Reseanteckningar från Orienten åren 1843-1849 II - 24

_melajah_ nästan är en raritet. Lägre folket var dock här, liksom i
allmänhet högre upp, klädt i bruna fula _s'aboter_, en klädnad som i
nedra Egypten uteslutande bäres af män och är en skam för qvinnor.
Kopter finnas här många och jag tror nästan att de snyggaste husen
tillhöra dem, äfvensom Turkar och Tatarer, hvilka finnas talrikt här
och i _Edfu_. Äfven en kasern med högvakt och fängelse ser man här;
soldater med slarfviga kläder och slokigt utseende syntes drifva
omkring på gatorna. Ett stycke utanför staden åt norr ligger _mudirens_
palats, en hvitlimmad byggnad i den fula Turkiska smaken; rundtomkring
synas trädgårdar och planteringar. I staden är temmeligen rörligt lif,
isynnerhet på torget, som (deri olikt nästan alla Egyptiska städers)
är en stor öppen plats, kringbyggd med cafén och barberare-stugor. De
flesta förnödenheter stå att fås der, bland annat äfven _Sori_ och
_Gebeli_-tobak, som i _Assuan_ ej ficks utan mycket sökande. Under mina
vandringar hade middagsbön-sången blifvit sjungen, och jag skyndade
mig derföre om bord för att få mig middag. Sedan gingo vi upp, hemtade
den flitige Sattler ifrån templet, och aftågade alla tre till sirenen
_Safijeh_. Öfver en trång gård kommo vi upp i ett ännu trängre rum
med halfslitna mattor, och togo vår plats på divanen. Den vackra
värdinnan jemte tre andra tärnor satte sig på golfvet, äfvensom två
hvit-turbanade _rebabijeh_, med sina små gnällande _rebab_-violiner.
Hvar och en af flickorna hade sin _tarabucka_, på hvilken hon gjorde
några hvirflar, jemte violinerna accompagnerande en sångstump, den de
gemensamt uppstämde med hög och hes stamma. Det räckte dock ej länge
innan de gjorde paus och frågade om vi ej drucko arrack; vi nekade
alla dertill, men de sade sig dricka sådant, menande att sång och dans
icke kunde gå derförutan. Vi skickade derföre _Giovanni_ om bord efter
2 buteljer af vårt absint-bränvin, som dock ej torde smakat dem rätt
väl, emedan de grinade rätt hjertligt åt den bäska drycken. Emellertid
fortgick sången, som var långt ifrån vacker, knappt dräglig, skrålande
och gnällande, men dock öfverröstades af de på nära håll förfärligt
gnällande _rebab_ och dunsande _tarabuckorna_. Värdinnan, den prisade
_Safijeh_, sjöng sjelf föga och tycktes ej kunna sjunga rätt, såsom
hon ock sjelf medgaf. Sedan man slutat med sången, börjades den andra
akten, nemligen dansen. Först uppträdde den ena af tärnorna och dansade
ej utan talang, ehuru jag tyckte mig hafva sett bättre dans af _khoval_
eller dansare i Kairo. Derefter förmåddes _Safijeb_, sjelf att stiga
upp och gjorde sina skärningar, sedan hon lindat en ganska dyrbar
kashmir-shawl om midjan; ehuru hon dansade sämre än den förra, tycktes
hon uppenbarligen fordra att vi skulle anse hennes skönhet och antagna
stolthet gifva full ersättning för det bristande i konsten. Slutligen
uppträdde en tredje danserska; men ingendera af dem kunde intaga eller
roa oss, vi voro fullkomligt matta på dessa profbitar af deras konst.
Det hela hade för oss intet annat nöje, än att vi kunde säga oss hafva
sett de berömda egyptiska _ghavazi_ eller dansöserna. Vi gåfvo dem
två 5-franc-stycken, men de voro högst obelåtna dermed ock tycktes
hafva väntat sig åtminstone dubbelt så mycket. Hvad _Sajijehs_ prisade
skönhet beträffar, hennes af _Heilbronner_ så poetiskt beskrifna
melancholiskt milda blick, makalösa näsa och andra tjusande drag, så
fann jag deraf just ingenting särdeles vara qvar, om de ens någonsin
funnits; kanske hade hennes skönhet blifvit härjad af tidens tand på de
sedan dess förflutna 5 åren ungefär. Hennes ansigte hade visserligen
kunnat vara nobelt och stolt, om det ej derjemte haft en viss kastning
åt det simpla; hennes drag syntes mig vara utan intresse, om man gaf
sig tid att genom ett nogare betraktande försäkra sig om den första
anblickens villa. Dock var hon ovanligt hvit, hade i allmänhet en helt
annan färg än qvinnorna här vanligen hafva, ty äfven kinderna hade
rodnad, som här är mycket sällsynt. Vexten var ganska vacker, fastän
icke nog slank eller vek. Hon var särdeles rikt klädd, hel och hållen
i siden; om ock alla hennes prydnader icke voro äkta, så var hennes
kostym i alla fall mycket dyrbar. Hon ställde sig också på stort
afstånd ifrån sin omgifning samt ville ibland dem spela den förnäma;
de öfriga voro högst vanliga Egyptiska qvinnofigurer, fastän utstyrda
i granna sidenkläder. Vårt besök hos den sköna danserskan, den mest
berömda bland alla Egyptens _ghavazi_, blef sålunda snart undangjordt;
jag spatserade sedan ensam omkring i staden, och satte mig slutligen i
ett bland de många vid torget belägna cafén. Der blef jag åter antastad
af sherifen, som erbjöd mig en _heggab_, den han sade sig hafva gjort
enkom för min räkning i dag. Men då han såg sig ej sålunda få mig till
att öppna pungen och vi tillsammans hade läst _fathe_ för _Sejide
Zeineb_, tiggde han penningar till ett vaxljus, det han för min räkning
skulle upptända inför en mäktig och välsignelserik _shekh Vali_ och vid
dess sken läsa suran _I S;_ men jag var obeveklig, bad honom blott läsa
den suran i mörkret, om han så behagade. Sålunda blef jag slutligen
af med honom. Derefter kom jag till en gård, der _Barabra_ firade ett
bröllop; en krets af karlar sjöngo, accompagnerande sin enkla sång
med tambour de basquer. Barabras sång är i allmänhet mera rytmisk och
melodiös än Arabernas, saknande de sednares osmakliga tremulando och
snurriga granlåter; men också enklare, entonigare, närmande sig mera
till vår Finska folksång än den Arabiska. Qvinnorna suto på afstånd
och hörde på. Jag gick ännu länge på stranden i det ljummaste månsken,
efter den ovanligt heta dagen, tänkande på hemmet, der nu julaftonen
firades. Om jag varit hemma skulle jag kanske icke haft roligare, men
här längtade jag efter att vara bland de mina. Kommen om bord, hörde
jag på en saga, som vår tjenare _Mohammad_, litet klumpigt men dock med
Arabisk talang, berättade för den efter sagor begärliga _raisen_.

Dec. 25.
Så snart sjöfolket hemtat om bord sina säckar bröd, det de bakat under
natten, lade vi ut, ehuru en stark nordlig vind lofvade oss ingen
god färd. Det gick också ganska dåligt framåt, så att vi straxt på
eftermiddagen nödgades taga land under en så kallad _badijeh_, d.v.s.
skattlöst land, som förut oodladt blifvit gifvet åt en f.d. _kashif
Ali_ att brukas och odlas. I dag var särdeles kallt, och det så
mycket känbarare, som de föregående dagarne varit utomordentligt heta
och qvalmiga. Vi sågo på den väl odlade jorden samt sockerrörs- och
bomulls-planteringarne, köpte äfven något grönsaker. Satte åter ut, men
måste snart taga land under en liten by _Sfun_. Der språkade jag med en
högst treflig, ung och rask _Saidi_; han klagade öfver den nuvarande
bashans stränga regemente, som qväst och kufvat folkets karlavulenhet,
ty före honom hade ofta förefallit strid och slagsmål emellan folket,
men sådant gick ej mera an. Nu voro karlarne så spaka att en qvinna
kunde styra landet, och detta så fredligt att hunden och vargen trifdes
med hvar andra som vänner. Med anledning af ett slagsmål emellan byns
invånare för qvinnors skull, i hvilket min sagesman deltagit och hvar
af han ännu bar ett djupt ärr i hufvudet, hade en del af byns folk
valt annan boningsplats och flyttat ett stycke åt norr ifrån den förut
samfälta byn. Sedan det efter solens nedgång lugnat, rodde vi under
natten fram till _Erment_, der vi landade.

Dec. 26.
Gingo upp till staden, ungefär 1/4 timmas väg från stranden, och till
det ställe der de gamla ruinerna stå. Dessa ruiner äro jemförelsevis
ringa, af pelarsalen synas blott spridda pelare, kanske 10 till
antalet. Denna försal eller kanske förgård har något annan form än den
vanliga, ty den sträcker sig mera ut på längden. Det inre af templet
användes nu till stadsfängelse, der suto nu 16 personer i jern. Jag
hade ingen lust att länge bese det, utan spatserade i staden, som är
uppförd på särskilda spridda fläckar emellan de stora grushögarne från
fordna tider; i dessa syntes på flere ställen väldiga forn-Eyptiska
murar med hieroglyfer. Byn är bashans privat-by och har en Turkisk
_nadsir_, som pressar och utsuger det arma folket. Det var torgdag i
dag, men vi dröjde ej der så länge att folket hann samlas, utan lade
åter ut kl. 10, i fortfarande stark nordlig vind.
Medan vi åto middag kommo vi fram till _Luksor_, der vi ankrade för
en längre tid. Så snart vi hunnit i land skyndade sig Sattler upp
till _Karnak_ med sin målareattiralj, men jag rökte min pipa vid
kaffet innan jag gick. Den starka blåsten, som förde sand och damm med
sig, gjorde min vandring ut till _Karnak_ nog obehaglig; framkommen
vandrade jag omkring i de stora och vidsträckta ruinerna. Nu först
fann jag rätt huru storartade de äro, ty hvad jag hittills sett i
Nubien förekom mig oändligen smått och leksaksaktigt, i jemförelse med
dessa väldiga qvarlefvor från det gamla Egyptens egentliga hufvudsäte
och prest-stad. Dock voro de så vidsträckta och utbredda, att jag ej
kunde få någon riktig idé om hela byggnadens plan samt om de många
utbyggnader, pyloner och portar, som fordom utgjort ett helt, men
nu stå afsöndrade, sedan föreningsmurarne störtat dels för tidens,
dels för härjares hand. Allt är i stor skala tilltaget, både pelare,
portar och kolosstatyer, så att man tycker sig sjelf vara ett litet
obetydligt barn, då man går der omkring. Jag vet mig ingenstädes
hafva sett så väldiga pelare som här, isynnerhet de 12 som stå 6 på
hvardera sidan af hufvud-genomgången i den mäktiga tempelförsalen.
På de i pylonens vägg uthuggna små afsatserna klef jag upp och steg
högst upp på densamma; der hade jag utsigt öfver den oändligt stora
slätten, det gröna, odlade landet häromkring, ytterst åt alla håll
omgifvet med en krans af berg. Hela den mäktiga ruinen låg närmast
under mig, längre bort _Luksor_, på andra sidan om den ståtliga floden
_Kurnu_ och andra ruiner. Bergens många nyancerade färger och skuggor
gåfvo en särdeles vacker, intressant anblick, såsom här är vanligt vid
solnedgången. Men den häftiga blåsten hotade nästan att föra mig ned
ifrån den höga plats jag innehade, skådande öfver Egyptens och kanske
hela verldens mest klassiska jord. Sedan jag kommit ner begaf jag mig
på återväg, då jag ett stycke utanför staden träffade ett läger af (som
jag tror) Ziguenare. Sedan vi druckit vårt aftonthé ankommo hit två
barker, förande Engelsk flagga liksom vi; före oss lag här en bark med
2 Engelsmän om bord, således nu 4 Frangiska barker. Gick upp på land,
träffade i staden en bröllops-procession, och gick ett stycke bredvid
sjelfva brudgumens far; men då han sade att det ännu skulle dröja några
timmar innan de satte sig att sjunga och dansa, fann jag för godt
att vända om. Kommen om bord träffade jag alla, isynnerhet shekhen,
ihopkrupna och frusna af den här ovanliga kölden; äfven jag tyckte det
vara kallt, men också var jag särdeles tunnt klädd, såsom hos oss under
sommaren.

Dec. 27.
Satt länge inne i min koj, tills den Engelska barken begifvit sig på
återfärden till Kairo. Genom mitt lilla fönster betraktade jag en
_bahlavan_, som kommit till de Europeiska barkerna för att med sina
konster förtjena litet penningar. Hans konster voro obetydliga, så att
jag nästan kunnat göra efter dem; han gick på händerna, kastade sig
öfver hufvudet, hoppade genom ett tunnband, som hans följare den gamle
gubben höll på sitt hufvud o.s.v. Kort derpå kom en _ghazi_ med sina
två Berberi och en liten Arabisk flicka; de dansade vid slag af tambour
de basque och knäppningar med castagnetter. Det var ej heller af något
värde, men roade mig mera än konstmakaren, dels för deras vackra
kostym, dels för den egna karakteren i hela deras väsende; isynnerhet
intresserade mig den mindre Berberi-flickan med sina många behag,
smidiga kropp och vackra vext. Jag blef inne sittande hela förmiddagen
och hade något kallt. Efter middagen begaf jag mig åter upp till de
ståtliga _Karnak_ ruinerna; der gick jag omkring och fröjdade mina
ögon, isynnerhet med den troligen i hela verlden makalösa, imposanta
tempelförsalen och dess 134 groteska pelare. Dernäst intresserade mig
mest de två små granit-kamrar, hvilka tyckas hafva utgjort det innersta
allraheligaste; hela den öfriga ändlösa byggnaden tycktes blott ämnad
att omsluta dem. Denna så kallade kungakammare är in- och utvändigt
full af konunga- figurer, frambärande sina offer åt gudar. På norra
sidan invid denna helgedom af röd granit står en liten vacker portal
af svart granit, infattad i muren af sandsten, och torde hafva varit
ett grafkapell för någon helig fogel. För öfrigt hvart man än går bland
dessa vidsträckta ruiner, ser man öfverallt väldiga, dels sittande,
dels stående bilder, än af granit, än af hvitglänsande kalksten, än
af rödglänsande sandsten. Öfverallt ser man qvarlefvor af tempel, som
ligga gömda under gruset, höjande blott sina takränder och cornicher
öfver detsamma. Många torde väl ligga alldeles göaida derunder. Half-
eller hel-förfallna portaler och pyloner vittna om de många ingångar,
genom hvilka man från alla håll kunnat inkomma i det väldiga templet
eller palatset, och ramlade pelare vittna om prakten i dess salar.

Dec. 28.
Vandrade omkring i _Luksor_, utan att dock bland de smutsiga
Arab-kojorna någorstädes gå in för att se på de svartnade resterna
af tempel. Sedän satte vi öfver till andra stranden vid _Kurnu_,
men nu för lågt vattenstånd ansenligt lägre ned än vid uppfärden.
Den flitige Sattler begaf sig genast upp till _Medinet Habu;_ kort
derefter äfven jag, och såg på qvarlefvorna af det kungliga palatset,
midtemot det egentliga stora templet. Det är den enda profana byggnad
jag sett här, kanske den enda af detta slag som finnes qvar från de
gamla Egyptiska tiderna. Den gick i många krökningar och att dömma af
de rum som ännu syntes, hade kungen ej bott i stora salar; der syntes
ock ordentliga fönster med ofvanstående i muren gjorda bågformer. Det
hela var ganska vackert, men jag fick ej rätt begrepp om byggnadens
konstruktion, gaf mig ej heller tid att utforska den. Härifrån gick jag
genom de förfallna, men ännu ståtliga, med granit inlaggda pylonerna
in i den vidtbeprisade och prisvärda stora tempelsalen, utgörande
försal till ett stort tempel, som nu ligger alldeles begrafvet under
grus. Denna sal är, hvad taflorna och deras färger beträffar, kanske
den bäst bibehållna som finnes i Egypten från gamla tider. Taflorna
föreställa slagtnings-scener, offergåfvor åt gudar med djurnos, kungars
välsignande o.s.v. sådant man ofta får se. Vandrade sedan omkring bland
ruinerna af de lerhus, som stå vid templet eller på den grushög, der
templet och den gamla staden stått. Gick sedan i sakta mak om bord vid
solnedgången.

Dec. 29.
Gick med shekhen den långa vägen upp till _Medinet Habu_. Vi sågo oss
omkring, men det tycktes göra föga intryck på shekhen, han blef snart
mätt derpå och vände tillbaka om bord. Jag blef qvar hela förmiddagen,
vandrade omkring mest i den stora salen och såg på taflorna der,
äfvensom i det mindre templet, litet framför det stora. Låg sedan hela
eftermiddagen om bord, men gjorde om aftonen en liten promenad längs
stranden.

Dec. 30.
Gick med shekhen upp till en norråt belägen by _Kamoleh_, der man
sade i dag skulle vara marknad eller torgdag, samt en betydlig stad.
Vi gingo i nära 3 timmar innan vi hunno fram till en usel by, der man
ännu icke hade samlats till torgs. Shekhen lät emellertid en gammal
dålig barberare, som han fick tag i efter mycket sökande, raka sitt
hufvud, men förgäfves sökte vi efter ett café att sitta uti. Folket
samlade sig dock småningom till torgs och hemtade till salu några
obetydliga lifsförnödenheter, såsom durra, hvete, lök, rättikor och
bröd; dessutom funnos två _attarer_, som hade små askar med kryddor,
qvinfolks-granlåter o.s.v., men detta var ock allt. Jag hade särdeles
tråkigt här och skyndade på affärden, som äfven snart företogs på två
åsnor; men åsnedrifvaren förde oss på afvägar, så att vi ej hunno fram
till barken förän vid _'asr_. Sedan gick jag ensam upp med min bössa
och sköt en vacker räf, som jag lurade ut i gamla grafgrottor; der har
en otalig mängd af dessa djur sitt tillhåll, ifall de ej upptagas af
menniskor.

Dec. 31.
Tog en åsna om morgonen och begaf mig först till _Elazzazif_, der
jag utför beqväma trappor steg ner 1 ganska djupa hvalf och hålor.
Ingenstädes har jag förut sett en sådan mängd flädermöss som här. För
öfrigt voro väggarne med sina målningar så nedsvärtade, att föga kunde
urskiljas. Derifrån begaf jag mig till kungagemålernas graf-dal; såg
der de så kallade _tikan elharimat_, efter hvad man säger, en slags
_fasha_ eller öppen plats der drottningarne sutit i bergens skugga
och njutit svalka. Jag gick in i blott 2 eller 3 grafvar. De äro i
allmänhet små ooh obetydliga i jemförelse med konungarnes grafvar,
dock ganska vackra, prydda med målningar på väggarne; jag var inne i
N:o 9 och 11, de öfriga skola vara obetydligare, ännu mer nedgrusade
och svartnade än dessa. Vidare begaf jag mig till floden och lät föra
mig öfver till _Luksor_, i en liten hög pråm, som var så öfverfull af
folk att jag fruktade det vi skulle förlisa på vägen. Vi kommo dock
lyckligen öfver. Jag vandrade litet omkring, gick på torget, der i
dag hölls marknad, köpte några småsaker for mig och vårt kök, samt
begaf mig tillbaka om bord. Sedan gick jag upp för att skjuta räfvar
i grottorna, men en _Fellah_, som var med mig, förorsakade med sina
klickar att 2 räfvar kommo undan oss.
Så har detta år gått förbi för mig i österns land, utan att någon ny
sol gått upp öfver mig; fruktlöst har året dock ej förgått.

1845.

Jan. 1.
Sedan vi stigit upp bittida och önskat hvarandra ett godt nytt år,
begaf sig Sattler genast upp för att afteckna _Kurnu;_ doktorn och
jag foro på hvar sin åsna till _Lepsius_. Under vägen hunno de två
Preussare, som ligga här med sin bark, upp oss och kommo med. Vi
blefvo vänligt emottagna i den borglika villan, som, först uppbyggd
af _Wilkinson_, sedermera blifvit bebodd af flere berömda forskare
i Egyptens gamla monumenter och nu innehafves af _Lepsius_, kanske
den största och berömdaste bland dem alla. Öfver dess ena tornlika
byggnad svajar nu den Preussiska örnen på en hvit flagga. Här vexlades
ömsesidigt mellan alla önskningar om "ein gutes glûckliches Neujahr",
ej utan en särdeles bred Tysk "Gemüthlichkeit." Slutligen kom _Lepsius_
ut från sin lilla kammare i halfsiden schlafrock och röd _tarbosh_,
vexlande med oss nyårsönskningen. Han hade i hela sitt väsende något
särdeles enkelt och vackert, ej det minsta af vanliga halflärdas
flärd och sladder; det syntes af allt att han var en djupt lärd,
som helt och hållet intagen af sin vetenskaps storhet glömt all den
ryktes-girighet, hvaraf mången halflärd plågas. Samtalet rörde blott
vanliga ämnen, nyårsmorgonens ovanliga skönhet och den lika ovanligt
sköna utsigten från denna villa, som ligger högt uppe i bergen.
Morgonen var i sanning utomordentligt skön; solen hade ännu ej hunnit
bli het och brännande, den kalla nordanvinden från föregående dagar
hade alldeles laggt sig och tystnat, luften var klar och ren, såsom
hos oss den mildaste sommar-förmiddag, samt lät oss se den nedanför
liggande gröna slätten i det vackraste sken. Jorden stod öfverallt
grön af hvetets nya brodd, som med en skarpt markerad linie gick
upp till öknens rand. Midtpå denna gröna matta såg man de ståtliga
_salamat_, två väldiga Memnons kolosser _Shama_ och _Tama_, hvilkas
under tidernas lopp förvittrade och stympade lemmar likväl ännu med
sina hieroglyfer samt Grekiska, Latinska och Frangiska inskrifter
vittna om många olika folk, dem de bjudit sin _salamat_-helsning. På
ömse sidor om dem, dock på tillbörligt afstånd och nedanför de väldiga
sandfärgade bergen i öknen, syntes det ståtliga _Medinet Habu_ och
_Rhamasseum_; längre bort _Gurnu_, samt på andra sidan om den mäktiga
floden, _Karnak_ med de många pylonerna och det pelar-rika _Luksor_,
båda omgifna af en grön matta. Hela denna vida synkrets omslutes af
mäktiga berg, bland hvilka Thebens mäktiga spetsar främst lysa fram.
Sjelfva stodo vi på ett högt berg, från hvilket vi öfverskådade denna
tafla, troligen en bland de skönaste i verlden; öfver oss höjde sig
äfven mäktiga berg i väldiga spetsar eller pylonformiga toppar, bland
hvilka man vet att de mäktigaste bland forn-Egyptiernas konungar och
drottningar hvila i sina grafvar. För hvarje blick man kastar öfver
bergen och deras dälder möter ögat någon graf eller håla, som äfven
fordom tjenat till boning antingen för lefvande eller döda, men nu
bebos af smutsiga, svarta Araber. Det skönaste och mest storartade
var dock den mäktiga floden, som mellan de gröna fälten slingrade sin
klart mörkblåa bölja; ty här uppifrån sedt har vattnet den renaste
blåa färg, täflande med Medelhafvets, ehuru det på nära håll ser nog
grått ut. Floden gör här åtskilliga bugter, bildar en ö på hvardera
sidan, samt är stor och väldig som en sjö. Jag stod länge och njöt af
den härliga utsigten, äfvensom af den ljufva, hälft ljumma, men dock
friska morgonluften, blott stundom störd af de förtjusta Tyskarnes
platta utrop: "wunderschön, sehr schÖn, göttlich!" o.s.v. _Lepsius_
bjöd oss sedan att se på hans lilla, från Sennaar hemtade apa, en
ödla och en liten krokodil, dem han höll lefvande och till min
förundran handterade med blotta händerna utan minsta fruktan. Sedan
vi så sysselsatt oss en stund, börjades nyårsdagen till ära en liten
gudstjenst af _Strauss_, en bland de Tyskar som voro på barken invid
oss, son till en kunglig hofpredikant i Berlin. I anseende till de
många musulmanska tjenare, som här funnos, fann jag för godt att ej
öfvervara denna gudstjenst, utan tog min åsna och gjorde en ridt till
_salamat_-stoderna och _Rhamasseum_. Jag gick der en stund omkring
och såg på taflorna samt pelarena, satte mig sedan att språka med min
gamla trefliga åsnedrifvare, som berättade huru de gamle _Kuffarne_
dyrkat dessa stora kolosser, bland hvilka den förstörda granitkolossen
vid _Rhamasseum_, på hvilken vi nu suto, varit den största. Liksom
flere bland hans colleger visste denne åsnedrifvare ett och annat af
yttranden, dem han uppsnappat af de många Europeiska lärda, hvilka
lefvat här en längre tid och anställt forskningar. Han kände äfven
namnet på flere t.ex. _Sult, Belzoni, Champollion_. Sedan jag sålunda
fått slut på förmiddagen begaf jag mig åter upp till _Lepsius_, dit
vi blifvit inbjudna till middag. Han hade emellertid med de flesta
af sällskapet begifvit sig till _Elazzazif_, hvarföre jag träffade
blottSattler och två till Preussiska expeditionen hörande målare. Den
ena språkade med mig om deras resa i Nubien och länderna der uppe,
samt var öfverhufvud en ganska treflig man. Så snart _Lepsius_ kom
tillbaka satte vi oss till bords och åto middag. Derefter förevisades
en humoristisk tafla, hvilken en bland målarena gjort, framställande
huru alla till expeditionen hörande män klefvo omkring, begapade och
aftecknade en väldig gammal-Egyptisk pelare, som stod i ett vackert
landskap vid floden, rikt på palmer. Till denna tafla hade arkitekten
gjort ett litet humoristiskt poem, som verkligen täflade med taflan
i vacker witz och innehöll nätta karrikaturer af expeditionens
medlemmar samt lätta anspelningar på deras svaga sidor. Såväl taflan
som poemet var särdeles väl gjordt och gaf oss alla mycket nöje; de
voro egentligen tillrustade för _Lepsii_ födelsedag, som inträffat
några dagar före jul. Sedan kaffe var drucket och några pipor rökta
begåfvo vi oss alla, ett sällskap af 11 personer, öfver bergen till
kungagrafvarnes dal, för att njuta af den ojemförligt härliga utsigten
från de ståtliga bergtopparne. Der såg man öfver det vackra landskapet,
med dess ruiner på ena sidan, på den andra den underliga bergsdalen,
en verklig dödens dal; ty icke allenast gamla stormäktiga kungar ligga
här begrafna i sina praktfulla, i bergen huggna grafpalatser, utan
äfven hela naturen tyckes ligga död och begrafven i liksom sarkofager
bildade bergsryggar. Vi gingo äfven in i några kungagrafvar och
hörde på _Lepsii_ väl korta, men vackra och enkla anmärkningar eller
förklaringar öfver figurerna. De ståtliga grafsalarne och choren togo
sig nu utomordentligt väl ut, emedan vi hade med oss ett stort antal
ljus, som gåfvo stark belysning och tilläto oss med ens öfverskåda både
de finurligt målade taken och väggarne. Liksom förra gången, då jag vid
uppfärden med Sattler besökte dessa grafvar, gladde jag mig nu mest åt
vekheten i de uthuggna bilderna och den hvita vackra kalkstcnsväggen
eller stucken, som täflade med marmorn i skönhet, men öfverträffade
den i mjukhet. Med lika stort nöje betraktar man de ännu ofulländade
teckningar, hvilka här ofta anträffas på väggarne; de äro först gjorda
med röd krita och sedan rättade eller noggrannare utförda med svart
krita, för att slutligen efter denna teckning sculpteras och målas.
Oaktadt den skenbara lätthet och nonchalance, hvarmed de äro smorda på
väggen, skönjes dock den största säkerhet och accuratess i teckningen
af såväl större som mindre figurer. Färgen är ännu alldeles frisk och
glänsande, liksom den vore helt nyss påsatt, icke för tre årtusenden
tillbaka. Äfven här stördes jag ofta af de exalterade Tyskarnes utrop,
men _Lepsii_ lugna små anmärkningar, i hvilka aldrig hördes något utrop
eller ängslig suck, godtgjorde hans landsmäns platta förtjusning. Hans
medföljare, målarena och arkitekten, voro öfverhufvud lefnadsfriska
män och trefligare än Tyskarne vanligen äro, men från sin eviga lust
att göra Witze hade de icke kunnat befria sig; isynnerhet var deras
landskapsmålare, en fet, frodig man, särdeles färdig i konsten, ehuru
sällan lyckad. Sedan vi dröjt i grafvarne ungefär till solnedgången,
begåfvo vi oss på återväg, då alla från _Lepsii_ villa togo afsked och
gingo hem öfver bergen. Mästaren sjelf, den store hieroglyfläsaren,
följde oss på den egendomligt vackra vägen, som leder ut från dödens
dal emellan dess underligt formade, liksom askbeströdda berg, hvilkas
toppar nu stodo blekt guldgult belysta af den nedgående solens sista
strålar. _Lepsius_ var under vägen språksam, frågade mig om mina
tillämnade resor, samt sade sig ämna resa till _Kosseir_ och _Sinai_.
Komne om bord drucko de öfriga, men icke jag, med honom ett glas
champagne och efter hjertliga önskningar om god resa begaf han sig
tillbaka hem. Vi åter, sedan vi liqviderat våra åsnor och nattväktare,
lade ut med barken för att fortsätta färden till Kairo. Sålunda hade
första dagen af detta nya år gått till ända ganska angenämt, ehuru jag
allt ännu känner mig litet främmande bland Tyskar.

Jan. 2.
Kämpade hela dagen mot stark nordlig vind, men hunno dock fram till
_Kenneh_ en stund före solens nedgång. Vid uppfärden hade vi legat just
nedanför staden, blott några steg från sjelfva torggatan, men nu måste
vi lägga oss ungefär en halftimmas väg derifrån, emedan vattnet torkat
ut ifrån kanalen nedanom staden. Icke dess mindre begaf jag mig med
doktorn upp till staden; men emedan det var mörkt funno vi för godt,
sedan vi gjort en liten spatsertur der och med vår skeppare druckit
en kopp kaffe, att taga hvar sin åsna samt fara tillbaka om bord i en
särdeles kall och mörk natt.

Jan. 3.
Gick bittida upp till staden i sällskap med shekhen och _Mohammad_, för
att köpa nödig provision. Såsom vanligt är i Egyptens smärre städer,
hade man ännu föga samlats på torget, ej heller öppnat bodarne. Vi
måste gå länge omkring och vänta, innan vi fingo hvad som behöfdes.
Torget är ett ibland de största man ser i Egyptens mindre städer,
kanske näst det i _Siut_; men här finnas de största och vidlyftigaste
cafén jag ännu sett i orienten. Orsaken dertill är den starka rörelsen
med varor och af resande, som härigenom färdas till _Kosseir_ och
_Hegaz_, samt vanligen, nästan uteslutande, taga sitt qvarter i sådana
cafén. För öfrigt finnes här en ganska stor linneväfnadsfabrik, som
sysselsätter omkring 1,000 menniskor. Staden är berömd för sitt
krukmakare-arbete, sina _kolal_ m.m. Man ser här ett ovanligt stort
antal Turkar och tiggande dervisher. Vi blefvo ej färdiga med uppköpen
förän närmare middagen, då vi återvände på hvar sin åsna. Komne om