Reseanteckningar från Orienten åren 1843-1849 II - 17

  tror vi gingo in i 4 äö. De voro afdelade i flera hvalf eller rum,
  med rundtomkring väggarne gående nischer, i hvilka de nu utkastade
  mumierna ursprungligen varit uppstaplade. För öfrigt syntes öfverallt
  i bergets hela sträckning, åt alla håll, större och mindre grottor
  eller hålor, till en del sådana jag sett i Kairo. Berget var, liksom
  bergen öfverallt här, ett kalkberg. Det tyckes vara löst och lätt
  förvittrande, ty man såg huru det hade förvittrat dels till stoft, dels
  till grof sand, och stenstycken från höjderna hade ramlat nedåt. På en
  topp hade det löst sig i stora kullerstenar, hvilkas runda ryggar af
  solen blifvit brynta och gåfvo en högst besynnerlig anblick. Härifrån
  hade man en härlig utsigt till venster öfver en ofantligt vidsträckt
  ökenslätt, begränsad på ena sidan af de gula ökne-sandbcrgen, på den
  andra af ett smalt grönt bälte mellan öknen och Nilen, hvilket man
  tydligen såg vara vunnet från öknen genom menniskohands flit. Närmast
  under mig på den stora ökneslätten syntes en stor begrafningsplats,
  snyggare och vackrare än jag förr sett här, äfven något i annan smak
  än dem man ser i Kairo och nedra Egypten. Då jag vid nedstigandet
  red igenom den, hade jag tillfälle att se den närmare. I stället för
  att den murade grafven vanligen ger rum blott för en, voro här flere
  murade tillsammans, sålunda bildande ett större hvalf; men hvar och
  en särskild af de der begråtna hade öfver sig en uppmurad grannlåt.
  De flesta hade en gård och derifrån gingo små trappor ned i sjelfva
  grafvarne. Alla voro hvitlimmade, det syntes att man användt all omsorg
  på dem, mycket mer än i Kairo är vanligt. Ett stort antal _sebiler_
  funnos här äfven. Det tycktes mig att folket i _Sujut_, liksom troligen
  ännu mer högre upp, häri tagit exempel af de gamla Egyptierna, medan
  de i Kairo, såsom i Egypten hufvudsätet för Islams läror och lärdom,
  blifvit hindrade ifrån att följa de gamla Egyptierna i spåren, så vida
  dessas religion och sedvanor måste anses för _kufr_ af hvarje s.k.
  bildad muslim. Detta syntes ännu mera af de målningar, med hvilka
  man här velat utsira sina grafvar. I stället för att pryda, kan man
  med fullt skäl säga att målningarne vanställa de snyggt hvitlimmade
  väggarne; ty de äro i yttersta grad klumpiga och bjärt brokiga, utan
  tanke och mening. Men tanken pä målning ligger ej i Islam, utan denne
  är tvärtom emot sådant; hvarföre jag anser denna sed, liksom inånga
  andra, vara af Egyptens muslimfolk lånad från dess gamla hädangångna
  slägter, hvilka här öfverallt qvarlemnat minnen af sin fordna storhet
  och öfverlägsenhet. Denna begrafningsplats var i allmänhet särdeles
  snygg och vacker. Ett stycke ifrån den, längre ut på ökenslätten, låg
  en annan, som det tycktes, för fattigare folk som ej hade råd att bygga
  stora grafvar; ännu längre bort en aflägsen plats för de kristna. Min
  gosse, som höll mig för muslim, antydde med synbar stolthet att de
  kristnas begrafningsplats var så långt aflägsen. Här och der, dels i
  öknen, dels på bergen, syntes _kubbor_ för Arabiska shekher och helgon.
  Af den vidsträckta, härliga utsigten fröjdade mig dock mest det nästan
  oöfverskådliga åkerfältet, nu klädt i den vackraste gröna färg, ungefär
  såsom hos oss åkrarne i sin första vårbrådd. Så långt jag åt denna sida
  kunde se, syntes gröna fält på alla sidor, omslingrade af Nilen och
  ifrån den ledda kanaler, bland hvilka den, som i åtskilliga armar ledes
  omkring staden, isynnerhet är stor och för bashan förtjenstfull. Under
  hans tid hafva äfven de många vackra trädgårdar, som nu synas här,
  först tillkommit; bland dem flera i sjelfva öknens sand, fruktbar gjord
  af flodens vatten. Af dem kan man rätt se, huru oändliga åkerfält man
  ännu vidare kunde tillkämpa sig från öknen. Midtpå denna stora slätt,
  emellan det gula och det gröna, höjde sig den jordbruna staden med sina
  13 minareter. Sedan jag här en stund skådat omkring mig och insupit
  den friska vinden, som blåste här uppe och för hvilken den pjåkiga
  doktorn tillstoppade sin mun med näsduken, steg jag ner och träffade
  på en räf, som luffade här omkring. Nedkommen i staden, der det i dag
  var marknadsdag, _jom essok_, vandrade jag der omkring, isynnerhet
  på _sok_, samt begaf mig sedan i badstuga och tog mig ett särdeles
  präktigt bad. Jag dröjde der temmeligen länge och dref ytterligare
  omkring, till dess nyckeln till min bössa, som jag beställt, blifvit
  färdig. Staden var öfverhufvud bland de vackraste och snyggaste jag
  sett i Egypten, men liksom i alla småstäder, tycktes man här sätta
  sin stolthet i att härma hufvudstaden. Så voro gatorna bestänkta med
  vatten, så nyttjades Kairos complimenter och ord, t.ex. _vahashtinna,
  ibn balad_. Ä andra sidan tycktes folket vara bättre och hederligare,
  såsom äfven är vanligt i småstäder jemförda med hufvudstaden. Hvad
  jag förut observerat i landsortsstäder, såg jag äfven här, nemligen
  att qvinnorna ej voro så måna om slöjan som i Kairo, utan man såg dem
  mycket gå med bart ansigte. Vid sjelfva stadsporten ligger _mudir
  Selim bashas_ hus; der på en med träd omplanterad gård satt en mängd
  _Fellaher_, hvilka hade mål eller affärer i _divan_, som hålles i detta
  hus. Man sade att dessa Fellaher nu hemtade hästar åt pashan. Denne har
  sjelf ett slott här och plägar ofta komma hit under sina vinterfärder
  åt öfra Egypten. Vägen ner till stranden går ett långt stycke längs en
  vacker kanal och en allée af dels sykomorer, dels siberiska ärtträn,
  _sofsof_ (acacia?) omger den. Nedkommen begaf jag mig till ett på
  stranden beläget Turkiskt café. Der nedanföre suto 6 fångar, dem man
  höll på att sätta i klåfvar och bojor. Vi lade ut, sedan _raisen_
  blifvit färdig med sin bakning, sent vid _esha_.
  
  Hov. 11.
  Hela dagen lugnt, så att vi fingo släpa oss fram med _liban_, Passerade
  åtskilliga byar, bland andra en kallad _Abu Tig_, der en berömd shekh
  ligger begrafven och en stor moské är uppförd omkring hans _kubba_.
  hans namn är _Eshshekh Elfarghali_, berömd isynnerhet för sin makt
  öfver krokodilerna, hvilka genom hans _karamot, sirr_ och hemliga
  helgonmakt ej kunna komma längre ner öfver denna by. Detta berättade
  mig följande dagen min shekh, då vi vid en promenad på stranden
  händelsevis sågo 2 af dessa Nildjur sola sig i sanden och sedan
  långsamt stiga ned i floden. Mot aftonen blåste en sakta vind upp och
  med prut och gräl hade vi folket att lägga ut, men gingo föga fram. Vi
  beslöto att hålla vakt under natten, på det folket ej nu, liksom förra
  natten, måtte lägga sig vid stranden och sofva. Vårt förhållande till
  _raisen_ och besättningen är högst tråkigt, emedan i deras intresse
  ligger att draga ut på resan så mycket som möjligt, i vårt åter tvärt
  deremot. Deraf collision. Tyskarne äro också gnetiga och trångsinta.
  Äfven besättningen och vår andre dräng _Mohammad_ äro mig ej i smaken;
  de göra den annars så roliga och angenäma färden på Nilen något sur och
  tråkig.
  
  Nov. 12.
  Lugnt väder. Medan vi spatserade på stranden, sågo vi de första
  krokodiler. Sköt en kråka i flykten. Blåste upp en liten kåra, som
  förde oss till de väldiga bergen _El gebel el Haridi_, hvilken vi hela
  dagen följde i deras långa sträckning. Här och der lågo små byar vid
  bergets fot, på det smala jordbältet mellan åsen och floden, hvilket
  dock emellanåt vexte ut till stora åker- eller öken-slätter. På flere
  ställen funnos i bergen hålor eller grottor; troligen hade under dem
  fordom funnits byar och städer. På ett ställe syntes sjelfva shekhen
  _Elharidis_ lilla kapell, men på det väldiga, storartade berget tog
  sig den lilla hvita hvalflösa byggnaden högst ömkligt och uselt ut.
  Då vid solnedgången den två dagar gamla månen syntes på himmelen, kom
  en dugtig vindpust från sluthöjden af berget, som var särdeles högt
  och busligt att påse i aftonskymningen. Kultjen var häftig, så att
  vi måste berga storseglet. Dess klumpighet och ovighet med sin långa
  rå, på hvilken folket vid dylika tillfällen måste klifva upp, gjorde
  manövern litet farlig. Vi kommo dock lyckligt förbi det farliga berget;
  men knappt var det gjordt förän styrmannen högt fordrade den vanliga
  _bakhshishen_, hvilken han sade att alla, såväl Franger som Araber,
  måste erlägga här, äfvensom vid några andra på framvägen farliga berg
  och passager. Slutligen måste vi bekväma oss till att ge honom några
  piaster. Så snart vi voro förbi det väldiga berget, saktade sig kåran
  och längre in på natten lugnade det mycket ut. Derunder hade folket
  tagit land och laggt sig att sofva, utom en som torde varit halfvaken.
  Ungefär midnattstid hörde jag ett förfärligt larm och buller af folket
  ute, en del skrikande på Arabiska att röfvare voro öfver oss, en del
  på Italienska fordrande pistoler och andra vapen. Jag tittade ut genom
  mitt åt landet vettande fönster med min bössa, men såg ingenting.
  Gick ut och hörde blott skrik samt två pistolskott, dem doktorn och
  hans dräng på måfå lossade uppåt landet. Emellertid voro röfvarena
  försvunna, ingenting hördes eller syntes. Under allt detta oväsende
  hade sjöfolket med särdeles flinkhet löst perten, jemte den lilla
  stolpe (_vatad_) vid hvilken den var fästad, och laggt ut på floden.
  Seglade den öfriga delen af natten.
  
  Nov. 13.
  Seglade hela dagen för frisk vind och sköto med god fart fram. Jag sköt
  om bord på särdeles långt håll en vild and om morgonen. Var i något
  häftig grammatikalisk dispyt med min shekh, med anledning af ett ställe
  i vår morgonlektion. Den fortfor med små mellanskof hela dagen och
  isynnerhet om aftonen. Här hade jag ett nytt bevis på Arabens fruktan
  för att sätta sig emot de gamles auktoritet. Hvad dessa skrifvit och
  tänkt är heligt, tål ingen motsägelse, intet tillägg, intet afdrag; vi
  behöfva blott upprepa hvad de sagt och få ej understå oss att heinta
  något ur eget hufvud. Emellan _'asr_ och _maghrib_ hunno vi fram till
  staden _Girgeh_ på sjelfva branten af flodbrädden, som här var särdeles
  hög och brant. I jordlagren af brädden syntes öfverallt tegelstenar och
  qvarlefvor af murverk, likaså ofvanpå den. Dessa alla voro rester af
  hus och byggnader, som floden vid sitt årliga flöde hade störtat ned,
  i det dess vatten undertill ätit bort de lägsta lagren. Sådana spår
  af flodens härjningar synas här på många ställen, äfven i _Manfalut_.
  Här tycktes större delen af en hel gammal stad sålunda vara småningom
  störtad; sednare slägter, visa blefne af skadan, hade ombyggt sin stad
  inåt landet på andra sidan om den höga flodbrädden. Här låg en större
  bark, alldeles fullastad med valfärdare, ämnande sig till _Kenneh_,
  vidare till _Kosseir_ och _Gadde_. Bland dem blef jag antastad af en
  _dervish_ från _Tanta_, som bar intet annat på sin solbruna kropp än
  ett par vida Turkiska byxor; men på halsen hade han två tjocka, stora
  ringar af jern, såsom han sade: _lillah_. Han tiggde än en matbit, än
  något att skyla och värma sin nakna kropp med. Derunder kom en annan
  till, som reciterade några verser och förmådde mig jemte det öfriga
  sällskapet att läsa _fathe_ två gånger. Jag hade ingenting att ge dem
  och de aflägsnade sig slutligen med vanliga resignerade _bikhaterek_.
  Vi dröjde ej länge förän vi åter lade ut och seglade. Om aftonen
  visade sig styrmannen förolämpad och vägrade att göra sin tjenst. En
  af besättningen hade nemligen litet tadlat honom, och han fordrade att
  denne derföre skulle bastonneras; då detta ej verkställdes, lemnade han
  i sin harm styret och satte sig förut. _Raisen_ grälade och pockade
  på att han skulle göra sin tjenst, det öfriga folket yrkade äfven med
  goda ord derpå, men ingenting verkade; så liten makt har _raisen_
  öfver sitt folk. Nu började vår dräng _Mohammad_ gräla och skrika om
  sina _khavagat_ och deras konsul, men bragtes till tystnad dermed, att
  han ej förstode sig på sjöväsendet och dess lagar. Slutligen, sedan
  styrmannen en stund fått sitta for sig sjelf och ingen vidare brydde
  sig om att gräla med honom, tog han, väl ej till styret, men till en
  _midra_ och hjelpte det öfriga folket uti att skjuta oss fram till
  hamn, sedan vinden efter månens nedgång alldeles lugnat.
  
  Nov. 14.
  Seglade hela dagen med god och ovanligt stark vind; kommo ock derföre
  godt stycke fram. Låg mest hela dagen i min lilla _khazne_ och läste
  den särdeles intressanta _Champollion Figeac_ om de gamla Egyptierna
  och deras heliga prestkast; det förundrade mig blott att deraf ännu
  ingenting försports i vårt aflägsna land. Om aftonen togo vi land under
  en liten by, der jag länge spatserade i en palmlund i det vackraste
  månsken. Man berättade här att ett stycke uppåt floden skulle finnas
  röfvare, som ansatte barker och plundrade dem; men två Turkar, dem jag
  träffade och som särdeles hyggligt togo emot mig, samt trugade mig att
  dricka kaffe, då jag föregaf mig vara från Tscherkessien, upplyste mig
  om att ingen fara vore. Det sade mig äfven en bland de 8 _ghafora_,
  som prackade sig på oss då vi ämnade stanna öfver natten här. Vi lade
  således ut, oaktadt vårt sjöfolks historier, dem de troligen sjelfva
  uppdiktat för att fördröja vår resa och sjelfva få sofva. Vinden
  lugnade dock om natten och vi togo land.
  
  Nov. 15.
  Gingo från vår ankarplats bittida ut med frisk vind. Den blef ock
  stående, så att vi i god tid på förmiddagen hunno till _Kenneh_, en
  bland de större städerna, der vi måste proviantera. Gick upp i staden
  och såg mig omkring. Liksom alla andra är den åtminstone till största
  delen byggd af obrändt tegel. Längs stranden var stark rörelse, man
  hade der uppställt de mest behöfliga varor och sjöfolket utgjorde
  afnämarne. Här lågo många barker, af hvilka större delen hemtade
  valfärdare, gående härifrån till _Kosseir_. Äfven höll man på att
  bygga två ganska betydliga barker. Uppe i staden, liksom i alla
  orientaliska städer (äfven de största, såsom Kairo och Konstantinopel),
  var rörelsen obetydlig i andra trakter än på sjelfva handelsgatan,
  _essok_. Liksom i _Sujut_ och andra småstäder, var den betäckt med ett
  lågt tak. I jemförelse med _Sujut_ är _Kenneh_, en ömklig stad, dock
  var här renligare än vanligt, kanske för fredagens skull. Här fanns
  en oändlig hop glädjeflickor, som öfverhufvud voro ganska vackert och
  rikt klädda i jemförelse med andra qvinnor. När jag kom om bord hade
  man väntat på mig en stund och skickat upp att söka mig. Vi lade genast
  ut och seglade för frisk vind. Öfverallt sågo vi stora flottor af
  stora lerkrukor, _balali_, som blott uppstaplade med mynningarne nedåt
  emellan palmqvistar, utan någon slags botten af plankor eller stockar,
  fördes fram på floden af 5 à 8 karlar med klumpiga åror, bestående af
  en grenig qvist med en brädlapp bunden vid den. Mot aftonen lugnade
  åter vinden och slog litet emot, hvarföre vi togo land under en liten
  by, i hvars palmlund funnos många dompalmer.
  
  Nov. 16.
  Vinden var i dag svag och lugnade allt mera, så att vi redan tidigt
  måste taga till _liban_. Gick upp och spatserade längs stranden.
  Passerade en liten by _Goze_, emot hvilken på andra stranden ligger en
  något större, särdeles snygg by, der det i dag var marknad. På denna
  sida låg en stor mängd båtar, som färjade folk öfver; de som redan
  laggt ut för att gå öfver, voro alldeles fullproppade med folk. Jag
  satt en stund på stranden och språkade med flere _Fellaher_, som samlat
  sig omkring mig och förundrade sig öfver min dubbelbössa. Bland dem
  fanns äfven en, som varit _Champollions_ tjenare under hela den tid
  han arbetat i _Thebes_ och var hemma från _Gurnu_. Folket här är i
  allmänhet särdeles godvilligt och tyckes mig öfverhufvud vara bättre
  än det i nedra Egypten, Vid _'asr_ blef det fullkomlig vindstilla.
  Aftonen var den vackraste vi ännu haft på hela vägen, i dubbel mening
  en helgdagsafton, såväl för söndagen i morgon, som för de heliga och
  klassiska forn-Egyptiska ställen, dem vi nu allt mera närmade oss. Så
  otåliga vi, isynnerhet vår doktor, än voro att komma fram, måste vi
  dock taga land och lade till under ett stort af ler muradt hus, som för
  någon tid tjenat till kasern för soldater, här lägrade i ändamål att
  hålla de Arabiska Beduin-röfvarena i styr. Nu stod det tomt och visade
  fula, gråa murar. Medan vi gingo här omkring kom till oss från den
  närbelägna byn en _ghafir_, med en stor, svart, vacker hund, den han
  tvärtemot vanan och religionen här klappade och smekte. Han var en här
  högst ovanligt karlavulen man och behagade mig mycket. Jag satt länge,
  kanske några timmar, språkande med honom; han berättade underliga ting
  om en resa, den han, såsom tjenare åt två Franger, gjort långt ner i
  Nubien till guldberget, der han sade att hans herrar uthuggit mycket
  guld. Hans språk var ganska olika det man är van att höra i Kairo, samt
  nyttjade ord som ej ens min shekh förstod. Senare om natten seglade vi
  litet, men nödgades för lugna snart kasta ankar.
  
  Nov. 17.
  Sågo redan bittida om morgonen från vår bark först ruinerna af _Karnak_
  och _Luksor_ på venstra sidan d.v.s. östra stranden af floden, sedan
  småningom till höger de väldiga _Memnon_ stoderna, grafdalen och
  _Medinet Habu_. Emedan det var föga vind läto vi sätta oss i land
  gentemot _Karnak_ och gingo till fots dit upp. Hvarken från vår bark
  eller från land, då vi småningom närmade oss, togo sig dessa ruiner
  särdeles väl ut; de gjorde intet synnerligt intryck hvarken på mig
  eller mina kamrater. Väl funnos der stora, ofantliga massor, men föga
  egentlig skönhet, åtminstone ingenting "mahlerisch"; med de gamla
  Grekiska monumenterna, sedda på afstånd, kunde dessa ej jemföras.
  Här fanns ej de förras lätthet och luftighet, ej heller deras hvita
  glänsande marmor. Dock när vi trädde in genom den väldiga porten
  och betraktade det utomordentligt väldiga, stormäktiga i de ändlösa
  pelargångarne, samt de med all sin storhet och väldiga massa dock
  utomordentligt vackra pelarne, intogs åtminstone jag af förvåning och
  hänryckning öfver det storartade i dem, hvarmed jag, utom pyramiderna,
  härtills sett intet jemförligt. Allt var fullskrifvet med särdeles väl
  bibehållna hieroglyfer; här fick jag rätt begrepp om skönheten i denna
  skrift, som man väl kan kalla en målning. Vi vandrade här omkring, men
  kunde ännu ej få riktigt begrepp om det hela. Ofantligt vidsträckt
  tyckes det hafva varit, att dömma af de många qvarlefvorna efter
  propyléer åt alla håll. Hvad som nu främst behagade mig var de sköna
  pelarena och hieroglyferna. Jag kunde ej rätt intagas af det imposanta
  i sjelfva byggnaden, emedan allt låg fullt af stora grushögar,
  ofta så höga att vi på dem nådde taket. Vi togo nu blott en hastig
  öfverblick, det egentliga betraktandet måste sparas till vår återkomst.
  Doktorn begaf sig härifrån gerad bort till _Luksor_ på en åsna, och
  öfver floden till sin "Vetter" i _Gurnu; Sattler_ och jag gingo till
  fots genom den vidtfrejdade allén af _sphinxer_, samt betraktade på
  vägen bashans krutfabrik. Dessa _sphinxer_ äro till största delen
  begrafna under jorden, stympade till sina näsor och i allmänhet illa
  tilltygade; men vittna dock med sina stympade lemmar om sin fordna
  storhet och stolthet. På denna väg, hvilken vi dock emellanåt förlorade
  på gröna och palmtäckta slätter, kommo vi efter ungefär en halftimma
  fram till _Luksor_, kanske det mest prisade af alla gamla Egyptiska
  monumenter. Det syntes redan ifrån _Karnak_, isynnerhet den ståtliga
  _obelisken_, som föreföll mig långt vackrare än den i Paris. Det
  väldiga _Propylaeon_ och de ännu väldigare koloss-statyerna derinvid
  voro öfver all beskrifning imposanta, så stympade ock förstörda
  isynnerhet de sednare än voro. Den förstörelse, som här herrskar
  öfverallt, är hjertrörande och gallretande, isynnerhet som man vet
  den härröra af råa, barbariska menniskohänder. Detta syntes tydligt,
  ty man har förnämligast uthuggit och förstört ansigtena på figurerna,
  der man alldeles tydligt ser spår efter spetsuddiga instrumenter. Men
  min harm och förvåning häröfver, äfvensom öfver grushögarne, nådde sin
  största höjd först då jag genom den stormäktiga porten trädde in i
  den egentliga tempelrunden eller tempelgården. Här syntes intet annat
  än de usla, fula Arab-kojorna med sina dufslag, sin förfärliga smuts,
  sina nakna svartsnuskiga barn och sitt trasiga folk. Så vederstygglig
  har jag ännu aldrig funnit någon Arabisk by, så gement och nedrigt
  aldrig något folk. Vi hade hela skaror af barn och män efter oss, som
  skreko _bakhshish ja khevage_ och voro mera påhängsna än till och med
  åsnepojkarne i Alexandria. Så harmsen och uppbragt på Araberna har
  jag aldrig förut varit, aldrig föraktat dem så som nu. Men folket
  här, liksom på alla af Franger besökta orter, torde hafva blifvit
  förderfvadt genom de täta besöken. Vi gingo genom hela runden, men
  öfverallt var öfverbyggdt med Arabiska kojor, eller ruiner bebodda af
  folket och begagnade till stall. För att komma in och se, måste man
  krypa in i dessa kyffens smuts; men detta var mig så vedervärdigt,
  att jag skyndade så mycket jag kunde, och måste tillstå att jag
  ingenting kunde njuta af alltsammans. I _Karnak_ var ett litet inre
  rum af helgedomen användt till fängelse; der råkade nu vara instängd
  en gammal gråskäggig man, omgifven af några gamla qvinnor och små
  barn. Jag gaf mig till tals med honom, han var utomordentligt munter
  och glad, skrattade och skämtade. Jag förundrade mig storligen öfver
  hans goda lynne i denna bedrofliga ställning; men här är allt _shej
  min allah_, såväl godt som ondt, derföre har man godt eller liknöjdt
  mod. Knappt hade jag kommit om bord fÖrän vår doktor kom från andra
  sidan med sin kusin, en Tysk doktor _Abeken_, som frivilligt och nästan
  på egen bekostnad följer _Lepsii_ expedition. Han var en rödskäggig,
  _effendi_-klädd, rödbrusig Nordtysk, med äkta Tyskt sladdrigt munläder,
  samt sött släpigt, affekteradt språk. Han talade oupphörligt med
  tillgjord enthusiasm och fÖrtjusthet, ej allenast öfver det moderna
  forn-Egypten (hvaraf han är en "Liebhaber", genom Lepsii inverkan),
  utan äfven öfver Arabiskan, som han talar ganska dåligt, samt öfver
  alla andra ämnen i verlden, till sin kära "Vetters" stora förtjusning.
  Han begaf sig dock på eftermiddagen bort med sin "lieber Vetter" och
  lemnade oss i ro. _Sattler_ aftecknade utsigten af tempelruinerna och
  obelisken; jag steg upp på den ännu temmeligen välbehållna _Pyleon_,
  Vägen dit gick genom en midtibland ståtliga ruiner uppbyggd ful och
  usel moské, i hvilken jag såg två får spatsera invid folk som höllo
  på att göra sin bön. Upp till sjelfva toppen af _Pyleon_, som utgör
  en stor bred plafond, ledde trappor, men dessa voro till stor del
  öfverhöljda af nedstörtade stenblock, så att man måste klifva och
  krypa. Men utsigten härifrån lönade väl mödan af den besvärliga
  uppgången. Man såg öfver Nildalens stora, gröna slätt, hvilken åt alla
  håll omgafs af i toppar uppstigande berg på båda sidor om floden, samt
  öfver dess gamla heliga ruiner. Jag stod vid porten till _Luksors_
  fordom kanske heligaste tempel, såg framför mig _Karnak_, samt på andra
  sidan af floden de väldiga, nästan pyramidlika _Memnons_-stoderna, som
  först föllo i ögonen, äfvensom _Medinet Habo, Memnonium, Gurnu_ och
  grafvarne, hvilkas öppningar öfverallt tittade ut ur bergen. Det är
  sannt, jag kunde ej egentligen lefva i minnet af det jag såg, såsom jag
  skulle kunnat vid anblicken af gamla Grekiska ruiner; men tanken på
  såväl det utomordentligt storartade i dessa ruiner, som deras nästan
  oräknebara ålder, gående långt öfver Moses och kanske Abraham, upp
  till den tid man vanligen utsätter för syndafloden, jemte det egna,
  underligt fridfulla i Egyptens himmel, gjorde ett djupt intryck på mig.
  Jag fröjdade mig innerligt öfver att träda på de stenar, hvilka våra
  första fäders lärare staplat upp till sina gudars och regenters ära;
  dermed förenade sig ovilkorligen en innerlig harm öfver de barbariska
  helgedomsrånande händer, som användt så stor möda, så mycket arbete på
  att förstöra dem, äfvensom öfver det sammanfösta Arab-pack, hvilket
  nu med sina får och fän bor uppå dem. Dessutom kunde jag ej låta bli
  att harmas öfver de många kringströfvande Europeiska skojare-resande,
  som inhuggit sina namn på stenskifvorna. Förstörelsen i denna
  _Pyleon_ var förundransvärd och förfärlig, så att jag nästan tror att
  dertill behöfts Herrans hand i en jordbäfning, hvilket äfven några
  resebeskrifvare påstå; ty de stora stenblocken, som varit uppstaplade
  till inre murar och öfver dessa, lågo nu till stor del vältrade om
  hvarandra härinne, och jag kan ej förstå huru äfven de mest fanatiska
  menniskor kunnat förmå sig att använda så mycken möda på förstörandet
  af stenmassor. Hvad äfven har mest behagade mig, voro de utomordentligt
  fint och så till sägandes elastiskt utarbetade hieroglyferna i
  obelisken, hvilken jag nu hade så godt som alldeles invid mig; de äro
  inskuret arbete och det inskurna i relief. Jag satt länge här, fägnande
  mina ögon och tankar.
  Närmare _maghrib_ gick jag åter om bord och roade mig med att se på
  våra sjömän, hvilka kastade boll och lekte. Bland andra en lek, i
  hvilken en man föreställde åsna, en annan hoppade upp på hans rygg och
  kastade en boll i marken, som åter uppstudsande uppfångades af andra
  deromkring stående; den som fick bollen fatt, satte sig i tur upp på
  dens rygg, hvilken sednast kastat, och så gick turen om. Derunder
  skämtades hufvudsakligen med åsnan, åt hvilken man ropade åsnedrifvares
  vanliga ord, t.ex. _viss, viss_, då man vill att den skall stå stilla.
  De voro härvid särdeles muntra och styrmannen sjelf, som torde vara
  emellan 30 och 40 år, deltog i leken med stort nöje. Vi lade nu snart
  ut och begåfvo oss öfver till andra stranden, der vi kommit öfverens
  att träffa doktorn hos hans kusin, som ligger under _Gurnu_ med en egen
  i _Assuan_ hyrd bark.
  
  Nov. 18.
  _Sattler_ och jag begåfvo oss på hvar sin åsna å väg, föregångna af
  en gammal man, som redan i går aftons varit hos oss med en oändlig
  hop betyg af Europeiska resande om godt uppförande samt fullkomlig
  kännedom af trakten och dess antiqviteter. Vägen gick förbi det gamla
  förfallna templet i _Gurnu_ upp åt bergen, samt förbi den usla byn,
  hvars folk till stor del lägrat sig i bergets stora, beqväma grottor.
  Dessa äro ock i alla afseenden bättre än de smutsiga lerkojorna, som
  de vanligen bebo. Vägen gick sakta och småningom uppstigande, genom
  en äkta ökentrakt, saknande alla spår af vegetation; den utgjorde
  tydligen bädden af en bergström, som understundom bildas af det vissa
  år (ehuru sällan) fallande regnet. Förlidet år vid denna tid, sade man,
  hade här fallit starkt och uthållande regn. Anblicken af bergen, som
  åt alla håll omslöto dalen, var högst imposant och passade fullkomligt
  för vägen till grafvarnes dal. Här fanns ej allenast årtusenden gamla
  kungagrafvar, utan äfven en graf för sjelfva bergen, hvilka i tidens
  längd här tyckas ruttna till lik så väl som allt annat; ty de voro
  alldeles förvittrade samt nedramlade till sand och grus, äfven i större
  hällar. Berget var till större delen sandsten, men äfven kalkberg med
  flintstens lager. Öfverallt lågo dessa flintstenar, öfverdragna med
  fin kalk, formade, snurrade och svarfvade i alla möjliga konstiga
  figurer. Genom denna ökneväg kommo vi, efter en ridt af omkring en
  knapp timme, fram till sjelfva grafdalen, _Biban el moluk_. Vår gamle
  förare förde oss först in i den berömdaste bland grafvarne, _Sesostris_
  graf. Vägen gick genom en bred gång, sakta sluttande nedåt med slät
  plafond; väggarne i kalkberget voro bestrukna med stuck, samt fulla
  af figurer och hieroglyfer, målade i bjerta, lustiga färger, liksom
  äfven takets plafond. Men lika litet som målaren _Sattler_ kunde jag
  deri finna sådan skönhet som jag väntat, efter de beskrifningar jag
  läst om grafven, åtminstone icke i den mening man vanligen tager
  konstskönhet. Vi förliknade färgerna -- hvilka dock i förhållande
  till deras uråldrighet voro särdeles friska och väl konserverade --
  äfvensom till stor del figurerna, med de målningar barnen hos oss
  ofta smeta på nyss hvitlimmade väggar. Figurerna, med sina underliga
  hufvuden och ofta snurriga sirater, gjorde på oss, som ej voro invigda
  i hieroglyfernas betydelse och språk, ofta ett intryck väckande
  skrattlust. Vi gingo naturligtvis med ljus i de mörka gångarne och
  sågo flädermöss flygande kring ljuslågan, dock ingalunda till så
  förfärande antal som resebeskrifvare skrika om. Det räckte länge att
  vandra i de stora hvalfven, som utbildades än till stora rum och salar,
  än till gångar, med i väggen stående smårum och kyffen, hvilka alla