Reseanteckningar från Orienten åren 1843-1849 II - 08

samt annan provision för det myckna folket, som dels af from tro,
dels af lättja, dels kanske äfven i hopp att få stjäla och snatta,
tillbragte sin tid nästan uteslutande uti moskén. Trängseln ökades af
det oändliga talet _fokaha_ och _hemalijeh_, vattenbärare, som voro
särdeles påhängsna att truga folket till att skaffa sig _savab_ eller
förtjenst hos Herren för 5 fadda. De senare spillde ymnigt vatten på
golfvet, som jemte smolk hufvudsakligen af frukthandlarenas halm,
gjorde det slipprigt och vådligt att beträda samt förorsakade många
kullerbyttor i den stora trängseln. För öfrigt såg man der kretsar
af glammande och skämtande vänner, till och med månget sällskap som
kokade sitt kaffe här i en liten kolpanna. Emellan dem suto män som
gjorde bön och ofta derinvid någon flicka, som vexlade kärliga ord med
sin tillbedjare, samt kanske stämde rendez vous med honom. Här och
der i den vidsträckta, afdelade moskén sågos kretsar af _dervisher_,
som hvar och en på sitt sätt dyrkade skaparen. Somliga suto i krets
och sjöngo _zikr_, somliga stodo, somliga svängde sig och dansade med
den uti all orientalisk dans egna frivola och sinliga karaktär. Äfven
hade jag nu nöjet att se en _melvi_ eller _snurr-dervish_, som klädd i
sin egna kostym med en hvit, mångveckig, till knäen räckande skjorta,
snurrade snabbt omkring på ena foten, ungefär såsom våra dansörer,
samt sedan sänkte sig och lät den vida skjortan bredas ut. Alla dessa
dansare, sådana här funnos många, buro i sin hand en liten tambour
de basque, på hvilken de markerade takten för sina rörelser. Största
trängseln var dock i _Sejids kobba_ och hufvudsakligen i dess dörr
af utkommande och inträngande skaror. Villervallan nästan ökades af
moskéns tjenare, som beväpnade med i ändan två-tre-klufna palmqvistar,
ungefär såsom vår harlekins svärd, stodo i dörren och slogo in i
hopen. Här förlorade mången sin turban eller något annat stycke af sin
klädsel, kanske äfven något från sin ficka. Du ser häraf att helgedomen
var förvandlad till en marknadsplats och huru här, liksom uti allt i
Orienten, det största lättsinne står vid sidan af det fromma sinnet.
Det var ej här man egentligen hade något att njuta af religiösa
ceremonier; den som sökte sådant måste bege sig till ett privat hus
i staden, der den i Kairo begrafna _imam Leiths_ anhängare höllo den
vackraste, utsöktaste _zikr_, jag ännu hört här. De suto i en utbredd
fyrkant på den temmeligen stora gården, på hvarje sida stodo 4 män
upprätt, sjungande jemte de öfriga oafbrutet och med samma ton blott:
allah. Man frambringar detta ord så djupt ifrån strupen som möjligt
och anser skönheten ej ligga i en klar och klangfull röst, utan uti
ett liksom af slem surrande rassel, ungefär som tonen af en kontrabas,
på hvars strängar silfver-öfverspinningen är lös. I förbigående:
man säger här, att till en skön stämma hör en liten heshet. Detta
surrande allah frambringar en särdeles effekt, såsom ett oföränderligt
accompagnement till solosångames, _munshidin_, på enkel och okonstlad
ton utförda hymner, mest till profetens lof. Det var vid åhörandet
af denna _zikr_, enligt hvad man berättade, som en kristen (somliga
sade en Jude, somliga en Frang från Paris) hade i sin hänryckning
utropat: _la illaha illallah Mohammadon resol ollah_, och gått öfver
till islam. Som jag här ej hade andra vänner och bekanta än muslim,
hvilka alla med särdeles stolthet talade härom, kunde jag ej få några
säkra underrättelser om denna sak; dock såg jag ej den _zaffe_ eller
högtidliga procession med musik och grannlåter, i hvilken man sade att
han genast följande dagen blifvit förd genom staden, sedan han bränt
upp sina _kafir_-kläder och antagit muslims kostym, hvad mig beträffar
måste jag tillstå att jag storligen intogs af denna _zikr_ och njöt
dervid, ehuru jag naturligtvis ej kände den minsta böjelse att gå från
mina fäders tro.
Jag vill nu föra dig från helgedomen ut på de öppna fälten utanför
staden, der folkmassan säkert var större, men ej så hopträngd, i
anseende till det större utrymmet. Den norra slätten var bestämd
åt tälten för de ankomna främlingarne, ty du finner lätt att den
förfärliga skocken af kanske några hundra tusen menniskor ej hel
och hållen kunde få rum i den lilla staden. Här hade hvar och en
stad och by i Egypten, äfvensom vestern och i allmänhet hvarje land,
sin bestämda anvista plats att tälta på. Alla resande från samma by
förenade sig gemenligen och kom i trupp indragande till _Tanta_ på sina
sirligt med bjellror, band och tofsar prydda kameler, lastade med alla
lifs- och köksförnödenheter samt beridna nästan endast af qvinnor, en
på hvardera sidan af den breda sadeln. Barnen suto äfvén på kamelerna
i sina mödrars famnar, men byns män redo vanligen hästar eller åsnor
och kabriolerade stolt mellan truppen. Den föregicks främst af 6 eller
flere fanor, med de oföränderligen här brukade färgerna rödt och
grönt, samt af några pukor, som accompagnerade de förfärligt skrikande
och gnällande _bukkorna_, en sorts pipor med munstycke, liknande
mycket vår hautbois. Detta instrument, jemförelsevis det mest älskade
och vid alla högtidliga tillfällen mest brukade, bildade i förening
med qvinnornas _zaghireh_, ett sorts fint vibrerande, trillande
glädjeskrik, en alldeles förfärlig och döfvande musik. Under de första
dagarne af festen, fredagen, lördagen och söndagen, var vägen oafbrutet
pptagen af sådana intågande skaror och så långt ögat kunde nå på den
vidsträckta slätten, sågos från alla håll folkskaror strömma hit. De
drogo gerad fram till den norra slätten och uppslogo sina tält på den
bestämda platsen. Hvarje by hade gemenligen blott ett gemensamt tält
och gemensam provision &c. Det roade mig särdeles att vandra mellan
tälten och se på lifvet här. Som byns alla qvinnor kokade gemensamt
och hvar och en ville koka på sitt sätt, uppstod oupphörligt gräl dem
emellan, hvilket fördes med den vanliga ifvern och skriket. Barnen, som
funnos till ganska stort tal, sprungo half- eller hel-nakna, smutsiga
och svarta omkring kistor och packor i de fullträngda tälten. Här satt
en recitator med sin tambour de basque, berättande någon amourette för
de uppmärksamt lyssnande qvinnorna; der bredvid kanske en _fikih_, som
läste koran för fromma män. Rundtomkring gingo månglare, som utbjödo
leksaker för barnen eller knifvar och andra jernsaker, hvilka man till
min förundran gaf epitetet _Englizi_. Dukarne och tygen, som likaväl
äro af Europeisk fabrication, ger man dock ännu vanligen epitetet
Istambuli. Den jemförelsevis, isynnerhet om aftnarne, lifligaste
punkt af denna stora tältplats var det nordvestra hörnet, der en rik
_fellah Abolghét_ hade lägrat sig. Denne man skall för omkring 10 år
sedan uppträdt såsom en undergörare och samlat anhängare omkring sig.
Pashan hade tagit honom, satt honom i fängelse och låtit _korbagera_
hans fotsulor. Härvid hade mjölk flutit ner för hans svullna fötter.
Man hade vidare bundit stenar vid hans fötter och sänkt honom i Nilen,
men stenarne flöto upp och buro mannen öfver vattenytan. Pashan
sålunda försäkrad om hans helgonnatur, ger honom jord och vidsträckta
skattefria fält, dem han nu bebor och odlar jemte sina anhängare. Han
hade till _Sejids_ fest hemtat med sig 300 _ardeb_ hvete, jemte annan
provision och boskap, för att dermed spisa fattiga. Hit samlades nu
hvarje afton till hufvudmålet ett stort tal fattiga, så karlar som
qvinnor. Maten framgafs dem uti en sorts små lårar, tre eller fyra
tillsammans gående på hjul. Så snart _fatte_, en här mycket vanlig
rätt af i smör rostadt brutet bröd, framsattes i sina lårar, störtade
de deröfver som glupska ulfvar, grälade och knuffades om plats. Äfven
spisades ett stort antal af hans vänner och andra uti tält, dit maten
frambärs på vanligt sätt på brickor. Dessutom samlades hit stora hopar
af åskådare, som voro nyfikna att se tillgången och hans stora kök,
der 30 till 40 större och mindre kitlar stodo på elden. Sedan folket
var spisadt, hölls äfven _zikr_ i tälten af hans anhängare och andra.
Midtpå detta fält höjde sig bland tälten ett stort vackert, i flere
rum afdeladt, grönt tält för festdomaren _Abbas basha_. Hvarje afton
uppkastade han härifrån raketer och en afton afbrände han ett litet,
men ganska vackert fyrverkeri, till stor fröjd för det skenälskande
folket, som packade sig deromkring så nära, som de vakt och ordning
hållande soldaternas _nebboter_ och käppar tilläto. Derinvid stodo på
något afstånd från hvarandra 3 feststänger, 'amod el'id, illuminerade
om aftnarne med i bågar upphängda lampor. Då man gick från detta fält
till det lika stora östra fältet, möttes man på vägen af alla Orientens
folknöjen, såsom _havi_, konstmakare som med sitt följe af små svarta
pojkar och flickor öfvade sina plumpa konster, interfolierade med
grofva qvickheter och religiösa språk, t.ex.: den sämsta af allt folk
är den, som vägrar att säga: _la illaha illallah_ och ge en slant åt
den behöfvande. Härvid hörde man omedelbarligen från hela den stora
skaran, som kanske just i samma ögonblick gapskrattat åt den fulaste
plumphet, det högtidliga sorlet af deras trosformel, upprepad med
allvarlig och bestämd ton. Vidare såg man här sångare af alla slag,
recitatörer och alla slags orientens musikanter, hvar och en med sin
krets af åhörare omkring sig. Bland annat äfven ett skuggspel eller
camera obscura, inuti ett litet af halmmattor uppslaget skjul, på hvars
tak, till folkets stora skratt och gäckeri, satt en docka föreställande
en stor och väldig, sirligt utspökad Frangisk matrona, i kapott,
strumpor och skor, med obeslöjadt ansigte och parasol. På kanten af
vägen såg man för hvarje steg tiggare, så karlar som qvinnor, nakna med
blott en gördel om lifvet eller höljda i smutsiga trasor, som knappt
höllos tillsammans. Qvinnorna hade sällan försummat att hemta med sig
sitt eller andras barn, det de hängde splitternaket vid sina blottade
bröst, en sak som dock i allmänhet är mycket vanlig här. Dessa tiggare
höljde och nedsmorde sig med damm och smuts samt rullade sig i stoftet
i ordets egentligaste betydelse. Somliga hade blottat sina kroppar
för att visa de sår och den skabb, hvaraf de voro betäckta, allt för
att väcka medlidande. På mig gjorde dessa tiggare ett högst vidrigt
intryck och det var sällan jag kunde förmås att ge dem någon slant. Det
var på denna nöjets, förderfvets och uselhetens väg, man spatserade
fram till det östra fältet, som var bestämdt till boskapstorg. Här såg
man nu österns största och egentligaste skatter: de så högt älskade
och i sjelfva verket äfven älskliga kamelerna, de vidtbesjungna
ökenskeppen; de stolta och smidiga hästarne, Beduinernas ångmaschiner;
de feta ulliga fåren och den väldiga hornboskapen. Här och der voro
tält uppslagna för boskapens ägare och väktare, samt ett stort antal
säljare och köpare, som med den vanliga orientaliska misstänksamhetens
forskande blickar tittade djuren i munnen samt åt alla håll betraktade
dess leder och lemmar. Betraktadt från en hög begrafningsplats, som
dominerar fältet, hade det stor likhet med en kamperande ryttaretrupp.
I den östra sträckningen af kanalen, som begränsade fältet, låg fullt
med större och mindre Nilbåtar, hvilkas besättning grälade och hojtade
på sitt sjömansspråk. Den intressantaste punkten af detta fält var
dock dess sydöstra hörn, der den såkallade _mai'ab_ var, d.v.s. banan
för kapplöpningar till häst. Dessa banor voro 3, dock ej på något
sätt instängda, utan bildade af 2 mot hvarandra stående rader af
åskådare. Hit samlades alla dagar, hufvudsakligen i morgonsvalkan,
shekher från kringboende Beduinstammar eller bychefer, klädda i sin
vanliga kostym af en vid, till fotknölarne räckande svart _defijeh_,
gjord i form af en skjorta och skylande hela den öfriga klädseln af
en vanligen röd _koftan_ och hvit _sodeiri_. De sprängde raskt fram
på sina qvicka stutar eller stolta hingstar och samlade sig tillbaka
till banan. Här kom man öfverens om de 2 kämpar som skulle täfla, och
sedan detta var bestämdt tog den ena af dem i sin hand en _nebbot_,
en slät ungefär manslång trädspira, ett mycket vanligt och nästan
det enda af landsfolket här brukade vapnet, vägde den i sin hand med
sirliga svängningar, tills de båda kämparne gåfvo sporrar och spände
ut. Den _nebbot_ beväpnade, om han hann förbi sin motståndare, kastade
som ett kastspjut sitt vapen på honom; han fick sig en dugtig stöt i
sidan eller i axeln eller på någon annan del af sin kropp, om han ej
kunde fånga upp den och kasta den tillbaka. Man sade mig att sådana
_nebbot_-stötar ofta gifvit dödsslaget. Den otaliga skaran af åskådare,
som stod här omkring, följde med den mest spända uppmärksamhet alla
rörelser och hvarje steg, samt gaf i än dofvare, än högljuddare sorl
sitt bifall tillkänna eller sin ovilja; man pratade och räsonnerade
om de kämpande, och den som vunnit öfver de andra fick namnet: _faris
elbergäs_. De gjorde snusförnuftiga anmärkningar och mente att hit
borde _bashan_ komma och deltaga i den manliga leken eller åtminstone
se derpå, men han springer i _ter'an_ (kanalen, hvars underhållande
är ett högst förargeligt arbete för _fellahen_) och snokar på arbetet
der. I allmänhet tyckte jag mig här, men ock endast här, förmärka ännu
en gnista af Arabens stolta och fria sinne; jag försummade heller
ingen dag, då jag började mina vandringar, att först gå hit och se på
kämparne.
Vill man härifrån till staden så stiger man uppför den höga sandhöjden,
på hvars brant, såsom annorstädes, stod fullt med små provisoriska,
af halmmattor för tillfället uppförda stånd och cafén. I de förra
utbjöds mest frukt, samt af kockar och kokerskor färdig kokad mat,
men hufvudsakligen hummus, en sorts i ugn lätt torkade ärter, emedan
hvar och en _Sejids_ besökare af bruket var tvungen att taga sådant
med sig härifrån, för att vid sin återkomst utdela bland sina vänner i
små hvitblåa näsdukar eller hvita handdukar. Inne i staden möttes man
dock af den värsta trängseln på de trånga gatorna och af det brokigaste
hvimlet. Ibland de hvita Arabiska turbanerna och de röda långtofsade
Turkiska _tarbosherna_ såg man tillfälligtvis någon Frang, med den
här så hatade hatten, med väldiga blåa eller gröna glasögon på sin
näsa; emellan de täta skarorna såg man soldater och ordningshållare,
som oförväget och utan försyn slogo in i skocken med sina _nebboter_
eller _hippopotamus_-piskor, hvarthelst de träffade. För hvart steg
gräl och knuffar, ofta slagsmål, som genast skildes eller bortbråkades
af mellankommande; ehuru Araben ej berusar sig (jag har under hela
denna tid ej sett mer än 2 fulla män), gör han dock oväsende och stoj
samt skriker vida högre och barskare än våra fulla Finska bönder; men
i slagsmål nyttjar han aldrig knif, blott knytnäfvarne, dem han dock
rör klumpigt och dåligt till örfilar och slag. Hans största fröjd
tyckes vara trängsel och skrik, hvarföre han här i _Tanta_ var rätt i
sitt esse. Blef man så starkt knuffad att man tyckte sig ha anledning
att gräla, fick man svaret: är det ej _molid_ nu och tycker du dig
vara ensam på gatan? Ej allenast under dagen räckte denna trängsel,
den fortfor hela natten öfver oafbrutet, och det var egentligen nu du
borde hafva sett de trefliga Araberna. Folket är i allmänhet under
dagens tunga hetta och göromål nog vresigt och otrefligt. Om aftonen då
de mättat sina magar med den förnämsta måltiden vid _esha_, sätta de
sig vanligen i små kretsar, antingen på backar under den milda klara
himmelen och i aftonens ljufva smekande nordan eller vestanfläkt, der
de förtroligt glamma om sin vördade religion och dyrkade profet eller
om sina verldsliga göromål och händelser; eller ock sätta de sig i
de talrika cafén, som finnas här öfverallt, samt fröjda sig mer än
Cresus de Lydiers kung vid sin pipa och sin kopp. Här var dessutom
i hvarje café någon sångare eller sångerska, någon musikant eller
sagoberättare, någon dansare - aldrig danserska, ty dessa visa sin
konst blott i husen, sedan pashan helt och hållet förbjudit dem att
existera. Så genomvakade man oftast hela natten ända till morgonbönen.
Araben älskar i allmänhet särdeles nattvak och anser denna tid äfven
vara den lämpligaste för religiös andakt; man tror himlens portar då
vara öppna och de böner man då uppsänder genast komma in och upptecknas
i boken hos Herren. Deraf alla _zikr_ och alla _khatme_ nattetid. Men
jag måste skynda mig till slutet på den långa festen. Fredagen den 2
augusti var sjelfva slutdagen och natten förut den egentliga _leilet
el kebireh_. Man hade såsom vanligt ej med några grannlåter eller
yttre glans firat denna natt: inga raketer, intet fyrverkeri, blott
_zikr_ och Koran. Man hade fredagsmiddagen en half timma före sjelfva
middagsstunden utsjungit från alla minareter _Selam_, bestående mest
af välsignelser och lof öfver profeten, då jag i helgedags drägt begaf
mig ensam (ty min shekh älskar ej buller och trängsel) till en i ena
ändan af staden belägen moské _Bosa_. Här hade _Sejid_ under sin
lifstid alltid plägat hålla sin fredagsbön och sedan göra en liten
spatserridt omkring staden. Till hans minne iakttages ännu alltid under
hans fester detta bruk af hans _khalifeh_. Jag hade hemma gjort min
böntvagning, så att jag nu ej behöfde tränga mig omkring _meidan_.
Jag trädde således gerad in i moskén och tittade åt alla håll för att
finna plats. Den egentligen för bön bestämda pelargången, der _member_
står, hvarifrån _khatiben_ håller sin _khotbeh_, var full; de andra
pelargångarne voro lika fulla och jag gick något förlägen och flat
omkring mellan de till bön ordnade raderna. Midt på sjelfva gården
stod ett träd som spridde en ringa skugga; äfven här var fullsatt
af folk. Jag måste således besluta mig att taga plats i en gles rad
på sjelfva gården. Jag utbredde så min näsduk på marken och gjorde
mina 2 knäböjningar, helgedomshelsning _tehijet el mesgid_, och
satte mig sedan att vänta bönens början. Under det jag väntade satte
sig bredvid mig en shekh, som erbjöd mig ena kanten af sin utbredda
_defijeh_ att sitta och knäböja på. Midtunder middagssolens lodrätta
strålar, utan skygd och utan en vindfläkt, tillbragte jag här en het
halftimma badande i svett, hörande de vilda utropen af hänryckta män,
som läto mig ana hvad följderna kunde bli om sådana menniskor visste
att en kristen hund satt ibland dem. Slutligen hördes dock _adsan_
och stunden till bön. Jag förrättade min bön säkert, utan fruktan och
äfven utan några följder, men i anseende till det stora afståndet hörde
jag nästan intet af _kkotben_. Genast efter bönens slut strömmade
den stora massan i förfärlig villervalla ut genom den trånga dörren.
Äfven jag kom lyckligen ut och såg nu på gatan vår khatib, _Sejids
khalifeh_, till häst jemte några andra dels till häst, dels till åsna.
Trängseln var här förfärlig, så att man ej kunde frivilligt röra
sina fötter; de hunno ofta ej till marken, utan man fördes blott med
skocken, som hojtade, skrek och slogdes. Bland annat såg jag här en
stor tjock väldig matrona som, säkert för starkt skuffad, utdelade
dugtiga örfilar och slag åt en kanske 20-årig man. Han var så flat och
förvånad öfver gummans käckhet, att han utan motstånd och alldeles
tyst tog emot huggen. Sedan jag sålunda blifvit ett stycke framförd
af skocken, fann jag för godt att vika af på första tvärgata och på
en omväg hinna upp processionen, som för hvarje steg och hvarje stund
ökades af en ny följare. Processionen, _askarek_, föregicks af en
stor hop _nebbotister_, som då och då gjorde en låtsad fejd i luften
med sina käppar, för att skrämma folket och Öppna väg. Näst efter dem
följde en liten kavalkad af kameler med stora pukor, dugtigt dunsade
af bredvid sittande män och accompagnerade af de förfärligt gnällande
_bukkorna_, likaledes blåsta af kamelberidna kindrunda män. Efter
dem följde sedan den egentliga skaran af _Sejids_ dyrkare, som i de
löjligaste förklädningar och de putslustigaste fasoner visade _Sejid_
sin aktning och kärlek. Somliga voro grön- och rödmålade i sina
ansigten, i allehanda roliga harlekins-kostymer, med t.ex. urgröpta
vattenmeloner fullsatta med tofsar och fjädrar till hufvudbonad.
Somliga höljde sig i halmmattor, somliga voro nakna, bärande störar
eller stora trädstammar eller palmqvistar, skrikande och stånkande i
sin religiösa exaltation. De flesta hade småbarn med sig, antingen
framför eller bakom på sina hästar eller åsnor; dessa voro alla, såsom
de flesta af folket denna dag, prydda med en _tartosh_, en röd eller
blå pappersstrut i form af en sockertopp, som de stucko på sin turban
eller sitt nakna hufvud. Andra åter voro grannt och prydligt utstyrda
i silfver- och guldbroderade kläder, med stora turbaner eller moklor
vridna i rödt och hvitt. Men jag skulle förgäfves söka påminna mig
och förgäfves söka beskrifva alla de tokroliga figurer jag här såg.
Det hela liknade den brokigaste och löjligaste maskerad. Efter dem
kom _Sejids khalifeh_, värdigt höljd uti en lång, fotsid, röd mantel,
_gibbe_ och flitigt kysst af de kringstående åskådarne på sin högra
hand, der han makligt red fram på sin stolta häst. Tåget slutades af en
liten trupp bashans _nodsam_ eller soldater, föregångna af filipipare
och trummor, ty bashans egentliga, i Europeisk smak inöfvade musikkorps
var ej tillstädes. I denna procession sade man sig äfven se den af
_Sejid_ från Druserna befriade fången, samt den Frangiska renegaten;
men oaktadt alla mina efterfrågningar af bredvidstaende män, kunde
jag aldrig få reda på någon bestämd: man pekade än på den ena, än på
den andra. Till godt slut, sade man, skulle _khalifeh_ äfven förrätta
_doseh_; men jag var så trött, att jag fann för godt gå hem. Härmed
var nu den brokiga och underliga festen slut och allt folk, som
ännu var qvar, skyndade sig ut från _Tanta_. Som under min vistelse
här de bölder, hvilka börjat uppstiga på mig uti _Baranijeh_, blott
ökats och en äfven behagat placera sig i sätet och sålunda gjorde en
åsneridt för mig omöjlig, hade min shekh och jag tagit oss en liten
båt, på hvilken vi följande dagen stego om bord och anträdde hemfärden
på floden. Den 3 dagars långa resan var, blott med undantag af den
stränga hettan, särdeles rolig, såväl för det här i allmänhet mera
odlade och trädgårds-lika landet, som hufvudsakligen för det stora
följe vi hade med oss, hvilket dagar och nätter på sina båtar sjöng och
spelade, liksom fordom på de roliga marknadsfärderna från vårt gamla
Äbo. Tillbakakommen till Kairo, får jag höra att Petersburgs shekhen
(_Tantavi_) varit här och äfven i _Tanta_, derifrån han gerad gått till
Alexandria, för att anträda sin återresa till sin älskade kejsarestad.
Det gjorde mig oändligen ondt att ej få träffa honom, men det var
kanske bäst i den ställning jag här står.
Detta hade jag nu sammanrispat, då jag i går, den sista augusti,
erhöll ditt vänskapsfulla bref från Ristmäki af den 3 juli, jemte min
moders deri inneslutna. Detta var mig så mycket kärkomnare, som jag
en lång tid med ovanlig oro längtat efter underrättelser från eder.
Med bortlemnade af all tack, den jag hjertligen borde frambära dig för
brefvet, vill jag hellre taga mig friheten besvara några af dig deri
omnämnda punkter. Hvad således först beträffar det förkomna brefvet
från Alexandria, gör det mig ondt att det ej kommit dig tillhanda. Jag
skref det i en särdeles glad sinnesstämning, i den första entusiasmen
öfver österns land och dess folk, samt om nästan de bästa vänner
och redligaste män jag ännu lyckats träffa här. Missförståndet med
shekh _Tantavi_ härleder sig troligen deraf, att han ansett det till
_Bonsdorff_ adresserade brefvet vara ämnadt till dig; deraf hans ord
i hans Arabiska bref till dig. Jag är säker pä att det aldrig kommit
fram till honom. Af allt det föregående ser du att jag under hela min
vistelse här passerat för en muslim. Ställningen är just ej vådlig, ty
folket här är ett förvekligadt uselt folk, utan manligt mod och manligt
sinne, derföre äfven utan redlighet och ära. Det är ej sådana man
fruktar. Man behöfver blott se dem stint i synen och de våga ej gläfsa,
liksom hunden skäller blott på den som springer, eller man kan med en
_bakhshish_ köpa deras tro och deras religion. Men denna ställning
har varit besvärlig. Jag har ofta med tysthet nödgats höra skymf och
smälek öfver mina trosförvandter, sett det löjliga, under hela hans
uppfostran och lif inpräglade, djupt inrotade hat och förakt en muslim
bär till oss; jag har fått tåla mången knuff och månget ord, som jag
i Frangiska kläder ej behöft, ty Frangerna äro i allmänhet fruktade;
jag måste under hela min vistelse på landet göra mina 5 dagliga böner,
från hvilka jag sällan kunde stjäla mig undan. Men jag får ock till
vedergällning heta shekh och effendi, jag får höra mången hjertlig
muslims utgjutelse, som en Frang aldrig får höra, jag har obehindradt
gått i deras helgedomar och jag har ej blifvit bedragen och uppdragen
så mycket, som en Frang här alltid och oundvikligen måste bli. Huru
jag först kommit att bli ansedd för muslim vet jag ej, ty jag har mig
vetterligen ej för någon gifvit mig ut derför och aldrig blifvit derom
frågad. Men hvad skola de annat tro, då jag gör med dem deras bön? Jag
är öfvertygad om att flere, kanske större delen storligen misstänker
min islam och min läras renhet,> men man säger mig ingenting och jag
säger dem ingenting och så går det dag för dag. Hvad ditt projekt
och svar på min förfrågan beträffar, om möjligheten att förlänga min
vistelse här, tackar jag dig hjertligen derför och finner det godt,
kanske det enda möjliga, men jag har fått tigga mig fram redan för
mycket på högre ort, så att hvarje ny bön och petition är ett dödsslag
för mitt sinne. Vill ej konsistorium på någon enskilds eller rektors
proposition anslå mig helst en ringa summa, måste jag försöka draga
vexel på mina vänner. Kanske törs jag räkna på 10 till 12, som hvar
och en ville våga 50 rubel silfver för att forsla mig fram i Arabiens
öknar, samt utan särdeles kännbar förlust och stor harm kunde förlora
dem, i fall mina ben skulle hvitna i öknens sand. Den minsta möjliga
summa, jag ser mig komma till rätta med, vore 600 till 700 rub. s:r.
Med dem skulle jag försöka draga mig fram under året 1846, i hvars slut
det stipendium, jag nu åtnjuter, åter anslås ledigt. I slutsommaren
nämnda år 46 skulle jag jemka mig till _Aden_ eller _Gadde_- eller
möjligen _Kairo_, och insända min ansökning om att ännu för de följande
2 åren 47 och 48 erhålla detta stipendium. Sedan jag sålunda 45 och
46 färdats bland _Wahabiter_ samt på norra och vestra sluttningen af
den stora öknen, skulle jag använda de följande åren för de södra och
östra delarne af den och för _Himjaritiskan_. Att i nästa sommar vända
tillbaka till mitt älskade land och redliga vänner, sedan jag gjort
blott en liten skuttresa till _Wahabiterna_, publicera något drafvel om
dem och vinna Europeisk ryktbarhet, har, utom det första, intet behag
för mig och det sednare är otänkbart. Mig lockar ej ryktbarhet och ära.
Hvad som hittills fört mig fram, och Gudi lof jag tycker mig kunna säga
det, ännu för mig och mitt sinne framåt, kan jag ej göra reda för; men
det vet jag och vet det säkert med mig att det ej är begärelse efter
ryktbarhet och timliga förmåner. Du vore sjelf säkert föga belåten med
att se din vän snopen och flat komma tillbaka med oförrättadt ärende,
sedan han ljugit sig till stipendium af konsistorium. Jag måste således
stanna här. Vid min afresa från Helsingfors mente _Ilmoni_, som under
hela det sista året omfattade mig med den utsöktaste godhet, att en
proposition i konsistorium om ett helst ringa understöd lätt skulle
kunna gå igenom. Vill du härom sondera dem som känna huru affärerna
stå, gör du mig en stor tjenst. Låter det ej göra sig, helst utan min
ansökan, eller med min ansökan om förlängning af ledigheten i min
tjenstlösa tjenst, ber jag att du vid tillfälle måtte rådgöra med
min vän _Conradi_, om han i mitt namn eller egentligen för min skull
kunde och ville hopskaffa 12 eller 14, som ville gå i borgen för mig
på en summa af 700 rub. s:r. Deraf skulle 100 rub. s:r afsättas för
betäckande af intresset för omkring 3 år; resten skulle på den vanliga
vägen afsändas till mig och hållas mig tillhanda hos _Fraesnell_ i
_Gaddeh_ i slutet af året 1845, till hvilken tid jag hoppas kunna draga
mig fram med det lilla jag sparat och vet att jag ännu har att få. Att
min vistelse här i Kairo blifvit så förlängd var mig oundgängligen