Reseanteckningar från Orienten åren 1843-1849 II - 16

det rädda folket tror finnas blott _'afarit_ och Beduinröfvare, tog
man mig ofta för en _Vali_, stående omedelbarligen under _allahs_
skydd. Hos dessa forntidens sultaner och heliga män gjorde jag min
_zijaret_ och läste i deras _kubbor_ invid sjelfva _maksoran fathe_
eller tilläfventyrs någon annan sura. Afven besökte jag inne i staden
åtskilliga gamla moskéer, som jag förr ej besett, hufvudsakligen den
äldsta invid gamla _Kahira_ byggda moskén af _'Amru_, Egyptens första
muslimeröfrare; en annan näst denna bland de äldsta af _Tailon_, jemte
andra, äfven den utomordentligt praktfulla moské, som nuvarande pashan
håller på att bygga invid sitt citadell på ruinerna af _Selaheddins_
gamla palats, hvaraf ännu väldiga granitpelare äro qvar. Denna nya
moské blir invändigt beklädd med den vackraste, ofta mångbrokiga porfyr
från det närbelägna berget, slipad och faponerad på det vackraste.
Det enkla och just genom sin enkelhet storartade, som ligger i islams
första byggnader här, saknas dock i denna moské, och allt det arbete,
all den konst, med hvilken man sökt ersätta den ursprungliga stora
andan, är i jemförelse med den ringa. Detta var min sysselsättning om
dagarne under _ramadan_, om nätterna vandrade jag omkring till några
timmar före fastans början. I stället för den vanliga midnattssången,
som man hör från minareterna, eller den så kallade _Ula_, hörde man nu
vid samma tid en _adan_ kallad _elabrar_, bestående af 5-9 versen af
Suran _Insan_, hvilka korta verser framsjöngos långsamt från de hela
natten illuminerade minaret-gallerierna. Ungefär 2 timmar härefter
hörde man en annan _adan_, bestående af den vanliga fredags-_selam_
öfver profeten. En timma härefter ungefär hördes ett långt upprepadt
_Irfa'o_, d.v.s. tagen bort maten, och derefter _adan_ till _fagr_bön.
Denna _adan_ kallas _adan esshurb_, emedan hvar och en som ännu ej
druckit sitt lystmäte påmintes härigenom att släcka sin törst, så länge
det ännu var tillåtet, ty ungefär 20 minuter derefter börjades fastan.
Min shekh och jag gjorde vanligen vårt nattmål, kalladt _suhur_, vid
_selam_. Det andra målet vid _maghrib_ kallas frukost, _fotor_. Vid
midnatt redan börjar en man, kallad _musahhir_, gå omkring med en liten
såkallad _tar_, ett litet skinnbespändt instrument i form af en tambour
de basque, men utan klockor och slaget med en liten sticka. Till detta
accompagnement sjöng han alldeles monotont böner och önskningar till
invånarne i hvarje hus af hans distrikt, nämnande hvar och en vid namn
och tilläggande dem allehanda vackra epiteter, isynnerhet fruarne i
husen, som han kallade de gömda ädelstenarne. Han stannade vid porten
af hvarje hus, jemte en liten gosse som bar hans lampa, och hans
sång räckte 5 à 10 minuter. I slutet af _ramadan_ fick han sedan sin
drickspenning eller hellre sin årslön, ty hans embete var nu slut till
nästa _ramadan_. För öfrigt hade man allehanda nya saker nu enkom för
_ramadan_, hvilka alla hade sina namn häraf eller af något hörande
dertill. Så gingo hela natten om gossar och bjödo ut en sorts med smör
bakadt bröd, som vanligen och i den vanliga formen kallas helt simpelt
_kahk;_ nu hade de en litet förändrad form och kallades _sohaijar_,
med de nätta Kairoboernas stora böjelse att forma nätta diminutivord.
Äfven helsningarne och de vanliga komplimenterna voro nu nyancerade, i
stället för _vahashtinna_ och dylikt hörde man nu: _ramadan karim_, med
svaret: _ma hadish akram min allah_, samt de nu redan från den följande
festen anticiperade, såsom: _ta'eish liamthalo_, eller: _allah ja'od
'alaikom va intom bikheir_ &c. Hvad nu särskildt mig beträffar och min
fasta, så fastade jag blott den första dagen för att se huru svårt det
skulle vara, och jag kan ej neka att, ehuru jag sof bort en stor del af
dagen, den dock blef mig ganska lång och fastan på snus hufvudsakligen
svår och tung. Hvad måste den då ej vara för arbetsfolket, som
måste arbeta större delen af dagen, ofta i plågande solbadd, utan
att få smaka en droppa vatten. De öfriga 29 dagarne af denna månad
gjorde jag mig inga scrupler af att snusa och dricka vatten, ehuru
jag naturligtvis gjorde det så att ingen muslim såg det. Hvad maten
beträffar förtärde jag på hela dagen vanligen ingenting, hade ock föga
behof deraf, i anseende till det dugtiga nattmål _suhur_, som vi gjorde
omkring kl. 3 eller 4 på morgonen. Men som jag oftast tillbragte hela
eftermiddagen på färder till bergen och utom staden, hände det ofta att
jag ingen dryck vatten fick och blott sällan kunde stjäla mig till en
pris snus. Så hände det ofta att jag i sjelfva verket fastade, utan att
dock någonsin, såsom det tillkomme mig i min föregifna _Hanafi_ sekt,
yttra _nijet_ hvarje afton till följande dagens fasta. Det var vanligt
uti de flesta något bättre hus, att under hela denna månad ha 2 eller
flere _fokaha_, som hvarje natt gjorde en _khatme_, d.v.s. läsning af
hela Koran. Detta är icke allenast en religiös handling, utan äfven det
hufvndsakligaste nöjet hvarpå folket här bjuder hvarann, ungefär såsom
hos oss en musiksoirée. Min shekh önskade att äfven vi skulle göra
så; men emedan jag alltid ledsnat ut att höra en sådan _khatme_ och
blott en kort stund funnit nöje vid den, samt dessutom ville använda
mina nätter till att drifva omkring bland folket, så kunde jag ej gå
in derpå. Deremot gjorde jag nu i mina rum den 27 natten af _ramadan_,
den så högt respecterade _leilet elkadr_, en _khatme_. Trenne de bästa
Kairos _fokaha_ läste och sjöngo for oss jemte ett litet sällskap af
vänner _kitab allah il'aziz_, samt till godt slut _fathe_ för _Sid
Vali effendi_. Desse _fokaha_ voro högst roliga och qvicka män, 2 af
dem blinda, liknande mycket våra musici äfven i den goda appetit de
hade, sedan de slutat sitt föredrag. Den följande aftonen gick jag med
min shekh i den invid vårt hus belägna moskén _Ghamri_, och gjorde med
församlingen den under hela _ramadan_ öfliga _teravih_ bönen, hvilken
jag såväl som min shekh hittills försummat under hela månaden. Denna
bön består af 20 knäböjningar med 10 särskilda _selam_ helsningar och
således äfven 10 särskilda _nijet_. Efter den läses ännu _vitr_ bönen,
som dock hos _Maliki_ och _Shafi_ sekterna är olika den hos _Hanafi_.
Det var ej utan att de många knäböjningarne, alla tillsammans med
_esha_ bönen utgörande 27, tröttade mina jemförelsevis styfva knän;
men jag ville dock och måste göra dem, för att se huru det gick till
in praxi. Söndagen den 13 oktober voro _ramadans_ 30 dagar till slut
fastade; om man ej annars visste det, hörde man det af barnen, som
sprungo omkring på gatorna, skreko och sjöngo _bukra l'id narbah va
nzid_, jemte andra rim, som deras sinne och rika språk ingåfvo dem. Det
är ett oföränderligt bruk här, att hvar och en skall vara nyklädd på
denna fest, eller åtminstone bära något nytt i sin klädsel. De sista
dagarne af _ramadan_ såg man derföre en ovanlig rörelse och liflighet
på gatorna, isynnerhet på de betydligare handelsplatserna och torgen.
hvar och en skulle köpa sig något, ehuru priserna nu naturligtvis
voro betydligt förhöjda. Måndagsmorgonen kom min shekh upp till mig,
klädd alldeles ny från topp till tå. Vi togo hvarandra i händerna och
upprepade de vanliga gratulationerna: _kulli sana_, eller _'am va inta
tajib, allah abkakom limithlo_ &c. Vi skyndade oss för att hinna till
moskén och med församlingen göra våra 2 knäböjningar, högtidsbönen, och
höra _khotbe;_ men jag hann ej i rätt tid dit och fick ej öfvervara
den. Kaffet, som vi eljest dricka uppe hos mig, dracks nu nere i porten
med öppen port. Snart kommo våra vänner från granskapet, vexlade med
oss handslag och gratulationer samt drucko kaffe. Vi suto här kanske
omkring 2 timmar, allt emottagande gratulanter. Jag var dock alltför
nyfiken att se verlden ute, för att längre sitta stilla. Jag gick så
ut och vandrade omkring i staden. Allt såg nu särdeles festligt ut.
Alla bodar voro slutna, gatorna rensopade och putsade, men isynnerhet
allt folk utstyrdt i nya kläder eller åtminstone snyggt och rent. Mest
roade mig barnen, som svängde sig åt alla håll och mönstrade än sina
nya röda skor, än sin nya _tarbosh_, än bredde ut sin nya _koftan_, för
att se om den satt väl. Flickorna äfvensom hustrurna hade ny _henna_ på
sina fingrar och ny _kohl_ på sina ögonbryn, bredde ut sina nya slöjor
och vredo på sina granna, men förargliga ansigtsslöjor, säkert lika
förargade som vi att nödgas bära dem, samt gömma undan sina behag för
sitt _harim_-fängelse.
Men jag måste spara fortsättningen, jemte beskrifningen på den nog
besynnerliga processionen med _Kisveh_ till _Hassanein_ moskén, till en
annan gång. Jag kommer just nu från _Bolak_, dit jag fört mina saker
om bord; i morgon före solen skola vi embarquera i gamla Kairo. Så
torde väl nu den så ofta planerade och så efterlängtade resan till öfra
Egypten komma att gå för sig, i ett högst eget, besynnerligt sällskap.
Tänk dig en Tysk doktor, anställd i pashans tjenst vid hospitalet i
Alexandria, hvilken med allt sitt läkareskap är något sjuklig, såväl
till sinne som till kropp; en målare från Wien, hvilken såsom äkta Tysk
synes vara en flitig penselgnidare, utan att vara någon stor genius;
men tredje mannen är min Arabiska shekh, som följer med för att med
mig fortsätta våra studier och dessutom plugga litet modern Arabiska
i doktorn; till fjerde man en -- kalla mitt lilla och underliga jag
hvad du vill; tolf Arabiska båtsmän samt några passagerare, dem vi
lemna fri passage, bland andra en Maltesare, den store och vidtfrejdade
hieroglyf-läsaren prof. _Lepsii_ tolk.
För Bonsdorff följande: samlingen af Nilens fiskar är nu färdig, 40
species, så när som på några, hvilka ej kunna fås förän litet längre
fram på vintern; en samling af Egyptens foglar, utgörande 80 species,
torde jag ha färdig inom en månad; qvadrupederna äro svåra, så när som
på en såkallad Faraosråtta, har jag ännu föga af sådana, torde dock
framdeles kunna få en hyena, gazell, shakal, jemte åtskilligt annat.
Möjligen torde jag komma öfver något i öfra Egypten. Bokaffären: jag
har några ypperliga manuscripter, bland andra _Sojoti, Gulistan_ med
Arabisk kommentar, ett ännu vackrare msc. af _Bostan_ med Turkisk
kommentar och randglossor, ett Persiskt-Turkiskt lexikon, en geografi
af _Ibn el vardi_ &c. Jag spekulerar på _Hagi Khalifas_ ypperliga verk
i Arabiska litteratur historien, men 2000 piaster tyckes mig nog mycket
för mina små tillgångar. Jag har nu funnit en bokshekh, som har goda
saker men är dyr. Jag har leinnat honom en förteckning på äskade böcker
och så snart jag kommer tillbaka torde jag på tillbörligt sätt med
lätthet få slut på de återstående omkring 2000 piasterna af det lilla
anslaget.
Och nu farväl, måtte julen och nyåret komma öfver dig, de dina och oss
alla, glada, friska och nöjda i de olika, vidt aflägsna trakter af
verlden der vi befinna oss. Om du ännu ej skrifvit mig svar på mitt
sista bref, och äfven om du skrifvit, skrif mig ännu ett vid dettas
ankomst; det träffar mig antingen i Kairo, som jag nu ej torde kunna
lemna förän i februari, eller i _Gidde_. Se till att du lagar så, att
jag kan rätt tillbringa och få slut på året 1846 i Arabien. Jag kan
ej uppgifva tanken på att stanna längre tid i Orienten, sedan jag nu
i mitt tycke ganska väl preparerat mig. På mitt utseende och äkta
Arabiska skägg taga numera alla menniskor mig för en Oriental och
muslim; jag har på senare tider märkt att föga dertill fattas äfven
uti mitt språk, isynnerhet i uttalet. Haf godheten gå till min mor och
syster, lemna dem underrättelser om mig och tacka dem för deras sista
bref. Helsa äfven mina vänner, som till äfventyrs fråga efter mig,
_vasselam_!


VI. Afdelningen.
Resa till öfra Egypten och Nubien. 1844.

Dagbok, Okt. 31.
I anledning af den underrättelse jag i går afton fått af _Pruner_,
att jag nemligen skulle ha bref på posten, begaf jag mig vid solens
uppgång dit. Posten var ännu ej öppnad, utan jag satte mig i en liten
bod derinvid att språka med en Italiensk skräddare, som talade litet
Franska. Han var antingen af naturen, eller emedan han stigit för
bittida upp, något sömnig och dåsig. Han sade sig vara hemma från
Algier och förundrade sig öfver min kostym samt mitt Arabiserade
väsende, ty han höll mig först för en _ibn elbalad_. Slutligen kommo
postens tjenstemän. De genomsökte alla bref och stannade blott vid
ett, frågande om jag vore Armenier. Till slut befanns att jag intet
bref hade, såsom jag ock förutsett, emedan alla mina bref komma genom
konsulatet. Sedan jag kommit hem, packade vi våra få qvarblifna saker
på den medhafda åsnan och gåfvo oss på väg till Gamla Kairo. Vår bark
låg vid _fum elkhalig_, jag kände igen den på dess flagga från långt
håll, och stannade med min åsna derinvid. Shekhen, som hade en särdeles
dålig och lat åsna samt en ännu sämre åsnedrifvare, red förbi utan
att bli mig varse då jag stannade. Då jag gått om bord och slutligen
saknade honom, förmodade jag hvad äfven fallet var, att han ridit
förbi. Jag satt således upp igen och begaf mig ner åt Gamla Kairo till,
då jag på vägen hann honom och vände om till kanalmynningen. Under
tiden hade äfven våra två reskamrater kommit om bord; medan de sysslade
med att packa in och ordna vår provision samt andra saker, gick shekhen
och jag upp i cafét, under hvilket vi lågo, drucko kaffe, togo oss två
_kahk_, några rattikor och litet _dukka_ samt åto frukost. Vi fingo
ännu länge vänta på vår betjent, _Mohammad_, som blifvit uppskickad för
att köpa höns; slutligen kom han dock och vi voro färdiga att lägga
ut. Då vi voro flott och gingo för god vind mellan _Roda_ och fasta
landet, sysselsatte shekhen och jag oss med att ordna vår lilla, men
särdeles nätta _khazne_, som nu skulle bli vår gemensamma boning för
2 à 3 månader. Sedan såväl vi, som våra reskamrater i _mak'ad_ voro
ordnade så godt sig göra lät, rustades till mat omkring kl. 3. Måltiden
gick till fullkomligen på Europeiskt sätt med knif och gaffel. Shekhen
var mindre förlägen än man kunnat tro, han använde liksom jag dels
knifven och gaffeln, dels hufvudsakligen fingrarne. I allmänhet stodo
vi ännu denna första dag alla på en något beträngd och litet främmande
fot med honom, men det ger sig väl snart; öfverhufvud tror jag att
vårt, så olika till nation och syften sammansatta sällskap, skall
komma att passa väl tillsammans. Vi gingo allt för god och ifriskande
vind framåt, med det väldiga berget _Torra_ till venster, der man ser
underliga formationer och grottor, liknande hus med portar och brolika
hvalf. På högra sidan väldiga skogar och lundar af palmer, sådana
jag ej sett i lägre Egypten. Öfver dem höjde _Gizeh_ och _Sakkara_
pyramiderna sina väldiga toppar. På venstra sidan strök berget närmare
stranden, mellan det och floden var föga odlad jord, blott sand och
berg. På den motsatta högra sidan gingo bergen på stort afstånd från
floden, emellan dem voro palmlundar och odlad jord öfverallt. Vi
passerade _Bessatin_ på venstra sidan, höllo an i byn _Torra_, der en
artilleri-skola finnes med vacker trädgårdsanläggning. Här hade doktor
_Schlederhaus_ att aflägga en visit hos föreståndaren, en Italienare,
hvilken förut hade varit anställd här såsom läkare. Han dröjde nog
länge hos föreståndaren och kom slutligen ner åtföljd af denne samt 3 à
4 Turkar. För att undvika frågor och deras sällskap, låtsade jag sofva
samt kom ej alls ut från vår _khazne_. De suto här en stund, drucko vin
och kaffe, samt begåfvo sig så bort. Vi lade åter ut och gingo med god
fart fram ända till solens nedgång, då vi togo land under en liten by
_Halavan_. Vinden blåste ännu god, liksom under hela natten; men vi,
isynnerhet doktorn, ansågo oss skyldiga att vänta litet och afvakta d:r
_Lepsii_ tolk, hvilken vi erbjudit att få följa med oss till _Assuan_
och redan fört en stor del af sina saker om bord i går, men i dag ej
hunnit om bord för krångel i tullen. Vi åto en lätt qvällsvard af thé,
mjölk, smör och ost a l'Anglaise. Doktorn, hvilken såsom en äkta Tysk
vill profitera af allt, föreslog att vi skulle tala Engelska i stället
för Tyska, emedan vi alla tre litet förstodo detta språk. Vi började
således dermed och till min ledsnad fann jag att mina kamrater ej voro
mäktigare språket än jag. Deri, liksom öfverhufvud i vårt samtal, kan
shekhen ej deltaga, utan sitter derunder litet flat och ledsnande, men
hvad är att göra? Jag sof min natt ypperligt, liksom alltid om bord på
ett fartyg, äfven då Nilhafvets vågor plaskade om sidorna på vår lilla
bark.

Nov. 1.
Lade ut vid soluppgången och gingo för god vind. Stränderna voro
enahanda, blott att bergen nu började draga sig längre från stränderna,
dalen sålunda vidga sig och gifva rum för vidsträcktare odlingar.
Man såg öfverallt underliga bergsformationer, än höjande sig i
pyramidaliska spetsar, än sträckande sig i långa väggar. _Sakkara_
pyramiderna syntes hela dagen, äfven högre upp en nedramlad. Nilen
var bred och väldig, tycktes ofta vexa ihop med det släta landet
till ett verkligt haf, utan synlig gräns framför oss. Sällskapet
om bord är trefligt; äfven sjöfolket, som roar sig med _zummaran_
och _tarabukkan_, till hvilken musik, accompagnerad af de andras
handklappningar, den qvickaste ibland dem dansar. Vi passerade
åtskilliga små usla byar och seglade hela natten för god och ganska
frisk vind.
_Nov. 2._ Hunno om morgonen kort efter solens uppgång till _Beni
Suef_, en betydligare stad. Vi gingo här upp, följda af en bland
skeppsfolket. Jag skiljde mig dock snart från det öfriga sällskapet och
vandrade ensam omkring, dels inom, dels utom staden, der liksom stora
sophögar lågo. Här var en temmeligen stor _sok_, der de vanligaste
förnödenheter tycktes finnas till salu. _Schlederhaus_ gjorde visit
hos en här anställd Europeisk läkare, en Italienare, och hemtade honom
sedan med sig om bord, der han drack kaffe. Sedan lade vi genast ut
och gingo hela dagen för god vind. Vid solnedgången togo vi land en
stund nedanför en by _Fashne_, som dock ligger ett godt stycke upp
från stranden. Dit gick _Sattler_ med Mohammad för att hemta mjölk,
men de fingo intet. Jag gick upp och spatserade på stranden, der
mycket folk fanns från de många här liggande båtarne. Dels kokade de
sin qvällsvard, dels förtärde de den, dels suto de i den ljufva, milda
aftonluften språkande; bland dem gingo gummor omkring och skreko:
_'eish ja olad el 'eish_. Sedan vi förtärt vårt aftonthé, begåfvo
vi oss åter ut och seglade större delen af natten. Min shekh vakade
särdeles länge, jag tror till midnatten. När vi vaknade om morgonen
lågo vi vid land, der de gjort fast om natten.

Nov. 3.
Vinden började småningom sakta sig och blåsa ut, vi seglade dock mest
hela dagen. Spatserade en stund på stranden medan folket framdrog
barken med _liban_, och sköt åtskilligt. Dagen var särdeles vacker,
folket om bord mycket muntert, skämtande och musicerande med sin
skrällande _tarabukka_ och _zummara_. Deras skämt och lek går mycket,
nästan mest ut på penningar. Man ger här sina barn penningar till
leksaker och skämtar med dem om _kirshen_. Om bord finnes en ung vacker
man, som är anföraren för skämtet och leken; han satte sig på ryggen af
en annan, som föreställde åsna, och sedan han slutat sin ridt och sitt
skämt samt stigit ner, fordrade man af honom lega for åsnan, han åter
hänvisade de pockande fordrarena till de kristna herrarne. Så gick allt
ut på att narra sig till en _bakhshish_ af desse, hvarom skämtet och
samtalet räckte i timmotal.

Nov. 4.
Var fallkomlig vindstilla hela dagen. Vi spatserade mest hela dagen på
land, medan folket framsläpade barken med _liban_. Jag sköt åtskilligt,
isynnerhet en stor mängd vilda dufvor, så att vi till qvällen hade
en ypperlig stek af dem. Vi vandrade förbi vidsträckta, nästan
oöfverskådliga fält af _durra_, som stod i den härligaste grönska
med sina tunga, lutande hufvuden. Språkade med flere _Fellaher_, som
tycktes vara godt och beskedligt folk. Dagen var utomordentligt vacker,
men ganska het. Togo om natten i land nedanför en by _Kolossa_, som
ligger på sjelfva flodstranden. Vid aftonthéet råkade i diskussion med
mina reskamrater om åtskilliga ämnen, hvarvid jag ej kunde hålla mig
från att förargas öfver deras Tyska, materialistiska åsigter öfver
verlden. Hvad som under våra spatserfärder på land förundrade mig, var
att menniskorna, helsade af Schlederhaus Frankiskt klädda betjent och
den andra Maltesaren med: _'alaikum esselam_, i allmänhet svarade med
det vanliga svaret, ehuru jag hörde några skratta och gäckas öfver den
oriktiga helsningen. Det tyckes egentligen vara blott i Kairo man är så
nogräknad och nidsk med _Selam_-helsningen.

Nov. 5.
Lugnt, platt vindstilla hela dagen, så att vi ej kommo särdeles långt
framåt; folket drog _liban_ hela dagen, men strömmen var särdeles
stark. När vi middagstiden passerade ett _Kopt_-kloster, beläget på ett
berg invid venstra stranden, kom till oss en munk derifrån simmande
öfver floden och tiggde. Han, liksom allt folk här, var mycket ifrig
i sitt tiggeri, fick också något af oss. Först om aftonen, då vi
drucko vårt thé, blåste upp en liten vind, som om natten förde oss
till en guvernements stad _Minje_. Om dagen var jag litet i gräl med
Schlederhaus, som pockade på raisen och vårt folk för det han tyckte
det gick för dåligt framåt. Men han, såväl som min andra reskamrat,
förstår sig föga på sjöväsende. För öfrigt stark och mattande hetta.

Nov. 6.
Dröjde en stund under _Minje_, väntande på betjenten, som gått upp för
att skaffa kött, men fick ingenting. Härunder gick jag litet upp, men
hann ej se någonting af staden, som tycktes vara fullkomligen lik sina
systrar, med undantag af några hvitlimmade hus och några trädgårdar.
Satt en liten stund i ett vid stranden beläget café. Sådana tyckas
finnas här till stort tal och nästan uteslutande hållas af Turkar, Vi
hade här solat något, så att solen hunnit högt upp föran vi lade ut i
tjock, liksom i regndroppar fallande dimma och dagg. Vinden var svag
och ostadig hela dagen, så att vi ömsom seglade, ömsom drogo _liban_.
Härvid förargade sig Schlederhaus öfver de dragandes lättja och slog
en. Deraf uppkom stort oväsende, folket pockade på att fara tillbaka.
Ehuru Schlederhaus i allmänhet ej betedde sig på rätta sättet med
folket, gick dock allt fredligt förbi utan vidare. Seglade vid middagen
förbi qvarlefvor af en stor, vidsträckt, på en ökenstrand af floden
anlaggd, nu alldeles förstörd stad. Längre fram passerade bergen vid
_Beni Hassan_ med sina kungagrafvar. Emedan vi skynda att först komma
uppför floden, gjorde vi nu intet uppehåll här. Liksom alla dessa dagar
var aftonen ljuf och härlig, samt besättningen munter med sin sång, vid
det den i aftonlugnan framsköt barken med stänger.

Nov. 7.
Gingo mest hela dagen för god vind en betydlig sträcka förbi _Melavi_.
Jag låg mest hela dagen inne och läste den särdeles intressanta Gliddon
öfver hieroglyferna och deremellan Egyptens historia under Araberna.
Derunder förargade jag mig öfver deras oftast orättvisa välde och den
vanhelgd de föröfvade på Egyptens gamla, heliga jord. Jemförda med dess
gamla invånare, huru uselt folk äro ej Araberna? Men hämnden kräfves
nu ut af dem, de förtjena väl det förtryck de nu lida af Turkarne
samt dermed följande uselhet. Turkarne skola väl ock snart få sitt
rättmätiga straff för sitt öfvermod och sin usurpation af så mycken
klassisk jord. Om aftonen då folket framsköt barken med _medari_, föll
en sådan i vattnet; då kastade sig genast en man i vattnet för att
hemta upp den och efter honom en annan med _liban_. Den förre fördes
dock af strömmen så fort, att den sednare ej hann honom, utan måste
simma till landet som var aflägset. Deraf mycket skrik och mycken oro.

Nov. 8.
Seglade sakta framåt och halade _liban_. Jag vandrade med min bössa
mest hela förmiddagen genom en stor och vidsträckt palmlund, i hvilken
låg en temmeligen stor, långsträckt stad _Kosseir_. Jag sköt en
tillräcklig mängd vilddufvor för att vara oss nog till qvällsvard,
men emedan shekhen, som äfven var uppe på land, sett att jag ej
slagtade dem, ehuru jag träffade dem ännu halflefvande, åt han ej af
steken. En stund före _maghrib_ hunno vi fram till _Manfalut_. Här
hörde vår _rais_ berättas, att för några dagar sedan en bark blifvit
öfverfallen och plundrad, hvarföre han vägrade att gå vidare. Jemte
några andra gick han upp i land för att, såsom vi hade önskat, hemta
åt oss 2 _ghafir_ eller väktare; men i det stället hemtade han oss 10.
Jag steg upp på den särdeles branta strandbrädden, på hvilken staden
ligger; råkade der i samtal med mycket folk, som samlade sig omkring
mig. Man berättade att i staden fanns 13 moskéer, och utom dem hade
15 blifvit sänkta i hafvet. Hvarje år, äfven detta innevarande, hade
nemligen floden vid sitt flöde undanätit jorden från nedre delen af
staden och sålunda förorsakat dess nedstörtande. Ehuru man troligen
tog till i vexten, syntes dock äfven härifrån att staden var stor och
ansenlig, ehuru såsom vanligt byggd af lera och jord. Jag språkade
länge med åtskilliga, men isynnerhet med en gammal gubbe. Man tog mig
först för en Frang, emedan jag reser med Franger, men då jag började
tala om Koran och citera ställen ur den, ansåg man mig för en _ahl
illah_ och _Koran_. Jag roade mig särdeles med gubben och fann honom
högst treflig. Han berättade att den nu under staden liggande delen
af floden, som med den andra armen bildade en ganska stor ö, förut
varit land och burit den nu förstörda delen af staden. En annan gubbe
berättade att floden vid sitt flöde detta år för honom borttagit och
störtat ett alldeles nytt hus.

Nov. 9.
Seglade smått och hunno utan äfventyr i sakta mak fram till _Sujut_ vid
_'asr_. Sjelfva staden ligger ungefär 1/4 timmas väg upp från stranden;
nedanfÖre vid floden ligga två förstäder, den ena _Hammara_, den
andra _Nasile_. Jag tog en bland de många vid stranden färdigstående
åsnorna och begaf mig ännu upp till staden, ehuru det var något sent.
Åsnedrifvarepojkarne voro här fullkomligen lika de i _Masr_ och slogos
med hvarandra om att få mig hvar på sin åsna. På den lilla stund som
var öfrig af dagen, hann jag just ej vandra omkring i staden, men gick
dock genom större delen af den stora _sok_ och köpte af de berömda
_Sujut_-piporna. Min åsnedrifvare, en ung gosse, var bögst treflig
och behagade mig särdeles. Sedan jag kommit om bord och druckit thé,
spatserade jag ännu länge omkring på stranden. Här äro många cafén,
kockar och kokhus, det var rörelse och lif här liksom i alla hamnar,
så liten denna än var i jemförelse med våra. Jag fann dock nöje i att
spatsera här omkring och blef länge vaken. Sedan jag slutligen gått om
bord, förmådde jag vår skeppspajazzo att berätta för mig en saga, det
han ock gjorde med den här vanliga berättare-talangen.

Nov. 10.
Bittida om morgonen kom hit en ung man, Italienare, som jemte sin far
är här bosatt för handelsspekulationer på hvete, samt från Alexandria
var bekant med Schlederhaus. Shekhen fann sig så generad deraf, att
han ej fann sig vid att gå ut och dricka kaffe med de öfriga. Sedan
kaffet var förtärdt, begåfvo de sig alla upp till staden, och kort
derpå äfven jag. Gjorde först några turer i staden med min trefliga
åsnedrifvare från i går, begaf mig sedan med honom uppåt det väldiga
berg, som ligger ofvanom staden. Här hann jag upp mina reskamrater och
steg med dem upp. Nedanför de första grufgrottorna funnos hela lager
af mumie-trasor, stycken och allehanda lemmar, dels af menniskor,
dels af djur, omvecklade med ännu väl sammanhängande linnetrasor. De
lågo inne i sanden och gruset, samt bildade med det ett fullkomligt
lager, i hvars utkant de balsamerade benen och slarfvorna hängde
fram. Vi gingo in i det första hvalfvet, hvars dörröppning ännu är
väl bibehållen, med hieroglyfer och väldiga konungafigurer inhuggna
i den. I taket syntes ännu spår af målningar och zirater i stjernor
eller andra grannlåter. Inne syntes äfven qvarlefvor af 4 stora pelare,
som troligen varit huggna ifrån taket ner till golfvet. Der inne var
allt fullt med grus. Stora brunnar och grafvar gingo djupt ner in i
bergets grund. Vi kastade stenar dit och dömde till deras djup af
den tid de behöfde att falla ner. Sådana hvalf funnos här flera, jag