Reseanteckningar från Orienten åren 1843-1849 II - 12

  dag och begaf mig hemåt. Vi kommo öfver _Romeili_ och _Kara meidan_,
  förbi det gamla och brokiga citadellet, hvars senare af pashan nybyggda
  Europeiska del tar sig roligt ut, bland de gamla qvarlefvorna från
  _Selaheddin_ och andra fordna khalifer. Hela den härinvid liggande
  delen af staden ända till _Bab essuneileh_ har ett eget utseende.
  Det synes att den ej är bland de äldsta delarne, såsom trakten från
  denna port till _Bab ennasr_, dock ser man här, liksom i trakten af
  _Sitte Zeineb_, ännu kanske de vackraste styckena och qvarlefvorna af
  den gamla Arabiska arkitekturen. Deribland dock en stor mängd alster
  af den fula och föga nationella Turkiskt-Europeiska byggnadskonsten.
  Medan vi ännu voro på vägen hade _maghrib-adan_ blifvit utropad och
  nu blef min karl högst otålig. Nu skulle han dricka, af hvar och en,
  som gick förbi oss och händelsevis bar ett stycke bröd, salatsvext,
  rättika eller dylikt, tiggde han en bit och gaf äfven mig ett blad
  af den särdeles goda salatsvexten _gerger_, som jag förtärde med
  god smak. Då vi slutligen skildes åt vid vår port, kunde vi dock ej
  undvika att komma i gräl vid liqviden, så _Vali_ han än trodde mig
  vara. Men det hör här till saken att aldrig handla eller gifva och
  taga penningar i handel utan gräl och krångel, annars är det ej väl.
  Shekh _'Ali_ hade redan ätit sin aftonfrukost, säkert för att ej
  göra emot _Sunna_, som bjuder att man skall skynda sig bryta fastan
  vid _maghrib_. Jag frukosterade således ensam och ej utan appetit,
  efter min långa vandring på fastande mage; ty på hela dagen hade jag
  hvarken ätit eller druckit, blott då och då stulit mig till en pris
  snus. Sedan jag slutat mitt mål, blefvo vi efter vanligheten sittande
  vid vårt kaffe och våra pipor; emedan jag verkligen kände behof att
  berätta om det förunderliga jag sett i dag, som gjort starkt intryck
  på mig, talade jag för min shekh om hvar jag varit. Jag fann dock
  hos honom alldeles ingen anklang, och då jag frågade honom om han
  aldrig stigit upp på berget, svarade han helt kallt och litet snäsigt:
  hvad skulle jag hemta derifrån? _raih agib eh min hinak_. Jag sökte
  förklara honom att man ingenstädes så kunde se Herrens allmakt, som
  här i den herrliga Nildalen och det konstigt formade berget, samt
  medelbarligen i menniskors storverk, som syntes derifrån. Han svarade
  väl ej annat än att det var sannt, men kände ingen lust röras i sig
  att besöka det. Kanske till någon del hans spökrädsla för banditer
  och röfvare, som han tror finnas på bergen, afhåller honom och de i
  allmänhet ovanligt rädda och fega Kairoboerna från ett sådant besök;
  men hufvudsakligen är det deras religion och Koran som, om ock ej
  uppenbarligen dock omedvetande, ingifvit dem denna afsmak och apathi.
  Åfven tyckas dessa helgon och aflidna Kairo herrskare, som kanske af
  sin bibehållna Beduinkärlek till berg företrädesvis valt berget och
  höjden till sin hviloplats, i allmänhet vara föga respekterade och
  älskade. Jag blef sedan efter vårt kaffe en god stund sittande ensam,
  sedan shekh _'Ali_ gått ner. En god stund efter _esha_ gick jag ut och
  träffade shekh _'Ali_ sittande i ett café, jemte en hans vän _Shihab_,
  nära invid vår port. Jag satte mig till dem och hörde till min stora
  förundran _Shihab_ tala om att Tsherkesserna nu begynte segra öfver
  sina fiender Ryssarne. Denna berättelse, bekräftad äfven af mig,
  beledsagades af mina 2 muslim-vänner med varma böner och nedkallande
  af Herrens hjelp åt deras trosförvandter emot de otrogna, jemte fromma
  utrop och loford öfver Islams storhet. Islam är dem allt i allom, det
  enda, som kan och får beveka en menniska eller ett folk till något.
  Andra intressen, t.ex. handel eller mensklig frihet m.m., hafva de
  intet begrepp om. Shekh _'Ali_ och jag stego sedan snart upp och gingo
  ner till _Azbukijeh_. Här ledde jag honom på samtal om Moses. Som
  han naturligtvis förekommer i Koran, kände han honom väl och begynte
  berätta hans historia temmeligen öfverensstämmande med vår bibel. Bland
  annat berättade han följande: "då man tagit upp Moses ur Nilen och han
  blifvit uppfostrad i Faraos hof, ända tills det första skäggfjun börjat
  synas på hans haka, hade Farao beslutit döda honom. Faraos gemål hade
  deremot afrådt denne och sagt: skall du döda ett barn, som ännu ej kan
  skilja ett kol från en dadel (_ma ja'raf el gamrah min ettamrah_). Man
  hade laggt fram för gossen ett kol och en rödaktig dadel. Han hade
  först vändt sin hand till dadeln, men engeln Gabriel hade stigit ned
  och ledt hans hand på kolet, hvilket han tagit och laggt på sin tunga,
  som deraf blifvit bränd. Deraf hade hans språk lidit och han blifvit
  _alkan_ d.v.s. ej vältalig." _Ali_ talade vidare om Moses flykt till
  _Sho eib Jethro_ &c. Nu fann jag den annars så tysta shekh _Ali_ rätt
  pratsam, han upphörde ej hela aftonen att berätta. Allt emellanåt
  utropade han att Koran vore en skön och vacker bok, (nyttjade dock det
  simpla ordet _koajjis)_ och alla vetenskapers vetenskap &e. Han sökte
  förmå mig stanna här och börja studera _Tefsir elkoran_ samt andra
  dertill hörande vetenskaper. Nu var han entusiast, liksom alltid då
  talet faller på Koran eller ditåt. Är det fråga om hvad annat som helst
  af menskliga intressen, är han tyst och vet ej säga något; han är en
  typ för folket i allmänhet här, isynnerhet för de mera bildade af det.
  Men hvar blir då Arabens förtjusning och entusiasm för de brokiga och
  vidunderliga sagorna? Deras tycke för dem är kanske ännu en lemning
  af deras första, egentliga, poetiska nationalanda och bevisar att
  religionen med alla sina stränga, ofta onaturliga band och det tvång,
  som vanligen ej finnes i en religions ursprungliga renhet, utan oftast
  uppfinnes af vilseledda fromhetsifrande senare anhängare, ej mäktat
  utrota och i grund döda det unga, friska som låg i folkets natur. Sedan
  vi stigit upp och begifvit oss från _Hanafi_, gick jag ännu och hörde
  cn stund på min gamla _muhaddith Bejomi_.
  
  Okt. 2.
  Gick efter _'asr_ ut ock stannade i _kutubijeh_ kos shekh _Mustafa_,
  för att handla på _Hagi khalifi_, men han ville ej slå af ännu. Jag
  köpte dock i dag ett vackert manuscript af _Divan Hafis_ på Persiska.
  Han lofvade hemta åtskilliga rara böcker till öfvermorgon. Sedan vi
  ätit och druckit kaffe vid våra pipor, begaf jag mig ut ensam till
  _Hanafi_ och min _muhaddith Bejomi_. Med allt hvad jag här och i
  Petersburg äflats med Arabiskan, hör jag dock ännu nästan hvarje
  minut ord, som jag ej förr hört och som jag ej förstår; då jag om
  nätterna vid vår _suhur_ frågar shekh _'Ali_ om dem och andra, drar
  han fram han en ny, ännu större hop af likbetydande ord. Denna rikedom
  på ord och benämningar för hvarje liten bisak samt hvarje obetydlig
  tankenyansering, finnes säkert ej i något annat språk; en ny _Kamos_
  vore verkligen af nöden att samlas ur folkets mun nu, förän det kanske
  genom snart instundande blandning med främmande folk och språk låter en
  del af sitt språks stora rikedom gå förlorad.
  
  Okt. 3.
  Satt hemma hela dagen och arbetade. Efter vårt _maghrib_ mål och
  _esha_ gick jag ut. På vägen i _Azbukijeh_ hade jag, liksom ofta förr,
  tillfälle att se och höra huru folket skrattar åt och gör narr af den
  Europeiska sången. Det kom nemligen på gatan en ung Europé, sjungande
  med ganska hög stämma en Italiensk aria, med språng och passager. Två
  15-åriga Arabiska pojkar, som mötte honom, började gapskratta åt hans
  sång och härma den ganska väl. Detta har jag ofta hört förut. Det är
  ock ej underligt, att den oftast så fladdriga Europeiska sången ej kan
  anslå den vid sin vanligtvis klagande och allvarsamma sång vana Araben.
  Det förundrar mig dock att man har ej ännu blifvit mera van vid den
  och vid Européer. Jag har till och med i _Azbukijeh_-allén samt andra
  trakter af Kairo, sett hundar, som erbarmligen skällt på den Europeiska
  syrtuten. Jag gick ner och satte mig hos _Hanafi_, dit efter omkring en
  timmas väntan shekh _'Ali_ kom med shekh _Abdallah_. Yi blefvo sittande
  här länge, men jag tröttnade af det långa sittandet såväl här, som
  hemma hela dagen. Jag steg derföre upp, lemnade de båda shekherna och
  gjorde min vanliga tur genom _Khamsavi_ samt _Nahhasin_ hem. Samtalet
  hos _Hanafi_ gick allt ut på dels Koran, dels frågor i _Fikh_, vid
  hvilka man i allmänhet rätt ser Arabens spetsfundighet och sofisteri
  lysa fram, vid sidan af hans fromma, aldrig disputerande ödmjukhet och
  lydnad för Koran.
  
  Okt. 4.
  Satt hemma ända till _'asr_, då jag enligt öfverenskommelse begaf mig
  till _kutubijeh_ och handlade äfven Persiska böcker af shekh _Sejid
  Mustafa_, Sedan jag hade handlat och redan stigit ner från hans lilla
  bodas _mastabeh_, samt ännu språkande med honom bad honom hemta åt
  mig vissa böcker, fick han helt hastigt och oförmodadt en allvarsam
  mörk min, blandad med det vilda uttryck man ofta ser hos Araben, samt
  frågade mig om det var sannt, som jag föregaf, att jag var _Tsherkess_.
  Han såg härvid särdeles barsk ut och det var ej utan att jag blef
  litet häpen öfver den oväntade frågan; jag frågade honom tillbaka med
  det vanliga: _Eish ma'na_. Härpå, sedan han tyckts bli försäkrad om
  sin ogrundade misstanke, berättade han sig härom natten haft en dröm,
  i hvilken han tyckt sig stå färdig att räcka mig en bok innehållande
  grundlärorna af Islam, men plötsligen blifvit hindrad af en osynlig
  hand, som hållit hans hand tillbaka. Ehuru jag flitigt upprepade de vid
  dylika tillfällen brukliga ord, såsom: _kheir in sha allah_ m.m. kan
  jag ej neka, att jag stod der något häpen öfver den underliga drömmen.
  Man tror här i allmänhet mycket på drömmar och litar på dem. Om shekh
  _Mustafa_ eljest hyser misstankar mot min Islam och hvarifrån han
  kunnat få dem, vet jag ej. Sedan jag gjort min handel och satt ut dag
  att åter komma tillbaka, för att se på andra böcker dem han lofvade
  hemta mig, gick jag hem, der jag stannade ända till _esha_. Då gick
  jag ut och begaf mig till det lilla cafét, der den gamla _muhadditen
  Bejomi_ berättar sina sagor. Här blef jag sittande till midnatt.
  Händelsen med shekh _Mustafa_ gaf mig ohumör för hela dagen, såsom
  alltid då man trängt in på min föregifna Islam.
  
  Okt. 5.
  Gick kort före _'asr_ till _Prunner_, för att ännu begära af honom
  en bok. Jag satt en stund der och läste tidningar, medan han var
  sysselsatt med några patienter och en Italiensk läkare. Han har antagit
  något högst förtroligt i sitt uppförande mot mig, men derjemte det
  mellan främmande vanliga, fadda sättet att taga en under armen och i
  band &c. Härifrån gjorde jag en liten promenad i _Azbukijeh_-allén och
  vidare inåt det egentliga _Muski_, der jag förut föga varit. Här synas
  präktiga Frangiska hus, i samma smak som man ser dem i Alexandria och
  redan i södra Frankrike. Vek sedan i förbigående in i den Armeniska
  kyrkan. Utåt gatan ser man af denna stora och vackra byggnad blott en
  lång slät vägg, utan prydnader eller grannlåt, men inuti är den en
  ståtlig byggnad. Här, liksom i _Muski_, hade jag tillfälle göra den
  anmärkning, att de kristnas byggnader alltid ha något eget propert i
  sig framför musulmäns. Det är liksom i Europa Engelsmäns hus ha det
  gemenligen framfor andra nationers, såsom jag tror. Jag gick dock ej
  in i kyrkan, der man nu just höll på att sjunga någon messa eller
  dylikt, utan vandrade blott på gården omkring byggnaderna. Slutligen
  frågade mig en Arabisk tjenare hvad jag ville. Han tog mig för en
  muslim och började ganska vänligt förklara mig de kristnas bruk vid
  sin gudstjenst, tala om deras _kibleh_ och _mambar_ &c. Rundtomkring
  kyrkan inåt en liten qvartergata stå flere vackra byggnader, som det
  tyckes privata hus, från ett af hvilka jag hörde en _kanon_ spelas af
  skicklig hand. Härifrån gick jag hem och blef hemma sittande till långt
  efter vårt _maghrib_mål och _esha_, ända till kl. efter 3 à la Turque.
  Jag gjorde nu min vanliga tur, först ned till _Hanafi_, och sedan till
  min gamla _muhaddith Bejomi_. Här blef jag sittande ända till midnatt.
  Shekh _'Ali_ har flera dagar varit på ohumör, sedan han hört att jag
  ej var sinnad köpa någonting nytt för den instundande högtiden eller
  _'id essoghajàr_, under hvilken det är oundvikligen nödvändigt för hvar
  och en att bära något nytt klädesplagg. Han hade nemligen då väntat
  något sådant äfven för egen räkning. Jag var således tvungen att bjuda
  honom pengar och gaf honom som vanligt en guinéa. Då jag frågade om han
  härmed vore belåten, svarade han den vara tillräcklig till utgifterna
  för hushållet, men att hans _gibbe_ var utsliten och han behöfde en
  ny. Jag var så nödgad ge honom ännu en guinéa, och kunde ej annat än
  hjertligen beklaga honom, att han, nästan såsom en betjent, måste
  liksom tiggande begära sig en ny öfverklädnad af mig, som i sjelfva
  verket är mycket fattigare än han. Gud låte mig dock aldrig komma i
  sådan ställning till en annan, som den, i hvilken han står till mig.
  
  Okt. 6.
  Sedan vi slutat lektionen, gick jag ut, tog mig en åsna i _Ghorijeh_
  och red upp till citadellet. Under vägen gjorde min åsnedrifvare den
  anmärkningen att _Masr_ är fullt med moskéer, att man ej behöfde
  taga många steg för att komma från den ena till den andra, och att
  detta är _baraketha_, en bland de välsignelser som Herren sändt öfver
  denna så högt beprisade stad, i hvars beröm invånarne öfverhufvud äro
  outtömliga. Min åsnedrifvargubbe i dag var dock ej särdeles talträngd,
  men tycktes vara en braf man och from muslim, begynte till och med
  göra mig frågor i religion och _fikh_. Vi färdades uppåt på den här
  jemförelsevis breda gatan, och förbi särdeles många moskéer, af
  hvilka isynnerhet i denna trakt finnes ett stort antal. Uppkommen på
  citadellet steg jag af vid den nya moské, som bashan nu håller på att
  bygga på platsen der fordom _Selaheddins_ palats skall hafva stått;
  af detta sednare synas ännu dels grupper af fyra, dels ensamt stående
  väldiga granitpelare. Sjelfva platsen är utomordentligen väl vald, med
  den friaste, hela Kairo och Nildalen dominerande utsigt. Jag stannade
  länge, isynnerhet på SV sidan och vid vestra knuten, samt fröjdade mina
  ögon med anblicken af den så ofta sedda, men aldrig ledsnande utsigten.
  Sjelfva moskéanläggningen är verkligen storartad och praktfull,
  väggarne och pelarne beklädda med här ur bergen uthuggen alabaster,
  ofta på sina ställen utmejslad till vackra figurer i upphöjdt arbete.
  En midtpå den yttre af pelargångar omslutna gården eller _shahn_
  stående _hanafijeh_ utmärkte sig isynnerhet för sitt granna arbete i
  den ännu grannare, brokigt ådriga alabastern. Den inre, egentligen
  till bön bestämda portalen är, som vanligt, betäckt med tak och i
  stor, väldig styl. Dock tyckte jag äfven här att den yttre glansen och
  prakten trädt i stället för det ursprungliga, stora och enkla. I alla
  fall blir det ett ståtligt monument efter dess byggare, ehuru han sjelf
  ej torde komma att se det färdigt. Utanföre, såväl som inne, var allt
  i fullt arbete och verksamhet; jag glömde det obehagliga gnisslande
  ljudet af stensågarne, för nöjet att se menniskors flit och idoghet.
  Sedan jag dröjt här temmeligen länge, steg jag åter upp på min gumpande
  åsna och red förbi den stora, väldiga, redan hälft förfallande gamla
  moskén af _Kalaan_, med sina 2 liksom af grön porcelaine öfverdragna
  minareter, samt förbi kastellet, på hvars ena ända nu en telegraf står.
  Vi redo ut genom den lilla slottsporten, som leder förbi kaserner och
  derutanför belägna usla soldatkojor; derpå öfver sanden till berget
  _Gujushi_. Här lät jag mitt ök vänta vid foten af berget och steg sjelf
  upp. Det var ganska besvärligt, isynnerhet på de ställen der lös sand
  och grus betäckte sjelfva berget; ty här måste man sätta foten säkert,
  för att ej slinta ner med det ofta ramlande gruset. Jag hittade dock
  liksom en väg och kom lyckligen upp på den släta, vida bergsplatån, der
  den halfförfallna moskén _Gujushi_ står, samt ett stycke der ifrån den
  nya, af en stark mur omgifna byggnaden för krutfabriken. Jag gick in i
  den på höjden och nära branten stående moskén, der nu vinden spelade
  och susade med underligt ljud, i den omkullblåsta och hälft aftoppade
  minareten. Dörren in till sjelfva moskén är på NV sidan och ofvanom
  den en särdeles vacker, fullkomligen välbehållen _kufisk_ inscription.
  Sjelfva byggnaden, såsom ämnad blott till bönehus och en helgedom för
  helgonets samt hans slägts multnade ben, var ej stor, dock ganska
  vacker. Här var en utomordentligt lätt och härlig luft, uppfriskad
  äfven af en måttlig NV vind, som gjorde andetagen särdeles lätta och
  ljufva. Jag spatserade här ännu litet omkring på den släta bergsplatån
  och såg nu friare öfver det jag sett från kastellet, hvilket nu på sin
  betydliga höjd låg under mig, som en låg kulle. Jag steg sedan åter
  ner, för att gå in i de grottor och bergshålor jag nedifrån alltid
  betraktat med så stor nyfikenhet. Jag vandrade mellan bergets underligt
  formade lager, af hvilka somliga sköto väldigt ut och bildade liksom
  ett tak för mig på långa sträckor. Såsom jag äfven här tyckte, voro
  dessa lager ursprungligen granit, öfverdragna med ett lager tunn kalk
  eller annan gråaktig sten. På somliga ställen var berget öfverdraget,
  liksom med en tunn skifva, af någon sorts saltart, så att det såg
  alldeles ut som hvitlimmadt. Jag vandrade här med ett särdeles nöje,
  men det var ej utan att hufvudet då och då svindlade af mina långa
  vandringar i höjden på fastande mage nu eftermiddagstiden, och troligen
  äfven för hiskligheten att gå på ofta högst smala stigar med bergets
  lodräta stupor under ögonen. Med allt detta fann jag dock ej vägen in
  till grottorna, som nedifrån sågo så underliga ut. Jag gick således
  åter ned, men då jag åter härifrån skådade uppåt grottorna, kunde jag
  ej hålla mig att ännu en gång försöka den besvärliga uppstigningen.
  Ehuru jag äfven nu ej hittade vägen till de grottor, dit jag ville,
  föll jag in på en annan väg, som ledde till några andra grottor, Vägen
  var smal, gick ofta på små i berget uthuggna trappsteg och ledde
  slutligen till liksom ett galleri framför sjelfva grottorna. Jag
  inträdde i dem, de voro här blott 2, liknande små kamrar med väggarne
  liksom hvitlimmade af naturen, särdeles snygga och nätta, samt så höga
  att jag fullkomligen väl kunde stå rak i dem. De behagade mig särdeles
  genom sin snygghet och den behagliga svalkan, jag tyckte att med en
  matta på det släta bergsgolfvet man hellre kunde trifvas här, än i
  snuskiga, mörka _fum_ i Arabiska byar, ja hellre tillochmed än i de
  flesta hus i Kairo. Jag sökte härifrån ännu en gång att komma på vägen
  till de grottor, dit jag först ämnat mig och som tyckas mig stå midti
  graniten, men förgäfves. De stodo der liksom otillgängliga för vår
  tids berg- och merg-lösa slägte. Jag steg således ner och gick längs
  foten af berget, med mina ögon oföränderligen fästade på dess underliga
  grottor och dess väldiga, groteska former. Jag steg åter smått uppåt
  närmare dess fot och träffade här en halfsvart Arab, som gick i vall
  med några getter. Jag gaf mig i samtal med honom och erfor att han var
  väktare och tjenare åt ett helgon _Sejid 'Abdallah el maghavri_. Jag
  bad honom föra mig in i helgonets _makam_ och fann honom dertill högst
  beredvillig, naturligtvis i förväntan på en drickspenning. Vi stego
  uppför den låga sandhöjden, som ligger vid bergfoten; på densamma äro
  hus uppförda för bashans soldater, af hvilka en del bo här, troligen
  såsom väktare öfver det i berget gjorda kruthvalfvet. Vi kommo upp
  till foten af sjelfva berget, förbi min följares hus och här öppnade
  han för mig dörren till helgedomen. Jag blef alldeles häpen och slagen
  af förvåning, då jag inträdde och såg framför mig ett stort rymligt
  hvalf inuti sjelfva berget, med tak och golf af berget. Vi gingo öfver
  berggolfvet, liksom genom ett förrum afstängdt från det inre rummet,
  som utgör ett ännu större hvalf; i dess innersta hörn står sjelfva
  helgonets graf, allt i granit. Äfven framföre sjelfva grafven står ett
  stort granitblock, i form af en väldig turban och framför den 2 små
  granitlampor. I det yttre, genom ett trädstakett afdelade hvalfvet,
  voro flera grafvar för helgedomsväktarens förfäder, hvilka alla,
  liksom han, härstammade från helgonet. I en upphöjning, murad i form
  af de här vanliga grafvarne, sade min följare helgonets husgeråd vara
  förvarade. Jag frågade honom hvem och hvad detta helgon varit och på
  hvilken tid ungefär han lefvat. På mina frågor fick jag, såsom jag
  vill minnas, svaret att han varit sultan och lefvat för omkring 560 a
  570 år före vår tid. Han räknade efter, föran han gaf mig detta senare
  svar, men jag vet ej på hvilken kalkyl han stödde sig. Shekh _'Ali_,
  som jag vid min hemkomst vidare tillfrågade om mannen, sade honom vara
  välkänd och berömd, men kunde ej ge mig något besked om honom alls.
  Hela hvalfvet, der han låg begrafven, omfattade en vidd af ungefär hela
  vår societetshusbyggnad, och behagade mig utomordentligt. Vid utgången
  blef jag omgifven af min följares alla barn, en skara tror jag af 6
  eller 8, bland hvilka jag dock ej gaf en slant åt mer än 2 och sednare
  åt en med sin mor kommande, af hennes man skickad pojke. Min följare,
  som fick 2, gick med mig ut och nedför den lilla backen till sina får.
  Jag frågade honom om grottorna i berget och fick svaret, att de voro
  från aflägsnaste tider, då gjorda och bebodda af fromma heliga män,
  hvilka i dem offrat sin tid uteslutande åt Herrens dyrkan och tjenst.
  Jag frågade honom om de voro från Islams tider eller derförinnan, men
  han tycktes ej ha reda derpå, sade blott att de voro från långa, gamla
  tider tillbaka. Jag nästan tror att de ej äro från Islams tid, ty det
  låg ej i denna religions natur att dyrka Herren så. Jag begaf mig nu
  småningom på återväg, sedan jag först kommit öfverens med min följare,
  att en dag komma tillbaka och hemta honom, för att föra mig omkring
  på bergen. Jag kom hem i god tid före _maghrib_ och skildes från min
  åsnedrifvare väl utan gräl, men emedan vi kommo i vexling, kunde han ej
  underlåta att, såsom alla hans kolleger och det mesta folket här, tigga
  en femma till bröd. Jag blef sedan hemma till efter _esha_, då jag
  gick ner till _Hanafi_ och blef en stund sittande hos honom. Härifrån
  gick jag, trött som jag var, upp till _Muaijads_ moské, steg genast
  uppför trappan och satte mig på _hasiran_ invid shekhen för _Bejomi_
  dervisch-orden, hvars medlemmar här göra _zikren_. Emedan jag senast,
  då jag var här med _Dittel_, gifvit denne shekh en piaster, blef jag
  utomordentligt väl och vänligt emottagen med handslag samt flitigt
  upprepande af de vanliga complimenterna, genast uppvaktad med en kopp
  kaffe och anmodad att stoppa min pipa, den vi rökte i kompani med en
  annan gammal bredvid sittande shekh. Jag hade ej sutit länge, föran man
  till min förargelse slutade _zikren_ och kom ut från moské-förstugan
  på trappan der vi suto. Bland de utkommande var en gammal man, som
  oupphörligt uppmanade att läsa _fathe_ för än den ena, än den andra,
  troligen för i deras orden såsom helgon dyrkare shekher; deribland
  igenkände jag högst få namn, bland dessa dock deras hufvudshekh och
  ordningsman _Bejomi_. Härunder insamlade han af de kringsittande
  slantar, under det de läskade sina efter _zikren_ skorriga strupar med
  kaffe, som bjöds omkring i den stora mängden med blott 2 koppar, bland
  hvilka en var söndrig, så att den ej inrymde mer an högst en half af
  de här vanliga små kopparne, och just denna föll på min lott. Härunder
  kom, af de i förstugan qvarblifne, den ena efter den andra fram och
  föredrog en lofsång öfver profeten ganska vackert, isynnerhet den som
  först uppträdde. Härunder ropades i slutet af hvarje rytm, som vanligt,
  af auditorium _allah! allah!_; eller vid nämnandet af profetens namn,
  som tidt och ofta skedde, _allahu salli va sallim aleih_; eller om
  det var något särdeles vackert ställe, uppmanades sångaren till da
  capo med: _doli keman keman fi'ardek_. Slutligen närmare midnatten och
  _elabrar-adan_, då sångarena hvilat och läskat sig med kaffe, ställde
  de sig åter på shekhens uppmaning upp i _zikr_-rund. Jag trädde in i
  förstugan, ställde mig äfven i ringen, råmade från strupen, så djupt
  det var mig möjligt: _allah_, samt runkade på hufvud och kropp, i
  samma takt som de öfriga; deri leddes vi af en äldre i hopen, som vid
  hvarje taktförändring angaf takten med sakta klappning med händerna.
  Till vårt _tutti_ sjöng en _mureshid_ vackra solon och jag fann mig
  verkligen såväl intagen af sjelfva _zikren_, som road af min ställning.
  Det räckte dock ej länge fÖrän man slutade och började sjunga Herrens
  99 epiteter, till godt slut på lofsången. Som jag i dem ej var hemma,
  vek jag af och gick ut. Vid afskedet af shekhen, i hvars hand jag
  ej stoppade någon penning, tyckte jag hans hand var kallare än vid
  helsningen. Dock hade jag kort förut, då jag kom ut ur moskén och
  satte mig på hans _hasira_, fått många loford, att jag vore af _ahl
  illah_ och _ragil selah_. Härifrån gick jag hem, verkeligen muntrad och
  uppiggad af _zikr_, men högst obehagligt hes och rostig i halsen af
  mitt starka frambråkande af _allah_.
  
  Okt. 7.
  Steg bittida upp och begaf mig till det Grekiska klostret eller kyrkan
  i _Goanijeh_. Jag träffade här 2 äldre, feta och frodiga gubbar, med
  långt gråttblandadt skägg, hälft knorligt, af hvilka den ena talade
  och förstod Arabiska. Honom frågade jag, om här nu funnes någon liten
  karavan till berget _Sinai_. Han började göra mig allehanda frågor och
  sade att någon sådan ej funnes, var i allmänhet något kortordig och
  snäsig. Af hans frågor, äfvensom af den Grekiska han talade med den
  andra presten, förstod jag att han tog mig för muslim och i allmänhet
  för en misstänklig person. Som jag dock lät dem förstå att jag vore
  kristen, blef gubben litet pratsammare och tjenstfärdigare, samt bad
  mig hemta en _tezkere_ från min konsul och i dagen lägga hvad jag
  vore för en man, då skulle han se till hvad som kunde göras. Här
  har man ännu ej kommit så långt, att man låter hvar och en färdas
  huru och hvart han vill, man måste känna mannen och hans syftemål.
  Jag kan ej neka att jag, nu liksom förr, var högst besvärad af den
  dubbla role jag här spelar, att än nödgas uppträda som muslim, än som
  kristen. Sedan jag kommit hem och läst med shekh _'Ali_, gick jag
  åter ut till _Köhler_, men han tycktes vara vid dåligt humör, såsom
  äfven _Amin agha_, på hvilken jag helsat vid förbigåendet i kansliet.
  Jag blef ock ej länge hos honom, utan gick ned och gjorde en liten
  tur i _Azbukijef_-allén, der en frisk vind blåste den ljufvaste doft
  ur acacieträden. Handlade sedan i _Muski_ ett par små pistoler och
  äfven på en klocka. Kom sedan genom _Khamsavi_ och _Nakkasin_ hem. Då
  vi sedan vid _suhur_ språkade vid vårt thé, föreslog jag honom att
  vi en af dessa dagnätter skulle göra en _khatme_, eller ock _zikr_,
  hemma här. Han blef synbarligen särdeles intagen och nöjd öfver
  propositionen, såsom jag hade förutsett, samt lofvade genast i morgon
  bestyra härom. Han tycktes verkligen vara saligt glad häröfver, blef
  särdeles pratsam och uppspelt, så att han satt alldeles ovanligt länge
  uppe hos mig.
  
  Okt. 8.
  Gick ut efter vår lektion på eftermiddagen och gjorde en temmeligen
  lång vandring genom _Davadijeh_ åt _Darb elahmar_ till och genom
  _Ghorijeh_. Det är nu öfverallt ovanligt stark rörelse på gatorna,
  af folk som handla, ty hvar och en måste köpa sig något till den nu
  instundande festen. Vek i förbigående in i _Kutubijeh_ till shekh
  _Mustafa_, som åter visade mig åtskilliga nya manuscripter, afven
  en liten i Malta tryckt geografi, den han bjöd ut åt mig för några
  piaster. Jag började för ro skull gäckas litet öfver den af otrogna
  tryckta boken, han instämde rätt hjertligt deri och sade: ser du
  skillnaden mellan de rättrogna och de otrogna? de förstå sig ej rätt
  på någonting, ty de äro ej på den rätta och ensamt saliggörande vägen.
  Så tycktes han nu ej haft någon ny dröm om mig, eller ock gjorde han
  dessa anmärkningar blott för att försöka och fresta mig, såsom jag
  förut tyckt mig finna hos andra af hans trosförvandter. På hemvägen
  träffade jag en fattig _fikih_, som satt på en _mastabeh_ med några
  gamla luntor. Jag satte mig vid honom, frågade och tittade på hvad han
  hade. Det var af intet värde, men jag kunde dock ej underlåta att taga
  en liten afhandling. Såsom han sjelf sade och i sitt uppförande visade,
  tog han mig för _sahib 'ilm_ och _sahib elkoran_, kallade mig _mebrok_
  och gaf mig derföre den lilla _resalen_ för ett högst ringa pris. Jag