Reseanteckningar från Orienten åren 1843-1849 II - 03

Sedan vi stigit upp närmare _'asr_, fullgjorde vi, såsom alla andra,
den alla hit anländande åliggande skyldigheten att besöka och göra
_zijaret_ hos _Sejid_. Vi trädde in i moskén, som utan att vara af
de största, dock var ganska betydlig och temmeligen full med folk,
icke allenast af sådana som besökte _Sejid_, hållande sina böner och
läsande surer ur Koran för honom, utan äfven af allehanda krämare, som
utbredt sina småsaker till salu i pelargångarne. Yi gingo först till
_Medan_ och fingo slutligen efter lång väntan plats i ett litet hus,
för att lösa våra byxor. Sedan vi gjort det, gjorde vi vår _vodo_ uti
_Medan_, hvars vatten var så smutsigt att jag omöjligen kunde förmå
mig att vid _madmadsh_ sätta det i munnen, ehuru om aftonen en af
våra karlar försäkrade mig att han druckit dcraf ymnigt och funnit
det alldeles utomordentligt godt. Men hvad gör ej vantron! _Medan_ är
ovanligt stor, kanske den största jag sett; rundtomkring var fullt
med folk, som förrättade den vanliga tvagningen till bön, och inuti
var fullt af folk som alldeles nakna badade sig i den, anseende dess
vatten vara af ovanlig välgörande kraft. Äfven qvinnor sprungo här
omkring och tvättade sig i _medan_. Vi gjorde vår hittills försummade
middagsbön och kort derpå vår _'asr_ bön i moskén, inträdde sedan
i _maksoran_, satte oss der i en knut och läste hvar sin sura till
_Sejid_. Jag begagnade dock mest tiden att titta mig omkring, runkande
på hufvudet och kroppen och rörande mina läppar. Folket dels vandrade,
dels satt omkring _maksoran_ till stort tal, kysste den och läste
någon bön dervid, såsom vanligt. _Fokaha_ fanns här till stor mängd,
som för 5 fadda läto leja sig att för den eller den läsa _Jasin_ eller
någon annan sura till _Sejid_. Derefter gjorde vi vår _zijare_ hos
_Sejids khalifa_ eller rättare _Tabi abdolal_, som har sin _maksora_
nära invid _Sejids. Maksoran_ var särdeles vacker, ungefär såsom
_Hosseins_ i Kairo, men _kobban_ var ansenligt högre här. Sedan vi
sålunda fullbordat vår skyldighet, begåfvo vi oss ut och gjorde slag i
staden. Den var liksom alla dess syskon byggd af obrända tegelstenar,
åtminstone till största delen, men litet i Kairos smak med fenster
och genombrutet rutigt trädverk. Den är näst Kairo den största jag
här sett, kanske ungefär såsom Alexandria, ehuru ej i Alexandrias
Europeiska smak. Nu var här oändligen rikt på bodar och allehanda
handelsartiklar, samt redan i dag stor trängsel på de trånga gatorna;
men på andra tider skall staden ha ett helt annat utseende, med tomma
gator och ringa handel, såsom hennes andra systrar. Cafén funnos här nu
till största otal, såväl stora som små, utom de käringar och karlar,
som nästan i hvarje hörn och hvarje knut stodo med sina pannor. Vi
gingo dock snart hem i dag och satte oss i vårt lilla rum, der stora
stoftmoln blåste in genom det otäckta och glaslösa fönstret, äfvensom
taket hängde fullt af spindelväf och smuts. Jag lade mig ej utan rädsla
för skorpioner och _abo shabat_, men hvad var att göra? Jag finner mig
ej litet generad af min shekh, som till min stora afsmak och utan att
jag veterligen gifvit någon anledning dertill, iklädt sig nästan en
tjenares ställning till mig, nu mera än i _Baranijeh_.

Juli 26.
Gingo om morgonen bittida ut i morgonsvalkan, passerade genom
staden, drucko kaffe och gingo ut på norra sidan, der på det stora
oöfverskådliga fältet tallösa tusendctals tält voro uppslagna och
bebodda af de hit anlända grannarne. Hvar och en by, hvart och ett
folk har sig sin plats anvist, der de få uppslå sina tält, och der
en fremmande aldrig får tränga sig in. Midt i detta otal af tält var
upprest festens _'amod_ eller pelare, utsirad med röda och gröna
flaggor, på något afstånd derifrån 2 andra mindre pelare. Nära intill
den stora pelaren stod det stora, vackra, gröna i 3 rum afdelade
tältet för _hakim elmolid_. Längs sidan af denna sträckning flyter
den lilla kanalen _Gafarijeh_ med sitt gråa, nu af allehanda skräp
uppfyllda vatten, hvari dock menniskor och boskap badade sig med god
smak. Vi spatserade här en stund af och an i trängseln, vände sedan
om och begåfvo oss till den lilla stenbro, som leder öfver kanalen
och invid hvilken de små Nilfartygen ligga. Här mötte vi en lång
oafbruten rad af ankommande besökare, till största delen qvinnor, som
suto i sina _takhtrevaner_ eller andra simplare bärstolar och sadlar
på sina herrars kameler. De voro utstyrda i sina grannasto kläder,
med sina barn i sina knän eller vid sidan, och med allt sitt pick och
pack, såsom kistor, grytor, skålar jemte annat för resan och lifvet
här nödigt. Framför dem och emellan kamelerna redo deras husbönder
och andra byns unga män, äfven i sina helgdagskläder, hvar och en ej
utan cn viss stolthet öfver den präktiga häst han bered, eller öfver
den stora tross i hvars spets han gick. Främst framför hela följet
gingo pukorna (4 eller flera) och piparena med sina små skrällande
_zummara_, hvilken musik, accompagnerad dels af qvinnornas sång eller
deras underligt vibrerande drillande _saghiret_, dels af fröjdeskrik,
gjorde en underlig, om ock ej behaglig effekt. Trängseln var förfärlig
på den trånga bron af ankommande och dem mötande olastade kameler samt
folk, ocb det dröjde kanske en qvart timme förän vi kunde komma öfver.
Raden af de ankommande afbröts ej under hela dagen och hela natten,
äfvensom de 2 följande dagarne; ännu på den tredje anlände otaliga
stora skaror. Utom musiken som föregick dem, gingo äfven 4 à 6 eller
flera stora vackra rödgröna fanor i deras spets, allt efter som den
byn, hvilken anlände, var välmående eller älskade ståt. Derefter voro
ock kamelerna utstyrda med än ståtligare, än simplare sadlar och säten.
Sedan vi länge betraktat detta och vandrat omkring, återvände vi hem;
derefter gingo vi middagstiden ut till en moské, _Sejid Mersok_, och
intogo der vår plats i främsta raden af folket, som var församladt till
fredagsbön. Moskén var alldeles full och öfverfull, så att man nödgades
öppna dörren till en _madfon_, som var invid, dit äfven folk samlade
sig och höllo bön, ehuru framför _member_ och framför _Imam_. En
bredvid oss sittande gammal man sade sig ha gått till _Sejids_ moské,
men den hade varit så fullproppad att han der omöjligen kunnat finna
någon plats. Sedan _Imamen_ slutat _khotbe_ gick han ner från _member_
in i _madfon_ och höll bön der framför församlingen, ehuru vägg skilde
honom från den. I anledning häraf uppstod sedan mellan honom och en
lärd efter bönens slut en tvist. Under gudstjensten hördes somliga ropa
högt _allah_ eller något annat uttryck af hänryckning. Dessa utrop
voro högst vilda, det var ej utan att de ingåfvo mig fruktan och läto
mig ana hvad följden skulle bli för mig af sådant folk, om de visste
eller kunde gissa att jag var kristen och trängt mig in bland dem.
Jag förrättade dock min bön väl, utan fel eller rädsla och kom ut,
utan att något händt mig. Derefter steg jag upp på den höjd vid östra
sidan af staden, som begagnas till begrafningsplats, och betraktade
den stora vidsträckta plats som ligger derunder och utgör torget för
boskap. Äfven har voro otaliga tält uppslagna och hvimmel af folk, som
bodde i dem eller annars voro här församlade för att handla. Allt hade
här utseendet af en camperande rytteri-trupp och erbjöd en för mig
alldeles ny, utomordentligt intressant anblick. Här var äfven den så
kallade _mal ab_ d.v.s. platsen för kapplöpningar till häst. De voro
3, dock icke ombyggda med något skrank eller på annat sätt instängda,
utan bildades af 2 rader omkringstående, åskådande folk. Kämparne voro
Araber, mest, som det tycktes, häromkring boende _Beduin_-shekher eller
åtminstone af _Beduin_-ursprung i nära led. De voro som vanligt klädda
i sin svarta _'abajeh_, med vanligen röd koftan under, beväpnade med
det här vanliga och nästan enda af landtfolket brukade vapnet, _nebot_.
Detta vapen var en slät, något mer än en karlslängd lång stör, och
med den dels kastade de i förbifarten på sin motkämpe, dels stötte de
honom, och man sade mig att man understundom gifvit dödsslag dermed.
Understundom uppfångade den slagne _neboten_, i det den träffade honom.
Här lyste Arabens egentliga karakter ratt fram, i deras välsadlade
hästar och i den ifver som de i allmänhet visade under leken, så väl
som i den otaliga skaran åskådare, hvilka trängde sig deromkring och
med än högre, än lägre sorl gåfvo sitt bifall tillkänna. De pratade
med hvarandra om den och den kämpen, en kallades _F?ris_, som var den
förnämsta och besegrat de öfriga. Man sade att pashan borde komma hit
och kämpa, eller helst se på, men han går blott och tittar i _Ter'an_
och ser på arbetet der. Här var i allmänhet stark trängsel, men
soldater voro närvarande för att hålla ordning och hålla raden jemn.
Det var ofta förskräckande att se de framstormande hästarne ibland
med någon liten böjning liksom hota att störta in i folkhopen, eller
den åt sidan flygande _neboten_. Dock hände ingen olycka så länge jag
var närvarande. Ej allenast här omkring sjelfva löparbanorna stod
tätt med folk, äfven på den ofvanföre belägna höjden, der stadens
begrafningsplats är, var fullt med åskådare. Åfven erbjöd denna höjd
i mitt tycke den intressantaste utsigt öfver marknaden. Jag steg ned
derifrån och vandrade öfver boskaps-torget. Här stodo i rader först
hästarne, sedan kamelerna, här och der öfverallt emellan dem åsnorna
och hornboskapen. Kameler isynnerhet fanns här till stort tal. Men
handeln tycktes verkligen, såsom några af vårt byfolk sagt mig, vara
usel och utan lif. Dock var trängseln stark. Jag vandrade rätt öfver
till kanalen, som går i öster och som nu låg full med fartyg, följde
dess strand ända till bron der kanalen böjer sig åt norr, och gjorde en
tur på fältet här, som egentligen är bestämdt för tält. Detta fält är
norr om staden och den egentliga platsen för alla tältande främlingar.
Om aftonen illuminerades de 3 fest-stängerna, _'amod_, och raketer
kastades från _Hakims_ tält, hvilket ehuru ej något utomordentligt,
dock fröjdade folket på det högsta. När jag om aftonen vandrade hem,
gick jag förbi hus der glädjeflickor inqvarterat sig. Här lades inga
band på dem, och den stränga tukt hvari de hållas i Kairo, var här
alldeles bruten. De stodo dagar och nätter i sina portgångar och
vinkade gossarne in med _henna-_färgade finger och _kohl_-besmorda
ögon. Allt tilläts här _ala hobb essejid_, och med det i hvarje
mun och hvarje ögonblick nyttjade: _she lillah ja Sejid_ ansåg man
hvarje förseelse, hvarje bedrägeri, med ett ord allt vara ursäktadt.
Bedrägeri, tjufnad m.m. bedrefs uppenbart, allt under den pretext att
det var _she lillah_ samt att _Sejids_ skydd och förmedling vore nog
att godtgöra det; liksom _Sejid_ skulle vara mån om att få besök af
sådant folk!

Juli 27.
Vandrade omkring dels i staden, dels utom staden, der vid branten eller
rättare brädden af den brant nedstupande höjd, på hvilken staden är
byggd, nu liksom en ny stad var uppförd af grofva halmmattor, uppslagna
i form af stånd på några pålar. Dessa sträcka sig rundtomkring staden
på norra och östra sidan samt till otal på fältet åt norr, framför de
der tältande skarorna. De äro uppförda alla i rad, bilda ordentliga
gator och upptagas hufvudsakligen af trafikeraude, isynnerhet kockar
och en stor mängd sådana, som rosta _tirmis_ i ngn samt göra _hummus;_
ty det är vanligt att alla besökande taga med sig en qvantitet sådant
för att utdelas åt hemmavarande slägtingar och vänner. Ibland andra
såg jag här uti ett litet stånd en, af hvars utseende jag genast
igenkände en Tatar. Han satt i sitt stånd med sitt Ryska thékÖk eller
_samovar_ framför sig och bjöd ut thé i våra vanliga smärre koppar åt
de förbigående. Allt hade tycke af våra Ryska handelsmän, såväl théet
som det småskräp han hade i sitt stånd. Jag satte mig bredvid honom,
drack en kopp thé och frågade honom hvarifrån han var hemma. Han
sade sig vara från _Bokhara_, men bosatt i Moskwa; Ryska förstod han
dock ej. Han var högst treflig och jag satt länge hos honom, rörande
tillsammans Arabiska, Persiska och Turkiska, hvilket sistnämnda språk
han egentligen blott förstod. Näst mig var han säkert den längst
bortifrån komna. Jag köpte äfven af honom litet thé, som han sade sig
hafva hemtat med sig från Moskwa och som äfven var särdeles godt,
isynnerhet här. Vandrade för öfrigt omkring i folkmassan, orienterande
mig litet i staden och dess omgifningar, satt i cafén, handlade
åtskilliga småsaker och åt isynnerhet mycket vindrufvor, som nu blifvit
mogna och här säljas till 15 fadda marken. Var inne i _Sejids_ moské,
som nu hade mera utseende af ett torg, än ett heligt hus. Alla möjliga
sorts skräphandlare och boksäljare hade här utbredt sina småsaker till
försäljning, emellan dem vandrade pojkar och qvinnor med sina korgar
fulla af vindrufvor och annan frukt, jemtc pannkakor, bröd och all
slags annan matprovision. Andra höllo sin bön mellan den rörliga och
brokiga skaran, som trängde sig omkring, så att de knappt funno plats
för sin _sogod_. Andra suto sysslolösa deromkring och språkade. I
_medan_ var allt samma trängsel af badande karlar, qvinnor och barn,
troende, om de händelsevis voro sjuka, sig skola återvinna helsan i det
smutsiga vattnet genom _Sejids_ underkraft. I _Sejids kobba_ var dock
den värsta trängseln af besökare, som dels vandrade omkring _maksoran_,
dels suto och läste _surer_ till hans lof och anropade hans hjelp,
dels stannade och kysste det fina gallerverket eller berörde det med
handen och kysste den derefter. Fattige _fokaha_ ansatte förfärligt
besökarne och erbjödo sig att för 5 fadda läsa _Jasin_ till _Sejids_
ära, vattenbärare drogo dem i armarne erbjudande sig att för samma pris
låta tömma sina krukor och släcka fattiges törst af kärlek för _Sejid_.
I dörren suto andra tiggare, som begärde 5 fadda för _zijare makboleh_,
och man kunde i allmänhet ej taga ett steg, utan att höra en tiggare. I
trängseln skola flere förlorat sina turbaner och annat, hvilket äfven
förekommer mig ganska troligt. Moské-tjenare stodo öfverallt omkring
och slogo de trängande med i ändan mångklufna käppar. Men desse voro
nästan de värsta tiggarena. Det hände sig att jag tog upp min börs
for att utdela några 5 faddastycken åt fattiga, men knappt blef jag
observerad görande detta, förän jag blef omringad af ett förfärligt
otal tiggare, som ryckte mig hit och dit samt skreko mig i örat, den
ene ett, den andre annat, allt _lihobb essejih_. Af somliga blef jag
förföljd långt ut på gatan, isynnerhet af en, som följde mig halfvägs
hem genom halfva staden, oupphörligen läsande _fathe_ och besvärjande
mig vid min kärlek till _Sejid_ och profeten att ge honom 5 fadda. Han
förekom mig så föraktlig att jag haft lust att spotta honom i synen,
men afhöll mig dock.

Juli 28.
Vandrade omkring mest utanför staden och såg på tiggarne, som lågo i
alla knutar och på alla vägar, nästan alldeles nakna, blott med en
gördel om midjan, icke allenast karlar utan äfven qvinnor, lika nakna
med blottade hängande bröst, vid hvilka ofta något barn hängde. De voro
smutsiga och svarta, som det tycktes med flit nedsudlade i ansigtet,
och vältrade sig i ordets egentligaste bemärkelse i stoft och dam.
Somliga hade sina blottade kroppar öfverhöljda med sår och skabb,
samt uppväckte åtminstone hos mig afsky och styggelse, i stället för
det medlidande de troligen åsyftade. Äfven här blef jag, då jag en
gång tog upp min börs, på det förfärligaste ansatt af en skara, som i
största hast, jag vet ej hvarifrån, samlade sig i otal omkring mig, och
ryckte mig från alla sidor. De tycktes alla ha sina bestämda platser,
dit de om morgonen begåfvo sig, liksom dagsverkaren till sitt arbete.
Jag vet mig nästan aldrig ha sett ett så vederstyggligt folk, som
dessa tiggare. Vandrade för öfrigt omkring hela dagen, dels seende på
_birgas_, dels i staden betraktande folket. Simmade några gånger i den
smala och smutsiga kanalen. Så ljumt vattnet än var, så var det dock
något uppfriskande att blöta sig här från den förfärliga hettan och
dammet, som stod öfver hela trakten. Hemma hos oss var en samlingsplats
för alla _Baranijeh_-boer, som suto här samt åto och sofvo hos oss,
lemnande oss aldrig i fred.

Juli 30.
Gick om morgonen ut och gjorde min vanliga tur, först till _malab_ och
såg en stund på kämparnes och kappridarnes _birgas_. Vandrade derifrån
öfver boskapstorget, seende på handeln och skriket der, ner till norra
kanalen och simmade i den. Här var nu temmeligen fritt från folk, men
stranden hade under festen blifvit nedsmutsad, så att det var mig svårt
att finna någon ren plats. Vandrade sedan öfver det oändliga fältet,
der de resande tälta. Det är den egentliga platsen för folknöjen,
ty här är fullt med gungor, största delen gående vertikalt. Sångare
och konstmakare, _havi_, tamburister m.m. äro äfven hufvudsakligen
här församlade mellan tälten. Tälten åter erbjuda en högst rörlig
anblick af qvinnor, som koka eller sitta inne och breda ut de saker de
köpt på marknaden, gräla och skrika åt hvarandra med den här vanliga
häftigheten, samt slå händerna ihop. Ibland dem hopar af barn, som
springa omkring i deras fötter. Åfven ser man dem roa sig med deras
vanliga lilla _tar_ eller tambour de basque, till hvilken de sjunga
sina enkla sånger, med sin vanliga tremulerande och något hesa stämma,
Högre upp otaliga kockar och kokerskor, som i sina små usla mattskjul
koka och sälja maten från sina stora grytor åt hungrigt folk. Min
afsigt var att vandra omkring hela fältet, men det var så stort och
vidsträckt att jag, isynnerhet i min nuvarande usla och bedröfliga
ställning, plågad af bölder och äfven för öfrigt ej vid min vanliga
välmåga, omöjligen såg mig vara i stånd dertill. Jag begaf mig således
inåt staden, tågade genom den i den förfärligaste trängsel, som gjorde
att jag som oftast måste stanna samt sätta mig på kanten af någon
bod_mastaba_ att vänta och låta den värsta skocken passera. Hvad här
liksom annorstädes förundrade och uppbragte mig, var att unga karlar,
mest _saiser_ till föregående hästar, för att öppna väg oförväget slogo
in i folkmassan med _hippopotamos_-piskor, käppar eller andra tillhugg,
och att folket ej gjorde något dervid, ehuru de ofta fingo sig dugtiga
och gemena hugg på ryggen, hufvudet eller ansigtet. Vid sidan af gatan
åter suto handelsmän, beväpnade med tjocka palmqvistar och slogo lika
oförväget det påträngande folket, för att skydda sina varor från att
krossas sönder. Pojkar och barn, ofta mödrar med sina småbarn ridande
grensle på deras axlar, nära nog trampades under folkets fötter. Å
andra sidan tyckes det rätt vara Arabens fröjd att få trängas och
bogsera sig fram genom skocken. De skrika och hojta dervid som vanligt:
_hoa ja shekh_, eller _geda_ eller något dylikt. Skuffar man till en
sådan påträngare och förebrår honom derför, får man till svar: är det
ej _molid_ nu och tycker du dig vara ensam på gatan? Jag kom hem före
middagen och tog mig en välgörande lur ända till _'asr_, då jag gick
ut med shekh _'Ali_ och åt hos vår vanliga kock. Derefter satte vi oss
i ett café vid sjelfva brädden af den höjd, på hvilken staden står och
derifrån man har en vacker, vidsträckt utsigt öfver de östra och norra
fälten. Solen gick ner i vår rygg och månen steg upp framför oss, men
himmelen var till en del fördunklad af den rök och de stoftmoln, som
hvimlet i och omkring staden förorsakade.
Vid _maghrib_ begåfvo vi oss hem och suto en stund, men jag begaf
mig åter ut på vandringar. Derunder träffade jag ihop med den lilla
skräddaren från _Hossein_ i _Masr_ och vandrade omkring med honom
hela natten. Suto länge i ett café invid bron, som ligger i hörnet
af kanalen, och sågo på de raketter som kastades från _Hakims_ tält.
Vi hörde sedan på en äldre qvinna, som sjöng till en utmärkt god
_zummara_, den bästa jag här hört. Det var ej utan att jag fann stort
behag i den, men qvinnans röst var högst miserabel och alldeles
förställd af heshet. Dock fick hon, såsom alla andra, de vanliga
förtjusningsutropen. Derefter suto vi i ett annat stort café och hörde
_Sejideh_ från _Masr_, som uppe i ett fönster, under det öfver gatan
spända tältet, turade om att sjunga med en nedantill i cafét sittande
sångare. Hon är ej af _Masrs_ bästa sångerskor, dock gjorde hon här
effekt, så mycket mer som hon ej sjöng för betalning, utan blott _she
lillah ja Sejid_. Under det hon hvilade och sångaren vidtog, beställde
hon sig upp ifrån cafét _shishe_ och kaffe. Det var under natten samma
trängsel som om dagen, isynnerhet på vissa platser. I nästan alla
cafén inne i staden funnos _khoval_, som dansade med sina castagnetter
vid någon viol och tambour de basque. Jag såg några af dem, men jag
kan ej finna mig vid att karlar utspökade till qvinnor skola dansa
qvinnodanser och passera för qvinnor. Ungefär såsom då våra moderna
operors hjeltar spelas af qvinnor. Sjelfva dansen är högst sinnlig
och utförd af en vacker flicka måste den förefalla mycket retande.
Vid midnattstid gingo vi in i moskén för att göra vår _zijaret_ hos
_Sejid_, men _maksoran_ var ej öppen. Vi vandrade således blott omkring
i moskén, samt sågo och hörde på några _zikr_, som här höllos. De
voro i allmänhet utan något egentligt värde och ej att jemföras med
dem jag hört i _Masr_. Dock funnos här dervisher, som under _zikran_
dansade, svängde och snurrade med sina små _tarer_ i sina händer.
Dansen, liksom hela _zikran_ och ceremonin hade något särdeles vildt i
sig, dansen ofta äfven den retande sinlighet man finner hos _khoval_.
För öfrigt var moskén full med folk, som dels vandrade omkring och
begapade, dels sofvo, dels åto, dels läste böner. Qvinnor och karlar
buro omkring bröd och annan provision, fruktsäljare suto öfverallt
med sina korgar, vindrufvor och andra frukter. Häremellan ett otal af
tiggare, hvilka plågade mig förfärligt för att få 5 fadda för en _sura_
till _Sejids_ ära, och _hemalijeh_, som ansatte mig att för samma
summa låta dem utdela sina vattenbördor åt den törstige. Om man låter
honom "_jesabbil_" (som det heter) sin kruka eller fårskinn, så får
man en lång, ofta särdeles vacker bön eller önskning att i paradiset
bli törstsläclk af Herren. Golfvet i moskén är slipprigt af vattnet
som spillts och fullsudladt af halm eller smolk efter det otal af alla
slags månglarc, som sitta här dag och natt. Vi vandrade ännu litet
omkring, så oändligen trött jag än var, och kommo hem först någon timma
före morgonrodnaden.

Juli 31.
Vandrade på förmiddagen omkring på det norra fältet samt betraktade
åter det rörliga och brokiga lifvet i tälten, trätan mellan qvinnorna
som kokade och (emedan de voro flera) käbblade om sättet att koka,
eller som köpte leksaker åt sina barn eller lyssnade till någon
sångare eller något dylikt. Barnens leksaker äro här temmeligen lika
de hos oss brukliga, isynnerhet bleckskramlor i form af små stop,
rörpipor, _zummarer_ och _tarer_. Folk går här i ymnighet omkring
utropande till salu sådana och andra saker, såsom dukar och knifvar.
Underligt är att man ger åtskilliga sådana varor epithetet Engelska;
dock är det brukligaste epithetet: Istamboliskt. Konstantinopel
är i allmänhet hela Islams hufvudstad och allt är godt som kommer
derifrån. Dock är allt som hemtas derifrån ursprungligen af Engelsk
eller Fransk fabrikation och alltid det sämsta och uslaste skräp,
som i Europa omöjligen kunde få afsättning. Men här måste allt vara
billigt och fås nästan för ingenting, för att finna afnämare. Efter
en lång omvandring på det stora fältet, kom jag ner till kanalen och
simmade i den på annat ställe än vanligt. Före middagen kom jag hem
och hörde på den _khatme_, som 5 _fokaha_ gjorde i dag i vårt rum,
beställda dit af _Ahmad effendi_ från _Baranijeh_. Han har nemligen
för afsigt att detta år göra pilgrimsfärden till _Mekka_ och gjorde
nu här denna _khatme_ för lycklig resa. Om morgonen bittida kom shekh
_Soleiman_ hit med shekh _Ibrahim_ och genast derpå 2 unga _fokaha_
från _Azhar_, hvilka alla jemte shekh _'Ali_ läste och sjöngo hela
Koran igenom. Vid middagstiden togo vi alla oss en dugtig lur och
vid _'asr_ hade de slutat sin _khatme. Ahmad effendi_ var mest hela
tiden frånvarande och kom blott närmare slutet för att ge dem pengar.
Liqviden, liksom alla förhandlingar med folket här, gick ej utan litet
krångel var högst besvärlig att se på. Sedan alla hade gått gingo
shekh _Ali_ och jag ut, satte oss efter några slag uti vårt vanliga
café på brädden af sandhäjden, suto der tysta och betraktade rörelsen
och lifvet på fältet nedanför. Vi fröjdade oss öfver den vackra
utsigten ända till _mahgrib_, då vi gingo hem. Efter min vana gick
jag dock genast ut igen och begaf mig till det NV hörnet af det stora
tältfältet, der shekh _Hassan Abolgh?t_ var. Han skall för någon tid,
kanske 10 år sedan, uppträdt här såsom _Vali_ och samlat omkring sig
några medföljare, dervid blifvit tillfångatagen af pashan, som bland
annat slagit honom 100 _korbag_ under fötterna, då mjölk flutit ner
från fotbladen; de bundo stenar vid hans fötter och sänkte honom så i
Nilen, men stenarne hade flutit upp med honom ridande på dem m. m. d.
_karamot_ eller underverk, som man berättar om honom. Han är af _imam
Lezis_ afkomlingar och ännu en ung man. Pashan, försäkrad, som det
berättas, om sannfärdigheten af hans _Vali_-skap, gaf honom skattefri
jord till stor mängd, pengar och rikedom. Nu är han här, tältar på
det omnämnda stället samt upptar med sina många tält och sitt skräp
en särdeles vidsträckt plats. Hvarje dag spisar han ett stort antal
fattiga och andra, som obedda samlades dit. Han hade hemtat med sig
300 _ardeh_ hvete och slagtade hvarje dag 15 får, en kamel och tror
jag äfven hornboskap. Jag gick dit ner närmare _esha_ och träffade en
stor hop folk, som åto i tält och tycktes vara hans dervisher eller
medföljare, alla klädda såsom militären här, samt kanske andra deras
vänner. Till dem frambars maten på brickor, som efter vanligheten
sattes på en _kursi_ eller liten stol, och den tycktes bestå af de
vanliga grönsakerna, _bamia_ och _melohijeh_ jemte kött. Det sämre
folket stod omkring köket och kittlarne samt väntade tills turen skulle
komma till dem. Desse spisades icke på bord, utan maten östes åt dem
uti en lång trädmaskin, afdelad i 4 upptill bredare, nedtill smalare
afdelningar. Hela maskinen gick på hjul och kunde sålunda flyttas efter
behag. Den hufvudsakligaste födan, som tycktes bestås dem, utgjordes
af _fatteh_, i smör stekt bröd, som östes i hvarje afdelning af den
långa trädkärran, hvilken var så låg att då en vanlig man stod på
knäna framför deti, räckte den honom till axlarne. Jag blef dock ej
der så länge att jag fick se deras måltid, emedan det dröjde särdeles
länge, utan gick tillbaka åt staden till jemte ett stort tal af folk,
som likt mig gått dit ut för att skåda. Jag begaf mig på närmare håll
till festdomarens tält, för att se på det briljanta fyrverkeri man
sade i afton skulle afbrännas der. Jag träffade här öfverallt den
förfärligaste trängsel, men trängde mig dock fram mellan folkhopen
till ett upphöjdt ställe af _gizr_ eller kanalbrädden; der såg jag
några raketer som kastades och några blå eldar som afbrändes på den
fria öppna plats, hvilken utanför tältet bildades af en i cirkel
uppställd soldatskara. Men soldaterne, som beväpnade med _neboter_
voro ställda öfverallt i folkträngseln för att hålla ordning, och
som på det oförvägnaste sätt slogo in med sina käppar och piskor i
skocken, förargade mig så, att jag snart åter gick bort. Man sade mig
att fyrverkeriet skulle räcka hela natten och att det bästa skulle
komma först mot morgonen. Jag satte mig att hvila en stund uti ett
cafétält vid den östra kanalen, gick derifrån inåt staden och genom
den fram till _imam Lezis_ hus, der denne _imams_ följare årligen
samlas vid _Sejids_ fest och hvarje afton hålla _zikr_ till hans lof.
Genom efterfrågningår fann jag slutligen huset, som är beläget i ena
ändan af staden, och trängde mig ibland det på gården omkring den
stora _zikr_-runden hoppackade folket. _Zikren_ var verkligen härlig
och kanske den vackraste, åtminstone en af de bästa jag hört. _Allah_,
som ramades af chören, var oändligen djupt och dåft; iaynnerhet fanns
der en man, hvars djupa, dofva och halft surrande stämma, (liknande
ungefär E- eller A-strängen af en contrabas) öfverljöd alla samt
genomljöd och genomsurrade hela _zikren_. Här tycktes mig vara ett