Reseanteckningar från Orienten åren 1843-1849 II - 21

den barnslige _Ismain_, som kommit upp till mig.

Dec. 13.
Gingo upp till det här i _Dakkeh_ befintliga gamla templet, och de
usla, gråa _Barabra-kojörna_ derinvid. Templet ligger blott ett litet
stycke uppåt från stranden, är i allmänhet särdeles vackert, bland de
vackraste jag sett, och väl konserveradt. Den stora, väldiga _pylonen_
står qvar nästan alldeles oskadad, vettande mot norr åt en gränslös,
slät öken. Till sjelfva porten tyckes en gjord väg hafva ledt på en
liten sträcka. Genom _pylonen_ kom man in på en gård, som tycktes hafva
varit belaggd med väldiga stenskifvor; från _pylonens_ ändar syntes
spår efter en mur, som gått derifrån i rät linie och omslutit hela
byggnaden. Framför mig stod väggen af den inre tempelbyggnaden, åter
i form af en _pylon_, med pelare på hvardera sidan om dörröppningen,
slutande sig i lotuskapitäler, särdeles vackra, men något skadade.
Ofvanför dörren syntes, som vanligt, det bevingade klotet, omslingradt
af smidiga, små ormar, fordom måladt, men nu syntes föga af målningen.
Derigenom trädde man in i det första stora tempelrummet, hvars motvägg
åter var i _pylon_-form med det flygande klotet och äspingarne; här
voro väggarne rikt utsirade med allehanda djurhufvade gudabilder,
samt framför dem konungafigurer, erbjudande offer. Detta rum hade
tydligen blifvit användt till kyrka af de första Grekiska kristna,
ty deras klumpiga helgonfigurer syntes ännu öfverallt i taket och
högst uppe på väggarne. Hieroglyferna voro särdeles vackra och fint
utarbetade, sjelfva sandstenen var finkornigare än t.ex. den i
_Abu-Zembel_. Från detta stora rum kom man in i det vanliga aflånga
rummet, hvars båda väggar hade en öppning; den till venster ledde
till en begrafningskammare, inuti hvilken var liksom en graf, numera
fylld samt tillstoppad med stenar och grus. Ofvanför denna graföppning
i väggen funnos inhuggna flere utmärkt väl utarbetade lejonbilder
och gudafigurer. Arbetet var utomordentligt fint gjordt och val
konserveradt, blott betäckt med stoft och smutsigt damm. Öppningen i
den andra väggen ledde till ett litet rum emellan de begge murarne. De
öfriga väggarne hade båda _pylon_-form, rikligt prydda med figurer och
hieroglyfer. Härifrån kom man till det innersta heliga kabinettet, som
här var jemförelsevis ganska stort, lägre än det första rummet, täckt
med tjocka väldiga stenskifvor, bland hvilka jag mätte ens längd och
fick den till 16 1/3 fot, bredden till 4 fot. Det innersta kabinettets
väggar voro fullritade med hieroglyfer och andra figurer, samt hade
varit särdeles grannt och prydligt, men nu var alltsammans öfverdraget
med svart, kanske en följd af rök. Innanför detta fanns åter ett större
rum, som synbarligen blifvit sednare tillbygdt, ty dess sten var af
litet annat slag och utarbetningen af figurerna på de tre nya väggarne
något olika dem på helgedoms-kabinettets utanvägg. Dessa sednare äro
nemligen djupt inskuren relief, då deremot de förra äro ren relief,
utan att vara insänkta i stenen. Alla voro dock fint, vackert arbete
och särdeles väl bibehållna, ehuru de troligen aldrig varit målade.
Nedtill var väggranden rundtomkring prydd med en rad figurer, som
alltid återkommo lika: menniskofigurer framför en figur, föreställande
något träd (som jag tyckte) och under dem små ox-figurer; äfven syntes
ett stort sykomore-träd och derbredvid en hund eller apa; ofvanföre
stodo figurer af män, troligen kungar, offrande åt gudar eller af
dem emottagande konunga-insignier. Här och der på ömse sidor om
dörröppningen i _pylon_-vaggarne syntes i stenen ritade långa stafvar,
omslingrade af en orm, som öfverst reste upp sitt hufvud. För öfrigt
blifva figurerna enformiga, oupphörligen återkomma de samma. Utanfore
syntes spår af åtskilliga murar, som tycktes hafva omslutit hvarandra;
men jag kunde ej förstå deras ändamål eller huru de gått. Här och
der syntes äfven stycken af granitblock, i det yttersta bakrummet
ett ganska stort spräckligt granitstycke. Från mellanrummet ledde
en trappa emellan väggarne upp till taket, dock icke vindeltrappa,
sådan den i _Offedina_ var och här är den enda i sitt slag. Trappan
i _Dakkeh_ var till en del sönderfallen, men man kom dock ganska väl
uppför den till det släta taket, som bestod af väldiga stenskivor,
der det ej var sönderfallet. Jag steg upp på den stora _pylonen_ och
hade der utsigt öfver den gränslösa öknen, en oöfverskådlig sandslätt,
blott sällan afbruten af små berg; äfven på andra sidan om floden
var blott en gränslös öken. Med särdeles nöje betraktade jag detta
tempel; ehuru troligen ett ibland de nyare Egyptiska templen (kanske
från samma tid som templet i _Philae_), fann jag det särdeles vackert
och smakfullt, såväl i anseende till arkitektur som sculptur. Sedan
Sattler i god tid blifvit färdig, begåfvo vi oss å väg och hunno straxt
på eftermiddagen fram till _Kirshe_. Der gingo vi genast upp till det
stora bergstemplet eller _speos_, som är inhugget i sandstensberget.
Framför detsamma syntes fordom hafva stått en försal af pelare,
utgörande konungafigurer i koloss-form; men denna var nu till det mesta
förstörd, de få qvarstående pelarena voro stympade, bland annat låg
ett stort vackert hufvud nedramladt. Genom _pylonen_ i bergväggen kom
man in i den första stora salen; parallelt med långväggarne och i rät
linie med dörren stodo på hvardera sidan 3 kolossala kungafigurer, med
armarne korslaggda öfver bröstet, och emellan hvar och en af dem syntes
på långväggarne 3 figurer, stående i nischer, litet kupformigt huggna
i bergväggen. Dessa nischer äro således 4 i hvardera väggen, hvar och
en med sina 3 figurer. Från den stora salen kommer man, som vanligt, i
ett aflångt rum, och vidare i det allraheligaste; der sitta på ett säte
midtemot dörren 4 bildstoder, med fötterna stödda mot ett annat säte.
Från mellanrummet ingå långsträckta rum i berget. På pelare och väggar
synas figurer till stort tal, men allt är sa svartnadt och smutsadt,
att man föga kan urskilja dem. Vi hade fått med oss en stor hop af
den lilla byns _Barabra_, som tände upp eldar af gammalt dadelrep
och dylikt skräp. Der var dock just ingenting att se, utom de stora
figurerna. Vi fångade ett flädermöss, som jag tog med mig. Jag dröjde
ej länge der, utan föredrog att gå till byn, medan Sattler tecknade.
Dit samlade sig snart mycket folk, som begapade mig, och då jag frågade
dem om orsaken der till samt litet ovettades, sade de sig betrakta mig
såsom en annan slags menniska än de -- nemligen röd, _ahmar_, då de
sjelfva alla vore bruna, _asmor_. Bland deras qvinnor såg jag flera
ganska vackra, som togo sig särdeles väl ut med sin svartbruna färg
samt underliga kostym och granlåt. Vid _maghrib_ hade Sattler blifvit
färdig, vi lade ut och kommo efter 2 timmars färd till _Dandur_, der
vi blefvo öfver natten. Aftonen var ovanligt varm och mild, jag satt
länge uppe, hörande på styrman, som berättade en högst underlig saga;
allt båtfolket var vaket, lyssnande med mycken uppmärksamhet och stort
nöje. Han berättade äfven ganska väl, blott med för stort välbehag och
med täta uppmaningar af _ma-t-vahhadu llah_; alla voro intagna, äfven
_Girgavi_, som förut plägat somna vid _Abdallahs_ sagor, och åhörarne
upprepade ofta _sammak rabbona kheir_ &c. I afton hade min shekh fått
slut på sin _sherh_ öfver den lilla, i 40 verser affattade Arabiska
grammatiken; han var särdeles nöjd med sitt arbete och outtömlig i
loford öfver dess förtjenst, ehuru ytterst hänförande denna till
Herren, samt tackande Herren för de ord och tankar som blifvit honom
ingifna.

Dec. 14.
Gingo genast efter kaffet upp till det några minuter ofvanför floden
liggande gamla templet, hvilket vi redan i går aftons flygtigt
öfverskådat i månskenet. Det första som föll oss i ögonen var en stor
mur, hvilken tycktes hafva omfattat hela byggnaden; den var litet
inåtböjd, med en lindrig, särdeles vacker bugt. Hela muren var utförd
i det skönaste arbete, i allmänhet särdeles vacker. Inga spår till
trappor dit upp kunde skönjas, hvarföre dess syftemål ej torde varit
annat än att omsluta det hela. Derjemte föll genast i ögonen en stor,
ensam stående _pylon_-port, men utan _pylon;_ den stod vänd åt floden
och åt det innanföre stående templet, samt var öfverst prydd med en
corniche och det flygande klotet på ömse sidor. De yttre sidorna
voro ej släthuggna, men väl de inre, som också voro fullritade med
hieroglyfer. Sjelfva tempelbyggnaden var liten, bestående som vanligt
af 3 rum, försalen, mellanrummet, samt det allraheligaste i qvadratform
men utan sidogångar. Detta kabinett tycktes ej hafva blifvit färdigt,
ty på väggarne syntes intet, utom några få hieroglyfer på väggen
midtemot dörren, men äfven dessa täckta af två stora stenblock, som
stodo upplutade mot väggen. Det första rummets väggar hade ritade
figurer af konungar, frambärande offer åt gudar, dels ensamne,
dels flere tillsammans; likaledes hade de yttre väggarne i stenen
huggna taflor, 4 nedan och 4 ofvantill, alla föreställande en konung
frambärande offer åt särskilda triader af gudar, blott en tafla förekom
der han frambär offer åt en ensam gud. Sjelfva golfbandet hade äfven
sina prydnader, hufvudsakligen bestående af lotus-träd; så äfven
takranden i försalen, mest allehanda fogelfigurer. Taket hade i midten,
som vanligt, figurer af glador med utbredda vingar. På södra sidan om
försalen fanns en liten port, utanföre prydd med det flygande klotet
och derofvan en scarabé. En midtemot belägen dörr tycktes vara öppnad
i sednare tider. Dörröppningen i försalen omfattades af två pelare med
lotus-kapitäler och nedanför kapitälerna utgående halfcornicher; på
ömse sidor om dem syntes äfven orm-omslingrade lotus-stänglar. Längst
bakom tempelbyggnaden gick man i rät linie med taket till en liten i
berget huggen grotta, hvilken ej syntes stå i någon omedelbar förening
med de öfriga tempelrummen; der var ock ingenting att se. I allmänhet
var detta tempel ganska vackert, så mycket deraf var färdigt eller i
behåll, men dess stil förekom mig vara lika med den i _Dakkeh_ och
_Philae_, således af nyare datum. Rundtomkring byggnaden och inom muren
rådde för öfrigt en gräslig förstöring, der lågo hopar af stenar m.m.,
liksom äfven utanföre på hela sträckan under bergen. I stenhoparne
syntes afven skärfvor af krukmakare-arbeten. Jag gick ett långt stycke
uppåt bergen; öfverallt var svart, så väl längs den höga bergsplatån
på denna vestra strand, som på den östra stranden. Nedanföre syntes
stället, der man utbrutit stenar till tempelbyggnaden, och berget såg
ej der så förbrändt eller förvittradt ut som här uppe. Det bestod af
sandsten, dels ljusare, dels spelande i rödt och violett; olikheten
syntes äfven i byggnaden, der ena stenen ofta skiftade i annan färg än
den andra, utan att dock göra något fult intryck, hellre tvärtom. Sedan
Sattler någon timme före middagen blifvit färdig med sin teckning,
lade vi ut. Vid stranden var en brygga, gjord af stora stenar och
gående ett stycke ut i floden; shekhen, som hela morgonen spatserat
längs stranden, förklarade att man gjort denna brygga för att bryta
flodens ström utåt samt sålunda nerom stenhopen bilda land af den
gyttja floden afsatte. Gentemot på andra sidan floden var en dylik
brygga, den shekhen ansåg andra strandens bebyggare hafva gjort för att
afvärja strömmen från deras sida. Hans förklaring torde ej vara utan
grund, men bryggorna hade tydligen blifvit gjorda i äldre tider, ej af
Araber eller _Barabra_. Hela dagen blåste sträng nordlig vind, så att
vi ej förän sent på eftermiddagen hunno fram till _Kalabshe_, eljest
blott några timmars väg. Ungefär en timme före solens nedgång gingo vi
upp till det invid floden belägna templet, som är särdeles stort och
ett ibland de vackraste jag här sett. Äfven gjorde jag med Sattler en
spatserfärd till det något aflägsnare bergstemplet, som är litet. Vi
voro alla särdeles intagna af hvad vi nu i största hast öfverskådat och
lofvade oss mycket nöje för morgondagen. Det hade emellertid blifvit
mörkt och vi begåfvo oss ner till barken, der vi drucko vårt aftonthé.
Derefter gick jag åter upp och satte mig vid några _Barabra_ utanför
ett litet hus, bygdt på stenar och murar från forntiden. De voro i
allmänhet trefliga, jag hade roligt att språka med dem. Bland annat
frågade jag dem om deras ursprung och fick svaret: att de ursprungligen
vore rena Araber af stammen _Koreish_, hit inkomne från öster, att de
besegrat urinvånarne, kallade _Noba_, äktat dessas qvinnor, sålunda
blifvit förblandade med dem och antagit urfolkets språk, det nu af
dem talade _Rutani_-språket. Tillfrågade om förstöringen i det stora
templet, sade de det vara förfallet af sin egen tyngd, af solen och
vädret. Sjelfva byn, större och vidsträcktare än vanligt, var till
stor del grundad på kringspridda stenar af det förstörda templet samt
af den stad, som troligen stått här i förgångna tider. En del kojor
stodo rundtomkring tempelmurarne samt på den stora, ståtliga väg, byggd
af väldiga sandstensblock, som ledde ifrån floden upp till templet.
Äfven hade man begagnat delar af dessa gamla murar till att instänga
trädgårdstäppor och grupper af palmträd; emellan murarne och de tallösa
stenar, som ligga här kringspridda öfverallt, ledde små gångar ner
till stranden, Deribland stodo vackra dompalmer, dels enstaka, dels
i grupper, oföränderligen grenade gaffelformigt, först i två grenar,
af hvilka hvardera grenar sig åter i två, men af dessa sednare delar
sig endast den ena i tu, icke den andra o.s.v. Den lilla månen hjelpte
till att göra landskapet tjusande på sitt egna vis, samt belyste de
kringliggande toppiga, svarta bergen.

Dec. 15.
Så snart vi druckit kaffe, skyndade vi oss alla upp för att skåda. Jag
begaf mig med doktorn först till berget i norr, der jag i går i det
villande aftonskenet tyckt mig se torn och _minaret_. Vägen var lång
dit upp öfver det, dels af naturen, dels af menniskohand förstörda
berget. På långa sträckor såg man släta bergväggar, bildade genom de
uthuggningar man gjort för att få nödiga block till tempelbyggnaden.
Äfven syntes små, låga hålor i berget, samt i dem ben och qvarlefvor
af mumier, omlindade med sina slarfvor och under tidens längd
sammanhårdnade till en skör, svart massa. I en sådan grotta funno vi
en ännu särdeles väl bibehållen hufvudskål. Slutligen kommo vi upp
dit vi syftade, men funno oss snöpligen bedragna, ty der anträffades
ej annat än en vanlig jordgrå graf för en Arabisk helgonshekh, jemte
några af dylika jordtegel uppmurade ställningar, hvilka i går aftons
villat våra ögon. Vi gingo genast tillbaka, men på en annan väg
öfver berget, der vi hade utsigt öfver den högtliggande svarta öknen
med sina svarttoppiga berg. Ofvanför templet var en mur uppförd af
löst på hvarandra staplade stenar, hvilkens syfte och ändamål jag
ej kan inse. Vi tittade flitigt omkring oss och hittade en liksom
till tvättskål med rännor huggen sten; funno dessutom hålorna vara
fulla med ben och mumie-trasor. Till det lilla bergstemplet ledde
en i berget huggen gång, hvars båda klippväggar äro fullritade med
vanliga Egyptiska figurer. Här ofvan voro i sednare Grekiska tider
troligen murar uppförda af jordtegel, emedan detta _speos_ sannolikt
blifvit användt till Grekisk kyrka. Sjelfva _speos_ bestod blott af
två mindre rum. I det yttre stå två pelare, liknande Joniska och
på hvardera sidan om den inre dörren tre figurer i sina nischer. I
det inre rummet syntes äfven spår af en bild, som sutit i en nisch
midtemot dörren, men nu var alldeles förstörd. För öfrigt funnos
målade på väggarne de vanliga figurerna, ehuru ej så konstmessigt som
i det stora templet; derföre skyndade vi ner, för att få desto mera
tid qvar åt det stora. Jag gick nedåt emellan de i murarne uppförda
Berberi-kojorna och träffade i en bland dessa en särdeles vacker ung
flicka, som jag länge betraktade. Hon tycktes också ej vara blyg eller
generad deraf, ty hon stod nästan orörlig medan jag i fred betraktade
henne; slutligen gaf jag henne 5 fadda, men hon följde ytterligare
efter mig i byn, kanske för att visa sig. Hon kunde knappt vara mer än
10 à 12 år gammal. Under min vandring förvånades jag öfver den mängd
murar, som här gingo åt alla håll; osäkert om de alla kunnat höra till
templet, eller möjligen till andra byggnader. Der syntes ofta smårum
och kyffen i murarne, bland dem ett snedtstående, uppfördt af stora
stenar, med hieroglyfer målade på alla 3 väggarne. Jag steg derifrån
upp till _pylonen_ öfver den förfallna stora muren, på de liksom till
beqväma trappor nedstupade stenarne, och kunde så öfverblicka hela den
stora byggnaden. Denna pylon, hvilken till det yttre var ganska väl
bibehållen (med undantag af den högsta punkten öfver sjelfva porten),
utgjorde byggnadens högsta del och från den utgingo höga murar, som
omslöto hela templet; dess väggar voro blott släthuggna, antingen med
afsigt eller icke färdigblefna. Här tycktes hafva stått 4 rader pelare,
hvarje rad bestående af 3, ehuru intet spår syntes af de pelare, som
bort förena förgårdens utdörr med den inre till templets sal. Af de
öfriga pelarena qvarstodo åtskilliga, fastän skadade. Ingången till
templets försal var åter en _pylon_, men genombruten, d.v.s. delad af 2
pelare på hvardera sidan om dörren; mellanrummen voro till hälften af
deras höjd uppfyllda och skifvorna utsirade med bilder och hieroglyfer.
Dessa pelare voro utmärkt vackra, med ganska sirliga lotus-kapitäler.
De på ömse sidor om dörren stående pelarena hade uthuggna cornicher,
på båda sidorna omgifna af stafvar omslingrade med ormar. Den öfriga
delen af byggnaden utgjorde nästan ett helt för sig, blott omslutet
af den stora muren; ty den är ej så bred, ej heller så hög, som den
yttre _pylonen_. Denna inre byggnad, det egentliga templet, består, som
vanligt, af försalen, hvilken är störst och högst, mellanrummet, med
sidogångar och små mörka rum inuti muren, samt den innersta helgedomen,
som är minst och lägst. Dertill kom ännu ett rum, liksom sednare
tillkommet och större an de två föregående; ett sådant anträffar man
äfven i några andra tempel af nyare stil, ty detta synes mig vara ifrån
Ptoloméernas tid. Försalens väggar voro öfvertäckta med hieroglyfer
och taflor, uteslutande föreställande en konung frambärande offer åt
en trias af gudar, eller åt två, eller åt en ensam gud. Dessa gudar
voro här särdeles varierade, med allehanda djurs, isynnerhet foglars,
hufvuden försedda; t.ex. med ett _ibis_-, örn- eller bockhufvud på en
menniskokropp och dels blå- dels grönmålade i ansigtet. Gudarne med
menniskohufvud tycktes mig alla hafva ett mildt, men särdeles barnsligt
utseende, ungefär sådant som små skolgossars. Bland bilder som jag
förut ej sett, var en föreställande huru offraren afslår hufvudet
af en menniska, efter allt utseende offrad åt de framföre sittande
gudarne; den offrade hade händerna bakbundna tillsammans med fötterna,
och offrarens hand höll i hans hårtofs. Såväl offret som offraren var
målad röd, den färg som alltid gifves åt Egyptierna sjelfva; hvilket
tyckes bevisa att det icke föreställde någon krigsfånge. Vidare en
högst vidrig Priapus, åt hvilken konungen offrade en lotusblomma.
Väggarne voro till en del öfverstrukna med Nil-lera, ett verk af
Grekiska kristna, hvilka begagnat rummet till kyrka och efter hvilka
ännu synas några fula helgonabilder i dörröppningen. Rummet innanför
försalen var mindre bredt och lemnade sålunda plats för små kyffen samt
en vacker, välbehållen trappa emellan försalsmuren och dess egen vägg.
Det var öfverfullt med taflor. Randen längs golfvet, så mycket ännu
kunde synas af den, hade sirater af öfverallt samma gudinne-figur, med
en skål fylld af lotusblommor framför sig. Takranden hade likaledes
öfverallt samma målning, nemligen foglar med andra prydnader liknande
flaskor, särdeles fint och sirligt utarbetade. Emellan golf- och
takranden befunno sig de egentliga taflorna, föreställande huru
konungen frambär offer åt särskilda grupper af 2 eller 3 gudar, eller
ock af dem begjutes med välsignadt vatten, det eviga lifvets tecken,
rinnande ur flaskor öfver hans hufvud. Sådana taflor funnos alltid
två öfver hvarandra, inritade i väggen; färgerna voro temmeligen väl
bevarade samt gåfvo rummet ett högst brokigt, finurligt utseende.
Äfven här voro figurerna på flere ställen öfvertäckta med lersmörja
från Grekernas tid; denna smörja torde vi egentligen ha att tacka
för det färgerna bibehållit sig så väl derunder. Det innersta rummet
var, som jag tyckte, jemförelsevis grannast och med största omsorg
måladt, men med samma taflor och i samma smak. Kanske dock för en
noggrannare betraktelse skulle visa sig något olika djurhufvade gudar,
men jag fann föga skilnad. Målningen, i hast öfversedd, hade litet
tycke af vårt tapetmåleri, blott brokigare och finurligare. Det sista
rummet, en tillsats, om ock möjligen gjord på ungefär samma tid som
det öfriga templet, synes icke hafva blifvit färdigt, emedan färgen
fattades på de flesta taflor och figurer. Taket öfver hela byggnaden,
som bestått af kanske 20 fot långa och 2 fot tjocka sandstensblock,
var öfverallt nedramladt, jemte de stora, vackra pelarena i förgården;
blott här och der hölls ännu en taksten ihop, fastän sprucken.
Öfverallt kunde man stiga upp och gå omkring på murarne, huru haskligt
det än såg ut för de skröpliga, fallande stenarnes skull. Af sådant
nedfall härrörde den förfärliga förstöringen i alla rum, man vandrade
öfver stora stenar, som lågo vräkta öfver hvarandra i rysligaste
villervalla. En nätt trappa ledde från mellanrummet upp till ett litet
kapell, utomordentligt nätt och vackert, ehuru med blott rått huggna,
skrofliga väggar. Lika nätt var trappan i _pylonen_, der vi nedstego
med lamplykta, betraktande de många halfljusa rummen. Derifrån kommo
vi ut genom en liten dörr till förgården, der vi likväl med största
svårighet kunde klifva fram, emedan dörren var nästan tillstängd med
stora nedstörtade stenar. I allmänhet förekom mig den gamla Egyptiska
byggnadskonsten ganska enkel och konstlös, såvida de icke kände
hvalfbyggnaden. Det stora i den består i de stora stenmassorna; tiden
har genom förstörelsen utvisat att de tilltrodde sina stenblock för
mycket. Hufvudsaken i deras arkitektoniska konst och skönhetsbegrepp
tyckes hafva varit _pylonen_ och pelarena; hvarje _pylon_ med sin
mot-_pylon_ skulle utgöra liksom en byggnad för sig, blott genom den
gemensamma omslutningsmuren bildande ett helt med det öfriga, genom
sina egna murar åter ett ensamt för sig bestående helt. JemfÖr man
denna konst med medeltidens inbundna, men säkra, fasta, på hvalf
grundade arkitektonik, så måste den Egyptiska förlora betydligt.
Det hade dragit länge ut innan vi blifvit färdiga med vårt beskådande,
hvarföre såväl jag som doktorn blifvit både mätta på ruiner och
särdeles hungriga efter mat, hvilket sistnämnda ofta händt mig vid
konstnjutningar, isynnerhet vid betraktandet af taflorna i Louvre i
Paris. Vi hade ock oupphörligen vandrat omkring beskådande i ungefär 5
timmar, hvarföre vi nu vid middagen skyndade oss om bord. Under vägen
såg jag huru den om natten hit anlända _mudiren_ från _Esne_ tvang
byfolket att köpa pashans från _Kordofan_ hemtade boskap. Man sade mig
att kreaturen alla voro sjukliga, nu dessutom medtagna af den 30 dagar
långa färden, och säkert ej skulle lefva många dagar. Det oaktadt satte
_mudiren_ pris på dem efter godtycke och byfolket måste köpa dem till
detta pris, eller ock taga emot dugtigt _korbag_; de klagade väl högt
öfver denna skriande orättvisa, men kunde ingenting göra. Den dumme
Turken jemte sitt följe hade äfven bevärdigat tempelruinerna med en
hastig öfverblick, men ej funnit dem värda mer än en fjerdedels timmes
tid. Sedan han slutat sitt prejeri, gick han om bord med sitt följe
jemte shekhens i _Kalabshe_ son, den han tagit såsom fånge för fadren,
hvilken af fruktan flytt till bergen undan den Turkiska _mudiren_.
Hans följe upptog tillsammans 6 barker. Vi lade ut ungefär samtidigt,
men för den starka motvinden gingo vi blott långsamt framåt och hunno
vid _'asr_ till _Tefa_. Der gingo vi upp och betraktade de små ruiner
af 2 särskilda tempel, bland hvilka det ena ej hade qvar mer än 3
väggar, det andra användes till boningsrum för folk eller boskap, men
har ännu i behåll 4 pelare. Ofvanpå dess tak är byggd en liten mur af
lera, hvilken sades vara gjord då engång en annan bys folk bekrigade
denna by. Jag träffade åter mina gamla vänner från uppresan, med hvilka
jag språkat och beställt djur; _Ibrahim_ hade också lyckats skjuta en
_dab'_ eller schakal samt hemtade nu fram dess hud och ben, men då
han laggt de sistnämnda att torka i solen hade hufvudet förkommit.
Efter mycket sökande återfanns hufvudet, men jag fann benen så brutna
att intet skelett af dem torde kunnat göras, hvarföre jag lemnade det
öfriga och tog blott huden med mig. Medan man sprang omkring och sökte
schakal-hufvudet, satt jag med några gamla trefliga gubbar, hvilkas
prat roade mig mycket, ehuru jag hade svårt att förstå deras brutna
Arabiska. Deras qvinnor stodo äfven omkring oss med sina småbarn,
grensle uppburna på den om mödrarnes lif bundna _sa'boten_. De flesta
bland dem voro ganska vackra, med det egna Nubiska tycket. Deras hår,
besmordt med olja och talg samt uppfästadt i många klumpiga flätor,
har ännu samma form som de gamla Egypternas och ser på långt håll ej
illa ut, men ger på nära håll en högst vidrig lukt ifrån sig. Smörjan
flyter långt ner på deras nakna axlar och ger dem ett flottglänsande
utseende; den lilla duk de kasta öfver hufvudet är alldeles genomdränkt
af samma smörja. Folket här tyckte jag i allmänhet vara det bästa på
hela vägen. Vi lade ut en stund före _maghrib_, men emedan den häftiga
nordliga vinden fortfor, gick det långsamt fram och vi togo snart land
för natten.

Dec. 16.
Kommo bittida om morgonen fram till _Borkab_, der vi på stranden möttes
af byns folk, som kommit ner for att förtjena på oss. Det syntes att
vi hunnit närmare Egypten, ty man hemtade sjelfmant till oss sina
små handelsartiklar t.ex. _henna_, smör, höns, hvilka vi högre upp
hade svårt att få köpa, ehuru vi sjelfva sökte dem i byarne. Vi gingo
genast upp till de små tempelruiner, som här finnas. Ett litet, nästan
qvadratformigt tempel, ungefär 22 fot på hvarje sida, stod högt på
berget; men af en vägg syntes numera intet, och de öfriga tre bestodo
nästan blott af 2 pelare på hvarje sida. Dessa pelare voro särdeles väl
bibehållna, utförda i ett utomordentligt fint arbete, deras kapitäler
konstrikt och smakfullt utarbetade i lotusblommor, vindrufvor samt
andra slags blad. Jag har ännu knappt sett här vackrare pelare. Jag
gick öfver bergen, der öfverallt syntes vidlyftiga stenbrott och
uthuggningar; sjelfva bergväggen var derigenom alldeles slätad och
jemnad till vägg, stundom bildande liksom stora salar, hvilka dock
voro fulla af splittrade stenstycken. I en sådan vägg syntes en nätt
utarbetad Egyptisk portal, med det flygande klotet ofvantill; den gick
blott 3 à 4 fot djupt i berget och innehöll ingenting, men på ömse
sidor om portalen hade sednare Greker i den mjuka, vackra sandstenen
inhuggit hvar sin helgonabild, dåligt arbetade och numera äfven till
större delen sönderhuggna, samt nedantills likaledes hvar sin mindre
helgonbild. Grekiska inscriptioner i rödt furnns många i klippväggen.
Platsen der portalen var inhuggen, utgjorde liksom en dal, formad af
stenbrott. Vidare gick jag till en annan del af samma by på något
afstånd åt söder, der en stor _pylon_-port syntes från långt håll i en
vidsträckt mur, fullbyggd på alla sidor, men omslutande intet annat
än usla, gråa Nubiska kojor af ler. För öfrigt syntes intet spår af
byggnader inom muren; i fall man haft för afsigt fordomdags att der
bygga ett tempel, synes man ej hafva hunnit längre än till yttre muren.
Sjelfva tempelruinerna, det så kallade _Birbe_, heta _Kordas_, men den
Nubiska byn heter _Borkab_. Jag återgick till barken, sedan jag en
stund språkat med en soldat, hvilken vaktade den boskap _mudiren_, som
nu hitkommit, skulle pracka på äfven denna bys invånare. Han klagade
å sin sida öfver att byfolket visade honom afvoghet och motvilja, så
snart _mudiren_ lemnat byn. Vi lade ut och krånglade oss emot den
starka blåsten på några timmar till byn _Debut_, der åter tempelruiner
synas. Vi sågo först 3 enstaka stående portar, utan _pyloner_ och
utan utlöpande murar. Midtemot dem stod sjelfva tempelbyggnaden, med