Reseanteckningar från Orienten åren 1843-1849 II - 14

_Berkok_. Det är en stor, väldig moské, innehållande långa rader af
rum och boningar för alla som höra till moskén. Här tyckes äfven nu bo
mycket folk, ty oss mötte i den lilla porten, som leder in hit, en stor
hop i högtidskläder prydda, till en del särdeles nätta, flickor och
qvinnor. Vi gingo in öfver den stora vida gården till den pelargång,
som är bestämd till bön med dess _mamber_, och på hvars begge sidor stå
2 _kobbor_, en för sjelfva sultanen och hans manliga afkomlingar, en
midtemot för hans gemål och andra qvinnor. För oss öppnades sultanens
_kobba_. Den var stor, väldigt hög och derigenom högst imposant, såsom
äfven för sin stora enkelhet. Här var föga eller intet af granna
mosaikarbeten. I sjelfva grafvens fotställning, hvilken var af den här
till alla grundvalar begagnade, smått pipiga, granitartade sandstenen,
syntes 2 större och en mindre urhålkning. I den lilla var litet vatten,
som ciceronen sade sig hafva laggt dit föregående dagen; han föregaf
att detta vatten, nu blandadt med den heliga sultanens grafs stoft,
skulle ha en undergörande god verkan på sjuka Ögon, eller såsom han
sade: om den sjuke dermed smörjer sina ögon, tager Herren i hans hand
(_rabbona jakhad bido_). Af de 2 andra urhålkningarne hade den ena
större kraft, att förvandla deri öst vatten till undergörande botvatten
för hjertat (_lilkalb_), d.v.s. (som jag tror) för alla slags åkommor
af moderpassion; den andras vatten verkade undergörande och botande
på sjuka och trötta knän. De 2 senare voro nu toma, men af den lilla,
som innehöll litet vatten med tjock bottensatts af damm, tog jag litet
och smorde mina ögon. Vi gingo nu bort, ty i qvinnornas _kobba_, dit
vi tittade in genom ett framförstående trädskrank, ansågo vi, såväl
som våra ciceroner, det ej mödan värdt att gå in. Dessa 3 sultaners
mausoléer, jemte en ännu något aflägsnare belägen, men nu af bashan
till krutmagasin begagnad _kobba_ med moské, äro de enda som blifvit
bibehållna och konserverade. De öfriga, som äro många och ännu i sitt
förfallna tillstånd imposanta, begagnas till stall för kameler, då här
packas upp och aflastas varor, komna ifrån och gående till _Suez_, samt
till boningar för deras drifvare och dessas familjer, eller äro de utan
all omvårdnad lemnade till sitt förfall. Men huru väldig är ej ännu
denna grafstad, huru öfverträffar den ej vida den ömkliga _karafeh_,
de brokigt utmålade _kobbor_ och bönehus, som Kairos nuvarande eller
senast hädangångna slägte uppfört åt sina helgon och vördade shekher
på platsen _Mugavirin!_ Det var hit jag redan de första dagarne af min
vistelse i Kairo begaf mig, och denna grafstad har jag sedan alltid
betraktat med stort nöje från höjderna häromkring; sedan har jag så
ofta hört Européer tala om den och kalla den Kalifernas grafvar.
Utkomne på den härinvid liggande ökneslätten, skilde jag mig från min
följare. Han var en bland de Araber, som tala Turkiska och som jag
alltid så mycket fruktar, emedan de alltid tala till mig på Turkiska,
då de på min Arabiska igenkänna mig för en utlänning, och jag då ej
kan svara dem tillbaka på Turkiska. Sedan jag gjort en liten tur,
vände jag om på den väg han tagit, gerad till _Babennasr_. Här var
folk på grafvarne till lika stort tal, som på andra begrafningsplatser
och isynnerhet på sjelfva vägen, som går härigenom. På sidorna af
den voro tält uppslagna till cafén, och i dem dansade _khoval_ - för
öfrigt de vanliga folkförlustelserna af kava, sångare &c. Trängseln
var här så stor, att jag knappt kunde komma fram på min åsna. Jag
lyckades dock slutligen tränga mig igenom folkmassan och kom hem en
stund före middagen. Sedan jag hemma hvilat och ätit med shekh _'Ali_,
som varit ute hos sin hustru (hvilken åter jemte sin syster, liksom
alla Kairos qvinnor, tillbragte största delen af dessa dagar i eller
vid sina anförvanters grafvar), begaf jag mig åter ut en stund efter
_'asr_ och gick till _Köhler_. Jag fann honom ej hemma, men blef dock
sittande i hans rum med hans mor, att språka om hennes yngre, från
Alexandria med den Ryska briggen afresta son, hon på Italienska och jag
på Franska. Snart kom _Köhler_ sjelf hem och ehuru han sade sig vara
alldeles nedslagen och sorgsen öfver sin hunds i dag morgon timade död,
tyckte jag honom dock vara vid särdeles godt humör. Snart kom ock hans
Engelska språklärare _Hamilton_ och jag lemnade dem snart. Härifrån
gick jag till _Azbukijeh_, till den Engelska skolan för att fä mig en
liten Engelsk bibel. De många portvaktare, som stodo här, frågade med
folkets vanliga frågvishet hvad jag ville och hvem de skulle anmäla
hos _elkhavage elkebir_. Då jag slutligen sade mig behöfva böcker,
förde de mig till en _mu'allim_ i skolan. Skolan var stor och vacker i
Engelsk stil. Jag fick ej här hvad jag ville och blef slutligen uppförd
till den stora herren _Lieder_. Jag talade till honom Tyska, emedan
jag visste detta vara hans modersmål. Han tog mig äfven på mitt språk
för en Tysk, tills jag på hans frågor upplyste honom om att jag var
Finne. Talet föll på lärda ämnen in orientalibus, hvari han tycktes
vara något hemma. Jag satt en lång stund hos honom och han förekom mig
artig, dock tycktes det mig att äfven han, såsom jag någon gång förr
märkt hos en reformert kyrkolärare, hade en stor portion affekterad och
inöfvad enkelhet. Han förebrådde sin gode vän _Fresnell_, hvars fru
lefver i hans hus, för det ringa han åstadkommit i sitt författarskap
samt för hans Fransyska flygtighet och ostadighet att hasta från ett
till annat; prisade deremot storligen _Lane_, och sade honom, hvilket
jag redan länge förmodat, nu vara sysselsatt med utarbetandet af ett
Arabiskt lexikon, hvars like ej skulle finnas i något språk, enligt
_Lieder_. Han talade vidare om huru Petreiska halfön, oaktadt alla
dess förtjenstfulla beskrifvare, ännu behöfde undersökas. Hvad som
förundrade mig hos denne man, liksom hos andra Européer här, var att
han ej talade bättre Arabiska, ehuru han länge varit här och äfven
vinnlagt sig derom. Han gaf mig en liten Engelsk bibel, som jag
önskade, och tog ingenting för den, emedan den var begagnad. Härifrån
kom jag gerad hem och det var äfven tid dertill, ty det hade redan
lidit närmare _maghrib_. Gjorde vid _esha_ en liten spatsertur till
_Azbukijeh_ samt derifrån tillbaka genom _Khamsavi_ och _Nahhasin_. Det
var särdeles tyst och tomt på gatorna, blott i några få cafén syntes
folk.

Okt. 16.
Gick ut några timmar före middagen och tog nu vägen upp åt citadellet.
Bodarne, som i förgår alla, i går de flesta, varit stängda, voro
nu till största delen åter öppnade och folket tycktes nu småningom
komma tillbaka till sitt vanliga lif före _ramadan_. Uppkommen till
citadellet kunde jag ej hålla mig från att åter gå in i den ståtliga
moské, som bashan håller på att bygga, och fröjda mig såväl öfver
den vackra alabastern, hvarmed väggarne och kupolerna beklädas, som
öfver den präktiga utsigten. Jag dröjde dock ej länge förän jag gick
tillbaka och vek in på sjelfva citadellgården, der en stor hop soldater
vräkte sig längs väggarne, väntande order möjligen af bashan till en
parad eller annat. Jag gick åter ner till _Romeile_, der gungor funnos
(dock ej till så stort tal som i går vid _Babennasr_), jemte andra
förlustel ser och mycket folk var församladt. Jag gick häri genom
utan att stanna, vek af inåt qvarteret och kom slutligen genom porten
_Gabr ettavil_ ut på _Sejide Nefises_ begrafningsplats. Äfven här var
mycket folk församladt, gungor och andra förlustelser funnos, sötsaker,
matartiklar, småsaker och grannlåter voro utlaggda till salu, dock ej
i så stor skala som vid _Babennasr_. Jag gick förbi grafvarne, i och
invid hvilka qvinnor och karlar suto med kaffepannor och matkorgar,
tillbaka till _Romeile_. Besåg bashans lilla menageri af några vargar
och lejon samt en vildkatt och begaf mig i sakta mak tillbaka. I
_Ghorijeh_ såg jag huru en liten, kanske 15-årig, Arabpojke ovettades
på en _nosrani_, som jag tror en Jude, för det han ridande en åsna i
förbifarten hade stött Araben. Han gick på alldeles förfärligt med
sitt ovett och hotade att reta upp _el muslimin_ mot honom. Juden stod
alldeles tyst, jag vet ej om af rädsla eller af förakt, och visade sig
lugn, men det gjorde mig ondt att se honom, såsom jag å andra sidan
ej kunde annat än skratta öfver Arabens dumma högmod och putslustiga
grötmyndighet, ty han visste sig vara säker och ej behöfva frukta en
Jude. De usla Araberna här taga sig ännu då och då en min af sin gamla
myndighet, liksom den nya bandhunden, när han händelsevis slipper lös,
kniper sig ett får tills han blir rätt qväst. Likväl äro de här qvästa,
såväl af Turkar, som pä sätt och vis äfven af Frangerna. Vid _Nahhasin_
stannade jag och såg på en Turkisk qvacksalvare, som satt på gatan
med ett litet bord framför sig, fullt af små bleckdosor innehållande
medicamenter. Han var omringad af ett stort antal patienter, isynnerhet
qvinnor, som en efter annan bad honom titta sig i ögonen. Han tog mest
af en större bleckdosa, som innehöll en halfflytande smörja, med sitt
pekfinger och smorde dem in i ögonen; eller gaf han sitt medicament
i en liten tom bleckdosa i pulver- eller annan form, som jag tyckte,
åt dem han ansåg kunna betala litet bättre. För öfrigt tyckte jag han
antog samma vigtiga min som våra Eskulapii söner, ty med en hastig
blick på patienten låtsade han genast förstå sjukdomen. Jag tänkte på
mig sjelf, att äfven jag kanske komme en gång att sitta så på gatan,
utbjudande mitt qvacksalveri, och bemärkte nu på förhand huru ungefär
en muslim qvacksalvare hade att bete sig. Jag kom hem ganska trött, och
det granatäpple jemte dadlar, som jag åt vid min hemkomst med en liten
bakelse, smakade mig särdeles väl.
Efter _maghrib_ suto vi och språkade om skilsmessan mellan vänner,
ty shekh _'Ali_ börjar nu misstänka att jag har någon resa i hågen,
såsom ock fallet är. Vid _esha_ gick jag ut och gjorde en tur omkring
_Azbukijeh_-allén, som nu var belyst af den lilla månskifvan, särdeles
klart och ljufligt.

Okt. 17.
Gick bittida ut på bestyr, först till en _kaffasi_ för att beställa
mig en _kaffas_ till resan. När jag kom ut derifrån hakade _Sejid
Ali_ i mig och uppehöll mig på gatan med de vanliga komplimenterna
samt berättelser om hans färd till Alexandria &c. Vidare gjorde jag
en förfärligt lång vandring upp till _Tailon_, invid hvars moské man
sade mig skulle finnas pistolbälten. Jag stannade här i en liten bod,
satt länge språkande och ventilerande med 3 à 4 gubbar, utan att
dock få hvad jag önskade. Detta var för öfrigt en nästan alldeles
okänd trakt för mig, jag vet mig ej mer än en gång färdats här fram
med åsna. Öfverallt såg man förstörda hus och ruiner, i bredd med de
fula röd- och hvitrandiga Turkhusen, men i jemförelse med trakten af
_Sejide Zejneb_ färre hus af en äldre, ännu god smak. Med oförrättadt
ärende kom jag härifrån gerad hem närmare middagen. Sedan jag språkat
litet med shekh _'Ali_, gick jag åter ut och lägrade mig i mitt gamla
middagscafé hos Greken i _Azbukijeh_. Medan jag satt här, slog sig ned
vid mig en Kopt, som kände mig från den dag jag var i _Masr el 'atika_,
för att begära tillstånd att se Nilmätaren. Han satt länge språkande
med mig och samtalet gällde först vetenskapens förfall i Kairo. Härmed
mente han hufvudsakligen _elilm elrohani_, en slags trolldomsvetenskap,
hvari han sade att ännu i hans ungdom en _Maghrabi Hagi 'Omar_ här
hade utmärkt sig. Han hade sjelf sett honom förvandla papper, som han
hållit i sin egen hand, till silfver, jemte andra underliga saker. Det
var, trodde han sig veta, med sådana konster som Kairos gamla herrskare
bestridt sina kostnader och samlat sina skatter. Det var skada att
sådana ej funnes nu och att ingen vinnlade sig om dessa vetenskaper.
Hans far hade varit läkare och arbetat i kemin, detsamma var hans
broder nu äfven; om han här skulle finna en sorts hvit antimon, så
mente han sig kunna göra silfver och allehanda goda saker. De som nu
visste hvar guld och silfver funnes i bergen, vore Frangerna, hvilka
resa omkring och taga åt sig dessa ädla metaller, men lära ej andra
hvar de finnas. Sålunda tyckas de kristna Kopterna här fullkomligen
dela sina Arabiska landsbröders fördomar. Han var foröfrigt nu utan
tjenst, sedan det behagat bashan att indraga hans och en annan hans
kamrats göromål i divan, frågade mig derföre om jag visste någon, som
kunde ha behof af och employera honom. Tiden hade härunder lidit öfver
_'asr_, jag steg upp och gick hem. Efter vårt _maghrib_mål gick shekh
_'Ali_ och jag ut till hans svåger, _Hagi Khalil_, en gammal man,
kanske omkring 70 år, som sett Fransmännens tid här och hade mycket
att berätta derom, äfvensom om andra små politiska förhållanden, t.ex.
Grekernas krig mot Turkarne. Han instämde med så många andra här i
stora loford öfver Fransosernas välde, öfver deras rättvisa, samt den
jemlikhet, de iakttagit mellan muslim och kristen. Härigenom leddes
samtalet på Frangerna i allmänhet och båda instämde i stora loford
öfver dessa, ehuru då och då ett glåpord undföll dem. Vore någonstädes
ett Frangiskt välde i den muslimitiska verlden välkommet, så vore det
isynnerhet här i Kairo. Härunder försummade ej shekh _'Ali_ att på
mellanstunderna berömma mig för gubben, att tala om min karaktär m.m.
Det är i allmänhet mycket brukligt här, såsom jag ofta haft tillfälle
att erfara; men det är ett högst förargeligt och generande mode. Vi
drucko dugtigt kaffe, mer än jag egentligen förmådde och rökte likaså
dervid; men för öfrigt fann jag mig högst trefligt.

Okt. 18.
Gick ut på förmiddagen och gjorde en vandring genom _Sok esselah_,
der, hvad jag ej förut vetat, hölls en stor _sok elgum'a_. Här var
mycket folk som handlade, bland andra äfven mycket Beduiner, livilkas
språk, utseende och hela beteende är helt annat än Kairo-boernas. Jag
råkade här ut för en gubbe, som hade ett dåligt och fult skrifvet nytt
manuscript, _Sejid elbedawis_ lefvernesbeskrifning. Jag kunde dock ej
hålla mig från att taga det, ehuru det ej behagade mig och äfven var
något dyrt. Jag vandrade här temmeligen länge omkring under sultan
_Hassans_ moské, längs hvars vägg en stor hop Tatariska _Bokhara_-boer
hade bredt ut sina småsaker till salu. Jag tyckte mig bland dem
igenkänna några från _Sejid_, men min Moskovitiska _Bokhara-_bo, som
jag handlade thé af der, fann jag ej. Härifrån gick jag åter ner till
_Surugijeh_ och stannade i en liten sadelmakarebod, för att beställa
mig ett pistolbälte. Det dröjde mycket länge förän jag kunde förklara
allt för mannen, huru jag ville ha det, ty vi resonnerade närmare en
timma. Som han såg det nyssköpta manuscriptet i min barm, tog han mig
för en af _ahl elkoran_, som han sjelf sade, och lofvade derföre göra
bältet för hälften billigare än åt någon annan. Sedan vi slutligen
kommit öfverens om priset och arbetet, gick jag och gjorde vandringar i
_Davadijeh_ samt andra deromkring belägna trakter, för att få tiden för
fredagsbönen till slut. Härunder stannade jag framför 2 små pojkar som
slogdes. Omkring dem suto 6 à 8 andra, mest mindre pojkar, bland dem
dock en större, som 4 eller 5 gånger steg upp och skilde de kämpande
åt med en palmkäpp, med hvilken han slog dem verkligen hårda slag.
Men det halp ej, så snart han lemnade dem, voro de åter hår ihop. De
voro förfärligt argsinta, såsom jag ofta förut haft tillfälle att se
bland barnen här, refvo och ryckte hvarandra så att fradgan stod dem
i munnen. Sedan gick jag vidare och träffade ihop med _Amin Agha_,
som uppehöll mig länge på gatan med prat. Till min stora förundran
frågade han mig om jag ej plägade gå i moskén för att göra bön, och då
jag bejakade det, fann han intet anstötligt deri, utan filosoferade
länge och väl om att Herren var en, samt att vi alla gerna kunde gå i
hvarandras helgedomar och dyrka honom. Han visade i allmänhet, ehuru
sträng muslim, en tolerans och ett fritänkeri, som jag ännu ej funnit
hos någon.

Okt.19.
Gick bittida ut om morgonen för att, liksom hela det öfriga Kairo, se
på processionerna med _Kisveh_ och _Mahmil_, som i dag fördes ner ifrån
citadellet till _Hassanein_. Öfverallt der jag gick fram voro stora
skaror af gapande folk, dels spatserande, dels sittande i bekantas
bodar och cafén, eller äfven på sjelfva gatan. Trapporna till de
moskéer, som lågo i vägen, voro fullsatta med qvinnor, äfvenså till
stor del taken. Jag fick länge spatsera omkring och vänta förän sjelfva
processionen kom. Härunder roade mig storligen en skara små gossar, som
gingo omkring för att uppspana kristna, ansätta dem och fordra pengar.
Jag såg huru de attaquerade en Jude, som de fingo tag på inne i ett
qvarter. Anföraren för hopen ropade sina följare tillsammans med: _ja
olad elhareh ja gid'ar nosrani fi horetna_. Härvid lupo de tillsammans
och ansatte den svartturbanade mannen, som tog sin tillflykt i ett
magasin, hvars ägare, jemte några andra bredvid belägna bodars ägare,
drefvo bort pojkarne med käppar. Jag såg äfven några Franger, som gingo
här fram, men de fingo gå i fred, så mycket jag kunde märka. En Frang
är här dock helt annat än en _nosrani_, man tyckes till och med ej
vilja ge honom detta namn. Detta ger man vanligen blott åt här boende
Greker och Armenier, klädda i orientalisk kostym. Slutligen, sedan jag
spatserat upp och ned kanske 2 timmar, började sjelfva processionen,
föregången af 2 halfnakna, blott med korta, alldeles nedsmorda
kortbyxor skylda män, bruna och, som jag tyckte, med olja smorda på
sina kroppar. De stannade då och då framfor någon bod och, tror jag,
utöste ovett mot hvarandra för 5 fadda. Jemte dem följde den vanliga
skaran af tjufpojkar. Få något afstånd efter dem följde militär,
föregången och förespelad af trummor och filipipare, med hvilka äfven
följde en tambourmajor, ganska prydligt svängande sin staf. Efter dem
musikkorpsen, bestående blott af horn, mest bashorn, en oändlig mängd
klarinetter och med bjellror fullsatta skrammel-halfmånar. De voro
nu tysta för filipiparne och trummorna, som allena spelte marschen.
Härefter följde soldaterne, _nodsam_, till stor mängd. Efter dem kom
sjelfva _Kisveh_, hoplaggd i sex stora packor, hvarje packa på sin
åsna. Öken voro af sämsta slag och ej på minsta vis utstyrda, packorna
åter lågo på en brädskifva på åsneryggen. Äfven karlarne, som ledde
åsnorna och höllo i packorna, voro af sämsta och ruskigaste slag. Efter
dessa packor af svart dyrbart sidentyg, utbroderadt som det tycktes med
språk ur Koran (hvilka dock nu, såsom vid hoppackningen vända inåt,
ej voro synliga), kom sjelfva panelningen, antingen vid golfvet eller
taket af _Ka'abeh_, bestående af långa stycken af samma tyg, rikt
utbroderade med Koranspråk i guld, t.ex.: _la illaha illallah_ &c.
Dessa stycken voro uppburna på stänger, laggda i halfbågform, hvardera
ändan på sin åsna. Härefter kom nu sjelfva _Ka'abe_ kupolbetäckning,
i kupolform uppburen på en dertill gjord ställning, öfverträffande
de föregående styckena i prakt och vackert arbete. Den var särdeles
rikt utbroderad i guld, i röda och gröna färger. Arbetet var verkligen
utmärkt och det vackraste jag sett af det slaget. Härefter kommo nu
shekher, som i sin klädsel voro ganska enkla, på intet sätt utmärkta,
utan fastmer af det sämre slaget. De ropade, hufvudsakligen den ena,
oupphörligt _sallo 'ala nnebi ja ommat annebi_, jemte andra loford
och välsignelser öfver profeten. Allt som dessa särskilda stycken
avancerade framåt, skockade sig folket deromkring för att beröra dem
med handen och sedan med den bestryka ansigtet. Härvid frågade de
föga efter de ofta dugtiga slag de fingo af soldaterna, som gingo
omkring dem, för att skydda de kostbara och heliga styckena för folkets
klåfingrighet, kanske äfven smutsiga finger. De togo gerna utan knot
emot slagen, för att få beröra helst yttersta randen af tygen. Framför
de första packorna af _hisveh_ red en officersperson och efter det
sista stycket 8 à 10, alla klädda i sina guldbroderade röda tröjor.
Härefter var ett stort mellanrum, först efter kanske 5 minuter kom en
hög trädställning, ungefår trekantig, gående på 2 medar samt hel och
hållen behängd med en grön sidengardin. Högst uppe på denna ställning,
liksom på ett takröste, stod en man, som hann upp till andra och
tredje våningarne af husen. Rundtomkring, isynnerhet på ena sidan der
gardinen var uppslagen, stod mycket folk på trädspirorna, som gingo
parallela med medarne, äfvensom på sjelfva medarne. Denna gardin,
liksom alla andra heliga stycken hvilka följde med i processionen,
berördes flitigt ej allenast af det på gatan stående folket, utan
äfven af folk, isynnerhet qvinnor, som var hoppackadt i fönstren och
på taken; dels med sina händer, dels med shawlar berörde folket dem,
isynnerhet det stycke, till hvilket man lättast räckte i anseende
till dess höjd. Hela denna ställning, som var en särdeles stor koloss
och hvars mening jag hvarken sjelf förstod eller sedermera genom
efterfrågningar kunde få reda på, drogs af de pojkar, som så modigt i
dag snokat efter kristna i qvarteren. Det var nu en alldeles förfärlig
hop af dessa pojkar, som satte denna koloss i rörelse, under förfärligt
skrik och hojtande. Det behöfdes ock verkeligen denna mängd, såväl
för den tunga kolossen sjelf, som för det stora antal på den stående
menniskor. Efter denna ställning kommo långa rader af allehanda
_dervisher_, samt sig så kallande _avlija_, fromma och religiösa män,
hvilka sjöngo oupphörligt: _la illaha illallah_, eller andra språk ur
deras religion. Deremellan såg man besynnerliga figurer, utspökade på
mångahanda sätt, med turbaner vridna på ett eget vis, samt med andra
underligheter och bjertheter i sin klädsel. Det tyckes alltid höra
något maskradaktigt till de heliga processionerna här. Slutligen kom
härefter den helige _Mahmil_, en bild af den _taktravan_ eller täckta
bärstol, i hvilken fordomdags sultanen eller sultaninnan plägade
åtfölja vallfärdartåget till Mekka. Nu går den tom dit på en kamelrygg.
Kamelen som bar den var ett vackert, utvaldt ök, grannt utsiradt
med bjellror och andra grannlåter. Så voro äfven de kameler, som
omedelbarligen följde härefter, och bland hvilka den första bar shekh
_El gamal_, den underliga, halfnakne _maghrabi_guhhen som oupphörligen
nu, såvälsom under hela taget till Mekka, runkade sitt hufvud i afmätt
takt. Efter honom en annan man, som jag tyckte en Turk, äfven till
kamel och runkande sitt hufvud, men tydligen ännu en nybörjare i
konsten och en klåpare. Efter dem kommo 4 à 6 kameler, som buro musiken
och musikanterna, stora tympaner och de skrikande _bokk_. Härmed var
nu det egentliga tåget slut, såsom jag vill minnas. De tågade alla i
långsam marsch till _Hassanein_, dit äfven jag begaf mig på en omväg.
Jag gick dock ej in, i anseende till den stora trängsein, utan begaf
mig till _Jusuf_, åt hvilken jag åter gaf en guinéa för hans resa till
_Damjat_. Här träffade jag en bland de slynglar, som bashan skickat
till Europa för att bildas, denne till mekanikus, och som kommit
tillbaka halfbildade samt tusendefalt värre än de gått. Denne hade
hufvudsakligen vistats i Wien och talade Tyska, ehuru han under sin
8-åriga vistelse der ej kunnat afslipa de barska Arabiska strupljuden.
Talet föll på _Mahmil_-processionen i dag och det var ej utan stor harm
jag hörde honom fördömma och håna dessa hans religions bruk, samt kalla
dem dumt tyg. _Josefs_ mor och styffar, båda Tyskar, frågade om ett och
annat dithörande, men han kunde ej förklara dess betydelse. Då gjorde
jag det samt började med skonsamhet och försonande tala om islams
ceremonier; nu måste, åtminstone för skammens skull, _Hassan_ börja
hålla med mig. Jag kom hem särdeles trött efter mina långa vandringar i
dag och blef derföre hemma ända till _maghrib_.

Okt. 20.
I dag började vi åter vår _Alfijeh_ efter flera dagars lättja. Jag blef
hemma den öfriga dagen för att vänta min lille _Mohammad effendi_, min
gamle skriflärare, som jag i går träffade vid _Mahmil_-proccssionen
och som då lofvade komma till mig vid middagstiden. Jag väntade ända
till en timma före _'asr_, men förgäfves. Vid denna tid kom shekh
_'Ali_ hem från _Bolak_, dit han varit för att köpa hvete. Han mådde
illa och under det vi suto här fick han ett anfall af frossa. Ehuru
han frös och darrade i hela sin kropp, kunde han dock ej underlåta att
göra sin middagsbön. Han skälfde derunder i hela sin kropp och skägget
skakade dugtigt, hvilket såg högst roligt ut. Denna sjukdom ansåg han
som förklaring på en dröm, den han haft i natt. Jag gick nu ut och
begaf mig till _Surugijeh_, för att se huru långt mannen var kommen
med mitt pistolbälte. Han hade det ock under arbete, men jag kom just
i lagom tid för att ännu Förklara för honom huru jag ville ha det. Ty
oaktadt jag härom dagen närmare en timmas tid stått och ventilerat med
honom, samt gifvit honom ritning på huru jag ville ha det, hade han ej
förstått mig. Jag förklarade mig nu ytterligare kanske en halftimme för
mannen, som just höll på med arbetet. Han var begripligare och tycktes
fatta min mening. Härefter gick jag till kansliet, men fann _Köhler_
upptagen af göromål. Satt derefter en stund i Grekcafét i _Azbukijeh_
och kom hem någon timma före _maghrib_.

Okt. 21.
Var två gånger upp till sadelmakaren i _Surugijeh_ och krånglade med
honom om mitt pistolbälte; ehuru jag förklarade och ritade för honom
samt han sade sig förstå och lofvade göra efter min önskan, så hade
han, när jag efter _asr_ kom dit andra gången, dock gjort efter sitt
eget hufvud. Men det är svårt, nästan omöjligt, att få folket här
till att gå in på något nytt; såsom far och farfar gjort, så måste
ock sonson göra. Gick sedan ner till kansliet och satt en stund hos
_Köhler_. Han berättade en underlig historia, som passerat med en på
landet boende Fransos. Denne hade nemligen kommit i träta med byns
chef, som beskyllde honom för att gömma rymmare i sitt hus, samt
fordrade att få komma in och söka. Fransosen pockade på sin rätt såsom
Frang, att släppa ingen in i sitt hus mot sin vilja. Efter något
krångel skickade chefen sina män dit, tog Fransosen, bastonnerade
honom under fotbladen och genomsökte hans hus, utan att finna någon.
Denne Fransos hade förut varit i pashans tjenst och sålunda redan
förlorat sitt skydd såsom Fransk undersåte, lefde nu på landet, plöjde
och sådde jorden i Arabisk drägt, såsom en Fellah. Det oaktadt kom
Franska konsuln direkte hit från Alexandria för denna sak och fordrade
upprättelse af pashan. Sedan konsuln 3 gånger på en dag varit uppe hos
honom i citadellet, måste pashan slutligen beqväma sig att gå in på
följande vilkor: han skulle ur landet exilera bychefen och dennes män
samt betala 30,000 piaster, hvilket sistnämnda isynnerhet skall hafva
kostat på honom, och som han troligen ej beviljat åt någon annan än
Franska eller Engelska konsulen. Jag talade här med _Amin Agha_, att
han skulle underrätta sig om kameler och karavan till _Sinai_. Efter
_maghrib_ gick jag åter ut och gjorde en spatsertur i det härligaste,
ljufvaste månsken.

Okt. 22.
Gick om morgonen ut till kansliet, för att råka _Amin Agha_ och höra
hvad han uträttat i Grekiska klostret. Jag träffade hvarken honom eller
någon annan der, ty de hade alla begifvit sig ner till _Bolak_ for
att taga emot generalkonsuln _Fock_, som anländt hit i dag. Jag gick
då och satte mig i _Azbukijeh_ för att få tiden till slut. När jag
kom tillbaka, fann jag både _Amin Agha_ och _Köhler_. Den förre hade
varit dit jag bett honom gå och bad mig komma tillbaka vid _'asr_, då
vi båda skulle bege oss till klostret för att tala med _vekilen_ och
_gammalen_. Då jag gick ut derifrån träffade jag _Wrede_, som sade att
_Prunner_ ville tala med mig. Framkommen till _Prunner_ sade han mig
att doktor _Schlederhaus_ nu var här och jemte den Österrikiska målaren
färdig att inom några dagar anträda en resa till öfra Egypten, samt att
de önskade få mig med sig. Den gamla lusten att komma dit upp rörde sig
åter i mig och jag lofvade lemna honom svar i afton, ehuru jag redan
nu inom mig sjelf var besluten att resa med dem. Jag gick snart bort
samt sprang omkring i _Muski_, villrådig och upprörd i mitt inre af
obeslutsamhet. Slutligen gick jag hem, satt en stund och lugnade mig.
Närmare _'asr_ gick jag till sadelmakaren i _Surugijeh_. Jag fann honom
sysselsatt med att omsider sluta arbetet på mitt pistolbälte. Han bad