Reseanteckningar från Orienten åren 1843-1849 II - 19

hvaremellan han med den mest theatraliska ton recitativt sjöng _hia
merkeb_ eller _hia gaieh_, eller om hans fantasi ej ingaf honom något
annat upprepade han _ja Sejid ja Sejid_. Tänker man sig härtill folkets
verkligen poetiska kostym, eller i brist på kostym deras svarta, men
icke Neger-glänsande, kroppar, så har man en scen fullkomligen värdig
theatern och bättre än den kan återgifvas. Äfven den vackra scenen:
flodens forss med de kringliggande, till större delen i stora block
nedramlade granitbergen, gjorde sitt till. Den lilla shekhen med sitt
glesa _Berberi_-skngg, var dock ej den enda theatraliska figuren, ty
nästan hos dem alla lyste något naturligen theatraliskt mer eller
mindre fram i deras rörelser och tal. Folket var i allmänhet trögt,
behöfde trugas och manas till sitt arbete, tycktes ej heller ha
särdeles styrka, ty de flesta män hade smala, klena ben och armar. När
vi slutligen hunnit igenom den sista, farligaste passagen, kom vår
gamle gråskäggige shekh fram med sitt: _alhamdo lillah bisselameh._
Nu kommo vi in i ett lugnt sund, hvars stränder stodo i den härligaste
vår-grönska, jemte palmer, _lotus_ och sykomorer. Något så gästvänligt
inbjudande har jag ej sett annorstädes än i Ålands skärgård hos oss,
det blef mig alldeles hemlikt till sinnes. Sykomorernås hvita bark
påminte starkt om våra björkar, men palmen sade mig att jag var
fjerran borta från mitt egna land. Dock var jag glad att jag kommit
så långt, och fann att hvad jag mest älskat i naturen hemma äfven
fanns här, samt af mina reskamrater också uppskattades såsom skönt.
Det var en oändligt ljuf afton, sådan man möjligen kan ha den under
Egyptens härliga himmel, mild som den ljummaste juli-afton hos oss.
Oföränderligt skall denna afton bli i mitt minne, såsom en bland de
ljufvaste jag haft sedan jag lemnat mitt hem; om jag blott haft ett
Finskt hjerta att dela fröjden med mig! Folket, som var från åtskilliga
öar i denna lilla skärgård, lemnade oss nu till större delen; emedan
de inga båtar hade, band hvar och en sin lätta klädnad på hufvudet och
simmade öfver strömmen till sitt hem. Slutligen kommo vi fram till en
liten by eller så kallad _morada_, der vi lade oss för natten. Vi hade
ock fullkomligen behof deraf; jag åtminstone hade blifvit nästan yr af
forssens brus och den sinnesspänning, i hvilken jag varit under hela
färden. Dertill kom att vi på hela dagen ingenting hade ätit; ty vi
hade nödsakats packa alla våra matkistor in i ruffen, och emedan de
voro inlästa knnde vi i trängseln ej komma till dem. Så väl maten som
hvilan smakade derföre särdeles väl, sedan vi först sluppit den alltid
tråkiga liqviden med folket och deras tiggeri om drickspenningar.
Sedan satte jag mig i ett litet café, dit snart också vårt skeppsfolk
kom. Med dem satt jag länge, men gjorde sedan för mig sjelf en liten
promenad längs stranden under palmerna, mellan hvilka den bländande
fullmånen sken. Forssens sorl hördes starkt och aftonen var så poetisk,
som en afton kan vara eller drömmas af en älskare. Medan jag satt på
stranden, särdeles intagen af allt det magiska i scenen, ankommo dit 4
unga män från _Assuan_, livilka ämnade sig till _Halfa_ för att samla
_ricinus khanoa_, som vexer här i ymnighet och säljes i Kairo. Det var
mycket sent när jag kom om bord, der alla, äfven min shekh, redan sofvo.

Nov. 26.
Emedan om morgonen var lugnt gingo vi alla ut genast efter kaffet och
begåfvo oss till den lilla ön _Philae_. Jag gick först med shekhen och
betraktade de stora ofantliga stenblock af granit, som ligga på fasta
landet gentemot ön. Flera bland dem äro fullskrifna med hieroglyfer och
utstyrda med figurer, hvilka äfven här hafva förlorat sina ansigten
genom barbariska händer. Medan vi förvånade oss öfver de förfärliga
massorna, kommo de båda Tyskarne till och jag förenade mig med dem,
men shekhen lemnade sig efter, troligen för att ej blottställa sig
genom spatserande med Franger. Vi gingo längs den bugtiga stranden
gentemot ön och funno slutligen en båt för att fara öfver sundet. Denna
båt var högst vanskaplig, hög, rankig, sammansatt af stock-ändar. Man
ser af allt att folket här ej är sjöfolk. Våra Finska bönders små
ökstockar uppe i landet äro vida vackrare och beqvämare, än de vanliga
färjfartygen här. Vi satte oss i alla tre, roddes af 2 små gossar,
och styrdes af en ännu mindre. Till styrman tager man i allmänhet
den minsta, skralaste gossen; på den båt, med hvilken vi satte öfver
till _Elefantine_, hade vi till styrman ett litet naket barn, som man
sade vara 3 år gammalt och satt under toften tills det framropades.
Vi kommo dock väl öfver till _Philae_, som är en särdeles liten, men
vacker holme, ungefär hälften af Rådmansholmen vid Helsingfors. Här
vexte i ymnighet _tamarind_ emellan palmerna på de gröna stränderna,
och spridde den ljufvaste väldoft jag någonsin inandats. Längre upp
på ön kommo vi fram till det gamla templet, som skall vara det bäst
bibehållna monument från den gamla tiden. Vi stannade först i det lilla
templet åt stranden till, som står alldeles ensamt och utgör liksom
en förstuga till den stora helgedomen. Liksom det stora var detta af
sandsten, hvilken man troligeu släpat hit från långt håll, emedan alla
bergen deromkring äro af granit. Det tycktes såsom om templet icke
hunnit bli färdigt, ty blott ena väggen, och den äfven blott till
hälften, var prydd med figurer och hieroglyfer. Pelarenas kapitäler, i
former af palm, dompalm och lotus, voro till en del utomordentligt väl
bibehållna, utarbetade i det finaste, subtilaste arbete. Några voro
sönderhuggna af ilskna händer. Vi suto länge här, dels inne i det lilla
lätta templet, dels utanföre på det stenpålverk, som var uppfördt på
stranden och nu stod högt öfver vattnet. Derefter inträdde vi i det
egentliga stora templet. Det erkännes allmänt vara det bäst bibehållna
bland alla från fordom, och så tyckte äfven vi. I en afdelning af
detsamma syntes ännu pelare-kapitälernas färger, grönt, blått m.m.
Palmbladen voro grönt och sirligt målade, så äfven lotus; jag tyckte
att det måtte hafva tagit sig väl ut, ehuru jag eljest ej vill försvara
färger i sculptur och arkitektur. Men satsen torde egentligen gälla
blott Grekiska konstverk, i hvilka materialet var den vackra hvita
marmorn, hvilkens skönhet blott kunde vanställas af färger; annat
är förhållandet med Egyptens sandsten. Äfven fresco-målningarne i
taket syntes ännu till en del, äfvenså de på väggarne, samt de målade
hieroglyferna. När allt detta stod nytt i sina blänkande färger, måste
det hafva gifvit en högst underlig anblick, sett brokigt ut med en
viss anstrykning af rolighet och humor, som väl icke motsvarat våra
begrepp om storartad skönhet. De stora salarne i medelpunkten af den
vidsträckta tempelbyggnaden voro välbehållna, och dit upp ledde en
trappa, så väl bibehållen och gångbar som om den blifvit färdig i går,
blott man hade undanröjt det fina stoftet som betäckte trappstegen.
Från plafonden af denna _pylon_ såg man öfver hela templet och kunde
härifrån få det bästa begrepp om konstruktionen af en sådan byggnad.
Rundtomkring på fasta landet såg man öfverallt ofantliga, imposanta
stenblock och väldiga hällar, af naturens hand ryckta från moderberget
och staplade på hvarandra. Bland dem här och der ruiner från gamla
och från Arabernas tider, t.ex. en halfförfallen moské, som man sade
profetens _muezzin Delal_ hafva byggt. Tempelbyggnaden, på hvars
högsta topp jag nu stod, var uppförd längs stranden af den lilla ön,
och emedan denne sakta bugtade sig, hade äfven sjelfva byggnaden
formen af ett långsamt sig krökande cirkelsegment. Detta gjorde taket
snedt och gaf ett litet stötande intryck, när man såg det inifrån
med dess målningar. Sjelfva hufvudrummet skall i de första kristna
århundradena blifvit användt till kristen kyrka; på några af pelarena
syntes äfven klumpigt inskurna kors på utskrapade Egyptiska figurer
och hieroglyfer. Troligen har man denna omständighet att tacka för
templets goda konservering. De inre, heligaste rummen voro alldeles
mörka och intet tecken till fönster synligt, så att de i gamla tider
troligen varit upplysta med lampor och ljus. Sidobyggnaderna, som äro
särdeles vidlyftiga, bestå af öppna pelargångar; men dessa voro till
en del ej färdigblefna, till en del öfver- och kringbyggda med nyare,
dock redan alldeles förstörda lerhus, liknande de vanliga Arabkojorna.
Dessa nya och fula, lergråa ruiner voro synbarligen qvarlefvor efter
en liten stad. Dock tror jag knappt att Araber bott här, ty de hade
intet intresse vid att här bosätta sig, emedan ön är så liten att den
som knappast gifvit tillräcklig näring åt några hushåll, och i motsatt
fall skulle samma intresse ännu hålla åtminstone någon åbo qvar. Men nu
finnes här ingen. Troligare synes mig att kristna munkar eller prester
lemnat dessa ruiner efter sig, från den tid då det gamla hedna templet
inreddes till kristen kyrka. Af otidig religions-ifver föraktade
dessa den del af det hedniska templet, som ej behöfdes, medan deremot
Greker och Romare buro största aktning för detsamma. Dessa fula ruiner
hindrade mig att rätt se de under dem begrafna ståtliga pelargångarne;
under en bättre regering skulle de utan tvifvel blifvit bortskaffade,
kanske också hela templet återstäldt i sin ursprungliga form. Det
förefaller mig underligt att se de ståtliga byggnadernas tunga massor,
jemte till dem passande storartade pelare, och dervid tänka på de
brokiga, småaktiga målningarne, hvilka måste hafva gifvit templets inre
ett finurligt utseende. Af det lilla jag ännu kan dömma derom, vill
det synas som skulle de gamla Egyptierna hafva varit just sådana: ägt
en viss storsinthet i all sin finurliga litenhet; och denna karakter
skiner ännu litet fram hos de moderna Arabiska Egyptierna. Jag fick
ännu ej rätt begrepp om byggnadens helhet, men det måste sparas tills
jag kommer tillbaka.
Någon timme före middagen kom vår bark hit i land, vi gingo här
om bord och lade ut. Vi seglade hela dagen för särdeles god och
frisk vind, som dock var litet ostadig och kom än med svaga, än med
starkare pustar. Vid _maghrib_ hunno vi fram till _Tefa_, der stora
fornlemningar ännu synas. Vi gingo upp till den nära stranden belägna
byn, som till stor del är uppbyggd på de gamla ruinerna; men fingo ej
reda på något särdeles, så klart och bländande än månens sken var.
Jag satte mig vid ett litet sällskap _Barabra_., som satt utanför ett
hus med sina qvinnor, samt gaf mig i samtal med dem. De berättade att
ruinerna efter de gamla _Kuffar_ voro särdeles vidsträckta här, att
desse otrogna invånare blifvit fördrifna af en från floden på sin häst
uppstigen shekh, kallad _Shekh Elbahr_, som låg här begrafven i en
_kobba_ och var byns helgon; vidare att den sandsten, af hvilken dessa
tempelbyggnader blifvit uppförda, ej finnes på långt håll härifrån,
utan blifvit stöpt i trädform. Man hade nemligen en form af träd, öste
i den sand, gjöt deröfver ett slags vatten, hvars namn min sagesman
glömt, och detta hade den verkan att sanden genast formades till sten.
Han anförde såsom bevis för sin uppgift, att om man högg sönder en
sådan sten, var allt inuti den ren kornig sand. Min berättare var en
högst treflig pratmakare, ehuru hans Arabiska var mycket bruten. Då
han sade sig vara jägare, gaf jag honom krut och beställde af honom en
krokodil jemte andra djur tills vi skulle komma tillbaka.

Nov. 27.
Längre fram på dagen blåste upp vind och vi fingo god fart. Stränderna
bestodo ännu länge af granit, men på eftermiddagen vidtogo sandbergen.
För ofrigt hade floden här en annan karakter än i nedra Egypten, var
till större delen smalare, de odlingsbara sträckorna mellan floden
och bergen ganska små; ofta sköto bergen ut i sjelfva vattnet. Här
lågo öar i floden, dels blotta stenar och klippor, dels fruktbart
land. I allmänhet hade floden och dess stränder ett högst gästvänligt,
vackert utseende, påminnande än med sin inskärgårds karakter om
Turholmen och Degerön, än med sina höga nakna berg om en hafsskärgård.
På stränderna stodo de vanliga träden: palmer, dompalmer, lotus och
sykomorer. Vattnet liknade mera vikar och sund än en egentlig flod.
Vi gingo hela dagen för god, frisk vind och hunno vid _esha_ till en
by nedanom _Dekkeh_, jag tror _Girshe_. Der stannade vi för natten,
gingo upp i land och spatserade under stora planteringar af palmer,
hvilka stodo i öknens gula sand, nästan utan tecken till mylla. Under
dem låg byn, sträckande sig särdeles långt längs stranden. Husen stodo
öppna utan dörr, och ingen menniska syntes till; jag gick längre
fram i det bländande månskenet, och fann stora hopar af qvinnor,
sittande tillsammans i samspråk, men inga män. Jag gick tillbaka öfver
ökentrakten till byns andra ända, fann der 6 à 8 karlar sittande
tillsamman, helsade på dem och begynte spraka. De berättade att byn
hade föga odlingsbar jord, att hvarje _sakijeh_ måste betala 300
piaster i skatt, samt klagade mycket öfver sin fattigdom och landets
orättvisa regering. De sade att Arabiska Beduiner bo och vandra på
östra stranden af floden samt stundom komma ner att köpa säd. De vore
godt, gästvänligt folk, röfvade aldrig resande; om någon genom en
kamels händelsevis inträffade död var nödsakad lemna sitt bagage på
bergen, så behöfde han ej frukta att vid sin återkomst efter månadtal
finna det borttaget. Så säkert vore det att färdas bland dessa Araber,
så fruktad var pashans makt och välde, att de hellre sprungo bort och
lemnade de mellan bergen qvarlemnade effekterna i fred, än att taga
dessa och utsätta sig för pashans hämd och tuktan. Så vore förhållandet
äfven här i Nubien; man kunde tryggt lemna hvad som helst, till och
med en säck Thalrar, på stranden, resa bort, komma efter månader
tillbaka, och finna sin säck orörd. Bland dem som här suto var en
gammal gubbe med alldeles krithvitt skägg och högst ärevördig; då jag
frågade honom om hans ålder, kunde han ej uppgifva den närmare än
emellan 60 och 90 år. Det är i allmänhet mycket vanligt bland unga
och gamla här, att de ej veta sin ålder. Folket var godt, välvilligt
och språksamt. Då jag frågade om de hade dadlar här, hemtade man fram
sådana på en trädtallrik och trakterade mig med dem jemte en liten
kruka vatten. Man har ej här så många komplimenter och fromma utrop,
som i Egypten, särdeles i Kairo, och som jag alltid ansett för lika
många bevis på deras skrymteri. Det är sannt att folkets språk här är
icke Arabiskan och deras eget förstår jag ej; men så mycket jag kunde
förstå voro sådana icke i bruk. Redan deras större ärlighet och heder
föranleder mig att dömma så. Dem jag såg i afton talade dock Arabiskan
jemförelsevis väl. Jag satt länge hos dem och trifdes oändligen väl. En
följde mig ner för att visa mig vägen, men liksom för att visa sig ej
vilja tigga, önskade han mig god natt ett godt stycke från barken.

Nov. 28.
God vind, som dock på eftermiddagen lugnade så att _liban_ måste balas.
Derunder gjorde vi en spatsertur på land, som var steril öken, med
undantag af yttersta flodstranden. För öfrigt på hela dagen ingenting
att märka, annat än bergen af sandsten, hvilka här hade ett ännu
förstördare utseende än i Egypten, ofta liksom öfverdragna med svart
aska. Till natten satte vi i land under ett _durra_-fält, der ingen by
var nära. Himmelen lyste före månens uppgång med sina granna blänkande
stjernor, hade i allmänhet här under kräftans vändkrets ett olika
utseende mot vår himmel. Våra nordiska stjernor hittade jag ej, ehuru
jag i afton mycket sökte efter att få sigte på dem; men väl syntes
Sjustjernan, Aldebaran och Orions bälte i det mest bländande, tindrande
sken.

Nov. 29.
Dålig vind hela dagen; kommo efter _maghrib_ fram till en liten by
_Maliki_, två timmars väg nedanom _Korusko_. Medan vi här drucko vårt
aftonthé kom till oss en Turk, som var anställd i pashans tjenst för
de härigenom gående beständiga transporterna af boskap för pashans
räkning. Han förundrade sig öfver att vår _shekh sherif_ följde med
Franger, och kunde ej hålla sig ifrån att förebrående fråga: också
du sherif? Han gaf sig dock tillfreds när det upplystes att shekhen
följde med mig, _effendin_. Hufvudanledningen till hans besök, såsom
vi förutsågo, var tiggeri, som ock snart visade sig, ty han begärde än
snus, än medicin, än krut och hagel m.m.; han blef sittande vid vårt
bord, ehuru vi allsicke inbjödo honom och slutligen blott för skam
skull gåfvo honom en kopp thé. Jag gick upp på land att spatsera.

Nov. 30.
Lugnt hela förmiddagen, men på eftermiddagen kom en dugtig vindpust,
som gjorde oss alla litet skrämda, ty den sqvalpade svårt om vår
bark, isynnerhet vid vändandet af de klumpiga seglen och deras stora
råstänger. Denna pust kom från nordvest, förde oss med god fart förbi
_Korusko_ och räckte ända till aftonen; men då floden här gör en
krökning rätt i nordvest, hade vi ej allenast ingen nytta af vinden,
utan den försvårade äfven betydligt _liban_-dragningen, som äfven
eljest var svår på de trädbevuxna stränderna. Sykomorer, _sont_,
lotus och palmer vexte invid vattenbrynet och deras yfviga grenar
hängde långt ut öfver vattnet. Jag mådde hela dagen illa, ansatt af
en febricula och till böld öfvergående svulst i venstra käken. Hade
en högst orolig natt med föga sömn, ytterligare försvårad af shekhens
förargliga vana att vaka och bränna ljus hela natten. Vi lade i land
för natten vid en slät, af vattnet nyligen lemnad sandstrand, der 3
andra fartyg lågo, hvilka för pashans räkning förde halm och hvete upp
till Nubien.

Dec. 1.
Lugnt så att _liban_ måste dragas. Hunno fram till _Derr_, en by på
östra stranden. Gingo upp och besågo en _Speos_, eller ett i berget
inhugget tempel. Det var temmeligen stort, ännu ganska välbehållet,
fullskrifvet med hieroglyfer och figurer; men för öfrigt ej särdeles
vackert, hvarken till inre construction eller yttre läge. Byn var
ovanligt stor och ganska vacker, d.v.s. här funnos öfverallt stora
palmplanteringar och flere öppna platser, på hvilkas midt stodo stora,
särdeles skuggrika sykomorer. Men nästan ingenting annat stod der
att köpas än dadlar. De få dåliga kycklingar och den mjölk vi fingo,
voro ovanligt dyra; men dadlarne voro billiga. Jag gick upp med
_Hamad_, en af skeppsfolket, och hade dervid tillfälle att se huru man
grälade och krånglade äfven för några dadlar. I samma gård höll man
på att göra bröd af _tirmis_, en sorts ärter; man mol ärterna på en
liten handqvarn, mjölet lades i en urgröpt sten och knådades i litet
tillslaget vatten med en annan sten. Jag var illamående i rheumatisk
feber med stark hufvudvärk, derjemte besvärad af en böld, som stiger
upp i skäggroten på venstra käken.

Dec. 2.
Hunno fram till _Ibrim_, en stor, särdeles långsträckt by, berömd för
sina dadlar, hvilka af den få namnet _'labrimi_. Vi försedde oss här
med allehanda matvaror, som dock kostade mycken möda att få ihop.
Landet bestod här af många öar i floden. De hade en särdeles yppig
vegetation, tycktes äfven vara väl odlade. Längs stränderna ser man i
rader på långa sträckor _savaki_, ehuru man försäkrade mig att skatten
på hvar och en af dem är 300 piaster. Folket klagade öfver fattigdom
och nöd, men behöfde det sannerligen icke, ty den är blott alltför
synlig. Men med allt detta välsigna de pashan och önska honom långt
lif, menande att om han blott sjelf såge deras små ägor skulle han
ingalunda lägga på dem så stor skatt. De äro i allmänhet enkla och
rena, ej förvridna af religionsläror och språk. Jag mådde i dag bättre,
sjukdomen tyckes hafva gjort sin kurs till slut. Shekhen hade haft en
dröm, som han uttydde till sin förmån; han hade nemligen sett shekhen
för _Maliki_-sekten vara afliden och föras till sin graf, men han sjelf
blef inbjuden att läsa bönen öfver den afledne. I min anspråkslösa
shekhs hufvud spöka drömmar om kommande ära och hedersplatser; på
drömmar tror han fullt och fast.

Dec. 3.
Lugnt hela dagen. Vi hunno om aftonen fram till _Feneik_. Gingo upp och
suto hos en bland byns invånare, af hvilken vårt sjöfolk ämnade handla
dadlar. Han, liksom allt välmående folk här, hade en stor _mastaba_
framför sitt hus och i dess midt en urholkning att göra eld uti. Vi
lade ved och ris i den, gjorde oss en stor eld, suto deromkring och
språkade. Våra sjögossar lyftade upp sina skjortor och sprungo nakna
öfver elden, roande sig länge dermed. Handeln kom ej till stånd, ty
styrmannen förde ordet och kom ej öfverens med säljaren om priset.
Styrman är mig en olidlig man, nöjd med ingenting i verlden, utom med
sig sjelf och hvad han gör. Om aftonen, då vi ämnade gå till sängs,
fingo vi en häftig vindpust från nordost, samt kommo på väg efter litet
gräl och krångel med skepparen. Den räckte dock knappt öfver en half
timme och förde oss föga framåt till ett ställe, der vi blefvo liggande.

Dec. 4.
Om morgonen sågo vi framfor oss det stora bergstemplet _Abu Zembel_,
och redan på långt håll förekommo oss de ofantliga kolosserna
storartade. Det drog dock temmeligen länge ut förän vi kommo fram, ty
det måste gå med _liban_. Vi gingo först in i det mindre templet, det
nordliga, som ligger invid sjelfva stranden, så att floden vid sitt
flöde måste gå alldeles nära det. Ofverhufvud var det väl konserveradt,
äfvensom de på ömse sidor om porten i berget inhuggna figurerna. Sedan
vi hastigt öfversett det inre af templet samt dess till största delen
särdeles vackert utarbetade figurer och hieroglyfer, gingo vi på den
fina flygsanden, som i ofantlig massa ligger emellan båda bergen, upp
till det berg i hvilket det andra templet är inhugget. Med förvåning
och häpnad stannade jag framfor de ofantliga kolossbilderna, som stå
två på hvardera sidan om dörren. De på högra sidan äro dock till
största delen begrafna under sanden, den ena ända upp till hufvudet.
Den på venstra sidan närmast dörren är hel och hållen förstörd, den
andra deremot ännu fullkomligen väl bibehållen. Dess höjd torde vara
ungefår lika med Uschakoffs trevånings stenhus i Helsingfors; med
all dess ofantliga, kolossala storlek äro dock alla ansigtsdrag ädla
och fullkomligen vackra, äfvenså dess öfriga kroppsformer, sedda på
tillbörligt afstånd. Dörröppningen var till större delen tillspärrad af
nedramlad flygsand, dock nog rymlig för oss att slippa in. Skepparen
berättade i går, att folket plägade med flit vräka sanden ner, för
att sedan bli lejda af resande till sandens undanrödjande mot god
betalning. Sådant var fallet ej nu åtminstone. Inom templet i den
gång, som leder till det innersta, stodo 4 kolossala mans-figurer,
med utomordentligt ädla och vackra drag, dock med något tycke af
Judeansigten. Ehuru ej så kolossala, som figurerna utanföre, äro
dessa bilder dock ofantliga; for öfrigt ganska väl konserverade och
utarbetade med den noggrannaste, vackraste sculptur. Härifrån inträder
man i sjelfva den stora tempelsalen med dess pelargångar; innanför
den är det lilla allraheligaste kabinettet, der på en _mastaba_ suto
4 bilder i den vanliga Europeiska ställningen, ej i den orientaliska.
De voro af ungefar vanlig kroppsstorlek, men jemförelsevis ej så väl
bibehållna som de andra. På ömse sidor om såväl detta kabinett, som den
stora salen, gingo mycket små sidorum; ett vid salen var långsträckt
och stort, men tycktes ej hafva hunnit bli färdigt. För öfrigt voro
väggarne öfverallt fullritade med hieroglyfer och figurer. Medan vi
gingo der omkring, ville doktorn förklara hieroglyferna och bilderna
med sina af kusinen inlärda glosor, och då ingen annan ville höra på
honom, försmådde han ej att utösa sin glosslärdom på sin tjenare,
hvilken bar ljuset åt honom och alltid var färdig med sitt: _si
signore_. Äfven för sjöfolket, som kom upp för att skåda, demonstrerade
han ett och annat, men de tycktes just ej ha tålamod att höra honom.
Deremot drefvo de gyckel med bilderna; så t.ex. när _Ismain_ såg de
stora figurerna, slog han sina händer ihop och helsade på en af dem
med orden: _fi imam illa, eish haleh, vahashtinna_. Konstmakaren
_Ali_ ställde sig framför en bild, och föregifvande att den ovettats
på honom, kastade han med stor ifver en sko mot dess hufvud samt
öfverhopade den med öknamn o.s.v. _Sattler_ hade emellertid satt sig
att teckna af templet och blef just färdig dermed, när vinden blåste
upp. Vi lade ut och hunno till berget _Adde_ på östra stranden. Det
består af ensamt stående bergsgrupper i underliga former. På det berg
vi först sågo funnos ruiner af en gammal lerstad; på andra sidan af det
stodo på en lägre bergselätt ett stort antal små Arabiska _kubbor_,
icke hvitlimmade, och öfverst en hvitlimmad byggnad utan kupol af en
_Vali_. Vår _Berberi_ sjöman sade att alla de små kubborna härrörde af
profetens _ashab_, som kommit hit under profetens tid (!), förstört den
på berget liggande staden och blifvit här begrafne; äfven sade han om
två nära hvarandra stående stora berg, att de fordom hängt tillsammans,
men vid sagde tid blifvit splittrade. Dessa liksom söndersplittrade
berg räckte ungefär 1/4 timme, blefvo småningom glesare och glesare,
öfvergingo slutligen till en slät öken, på hvilken intet slut syntes
mot öster, blott här och der ännu några bergplättar såsom fortsättning
af _Adde_.
Vid _maghrib_ satt jag och hörde på huru den rolige _Ismain_ berättade
för den barnslige _Abdonnebi_ huru han förslösat sin månadspenning före
månadens slut; det var en liten sagoberättelse om vår resa, huru han i
hvarje stad ätit allehanda läckra saker, _fatir, tokmet elkadi, agur_,
samt druckit kaffe m.m. Det hela liknade barnjoller, men utfördes med
allehanda roliga miner och rörelser, som gjorde det ganska intressant;
berättelsen räckte väl en timme, men jag tröttnade ej att hora på den,
utan måste ofta brista ut i fullt skratt och hade hjertligen roligt.
_Abdonnebi_ å sin sida ställde sig oförståndlig och glömsk, samt gjorde
med sin naturliga enkelhet och godlynthet sin sak icke sämre än hans
berättare. Senare hörde jag ännu på en saga som _Abdallah_ berättade,
egentligen för _Girgavi_. Liksom berättaren låg äfven åhöraren färdig
till sömns, och så liflig än den förre var, kunde han dock ej hålla
den andre från att slumra. _Abdallah_ blef deröfver mycket stött och
grälade, men tröstade sig då han såg att jag och några andra hörde på
honom med uppmärksamhet. Nu, såsom alltid förr, fann jäg att Arabens
egentliga och jemförelsevis största talang är sagan, och vanligen
finner jag mera behag i en olärd, enkel Arabs berättelse, än i en
inofvad _muhaddits_. Såväl berättaren som hans auditorium lefva helt
och hållet i sagan, med personerna som deri figurera. När man obemärkt
kan sitta i en sådan sagokrets, ser man rätt Arabens treflighct och
älskvärdhet; men hos en af Koranlärdom förvriden shekh ser man föga
Arabiskt lynne. Vi hunno om aftonen fram till _Serra_.

Dec. 5.
Gingo hela dagen för en jemn kultje, som utan krångel eller äfventyr
förde oss vid _maghrib_ fram till _Vadi Halfa_, målet för vår resa.
Här lågo före oss två Fransmän, den ena läkare, nu skickad upp till
sin post hos pashan i _Kordofan_, den andre en målare, som följde
med honom. Jag spatserade länge under de väldiga, särdeles talrika
palmer, som stodo på den långa men smala sträckan land emellan floden
och öknen, der äfven byns ringa odlingsbara jord finnes. Jag träffade
_Giovanni_, som äfven spatserade omkring här; han begynte himla sig
öfver doktorns och _Sattlers_ smutsiga snålhet, huru de glosade på
hvarje munsbit som han satte i munnen, samt tittade i grytorna om något
blifvit öfver. Han var högeligen förbittrad, isynnerhet på _Sattler_,
och törhända icke utan orsak; äfven for shekhen hade han beklagat
sig, med anledning hvaraf shekhen och jag kommo i samtal om aftonen.
Shekhen prisade _Giovanni_ högeligen, hvilket denne också i sjelfva
verket förtjenar, samt slöt med att hans hjerta älskade mannen, blott,
ack hvilken skada! -- att han ej är muslim, ville shekhen säga, men
afbröt sig och tillade blott: den som är god han är god. _Sattler_ hade
på förmiddagen sysselsatt sig med att taga porträtter af sjöfolket;
de voro i allmänhet väl lyckade, men porträtter hafva i allmänhet det
felet, att man ser personerna i deras helgdagsmin, soin oftast är den
faddaste, ej i den man är mest van att se dem hafva.

Dec. 6.
Så snart vi druckit vårt kaffe, togo vi en liten bredvid oss liggande