemnadt åt sig sjelft, lyssna till sitt eget
bättre medvetande, till sin egen ädlare känsla.
Det förra förvirrades och den sednare förfördes, ty säg oss något godt,
som man ej vill neddraga i stoftet, något mynt som ej förfalskas, något
oskyldigt som man ej söker förleda.
Man lyssnade till farlige lärare och lärde sig utanlexor ur ännu
farligare läror.
Man bestormades, eldades och bedrogs af en Blanqui’s, en Barbès’ vilda
mod, en Louis Blanc’s skefva filantropi, en Proudhon’s olycksbringande
snille.
Snart dånade stormklockan ånyo. Och färdige att gripa uti tågen voro
genast de autokratiska agenternes maskerade klor och de royalistiska
partiernas fina fingrar.
Den ena hälften af Paris stod rustad mot den andra, och der kämpades en
strid, som icke heller har sin like i historien.
Endast Gud kan mäta det blod som göts, endast han kan räkna de tårar som
föllo. Ve dem, som skola uppbära ansvaret för detta blod, dessa tårar!
Och hvilka olycksaliga följder för folken och menskligheten!
Frihetens ängel, stadd på färd genom verlden, hejdades, och blek blef
gudinnans förr så lågande kind.
Förtryckets bojor, för hvilkas sista länkar jorden redan öppnat sig,
rycktes upp och slamrade ånyo kring midjan af blödande folk.
Men _allt_ gick dock icke förloradt.
Franska republiken stod, oaktadt orkanen, liksom hon ännu står, oaktadt
intrigerna.
Hon är Damokles-svärdet öfver monarkernes hufvud. Visserligen fortgå
ännu desse på den reaktionära banan, men de skulle aldrig våga det, om
de icke hoppades på republikens snara undergång.
Men franska republiken kan ej falla, ty hon är det oumbärliga
lifselementet för Frankrikes framtida ordning och lugn. Hon är, för att
tala med Thiers, “_den styrelseform, som minst söndrar Frankrike_.“
Monarkerne, sedan de väl hunnit öfvertyga sig om omöjligheten att störta
henne, skola af nödvändigheten göra mera än _en_ dygd. De skola närma
sig folken, uppfylla deras rättvisa anspråk och, i det de söka
öfverbjuda republiken i vishet och mildhet, göra henne obehöflig i deras
länder.
Ty göra de ej det, och göra de det icke i tid, då faller
Damokles-svärdet, då ...
Ludvig Filips tron var ihålig och skör, var af glas. Men glaset duger
förträffligt till spegel.

2.
Det var en dag, en af de sista i Juni månad 1848.
General Cavaignac, republikens diktator under striden och derefter dess
president tills vidare, hade hemma hos sig ett större sällskap af herrar
och damer.
Man började småningom hemta andan efter den vildaste af stormar. Men man
dansade ej, ty ännu var marken slipprig af utgjutet blod, ännu för varm
efter den utbrunna vulkanen.
Man talade dels om de olyckor man öfverstått och dels om mycket annat,
ty fransmannen och fransyskan, vana vid stormande tidskiften, tala icke
gerna om ett och detsamma.
Deras ögon äro ej skapade för eviga tårar, deras munnar ej för eviga
sorgeqväden.
Deras lif är en oupphörligt fram och tillbaka löpande skala mellan
stormljudet i Notre-Dame och näktergalens drill i Trianons lundar.
Den alvarlige värden, _då_ föremålet för allas tacksamhet och beundran,
hugnade hvarje gäst med några ord. Men ofta vände han mot salongs-dörren
sitt ansigte, pålitligheten och äran målade på en botten af jern.
Generalen tycktes vänta ännu en gäst.
Ändtligen uppslogos salongs-dörrarne och en betjent anmälde:
“Monsieur Armand Cambon.“
Kunde det vara vår hjelte som generalen väntade? Så tycktes det
åtminstone, att dömma af det sällsporda leende, hvarmed den annars så
stränge krigaren emottog sin nye gäst.
Vår hjelte var något förändrad, men detta helt och hållet till sin