Reseanteckningar från Orienten åren 1843-1849 II - 20

  båt, satte öfver till andra stranden, stego der upp och begynte vandra
  till katarakten vid berget _Abu Sir_. Hela denna trakt var en förfärlig
  öken, med temmeligen djup sand, som försvårade gången; här och der
  höjde sig bergtoppar, äfven till största delen förvittrade eller
  förvittrande till sand. De bestodo af lös sandsten, som nästan kan
  plockas sönder och liknar Nilens lera, styfnad och stelnad i massa.
  Dess olika lager och skifvor skimrade ofta i de grannaste färger, än
  var rosenrödt, än violett, än gråhvitt den förherrskande färgen. Jag
  tog upp lösa stenar och då jag gned dem mot berget, gingo de sönder
  i fint mjöl, gifvande vacker skrifsand. De små klippöarne, som bilda
  sjelfva forssen eller _shellal_, bestodo af röda sandstens-hällar
  (som jag tror), ehuru de utvändigt sågo alldeles svarta och glänsande
  ut, troligen af vattnet och luften samt kanske leran, som under långa
  sekler oupphörligt spelat omkring dem. På sina ställen hade floden
  afsatt sin rika lera längs stränderna samt emellan de svartglänsande
  klipporna; der vexte tamarisk, dompalmer och buskvexter, som gåfvo
  skären och stränderna ett nätt, trefligt utseende, dock ej jemförligt
  med _shellal_ vid _Assuan_. Vi uppstego på berget _Abu Sir_, som
  lodrätt reser sig öfver den betydligaste forssen. Här hade otaliga
  resande inhuggit sina namn. Berget var högt och dominerade en särdeles
  vidsträckt utsigt, närmast öfver forssen, som låg derunder samt var
  längre och vidsträcktare än den i _Assuan_, men icke så mäktig, ej
  heller så vacker. Dess klippor lyste svartglänsande i solen, men
  bestodo i allmänhet af små, obetydliga stenblock. För öfrigt hvart
  helst man såg syntes den tröstlösa, enformigt gula öknen, afbruten
  på sina ställen blott af hälft förvittrade bergtoppar. I synkretsen
  längst mot söder syntes _Semne_-bergen, hvilka nu lyste liksom blåa
  öfver den oändliga öknen och togo sig särdeles väl ut. Mot norr syntes
  närmare oss _Vadi Halfa_ med sina palmer och små odlingar, det enda
  gröna på hela den långa sträckan, med undantag af att flodens närmaste
  stränder voro betäckta med sträft, grönt gräs och små buskvexter.
  Berget sjelft, som jag stod på, var remnadt och brustet, samt gaf godt
  tillhåll för vilda dufvor, som flögo omkring här i otaliga skaror.
  Jag satt på branten af det brustna berget och såg ned i det under mig
  brusande, framforssande vattnet; det svindlade för mig ej så mycket
  af höjden, som af tanken att det stycke jag satt på äfven kunde
  behaga falla ned och föra mig med sig. En frisk nordvestvind afkylde
  middagssolen och åstadkom en behaglig luft, såsom på en mild sommardag
  hos oss, ehuru vi nu hafva den 6 december, hvilket jag knappt skulle
  kunnat tro om jag ej vetat det. Jag satt länge njutande af luften
  och den egna, på sitt sätt sköna utsigten, under det _Sattler_ satt
  på sin målarestol och aftecknade den vackra nordliga utsigten öfver
  _Vadi Halfa_ och den delen af _shellal_. Emellertid hade vår båt
  seglat upp och väntade oss vid ingången till forssen. När _Sattler_
  kl. omkring half tre blifvit färdig, begynte vi vandra tillbaka. Vår
  vandring hit från landgångsstället, under det stall pashan uppbyggt
  för sina boskapstransporter, hade räckt i 2 timmar på en högst
  besvärlig väg genom djup sand och öfver berg; tillbaka behöfde vi ej
  gå mer än omkring en half timme för att hinna vår båt. Sedan vi sagt
  farväl åt _shellal_, dit jag troligen aldrig mera återkommer och dit
  jag ej heller längtar, satte vi oss i båten och kommo till barken
  omkring kl. 4. Sedan shekhen köpt sig dadlar, för att utdela bland
  vänner vid sin återkomst till Kairo, lade vi åter ut och begåfvo oss
  på återväg. Barken hade emellertid fått annat utseende; stormasten
  var nedtagen, köket flyttadt fram i fören, årorna satta i ordning
  och allt färdigt till rodd. Ärorna voro förfärligt klumpiga, nästan
  oslöjdade stockar, med skaftet lika tjockt som bladet; jag beklagar
  hjertligen de stackare, som måste röra dessa hela dagen igenom. Men
  det förhåller sig härmed, som med allt annat i Egypten; hvad menniskan
  gör sig besvärligt eller ej förstår lätta, det underhjelper här den
  milda naturen. Man behöfver ej annat än låta åran sjunka i vattnet,
  så för strömmen båten nedåt med god fart. Under rodden sjunges nästan
  oupphörligt, dels blott skrik, dels ock egentlig sång; dervid följes
  bruket att en först sjunger en sats, och efter dess slut falla de
  öfriga in i chör, vanligen med några bestämda, oföränderliga ord,
  t.ex. _he 'arafal jalla_, eller om sången är en längre sats eller mera
  melodisk, med en vers bildande en mening. Solot eller recitativet är
  vanligen extemporeradt. Shekhen försäkrar mig att detta manskap i
  allmänhet ej förstår sig på sång, att det ofta är förtjusande att höra
  sådant sjöfolk som kunna sjunga. Sannt är också att bland vårt folk
  finnes ingen som har dräglig röst; de äro dock sjelfva muntra vid sin
  sång, och torde genom den glömma sina tunga åror. Det går med stor
  lätthet nedför floden, ehuru dess ström för ögat ej synes vara särdeles
  stark. På den korta aftonstunden hunno vi ett godt stycke fram och
  togo i land under en liten by. Der hörde vi dugtiga dunsar af pukor,
  hvilka sade oss att här firades bröllop eller omskärning. Vi gingo
  upp till platsen, derifrån ljudet hördes, och funno en mängd qvinnor
  roande sig med dans i en palmlund, bildad af höga palmer och emellan
  dem uppvexande små palmbuskar. Man hade upptändt två ganska betydliga
  eldar af torkadt palmris, hvilket brinner och ger låga ungefär så som
  vårt enris. Blott några få Berberi-karlar voro tillstädes, men de stego
  äfven upp och började dansa med sina qvinnor. Dansen var högst enkel
  och ej särdeles vacker, bestående nästan blott i gång och små rörelser
  på hufvudet och kroppen. Dervid klappades händerna flitigt, hvilket här
  i allmänhet är ett nödvändigt accompagnement till all dans och sång.
  Tjockt damm steg upp från den stoftiga marken, upprördt af de dansande.
  Jag var redan förut trött af dagens långa vandring, lemnade derföre
  snart dansplatsen, gick ner och lade mig.
  
  Dec. 7.
  Förda af strömmen och 8 åror, gingo vi med fart nedför den alldeles
  lugna floden, och hunno på förmiddagen till ett litet bergstempel i
  berget _Addeh_. Det låg i berget invid floden och man steg dit upp på
  trapplika lager, bildade i berget. Templet var litet, bestående blott
  af två rum, ett större och ett litet kabinett; från gammal-Egyptisk
  _speos_ hade det troligen under de första kristna tiderna blifvit
  förvandladt till kristen kyrka, ty öfverallt på väggarne syntes den
  helige Gregorius ridande öfver draken, mer eller mindre välbehållen.
  I taket stodo två helgonbilder emot hvarandra, den ena något större.
  Men på de ställen der den kristna stucken och målningen fallit bort,
  tittade Egyptiska figurer och hieroglyfer fram. Alltsammans var
  temmeligen väl bibehållet, särdeles nätt och vackert. Vi dröjde här
  blott en liten stund, lade åter ut, och hunno middagstiden fram till
  _Abo Zembel Ebsambol_. _Sattler_ gick genast upp och begynte teckna
  af det stora templet. Jag gick först upp i det mindre templet och såg
  mig omkring. I den första stora salen stå i rad med dörren 3 pelare
  på hvar sida, stödande taket och med ett ansigte en face; emellan dem
  och väggen bildas en gång, öppnande sig med en liten dörr, som åter
  leder till ett smalt och långt mellanrum, innanför hvilket det nästan
  qvadratiska lilla kabinettet är. Innerst står en förstörd gudabild,
  som skall föreställa någon underlig fogel eller annan djurfigur. Från
  mellanrummet gå små rum eller hvalf in i klippväggarne. Pelarena och
  väggarne äro fulla med till större delen särdeles vackra, väl arbetade
  figurer, inhuggna i berget och stucken, de flesta föreställande den
  store _Sesostris_, bringande offer åt gudar och gudinnor med örnnäsor.
  Men jag vill ej ens försöka gifva någon beskrifning af detta tempel,
  då sådana kunna fås på alla språk i ymnighet. Det vackraste tycktes
  mig vara de på ömse sidor om dörren stående stora kolosserna, uthuggna
  i det till pylon sluttande berget, som är fullt af stora hieroglyfer.
  Dock kunde jag ej förtjusas af detta eller andra Egyptiska monumenter,
  på samma sätt som af lemningar från den gamla klassiska tiden, eller
  af vår tids konstprodukter; ty de förra äga ej skönhet i den mening
  vi taga ordet. Sednare vandrade jag uppför sanden, som ligger emellan
  båda tempelbergen och blifvit hit inblåst från den höga Libyska öknen.
  Uppstigandet i den djupa sanden var oändligen påkostande, ehuru jag var
  barfotad, så att jag nödgades sätta mig att hvila i liten skugga bakom
  berget; slutligen kom jag dock upp på den högsta topp jag såg här.
  Berget såg alldeles svart, förbrändt, förvittradt ut, liksom det vid
  _Abu Sir_ och andra katarakten, bestod också af samma lösa sandsten,
  så att man mot en annan sten kunde söndermala det till sandmjöl.
  Förfärligt ödslig var utsigten öfver den stora oöfverskådliga Libyska
  öknen, med sina här och der uppstigande bergstoppar; dessa sistnämnda
  villade ögat så att man kunde tro dem vara skogar och planteringar,
  eller kanske var det en af öknens vanliga _serab_. På andra sidan om
  floden var en lika tröstlös öken; emedan dagen också var alldeles
  lugn, så rådde öfverallt en verkligen förfärande absolut tystnad.
  Intet spår af lif, blott här och der i sanden några granna, krusiga
  figurer efter torndyflars och ödlors fötter, längre fram några spår
  troligen af hyenor och räfvar. Det var den mest kompletta, men ock
  mest afskräckande bild eller utsigt jag ännu haft af öknen. Blott
  floden syntes på en lång sträcka af dess lopp, ty jag tyckte mig
  kunna se bort ända till _Vadi Halfa_ med dess palmer;äfven sjelfva
  flodstränderna voro gröna, planterade med palmer eller eljest odlade.
  Så svårt uppstigandet hade varit, så behagligt var nedstigandet i den
  djupa, mjuka sanden, det gick nästan af sig sjelft. Om aftonen gingo vi
  upp, tände eld på det sträfva strågräset, som vexer utanför det mindre
  templet, samt fingo dymedelst en stor låga, som vackert upplyste de
  6 väldiga kolosserna och bergväggen, i hvilken de äro huggna, jemte
  de med hieroglyfer fullritade pelare-skifvorna. Derefter uppstod
  dispyt emellan _Giovanni_ och _Mokammad_ å ena, samt åtskilliga bland
  sjöfolket å andra sidan, angående frågan om någon bland dem skulle
  våga sig ensam in i det stora templet under nattens mörker; en bland
  dem erbjöd sig att gå för 20 piaster, men deraf blef dock intet. I
  sjelfva verket hafva dessa tempel i sig någonting hemlighetsfullt
  och fruktan väckande, liksom våra kyrkor, medan deremot ingen drar i
  betänkande att trygg och orädd sofva sin natt i de Arabiska moskéerna.
  Sjöfolket berättade att dessa stora kolosser, hvilka nu förekomma som
  statyer, fordom varit verkliga menniskor, men för sin ogudaktighet af
  Herren blifvit förvandlade till stenbilder; sin kolossala form hade
  de äfven såsom lefvande, ty man vet att den första tidens menniskor
  varit jättar. Shekhen kunde ej förmås att gå vidare än längs stranden,
  derifrån betraktande kolosserna; icke ens till det lilla templet ville
  han gå, utan föredrog att skrifva på sin slentriankommentar till en i
  40 verser författad Arabisk grammatik. Aftonen var särdeles ljum och
  ljuflig, af den milda sydvind som nu blåste upp.
  
  Dec. 8.
  Så snart vi druckit vårt kaffe skyndade sig _Sattler_ upp till det
  stora templet, för att fullborda sin teckning. Doktorn väntade tills
  jag med shekhen slutat min lektion af _Alfijeh_; sedan gingo vi upp,
  togo litet ved med oss, samlade dessutom torra grässtrån, och gjorde
  upp eld i den andra salen, för att rätt kunna betrakta dess figurer och
  målningar. Vi funno dock snart såväl att elden ej gjorde oss särdeles
  gagn, som att här ej var särdeles mycket att se, emedan väggarne,
  isynnerhet den högra, jemte målningarne voro mycket förstörda. Vi
  åtnöjde oss således med att betrakta målningarne i den första stora
  salen, hvilka äfven äro betydligast och anmärkningsvärdast, samt väl
  kunna ses utan annan belysning än solens och dagsljusets genom den
  lilla dörröppningen. Jag igenkände här de ofta beskrifna taflorna,
  som föreställa _Sesostris_ sittande till råds, beslutande krig och
  begifvande sig ut i fält; stridsplatsen är uppfyld med Egyptiernas
  och fiendernas krigsvapen, han hugger hufvudet af åtskilliga Asiater
  och Negrer, hållande i handen en hårtofs som sammanbinder alla deras
  hufvuden, han trampar hufvudet och foten på en besegrad samt stöter
  en annan med spjut genom bröstet, han beger sig ut på sin stridsvagn,
  följd af sina tre söner. Allt detta var på sitt sätt vackert, ehuru
  monumentet var temmeligen förstördt. Hela helgedomen består först af
  den stora salen, i hvilken man först inträder och mötes af de 4 på
  hvardera sidan stående kolosserna, som, fastän något lem-stympade,
  verkligen äro ädla och vackra figurer; vidare ett mindre rum, som
  närmar sig qvadratfiguren och det vanliga rectangel-lika rummet
  framför helgedomen; slutligen det innersta, åter qvadratlika, lilla
  helgedoms-kabinettet, som längs väggen midtemot dörrarne har en bänk
  eller _mastaba_, der 4 ungefår menniskostora gudabilder sitta med
  fötterna på golfvet, och ha framför sig midtpå golfvet ett litet
  altare af sten. Figurerna och altaret äro dock något stympade och
  förstörda. Från de två mellersta rummen gå andra små, låga rum in i
  berget. Midtöfver dörren står solguden _Phu_, med solen på sitt hufvud
  och djur-ansigte; ofvantill på den i berget huggna kornischen hafva
  fordom stått bilder af sittande apor i mängd, men numera synes endast
  nedra delen. Af de fyra ofantliga kolosserna är blott en hel och hållen
  synlig, uppröjd ur sanden, nemligen den längst till venster stående.
  Den till venster närmast dörren är nedramlad; den till höger närmast
  dörren är temmeligen väl bibehållen och synlig men den längst bort till
  höger stående är begrafven i sanden ända till halsen, så att blott
  hufvudet synes. På denne mätte jag näsan: den var lika lång som min arm
  ifrån innersta armgropen till spetsen af storfingret. På en annan mätte
  jag storfingret, som var fulla 6 qvarter, nageln inberäknad. Deras
  ansigten äro särdeles vackra, verkligen nobla, så äfven kroppsformerna.
  Jemförda med det höga berg, från hvilket de äro uthuggna och i hvilket
  de stå, förekomma de ej så stora och oformliga, men jemförda med dörren
  omkring hvilken de stå, och med templet hvars väktare de måste tänkas
  vara, kan jag ingen proportion finna dememellan. Vid och emellan deras
  fötter stå mindre, ganska vackra qvinnofigurer. Öfverallt på deras
  lemmar var fullskrifvet med Européers namn, bland andra en Italienares,
  som skrifvit sig hafva kommit dit från Lappland. Jag låg utsträckt i
  den mjuka, varma sanden, betraktande kolosserna och hieroglyferna,
  medan _Sattler_ aftecknade templet; han blef middagstiden färdig med
  det stora, och vid _maghrib_ med det lilla templet. Då först afreste
  vi, men den starka nordliga vind, som blåst hela dagen, fortfor ännu,
  så att vi ej hunno långt innan vi funno för godt att taga i land till
  natten.
  
  Dec. 9.
  Stormlik nordlig vind hela dagen. Det var ett eget sätt att färdas
  nedför strömmen: sidan vändes emot strömmen, emedan vinden förde
  fören uppåt, så drefvos vi öfver floden, gjorde vid andra stranden en
  kovändning och gingo åter med betydlig drift nedåt öfver till motsatta
  stranden. Ehuru motvinden var ganska stark,fördes vi dock temmeligen
  väl framåt. Luften var särdeles kall i dag, så att jag frös dugtigt.
  Om aftonen kommo vi nära till _Ibrim_, och emedan vinden något lugnat
  togs till årorna, hvarvid det sjöngs efter vanligheten. Förunderligt är
  att se huru folket upplifvas af sin skrikande sång, det är liksom en
  berserksgång skulle komma öfver dem, medan sången räcker äro roddarena
  ifriga och outtröttliga. De taga häftiga, hälft vilda tag med sina
  klumpiga åror, stiga raka upp och fälla sig ner på de tunga årorna. Men
  efter ansträngningen slakna de med ens och deras vanliga tröghet träder
  i berserksgångens ställe. Detta är bilden af hela Arabismen äfven i
  verldshistorien, kanske ock af hela Orienten; den synes tydligt hos
  nutidens Araber i allt hvad de företaga.
  
  Dec. 10.
  Ifrån ankarplatsen under några gårdar satte vi öfver till andra
  stranden, der grottor och hålor finnas i det väldiga berget. Vi stego
  först med klifvande upp i en bland dessa grottor, men der var ingenting
  att se, utom några otydliga spår efter hieroglyfer i väggarne. De
  öfriga hålorna lågo så högt uppe i berget, att vi måste begagna rep
  för att komma dit; _Ali_ klef först upp och fastgjorde ändan af ett
  tåg uppe i grottan, hvarefter vi klefvo upp längs tåget och kommo in
  i den ena af två vid hvarandra liggande grottor. Den var ungefär 6
  steg lång, 4 bred, och så hög att jag nådde taket med min utsträckta
  hand. I fonden af den suto tre gudagestalter, som voro stympade och
  särdeles illa konserverade. På väggarne syntes figurer och hieroglyfer,
  i livilka färgerna ännu syntes temmeligeu väl; äfven målningen i
  plafonden var väl synlig och bestod af små åttkantiga gula rutor.
  Den närbelägna grottan var ungefär lika stor, med 4 illa tilltygade
  sittande figurer, samt mer eller mindre synliga hieroglyfer på
  väggarne. Vägen hit var svår och besvärlig, men jag kom dock lyckligen
  dit öfver. Flera andra grottor syntes, men vi hade nog af dessa två,
  och då _Sattler_ fann sig ingenting hafva att teckna här, stego vi
  om bord. På detta höga bergs topp syntes ett särdeles vidsträckt,
  förfallet kasteli, som upptager större delen af bergsplatån; i
  murarne synas några vackert huggna stenar, men mest bestå de af lösa
  stenskifvor, tagna nr berget och staplade på hvarandra.
  Roade mig på eftermiddagen med att se på sjömännen _Girgavi_ och
  _Abdallah_. Sjömännen hade dessa dagar roat sig med att spela udda och
  jemnt på dadlar. Redan i går hade _Abdallah_ retats med den trygge,
  trumpne men karaktersfaste _Girgavi_, som tycktes hafva beslutit att ej
  spela; slutligen hade denne retad lofvat spela, men på större summor
  af dadlar, och sålunda i går vunnit särdeles mycket af _Abdallah_,
  men gifvit det tillbaka. Då den sednare i dag åter retades, gjorde
  båda ed på att ej gifva eller taga tillbaka hvad som vanns i spelet.
  _Girgavi_ vann oupphörligt 30 à 40 _toror_ i gången, så att _Abdallahs_
  hela förråd nästan blef slut, och ändteligen vann han 73 _toror_ på
  en gång. _Girgavi_ sjelf och de kringstående sjömännen tyckte det
  vara för hårdt, hvarföre dessa 73 efterskänktes genast; den öfriga
  vinsten kunde för bådas aflagda ed ej gifvas tillbaka, utan _Girgavi_
  föreslog att i dess ställe 20 fadda skulle återgifvas, men de öfriga
  20 fadda falla _Abdallah_ till last såsom lärpenningar i spel. Jag
  hade nöje af att betrakta såväl minerna, som känslorna hos de spelande
  och kringstående, alla ifrande för att spelet skulle gå rätt. Omkring
  _'asr_ hunno vi till _Deir_, der vi skulle proviantera, men fingo
  ingenting. Staden är en bland de största i Nubien, jemförelsevis stor
  och vacker. Nu låg _Mudiren_ från _Esne_ här vid sin återkomst från
  _Vadi Halfa_, med ett följe af 3 à 4 barker. Vi lade dock snart ut och
  kommo en timme före solnedgången fram till _Amada_, utgörande intet
  annat än en stor ökenslätt med ett till hälften i sanden begrafvet
  gammalt tempel. _Sattler_ begynte genast afteckna det, doktorn och
  jag gingo in samt sågo oss omkring. Det bestod som vanligt af tre
  rum, först en större sal med pelare, sedan ett på bredden aflångt
  rum, innerst det allraheligaste, som dock här hade en annan form än
  vanligt, var nemligen större och med betydliga sidorum. Alla väggar
  voro fulla med hieroglyfer, i hvilka färgerna syntes tydligare än
  vanligt. I stora salen funnos isynnerhet mycket scarabéer afbildade.
  I de andra föreställde taflorna isynnerhet huru kungen frambär offer,
  bestående af allehanda frukter, elfenben m.m. åt gudar med örnnäsor,
  samt huru gudarne öfverlemnade åt kungen maktens insignier. I sednare
  tider tyckas Grekiska kristna hafva användt detta gamla hedniska tempel
  till kyrka och på den stora salens tak byggt en kupol af obrändt,
  grått tegel, som ännu står; på de stora rectangelformiga block af
  sandsten, som bildade taket, syntes också några Grekiska namn. Solen
  hade just gått ner, då _Sattler_ blef färdig. Vi hade ännu tid att
  betrakta den underbara utsigten öfver den tröstlösa öknen, dess af
  solens sista strålar rosenfärgade aflägsna gränsberg, och de i mörkt
  violett spelande höga topparne på andra sidan om floden, bakom hvilka
  den sjunkande solen gömde sig. Himlen var lätt betäckt af ulltappar
  liknande moln, hvilkas rand af de sista solstrålarne färgades i
  underliga nyanceringar. Sedan vi kommit om bord lades genast ut, men
  vi hade ej hunnit långt föran vi körde fast i gyttjan; det kostade
  nära 2 timmars arbete innan barken åter kom loss. Under hela denna tid
  voro sjömännen nästan oupphörligt alldeles nakna i det kalla vattnet
  och den kyliga nordanvinden; der rådde ingen ordning i arbetet, utan
  alla skreko om hvarandra. Då de kommit upp ur vattnet, gjorde de eld i
  sin lilla spis, satte sig nakna omkring den att värma sig, och stego
  långsamt öfver lågan.
  
  Dec. 11.
  Hunno bittida fram till _Korusko_, der vi åter gingo upp. Här lågo
  stora packor handelsvaror, en del tillhörande _Ibrahim Basha_, en del
  Frangiska handelsmän; de hade legat här redan 2 1/2 månad, utan att
  man kunnat få lega erforderligt antal kameler för transporten till
  _Kharton_. Grekerna, som förde Frangiska varor, hade derföre beslutit
  sig till att köpa kameler för egna penningar, och voro nu färdiga
  att afgå efter några dagar. Härifrån till _Kharton_ ansågs vara 15
  à 18 dagars väg; deraf räknade man till _Abo Mohammad_ en 8 dagars
  resa genom öknen, på hvilken endast en brunn stod att anträffa fyra
  dagar härifrån. De hade med sig två slafvinnor, en _Habesh_ och en
  _Negrinna_; Negerslafvinnan lekte med en af Grekerna och gaf honom på
  lek rätt dugtiga slag med knytnäfven samt vexlade med honom rätt plumpa
  ord. På stranden talade jag länge med en _Maghrabi Bedavi_, som var en
  bland de ståtligaste och vackraste karlar jag sett; hans inre tycktes
  äfven vara lika nobelt som hans yttre. Vi hade dröjt här ungefär 2
  timmar när vi lade ut, gingo resten af dagen med tidtals temmeligen
  stark motvind, samt kommo en stund före solnedgången fram till _Sebu_.
  Så kallas det vanligen, i stället för (såsom jag tror) _Subu_ d.v.s.
  lejon, emedan en liten allé eller rad af ungefär 9 _sfinxer_ på
  hvardera sidan går till det lilla tempel, som ännu står qvar från
  forn-Egyptiska tider, ehuru såväl de som byggnaden till största delen
  ligga begrafna under sanden. Vi gingo ungefär 5 minuters väg från
  stranden upp till monumentet och betraktade det. Framför _sfinx-_raden
  stod på hvardera sidan ganska stora statyer, ehuru inga kolosser, i en
  ganska hurtig ställning; den ena med högra, den andra med venstra benet
  framsträckt, liksom till gång. Invid dem stodo de första _sfinxerna_,
  men dessa voro också de enda, som syntes öfver sanden. Såväl statyerna,
  som _sfinxerna_ voro något skadade; af 2 eller 3 bland de öfriga
  sfinxerna syntes blott en del af deras förstörda hufvuden. På baksidan
  af statyerna, hvilka hvar för sig bestodo af ett enda stenblock, stodo
  på en slät skifva hieroglyfer inristade. Sfinx-raden ledde till en stor
  dörröppning i en väldig _pylon_, hvilken var ganska väl bibehållen, så
  när som på några nedfallna stycken af cornichen. Derifrån inträdde man
  i en stor, öppen, taklös sal, med en rad pelare på ömse sidor, hvilka
  dock ej gingo i rät linie med dörröppningen, utan stodo längre inåt
  närmare väggarne; de tycktes hafva varit statyer, men nu syntes ej
  annat än kapitälerna, visande förstörda hufvuden, ty för öfrigt voro
  de betäckta med sand. Ingången till det inre af templet var alldeles
  tillstängd af en stor sandhög, så att vi måste afstå från inträdandet;
  jag har anledning tro, att folket sjelfmant vräkt sanden dit, för att
  sedan af resande få betalt för dess uppgräfvande. Män kommo äfven till
  oss och erbjödo sig dertill, men vi afböjde det. Här var öfverhufvud
  föga att se, utan vi blefvo snart färdiga att återvända. När vi kommit
  om bord, satte vi öfver till andra stranden under en stor by, i hopp
  att der få mjölk eller annan provision. Jag träffade der några karlar,
  som suto framför en liten eld af _durra-_halm och värmde sig; bland
  dem var en äldre godhjertad man, som sade sig och folket i allmänhet
  på orten ända ifrån _Korusko_ icke vara _Barabra_, utan äkta Araber,
  icke ens förstå _Barbar_ eller _Rutani_-språket. Samtalet gällde för
  öfrigt bashan, att han fordrade för stor skatt af folket, men att under
  hans regering rådde lugn och säkerhet i landet. Likt så många andra af
  folket här, begärde han af mig snus att sätta i munnen, hvilket bruk
  här tyckes vara lika vanligt som i Sverige.
  
  Dec. 12.
  Foro bittida om morgonen åter till andra stranden, och Sattler begynte
  genast afteckna templet. Jag gick litet omkring och betraktade det,
  men fann lika litet nu som i går något för mig intressant, utan
  föredrog att gå ner till de små kojorna nära stranden. De bebos af
  några få invånare, hvilka på den smala odlingsbara jordsträckan närmast
  floden odla litet _durra_ och hafre. Jag språkade der med några gamla
  trefliga gubbar, som äfven berättade för mig att de voro ursprungligen
  rena Araber, ty deras förfäder af Arab-stammen _Aleigat_ hade bott i
  trakten af _Suez_, derifrån nedkommit och bosatt sig här. De förstodo
  icke Rutani språket, utan deras modersmål var Arabiskan; dock tyckte
  jag mig höra liten Rutanisk nyancering och accent i vissa ord och
  talesätt. De berättade vidare att på flodens östra strand funnos blott
  Beduin-Araber, som nära sig med blott mjölk och kött, hafva stor
  rikedom på kameler och får (hvarje man 100 eller flere af de förra),
  samt äga dessa kameler från verldens början såsom _rizk_ af Herren.
  Här på vestra stranden, ungefär en eller två timmars väg inåt bergen,
  skulle finnas en _Birbe_ d.v.s. ruin af ett gammalt Egyptiskt tempel,
  hvarföre de erbjödo sig att föra oss dit. Deras qvinnor gingo fritt
  omkring obeslöjade; en gammal gumma begärde af mig snus att sätta i
  munnen, men fann det dock för bittert, så att hon åter spottade ut
  det. Små gossar, till en del ganska vackra och utan Berberi-karakter,
  stodo omkring oss; somliga af dem spatserade alldeles oblygt omkring
  splitter nakna, utan att det minsta generas af sin nakenhet. Emellertid
  hade Sattler kl. 9 vid pass blifvit färdig, vi gingo om bord samt
  fördes af strömmen och årorna så, att vi en timme före _maghrib_ kommo
  fram till _Offedina_ eller berget _Muharräkah_. Der gingo vi upp och
  betraktade ruinerna af ett litet gammalt tempel, som dock är ett ibland
  de obetydligaste gamla monumenter här; af det finnes föga qvar, mera
  än 14 stående pelare och några i dem huggna bilder, bland hvilka en
  från kristna tiden: jungfru Maria med en gosse-bild stående framför
  sig. Sattler aftecknade det på den timme vi ännu hade qvar af dagen;
  jag roade mig under tiden med den stora hop Barabra och deras små
  gossar, som till stor mängd samlat sig omkring oss samt bjödo ut glas,
  stenbitar och annat lappri, det de gåfvo ut för antiqviteter. Bland
  andra bjöd en man åt mig för drickspenning en liten omogen _battikha_;
  emedan jag visste huru vederstyggligt bäsk den var, erbjöd jag honom
  5 fadda om han åte den. Det gjorde han också, men med svåra grimaser.
  Gossarne voro i allmänhet vackra i sitt svarta skinn och ganska
  trefliga, vida skilda från de gemena Arab-pojkarne i _Theben_. Medan vi
  voro här, hade nästan hela byns folk samlat sig ner till barken samt
  bjudit ut höns, dufvor och annan provision, men isynnerhet _henna_,
  som tyckes odlas mycket här och kanske gifvit byn namnet _Hennah_, På
  stranden handlades ifrigt och med stort skrik, samt var i allmänhet
  högst lifligt. Bland qvinnorna såg jag åtskilliga ganska vackra,
  isynnerhet en liten 12-årig flicka, som var särdeles skygg. Aftonen var
  oändligen mild och ljuf, varmare än hos oss den vackraste sommarafton.
  Vi lade ut genast efter solens nedgång och öfver vårt folk kom liksom
  en berserksgång, de rodde, sjöngo, skreko och väsnade förfärligt, samt
  glömde icke att i sin sång inblanda tiggeri om _bakhshish_ m.m. Inom
  några timmar hunno vi fram till _Dakkeh_ och lade oss der för natten.
  Ofvanför stranden låg en stor, gränslös öken, som gaf en vidsträckt
  synkrets; på den klara himmelen tindrade stjernorna med ett särdeles
  blinkande och glänsande sken. Jag satt länge i sanden och språkade med