Reseanteckningar från Orienten åren 1843-1849 II - 11

att tiden hade lidit till mellan '_asr_ och _maghrib_, då jag gick hem.
Efter vårt aftonmål gick jag ensam ut och begaf mig till _Azbukijeh_.
På bron här träffade jag shekh _Ibrahim Elhanbali_. Efter den långa tid
som vi ej sett hvarandra, var nu _vahashtinna_ och andra komplimenter
rätt på sitt ställe. Sedan de voro vexlade oss emellan, satte vi oss
hos _Hanafi_ och drucko _hölv_. Han var som förr tråkig och pjåkig,
rädd för hundar på långt håll &c. I går berättade shekh _'Ali_ att
_Ibrahim_ haft missödet, då han spatserade i ett stadsqvarter, att möta
ett sällskap (troligen af hans många ovänner) som slog turbanen från
hans hufvud. Kom sent hem något efter _selam_ och fann shekh _'Ali_
sofvande. Jag lade mig äfven, men sedan jag somnat och sofvit godt en
stund, kom shekh _'Ali_ upp med vårt nattmål och väckte mig. Nu först
fick jag höra att man under natten i _Ramadan_ gör 3 _adaner_ från
minareterna, först vid midnatt _elabrar_, bestående af den vanliga
_abrar_, någon timma derefter _esselam_, den vanliga fredags-_selamem_,
och vidare kort före _adan el fagr_ den s.k. _adan esshurb_, för att
påminna den törstige att dricka före fastans början.

Sept. 23.
Gick ut till _Khan elkhalili_ och vandrade omkring. Der var stor
trängsel af folk, isynnerhet af främmande, som tillbringa _Ramadan_
här och sedan bege sig till _Mekka_ på vallfart. Perser, Turkar,
Kurder, Tscherkesser m.fl. såg man här tränga sig fram och handla. Det
var i allmänhet högst lifligt. Jag vandrade sedan förbi _Azhar_ och
_Hassanein_, i hvilken senare moské och deromkring det isynnerhet var
mycket folk. Begaf mig sedan på omvägar till _Dittel_, som nu fått de
väntade brefven med underrättelser från Alexandria, hvilka hos honom
stadgat beslutet att slå resan till öfre Egypten ur hågen och att
redan i dag ge sig på väg till Alexandria. Så gick äfven denna plan
och detta hopp att komma till öfre Egypten för mig öfverända. Detta
jemte _Dittels_ rustningar till hemfärden nedslog mig alldeles och jag
blef vid dåligt lynne hela dagen, såväl under det jag satt hos honom,
som sedan jag kommit hem. Jag blef här ända till någon timma före
_maghrib_, allt under det _Dittel_ packade in och lagade sig i ordning.
Dock till slut såg han sig icke kunna bli färdig i dag och uppsköt
resan till morgon bittida. Gick så till shekh _Ismain_ i _vekalen_ och
blef der sittande en lång stund att höra på honom. Gjorde sedan ännu
en vandring och blef sittande hos en annan _muhaddith_; men jag var
verkligen ovanligt nedslagen och förstämd, samt hade ingen ro, hvarken
i min kropp eller mitt sinne.

Sept. 24.
Får i allmänhet ej mera sofva på morgnarne, hvaraf jag så väl hade
behof, dels för att ersätta den genomvakade _Ramadann_-natten, dels för
att få slut på den långa och tråkiga dagen. Gick till kansliet och tog
litet penningar af _Köhler_. Efter middagen läste jag åter ett pensum
med shekh _Ali_ i _Alfijeh_. Hans långa och beständigt med samma ord
upprepade kommentar blef mig förfärligt tråkig. Jag hade i allmänhet
obeskrifligt ledsamt i dag och visste ej huru jag skulle få min dag
till slut. Gick vid _'asr_ till _kutubijeh_ och tog slutligen det länge
påtänkta manuscriptet af _Sujuti_ om Kairo. Efter _maghrib_ gick ner
till _Azbukijeh_ och satte mig i Grekcafét, der jag litet blundade på
_seriren_.

Sept. 25.
Gick bittida ut till kansliet och satt der med _Köhler_ tills _Bokty_
kom, som var utgången. Tog penningar af _Bokty_ och kom sedan hem.
Efter middagen då vi åter hade läst vårt pensum ur _Alfijah_, gick
jag med shekh _'Ali_ till _Kutubijeh_, för att handla på ett utmärkt
vackert manuscript af _Hagi khalifa_. Men det var mig ännu för dyrt.
Dock tänker jag ej låta det gå mig ur händerna. Härifrån gingo vi
till moskén _Hassanein_, gjorde vår _sijaret_ hos _Hossein_ och läste
honom _suran 1. S._, vandrade så litet omkring inne i moskén, der man
nu invid alla pelare hade utlaggt böcker till salu. Jag igenkände i
bokhandlarena mina shekher från _Kutubijeh_ samt ansåg det ej mödan
värdt att stanna och se på deras böcker, dels emedan de säkert voro
blott i _Fikh_, dels troligen ej af stort värde. Vidare suto här
åtskilliga kretsar, som hörde på någon föreläsare. Så var der en Turk,
som på sitt modersmål höll en föreläsning för ett särdeles stort
auditorium af mest främmande valfärdare. En annan Turk läste Koran, och
ehuru hans föredrag förekom mig ganska vackert, var det ej utan att ju
shekh _'Ali_ samt andra bredvidstående Araber drogo på munnen åt hans
Arabiska och kallade den _tekhin_. Åtskilliga andra shekher suto här
äfven och läste för ett större eller mindre antal åhörare. Jag fann
mig i allmänhet i dag särdeles generad i moskén, af fruktan att träffa
någon som kände mig; ty här vandrade många omkring från _Mudaris_ och
andra effendi-klädda män, för hvilka jag alltid bär en liten rädsla.
Också såg jag verkligen _Ustad Mahmud_ samtalande med några andra, men
snuddade lyckligt förbi honom, ehuru han säkert bemärkte mig. Vid det
jag trädde ut i _medan_ mötte jag shekh _Kotta_, men låtsade ej känna
honom, ehuru han tittade bakom sig efter mig. Jag kom dock lyckligen
ut, ehuru rädd jag var att bli ertappad och få ledsamheter. Vandrade
sedan ännu litet omkring med shekh _'Ali_ och kom hem någon timma före
_maghrib_. Efter vårt aftonmål gick jag ut till _Prunner_ och träffade
der äfven _Avareff_, som pratade och schroderade på sitt vanliga sätt;
bland annat om Rysslands Peter och Sveriges Karl: den förre kallade han
verkligen stor, men den sednare värd att stängas in på ett dårhus. De
dyns grodor! Såg här ett nyligen utkommet arbete _"The English woman
in Egypt"_ af _Lanes_ syster. Blef länge sittande hos _Prunner_ sedan
_Avareff_ gått, samt resonnerade om ett och annat angående mina resor i
Arabien m.m. Satte mig sedan hos _Hanafi_ i _Azbukijeh_ och njöt af det
alldeles ovanligt vackra månskenet. Begaf mig slutligen till det lilla
cafét och hörde på den gamla gråskäggiga _muhaddithen_, och kom hem
närmare _suhur_.

Sept. 26.
Satt hemma ända tills vi hade läst vårt pensum i _Alfijah_ efter
middagen. Efter _maghrib_ målet suto som vanligt shekh _'Ali_ och
jag ute på _fashan_ och rökte; men jag vet ej hvad orsaken är att vi
ej kunna prata. Vi suto en full halftimme och kanske mera utan att
öppna munnen. Gick vid _esha_ ut och satte mig hos _Hanafi_, Här var i
afton mycket folk. Härefter gjorde jag min vanliga vandring upp till
_Ghorijeh_, satt en stund vid _Muajads_ moské ock hörde på _zikr_, som
i afton ej behagade mig särdeles. Den var i en helt egen och ovanlig
karaktär med långa pauser i kören, som stund efter annan blott föll in
med ett långt hojtande. Vid hemkomsten stannade jag i vårt café samt
hörde på en _muhaddit_, tills shekh _'Ali_ gick förbi och stannade
äfven en stund här.

Sept. 27.
Medan vi vid middagstiden läste _Alfijah_ blef det i hast ovanligt
mörkt och började regna. Regnet fortfor allt i små skåf. Jag gick ut
sedan vid slutat vårt pensum och lät det regna på mig. Det var mig
särdeles kärt och roligt att en gång se en förändring i det beständiga,
oföränderliga solskenet. Jag vandrade till _Azbukijeh_ och spatserade
under träden. Allt föll skur på skur af regn och luften tycktes
derunder särdeles frisk, ehuru då solen åter stack fram det förekom mig
qvalmigt. Det var mycket slipprigt och halt på gatorna, så man hade
svårt att gå, isynnerhet ville de komliga kamelerna falla för hvarje
steg. Jag gick sedan som hastigast till _Köhler_ i hans hus och njöt
af den friska doftande luft, som från hans öppna fönster kom in. Här
talades om _Timofejeffs_ och _Dittels_ Ryska patriotism, samt huru den
senare lemnat efter sig vid sin bortresa några kökskärl, som han fått
till låns af _Köhler_, alldeles nedsmutsade och förrostade, säkert
flitigt begagnade under tiden han var här, men troligen aldrig en gång
tvättade. Vandrade sedan omkring i _Muski_, der jag hade att göra några
små uppköp. Grälade och förargade mig åt en af de fördömda Grekerna.
Efter _maghrib_ begaf mig till _Prunner_ för att begära en bok. Här
träffade jag äfven en bekant Tysk juvelerare, en Jude, som genast då
han kom in började politicera. Här talades om och tadlades England
jemte dess författning, som kallades barbarisk; man förutspådde att
Ryssland och England skulle komma hår ihop och dervid Tyskland komma
att spela en högst vigtig rôle "liksom alltid förut" (!) Gick sedan
spatserande vida omkring åt _Babelhadid_ till och andra trakter, samt
stannade slutligen för en liten stund i cafét invid oss.

Sept. 28.
Gick ut en stund efter middagen sedan vi läst vårt pensum och begaf mig
till _Prunner_, för att efter öfverenskommelse hemta en bok, som han
lofvat mig, öfver berget _Sinai_. Han hade dock varit så upptagen i dag
att han ej hunnit skaffa mig den; sedan jag sutit här en stund och dels
pratat, dels läst tidningar, der jag bland annat såg att Ryssarne lidit
stora nederlag i Kaukasus, gick jag härifrån med ofÖrrättadt ärende. I
dag hörde jag _Prunner_ tala Arabiska och förundrade mig storligen att
han, efter 10 års vistelse här, ej talade detta språk bättre. Efter
_maghrib_ tog jag en åsna och begaf mig upp till citadellet. Såsom
annorstädes i alla _divaner_, utföras och afgöras här alla mål om
natten under _Ramadan_, ty om dagen är _divan_ stängd. Jag gick upp i
den del af slottet der bashan befann sig och trädde in i rummet utanför
det, hvari han sjelf satt. Det var en stor vacker salong, men jag
förundrade mig storligen öfver den frihet och otvungenhet hvarmed folk
af alla klasser gingo af och an. Icke allenast Turkar, som troligen
voro tjenare här och slottets betjente, utan Araber, shekher och andra
af alla slag, äfven af den lägsta klassen, klädda i _'ere_, hade här
fritt tillträde samt gingo af och an i pashans närhet -- en frihet,
tyckte jag, som verkeligen skulle göra heder åt hvilket Europeiskt hof
som helst. Bashan sjelf satt inne i ett stort sidorum i ett hörn af
den stora soffan, som gick rundtomkring väggarne. Han såg gammal och
något skrumpen ut, med ett vackert, ärevördigt, silfverhvitt skägg.
Dragen i hans ansigte kunde jag ej rätt urskilja, i anseende till det
stora afståndet. Folk, troligen af hans närmaste Turkiska omgifning,
rörde sig härinne, dock var ingen särdeles nära bashan sjelf. Äfven här
tycktes råda stor frihet. Medan jag var der, hade en Frang audiens.
Han var högst simpelt klädd uti surtout och hvita byxor, en kostym i
hvilken hos oss ingen student skulle kunna göra sin uppvaktning hos
rektor eller ens hos sin inspektor. Äfven andra, mest förnäma Turkar,
gingo fritt in och ut, samt gjorde sin reverens för gubben. Jag fann
allt högst trefligt och otvunget, såsom i Orienten allt det högsta och
det lägsta är närmare hvartannat än hos oss. Jag spatseradc af och an
i den stora, af 2 Europeiska ljuskronor upplysta salen; men slutligen
kom till mig en qvasi ceremonimästare med en rörstaf i handen och bad
mig sätta mig samt taga plats på soffan, emedan det ej passade sig
att så beständigt spatsera upp och ner. Jag hade ock redan nog, samt
begaf mig åter ut. Jag hade i dag köpt snus hos min vanliga gubbe, en
kristen katolik från _Aleppo_. I anledning af en fråga till mig om
snuset vore tillåtet under fastan hos oss (han håller mig nemligen för
en mohammedan), kom han in i religionsfrågor samt resonnerade vidt och
bredt om evangelium &c. Han lofvade hemta mig böcker i den kristna
religionen, som jag borde läsa, samt tycktes bli alldeles glad och
uppspelt, kanske af en hemlig tanke att göra mig till renegat, då jag
ej visade den vanliga moslemitiska afvogheten och högmodet emot honom.
Jag har alltid hållit denne gubbe för en trög och liflös snusgubbe,
men fann honom nu alldeles förifrad samt särdeles liflig. Sedan jag
kommit tillbaka från slottet, gjorde jag ensam några vandringar omkring
i staden och satte mig slutligen i mitt lilla café i hörnet för att
höra på den gamla _muhadditen_. Jag var särdeles sömnig i afton, så
att jag till och med somnade på _seriren_, der jag satt, och blef
uppväckt af kaffehållaren. _Muhadditen_, hvars lega för hvarje afton
är 50 fadda, fick i afton dessutom 5 eller 6 femfadda stycken, hvilket
tycktes särdeles lifva honom och hans berättelse. Kom hem en stund
efter midnatten, åt och drack thé med shekh _'Ali_, men jag vet ej huru
vi numera ej kunna få upp något samtalsämne alls, utan sitta ofta hela
timmotal med hvarandra alldeles tysta. Det har nu efter gårdagens regn
och åska blifvit särdeles friskt i luften, isynnerhet under nätterna,
som börja bli kalla och fuktiga.

Sept. 29.
Sedan jag läst vårt pensum med shekh _'Ali_, gick jag ut och gjorde
en vandring genom _Ghorijeh_ samt sedan ner åt _Azbukijeh_ till; men
det är så med mig, att jag ej vet hvart jag skall gå nu mera, utan
har tråkigt hvarthelst jag vänder mig. Efter _maghrib_ gick jag ut
tidigare om aftonen än vanligt, men fann gatorna mycket toma och öde
samt bodarne stängda, ty nu voro alla sysselsatta med att frukostera
och komma vanligen först vid _esha_ åter ut. Jag satte mig hos
_Hanafi_ i _Azbukijeh_ för att vänta shekh _'Ali_, som lofvat träffa
mig der, jemte shekh _Abdallah_. Men då de ej kommo efter omkring en
timmas väntan, gick jag bort. Vek derefter in i ett stort café, der
en _khoval_ roade ett stort sällskap med sin dans. Han var en yngre
särdeles vacker gosse, grannt och rikt utstyrd i qvinnokläder. Han
dansade bättre än dem jag vanligen sett förut. En sådan dans utförd af
en vacker flicka, måste vara det mest sinligt retande man kan se. Jag
gjorde ännu en liten vandring till _Nahhasin_, men ehuru det först var
midnatt, fann jag gatorna och caféerna nästan tomare än vanligt. Folket
tyckes redan hafva blifvit mätt på _Ramadan_.

Sept. 30.
Gick en stund före middagen ut till _Khanelkhalili_, der det i dag
var stor _sok_, liksom alla måndagar och thorsdagar. Jag hemtade dock
ingenting derifrån. Kom sedan hem och läste vårt pensum med shekh
_'Ali_, hvarefter jag genast åter gick ut till _Prunner_. Han gaf
mig åtskilliga artiklar att läsa ur en Fransk journal, den ena om en
Svensk lärd, som utfunnit ett sätt att liksom petrificera djur och
annat lefvande, äfven menniskan, samt efter flera års död åter uppkalla
dem till lif; den andra om Judarnes herravälde öfver Europa och denna
ursprungliga, ännu oförderfvade nations stora anda. Jag läste der samma
åsigter, som jag för några år sedan hörde af Runeberg. Båda artiklarne
voro högst intressanta, ehuru den om Judarne var temmeligen lång och
det nästan generade mig att läsa den der. Det drog länge ut innan jag
blef färdig och begaf mig bort med _Schuberts_ resa till Sinai, som
_Prunner_ haft godheten taga ut åt mig från Egyptiska sällskapet. Jag
vek härifrån in till kansliet och samtalade en stund med _Köhler_,
som beklagade sig öfver oförståndliga bref och halfva notiser, dem
han erhåller från _Timofejeff_ och generalkonsuln _Fock_. Kom sedan
hem och började genast min _Schubert_, först hans beskrifning öfver
Kairo och dess folk, men fann honom på det gröfsta sätt blott och
bart hafva plagierat _Lane_. Efter _esha_ gick jag ut och begaf mig i
sakta mak till _Azbukijeh_, dit shekh _'Ali_ jemte shekh _Abdallah_
kom från _Ghomri_ moskén; vi blefvo så sittande här att språka ända
till _abrar_, då vi alla gingo hem. Jag blef hemma länge vaken vid
_Schuberts_ resa ända till morgon _adan_, så att jag sedan hade svårt
att få sömn.

Okt. 1.
Studerade _Schuberts_ resa till berget _Sinai_, allt med tilltagande
intresse, troligen emedan han här ej mera plagierat, såsom vid
beskrifningen öfver Kairo, eller jag åtminstone ej visste hvarifrån
han plagierat. Sedan vi läst vårt pensum, som i dag drog något längre
ut än vanligt, dels emedan shekh _'Ali_ varit sysselsatt med att läsa
likbönen öfver en afliden bekant i _Hassanein_, dels emedan vårt
pensum i dag var något svårare, begaf jag mig ut, såsom man här säger,
_bein elhassatein_ d.v.s. mellan middag och _'asr_, och tog mig i
_Ghorijeh_ en åsna, som förde mig till sultan _Talons_ gamla moské.
Jag hade, som vanligt, länge valt mellan åsnedrifvare, ty alla passa
ej på alla ställen, åtminstone ej för mig. Jag hade i dag funnit en,
hvars utseende förekom mig särdeles roligt och originelt, en äldre
men särdeles liten man. Han var dock ej af dem som väl kände _Masr_
och dess märkvärdigheter, ty han hittade ej rätt till _Talons_ moské;
men desto vigare var han i sin mun, att ropa åt gående de vanliga
termerna: till höger eller venster, med tillägg af _salli 'ala nnebi_
och _vahhidu_. Sedan vi efter några förfrågningar funnit vår moské,
trädde jag in och började vandra omkring i den vidlyftiga, numera
halfförfallna helgedomen. Den var i samma enkla och stora skala, som
_Amrus_ första i Kairo byggda moské, blott att pelarne här äro byggda,
då de i _Amrus_ äro hela marmorblock. Gården eller _sahmen_ var stor,
en vidsträckt fyrkant med en liten _meida_ i dess midt, jemte några i
stenar uthuggna _hod_ eller cisterner derinvid, med tappar att tjena
som _hanafijeh_ vid det första af böntvagningen. Pelargångarne voro
stora och vackra, dock ej bildade af så många rader, som i _Amrus_
moské. Minareterna, som i _Amrus_ ännu hade den ursprungliga formen
af en _tartosh_ eller sockertopp, hade här redan fått den fylligare
formen af en _makleh_ eller stor rundaktig turban. De voro så mycket
jag såg blott 3, ehuru en gosse sade att de skulle vara 4, bland dem
en, som hade en vindeltrappa utantill, hvilken längs den yttre muren
steg upp till toppen och hvilken sultanen låtit bygga i anledning
af en kapris. Han hade nemligen en dag under det byggnaden påstod,
sutit och vridit en papperslapp i spiral. Påminnt af sin storvisir
att sådant fingerspel ej vore annat än lek, samt ej passade för en
sultan, svarade han att det ej var blott lek, utan modellen till en
trappa upp till minareten på den moské han höll på att bygga. Nu är
moskén förfallen, liksom så många andra, blott den stora egentliga
bön-pelargången (eller hellre blott en del af den) begagnas nu såsom
en _mosalla_. Här satt en krets af mest unga män, af hvilka en läste
något ur en bok och corrigerades af en shekh. Jag gick sakta förbi dem
på de utbredda, halfslitna, ganska smutsiga halmmattorna, och begaf
mig åter ut, sedan jag så slutat min rund omkring en af Kairos äldsta
moskéer. Jag begaf mig härifrån till den ej aflägset belägna moskén
för _sejide Nefiseh bint zin el'abi din bni Rossein bni Ali bni Abi
Talib_. Jag hade ej någon särdeles lust att gå ditin, emedan jag varit
der förut; men min åsnedrifvare dref så på mig att gå dit och hålla den
just nu utropade _asr_-bonen, att jag nästan såg mig tvungen dertill.
När jag kom in, såg jag ungefär 8 män jemte _imam_ hålla på att sluta
sin bön. Jag satte mig till dem, men hann ej med dem mera än den sista
helsningen, och var så tvungen att stiga upp och göra min bön ensam
inför den lilla församlingen, hvilken tycktes betrakta mig noga. Jag
gjorde derpå min bön med alla knäböjningar, verkligen föga bekymrad om
eller generad af folket; ty den muslimska bönen har verkligen något
så gravitetiskt och högtidligt i sig, att jag som en äkta muslim föga
eller allsicke vände mina tankar på omgifningen. Jag hade knappt slutat
min bön och satt ännu på mina fötter mumlande, då en moskétjenare
kom och öppnade dörren till helgonets _kubba_. Jag gick in, satte
mig vid _maksoran_, mumlade åter en del af _I. S._ och betraktade
monumentet. Skranket är ej här af metall, såsom på de betydligare
helgonens t.ex. _Hassanein_ och _sejidne Zeineb_, utan af träd med
inlagda rhomb- och cirkelformiga stycken af perlemor. Jag dröjde dock
ej särdeles länge här, utan begaf mig ut på den utanför belägna stora
(kanske Kairos största) begrafningsplatsen och snuddade tvärs Öfver
den åt citadellet till. Jag sökte på allt sätt förmå min åsnedrifvare
att börja språka och berätta om de helgons grafvar och mausoleer,
hvilka vi dels färdades förbi, dels sågo på afstånd; men fann att han
verkligen föga kände deraf, tvärtemot vanligheten hos hans colleger,
som (isynnerhet de äldre) alla äro väl bevandrade i legenderna. Han
började deremot nu redan parlamentera med mig att vi skulle vända om
till staden och ej färdas här åt bergen och öknen till. Trots honom och
hans föreställningar begaf jag mig rätt fram mot det väldiga berget
_Gujushi_ eller _Mokattam_, på hvars branta sluttning jag nu, liksom
förut, med nyfikenhet betraktade en gammal, hälft förfallande moské.
Framkommen under foten af berget, bad jag min åsnedrifvare vänta medan
jag steg upp. Han började göra invänningar häftigare än förr och
afrådde mig på det kraftigaste att stiga uppför berget. Jag var dock
obeveklig och klättrade upp på en sida der ingen väg var, blott fåran
af en rännil, bildad af det häromdagen fallna regnet. Sådana syntes här
många och min karl kallade dem _manhar seil_. Jag kom slutligen upp,
ehuru ej utan besvär, och möttes af en qvinna med 3 barn, som förde mig
in i den förfallande moskén, den hon sade vara byggd af _sejid Shahin_.
Af den begagnas nu blott en liten del till en obetydlig _mosalla_ invid
uppbyggarens sarkofag, der äfven 2 söners och en dotters sarkofag står,
som dock har ett eget litet instängdt och omslutet kapell, liksom
om en flicka eller qvinna äfven efter döden måste stängas in i ett
_harem_. Det hela var ej någon af de granna och praktfulla mausoléerna,
utan hade all sin prakt och sin ståt af det höga majestätiska läget
på sjelfva branten af berget. Jag steg ännu vidare uppför berget,
längs deri uthuggna trappsteg. Under vägen beskådade jag med häpen
förundran den underliga bildningen af berget. Det tyckes vara liksom
öfverdraget med ett tunnt lager af kalksten, liksom hvitlimmadt,
och under denna öfverstryknhig ligger den ursprungliga graniten.
Skulle verkligen den stora floden så hafva öfverdragit berget och
på detsamma, liksom på den dessförinnan kanske grönskande öknen,
qvarlemnat sin drägg af sand och slamm? Denna kalköfverdragning är
formad i allehanda underliga figurer, spetsar, i zickzack utskjutande,
ofta slättgående lager. De smala trappstegen gingo öfver underliga
hällar och utskjutande klippor, ofta öfver löstliggande sand och grus.
Slutligen kom jag upp till en vacker, temmeligen stor plattform,
der menniskohand blott föga behöft hjelpa till för att bilda liksom
en salong. Härvid hade hvitlimningen eller bergets kalköfverdrag
blifvit afskrapadt och den röda ådriga graniten syntes väl igenom.
Hit och dit på ömse sidor gingo små gångar, dels utantills på sjelfva
berget, dels under hällar och klippstycken, ledande till små hålor
eller rum. I dem, såväl som på den större plattformen, voro _kible_
uthuggna i berget, för dem som tilläfventyrs här hade lust att öfva
sin muslim-andakt. Jag fann mig ej kallad dertill, utan tyckte att den
innerliga fröjd jag kände öfver skaparens i berget visade allmakt,
såväl som i den stora och härliga utsigten, var en andakt och en
dyrkan, mera värd än en muslims tusende knäböjningar. Af allt hvad
jag såg anslogo mig nu, liksom förut, mer än allt annat de väldiga,
hemlighetsfulla pyramiderna. Det är ett magiskt, obegripligt intryck
de göra på mig, hvarje gång jag ser dem. Så äfven, ehuru ej till
den grad, öknen, af hvilken nu en stor, nästan oöfverskådlig slätt
låg under mig, besådd blott med grafvar och mausoléer på en lång
sträckning från citadellet till _Imam Esshafiis_ moské. Kairo med alla
sina resliga, dels sockertopps, dels turban beklädda minareter, låg
i sin långa sträckning under mina fötter, och den majestätiska, nu i
eftermiddagssolen liksom en silfvergördel glänsande floden slingrade
sig med sina under flödet utvuxna, väldiga armar omkring palm- och
orange-lunder. Här var verkligen en lämplig plats för bön och andakt,
dock förundrade det mig att en muslim valt den dertill. Jag har ännu
aldrig sett en muslim, som vid betraktandet af naturskönhet känt sig
röras till andakt. De känna och tro knappt på Herrens uppenbarelse
i naturen, åtminstone stämmas de icke till andakt af den, om de ej
förneka den. Blott Koran är det som i sin förunderliga, ofta fadda och
villervalliga form förtjusar dem, i allmänhet ordet från menniskomun.
I naturen eller annat höra de ordet ej. Jag hade verkligen svårt att
besluta mig till att lemna denna plats, ehuru min nedanföre väntande
åsnedrifvare oupphörligen skrek åt mig att jag skulle komma. Som det
ock var något långt lidet, måste jag beqväma mig till nedstigande
och äfven i dag slå ur hågen besöket i _Sejid Gujushis_ förfallande
moské, på sjelfva den öfversta plattformen af berget. Öfverallt under
nedstigandet syntes spår och spillror af gamla nu förfallna byggnader,
uppförda zigzag i sjelfva bergsväggen. Jag kom ner på en annan beqväm
väg, och såg nedanföre den förfallna moskén af _Sejid Omar_, (dock ej
kalifen) jemte andra af Kairos gamla herrskare. Allt under det jag
steg ner, hörde jag karlens skrik, som nästan liknade nödrop, och jag
tror nästan att han var rädd. Då vi slutligen träffades, förehöll
han mig huru jag kunde så stiga upp på berget, frågande om jag ej
kände fruktan, och sade att jag måste vara en _Vali_ då jag vågade
mig dit. Jag såg betydelsefullt på honom med en illslug min, och
frågade honom om han såg de i berget uthuggna grottorna. Der, sade
jag, var fullt af _Avlija illah_. Han frågade mig om jag sett dem och
varit med dem. Då jag ej svarade på hans fråga, utropade han: _ma
sha allah inta hake katan vali min avlija illah_, med mera dylikt.
Jag gjorde för rolighetens skull ej något till för att taga honom
ur hans villfarelse, utan roade mig hjertligen åt honom. Det finnes
i alla länder en sorts menniskor som äro originaler, oftast äfven
"Aufbewahrer" och fortplantare af det humoristiska elementet i folkets
lynne, då under fortgången af dess bildning dennas sax bortskär alla
ruskiga och framskjutande qvistar af dess lifsträd. Hvad äro Tysklands
"_Eckensteher"_, våra gamla Åbo borgare, Stockholms "_gutåränter_" och
månglerskor, Konstantinopels båtsmän eller _kaiktshi_ m.fl. annat? Här
äro åsnedrifvarne hufvudsakligen dessa originaler, jag har alltid med
dem ett af mina bästa nöjen. Den jag i dag råkat få var, ehuru högst
rolig, dock ej af äktaste sorten; ty Islam hade hos honom för starkt
fått öfverhand öfver det egentligen Arabiska folkelementet. Under hela
tiden vi foro fram, upprepade han att vi färdats omkring hela verlden
(_laffeina ddynja_), och kunde ej rätt förlåta mig att jag föredrog
bergen och de gamla sultanerna framför t.ex. _Hossein_ och _Sitte
Zejneb_ in i staden. Jag försökte trösta honom der med, att sedan
jag gjort mitt fromma besök hos alla stadens helgon, jag valt denna
dag att besöka dem som äro utanför staden, och han gaf sig slutligen
tillfreds med språket: _she lillah ja ramadan_. På vägen kommo vi
förbi ett grafchor, som redan utantill visade spår af stor prakt och
var af marmor. Efter mycket sökande fann jag slutligen några muntra,
raska gossar, som hemtade mig nycklarne till det och Öppnade för mig
dörren. Jag inträdde först i ett ganska stort rum, som utgjorde en
_sebil_. Sjelfva brunnsmunnen eller öppningen var af vacker välbehållen
marmor, likaså alla rännor och kärl. Innanför detta rum var ett lika
stort, i hvars midt stod den präktiga, verkligen sultanlika sarkofagen
för _Soleiman Agha Hanafi_, såsom en medföljande äldre qvinna uppgaf
den här begrafna sultanens eller herrskarens namn lyda. Den var af
marmor, med en mängd af de alltid på en muslims grafvård oumbärliga
_shahid_ eller små upprättstående marmorcylindrarne till uppbärande
af turbaner och andra hufvndprydnaden. Dessa voro särdeles vackra
med förgyllning och grannlåter, som jag tyckte, af en senare smak
från Mameluckernas tid eller så ungefär. Uppe i taket syntes ännu
halfutgångna frescomålningar. I allmänhet var denna grafvård en af
de vackraste jag sett här. Några andra, till yttre byggnaden dylika,
voro här äfven och jag inträdde i dem, men de innehöllo ej annat än en
liten, troligen slägtbegrafningsplats. Här fanns vackra vårdar, dock
ingen sultans- eller herrskares. Min åsnedrifvare blef allt häftigare
ooh otåligare ju närmare han såg solen närma sig nedgången, samt
pockade på att vi skulle bege oss tillbaka. Det var ock numera for
sent att besöka de grottor och uthuggningar, jag såg här ofvanom mig i
bergkanten invid _Gujushi_, jag måste lemna dessa besök till en annan