Reseanteckningar från Orienten åren 1843-1849 II - 25

bord satte vi öfver till andra stranden, och foro på åsnor upp till
_Dendera_ templet, beläget ungefär en halftimmas väg från stranden. Det
står på en stor grushög, bildad af den förfallna stad, som fordomdags
troligen stått omkring den ståtliga tempelbyggnaden; denna grushög, med
templet i dess midt, höjer sig vid öknens rand, der det odlade landet
slutar som befruktas af flodens öfversvämning. Största delen af vägen
från stranden bestod likväl nu af hvad man kallar _ard hirth_, d.v.s.
odlingsbar, men oodlad jord, beväxt med sträft starrgräs, kalladt
_halfeh_ här och der funnos fläckar af mjukare gräs, som tjenar till
bete för får, medan _half_-gräset betas blott af hornboskap. Slätten
var för öfrigt, isynnerhet närmare stranden, rikt beväxt med vackra,
ståtliga _dompalmer_. Från gräset och den unga hafrebrodden uppsteg
nu den finaste vårdoft. Templet är väl bibehållet, i allmänhet fint
sculpteradt, med vackert arbetade Egyptiska figurer från de senaste
Grekiska tiderna under Kleopatra. Det består först af en stor pelarsal
med 24 mäktiga _Isis_-pelare, som hafva upptill på alla fyra sidor
ett _Isis_-hufvud; vidare en liten sal med 6 pelare, 3 på hvardera
sidan; den öfriga byggnaden innehåller 3 rum, bland hvilka de två
sista nästan utgöra ett tempel för sig. I norr på något afstånd från
hufvudtemplet står ett annat temmeligen stort tempel, nu likväl till
större delen alldeles öfvergrusadt. Åt vester nära intill det stora
templet, men nästan utanför dess område, står åter ett litet kapell.
På taket af den egentliga tempelbyggnaden finnas, liksom i _Philae_,
många kapeller, 6 ungefär till antalet. Af målningen synes öfverhufvud
föga, men sculpturen är särdeles vacker, kanske derföre att den härrör
från en sednare Grekisk tid. I den stora pelarsalens takprydnader
tyckte jag mig finna flere bland zodiakens stjernbilder; men den
egentliga djurkretsen, som fordom fanns här i ett idokabinett, har
blifvit bortröfvad och ses nu i Paris. Yi skulle hafva behöft lång tid
för att beskåda allt, men såväl doktorn som jag ba redan fått nog af
Egyptiska monumenter, och dröjde derföre blott en timme här, hvarefter
vi särdeles hungriga återvände till barken, intogo vår middag och lade
ut. Mot aftonen tilltog vinden i styrka, men vi gingo dock hela natten,
just på de ställen der man berättar att den beryktade röfvar-anföraren
_Ragil_ skall grassera med ett band af 60 man, alla väl beväpnade med
knifvar, pistoler och bössor. Båtfolket talade under natten mycket om
honom och hans bedrifter, hvilka ofta hade någon likhet med våra ädla
roman-röfvare, t.ex. att han röfvade af den rike och gaf åt den fattige
m.m. Dessa historier ingåfvo stor skräck åt vår milda räddhågade shekh
samt fortogo hans sömn under en god del af natten.

Jan. 4.
Stark och kall motvind, hvårföre det led föga framåt. I slikt vader är
vanligt att man ej begagnar årorna, utan vänder sidan mot strömmen och
låter denna drifva båten emot vinden, loverande från ena stranden till
den andra. Så gingo vi till större delen i dag, medan folket skälfde af
köld samt var tyst och tråkigt.

Jan. 5.
Hunno på förmiddagen fram till _Girge_, der jag med shekhen och
_Mohammad_ gick upp för att proviantera. Torget eller handelsplatsen
är ganska vidsträckt, staden ännu ganska betydlig, ehuru ringa
i jemförelse med hvad den förut skall hafva varit, innan floden
undergräfde stränderna och kom husen att ramla. De flesta, nästan
alla, galanteri-handlande voro Turkar; Araberna handla blott med
lifsförnödenheter, linne- och ylletyger af Egyptens egen fabrikation.
Staden tycktes för öfrigt vara byggd i samma krokar och vinklar som
öfriga småstäder, och af samma fula, gråa lera. Vi satte åter ut vid
middagen, ehuru den vexande starka nordan vinden, som hemtade mig en
helsning från våra kalla snö- och isfält, ej lofvade oss någon god
färd; hunno ock ej längre än till berget _Haridi_, der vi lade oss för
natten.

Jan. 6.
Fortfarande stark nordlig blåst; först mot aftonen, då det litet
lugnade vid solnedgången, passerade vi _Akhmin_. Manskapet låg
hopkrumpet af köld under däcket.

Jan. 7.
Hunno om morgonen nära slutet af det väldiga berget _Gebel el Haridi_,
midtemot _Tahta_. Här syntes 4 stora hålor huggna i berget; emedan
vinden ej lofvade oss någon god färd, beslöto vi att gå i land och
stiga upp till bergsrummen. De voro betydliga i berget huggna rum,
troligen endast tillfälligtvis bildade vid stenbrott och i taket stödda
af vid huggningen lemnade pelare. Uppstigandet dit var oändligen
påkostande för det branta bergets höjd, och jag var alldeles andtruten
samt hade stark hjertklappning när jag kom upp. Men utsigten lönade
besväret. Det odlade, nu i vackraste vårbrodd stående landet var
här en vidsträckt, nästan oöfverskådlig slätt, med små fläckar af
palmlunder kring någon by. Midtuti den gröna mattan slingrade sig
Nilen, bildande flere öar. Det odlade landet var afskuret af den skarpt
markerade ökneranden och hela synkretsen ytterst begränsad af de
väldiga kalkbergen. Nedanför mina fötter syntes, i det berg på hvars
topp jag stod, en underlig, djupt nedgående bergsdäld, på hvars botten
funnos 2 _kubbor_, den ena tillhörande shekh _Alharidi abu Hassan_,
den andra hans son _Hassan ibn Alharidi_. Jag steg ned i den underliga
dälden, som gaf en tydlig bild af _Sindbads_ diamant-dal, betraktande
med undran de många naturliga grottbildningarne. I de två _kubborna_
voro simpla halmmattor utbredda. Araben, som trugat sig på den sednare
uppkomna doktorn, berättade att ofta en stor orm visade sig i shekhens
_kobba_, att folk samlades hit vid hans _molid_ och äfven eljest;
verkligen syntes också öfverallt svartbrända ställen i bergväggen,
efter de grytor besökare haft på elden. Längre in i dalen syntes en
liten grotta med en halmmatta uti, som var helgad åt _Ghafir el Darb_.
Genom den djupa dalen gingo vi på en ganska gångbar väg, som emellan
de höga klippväggarne ledde till byn på andra sidan vid bergsfoten.
Dalen tycktes till stor del vara bildad af bergsfloder, kanske äfven
ursprungligen af någon vulkanisk eruption; tiden och luften torde
också hafva gjort sitt till att forma hålor och underliga skapnader.
Nedanför berget sträcker sig ett stort fält, omkring en qvart timmas
väg i bredd, ned till floden och detta stod nu grönt af brodden; här
och der syntes stora palmlunder, bland hvilka en, som sträckte sig
längs floden, isynnerhet var utomordentligt vacker. Vinden hade i dag
något laggt sig och mot natten fingo vi fullkomligt lugn; åt manskapet
lofvades kött till morgonen och nu genast kaffe, om det ville arbeta
dugtigt, så att vi hunno fram till _Siut_. Detta löfte verkade godt och
vid midnattstiden hunno vi fram; ty på kött och ett godt mål sätter
folket här mycket värde.

Jan. 8.
Gick med shekhen och _Mohammad_ upp till staden, hvarunder jag fröjdade
mig åt den vackra vägen emellan de fina _sofsof_-träden, som likna våra
Siberiska ärtträn. Hela förmiddagen upptogs med våra inköp och jag
tröttnade alldeles vid att dels höra folkets gräl, dels sjelf gräla
med det, ty derförutan kan ingenting göras. _Siut_ är i mitt tycke den
bästa stad jag här sett, näst Kairo och Alexandria, ty här finnas alla
förnödenheter man kan hoppas få i en Egyptisk småstad; men jag kom dock
ej längre än till handelsgatan och de ställen der grönsaker funnos
till salu. Efter middagen redo vi på hvar sin åsna ned till barken,
men måste der vänta ännu en timme på doktorn, så att vi ej kommo ut
för än kl. 3. Om aftonen sent, då vi redan laggt oss, hörde vi på
kajuttaket sparkningar och ett sprattlande, som väckte vår nyfikenhet
och förvåning. Shekhen sade dock snart att det var en _afrit vala
budd_, hvarvid hans ögon blänkte, såsom vanligt då det gäller någonting
som har sammanhang med skriftlärdom. Då bullret fortfor kastade shekhen
sin _defijeh_ omkring sig, kröp ut genom fönstret, och fann, såsom han
gissat, styrmannen liggande omkull på däcket, darrande och sparkande,
ehuru ännu hållande i styret. Jag lyssnade vid det öppna fönstret. Det
första shekhen gjorde var att läsa ett stycke från början af suran
_Essafat_, derefter utropade han ett språk tre gånger efter hvarandra,
och ett långt samtal begynte emellan honom och styrmannen eller (enligt
hans föreställning) den _afritah_, af hvilken styrmannen var besatt.
Slutligen läste shekhen _Elfathe_ och _'afritan_, som var af qvinligt
kön, lemnade styrman samt hastade bort. Shekhen kom nu in tillbaka och
berättade hela tillgången, som räckte till samtalsämne för oss långt
inpå natten. Roligt var att höra huru belåten den fromme shekhen var
med sin förrättning och sin makt öfver '_afritan_, som i intet satte
sig emot honom, utan helt beskedligt läste _Fatha_ för _Sejide Zeineb_
samt lemnade sitt rof. Deraf slöto vi att hon måste hafva varit en
muslim-_'afrita_; ty det finnes äfven kristna och judiska _'afriter_.
Men skeppsfolket skrattade åt hela tilldragelsen och _Ismain_
försäkrade att sådana anfall ofta påkommo styrmannen hemma; skepparen
och _Girgavi_, som suto bredvid mannen under anfallet, visade den
största köld och likgiltighet för hans lidande. Sådan liknöjdhet vid
nästans olycka har jag ofta märkt hos folket här; den torde härröra af
deras åsigt att allt sådant är _shei min allah_, af Herren pålagdt den
lidande.

Jan. 9.
Hade lugnare väder, blott då och då några vindpustar, som manskapet
ansåg nog starka för att hindra rodden. Ingenting föreföll om bord,
utom några häftiga dispyter i grammatikaliska ämnen emellan shekhen och
mig.

Jan. 10.

Hunno bittida fram till _Beni Hassan Elkadim_, men måste för lågt
vattenstånd lägga till långt ifrån sjelfva berget. Det var särdeles
kallt i dag och dimma, sådan vi ej förut haft på hela resan. Marken,
nyligen lemnad af det sjunkna vattnet, var mjuk och fuktig, med stark
dagg i brodden och gräset. Spatsergången var sålunda ganska besvärlig,
men rörelsen dock god i morgonkylan. På ungefär 3/4 timmas tid hunno vi
upp till berget och gingo genom grottorna. De flesta äro obetydliga,
med smala, djupa, fyrkantiga hål, liknande brunnar, dit man kan
nedstiga på fördjupningar huggna i väggarne. Dessa gångar torde leda
till grafhvalf, kanske ett gemensamt för alla de öfra rummen. Två bland
de nordligast belägna äro de vackraste och bäst bibehållna, bestående
liksom af en förstuguqvist, hvars bergtak uppbäres af 2 vid huggningen
qvarlemnade pelare, och en ståtlig sal, dit man kommer genom en stor
vacker dörr; salens tak är deladt i 3 litet hvälfda, utomordentligt
vackra plafonder, målade med rutiga eller stjerniga taksirater, och 4
pelare stå derinne (2 på hvardera sidan om dörren), delande taket i de
nämnda 3 plafonderna. Dessa pelare, liksom dörrposterna, äro spräckligt
marmorerade för att likna granit. Innanför salen är ett litet rum,
der midtpå väggen sitter en stor bild, nu stympad och förstörd, med
en stående bild på hvardera sidan. Väggarne såväl i salen som det
inre rummet äro fulla af ritade hieroglyfer. Bland figurerna ser man
i dessa bergsalar män som föreställas utföra alla slags gymnastiska
rörelser och ställningar, sådana man får se i våra gymnastik-salar
-- ingenting nytt under solen! För öfrigt finnas här taflor ur det
husliga lifvet, afbildande jagt, skörd, handtverksarbeten m.m.,
personer, som frambära frukter och boskap, medan en man med penna och
tafla tecknar upp deras antal. I denna sal, som i allmänhet är den
bäst konserverade, äro äfven taflorna bäst bibehållna, men i de öfriga
mer nedsmutsade och förstörda. Nedanom berget ligga 2 stora byar, nu
obebodda och halfförstörda; ty för omkring 10 år sedan skola den enas
inbyggare hafva plundrat och dödat två resande Engelsmän, hvarföre
pashan till straff förskingrat folket åt flere håll.(?) Utsigten från
höjden var härlig öfver de närmaste underliggande öde byarne på den
höga ökne- och bergkanten, hvarest det vidsträckta gröna och odlade
fältet vidtog, samt floden slingrade sig i många bugter och vikar,
bildande öar emellan dem. Mångahanda färger spelade omkring bergen,
allteftersom solen arbetade sig fram genom molnen och dimman; då vi
gingo tillbaka doftade brodden, gräset, tamariskerna den finaste doft
ur sin unga gröda och solen hade redan hunnit skingra morgonens samt
dimmans köld. Allt påminte mig om den ljufvaste senvårs morgon hos oss.
På återvägen skilde vi oss åt. Jag gick först med doktorn inåt bergen
i en bergströms bädd och vi förundrade oss öfver kalkbergets underliga
formationer; sedan gick jag ensam i en liten tamarisk-lund och lurade
på räfvar, ehuru jag ej kom åt någon. När vi kommit om bord förebrådde
oss skepparen för vandringen, menande att på sådana ställen stor fara
vore för Beduin Araber, hvilka plägade stiga ner från bergen och
plundra resande.
Vi lade genast ut och hunno vidpass kl.3 fram till _Minjeh_. Anblicken
af denna lilla stad är från sjösidan särdeles vacker. Man ser der flere
hvitlimmade hus, och längs stranden flere små, nätta, hvitlimmade
cafén, på hvilkas väggar och tak vinrankor slingra sig. Staden är
byggd på sjelfva flodstranden och flere hus, bland dem en stor moské,
tyckas färdiga att stupa ner i floden vid nästa öfversvämning. Emedan
manskapets bröd blifvit slut voro vi tvungne att taga i land för deras
skull, och jag begagnade tiden till att gå upp i staden och köpa
mig tobak. Staden är ej så liten som den förekommer från sjösidan,
utan sträcker sig ett godt stycke inåt landet. Torg-gatan var ganska
stor och särdeles väl försedd, i jemförelse med städerna högre upp.
Tobaksköpet (1/8 oka _Gebeli_ för vidpass 75 kop. b. ass.) upptog 3/4
timmas tid, innan tobaken blef skuren och penningarne vexlade. Men
så är det med all handel och andra gÖromål här; hvad orientalen mest
fruktar och afskyr är brådska, allt skall gå i allsköns maklighet,
tålamod fordrar och förutsätter hvar och en hos den andra. Man såg på
allt att Kairo var nära, ty hufvudstadens mode syntes hos karlar och
qvinnor, äfvensom småstadens noggranhet i convenancens iakttagande.
Jag hade gått upp i min gamla utslitna nattrock, utan annat öfverplagg
och barfotad, hvarföre man såg något långt på mig för detta brott mot
convenancen. Turkar och Arnauter strÖko mycket omkring på gatorna,
liksom i _Siut_ och andra städer upp till _Esne_ och _Erment_.
Skeppsfolket hade köpt sitt brödförråd af en på stranden sittande
fattig qvinna, som hade blott en utsliten _melaja_ att skydda sig
och sitt späda barn mot den känbara kölden; ändock hade de gemena
matroserna haft samvete att bedraga henne på 15 fadda, kanske den enda
vinst hon hade på hela dagen. Doktorn hade dock ersatt hennes skada. Vi
foro sedan hela natten. Manskapet grälade om det bröd de köpt och det
mynt de fått vid vexlingen, ty det är ett folk af skrik och gräl; man
får dock ej taga skriket så på allvare, det gäller egentligen blott att
ej låta den andre skratta på ens skägg, och att få passera for _ged'a_,
d.v.s. en som i intet låter narra sig, men väl kan narra andra.

Jan. 11.
Gingo hela dagen med god fart af årorna i lugnt väder. Om aftonen
märkte _Giovanni_ sig hafva förlorat 2 små guldstycken, gällande 5
piaster hvardera. _Mohammad_ misstänktes för stölden, emedan han redan
förut blifvit starkt misstänkt att ha snattat tobak och penningar
af _Giovanni_, och hans tjufsinne visat sig redan då han medföljde
_Lepsius_ till _Esne_. Han hade dessutom i _Esne_ skamlö&heten att
för shekhen beklaga sig huru föga han kunde förtjena på oss, menande
att shekhen borde vid uppköpandet af matvaror der teckna upp högre
priser än han betalt, då de kunde dela vinsten. Händelsen åstadkom
stor rörelse bland skeppsfolket och man beslöt anställa en allmän
visitation följande morgon bittida. Den skedde dock ej, emedan det ena
5-piaster-stycket om morgonen hittades på golfvet invid den sofvande
_Giovanni_; uppenbarligen hade _Mohammad_, skrämd af den hotande
skymfen och tadlet, ditsatt det i hemlighet, men likväl behållit det
andra stycket.

Jan. 12.
Vid middagstiden sågo vi på afstånd den längst åt söder stående
pyramiden. Här började floden bli särdeles liflig af seglare, jag
räknade på en gång 20 fartyg, bland dem ett med Preussisk, ett annat
med Engelsk flagga gående uppåt. Vi hade nu omkring oss riktigt
Egyptiska, feta fält, stående i den vackraste unga brodd, så att hela
den stora slätten liknade den härligaste våråker hos oss. Vi skredo
blott långsamt framåt och hunno ej till _Bedrahein_ förän om morgonen.

Jan. 13.
Sedan vi druckit kaffe begynte vi alla den temmeligen långa vandringen
upp till _Sakkaras_ pyramider. Byn ligger ett stycke upp från stranden,
ungefär 1/4 timmas väg; den är obetydlig, men här hålles hvarje tisdag
en vidtberyktad marknad. Der funno vi inga åsnor, utan måste gå till
fots den långa vägen. Morgonen var kulen och solens strålar förmådde
ej genomtränga de tjocka molnen. Vägen gick genom en vacker palmlund,
hvars träd voro mer städade, men ej så naturligt vackra som högre upp
längs floden. Det dröjde en timma innan vi genom _Bedrahein_ hunno
fram till _Sakkara_, som ligger högt uppe i landet på gränsen af den
stora, här pyramid-rika Libyska öknen. I _Bedrahein_ sågo vi en stor,
liggande, hälft i vatten sänkt koloss; den tycktes hafva varit vacker
såsom stående, men jag hade ej tålamod att länge betrakta den. På små
omvägar kommo vi slutligen fram till byn _Sakkara_ och blefvo der
välkomnade af de välbekanta Egyptiska hundarnes skall och de smutsiga
barnens förfärliga skrik: _bakhshish ja khevage_, långt utdraget
till en släpande cadence. Vi stego upp på en liten grushög och funno
oss ännu ha långt till pyramiderna. Sådana grushögar hade vi funnit
i stort antal vid de byar, som nu stå på _Memfis_ gamla heliga jord
med sina pygmeiska, svarta, smutsiga kryphål. Tiden kräfver nu ut
sin hämnd på de förvekligade Arabiska inkräktarena; ingen går in i
deras byar för att se på deras usla lif, utan hvar och en betraktar
och uppgräfver blott de grushögar, som ligga omkring dem. Öfverallt
på denna jord ligga kringspridda större och mindre block af granit,
denna af forn-Egyptierna så högt värderade sten, dels svart, dels
spräckligt röd; de vittna ännu, fastän med svag stämma, om de stora
tider som förgått samt om de tempel och palatser, der Moses blef lärd
i all Egyptens visdom, hvilken åter ligger till grund för Judarnes,
Grekernas och vår hela visdom. Men öfverallt sågo vi äfven otaliga
skärfvor af krukmakarekärl, samt inuti grushögarne tydliga spår af
väggbildande murar, uppförda af obränd lera; dessa bevittna att
forn-Egyptierna till sina privatbyggnader icke använde bättre material,
än de nu lefvande Arabiska _Fellaherna_, Europeiska antiqvitets-samlare
(bland hvilka en bosatt sig i byn _Sakkara_ och uppslagit ett litet
antiqvitets-kabinett) hafva i dessa grushögar gräfvit djupa gångar
och hålor, för att finna gamla grafvar jemte der befintliga mumier,
antiker och skatter. Det gjorde på mig ett djupt intryck, då jag
färdades öfver denna för hela verlden så klassiska jord, der kanske
vaggan stått för vår och många förflutna århundradens bildning, att så
foga, nästan inga spår numera varseblifvas af den stad, som varit dess
hufvudsäte och satt hela forntiden i förvåning öfver sin storhet och
prakt. Dock finnas monumenter, som ännu vittna och troligen så länge
verlden står skola vittna om den försvunna staden _Memfis_, nemligen
de väldiga oförstörbara pyramiderna, hvilka omkring 10 till antalet
utbreda sig längs den vidlyftiga öknen i en lång sträckning, förbi den
plats som staden måhända intagit. Vi kommo genom öknen fram till en
pyramid, som ligger der alldeles förstörd, och stego upp på den. Der
hade vi en herrlig utsigt öfver den mest tröstlösa, men pyramid-rika
öken, och öfver ett bland Egyptens fruktbaraste landskaper, nu stående
i den vackraste brodd, med stora palmlunder deremellan; längst åt
nordost glänste det minaretrika Kairo och högst dess slott, men allt
detta öfverstrålades af de väldiga _Gizeh_-pyramiderna, som höjde sina
stormäktiga hufvuden i skyns blå. Vi stodo en lång stund och fröjdade
oss åt denna utomordentliga, i sitt slag enda utsigt i verlden; begåfvo
oss sedan på väg genom öknen och hunno till trapp-pyramiden, som är
byggd i afsatser eller liksom våningar af små qvaderstenar eller
kalkstenar. Vägen gick öfver små höjder och dalar i öknen; öfverallt
funno vi gråstensstycken, krukskärfvor, spår efter i sanden byggda
murar, samt brunnar liknande bål, som innantill kringbyggda med sten
gingo djupt ned i sanden. Äfven lågo der kringspridda hufvudskålar
samt ben af mumier. Från en förstörd pyramid, som låg nära intill
trapp-pyramiden, tecknade Sattler utsigten af den långa sydliga
öknesträckan. Himlen kulnade emellertid alltmera och en uppstigande
tjock dimma gömde _Gize_-pyramiderna undan för vår syn. Det var i
allmänhet den kallaste, ruskigaste dag under hela resan, hvarföre
vi ock beslöto att slå färden till _Gize_ ur hågen. Sattler blef
snart färdig och sedan åsnor från _Sakkara_ blifvit hitskaffade af
_Mohammad_, begåfvo vi oss på återvägen och hunno först kl. 3 till
barken, efter en högst besvärlig och oangenäm ridt på sadellösa åsnor,
som gjorde mina ben liksom sönderbultade. Vi foro sedan, under särdeles
stark, nästan ostlig blåst, med ett segel och rodd till _Torra_. Der
gingo doktorn och Sattler i land för att helsa på föreståndaren för
artilleri-skolan, en gammal bekant till doktorn. Undertiden erfor jag
af shekhen att denne nödvändigt ville få sina penningar af doktorn
innan han lemnade fartyget, misstänkande att doktorn eljest skulle
undandraga sig betalningen; han hade nemligen föreslagit för shekhen
att fortsätta lektionerna ännu under de 10 à 20 dagar, som han ämnade
qvardroja i Kairo. Shekhen yrkade ifrigt på att jag skulle uppmana
doktorn till betalning, hvilket jag icke lofvade, men dock gjorde;
följande morgonen fick också shekhen den resterande summan. Detta
bevisar att folket här i allmänhet icke tror hvarandra, hvilket också
har skäl för sig, samt att bedrägeri är en arfsynd hos Araben, som han
äfven förutsätter hos andra.

Jan. 14.
Om natten kommo vi fram till Kairo, der vi togo land nära _Ibrahim
pashas_ slott, i kanalen midtemot _Roda_. Då jag om morgonen kom
ut för att tvätta mig, möttes jag af den herrligaste doft från det
trädgårdsrika _Roda_, der nu vexterna stodo i full grönska, ej betäckta
af snö såsom hos oss. Snart blef lif om bord, hvar och en samlade ihop
sina effekter och rustade till affärd; ännu återstod dock att väl komma
ifrån skeppsfolket och deras _bakhshish_-tiggeri. Jag hade redan förut
talat derom med mina reskamrater, men då de ej gingo in på hvad jag
föreslog, så beslöts att hvar och en skulle gifva sin anpart enskildt;
jag gaf 32 piaster och fick rikliga tacksägelser, _barakat vorsen_,
doktorn gaf 25 p. och Sattler 10 p., hvarmed manskapet allsicke var
nöjdt, utan hade dumheten att skicka mynten tillbaka. Dessa herrar voro
for kloka att rätta sig efter folkets pretension på några piaster till,
utan togo helt lugnt sina penningar tillbaka. Mycken förbittring mot
de båda rådde bland manskapet, som slutligen lyckades förmå shekhen
att tala derom med doktorn; denne med sin vanliga häftighet afsnäste
shekhen och bad honom sjelf gifva folket _bakhshish_, hvilket gjorde
den beskedliga shekhen alldeles förbryllad och modfälld. _Mohammad_
hade gått upp för att skaffa oss åsnor och kameler, men det dröjde nog
länge innan dessa ankommo och vi gingo otåliga på stranden af och an.
Slutligen bar det dock af genom _Ibrahim pashas_ vackra planteringar
och trädgårdar till _Hotel d'Orient_, der doktorn afpackade några
småsaker från min kamel; shekhen hade ej tålamod att vänta på mig, utan
red förut hem. Jag kom efter på min åsna, med bagaget på kamelen, och
fann shekhen stående i sin port, omgifven af sina grannar; här helsades
nu ömsesidigt och de vanliga complimenterna upprepades i oändlighet:
_alhamdo lillah bisselameh, barakah illi, into tajibin_ o.s.v.
Jag var således åter i denna vidt beprisade stad, men fick ett anfall
af nedslagenhet och förstämdhet, liksom mer än en gång förut då jag
kommit in i min shekhs hus. Närmare _'asr_ gick jag till Köhler, men
intet bref hemifrån, som jag dock så säkert väntade, hade undertiden
ankommit. Detta ökade betydligt min modfäldhet. Köhler talade om sin
brors förhastade steg att begifva sig till Ryssland för att söka
lyckan. Gick så till _Bokty_, tog penningar och begaf mig med dem
till doktorn i värdshuset, der Sattler äfven infann sig, äfvensom de
båda _raiserna_. När räkningen uppgjordes disputerades mycket och
saken tycktes taga sådan vändning, att den endast i konsulatet kunde
afgöras; men då slutligen ingendera parten ville inför konsulatet
synas som grälmakare, afgjordes saken i godo till allas belåtenhet.
Länge drog det dock ut innan räkningen blef förstådd och den försmådda
drickspenningen återtiggd, så att jag först vid solnedgången kom
hem. Shekhen berättade att folket under vår bortavaro haft mycket
misstänksamt prat om oss och vår resa, t.ex. att effendin tagit shekhen
och fört honom till sitt land, genom hvilka berättelser shekhens hustru
blifvit uppskrämd, och mera dylikt, som ingalunda utvisade synnerligt
förtroende för mig.