Reseanteckningar från Orienten åren 1843-1849 II - 11

  att tiden hade lidit till mellan '_asr_ och _maghrib_, då jag gick hem.
  Efter vårt aftonmål gick jag ensam ut och begaf mig till _Azbukijeh_.
  På bron här träffade jag shekh _Ibrahim Elhanbali_. Efter den långa tid
  som vi ej sett hvarandra, var nu _vahashtinna_ och andra komplimenter
  rätt på sitt ställe. Sedan de voro vexlade oss emellan, satte vi oss
  hos _Hanafi_ och drucko _hölv_. Han var som förr tråkig och pjåkig,
  rädd för hundar på långt håll &c. I går berättade shekh _'Ali_ att
  _Ibrahim_ haft missödet, då han spatserade i ett stadsqvarter, att möta
  ett sällskap (troligen af hans många ovänner) som slog turbanen från
  hans hufvud. Kom sent hem något efter _selam_ och fann shekh _'Ali_
  sofvande. Jag lade mig äfven, men sedan jag somnat och sofvit godt en
  stund, kom shekh _'Ali_ upp med vårt nattmål och väckte mig. Nu först
  fick jag höra att man under natten i _Ramadan_ gör 3 _adaner_ från
  minareterna, först vid midnatt _elabrar_, bestående af den vanliga
  _abrar_, någon timma derefter _esselam_, den vanliga fredags-_selamem_,
  och vidare kort före _adan el fagr_ den s.k. _adan esshurb_, för att
  påminna den törstige att dricka före fastans början.
  
  Sept. 23.
  Gick ut till _Khan elkhalili_ och vandrade omkring. Der var stor
  trängsel af folk, isynnerhet af främmande, som tillbringa _Ramadan_
  här och sedan bege sig till _Mekka_ på vallfart. Perser, Turkar,
  Kurder, Tscherkesser m.fl. såg man här tränga sig fram och handla. Det
  var i allmänhet högst lifligt. Jag vandrade sedan förbi _Azhar_ och
  _Hassanein_, i hvilken senare moské och deromkring det isynnerhet var
  mycket folk. Begaf mig sedan på omvägar till _Dittel_, som nu fått de
  väntade brefven med underrättelser från Alexandria, hvilka hos honom
  stadgat beslutet att slå resan till öfre Egypten ur hågen och att
  redan i dag ge sig på väg till Alexandria. Så gick äfven denna plan
  och detta hopp att komma till öfre Egypten för mig öfverända. Detta
  jemte _Dittels_ rustningar till hemfärden nedslog mig alldeles och jag
  blef vid dåligt lynne hela dagen, såväl under det jag satt hos honom,
  som sedan jag kommit hem. Jag blef här ända till någon timma före
  _maghrib_, allt under det _Dittel_ packade in och lagade sig i ordning.
  Dock till slut såg han sig icke kunna bli färdig i dag och uppsköt
  resan till morgon bittida. Gick så till shekh _Ismain_ i _vekalen_ och
  blef der sittande en lång stund att höra på honom. Gjorde sedan ännu
  en vandring och blef sittande hos en annan _muhaddith_; men jag var
  verkligen ovanligt nedslagen och förstämd, samt hade ingen ro, hvarken
  i min kropp eller mitt sinne.
  
  Sept. 24.
  Får i allmänhet ej mera sofva på morgnarne, hvaraf jag så väl hade
  behof, dels för att ersätta den genomvakade _Ramadann_-natten, dels för
  att få slut på den långa och tråkiga dagen. Gick till kansliet och tog
  litet penningar af _Köhler_. Efter middagen läste jag åter ett pensum
  med shekh _Ali_ i _Alfijeh_. Hans långa och beständigt med samma ord
  upprepade kommentar blef mig förfärligt tråkig. Jag hade i allmänhet
  obeskrifligt ledsamt i dag och visste ej huru jag skulle få min dag
  till slut. Gick vid _'asr_ till _kutubijeh_ och tog slutligen det länge
  påtänkta manuscriptet af _Sujuti_ om Kairo. Efter _maghrib_ gick ner
  till _Azbukijeh_ och satte mig i Grekcafét, der jag litet blundade på
  _seriren_.
  
  Sept. 25.
  Gick bittida ut till kansliet och satt der med _Köhler_ tills _Bokty_
  kom, som var utgången. Tog penningar af _Bokty_ och kom sedan hem.
  Efter middagen då vi åter hade läst vårt pensum ur _Alfijah_, gick
  jag med shekh _'Ali_ till _Kutubijeh_, för att handla på ett utmärkt
  vackert manuscript af _Hagi khalifa_. Men det var mig ännu för dyrt.
  Dock tänker jag ej låta det gå mig ur händerna. Härifrån gingo vi
  till moskén _Hassanein_, gjorde vår _sijaret_ hos _Hossein_ och läste
  honom _suran 1. S._, vandrade så litet omkring inne i moskén, der man
  nu invid alla pelare hade utlaggt böcker till salu. Jag igenkände i
  bokhandlarena mina shekher från _Kutubijeh_ samt ansåg det ej mödan
  värdt att stanna och se på deras böcker, dels emedan de säkert voro
  blott i _Fikh_, dels troligen ej af stort värde. Vidare suto här
  åtskilliga kretsar, som hörde på någon föreläsare. Så var der en Turk,
  som på sitt modersmål höll en föreläsning för ett särdeles stort
  auditorium af mest främmande valfärdare. En annan Turk läste Koran, och
  ehuru hans föredrag förekom mig ganska vackert, var det ej utan att ju
  shekh _'Ali_ samt andra bredvidstående Araber drogo på munnen åt hans
  Arabiska och kallade den _tekhin_. Åtskilliga andra shekher suto här
  äfven och läste för ett större eller mindre antal åhörare. Jag fann
  mig i allmänhet i dag särdeles generad i moskén, af fruktan att träffa
  någon som kände mig; ty här vandrade många omkring från _Mudaris_ och
  andra effendi-klädda män, för hvilka jag alltid bär en liten rädsla.
  Också såg jag verkligen _Ustad Mahmud_ samtalande med några andra, men
  snuddade lyckligt förbi honom, ehuru han säkert bemärkte mig. Vid det
  jag trädde ut i _medan_ mötte jag shekh _Kotta_, men låtsade ej känna
  honom, ehuru han tittade bakom sig efter mig. Jag kom dock lyckligen
  ut, ehuru rädd jag var att bli ertappad och få ledsamheter. Vandrade
  sedan ännu litet omkring med shekh _'Ali_ och kom hem någon timma före
  _maghrib_. Efter vårt aftonmål gick jag ut till _Prunner_ och träffade
  der äfven _Avareff_, som pratade och schroderade på sitt vanliga sätt;
  bland annat om Rysslands Peter och Sveriges Karl: den förre kallade han
  verkligen stor, men den sednare värd att stängas in på ett dårhus. De
  dyns grodor! Såg här ett nyligen utkommet arbete _"The English woman
  in Egypt"_ af _Lanes_ syster. Blef länge sittande hos _Prunner_ sedan
  _Avareff_ gått, samt resonnerade om ett och annat angående mina resor i
  Arabien m.m. Satte mig sedan hos _Hanafi_ i _Azbukijeh_ och njöt af det
  alldeles ovanligt vackra månskenet. Begaf mig slutligen till det lilla
  cafét och hörde på den gamla gråskäggiga _muhaddithen_, och kom hem
  närmare _suhur_.
  
  Sept. 26.
  Satt hemma ända tills vi hade läst vårt pensum i _Alfijah_ efter
  middagen. Efter _maghrib_ målet suto som vanligt shekh _'Ali_ och
  jag ute på _fashan_ och rökte; men jag vet ej hvad orsaken är att vi
  ej kunna prata. Vi suto en full halftimme och kanske mera utan att
  öppna munnen. Gick vid _esha_ ut och satte mig hos _Hanafi_, Här var i
  afton mycket folk. Härefter gjorde jag min vanliga vandring upp till
  _Ghorijeh_, satt en stund vid _Muajads_ moské ock hörde på _zikr_, som
  i afton ej behagade mig särdeles. Den var i en helt egen och ovanlig
  karaktär med långa pauser i kören, som stund efter annan blott föll in
  med ett långt hojtande. Vid hemkomsten stannade jag i vårt café samt
  hörde på en _muhaddit_, tills shekh _'Ali_ gick förbi och stannade
  äfven en stund här.
  
  Sept. 27.
  Medan vi vid middagstiden läste _Alfijah_ blef det i hast ovanligt
  mörkt och började regna. Regnet fortfor allt i små skåf. Jag gick ut
  sedan vid slutat vårt pensum och lät det regna på mig. Det var mig
  särdeles kärt och roligt att en gång se en förändring i det beständiga,
  oföränderliga solskenet. Jag vandrade till _Azbukijeh_ och spatserade
  under träden. Allt föll skur på skur af regn och luften tycktes
  derunder särdeles frisk, ehuru då solen åter stack fram det förekom mig
  qvalmigt. Det var mycket slipprigt och halt på gatorna, så man hade
  svårt att gå, isynnerhet ville de komliga kamelerna falla för hvarje
  steg. Jag gick sedan som hastigast till _Köhler_ i hans hus och njöt
  af den friska doftande luft, som från hans öppna fönster kom in. Här
  talades om _Timofejeffs_ och _Dittels_ Ryska patriotism, samt huru den
  senare lemnat efter sig vid sin bortresa några kökskärl, som han fått
  till låns af _Köhler_, alldeles nedsmutsade och förrostade, säkert
  flitigt begagnade under tiden han var här, men troligen aldrig en gång
  tvättade. Vandrade sedan omkring i _Muski_, der jag hade att göra några
  små uppköp. Grälade och förargade mig åt en af de fördömda Grekerna.
  Efter _maghrib_ begaf mig till _Prunner_ för att begära en bok. Här
  träffade jag äfven en bekant Tysk juvelerare, en Jude, som genast då
  han kom in började politicera. Här talades om och tadlades England
  jemte dess författning, som kallades barbarisk; man förutspådde att
  Ryssland och England skulle komma hår ihop och dervid Tyskland komma
  att spela en högst vigtig rôle "liksom alltid förut" (!) Gick sedan
  spatserande vida omkring åt _Babelhadid_ till och andra trakter, samt
  stannade slutligen för en liten stund i cafét invid oss.
  
  Sept. 28.
  Gick ut en stund efter middagen sedan vi läst vårt pensum och begaf mig
  till _Prunner_, för att efter öfverenskommelse hemta en bok, som han
  lofvat mig, öfver berget _Sinai_. Han hade dock varit så upptagen i dag
  att han ej hunnit skaffa mig den; sedan jag sutit här en stund och dels
  pratat, dels läst tidningar, der jag bland annat såg att Ryssarne lidit
  stora nederlag i Kaukasus, gick jag härifrån med ofÖrrättadt ärende. I
  dag hörde jag _Prunner_ tala Arabiska och förundrade mig storligen att
  han, efter 10 års vistelse här, ej talade detta språk bättre. Efter
  _maghrib_ tog jag en åsna och begaf mig upp till citadellet. Såsom
  annorstädes i alla _divaner_, utföras och afgöras här alla mål om
  natten under _Ramadan_, ty om dagen är _divan_ stängd. Jag gick upp i
  den del af slottet der bashan befann sig och trädde in i rummet utanför
  det, hvari han sjelf satt. Det var en stor vacker salong, men jag
  förundrade mig storligen öfver den frihet och otvungenhet hvarmed folk
  af alla klasser gingo af och an. Icke allenast Turkar, som troligen
  voro tjenare här och slottets betjente, utan Araber, shekher och andra
  af alla slag, äfven af den lägsta klassen, klädda i _'ere_, hade här
  fritt tillträde samt gingo af och an i pashans närhet -- en frihet,
  tyckte jag, som verkeligen skulle göra heder åt hvilket Europeiskt hof
  som helst. Bashan sjelf satt inne i ett stort sidorum i ett hörn af
  den stora soffan, som gick rundtomkring väggarne. Han såg gammal och
  något skrumpen ut, med ett vackert, ärevördigt, silfverhvitt skägg.
  Dragen i hans ansigte kunde jag ej rätt urskilja, i anseende till det
  stora afståndet. Folk, troligen af hans närmaste Turkiska omgifning,
  rörde sig härinne, dock var ingen särdeles nära bashan sjelf. Äfven här
  tycktes råda stor frihet. Medan jag var der, hade en Frang audiens.
  Han var högst simpelt klädd uti surtout och hvita byxor, en kostym i
  hvilken hos oss ingen student skulle kunna göra sin uppvaktning hos
  rektor eller ens hos sin inspektor. Äfven andra, mest förnäma Turkar,
  gingo fritt in och ut, samt gjorde sin reverens för gubben. Jag fann
  allt högst trefligt och otvunget, såsom i Orienten allt det högsta och
  det lägsta är närmare hvartannat än hos oss. Jag spatseradc af och an
  i den stora, af 2 Europeiska ljuskronor upplysta salen; men slutligen
  kom till mig en qvasi ceremonimästare med en rörstaf i handen och bad
  mig sätta mig samt taga plats på soffan, emedan det ej passade sig
  att så beständigt spatsera upp och ner. Jag hade ock redan nog, samt
  begaf mig åter ut. Jag hade i dag köpt snus hos min vanliga gubbe, en
  kristen katolik från _Aleppo_. I anledning af en fråga till mig om
  snuset vore tillåtet under fastan hos oss (han håller mig nemligen för
  en mohammedan), kom han in i religionsfrågor samt resonnerade vidt och
  bredt om evangelium &c. Han lofvade hemta mig böcker i den kristna
  religionen, som jag borde läsa, samt tycktes bli alldeles glad och
  uppspelt, kanske af en hemlig tanke att göra mig till renegat, då jag
  ej visade den vanliga moslemitiska afvogheten och högmodet emot honom.
  Jag har alltid hållit denne gubbe för en trög och liflös snusgubbe,
  men fann honom nu alldeles förifrad samt särdeles liflig. Sedan jag
  kommit tillbaka från slottet, gjorde jag ensam några vandringar omkring
  i staden och satte mig slutligen i mitt lilla café i hörnet för att
  höra på den gamla _muhadditen_. Jag var särdeles sömnig i afton, så
  att jag till och med somnade på _seriren_, der jag satt, och blef
  uppväckt af kaffehållaren. _Muhadditen_, hvars lega för hvarje afton
  är 50 fadda, fick i afton dessutom 5 eller 6 femfadda stycken, hvilket
  tycktes särdeles lifva honom och hans berättelse. Kom hem en stund
  efter midnatten, åt och drack thé med shekh _'Ali_, men jag vet ej huru
  vi numera ej kunna få upp något samtalsämne alls, utan sitta ofta hela
  timmotal med hvarandra alldeles tysta. Det har nu efter gårdagens regn
  och åska blifvit särdeles friskt i luften, isynnerhet under nätterna,
  som börja bli kalla och fuktiga.
  
  Sept. 29.
  Sedan jag läst vårt pensum med shekh _'Ali_, gick jag ut och gjorde
  en vandring genom _Ghorijeh_ samt sedan ner åt _Azbukijeh_ till; men
  det är så med mig, att jag ej vet hvart jag skall gå nu mera, utan
  har tråkigt hvarthelst jag vänder mig. Efter _maghrib_ gick jag ut
  tidigare om aftonen än vanligt, men fann gatorna mycket toma och öde
  samt bodarne stängda, ty nu voro alla sysselsatta med att frukostera
  och komma vanligen först vid _esha_ åter ut. Jag satte mig hos
  _Hanafi_ i _Azbukijeh_ för att vänta shekh _'Ali_, som lofvat träffa
  mig der, jemte shekh _Abdallah_. Men då de ej kommo efter omkring en
  timmas väntan, gick jag bort. Vek derefter in i ett stort café, der
  en _khoval_ roade ett stort sällskap med sin dans. Han var en yngre
  särdeles vacker gosse, grannt och rikt utstyrd i qvinnokläder. Han
  dansade bättre än dem jag vanligen sett förut. En sådan dans utförd af
  en vacker flicka, måste vara det mest sinligt retande man kan se. Jag
  gjorde ännu en liten vandring till _Nahhasin_, men ehuru det först var
  midnatt, fann jag gatorna och caféerna nästan tomare än vanligt. Folket
  tyckes redan hafva blifvit mätt på _Ramadan_.
  
  Sept. 30.
  Gick en stund före middagen ut till _Khanelkhalili_, der det i dag
  var stor _sok_, liksom alla måndagar och thorsdagar. Jag hemtade dock
  ingenting derifrån. Kom sedan hem och läste vårt pensum med shekh
  _'Ali_, hvarefter jag genast åter gick ut till _Prunner_. Han gaf
  mig åtskilliga artiklar att läsa ur en Fransk journal, den ena om en
  Svensk lärd, som utfunnit ett sätt att liksom petrificera djur och
  annat lefvande, äfven menniskan, samt efter flera års död åter uppkalla
  dem till lif; den andra om Judarnes herravälde öfver Europa och denna
  ursprungliga, ännu oförderfvade nations stora anda. Jag läste der samma
  åsigter, som jag för några år sedan hörde af Runeberg. Båda artiklarne
  voro högst intressanta, ehuru den om Judarne var temmeligen lång och
  det nästan generade mig att läsa den der. Det drog länge ut innan jag
  blef färdig och begaf mig bort med _Schuberts_ resa till Sinai, som
  _Prunner_ haft godheten taga ut åt mig från Egyptiska sällskapet. Jag
  vek härifrån in till kansliet och samtalade en stund med _Köhler_,
  som beklagade sig öfver oförståndliga bref och halfva notiser, dem
  han erhåller från _Timofejeff_ och generalkonsuln _Fock_. Kom sedan
  hem och började genast min _Schubert_, först hans beskrifning öfver
  Kairo och dess folk, men fann honom på det gröfsta sätt blott och
  bart hafva plagierat _Lane_. Efter _esha_ gick jag ut och begaf mig i
  sakta mak till _Azbukijeh_, dit shekh _'Ali_ jemte shekh _Abdallah_
  kom från _Ghomri_ moskén; vi blefvo så sittande här att språka ända
  till _abrar_, då vi alla gingo hem. Jag blef hemma länge vaken vid
  _Schuberts_ resa ända till morgon _adan_, så att jag sedan hade svårt
  att få sömn.
  
  Okt. 1.
  Studerade _Schuberts_ resa till berget _Sinai_, allt med tilltagande
  intresse, troligen emedan han här ej mera plagierat, såsom vid
  beskrifningen öfver Kairo, eller jag åtminstone ej visste hvarifrån
  han plagierat. Sedan vi läst vårt pensum, som i dag drog något längre
  ut än vanligt, dels emedan shekh _'Ali_ varit sysselsatt med att läsa
  likbönen öfver en afliden bekant i _Hassanein_, dels emedan vårt
  pensum i dag var något svårare, begaf jag mig ut, såsom man här säger,
  _bein elhassatein_ d.v.s. mellan middag och _'asr_, och tog mig i
  _Ghorijeh_ en åsna, som förde mig till sultan _Talons_ gamla moské.
  Jag hade, som vanligt, länge valt mellan åsnedrifvare, ty alla passa
  ej på alla ställen, åtminstone ej för mig. Jag hade i dag funnit en,
  hvars utseende förekom mig särdeles roligt och originelt, en äldre
  men särdeles liten man. Han var dock ej af dem som väl kände _Masr_
  och dess märkvärdigheter, ty han hittade ej rätt till _Talons_ moské;
  men desto vigare var han i sin mun, att ropa åt gående de vanliga
  termerna: till höger eller venster, med tillägg af _salli 'ala nnebi_
  och _vahhidu_. Sedan vi efter några förfrågningar funnit vår moské,
  trädde jag in och började vandra omkring i den vidlyftiga, numera
  halfförfallna helgedomen. Den var i samma enkla och stora skala, som
  _Amrus_ första i Kairo byggda moské, blott att pelarne här äro byggda,
  då de i _Amrus_ äro hela marmorblock. Gården eller _sahmen_ var stor,
  en vidsträckt fyrkant med en liten _meida_ i dess midt, jemte några i
  stenar uthuggna _hod_ eller cisterner derinvid, med tappar att tjena
  som _hanafijeh_ vid det första af böntvagningen. Pelargångarne voro
  stora och vackra, dock ej bildade af så många rader, som i _Amrus_
  moské. Minareterna, som i _Amrus_ ännu hade den ursprungliga formen
  af en _tartosh_ eller sockertopp, hade här redan fått den fylligare
  formen af en _makleh_ eller stor rundaktig turban. De voro så mycket
  jag såg blott 3, ehuru en gosse sade att de skulle vara 4, bland dem
  en, som hade en vindeltrappa utantill, hvilken längs den yttre muren
  steg upp till toppen och hvilken sultanen låtit bygga i anledning
  af en kapris. Han hade nemligen en dag under det byggnaden påstod,
  sutit och vridit en papperslapp i spiral. Påminnt af sin storvisir
  att sådant fingerspel ej vore annat än lek, samt ej passade för en
  sultan, svarade han att det ej var blott lek, utan modellen till en
  trappa upp till minareten på den moské han höll på att bygga. Nu är
  moskén förfallen, liksom så många andra, blott den stora egentliga
  bön-pelargången (eller hellre blott en del af den) begagnas nu såsom
  en _mosalla_. Här satt en krets af mest unga män, af hvilka en läste
  något ur en bok och corrigerades af en shekh. Jag gick sakta förbi dem
  på de utbredda, halfslitna, ganska smutsiga halmmattorna, och begaf
  mig åter ut, sedan jag så slutat min rund omkring en af Kairos äldsta
  moskéer. Jag begaf mig härifrån till den ej aflägset belägna moskén
  för _sejide Nefiseh bint zin el'abi din bni Rossein bni Ali bni Abi
  Talib_. Jag hade ej någon särdeles lust att gå ditin, emedan jag varit
  der förut; men min åsnedrifvare dref så på mig att gå dit och hålla den
  just nu utropade _asr_-bonen, att jag nästan såg mig tvungen dertill.
  När jag kom in, såg jag ungefär 8 män jemte _imam_ hålla på att sluta
  sin bön. Jag satte mig till dem, men hann ej med dem mera än den sista
  helsningen, och var så tvungen att stiga upp och göra min bön ensam
  inför den lilla församlingen, hvilken tycktes betrakta mig noga. Jag
  gjorde derpå min bön med alla knäböjningar, verkligen föga bekymrad om
  eller generad af folket; ty den muslimska bönen har verkligen något
  så gravitetiskt och högtidligt i sig, att jag som en äkta muslim föga
  eller allsicke vände mina tankar på omgifningen. Jag hade knappt slutat
  min bön och satt ännu på mina fötter mumlande, då en moskétjenare
  kom och öppnade dörren till helgonets _kubba_. Jag gick in, satte
  mig vid _maksoran_, mumlade åter en del af _I. S._ och betraktade
  monumentet. Skranket är ej här af metall, såsom på de betydligare
  helgonens t.ex. _Hassanein_ och _sejidne Zeineb_, utan af träd med
  inlagda rhomb- och cirkelformiga stycken af perlemor. Jag dröjde dock
  ej särdeles länge här, utan begaf mig ut på den utanför belägna stora
  (kanske Kairos största) begrafningsplatsen och snuddade tvärs Öfver
  den åt citadellet till. Jag sökte på allt sätt förmå min åsnedrifvare
  att börja språka och berätta om de helgons grafvar och mausoleer,
  hvilka vi dels färdades förbi, dels sågo på afstånd; men fann att han
  verkligen föga kände deraf, tvärtemot vanligheten hos hans colleger,
  som (isynnerhet de äldre) alla äro väl bevandrade i legenderna. Han
  började deremot nu redan parlamentera med mig att vi skulle vända om
  till staden och ej färdas här åt bergen och öknen till. Trots honom och
  hans föreställningar begaf jag mig rätt fram mot det väldiga berget
  _Gujushi_ eller _Mokattam_, på hvars branta sluttning jag nu, liksom
  förut, med nyfikenhet betraktade en gammal, hälft förfallande moské.
  Framkommen under foten af berget, bad jag min åsnedrifvare vänta medan
  jag steg upp. Han började göra invänningar häftigare än förr och
  afrådde mig på det kraftigaste att stiga uppför berget. Jag var dock
  obeveklig och klättrade upp på en sida der ingen väg var, blott fåran
  af en rännil, bildad af det häromdagen fallna regnet. Sådana syntes här
  många och min karl kallade dem _manhar seil_. Jag kom slutligen upp,
  ehuru ej utan besvär, och möttes af en qvinna med 3 barn, som förde mig
  in i den förfallande moskén, den hon sade vara byggd af _sejid Shahin_.
  Af den begagnas nu blott en liten del till en obetydlig _mosalla_ invid
  uppbyggarens sarkofag, der äfven 2 söners och en dotters sarkofag står,
  som dock har ett eget litet instängdt och omslutet kapell, liksom
  om en flicka eller qvinna äfven efter döden måste stängas in i ett
  _harem_. Det hela var ej någon af de granna och praktfulla mausoléerna,
  utan hade all sin prakt och sin ståt af det höga majestätiska läget
  på sjelfva branten af berget. Jag steg ännu vidare uppför berget,
  längs deri uthuggna trappsteg. Under vägen beskådade jag med häpen
  förundran den underliga bildningen af berget. Det tyckes vara liksom
  öfverdraget med ett tunnt lager af kalksten, liksom hvitlimmadt,
  och under denna öfverstryknhig ligger den ursprungliga graniten.
  Skulle verkligen den stora floden så hafva öfverdragit berget och
  på detsamma, liksom på den dessförinnan kanske grönskande öknen,
  qvarlemnat sin drägg af sand och slamm? Denna kalköfverdragning är
  formad i allehanda underliga figurer, spetsar, i zickzack utskjutande,
  ofta slättgående lager. De smala trappstegen gingo öfver underliga
  hällar och utskjutande klippor, ofta öfver löstliggande sand och grus.
  Slutligen kom jag upp till en vacker, temmeligen stor plattform,
  der menniskohand blott föga behöft hjelpa till för att bilda liksom
  en salong. Härvid hade hvitlimningen eller bergets kalköfverdrag
  blifvit afskrapadt och den röda ådriga graniten syntes väl igenom.
  Hit och dit på ömse sidor gingo små gångar, dels utantills på sjelfva
  berget, dels under hällar och klippstycken, ledande till små hålor
  eller rum. I dem, såväl som på den större plattformen, voro _kible_
  uthuggna i berget, för dem som tilläfventyrs här hade lust att öfva
  sin muslim-andakt. Jag fann mig ej kallad dertill, utan tyckte att den
  innerliga fröjd jag kände öfver skaparens i berget visade allmakt,
  såväl som i den stora och härliga utsigten, var en andakt och en
  dyrkan, mera värd än en muslims tusende knäböjningar. Af allt hvad
  jag såg anslogo mig nu, liksom förut, mer än allt annat de väldiga,
  hemlighetsfulla pyramiderna. Det är ett magiskt, obegripligt intryck
  de göra på mig, hvarje gång jag ser dem. Så äfven, ehuru ej till
  den grad, öknen, af hvilken nu en stor, nästan oöfverskådlig slätt
  låg under mig, besådd blott med grafvar och mausoléer på en lång
  sträckning från citadellet till _Imam Esshafiis_ moské. Kairo med alla
  sina resliga, dels sockertopps, dels turban beklädda minareter, låg
  i sin långa sträckning under mina fötter, och den majestätiska, nu i
  eftermiddagssolen liksom en silfvergördel glänsande floden slingrade
  sig med sina under flödet utvuxna, väldiga armar omkring palm- och
  orange-lunder. Här var verkligen en lämplig plats för bön och andakt,
  dock förundrade det mig att en muslim valt den dertill. Jag har ännu
  aldrig sett en muslim, som vid betraktandet af naturskönhet känt sig
  röras till andakt. De känna och tro knappt på Herrens uppenbarelse
  i naturen, åtminstone stämmas de icke till andakt af den, om de ej
  förneka den. Blott Koran är det som i sin förunderliga, ofta fadda och
  villervalliga form förtjusar dem, i allmänhet ordet från menniskomun.
  I naturen eller annat höra de ordet ej. Jag hade verkligen svårt att
  besluta mig till att lemna denna plats, ehuru min nedanföre väntande
  åsnedrifvare oupphörligen skrek åt mig att jag skulle komma. Som det
  ock var något långt lidet, måste jag beqväma mig till nedstigande
  och äfven i dag slå ur hågen besöket i _Sejid Gujushis_ förfallande
  moské, på sjelfva den öfversta plattformen af berget. Öfverallt under
  nedstigandet syntes spår och spillror af gamla nu förfallna byggnader,
  uppförda zigzag i sjelfva bergsväggen. Jag kom ner på en annan beqväm
  väg, och såg nedanföre den förfallna moskén af _Sejid Omar_, (dock ej
  kalifen) jemte andra af Kairos gamla herrskare. Allt under det jag
  steg ner, hörde jag karlens skrik, som nästan liknade nödrop, och jag
  tror nästan att han var rädd. Då vi slutligen träffades, förehöll
  han mig huru jag kunde så stiga upp på berget, frågande om jag ej
  kände fruktan, och sade att jag måste vara en _Vali_ då jag vågade
  mig dit. Jag såg betydelsefullt på honom med en illslug min, och
  frågade honom om han såg de i berget uthuggna grottorna. Der, sade
  jag, var fullt af _Avlija illah_. Han frågade mig om jag sett dem och
  varit med dem. Då jag ej svarade på hans fråga, utropade han: _ma
  sha allah inta hake katan vali min avlija illah_, med mera dylikt.
  Jag gjorde för rolighetens skull ej något till för att taga honom
  ur hans villfarelse, utan roade mig hjertligen åt honom. Det finnes
  i alla länder en sorts menniskor som äro originaler, oftast äfven
  "Aufbewahrer" och fortplantare af det humoristiska elementet i folkets
  lynne, då under fortgången af dess bildning dennas sax bortskär alla
  ruskiga och framskjutande qvistar af dess lifsträd. Hvad äro Tysklands
  "_Eckensteher"_, våra gamla Åbo borgare, Stockholms "_gutåränter_" och
  månglerskor, Konstantinopels båtsmän eller _kaiktshi_ m.fl. annat? Här
  äro åsnedrifvarne hufvudsakligen dessa originaler, jag har alltid med
  dem ett af mina bästa nöjen. Den jag i dag råkat få var, ehuru högst
  rolig, dock ej af äktaste sorten; ty Islam hade hos honom för starkt
  fått öfverhand öfver det egentligen Arabiska folkelementet. Under hela
  tiden vi foro fram, upprepade han att vi färdats omkring hela verlden
  (_laffeina ddynja_), och kunde ej rätt förlåta mig att jag föredrog
  bergen och de gamla sultanerna framför t.ex. _Hossein_ och _Sitte
  Zejneb_ in i staden. Jag försökte trösta honom der med, att sedan
  jag gjort mitt fromma besök hos alla stadens helgon, jag valt denna
  dag att besöka dem som äro utanför staden, och han gaf sig slutligen
  tillfreds med språket: _she lillah ja ramadan_. På vägen kommo vi
  förbi ett grafchor, som redan utantill visade spår af stor prakt och
  var af marmor. Efter mycket sökande fann jag slutligen några muntra,
  raska gossar, som hemtade mig nycklarne till det och Öppnade för mig
  dörren. Jag inträdde först i ett ganska stort rum, som utgjorde en
  _sebil_. Sjelfva brunnsmunnen eller öppningen var af vacker välbehållen
  marmor, likaså alla rännor och kärl. Innanför detta rum var ett lika
  stort, i hvars midt stod den präktiga, verkligen sultanlika sarkofagen
  för _Soleiman Agha Hanafi_, såsom en medföljande äldre qvinna uppgaf
  den här begrafna sultanens eller herrskarens namn lyda. Den var af
  marmor, med en mängd af de alltid på en muslims grafvård oumbärliga
  _shahid_ eller små upprättstående marmorcylindrarne till uppbärande
  af turbaner och andra hufvndprydnaden. Dessa voro särdeles vackra
  med förgyllning och grannlåter, som jag tyckte, af en senare smak
  från Mameluckernas tid eller så ungefär. Uppe i taket syntes ännu
  halfutgångna frescomålningar. I allmänhet var denna grafvård en af
  de vackraste jag sett här. Några andra, till yttre byggnaden dylika,
  voro här äfven och jag inträdde i dem, men de innehöllo ej annat än en
  liten, troligen slägtbegrafningsplats. Här fanns vackra vårdar, dock
  ingen sultans- eller herrskares. Min åsnedrifvare blef allt häftigare
  ooh otåligare ju närmare han såg solen närma sig nedgången, samt
  pockade på att vi skulle bege oss tillbaka. Det var ock numera for
  sent att besöka de grottor och uthuggningar, jag såg här ofvanom mig i
  bergkanten invid _Gujushi_, jag måste lemna dessa besök till en annan