Sonen af söder och nord. Sednare delen - 23

Ledru-Rollin åtföljdes af flere personer, hvilkas drägt icke röjde
blusernes klass.
Man igenkände bland dem monsieur Albert, med hvilken läsaren äfven i
denna berättelse gjort bekantskap.
Men bland dem voro också Louis Blanc, den snillrike författaren till
“l’Histoire de dix ans“, liten till växten, men med ett fint, vackert
och nästan fruntimmerslikt ansigte, samt Lagrange, den bekante
demokraten med örnnäsan, örnblickarne och det långa håret, fallande som
ett lejons man ned öfver skuldrorna.
Ledru-Rollin och alla de, som följde honom, hade hvar sin biljard-kö i
handen, ty de kommo ned från biljarden, hvilken är en trappa högre upp
och tillhör samma kafé.
När folket i Paris kämpar på gatorna, spela dess chefer vanligen biljard
i närheten af en barrikad, som skall försvaras, eller en högvakt, som
skall anfallas.
Man förstår att mästerligt handtera sin kö, men det beror på kulorna
utanför om spelet vinnes eller tappas.
Upplyftad af flere armar, stod snart Ledru-Rollin på den provisoriska
tribunen.
“Folk!“ sade han, med denna röst, som mera än en gång kommit tronen att
darra, “det behöfves icke många ord för män i handlingens ögonblick.
Folk, hvars suveränitet, vidsträckt som jorden, icke erkänner någon
annan höjd än himmelen; folk, hvars fäder blödt och segrat för frihetens
heliga sak; folk af martyrer och hjeltar, hvad skådar du i denna stund?
Genom högar af stupade legoknektar, genom lågor af brinnande fästen
skådar du en bleknande krona, en svigtande tron! Framåt, framåt! I
stoftet med kronan, i stoftet med tronen! Men skynda, flyg som blixten,
som tanken; ty hon nalkas dig, gudinnan, räckande dig sin hand. Fatta
denna hand, ty dröjer du ett ögonblick, är den för alltid försvunnen.
Mod och ihärdighet, hjeltefolk! Du känner gudinnan, Frankrike! Det är
friheten, det är republiken. Vive la république!“
“Vive la république!“ skallade i salen.
De många speglarne i kaféen, som mångdubblade församlingens antal,
tycktes äfven mångdubbla bifallsropen.
I detsamma skrälde ånyo tolfpundingen från place du Palais-Royal, ånyo
rensopande gatan utanför.
Armand Cambon instörtade i salen.
“Hvem följer mig för att eröfra kanonerna!“ ropade han: “dessa fördömda
kanoner, som meja ned folket, som axen på en åker; ... hvem följer mig?“
“Vi! vi!“ skreko alla, höjande sina vapen.
“Nå väl!“ ropade Armand; “rusten er då, ty vi hafva invigt oss åt döden?
Kula i pipan, krut i fängpannan, hand på svärdet, ty det bär mot döden!“
Nu blef ett annat lif på kaféen.
Laddstockarne slamrade i bösspiporna, fängpannorna fyldes och hanarne
spändes.
“Färdigt?“ frågade Armand sina vapenbröder, sedan han sjelf undersökt
sin bössa och sina pistoler.
“Färdigt“, svarade vapenbröderne, lugna och beslutsamme.
“Framåt då!“ ropade han; “antingen _öfver_ kanonerna eller under dem!“
“Ja, ja!“ svarade alla; “öfver kanonerna eller under dem!“
“Seger eller död!“ ropade Ledru-Rollin; “frihet och odödlig ära!“
Armand och hans kämpar störtade ut mot döden.
Ledru-Rollin och hans vänner gingo upp till biljarden.

Trettiosjunde kapitlet.
Striden på place du Palais-Royal.
Tolfpundingen från place du Palais-Royal sköt skott på skott, ömsom
kula, ömsom drufhagel.
Armand och hans åt döden vigde bröder sprungo i blod och hoppade öfver
lik.
Femtio voro de som hade följt Armand ut.
Men när vår hjelte hunnit kanonen, hade han, sjelf den förste, icke
flere än tio efter sig.
De öfrige fyrtio stannade på vägen.
De stannade icke, de lågo.
“Vive la république!“ ropade Armand, i det han nedsköt tvänne
artillerister.
“Vive la république!“ ropade han ånyo och nedslog tvänne andra med
bösskolfven.
“Vive la république!“ instämde hans tio kamrater och nedgjorde den
öfriga servisen.
Kanonen hade tystnat före servisen, och gatan var fri.
Som strömmen brusar fram genom en remna i berget, störtade folket genom
den numera fria gatan in på platsen.
Det var också i hög tid för Armand och hans kamrater, ty
municipal-gardet till häst, artilleriets betäckning, närmade sig.
Gardisternes blanka kaskar tindrade fram genom krutröken och hästskorna
slamrade mot gatstenarne.
Bland dem, som bildade folkets första led, var den reslige Alphonse.
Framför honom sprungo hans tolfåriga elever, hvilka icke gerna kunde
betraktas såsom ett led.
“Se så, gossar små!“ ropade Alphonse till dem; “passen nu på när första
salfvan går ... Glömmen icke sabeln, karbinen, kasken och bonbon för
fyra sous.“
“Vive la république!“ skreko Alphonses elever.
I detsamma lade folket an och aflossade sin första ordentliga salfva.
När krutröken af denna salfva något skingrat sig, kunde begge partierna
betrakta hvarandra.
Arbetarne hade sigtat för högt, och det var egentligen häst-gardisternes
kaskar som lidit af kulorna.
Likväl stannade chocken, emedan salfvan gjorde hästarne svåra att tygla.
Men af de små eleverne syntes ingen.
Dock log deras mästare, under det han laddade sitt gevär.
Slutligen började han gapskratta och hela ledet med honom.
Hvad skrattade man åt?
Jo, en högst orolig och underlig rörelse förmärktes tydligen bland
hästgardet.
Sadlarne, vickande än åt höger och än åt venster, började högeligen
besvära de eljest så sadelfaste ryttarne.
Man såg de stolte kavalleristerne, bleknande, lika mycket af fruktan som
af raseri, sticka ned sina sablar mellan hästländerna, liksom hade de
haft en underjordisk fiende att bekämpa.
Ja, det var också en underjordisk fiende och säkert den värste, som en
ärlig kavallerist kan råka ut för.
Strax efter det att handgevärssalfvan hejdat chocken, hade Alphonse’s
små elever, dolde af krutröken, sprungit emot sqvadronen och med den
smidighet, som deras ålder medgifver, krupit in mellan hästfötterna.
Derefter hade de med sina små knifvar, som, tack vare mästarens omsorg,
voro väl slipade, börjat afskära bukgjordarne till ryttarnes sadlar.
Detta är ett eget sätt att demontera kavallerister, endast kändt och med
fördel brukadt i Frankrike.
Att under sådana förhållanden beherska hästen och på samma gång handtera
pistol eller karbin, var för de tappre municipal-gardisterne en ren
omöjlighet.
Man kan tänka sig deras harm.
Att besegras är ett öde, som äfven den tappraste krigare kan bereda sig
på; men att besegras af barn, kastas ur sadeln af barn, som säkerligen
aldrig ridit i sina dar, om icke barbacka på eländet och nöden, det är
det grymmaste i verlden.
Ty rättvisligen bör erkännas, att det icke är bättre mans barn som bära
sig så åt.
Det är värdigt folk-qvarterens bleka afföda, hvars seder ännu icke
hunnit förmildras af brokig sammetskolt, gyllene käpphast och bonbon
tolf gånger om dagen.
“Sen bara!“ ropade Alphonse till sina kamrater; “sen bara hur yre
gardisterne blifvit i hufvudet ... Låtom oss derför stadga deras
förstånd med litet bly ... Men sigten för all del en aln lägre.“
Efter dessa ord följde en ny salfva från folkets sida, och denna
fullbordade förvirringen samt påskyndade nederlaget.
Förfärlig var den hämnd, som utkräfdes på place du Palais-Royal.
Medan Armand, numera i spetsen för hundra, demonterade den ena kanonen
efter den andra, öppnande på detta sitt nya ingångar för det från alla
gator tillströmmande folket, nedhöggs till sista man det redlösa
kavalleriet.
Man såg häst-gardister i deras lysande rustningar, de grannaste i hela
armén, höjas öfver den böljande folkmassan, liksom gyllene galjoner af
förlista skepp, och sedan för evigt försvinna i djupet.
Ingenting är rysligare än folkhämnden.
Kungstigern, som rasar bland dem skälfvande hjorden; kungsormen, som
hväser kring sitt omslingrade offer, äro leksaker mot menniskan, när hon
vadar i blod.
Knappast hälften af infanteri-bataljonen lyckades rädda sig in i Chateau
d’Eau.
Högvakten af linien, som innehaft Palais-Royal, hade i tid sträckt vapen
och undgick derigenom municipal-gardets öde.
Place du Palais-Royal är nu eröfradt och folket uppgifver ett dånande
segerrop.
Men ännu är detta segerrop för tidigt.
Chateau d’Eau står ännu qvar, med sina grå hotande murar.
Fönstren i dess första och andra våning äro försedda med jerngaller;
eksvänglarne beslagna med tjock jernplåt; portarne af gröfsta ekvirke
äro utan- och innantill beslagne med jern.
Det behöfs kanoner för att spränga dem. Men man har dementerat
kanonerna.
Man kunde skaffa sig andra, men hvem har tid till det?
Hvem vill lemna place du Palais-Royal, innan man tagit Chateau d’Eau?
Ett helt folk måtte väl vara för mer än kanoner!
Och hela folket störtar nu fram mot murarne af Chateau d’Eau.
Man skjuter på detta fäste från de närgränsande husen; man uppreser
barrikader och skjuter från dem; man tvättar med kulregn de grå murarne
hvita.
Men Chateau d’Eau, sprutande eld och bly från hvarje glugg, färgar hela
platsens stenläggning röd.
Hvilka förbannelser, hvilka löften om hämnd slungades ej mot dessa gråa
murar!
“Eld! sätten eld på Chateau d’Eau!“ höres en röst ur hopen.
Det är Armand Cambons röst.
“Eld på Chateau d’Eau!“ vrålar hela platsen.
Man begriper ej huru man kunnat glömma ett så enkelt och bekant element
som elden, den enda hjelpen, enda möjligheten för seger öfver
famnstjocka murar.
Hundratals kärror och vagnar framrullas mot Chateau d’Eau och uppdragas
kring dess bastioner.
Möbler, nedkastade från alla husen i granskapet, staplas på åkdonen.
Derofvan upptornas tunnor och fat, fylda med konjak och rom.
Bålet antändes, lågan ökar sig, vinden drifver henne mot murarne, mot
fönster och portar.
Trädet kolnar, jernet rodnar; segrande, rytande och förtärande tränga
lågorna in i hvarje öppning.
Kolonnerna darra, statyerna ramla, fontänernas stora vatten-reservoir
blandar sjudande sin imma med röken från det brinnande slottet.
En ridå af flammor betäcker Chateau d’Eau.
Genom ridån flyga ännu kulor, spridande döden “par hasard.“
Men snart tystna skotten. Fästets brand förtär gevärselden.
Besättningen sträcker vapen.
Tusen yxor höjas öfver soldaternes hufvud.
Men mellan dessa yxor och dessa hufvud träder en ung man med utsträckta
armar.
Tåren glänser i hans blick, bönen på hans läppar.
Han talar om segerns ära, men äfven om segrarens mildhet skönare än
segerns ära.
Han hotar och ber, trotsar och knäfaller.
Yxorna sänka sig långsamt.
Man kan icke neka den unge mannen något, ty det är platsens hjelte, det
är Armand Cambon.

Trettioåttonde kapitlet.
Ett morgonbesök i S:t-Germain.
Faubourg S:t-Germain, det förnäma legitima hög-qvarteret, lyssnade från
andra sidan Seinen till stridens buller.
Det lyssnade med hämmad andedrägt, men med strålande ögon, ty äfven der
visste man, att det icke mera gälde den eller den ministern, utan helt
enkelt en tron, Ludvig Filips tron.
För hvarje skott, som hördes dåna, var det som hörde man fallet af en
sten ur grundmuren till Juli-dynastiens tron, och man välsignade,
åtminstone för tillfället, detta raska folk, som icke har portar af ek
och jalusier af mahogny att krypa bakom, när det gäller.
Den enda icke fullt lyckliga inom S:t-Germain var kanske den sköna
markisinnan Eulalie d’Estelle.
Ensam i sin granna boudoir, mätte hon gobelins-mattan med sina små
beundransvärda fötter, gnistrande af guld-paljetter på purpurröd
silkessammet.
Än knäppte hon till diamant-spännet på sidenskärpet, som sammanhöll
hennes morgondrägt af hvita spetsar, och det ganska hårdt, liksom ville
hon närma sitt lif till guldbiets; än lossade hon helt och hållet på
samma skärp, så att spetskjorteln vårdslöst draperade sig kring hennes
mönster-gestalt, lik den fotsida drägten kring en antik stod.
Oroligt häfde sig hennes höga bländande barm, kanske för mycket blottad
till och med för en morgon-toalett, men hvilket en beundrare af sköna
former bestämdt skulle hafva ursäktat.
Skugga efter skugga jagade öfver de yppiga liljorna på hennes kinder,
utan att kunna fördunkla deras vällustiga skönhet eller betaga de stora
svarta ögonen deras mäktiga, hänförande glans.
Snarare tycktes hon skönare genom denna vexlande beskuggning.
Blomman synes ju alltid skönare, åtminstone är hennes doft finare i den
stund ett moln skyddar henne för den brännande solen.
Markisinnan stannade ofta framför ett litet gyllene bord med skifva af
någon fantastisk mosaik.
Men det var ej på de fantastiska figurerna, kinesiska flintskallar med
hårpiskor och kinesiska fötter i fyrkantiga skor, som hennes ögon
hvilade.
Midt emellan en sådan hårpiska och en sådan fot låg en mycket liten
biljett, hopvikt, men likväl uppbruten.
Hon tittade ofta på denna biljett, uppvecklade, läste och hoplade den
ånyo, och allt detta i flere omgångar.
Hvad kunde det vara för en biljett?
Det kunde ej vara en billet-doux, ty markisinnan d’Estelle skulle i
sådant fall blott hastigt genomögnat den och sedan kastat den i
marmorspiseln, hvars brasa af ceder flammade rätt lifligt och doftande.
En olycklig billet-doux kunde aldrig få en dyrbarare graf än i en brasa
af ceder.
Men hvad var det då för en biljett?
Markisinnan öppnade den ånyo, hvilken gång i ordningen veta vi ej.
Vi begagna oss emellertid af tillfället att läsa den, och dess innehåll
var följande:
“Eulalie!
Allt upptäckt och allt förloradt! Hertiginnan är fri och bor hos
grefve de Vandeul. S:t-Bris och Brédôt äro fängslade och bo under
Palais de justice. Jag har räddat mig och bor, när ni läser
detta, i grafven. Rädda er ni på samma sätt, så framt ni icke
föredrar att bo i S:t-Lazare vid sidan af vanäran och med minnet
af den, hvars undergång ni förorsakat.
_Rigobert._“
Sådant var det innehåll, som den sköna markisinnan ännu icke blifvit
mätt på att läsa, men som hon likväl redan bort kunna utantill.
“Jaså, på samma sätt,“ sade hon för sig sjelf, eller, rättare sagdt,
tänkte; “ohjelplige, ända in i döden ohjelplige dåre! ... du ville att
jag skulle dö ... jag skulle dö, jag?“ tillade hon med en leende blick i
spegeln, som säkert aldrig hugnats med en skönare bild.
Man böjer ej godvilligt ett sådant hufvud under den gröna torfvan; man
lemnar ej gerna åt den svarta mullen en kropp, hvars minsta fiber är en
kupidon med många nya pilar i sitt koger.
Markisinnan hade rätt. Hertig de Beaudreuil, den olycklige, var äfven en
ohjelplig dåre.
“Rädda mig?“ återtog markisinnan, “rädda mig? ... för hvem? för hvad?
för att en hertig ger en bankir en dosis gift? ... för det att densamme,
hvars enka jag är, äfven har en annan enka? ... för det att den ene
maken säljer bort den andra och sedan, efter att ha råkat ut för dålig
köpare, sätter en kula för egen panna? ... Allt det der är mycket
obehagligt, men hvad kan det röra mig? ... Hvad är det då som jag skulle
frukta? ... S:t-Bris och Brédôt äro fängslade och skola blifva föremål
för en kriminal-process, det är sannt, men hvad kunna de anföra mot mig?
... Inbillade han sig då, den arme hertigen, att jag låtit desse skälmar
titta djupare i mina kort än jag velat? ... Rigobert! blott en enda gång
har du varit förnuftig och det var när du vände pistolmynningen mot ditt
eget hufvud ... Jag har förorsakat din undergång, skrifver du ... Samma
visa hafva andra sjungit före dig och jag rår verkligen icke för om ännu
flere skola sjunga den ... De narrarne! man skänker dem himlen i ett
famntag, och när man tillsluter sin famn, hafva de ingen annan tillflykt
än grafven ... Men hvem kan hjelpa det? ... hvem kan för evigt skänka
himlen åt alla? ... Jag är, såsom man påstår, en gudinna,“ tillade hon
med en leende blick i spegeln; “men tyvärr, ingen gud! ... Jag kan ge
saligheten åt de lefvande, men icke lifvet åt de döde.“
Efter dessa lugnande betraktelser, satte sig markisinnan i sin mjuka
kåsös, upplösande sina långa svarta hårflätor, hvilket, som man vet, var
hennes favorit-sysselsättning, när hon ej hade något annat att göra.
Markisinnan skulle kunna likna dessa hårflätor vid de svarta lister,
medelst hvilka man sänker en arm syndare i jorden.
Men hennes fantasier voro aldrig svartklädde, gingo aldrig i
lik-procession och hade aldrig med immorteller smyckat grafvar.
Hastigt spratt hon upp från soffan och släppte hårflätorna, hvilket hade
mycket att betyda.
“Denise! Denise!“ mumlade hon; “vid månen och stjernorna, jag hade glömt
henne!“
Markisinnans sammetsfötter började ånyo mäta gobelins-mattan.
“Denise! ... Denise vet verkligen hvad ingen dödlig borde veta ... Om
man inför domstol kallade henne och om hon der sade allt hvad hon
visste, hon skulle kunna ... Vid natten och stormen, hon är mycket
farlig! ... Jag har verkligen något att frukta ... Förlåt mig, Rigobert,
jag var orättvis på ditt stoft!“
“Denise har blifvit skuggrädd på de sednare tiderna,“ fortfor
markisinnan, “jag har sett henne skygga, ofta skygga för gud vet icke
hvad, men ofta för ganska litet ... Det der kan bli mycket svårt för
mig, ja, mycket svårt.“
“Men när någon af mina hästar skygga“, tillade hon, “när någon af dem
hotar att skena för min vagn, hvad gör jag då?“
Markisinnan, som hade den höga spegeln framför sig vände hastigt sitt
ansigte från dess glas.
Hon hade blifvit gul i ansigtet och hon tyckte icke om den
färgskiftningen.
I detta fall var hon strängare mot sig än mot andra.
Småningom återfick hon sin naturliga ansigtsfärg och med denna äfven
sitt vanliga lynne.
Hon ringde i guldklockan och återtog derefter sin plats i kåsösen.
Denise inträdde och hade verkligen det skygga utseende, som så oroat
markisinnan.
“Hvilken ryslig händelse!“ yttrade markisinnan.
“Ja, madame, en ryslig händelse!“ upprepade Denise med ett vida sannare
uttryck af bedröfvelse än herskarinnan.
“Du nämnde, att det var med två kulor som den arme hertigen ... O min
gud!“
“Ja, madame ... När hertigens kammartjenare tidigt i morse och efter
vanan inkom i hans sängkammare, för att emottaga befallningar för dagen,
så låg hertigen död i sin säng, träffad i hufvudet af tvänne kulor.“
“Förfärligt! ... Jag mår illa, mitt hufvud värker! ... Säg till att
ingen får slippa in i dag ... Champagne med is!“
Denise skyndade ut.
Markisinnan skyndade till en liten byrå med perlemor-inläggningar i de
vackraste rosetter, öppnade en klaff, letade länge i en af lådorna och
framtog slutligen ur den något, som hon hastigt gömde i barmen.
Derefter sänkte hon sig ånyo i kåsösen, lutande sin panna mot den
skönaste af händer.
Denise återkom snart, bärande ett silfverfat, på hvilket stod, jemte ett
stort kristallglas, en silfver-terrin med is och midt bland isen en
champagne-butelj utan etikett och silfverhals, ty det var verklig
champagne.
“Befaller madame att jag serverar?“ frågade Denise.
“Ja.“
Denise fattade den långa buteljen. Korken, hejdad af den omtänksamma
kammarjungfruns hand, smälde icke eller flög i taket, hvilket icke anses
comme il faut i S:t-Germain.
Drufvans ädlaste perlor, lycklige af återvunnen frihet, stormade ut ned
i kristallglaset, glada, susande som lössläppte barn.
Markisinnan förde kristallen till sina läppar och tömde dess innehåll
med en raskhet och fart, som skulle väckt en lorette’s afund.
“Biscuit,“ befalde hon derefter.
Denise ilade ut.
“Den stackars Denise,“ sade markisinnan, “hon lider ännu af sin passion
för den der otacksamme, usle äfventyraren ... Jag har länge väntat, att
hon skulle taga ett förtvifladt steg ... det skulle icke förvåna mig, om
hon en vacker dag ... Hon vore ej det första offret för en olycklig
kärlek ... Den stackars Denise! om något hände henne, hvem skulle i
dessa stormfulla tider komma ihåg en fattig kammarjungfru!“
Under det hon sade detta, fylde hon glaset.
Perlorna hoppade och dansade ånyo, och ännu lifligare vore de, som dykte
upp från botten till ytan, ty de hade så brådtom att förena sig med sina
syskon.
Markisinnan framtog hvad hon nyss dolt vid barmen.
Det var en liten grön flaska med glaspropp.
Hon hälde några droppar ur denna ned i champagneglaset.
Lifvet i glaset upphörde med ens.
Perlorna på ytan dogo ögonblickligen och syskonen på djupet kommo aldrig
upp.
De stannade för evigt på botten.
Den ljusgula drufvan bleknade. Drufvans ande, den doftande Dityramb,
fraktades öfver Stygens vågor.
Denise kom ånyo in med sockerkanderad biscuit, smakfullt upplagd i en
pyramid med en lilja af socker på spetsen och ett glödande smultron i
liljans kalk.
Det var purpurn i liljans sköte, det var den legitima principen.
En princip af socker, men princip i alla fall.
“Tack, Denise!“ sade markisinnan, brytande ett stycke ur pyramiden, utan
att skada principen; “du ser så frusen ut, mitt barn ... drick, jag har
just slagit uti för din räkning.“
Denise neg djupt och vidrörde champagne-glaset, ty äfven kammarjungfrur
dricka gerna champagne.
Då hördes i detsamma tunga steg i det yttre rummet.
Denise drog handen från glaset och lyssnade.
“Hvad!“ ropade markisinnan; “det går någon derute och jag har likväl
befalt att ingen får släppas in! ... Hör genast efter hvem det är och
afskeda honom hvem det vara må! ... Men kom strax tillbaka.“
Denise försvann för tredje gången.
“Jag vill hoppas att champagnen icke slår af sig för det,“ mumlade
markisinnan med ett styggt leende; “men det var märkvärdigt hvad hon
dröjer länge ... den kommande måtte likväl ha gått, efter det är tyst i
salen ... Men hvad tänker då Denise på som ej kommer tillbaka! ... hon,
som annars icke plär dröja, när det är fråga om champagne!“
Hvad Denise i denna stund tänkte på, vete gud, men hon kom icke
tillbaka.
Markisinnan, förlorande tålamodet, ringde häftigt i den lilla
guldklockan.
Det hjelper att ringa häftigt.
Dörren till boudoiren öppnade sig sakta och ett hufvud visade sig mellan
dörren och dörrposten.
Men det var icke Denise’s täcka hufvud.
Det var ett mycket stort hufvud, hvars ansigte, ehuru för öfrigt icke
fult, hade stor mun med breda tänder och ögon mera liknande facklor än
stjernor. Sjelfva hjessan var kal, men i ersättning hade hakan fått det
tjockaste svarta skägg.
“Bonjour!“ helsade hufvudet mera gladt och förtroligt, än artigt och
aktningsfullt.
“Hvar är Denise?“ ropade markisinnan, som icke tyckte om det stora
hufvudet, ehuru det var henne fullkomligt obekant, “mina betjenter? mitt
folk? ... man låter oanmälde slippa in ... Denise! Denise!“
Det stora hufvudet svarade, fortfarande gladt och förtroligt:
“Denise språkar med en af mina vänner, edra betjenter språka med andra
mina vänner ... Hvar och en har sitt, och när jag språkar med er, så har
jag mitt.“
Icke blott hufvudet, utan äfven den öfriga kroppen till den oanmälde
visade sig nu innanför den tillstängda dörren.
Kroppen, fullkomligt motsvarande hufvudet, kunde erinra markisinnan om
desse Titaner, som reste Ossa på Pelion, för att hinna upp till Olympen.
Dertill kom att den nye Titanen bar en drägt, kanske förskräckligare än
hans föregångare.
Drägten, på de flesta ställen sönderrifven, var öfverallt krutbestänkt
och nedblodad.
En lång ryttarsabel med jernslida slamrade vid hans sida.
Men hvad ville Titanen i markisinnans Olymp?
Arma Juno! hvar är Jupiter med blixtarne?
Markisinnan tog ett steg för att fly in i de inre rummen.
Men Titanen tog ett steg fyra gånger så långt som hennes och han knöt
sin breda hand kring hennes runda arm.
Derefter satte han henne i kåsösen och tog sjelf plats vid hennes sida.
Markisinnan, nästan förlamad af en sådan närgångenhet, hade knappast
förmåga att öppna munnen.
“Hvad vill ni? hvem är ni?“ var allt hvad hennes darrande tunga förmådde
framstamma.
“Ni känner inte igen mig, elaka!“ svarade Titanen; “annars är det jag
som en gång ville göra er bekant med lejonet i Jardin des plantes, för
att bespara er en resa till Afrika.“
Ett obetydligt och för längesedan jordadt minne började spöka i
markisinnans hufvud.
Hennes ansigte blef blekare och lika blek buketten på hennes mun.
“Ni frågade också hvad jag vill,“ fortfor Hvita Björnen, hvilken läsaren
troligtvis redan känt igen: “Till att börja med vill jag tacka er för
det ni bekostade min resa till Afrika, ehuru jag icke bad er derom ...
Men ni bekostade icke återresan, elaka, utan jag måste frakta mig hem så
godt jag kunde ... Emellertid kan jag helsa er från slägt och vänner i
Afrika ... Hyenan mår bra och brukar, liksom ni, aldrig klippa sina klor
... långa klor äro, liksom i Paris, ett mod äfven i Afrika ...
Krokodilen bibehåller sig temligen, oaktadt sin höga ålder, och har ännu
icke behöft lägga sig till löständer, också liksom ni, efter hvad jag
förmodar ... Med ett ord, de må alla bra, frodas i sina gröna, omätliga
boudoirer och kokettera på sitt sätt ... Någon bildning och något finare
seder skulle likväl ej skada dem ... Ni, madame, kunde just åtaga er den
saken ... Till att börja med, kunde ni lära dem att bita med andras
tänder, och det vore genast ett entré-kort till S:t-Germain, ett stort
steg inpå bildningens bana.“
Det är visst en sanning, att hvad Hvita Björnen sade, icke kunde vara
särdeles uppbyggligt för markisinnan d’Estelle; men sättet, hvarpå han
talade, hade likväl ingenting hotfullt och förskräckande.
Markisinnan började således någorlunda hemta sig från sin första
bestörtning.
Hon bemödade sig till och med att småle, och hon lyckades ganska bra.
“Monsieur,“ sade hon, “er beskrifning öfver Afrika är onekligen ganska
målande och jag vore nästan frestad att göra hvad ni bedt mig om ... Det
förvånar mig blott att ni ej sjelf försökt något i den vägen, ni som
likväl varit på stället.“
“Nej, fan, jag biter helst med egna tänder,“ svarade Hvita Björnen
skrattande.
“Hvad för öfrigt er återresa från Afrika beträffar,“ sade markisinnan,
“så torde jag kunna bevisa, att det var min afsigt, att äfven bekosta
den; ... Nu har ni verkligen sjelf förekommit mig, men detta hindrar mig
ej att betala resekostnaden, utan att ens se på räkningen ... Vidare
vill jag minnas, att det var fråga om en viss grafvård, som ...“
“Icke ett ord om grafvården, markisinna!“ sade Hvita Björnen med dof
röst och svällande ådror i pannan; “icke ett ord derom! ... Det är
hvarken om den eller resekostnaden jag nu tänker tala med er ... det är
om något helt annat, det bedyrar jag.“
“Men, min vän, hvad kan det då vara?“ frågade markisinnan med sin
ljufvaste ton och under ett artigt bemödande att befria sin arm från den
grofva handen.
Men det var ett fruktlöst bemödande.
Icke ett helt markisat skulle hafva ryckt hennes arm ur denna hand.
“Åjo, det är bara ett par små historier“, svarade Hvita Björnen.
“Ett par små historier, säger ni ... och hvad handla de om?“
“Om två olycklige vinhandlare,“ svarade Hvita Björnen till markisinnans
stora öfverraskning, och troligtvis äfven till läsarens.

Trettionionde kapitlet.
Två olycklige vinhandlare.
Markisinnan började tro, att en flykting från Salpetrière satt bredvid
henne, och denna tro lifvade hennes mod.
Förmodligen ansåg hon en tokig björn mindre farlig än en klok.
Hon beslöt att behandla den tokige med all möjlig varsamhet och mildhet.
“Jaså, två olyckliga vinhandlare,“ upprepade hon med innerligt
deltagande; “men hur förhåller det sig då med de stackars menniskorna?“
“Ni skall få höra det, madame“, svarade Hvita Björnen, börjande derefter
sina små historier.
Den första handlade om