Sonen af söder och nord. Sednare delen - 20

ordvexlingen; “jag har rättighet att deltaga i beslutet, jag också, ty
liksom ni har jag kämpat för friheten, och jag förlorade år 1830 mina
begge ben ... Jag har i striden dödat flere än en fiende, men aldrig bar
jag på mitt samvete en mördad fånges blod ... Icke heller skall jag
tillåta någon annan att bära det, om det också kostade mig de begge
armar jag har qvar, ja, mitt eget hufvud.“
Alla omgåfvo krymplingen, som var välbekant för de fleste.
“I skolen icke mörda denne man“, fortfor han, “emedan den, som trotsar
döden för uppfyllandet af sin pligt, är värd er beundran ... Än mer, I
skolen återgifva honom friheten, emedan folket måste vara ädelmodigt ...
Det folk, som ej är ädelmodigt, är ej heller värdigt segern.“
Alphonse och hans kamrater mumlade.
“Jag har en dubbel rättighet både att bli hörd och lydd“, förklarade
krymplingen; “jag är icke allenast invalid för frihetens skull, utan
äfven fader till den hvilkens frihet I fordren ... jag är Armand Cambons
far ... Armand är mitt enda barn, är det enda, som ännu gör mig lifvet
kärt; men jag såge honom hellre dö i sitt fängelse, än jag ser folket
söla sina händer i ett afskyvärdt brott, och stode Armand sjelf här midt
ibland oss, hans röst skulle vara hans faders.“
Alla sänkte tigande sina ögon.
Folket låter vanligen tala med sig, när man blott tager det på den rätta
sidan.
“Monsieur!“ sade invaliden till den fångne löjtnanten, “ni är fri och
kan genast gå in till era soldater ... Ställ er sedan i spetsen för dem,
ty det gäller att försvara era fångar ... Vi skola återtaga dem eller
dö.“
“Ja, ja! bravo, bravo!“ ropade alla, nästan qväfvande invaliden med sina
famntag.
“Tag åter ert skärp“, sade Alphonse till den som lånat honom det, “jag
glömde att sådana redskap endast äro till för att hopsnöra tomma och
hungriga magar.“
“Gå in ordentligt genom porten“, sade invaliden till fången, “icke ett
finger skall vidröra den, förrän ni kommit innanför.“
Den befriade krigaren tryckte invalidens hand och trädde in på gården.
Gallerdörren tillstängdes efter honom.
Men när detta väl hade skett, vände sig den befriade mot porten och
ropade:
“Nyss hade jag döden för ögonen och nu friheten ... Men hvad jag nyss
icke hade gjort, gör jag nu ... Jag skänker er den fånge I begären, ty
jag vill icke vara er gäldenär.“
Hela platsen skallade af stormande bifallsrop, hvaruti äfven soldaterne
instämde.
“Bravo, bravo! lefve linien!“ hördes från alla sidor.
“Lefve folket!“ svarade några af linien.
Armands fader lutade sig mot gallerporten med glädjestrålande ögon.
På befälhafvarens befallning uppfördes Armand Cambon, hvilken med ett
skallande jubelrop emottogs af dem, som stodo på gatan.
Vår hjelte var mycket blek af blodförlust, och kring hans hufvud var
knuten en tjock bindel.
Hans första blick igenkände fadern och han skyndade till honom,
utsträckande handen genom jerngallren.
“Armand, Armand! min son, min son!“ skrek fadern, kyssande i sin
förtjusning sonens utsträckta hand, “du är sårad, du lider, arma barn!“
“Betyder ingenting“ svarade Armand; “träffad i hufvudet af en
gevärskolf, sjönk jag sanslös på barrikaden ... När jag qvicknade till,
befann jag mig jemte mina kamrater i fängelse, men ...“
“Skynda dig!“ afbröt honom fadern; “du är fri ... skynda, skynda!“
“Fri?“ frågade Armand, skådande förvånad omkring sig.
“Ja, monsieur, ni är fri“, förklarade den nyss befriade officeren; “gå
och tacka er far, den hedersmannen, ty det är honom ni egentligen har
att tacka för er frihet.“
“På hvad vilkor har jag blifvit fri?“ frågade Armand, knappast troende
sina öron.
“På inga, inga ... Kom bara!“ ropade invaliden.
“Inga! ha!“ ropade Armand, hastande glad till porten, som öppnade sig
för honom.
Ett nytt jubel från de utestående mötte honom och oräkneliga armar
sträckte sig fram för att rycka honom till sig.
“Men“, yttrade Armand stannande, “men mina olyckskamrater?“
“Höra ej till affären“, svarade officeren, “och derför stanna de qvar.“
“De stanna qvar, säger ni?“ frågade vår hjelte, tagande ett steg
tillbaka.
“Ja!“
“Jag skulle öfvergifva mina kamrater!“ yttrade den unge barrikad-chefen;
“jag öfvergifva den hjeltemodige Laborde och mina tappra vapenbröder,
som lida värre än jag! ... Jag, den ende, som nu är i stånd att vårda
dem, skulle fegt och hjertlöst lemna dem åt deras öde! ... Nej aldrig!
... Monsieur!“ tillade han, vändande sig till officeren, “befall att
porten tillslutes och att man sedan förer mig tillbaka ... Antingen fri
med mina bröder, eller fånge med dem!“
“Armand!“ ropade invaliden; “vi skola befria dina bröder, vi skola dö
för dem, men kom, kom!“
Armand närmade sig å nyo det ställe, der hans fader stod, drog hans hand
in mellan gallerna och kysste den, utan att yttra ett ord.
Derefter vinkade han gladt åt sina kamrater utanför och återvände till
den flygel, hvarunder fängelset var.
“Jag hade nästan kunnat säga det på förhand“, yttrade officeren,
följande sin fånge med en blick af beundran.
“Armand! min son, min son!“ snyftade krymplingen; “du dödar din gamle
far ... Men ... men som du hade också jag handlat, som du hade jag
stannat qvar ... Gå att trösta dina bröder! ... din tröstlöse far
välsignar dig! ...“
Gubben lutade mot jerngallren sitt bleka ansigte och han snyftade som
ett barn.
Alphonse, den obarmhertige, skonlöse barrikad-kämpen, drog ned mössan
öfver sina ögon. Han blygdes visa att äfven han kunde röras af dylikt.
Obehöflig försigtighet, du gatans vilde stridsman! Ingen kan bevitna din
rörelse, ty hvarje öga så väl inom som utom gallerportarne är skymdt af
tårar, vid anblicken af denne gubbe med hans tvänne kryckor, tvänne
träben samt ende, förlorade son.
“Men nu till vapen!“ ropade invaliden, rätande upp sin gestalt och
höjande ena kryckan; “till strid, till strid!“
“Till strid!“ upprepade den atletiske Alphonse, skakande jerngallren.
“Till strid!“ genljöd skaran, rustande sig till anfall.
“Lägg an!“ kommenderade befälhafvaren på gården.
I detsamma hördes ljudet af en trumma och ett kompani national-garde
ryckte fram.
“Ingen strid, ingen strid!“ ropade kaptenen för kompaniet, uppställande
sitt manskap emellan portarne och folkskaran; “Guizot har resignerat,
konungen har emottagit både hans och de öfrige ministrarnes
afskedsansökan ... Om en timme hafva vi ny ministère, hvars program är
reformens antagande.“
“Men fångarne måste lösgifvas!“ ropade invaliden, “fångarne! fångarne!“
“Ja, ja! fångarne! fångarne!“ skrek folket.
“Ministèrens första handling blir allmän amnesti“, försäkrade kaptenen
för national-gardet.
“Men fångarne måste ut på ögonblicket!“ ropade invaliden, “nu, nu!“
“Nu, nu!“ skrek folket, trängande in på national-gardet.
“Ett ögonblicks tålamod, mine käre vänner“, svarade kapitenen; “jag
skall tala vid befälhafvaren och lofvar att utverka deras befrielse.“
“Lefve national-gardet!“ ropade folket, lugnande sig.
“Monsieur!“ sade kaptenen för national-gardet till löjtnanten för
linien; “hela national-gardet har beslutit att, på hvad vilkor som
helst, undanröja all anledning till vidare strid ... Jag uppmanar er
derför, i samhällets och mensklighetens namn, att utlemna alla de fångar
ni har under er bevakning.“
“Jag skulle med största nöje efterkomma er önskan“, svarade löjtnanten:
“men utan order af mitt befäl kan jag icke utlemna fångarne.“
“När samhället är i fara och det gäller att spara menniskolif, måste
militär-order blifva en sak af andra ordningen ... Soldaten var menniska
och medborgare, innan han blef soldat ... Menskligheten och
fäderneslandet äro äldre än krigs-artiklarne ... National-gardet har
ännu icke vexlat ett enda skott med linien, och vill ej göra det ...
Dock, om ni fortfar att blindt hålla er vid de gifna orderna, nödgas vi
blifva avant-garde för det folk, som står bakom oss ... Men var viss om,
att innan era bröst blöda för våra kulor, hafva våra hjertan redan blödt
för den grymmaste af alla nödvändigheter på jorden.“
Löjtnanten kastade en blick på sitt manskap.
Under-officerarne hade redan stuckit värjorna i skidorna och de fleste
af truppen utan kommando gjort gevär för fot.
Befälhafvaren såg att militär-disciplinen böjde sin stålspets för
menniskans och medborgarens högre rättigheter.
Han syntes ej förvånad deraf, ty han visste nog att franska soldaten
icke är ett blindt redskap i despoters hand, och att han aldrig med nöje
strider mot det folk, i hvars sköte han sjelf blifvit uppammad, hvars
röst han i sin barndom lyssnat till och hvars lidande han lärt sig känna
med åren.
“Det är endast _en_ möjlighet“, sade löjtnanten, tänkande nu blott på
att rädda skenet.
“Och det är?“
“Att jag lemnar mina fångar åt ert kompani, jemte ansvaret för dem.“
“Godt! vi emottaga era fångar.“
“Och ansvara för dem?“
“Ja“, ropade hela kompaniet med en mun.
“Monsieur le sergeant! för upp fångarne på gården.“
“Bravo!“ jublade massan.
Löjtnanten vände sig bort för att icke höra på sina soldater, hvilkas
munnar han sett öppna sig för loford, som han ej utan blandade känslor
kunde emottaga.
“Lefve linien!“ ropade national-gardet.
“Lefve national-gardet!“ ropade linien.
“Lefve linien! lefve national-gardet!“ ropade hela gatan.
Man täflade i artighet å ömse sidor.

Trettioandra kapitlet.
Det ena krucifixet.
I huset n:o 94 vid rue de Lille inom faubourg S:t-Germain bodde grefve
de Vandeul.
Berörde hotel har, liksom de flesta gamla hus i Paris, sin historiska
märkvärdighet.
Der bodde och dog marskalken Masséna, näst Napoleon kanske den störste
fältherre på sin tid. För sina talrika segrar på Italiens jord
förvärfvade han sig tillnamnet: “l’Enfant chéri de la Victoire“.
Masséna öfverlefde restaurationen, men det var ett lif af sorg och
tröstlöshet.
Masséna hade också skäl dertill.
Han var vitne till alla de förödmjukelser, Frankrike måste lida, till
den gamla arméens förstöring, till förlusten af så många dyrt
förvärfvade troféer och till deras otacksamhet, som han antingen
beskyddat eller tjenat.
När en Masséna sörjer, sörjer han sig till döden, och Masséna dog den 4
April 1817, endast 59 år gammal.
Massénas namn, kändt af verlden, har för Sverige en särskild betydelse.
Det var nämligen på honom och Bernadotte, som Sverige kastade blickarne,
när det bland franska marskalkar ville välja sig en tronföljare, i
tanken att genom ett franskt svärd återvinna hvad de svenska förlorat.
Osäkert är likväl, huruvida Sverige med Masséna återfått Finland; men
säkert är att det, oaktadt Bernadotte, blef utan Finland.
“Dock, hvilken klinga, fransk eller svensk, mäktar korsa ödets glafven
eller försynens skickelse!“ utropa försvararne af 1812 års politik.
Vänder man sig till Ryssland, så skall det utropa alldeles detsamma, men
visligen tiga med rublerna och förräderiet.
I det hus eller hotel, hvarom nu i denna berättelse är fråga, bodde,
såsom nämndt är, grefve de Vandeul med sin maka och en adertonårig
dotter, den sköna Diane, yngsta och enda lefvande barnet af de sex,
hvarmed den äkta legitimistiska familjen varit välsignad.
Adelaïde Géronnière och Diane de Vandeul hade varit pensions-kamrater
och från den tiden knutit en innerligare förbindelse, hvilken likväl
lidit något afbräck vid pensionstidens slut, emedan det icke
öfverensstämde med den legitima principen, att dottern till grefve de
Vandeul förtroligare umgicks med brorsdottern till en bankir, om än
aldrig så rik och mäktig.
Adelaïdes giftermål med hertig de Beaudreuil hade visserligen någorlunda
jemkat förhållandena, men jemkningen kunde aldrig bli fullkomlig.
Inga äro så svåra att pruta med som legitimisterne.
De äro, som vi veta, mycket religiösa, men första budet i deras religion
är: “Du skall icke besmitta den börd, som dig af ädla fäder
öfverantvardad är till jordens prydnad och himmelens ära!“
Hvarken inre eller yttre utmärkelser hålla stånd emot det budet, och det
berättas till och med, att när Carl XIV Johans drottning vistades i
Paris, hade S:t-Germain sett henne öfver hufvudet.
Det hjelper icke att bära en krona, när man har borgerligt blod i sina
ådror; det hjelper icke att hafva drottning Desiderias dygder, när
fadern räknat mynt och haft affärer med Ostindiska kompaniet.
Grefve de Vandeul och hans maka tillhörde de äkta trosförvandternes
antal; men som de, jemte nyssberörde första bud, äfven lika strängt
höllo många andra och mycket vackrare bud i deras troslära, så voro de
aktade och afhållne äfven af andra än dem, som bebodde de legitimistiska
qvarteren.
De hade varit rika, men genom välgörenhet förslösat största delen af sin
förmögenhet.
Nu mera lefde de indraget och, glömmande att de varit rika, glömde de
likväl aldrig att göra godt.
Hertiginnan de Beaudreuil kunde således icke välja sig en bättre
fristad, när hon, efter det hemska uppträdet i broder Brédôts
underjordiska salong, begaf sig till grefve de Vandeuls hotel, ledsagad
af sin befriare Armand Cambon.
Vi behöfva icke säga, att hon med öppna armar emottogs af den ädla
familjen och att Diane blandade sina tårar med pensions-vännens, när
denna berättade sina äfventyr.
Grefven och grefvinnan gingo ända derhän, att de med värma tryckte den
unge arbetarens hand och öfverhopade honom med de rikaste loford för
hans välförhållande i denna sak.
Hade grefven och grefvinnan haft qvar sitt slott i Brétagne, skulle
Armand Cambon bestämdt blifvit dess lycklige förvaltare.
Och Diane, den tjusande Diane, hade med en forskande blick på
pensions-vännen förklarat, att den unge blusens hjeltemod endast
öfverträffades af hans skönhet.
Men hur kunde grefve de Vandeuls dotter, genom en sådan blick på sin
vän, röja en misstanke, som aldrig bort ega minsta frö i ett så
legitimistiskt bröst som hennes?
Det är denna fråga, som historien om de begge krucifixen skall besvara.
Arma Diane! när Gud gaf dig ett hjerta, glömde han att först rådfråga de
begge griparne, hvilkas gyllene klor omsluta dina fäders seklergamla
vapensköld.
Det var ungefär vid fyratiden på eftermiddagen.
De begge pensions-vännerna voro allena i Dianes boudoir, tapetserad med
veckadt grönt siden, såsom bruket är i de flesta förnäma boudoirer.
En gyllene kristall-lampa spred sitt klara sken öfver det lilla hvita
marmorbord, framför hvilket de unga älskvärda vännerna tagit plats.
Midt på marmorskifvan låg ett krucifix af fingerslängd, korset af
ebenträ, med frälsarens gyllene bild.
“Och du säger, goda Diane, att den som bär detta krucifix på sitt bröst,
är skyddad mot eld och svärd?“ frågade Adelaïde småleende.
“Jag säger blott hvad den spanske munken sade, när han i Madrid sålde åt
mig de begge krucifixen“, svarade Diane; “och för öfrigt, hvarför skulle
ej Kristus-bilden, buren utanpå bröstet, kunna skydda lika väl, som när
den bäres inuti?“
“De begge krucifixen?“ upprepade Adelaïde; “det var då två?“
“Ja, det var två“, svarade Diane rodnande, ty Diane, liksom hennes vän,
var merendels blek.
Men Dianes blekhet hade en sjuklig färgton, hvilket ej var fallet med
Adelaïdes.
“Du har då gifvit bort det andra?“ frågade Adelaïde.
“Ja“, svarade vännen med ännu starkare rodnad.
Det var nu Adelaïdes tur att fixera Diane.
Den sednare lutade pannan mot sin hand, men Adelaïde såg den röda färgen
hastigt lemna rum åt den vanliga, och hörde huru Diane fruktlöst
bemödade sig att qväfva den ihåliga hosta, som skakade hennes bröst.
“Du lider, Diane!“ yttrade Adelaïde, läggande sin arm omkring vännens
hals, “och jag har länge märkt det ... men du, som hyser så innerligt
deltagande för mina lidanden, unnar mig ej att visa mitt deltagande för
dina ... du har icke förtroende för din barndomsvän, och detta bedröfvar
mig kanske mera än mycket annat.“
“Skulle jag icke ha förtroende för dig!“ svarade Diane, lutande sitt
ansigte intill barndomsvännens bröst.
“Så gif mig ett prof deraf! ... Säg mig namnet på den dolda smärta, som
förtär dig ... hvem vet, kanske det lyckas mig att finna något
botemedel.“
“Intet botemedel, men kanske någon tröst, och trösten är ju ett barn af
himmelen.“
“Tala, ty du talar till ett hjerta som älskar dig.“
“Nåväl, Adelaïde“, sade Diane, kastande en blick kring boudoiren.
“Nå?“
“Jag älskar“, hviskade Diane, “ja, jag älskar!“
“Du älskar?“
“Ja, men älskar utan hopp, och kärlek utan hopp är förtviflan!“
“Min stackars Diane!“ yttrade Adelaïde, slutande närmare till sig sin
vän.
“Och den förtviflan, som kärleken älskar, har ingen annan gräns än
döden!“ fortfor Diane.
Adelaïde fortfor att hålla sin vän omarmad.
Det var så mycket hon ville fråga; men ett ämne så grannlaga som detta
gjorde att hon sväfvade i ovisshet om hvilken fråga hon borde börja med.
Diane tog sin vän ur hennes bryderi, ty hon började sjelf följande
berättelse:
“För ett år sedan var jag med mina föräldrar i Versailles och genomgick
de stora gallerierna. Öfverallt hvar jag gick, följdes jag på längre
afstånd af en ung man med de ädlaste anletsdrag och en riddersmans hela
hållning.
“Det var, såsom jag snart efteråt fick veta, en löjtnant vid
kyrassiererne med namnet Journu, riddare af heders-legionen, hvilken han
förvärfvat sig på slagfältet.
“Denne unge man fann jag sedan nästan ständigt på min väg, men han
vågade aldrig nalkas mig. Denna blygsamhet gjorde honom ännu
intressantare i mina ögon. Jag kunde icke underlåta, att då och då
betrakta honom.
“Det är möjligt att min blick innebar någon uppmuntran, ty hans ögon
strålade dervid och han skyndade bort, liksom hade en enda blick af mig
varit nog för hans lycka. Jag kände mig alltmera dragen till honom, ty
när jag någongång icke blef honom varse, saknade jag honom. Dag och natt
drömde jag om honom.“
“Han älskade dig och du kallar din kärlek hopplös!“ sade Adelaïde.
“Journu är son af ett fattigt handtverksfolk i faubourg du Temple, han
har från simpel soldat på några år tjenat sig upp till löjtnant. Han
eger således intet annat vapen än sitt svärd, ingen annan rikedom än
sitt hederskors, inga andra anor än sina dygder, ty Journu är omtyckt af
alla icke blott för sitt mod, utan äfven för sina rena seder.“
“Men har han aldrig talat vid dig?“
“Aldrig förr än i går, ty Journu vet nog att hans kärlek är lika hopplös
som min.“
“Men veta dina föräldrar ingenting härom?“
“De ha sett hans steg följa mig och mina blickar följa honom, men de ha
ingenting sagt och skola ej säga något, ty de veta nog att jag skall
tiga ... de veta att dottern till grefve de Vandeul icke kan fela mot
den aktning, hon är skyldig sin familj, de veta också att Journu aldrig
skall våga nalkas dem för att begära min hand.“
“Men du nämnde att du talade med honom i går?“
“Ja, det var för första gången. Jag satt vid mitt öppnade fönster, ty
vintersolen var så mild och lifvande. Då hörde jag ljudet af hästfötter
och såg ned på gatan. Jag mötte Journus blick. Han var i uniform och
till häst, rustad som till fälttåg.“
“Förlåt, sade han, men mina första ord till er blifva också de sista.
Jag har fått order till en strid, i hvilken jag ej vill segra, ty jag
kunde ej bära en lager färgad af landsmäns blod. Jag vill icke heller
öfverlefva ett nederlag, ty jag förmådde icke bära skymfen deraf. Derför
återstår mig ej annat än stupa för min pligt och jag känner att jag
skall dö. Men innan jag dör, ville jag höra från edra läppar om ni
fördömt mig för den känsla jag vågat helga er. Jag ville icke qväfva
den, om jag också kunnat, ty den har utgjort min enda sällhet i ett af
strider och försakelser uppfyldt lif. Således blott ett enda ord,
mademoiselle, blott ett ja eller nej, öppet som er blick, oskrymtadt som
ert hjerta.“
“Och hvad svarade du honom?“ frågade Adelaïde under djupaste rörelse.
“Jag svarade, och om också mina föräldrar varit närvarande skulle jag
hafva svarat detsamma ... Journu, sade jag, jag kan icke fördöma någon
och allraminst den jag älskar, ty jag älskar er såsom ni älskar mig. Men
ni får icke dö, om ni vill att jag skall lefva. Ehuru åtskilda, skola vi
likväl lefva för hvarandra.“
Med en bifallstrålande blick kysste Adelaïde sin pensions-vän.
“Medan jag så talade“, fortfor Diane, “föll min blick på de begge
krucifixen, som händelsevis lågo framme i fönstret. Jag tog det ena af
dem och höll det utanför rutan öfver Journus hufvud, sägande: denne
amulett skall skydda ert lif, som från denna stund äfven tillhör mig.
Mellan vår förening uppreser sig jorden; men mellan våra tankar och
känslor finnas endast luften, solen och himmelen, och dessa hindra icke
själarnes förening.
“Tag amuletten, fuktad af mina tårar, värmd af mina böner. Tag den,
segra och lef!
“Journu tog amuletten och gömde den vid sitt bröst. Han ilade af som
vinden och försvann som den. Vinden kommer åter, men han kommer ej.“
“Ädla, rika hjerta!“ ropade Adelaïde; “han kommer åter, ty två änglar
skydda honom, bilden af Kristus och bilden af dig ... han kommer åter
för att evigt blifva vid din sida, Diane, och framtiden ler mot dig!
förtvifla ej, ty vänskapen vakar för din sällhet!“
En lång stum omfamning följde på dessa ord.
Derefter lösgjorde Adelaïde sina armar från Dianes hals och förde sin
vän till en soffa, der hon nedsatte henne.
Vidare och sedan hon tryckt en ny systerlig kyss på den lidande flickans
panna, gick hon till bordet och fattade det deruppå liggande krucifixet.
“Diane“, sade hon, “om jag ber dig om detta krucifix, ville du gifva mig
det?“
“Ack ja“, svarade Diane, småleende genom tårarne.
“Om en stund ser du mig åter“, yttrade Adelaïde och lemnade boudoiren,
sedan hon vid sin barm gömt krucifixet. Adelaïde gick in i grefve de
Vandeuls arbetsrum.
Grefven satt vid sitt skrifbord; men vid hertiginnans inträde steg han
upp och gick emot henne.
“Grefve de Vandeul!“ började Adelaïde, “innan jag njöt något bevis af er
godhet och välvilja för mig, visste jag att ni var en ädel man, en man
med hjerta och ära.“
“Ert loford smickrar mig, emedan jag mycket värderar er person“, svarade
grefven, i det han förde hertiginnan till soffan och tog plats bredvid
henne.
“Ni skall ej vredgas, om jag yttrar ett uppriktigt ord till er.“
“Visst icke, madame, ty ni kan ej yttra annat än hvad jag med största
nöje kan afhöra.“
“Det handlar om er dotter.“
“Aha! ... var god och tala.“
“Diane lider ... lider djupt.“
“Jag vet det.“
“Detta lidande bär döden i sitt sköte, om man ej i tid botar det.“
“Det är möjligt“, svarade grefven med en lätt darrning på rösten.
“Diane älskar en man, som är värdig hennes kärlek.“
Grefven såg något förundrad på hertiginnan.
“Äfven det vet jag“, yttrade han omsider.
“Denne man skall icke blott göra er dotters sällhet, utan är äfven i
tillfälle att bereda henne all den beqvämlighet, som hennes stånd
fordrar.“
Grefven såg ånyo på hertiginnan, men icke så förundrad som nyss.
“Om jag icke misstager mig“, sade han, “så vill ni låta mig förstå att
den unge mannen är rik.“
“Han är rik, monsieur.“
“Ni känner då den unge mannen, madame?“
“Jag känner att han är rik!“ svarade Adelaïde med en lätt rodnad.
“Jag tror nästan att ni på siffran kunde säga mig hur mycket löjtnanten
eger af denna verldens timliga goda“, yttrade grefven leende.
“Jag kan det ej, men jag vet att han är rikare än de fleste unge män i
Frankrike.“
Grefven fortfor att le under det han betraktade hertiginnan, som blef
alltmer förvirrad af detta leende.
“Ifall jag frågade er, om den unge kyrassier-officeraren haft en rik
enkel, som dött i Ostindien, så skulle ni svara mig, derest ni ville
vara uppriktig, att de rika onklarne för längesedan dött ut med den
urmodiga dramen ... Och om jag frågade er, hvaraf Afrikas öcknar bestå,
så skulle ni svara att de bestå af all slags sand utom af guldsand ...
På sin höjd finner man der ett litet kors af heders-legionen, upplockadt
i spåret af någon flygande kabyl ... Måttlig belöning, men fullkomligt
motsvarande mödan ... Madame!“ tillade han alvarligare, “det guld, ni
talar om, droppar från ert goda hjerta, men ni har glömt att om grefve
de Vandeul varit svag för guld, hade han ej behöft sälja sitt vackra
slott i Brétagne, som han ibland rätt mycket saknar.“
Adelaïde fann nu till sin stora förtviflan att hon sårat, i stället för
att hela, och att hon aflägsnat sig från målet, i stället för att närma
sig det.
“Nåd, nåd för Diane!“ ropade hon, kastande sig på knä för grefven och
sträckande mot honom det lilla krucifixet; “nåd för hans skull som dött
för oss alla, som endast uppskattar och dömer oss efter våra hjertan!
nåd för hans skull, som gjort vaggan och grafven lika för oss alla! ...
Nåd för Diane, för ert enda barn, som lider, tynar af och dör!“
“Ni gör mig brydd, hertiginna“, sade grefven, i det han uppreste
Adelaïde och derefter kysste hennes hand; “antingen gifter sig Diane
inom sitt eget stånd eller gifter hon sig aldrig ... Ni begagnar stränga
medel, madame, när ni anropar krucifixet. Men Gud bor ej blott på
korset, han bor i hela naturen ... Han har gifvit guldet sitt
förvaringsrum och jernet sitt ... Han sammanblandade dem ej, ty han
visste att de endast såsom skilda hade sitt sanna värde ... Så är det
ock med jordens slägter, och så skall det alltid förblifva.“
“Men utan jernet hade guldet evigt slumrat i sin klippa“, svarade
Adelaïde; “det är jernet som öppnat dess port, och begge äro de till för
att hjelpa och stödja hvarandra ... Hvem gaf det ena slägtet rätt att
förkrossa det andra? Är det ej af det helas förening som verldens lycka
och fred beror? Hvem bad oss öppna grafvar, der man endast borde odla
blomsterfält? ... O, grefve de Vandeul! i stället för att leende
betrakta paradiset af er dotters lycka, vill ni gråta vid hennes graf; i
stället för att i er dödsstund omgifvas af välsignande barn, vill ni
förbittras af ett förebrående minne!“
“Madame!“ sade grefven uppstigande, “ni skall ej mera tala till mig om
denna ledsamma sak ... Man har beröfvat oss alla våra rättigheter, men
man skall ej beröfva oss den enda, som återstår, nämligen rättigheten
att förfoga om vårt hus såsom oss godt synes ... Må mademoiselle de
Vandeul gerna dö, om hon ej kan värdigt lefva!“
Under dessa ord fattade den gamle legitimisten hertiginnans hand, kysste
den artigt och följde henne sedan till dörren.
“O min Gud!“ suckade Adelaïde, när hon väl kommit ur grefvens rum;
“gifves det då ingen dygd nog stark att trotsa fördomens makt! ... Evige
himmel, haf förbarmande med din vanstälda jord!“
“Stackars min Adelaïde“, sade Diane till den återkommande vännen; “jag
vet nog från hvilken du gick, när du gick från mig, och till hvilken du
nu återvänder ... du gick från sorgen och återkommer till tröstlösheten,
utan något oliv-blad i din mun, du milda fridens dufva!“
“Diane!“ hviskade Adelaïde lutande sig öfver henne, “jag har ej fridens
oliv-blad, jag har blott vännens deltagande tårar.“

Trettiotredje kapitlet.
Det andra krucifixet.
Det knackade på dörren till boudoiren, hvarefter visade sig Dianes
kammarjungfru.
“Den person, som hertiginnan väntat och flere gånger efterfrågat, har
ändtligen kommit“, underrättade kammarjungfrun.
“Hvem?“ frågade hertiginnan tankspridd.
“Jag minns icke hans namn, men det är densamme som var här i går, den
der arbetaren.“
“Ack, Armand Cambon!“ sade hertiginnan och lemnade sin väns boudoir.
När hertiginnan inkommit i det lilla kabinett, hon för tillfället
bebodde, fann hon Armand Cambon stående strax innanför dörren och
väntande henne.