Reseanteckningar från Orienten åren 1843-1849 II - 13

frågade om åtskilligt af hans land och familj, han var särdeles nöjd,
som det tycktes, och kysste mig på handen högst ödmjukt när jag gick,
såsom det vanliga tecknet på den högaktning man visar shekher och
vetenskapsmän eller rättare Korankunnige män. Efter _esha_ gick jag
ner till _Hanafi_ och satt en stund hos honom, medan jag drack en kopp
sockervatten; satte mig sedan i cafét och hörde på min gamla _Bejomi_.

Okt. 9.
Vaknade först vid middagen, något trött och svindlig. Gick ut på bestyr
för att hemta några små behof till aftonen. Gjorde först en liten
vandring i _Azbukijeh_ och uträttade sedan, hvad jag hade att uträtta.
Kom hem vid _'asr_ och hade ej länge väntat, förän de beställda
_fokaha_ kommo samt började _khatmen_. Som de alla, i anseende till
_Ramadan_, äfven voro sysselsatta i andra hus, aflägsnade de sig i
tur, sedan de läst och sjungit hvar sin del. En sådan _khatme_ har
särdeles stor likhet med en musiksoirée hos oss. Liksom på en sådan,
om der finnes två ungefär lika goda spelare, de alltid litet gnabbas
och krusa med hvarandra hvem som skall spela första stämman, så äfven
här bland jemngoda _fokaha_ hvem som skall börja och hvem sluta med
att sjunga _slutkasidan_. Liksom man hos oss hör musici kriticera
andra musici och mästare, samt sällan hör dem tala särdeles godt om
andras föredrag och konst, så blefvo äfven här, dels lefvande, dels
hädangångna _fokaha_ mönstrade af dem som voro hos oss. Liksom de
första qvartetterna alltid gå trögt och tråkigt, så äfven läsningen
här, isynnerhet under _Ramadan_, då _fokaha_ fastat hela dagen. Liksom
musici i allmänhet dricka punsch, så fortäres kaffet här till största
omåttlighet; liksom våra musici efter slutad soirée vanligen hafva
en glupsk appetit, så äfven _fokaha_, hvilka äro kända och beryktade
derför; liksom hos oss handklappningar och bifallsyttringar, så här
vid hvarje rhytms slut ett högt och allmänt utrop af: _allah! allah!_
eller: _tajibja fula_, eller då en shekh slutat sin tur: _akbal
allah_; liksom på våra soiréer pratas och skrattas af auditorium
under sjelfva föredraget, så äfven här och i ännu högre grad. Äfven
_fokaha_ sjelfva, under det de läsa, afbryta ofta sin läsning för att
kasta in en qvickhet i de andras samtal, eller höra på något skämt som
yttras; här liksom i allt i detta land gå lättsinne och allvar invid
hvarandra. De shekher vi hade i afton, nästan de bästa och berömdaste
i Kairo, voro särdeles muntra och ofta verkligen qvicka, ehuru två de
bästa voro blinda. Utom shekh _'Ali_ och jag voro inga andra åhörare
än shekh _Abdallah_ och en annan ung shekh från _Ghamri_, jemte _Valad
Mohammad_, som tjente till uppassare. Jag gjorde allt mitt till för
att shekh _'Ali_ skulle låta kaffet och mandelsherbeten flitigt gå
omkring, hvarmed shekherna tycktes vara särdeles belåtna, äfvensom med
_futuren_ vid _maghrib_ och _suhur_ närmare morgonen. Isynnerhet kunde
de ej nog prisa mandelsherbeten, den de med särdeles begär och snålhet
slukade. Vi åhörare läto naturligtvis icke störa oss i vårt samtal,
ehuru vi som oftast måste utropa _allah, allah_; jag dock föga, emedan
jag ej kan intas eller på något sätt förtjusas af Koranläsningen, såsom
jag verkligen gör det af en _zikr_. Sedan allt var slut och shekherna
gått, kom shekh _'Ali_ in till mig och satt en stund, uttömmande sig i
beröm öfver den härliga natten, liksom värdinnan plägar göra hos sin
man efter en väl slutad ståtlig bal. Jag hade haft ganska tråkigt hela
natten och blifvit trött af det långa sittandet.

Okt. 10.
Gick bittida ut om morgonen, tog en åsna i _Mergush_ och begaf mig upp
till _Sok esselah_, Köpte mig några lcnlor för mina små pistoler och
begaf mig till fots, då jag ej kom öfverens om priset med min _hammar_,
upp till citadellet genom _Bab asab_, der jag såg den Tyska målaren,
som jag härom aftonen träffat hos _Prunner_, sittande för att taga af
_Hassans_ moské. Jag gick in i den gamla väldiga _Kalaon_ moskén, för
att se på den. Man hade nu inrättat den till en verkstad för snickare
samt afdelat den i flera skilda, större och mindre rum, i ett af hvilka
voro 2 Italienska snickare just under sjelfva den stora kupolen. Jag
dröjde dock ej länge här, utan begaf mig ut åt bergen och först till
_Abdalla Maghavris_ grafhvalf, der jag häromdagen kommit öfverens
att träffa den karl som sist öppnade det för mig. Jag träffade nu en
ung man, som jag tillfrågade om den jag sökte. Han gjorde mig som
vanligt frågorna hvad jag ville och sökte, men då jag i förargelsen
ej upplyste honom derom, bad han mig vänta en stund i grafhvalfvet,
der invid porten 2 goda _mastabe_ stå. Jag satt här en stund och njöt
af den härliga svalkan i hvalfvet, då en äldre prydlig man kom in och
helsade på mig. Jag blef flat att ej igenkänna i honom den man jag
sökte, så mycket mer som man hade väckt honom ur hans middagssömn,
hvilket man här aldrig gerna tillåter sig. För att slippa honom väl,
gick jag in till shekh _Walis_ graf, låtsade göra min _zijaret_, samt
tömde sedan åt gubben alla de slantar jag hade i min pung och gick ut.
Jag gick längs berget, förbi vägen som leder upp till krutfabriken,
och förbi den derunder liggande förunderliga stendalen, hvilken är
full af större och mindre stenblock, liksom nedfallna från det ofvanom
liggande berget, vid något utbrott af eld eller någon annan mäktig
förstöring. Toppen af det ofvanom liggande berget ser ock verkligen
ut som en rödaktig askhög, kanske är det en gammal utbrunnen vulkan.
Jag följde berget, hvars fotås och närmaste öfra lager äro öfverdragna
med en sorts hvitgråaktig sten, till utseendet liksom bildad af
flytande och med ens stelnad Nil-sand-blandad lera. Här i foten äro
förunderliga grottor, bildande stora hvalf, uppburna af väldiga pelare,
grannt formade i mångahanda stil, mest som jag tyckte närmande sig den
zirliga Korintiska. Taken i dessa hvalf äro af samma hvitgråaktiga
stenöfverdragning särdeles vackert, liksom krusigt, utskifvade. Inni
dessa grotthvalf var en ljuf behaglig skugga och det nästan förundrade
mig, att menniskor ej inrättat dem åt sig till boningar. I ett af dessa
hvalf lågo tvenne åsnedrifvare med en hel hop åsnor, som föra sand
härifrån till staden. Jag gaf mig i samtal med dem och frågade dem
om vägen upp till berget. De afrådde mig ifrån att stiga dit upp och
skrämde mig med att der funnes _'arab_. Jag vandrade här länge omkring
och gapade med förundran på det konstfullt formade berget, i hvars
klyftor och sprickor kråkor samt andra foglar nästade. Vinden susade
väldigt öfver toppen, små svalor svajade muntert förda af den, och mig
grep längtan att komma dit upp, då jag äfven högst uppe på sjelfva
branten såg en stor, som det tycktes i graniten, dels af naturen, dels
af menniskohand huggen grotta. Jag började ock stiga upp, men fann
snart vägen stängd af tvärt utskjutande, skiflika lager af berget,
samt såg mig nödgad att vända om. Jag började bege mig åt staden till,
ifrån hvilken jag nu kommit temmeligen långt bort. Jag kom först till
begrafningsplatsen, som sträcker sig härifrån ner till _Kaid Bey_. Här
finnas vackra grafvar och minnesvårdar mest öfver _Awlija_, sultaner
och i allmänhet berömda män. Jag träffade här 2 män, som lågo i sanden
i skuggan af en vägg. Desse voro färdiga att öppna för mig grafvarne
och föra mig omkring, men då jag på frågan om de kunde vexla mig ett
stycke af 4 piaster fick svaret nej, och i _Maghawri_ gifvit bort alla
mina slantar, fann jag till min stora förargelse mig nödgad att slå
detta besök ur hågen för i dag. Man förde mig i en shekhs _kobba_,
omkring hvilken var en liten _meda_ och en _mosalla_. Jag tvättade
dammet bort af mig, men vattnet var så salt, att jag ej kunde svälja
det, huru törstig jag än var. Sedan jag gått in i _mosallan_, gjort
min middags och _'asr_ bön, samt sett på den fula, brokiga, i bondsmak
målade _kobban_ och sarkofagen för shekhen, begaf jag mig på återväg.
På en grafdörr försökte jag mina pistoler och steg sedan upp på de
förfärliga sandhögarne, som närmast på alla sidor omgifva Kairo. Här
förundrade jag mig nu, liksom genast då jag första gången steg hit upp
och sedermera alltid, öfver dessa högar, hvarifrån de sjelfva kommit
och bildats, samt ännu mer hvarifrån den oändliga mängd stycken af
sönderslagna krukmakarkärl kommit, som här ligga öfverallt. Jag satte
mig på den högsta toppen, som helt och hållet dominerar Kairo samt
dess omgifning, fröjdade mina ögon med den härliga utsigten och min
kropp med den friska luften och vinden. Efter en stund steg jag ner i
den lösa sanden, som bildade en temmeligen brant sluttning och gjorde
nedstigandet särdeles besvärligt. Kom hem en stund före _maghrib_
och fick besök af ormshekhen _'Ali_, som börjar något besvära eller
ledsna ut mig. Han frukosterade med oss här, rökte och drack kaffe.
Efter _esha_ gick jag ner till _Hanafi_. Medan jag sträckte mig der
på en _serir_, kom en fet väldig Turk med en mager, gammal, grå
skäggig Arabisk shekh _sherif_. De satte sig på en _serir_ nära mig
och jag hade så tillfälle att se, huru usla Araberna här äro i deras
förhållande till och uppförande mot de högmodiga Turkarne. Araben här
är i allmänhet mera bildad än Turken, isynnerhet i de jemförelsevis
mest respekterade ämnena, såsom _Koran_ och _Fikh_ &c., äfven är han
i allmänhet klokare och förståndigare; men med allt detta är han en
ödmjukt krypande tjenare infor Turken. Den gamla grönturbanade shekhen
vågade knappt öppna sin mun, om ej tillfrågad af den dumdryga Turken,
ej stoppa sin pipa, om ej bedd af honom o.s.v. Jag kunde ej hålla mig
från att helst på något sätt visa Turken min missaktning, sträckte
makligt ut mina långa ben på soffan, liksom till sömn, och gnolade
någon visa. Detta pars förhållande till hvarandra påminte mig om mitt
tråkiga och alldeles mot min vilja uppvexta förhållande till min shekh.
Jag orkade dock ej länge se härpå, utan steg upp och gick bort, gjorde
min vanliga vandring genom _Khamsavi_, förbi _Azhar_ och _Hassanein_,
der jag dock till min förundran ej fann någonting annat, än mycket folk
sittande i cafén, ehuru det i natt var den andra af de 3 betviflade
nätterna _Kadr_.

Okt. 11.
Man höll på att tvätta i dag och jag fann mig nödgad sitta hemma ända
till _'asr_, då en af mina hvita koftaner hade torkat. Då gick jag ut
till _Bokty_, tog penningar och köpte mig nu slutligen ett ur, som
jag så länge varit i behof af. Gjorde sedan ännu en vandring till
_Ghorijeh_ och _Muaijad_. Vid vår aftonfrukost, som var högst tarflig,
var shekh _'Ali_ vid särdeles dåligt lynne och jag förmodade att
orsaken dertill, såsom alltid här till folkets ohumör, var den fatala
penningbristen. Jag ledde talet på den _gibbeh_ han skulle lägga sig
till vid festen, och han berättade nu att han köpt kläde och gifvit
det åt skräddaren samt att kostnaderna voro särdeles stora, belöpande
sig till 200 piaster. Jag kunde verkligen ej spendera på honom mera
från min kassa, som jag sjelf behöfver så väl och som ingalunda är
stor, förundrade mig således blott öfver dyrheten. Vid _esha_ gick ner
till _Azbukijeh_, for att låta vinden och friska luften blåsa bort, om
möjligt, den hufvudvärk och svindel, som plågat mig mest hela dagen.
Köpte på vägen en liten ananas för en piaster och förtärde den; så god
den än smakade mig, tycktes min mage ej väl kunna förtära den, ty den
qvalde mig och jag befann mig särdeles illa. Hela aftonen luktade mina
fingrar deraf liksom våra smultron och ännu följande dagen satt lukten
litet qvar, till och med sedan jag tvättat mig. Af alla frukter bli
dock våra vilda smultron för mig de bästa. Satt mest hela aftonen och
natten hos _Hanafi_. Vid vårt morgonmål berättade mig shekh _'Ali_, som
kom från shekh _Shihab_, att _Sejid Ali_, min gamla betjent, kommit
tillbaka från Alexandria, der han uppehållit sig denna mellantid, och
att han troligen skulle komma hit i morgon. Ater en tiggare, som jag
fått på min fattiga nacke. Gud gifve jag väl vore borta härifrån.

Okt. 12.
Gick kort efter middagen ut till _Prunner_ och fick af honom den
utlofvade listan på mitt tillämnade lilla resapotek, jemte en karta
öfver Egypten och Petreahalfön. Han visar sig i allmänhet särdeles
tjenstvillig och bemöter mig med all möjlig förekommande artighet.
Gick derifrån till _Issef_, som säger sig nu vara färdig att resa till
_Damjat_, för att börja och sluta samlingen af Egyptens foglar för
vårt anatomiska kabinett. Träffade här äfven _Wrede_, som jag ej sett
på lång tid. Gjorde sedan en vandring genom _Azbukijeh_-allén och
började bege mig på hemväg genom _Khamsavi_. Vid förbigåendet vek jag
in i _Kutubijeh_ hos shekh _Mustafa_, som visade mig åtskilliga af här
tryckta böcker, bland andra en anatomi med temmeligen dåliga planscher.
Jag frågade honom liksom förvånad om denna vetenskap vore _helal_
eller _haram_, och han svarade mig, efter en liten stunds tystnad, med
särdeles eftertrycklig och vigtpålagd stämma: _haram_. Han vill packa
på mig både skräp och godt för temmeligen höga priser. Jag kunde dock
ej underlåta att taga af honom en sorts Arabisk geografi i manuscript
för vårt bibliotek, ehuru något dyr och äfven med nymodig stil. Efter
_maghrib_, sedan vi smält maten med en kopp thé, gingo vi ner till
vår _Ghamri_ moské, gjorde der först vår _maghrib_ bön, suto sedan i
ett sällskap af 5 à 6 andra shekher, som satte sig bredvid oss, och
väntade tills _esha_ bönen sjöngs ut från minareten. Vi gjorde så vår
_esha_ bön något afsides från den öfriga församlingen, derpå den under
_Ramadan_ oss åliggande _teravih_ bönen, bestående af 20 knäböjningar
med 10 _tekbirah_, samt derefter ännu 3 knäböjningar, _vitr_, hvilken
senare dock i _Shafi_ och _Maliki_ sekten är något olika med den i min
föregifna _Hanafi_ sekt. Det var ej utan att de täta knäböjningarne,
i allmänhet hela bönen och ceremonin, tröttade mig något samt bragte
mig i svettning. Sedan allt var slut, gjordes handslag med hvar och
en af oss 4 med orden: _akbal allah_, såsom vanligt vid fredagsbönen.
Vi språkade ännu en stund med shekherna och begåfvo oss sedan ut. Jag
gjorde först en temmeligen god spatsertur i _Azbukijeh_-allén och gick
sedan till _Hanafi_, der shekh _'Ali_ satt väntande mig. På hemvägen
stannade vi ännu litet i shekh _Sultans 'attar_-bod och pratade med
honom. Vid vårt nattmål och derefter, då vi drucko kaffe, gnolade
shekh _'Ali_ mycket på sina vanliga gnolord: _ma li siva kar' liba
bika hilah-lain roditto ejjo babin akra'o_, troligen för att öppna
samtalet till en anhållan om mynt, som han sannolikt behöfver till den
i öfvermorgon börjande festen. Han tycktes verkligen vara trängd att
tala, men kom dock ej fram med något. Han talade om allehanda bruk vid
festen, huru man är tvungen att gifva pengar åt de herrars betjenter,
hvilka man besöker, huru hvar och en af en familj, från den största
till det minsta dibarn, kommer sjelf eller frambärs af sin mor och
fordrar högtidsgåfvan, _'adijeh (?)_, som alltid består i penningar.
Omkring detta och andra bruk vid festen vände sig hela vårt samtal, ty
jag kände dem alla från _Lane_.

Okt. 13.
Rörelsen var stor på gatorna, af folk som köpte upp sina förnödenheter
till festen, isynnerhet voro bodarne fulla med salt fisk, som i morgon
hvar och en måste äta och som nu spridde en högst obehaglig lukt åt
alla håll. Barn sprungo omkring och ropade: i morgon är fest, ungefär
såsom hos oss barnen säga: i morgon afton är julafton. Barnen äro
dock till det mesta lika öfverallt i verlden, glada och sorgfria --
mannen måste gå så långa mörka gångar mellan religionens, vetandets och
verldsvillornas daglÖsa labyrinter, för att ändå till sluts, om han
skall lyckas komma till ljuset igen, träda ut genom samma dörr han gick
in, samt längs samma första solljusa väg som han vandrade in i mörkret.
Gubben vet nu först värdera och kan rätt se solens klara och värmande
ljus, sedan han fått trefva omkring i det fuktigt kyliga mörkret.
Men ej allenast barnen tyckte jag fröjda sig här på förhand öfver
morgondagens högtid, äfven de äldre tycktes göra det af hjertans grund,
ej såsom hos oss likt kusken åt smällen; de hade redan i dag användt
omvårdnad på sin klädsel och tagit sina bästa slarfvor på sig. Ty desse
ha ännu ej hunnit in i labyrintens mörker, der det just är likgiltigt
huru den vandrande är klädd. Hvad mig beträffar så har jag ej laggt
mig till något nytt plagg af min klädsel. Jag köpte en dolk i dag, och
gubben, som jag köpte den af, sade sig förlora 4 piaster på detta köp;
han gaf den mig blott som _she lillah ja ramadan_, för den instundande
festen och för att i mig få en kund. Med alla dessa försäkringar tror
jag han bedrog mig på 4 piaster. Jag vandrade litet omkring och kom hem
en god stund före _maghrib_, då jag af shekh _'Alis_ nedslagenhet alla
dessa dagar tvangs att ge honom ännu en guinéa, så nära jag ock härvid
tog mig sjelf. Efter _maghrib_ gjorde jag en tur till _Azbukijeh_
och derifrån hem genom _Khamsavi_ och _Nahhasin_. Gatorna voro i
afton jemförelsevis toma, men folket mycket sammanträngdt i cafén och
isynnerhet i barberarstugor samt badhus. Med denna dags _maghrib_ var
nu _ramadan_ slut, i moskéerna hörde man ej i afton _teravih_ bönen,
icke heller Koranläsning i privathusen. Det var nu i allmänhet tystare,
såsom vanligen äfven om thoredagsaftonen och qvällen före någon högtid.
Nära vid vår port fann jag vid hemkomsten shekh _'Ali_ sittande med
sidenhandlaren _Shihab_ utanför vår _muzeijins_ lilla butik. Jag satte
mig bredvid dem och hörde shekh _'Ali_ vara inbegripen, nu som alltid,
i en berättelse från Koran och dess förklaring, anförande derjemte
_hadither_ af deras profet samt andra språk och visdomsreglor. Vi gingo
dock snart hem.

Okt. 14.
Bittida om morgonen vid solens uppgång kom shekh _'Ali_ upp till mig
och väckte mig från min bästa sömn. Men det var i dag högtid och vi
hade i går kommit öfverens om att gå i _Ghamri_ moskén samt der göra
vår festbön. Jag steg upp, började rusta och kläda mig. Härunder hörde
jag de många _tekbirat_, som utropades af hvarje förbigående under
hans gång till moskén, äfvensom 7 _tekbirat_ från minareten. Jag hann
sålunda ej bli färdig till bön i moskén och blef derföre stilla hemma,
tills shekh _'Ali_ kom tillbaka. Nu upprepades mellan oss de redan om
morgonen vexlade festgratulationerna och andra komplimenter. Shekh
_'Ali_ var klädd i ny _koftan_ och ny _gibbe_ eller _faragijeh (gibbe_
med vida ärmar); klädningen var särdeles vacker, som jag tyckte nästan
för god och rik för en man, som äger alldeles ingenting, utan för
närvarande åtminstone jemte hela sin familj lefver nästan helt och
hållet på min bekostnad. Men fåfängan i detta afseende är här ej mindre
än hos oss, jag får taga mig sjelf om näsan med min förebråelse till
shekhen. Vi åto en god _kahkeh_, drucko kaffe i hans _ka'ah_, gingo
sedan ned och satte oss i portgången. Hit kommo snart våra grannar,
först gubben _Abdallah komashi_ och småningom den ena efter den andra
från _Ghamri_ samt det öfriga grannskapet, så att vi voro ett sällskap
af 10 personer inom en ganska liten stund. Med hvar och en kommande
vexlades den vanliga högtidsgratulationen: _kulli sanah vainta tajib_,
med svaret: _vainta tajib in sha allah_, eller med dess variationer och
andra komplimenter. Bland de gratulerande var äfven vårt stadsqvarters
_shekh elhareh_. Han var en särdeles stor pratare, sedan han helsat och
satt sig vid kaffepannan, ur hvilken han delade ut åt de närvarande,
fick ingen komma till tals utom han. Han hade rest mycket omkring i
Syrien, samt talade vidt och bredt om der begrafna profeter _Moses_ och
_Jesus_ m. fl.; vi blefvo dervid som oftast anmodade af någon bland
de närvarande att recitera _el fathe_ för den eller den profeten,
slutligen för dem allesammans. Vid det han fortfor att tala, kom han
äfven till de kristnas förhållande och ställning i Syrien, huru de
t.ex. i _Damask_ ej fingo rida en häst samt på mångahanda andra sätt
voro tillbakasatta och utsatta för folkets förakt, utbrytande ofta i
handgripligheter. Häröfver fröjdades storligen de närvarande och de
talade om huru förut (och för ej så länge sedan) detsamma gällt här i
Kairo, beklagande att dessa gamla goda tider nu äro förbi. Det plågar
mig alltid svårligen att nödgas stillatigande åhöra sådant tal; det är
upprörande att se detta folks köld och dumma stormodighet mot ett dem
så öfverlägset slägte och dettas religion. Jag dröjde ock derefter ej
länge nere; de började jemka sig bort den ena efter den andra, ehuru
allt nya gratulanter i förbigående kommo in, drucko en kopp kaffe och
gjorde sin felicitation. Jag gick upp i mina rum och började fundera
på listan öfver medikamenter för mitt lilla resapotek. Gick sedan ut
en stund efter middagen. Alla som man nu mötte voro klädda i nya eller
åtminstone i sina bästa kläder rentvättade. Roligast var att se barnen:
gossarne vredo på sin nya _tarbosh_, jemkade på sin nya _sa'bot_,
tittade ner på sina nya gula _bulgha_ eller _merkob_ och gingo stolta
fram på gatan. Flickorna, isynnerhet de små, svängde på sina långa vida
ärmar och sina än vidare byxor. Äfven på de äldre, så väl karlar som
qvinnor, märkte man den förnöjdhet och den stolthet som ett nytt plagg
vanligen inger dess bärare, liksom pockade han på att bli dömd efter
ordspråket: som man är klädd så blir man bädd. För öfrigt såg man dem
nu nöjda sitta eller gå och röka sin pipa, till och med mången ridande.
Ät alla håll hörde man _kulli 'am vainta tajib_ och svaret derpå, äfven
jag gjorde samma gratulation i det jag passerade några grannbodar. Dock
var det ej synnerligen mycket folk ute i dag, åtminstone på den väg
jag följde till _Muski_ och _Azbukijeh_. Det är här, liksom hos oss,
vanligt att tillbringa första dagen af festen hemma i sitt hus och
först andra dagen börja vandra. Jag gick ned till _Azbukijeh_-allén,
träffade der den gamla långa Grekpresten, med hvilken jag gjort
bekantskap uti min snusbod, och satte mig med honom i mitt vanliga
Grekcafé i hörnet af allén. Han är hemma från Drusernas berg, tyckes
vara en god man, talar om sitt land och sitt folk samt roar mig med
sina berättelser, ehuru hans Arabiska låter helt annorlunda än det här
talade språket. Medan vi suto kom en hans bekante, en Kopt, och satte
sig bredvid oss. Vi blefvo så en stund sittande att språka vid vårt
kaffe och vår pipa, då Grekpresten steg upp, men jag ännu blef sittande
en stund med Kopten. Till min förargelse var han nyfiken nog att
fråga mig om mitt land och min religion; oaktadt alla undflykter och
krokgångar blef jag till slut tvungen att säga min _tarika_ vara islam.
Jag gick derifrån en stund efter _'asr_ och vek in i apoteket, der
jag såg några res-apotekskistor för en basha, som voro utomordentligt
vackra. Det var alltännu tyst på gatorna, isynnerhet i _Muski_ och
trakten deromkring. Efter _maghrib_ gick jag ut och gjorde min vanliga
aftontur till _Hanafi_. Öfverallt der jag gick fram var tyst och tomt
på folk, aftonen liknade fullkomligt en juldagsafton hos oss. Bodarne
voro till största delen stängda, liksom under hela dagen, och i följd
deraf var det mörkt på gatorna. Caféna voro ej heller alla öppna,
blott några få och äfven de toma på folk. Jag satt ungefär en timma
hos _Hanafi_, men äfven hans _serirer_ voro toma. Jag hade i allmänhet
hela dagen ganska ledsamt, såsom vanligen hemma hos oss en högtidsdag,
så mycket mera som jag på intet sätt kunde deltaga i folkets fröjd. De
under hela _ramadan_ bannlysta _fanalzerna_ voro framhafda i afton och
man var nödgad bära en sådan.

Okt. 15.
Gick bittida ut och sedan jag vandrat en stund åt _Azhar_ till för
att komma till _Bab el mugavirin_, men ej hittade dit, tog jag en
åsna, som förde mig ut genom stadsporten till den derutanför belägna
begrafningsplatsen. Det var stor trängsel på gatorna af folk, som
strömmade ut och in, till och från denna _karafeh_; vägen och
luften var alldeles höljd i damm. De buro stora långa palmqvistar,
blomsterbuketter samt korgar med mat och förfriskningar. Alla klädda
rent och i sina bästa kläder, gjorde de med sina vackra ståtliga
palmqvistar ett högst vackert hvimmel. På sidorna af gatan stod folk,
som bjöd ut till salu dessa qvistar och blommor, samt bildade så
längs väggarne en vacker trädgård. Ute på sjelfva platsen, dit man
kom fram mellan de stora sandhögarne, var lifligheten och rörelsen
stor. Här satt folket vid sina afledne anförvanters grafvar, dels
under, dels utan något tält eller annat skjul, och bredvid dem de
lejda _fokaha_, som läste sin Koran. Det materiella tycktes dock mera
sysselsätta dessa små kretsar än det religiösa, ty de hade alla sina
matkorgar och sin kaffepanna, samt tycktes förnöja sig mera häraf än
vid åhörandet af Koran. Omkring samlade sig äfven andra fattiga, som
i dag vanligen ej förgäfves tiggde sig till några _kahk_ eller annan
provision. I de större ommurade och med gärd försedda grafplatserna
för familjer suto likaledes _fokaha_, men isynnerhet i shekhers och
_awlijaers_ små kobbor, der de bättre shekherna och _'olema_ voro
församlade samt firade de hädangångna med läsning af Koran. Jag råkade,
då jag steg af och började gå häromkring, först på en sådan liten
_kobba_ och var alldeles färdig att stiga in; men då jag der såg en
stor samling af, som det tycktes, förnäma shekher, hvilka suto vid en
präktig kaffepanna, vände jag om. Jag vandrade nu öfver den stora och
folkfulla _karafen_, som i jemförelse med de andra gömmer de flesta
fromma shekhers och _avlijaers_ ben, samt begaf mig till den lilla byn
_Kaid Bey_. Här gjorde jag först min _zijaret_ hos _Kaid Bey_ sjelf,
i hans vackra, välbehållna moské och _kobba_. Jag hade varit här en
gång förut, men då om natten, så att jag ej kunde se all den ståt och
prakt, som här är nedlagd. Golfvet och en stor del af väggarne äro
inlaggda med hvit och svart marmor, så väl i moskén, som i _kobban_,
hvilken sednare är stor och väldig med hög kupol. Här inne såg jag den
mäktige Mamluck sultanens Koran, i stort, nästan oformligt format, men
med vacker stil och rikt utsirad med guld. Härinne visades äfven 2
stenar med spår af profetens båda fötter i hvardera; de voro naturliga
urholkningar i stenen, liknande fotbladet med dess tår, ej verk af
menniskohand, såsom jag tyckte mig märka i _Tanta_. Den ena stenen
tycktes mig dock mera likna 2 händer och jag tror man äfven sade mig
(i en annan moské) att det skulle vara profetens händer, ehuru min
Cicerone här försäkrade att de båda voro spår efter fötter. Den ena
stenen var täckt af en liten messingskobba, i likhet med _Ka'aba_.
Allt var här ståtligt samt vittnade om de fordna Kairo sultanernas
prakt och makt. Härifrån begaf jag mig vidare inåt sjelfva byn, eller
rättare den förfallna lilla staden, och upphanns på vägen af en
välklädd man, ridande en qvick och vacker åsna. Han helsade mig med
_selam_, gaf sig i samtal med mig och vi följdes åt till en sultan
_Ashrafs_ stora präktiga, ännu välbehållna _kobba_. Vi inträdde
äfven här, liksom i _Kaid Bey_, först i en stor _mosalla_, liknande
en liten moské. Den var alldeles tom, utan _member_ eller annat som
vanligen ses i en moské, och tycktes sålunda ej begagnas till bön.
Allt var dock här väl bibehållet, väggarnes och golfvets mosaikarbeten
vackra och fullkomligt synliga. Den härinnanför belägna _kobban_ var
utomordentligt vacker, kanske den vackraste jag sett, genom dess
imposanta höjd och den enkelhet, som öfverhufvud herrskade i den
stora prakten. Allt var rikligen, i konstiga och mångfaldiga former,
belagdt med mosaik af marmor i brokiga färger samt andra ädlare stenar
och perlemor. Isynnerhet var _kibleh_ särdeles konstfullt arbetadt i
mosaik. Framför sjelfva _maksoran_, hvilken här liksom i _Kaid Bey_
och _Berkok_ var af enkel hvit marmor, står en marmorpelare, ungefär
2 hufvnden längre än jag, med liksom en turban och fullskrifven med
Arabiska, innehållande, såsom våra ciceroner sade, den hädangångnes
historia och dödsår. Man sade att denna pelare var af den salige
sultanens längd och vi förundrade oss öfver det hädangångna slägtets
starka och väldiga kroppsbyggnad. Detta är i allmänhet nästan det
vackraste monument från fordna tider, som jag sett här, äfven ett bland
de bäst bibehållna, ty senare händer ha här ej klumpat något till af
sin uselhet. Härifrån begåfvo vi oss till den längst i Öster af denna
rad belägna, ännu välbehållna _kobban_ och moské-byggnaden af sultan