Elias Lönnrots svenska skrifter. 1. Uppsatser och översättningar - 22

gerna vill efterapa, föregått honom med inga bättre exempel. Men
uppstår nu en nykterhetsförening, om ock med färre medlemmar, på en
ort, så verkar den utom sig på mångahanda sätt emot dryckenskapslasten,
så att äfven de, som ej deltagit i föreningen med annat än glåpord, hån
och begabbelse, med tiden komma till medvetande om dryckenskapens
skadlighet, hvarpå dess afläggande ofta följer. Det tillhör nemligen
hvarje medvetande, som stadgat sig till öfvertygelse, en sträfvan till
handling, liksom kroppen tillhör själen. Det är hufvudsakligast genom
ett sådant medvetandes frambringande nykterhetsföreningarne verka godt
för framtiden, ock uträtta det specielt mot dryckenskaps öfverflödet
hastigare, än äfven det mest ändamålsenliga och nitiska befrämjande af
folkundervisningen kunde åstadkomma. Visserligen vore en god
folkundervisning det enda rätta medel, så emot dryckenskapslasten som
emot alla andra afvikelser från det rätta, men ett medel, som ännu i
århundraden låter vänta på sig, förrän det i någon större mon visar sig
verksamt. Derunder kan det dock vara godt att hafva till hands ett om
ock endast palliativmedel emot det onda. I allmänhet står en verklig
folkbildning ännu allestädes på en skral fot och dess framsteg hafva
sedan Grekernas och Romarnes tid för två årtusenden tillbaka ej varit
synnerligen stora. Redan då förstod menniskan lika väl som i dag att
med en enda tillställning förstöra mer, än många af hennes vanmäktigare
bröder under en hel lifstld i sitt anletes svett kunde förtjena.
Kalaser och andra s.k. glada tillställningar förorsakade redan då
husfäderne lika stora uppoffringar och husmödrarne lika mycket
hufvudbry för det stora ändamålet att dermed förskaffa de utvalda
lyckliga, som till de samma inviterades, hufvudvärk och indigestion för
den följande dagen. Glömmande sin menskliga bestämmelse sträfvade redan
då de fleste blott för sig sjelf, en för att med rätt och orätt samla
sig rikedomar, en annan för utmärkelse, ära och anseende, andra för
annat. Redan då -- dock hvartill gagnar att fortsätta dessa
jemförelser, då hvar och en äfven dem förutan kan finna, att
folkbildningen sedan den tiden ej gjort något jättesteg, och att man,
då dess gång hittills varit så ytterst långsam, ej kan af några
århundraden härefter vänta särdeles mycket för densamma. Det enda som
häruti kan berättiga menskligheten till några bättre förhoppningar är,
att den stora bristen i folkundervisningen, som hittills varit mera
omedveten, numera blifvit allestädes bättre insedd och erkänd.
Hvad en rätt folkundervisning, en bildning, som genomträngt hela
nationen, skulle förmå äfven emot dryckenskapslasten, borde icke vara
svårt att begripa. Icke skulle en moder eller fader tro sig gagna sitt
barn genom att i vaggan hälla i det några droppar bränvin, eller,
hvilket kommer på ett ut, nedtysta hvarje dess skrik med droppflaskan,
om de visste, att sådant hos dem vanligen grundlägger ett framtida
behof af spirituösa, så det ock för tillfället må döfva deras lidande
och nedtysta deras gråt. Icke heller skulle ynglingen sätta så stor ära
i att på värdshusen eller eljest förtära sina föräldrars ofta nog
mödosamt förvärfvade medel, och tro sig stå så högt i manhaftighet,
som han nu vanligtvis tror, när han utan att blifva liggande kan
intaga mer än andra, om han bättre visste, hvad för slut dessa
manhaftighetsprof vanligtvis taga, eller att det är långtifrån ärofullt
att onödigtvis utan någon rimlig nytta förstöra ens sina egna, så
mycket mer fremmande medel. Skulle vidare husfadern och husmodern inse
att välvilja för sina medmenniskor är någonting annat, än det nu
vanliga skrytet och bemödandet att synas hafva allting bättre eller
åtminstone lika godt som andra, deras vilkor må föröfrigt vara hurudana
som helst, så skulle de troligen ej, såsom nu vanligt är, uppbjuda alla
sina krafter för tillställningar af tråkiga nöjen och lustbarheter,
utan hellre använda sin tid och förmåga på nyttigare företag.
Emot sådana ofog, hvars grund vi tro ligga i en bristande folkbildning,
hafva nykterhetsföreningame uppträdt, och hvem skulle ej önska dem
framgång i sin sak, äfven om han ej kan godkänna nyttan af ett totalt
bortlemnande af spirituösa. Spirituösa drycker såväl som kaffe, the,
tobak m.m. äro likaså litet som någonting annat utan sin goda afsigt
och nytta i naturens hushållning. Orsaken dertill, att man ej
allmännare insett deras bestämmelse, ligger, såsom vi tro deruti, att
man för ensidigt fästat sig vid deras missbruk, och att man betraktat
dem i förhållande till den individuella menniskan -- äfven då mera i
zomatiskt än psykiskt hänseende -- i stället att man bort taga hela
menskligheten och företrädesvis dess andliga sida i betraktande.
Likasom hvarje enskild menniskas, så är ock hela menniskoslägtets
bestämmelse att med tiden förbättras och förädlas, och det är en sådan
slägtets utveckling hvarpå hufvudsakligen uppmärksamheten borde fästas,
när fråga är om spirituösas bestämmelse och gagn. Huru skola spirituösa
kunna verka något för menniskoslägtets förädling, frågar mången; svaret
derpå behöfver ej sökas alltför långtifrån. Allmänt erkändt är, att det
andliga elementet hos menniskan utöfvar en stor inflytelse på det
kroppsliga, eller såsom man plägar säga, drager kroppen efter sig,
likasom den äkta konstnärn formar sin bild efter idealet, och såsom
redan hos en enskild individ hvarje starkare framträdande passion eller
annan andlig potens vanligtvis trycker sin pregel på ansigtet. En lika
känd sak ar den förstegring, som måttligt njutna spirituösa tillskynda
det andliga elementet hos menniskan. Inbillningskraften lifvas, själen
blir så att säga mera fri och tanken ledigare, i det alla små bekymmer
och andra omsorger, som förut verkade hämmande, lemnas å sido. Till och
med hypokondristen ser man i ett gladt lag upplifvad deltaga i andras
glädje, misantropen blifva sällskaplig och den kalla egoisten visar ett
varmt deltagande för sina medmenniskors väl. Någon sanning innehåller
derföre Sir John Falstaffs välkända beröm öfver vinet i Shakespeares
Henrik IV, der han yttrar sig på följande sätt: "Jag vill svärja på,
att den der nyktra unga herren är en misantrop; ingen menniska kan ju
förmå honom att le; men det är ej att undra på: han dricker intet vin.
Med så beskaffadt folk är det illa bevändt, ty vattnet, som de dricka,
och den eljest magra dieten afkyler deras blod, att de falla i ett
slags trånsjuka, och om de sedan gifta sig, få de bara flickor. De äro
vanligen narrar och fega stackare, hvilket äfven vi skulle vara, om vi
ej förstode värma oss. Godt Spanskt vin har en dubbel verkan, det
uppstiger i hjernan, fördelar der allt det dumma och grofva töcken, som
lagt sig öfver henne, gör henne rådig, rask och qvick, full af lifliga
bilder och glada föreställningar. När dessa sedan i det de framföras
till verlden, öfverlemnas åt rösten och tungan, blir deraf en makalös
qvickhet. En annan egenskap hos vårt ypperliga vin är, att det
uppvärmer blodet, hvilket förut kallt och trögt gjorde lefvern vek och
tvinande, hvaraf klenmodighet och försagdhet följer. Men vinet
uppvärmer och sprider det från de inre till de yttersta kroppens delar.
Det upplyser ansigtet, hvilket liksom elden från vakttornet manar hela
den lilla staten, som man plägar kalla menniska, till vapen, och då
följa alla lemmarne och de underordnade lifsandarne från provinserna
sina anförare, hjertat, som härigenom stort och mägtigt utför modiga
bedrifter. Och denna tapperhet kommer af vinet; all vapenskicklighet är
ett intet, om ej vinet lärer, huru man skall göra bruk deraf. Lärdom är
en guldhög, vaktad af en djefvul, till dess vinet befriar den och gör
den nyttig och brukbar."
Dessa Falstaffs ord jäfvas ej af hvad Albrecht von Hallen i sin
physiologi yttrar om vinet ungefär på följande vis: "tydligast märker
man, huru vinet uppväcker snillet, om man gifver akt på, huru det
disponerar menniskan för poesi, hvilken just är snillets sak." Ifrån
urminnes tider har man alltid antagit, hvilket ock saken sjelf
ådagalägger, att vinets upplifvande egenskap underhjelper
inbillningskraften och stämmer fantasin till högre flygt, hvarföre
Ovidius, som under sin landsflykt måste umbära vin, med skäl beklagar
sig sägande:
"All den gudomliga kraft, som fordom värmde mitt hjerta, Skaldernas
vanliga gäst, är borta".
Sådana auktorliga vittnesbörd äro dock nog öfverflödiga i en sak som
äfven eljest finner kanske för många försvarare. Ingen kan dock neka,
att vinet, njutet med måtta, framkallar äfven goda tankar och idéer,
som eljest kanske alldrig låtit höra sig. Låt vara, att de i de flesta
fall med vinet åter förflyga, ingen kan dock beräkna den riktning de
under sin tillvaro lemnat själen och hvad de möjligtvis hos andra
närvarande kunnat verka. En framfödd ide bortdör ej gerna, om den ock i
åratal vore bortglömd. Förr eller sednare gör den sig åter påmind, ofta
när ingen mera tänkt derpå. Ty nya tankar och nya idéer, huru och när
de ock hafva uppstått, blifva ej länge den enskilde menniskans
tillhörighet, om de eljest äro af den art, att menskligheten af dem kan
hafva någon vinning. Ännu i högre grad, än fallet är med det
kroppsliga, äger det andliga den egenskapen att fortplanta sig, om
detta ock ej låter sig tabellariskt åskådliggöra. Eller rättare sagdt
är det just det andliga, som i all fortplantning spelar hufvudrollen.
En gladare sinnesstämning, ett rörligare temperament, en lifligare
känsla och högre fantasi, hvilka af vinet framkallas hos individen,
kunna således småningom blifva det normala andliga uttrycket hos bela
slägtet.
Härigenom blifver det förklarligt, hvarföre just hos de nationer, hos
hvilka vinet företrädesvis varit i bruk, civilisationen gjort större
framsteg än hos andra, der vinets bruk varit inskränktare, och hvarföre
vilden liksom af en naturdrift rusar åstad efter starka drycker, när de
äro åtkomliga.
Men den betydelse vi i det föregående tillagt vinet i afseende på
mensklighetens förädling, förutsätter det måttliga bruket deraf, ej
dess förtäring ända till dryckenskap, som är och förblifver ett
oförsvarligt missbruk. Förtärdt ända till berusning kan vinet ej annat
än vara skadligt, så för hvarje enskild menniska, som för hela
menskligheten. Det blifver då den trolldryck, hvarmed Circe fordom
förvandlade Ulyssis följeslagare till svin och hvarom Ovidius sjunger:
Och så snart jag förtärt den dryck med törstande läppar,
Blef mitt hår till ragg förvandladt, skam till att tala;
Tala kunde jag ej, ehvad jag ämnade säga,
Blef det ett grymtande ljud, och nosen böjdes mot marken;
Munnen sträckte sig ut och växte så till ett tryne,
Halsen svalde och snart jag började böka i jorden
Med den mun som nyss förtärt den förföriska drycken;
In i ett svinstall stängs jag.
"Ack mitt goda namn! mitt goda namn. Jag har förlorat mitt goda namn
och rykte! Jag har förlorat min odödliga del, och det som återstår hos
mig äger ett oskäligt kreatur likaväl som jag. Att dricka och pladdra
lik en papegoja, att gräla, skryta och svärja, att prata dumheter och
galenskaper med sin egen skugga! Ack du vinets osynliga ande, har du
ännu ej ett namn, hvarpå du kan igenkännas, så vill jag kalla dig
djefvul! -- -- Ack att man kan taga en fiende i sin egen mun, för att
låta honom stjäla hjernan från sig, och att glada upptåg, fröjd och
gamman skola kunna förvandla oss till kreatur. Skulle jag bedja honom,
att återfå min tjenst, så torde han svara att jag är en fyllhund. Om
jag ock hade tusende munnar så skulle de allesammans tillstoppas af ett
sådant svar. Att vara först en förnuftig menniska, derpå en narr och
sedan innan man vet ordet af ett kreatur, ack det är förskräckligt!
Hvarje glas till öfverlopps är förbannadt, ty det innehåller
djefvulen."
Sådana äro den till förtviflan bragte drinkarens ord i Shakespeares
Othello, hvilka kunna tjena till begrundande för dem, som möjligtvis
tyckt, att det kort förut anförda talet af Falstaff till vinets beröm
varit för mycket bra.
Der missbruket af vin och andra spirituösa uppnått en större höjd,
hafva nykterhetsföreningarne uppträdt emot det och verkat välgörande,
ehuru man af mångahanda skäl velat förtyda och förlöjliga dem. Äfven
religionen, som ej förbjuder bruket af vin eller andra spirituösa, har
man låtit draga i fält emot dem, och likväl räknar vår religion
dryckenskapen till dödssynder (1 Cor. 6: 10; Gal. 5: 21; jfr. Rom. 13:
13; Eph. 5: 18, m.fl.). Den som bad utsticka ögat och afhugga handen,
om de äro till förargelse (Matth. 5: 29, 30) skulle i närvarande tid på
orter, der dryckenskapen är en daglig förargelse, troligen ej annat, än
råda till undvarandet af alla spirituösa.


FOTNOTER:

[1] Ett utdrag af denna Afhandling finnes härförinnan meddeladt af
Förf. uti en Gradual Disputation, för den 15 Junii 1832.
[2] v. Beckers Anteckningar.
[3] v. Beckers Anteckningar.
[4] v. Beckers Anteckningar.
[5] Denna variation finnes ej i Kalevala.
[6] Fordom tyckas flickorna hafva burit hos sig skeppor, dit de ifrån
Helka-vuori samlade blommor, hvarmed de sedan, som orden äro i sången,
vandrade till de rena gudarna, kanske för att offra. Äfven omtalas i
sången en blå bro och röd brygga, hvaröfver tåget skulle ske. Jag vet
icke hvad dermed egentligen menas.
[7] I konseptet till det bref till Runeberg, skrifvet i december 1833,
som utgör berättelsens Inledning, står:
Derföre har jag flere gånger fått det Infallet att hopskrifva något,
som du utan att blifva alltför illa stött med din publik kunde införa i
bladet. För mig sjelf skulle jag ej så mycket frukta läsarens
obilligande, ty jag är lika så mycket skild från publik som verld,
hafvandes ganska litet att med dem beställa. Icke heller vill jag neka
det allt detta understödjes af någon liten skrifklåda, som dock endast
håller sig till fingerändarne, så att hufvudet och allt annat är fritt.
Af begge dessa orsaker föranledd är jag nu sinnad att skrifva en
berättelse jag af min skjutskarl i förledne sommar hörde. Ehuru
obeskedligt har jag ännu en tredje afsigt med det, nämligen att öfva
mig i skrifning. Jag har nämligen tänkt att det vore så artigt att en
gäng fä en finsk novell hopskrifven, men vet icke när det kan
fullbordas. Det är väl något för sent att nu på 30 års ålder först öfva
sig deruti, men jag har dock det förnämsta undangjordt, nämligen
konsten att skrifva en passabel stil och hvad som icke bör skattas
mindre att skrifva orden rätt. Om jag någongång kommer längre, så skall
jag icke fela, att sådant tillkännagifva, på det publiken må vara i
tillfälle att subscribera.
[8] En förebråelse blott för hennes dröjsmål.
[9] Jag har öfversatt Venäjä (Venää, Venähe) med Qvenland. Finnarne i
Archangelska och Olonetska Gouvernementerna kalla sig _Venäläiset_,
äfven _Karjalaiset_. Den förra benämningen torde lika så gerna, som
något annat, hvarpå man gissat, gifvit anledning till benämningen
Qvener (Qvaener).
[10] I allmänhet tyckes han göra sjelf ringa affär af sin förmåga, och
alldraminst affectera att lysa med den.
[11] Ordstäf betecknande brist och fattigdom.
[12] Om denna ypperliga runosångare torde här snart kunna lemnas
utförligare uppgifter. Red. anm.
[13] (Vår landsman Bladh?) Anteckningar om Ryssland. Förra delen.
Stockholm 1838.
[14] Pian on souttu soukka salmi, mitatru meri matala.
(Finskt ordspråk.)
[15] Denna kladd utgöres af ett interfolieradt exemplar af Judéns
ordspråk, med tillökning af Florini, Porthans och Hof-Rätts-Rådet Asp's
egna ordspråkssamlingar.
[16] Strövis förekomma dessutom några ordspråk i afhandlingen framföre.
[17] Om ej, hvad i Mehiläinen årgg. 1836, 1837 vid slutet af
hvarje Hft.
[18] Åtskilliga ordspråk ifrån Ryska Karelen hafva blifvit samlade af
Stud. J.Fr. Cajan.
[19] Eller Hyys, hyys Hymylään.
[20] Uppgiften på versernas antal, så här som vid de följande runorna,
är ungefärlig, ty vid den ytterligare revisionen före renskrifningen
kunna somliga verser blifva uteslutna, andra tillkomma ur varianterna
på ställen, om hvilkas redaktion bestämdt beslut ännu icke kunnat
fattas.
[21] Ännu i denna dag är det brukligt att vid svedhygge lemna ett och
annat träd stående; månne med samma afsigt, som då?
[22] Här har jag begått en förfalskning af runorna; ty efter dem skulle
Untamo ej blott hotat, utan ock verkligen slagit ihjäl allt Kalervos
folk utom Kullervo. Men då efter samma runor Kullervos föräldrar och
syskon sedermera finnas i lifvet, så har jag varit tvungen att
förhjelpa dem till att med lifvet komma på flykten, hvilket dock var
lättare, än att göra dem åter lefvande, sedan de engång blifvit
ihjälslagna.
[23] Under afskrifvandet af dessa böner kom jag att särskilt fästa mig
vid en vers af två ord, hvilkas mening Svenska språket ej kan återgifva
med mindre än hela _åtta_ särskilda ord. Versen förekommer bland
uppmaningsorden för boskapen, att till natten infinna sig i hemmet, och
lyder: (vaimot valkean tekevät) _kotihinne tullaksenne_ d.ä. (qvinnorna
uppgöra eld) _för att i mån komma till edert hem_. _Koti_ bet. hem,
_kotihin_ till hemmet, _kotihinne_ till edert hem; _tulla'_ komma, det
obrukl. _tullakse_ för att komma, _tullaksenne_ för edert komma, d.v.s.
för att i mån komma: De _sex_ Svenska orden: _för att i mån komma hem_,
kan Finskan äfven uttrycka med det enda ordet _kotiutaksenne_, af
_kotiuta'_ komma hem, _kotiutakse_ för att komma hem, _kotiutaksenne_
för edert att komma hem, d.v.s. för att i mån komma hem; hvilket allt
här såsom en språkkuriositet blifvit anmärkt, ej till något nedsättande
af det ena eller andra språket.
[24] I Lemminkäinens runor benämnes hon någonstädes _Ilpotar_, som är
ett patronymicum och ger tillkänna, att hennes fader hetat _Ilpponen_;
_Louhi_ åter synes vara hennes egentliga namn.
[25] Runorna 1-36.
[26] Ordet _pyhä_ betydde ursprungligen: åtskild, oåtkomlig,
ovidrörlig, hemsk, förfärlig...
[27] Se hans uppsats "_über ein Finnisches Epos_" (Kalevala), öfvers. i
Fosterl. Alb. hft. II, s. 6, 67. _Rask's_ panegyrik öfver det Finska
språket torde för de flesta läsare vara förut bekant från Suomi. _Jacob
Grimm_, en af nutidens djupsinnigaste språkforskare, instämmer i hans
ord, i det han säger: "i allmänhet kan det Finska språket betraktas
såsom ett af de mest välljudande och böjliga på jordklotet."
(1. c. s. 68).
[28] Denna och föregående vers tyckas vara oförenliga; men de måste
förstås allegoriskt: Hon reser som om hon reste i en höstnatt eller på
en våris, att ej ens spår af henne qvarbli.
[29] Denna sång utgör ett enkelt lofqväde öfver åkerbruket. Kanske har
den att tacka någon skördefest för sin tillkomst. Dylika upprepningar,
som i denna sång, förekomma allmänt i de Finska balladerna. -- I
_Merenkosiat_ (Kanteletar III: 38) finnes åkerbrukets beröm annorlunda
tolkadt.
[30] Samlede tildels forhen utrykte Afhandlinger af R.R. Rask. Förste
Del. Köbenhavn 1834, p. 11.
[31] Äfven eljest hafva de lappska orden ofta ett _a_, der samma ord i
finskan hafva _i_, t.ex. lappskans _akke_, heter i finskan _ikä_,
ålder; _acc'e, isä_, fader; _albme, ilma_, luft; _barta, pirtti_,
pörte; _garrodet, kirota_, svära, förbanna; _ladne, linna_, slott;
_lase, lisä_, tillskott; _rådde, rinta_, bröst; _savek, sivakka_,
skida; _vakko, viikko_, vecka; _valje, vilja_, förråd; _vass'e, viha_,
hat m.m.
[32] Jemför t.ex. de grekiska orden _hagios, hallomai, hals, hesomai,
hepta, herpo, hex, heos, haemi, holkos, hylos, hylae, hyper, hypo,
hypnos, hyrax_, med latinska orden _sacer, salio, sal, sedeo, septem,
serpo, sex, suus, semi, sulcus, solidus, silva, super, sub, somnus,
sorex_.
[33] Om mötet i närheten af Avasaxa midsommardagen 1846 med professor
K. från Berlin berättar Stats-Rådet Gröt i sina nyligen utkomna
Pereezdy po Finljandii (Färder i Finland) bland annat följande: "emot
hvad vi väntat, var han (K.) ej särdeles angelägen om de upplysningar,
hvarmed vi ville stå honom till tjenst. Likväl tror jag han var nöjd
med detta sammanträffande med oss, emedan hans reseiakttagelser
derigenom riktades med en vigtig geografisk upptäckt: han fick nemligen
af oss höra, att i Finland finnes en stad vid namn _Helsingfors_, och
att i densamma finnes ett universitet; hvilket allt, derest han ej
träffat oss, kunnat ända till grafven blifva en obekant sak för honom.
Enligt professorns önskan infördes det märkvärdiga namnet på staden
jemte våra egna med _läslig stil_ i hans annotations bok, hvarföre det
troligen numera ej blifver bortglömdt." Så otroligt detta än låter, är
det dock bokstafligen sannt, hvilket ref., som dervid var närvarande,
om så behöfdes, kan bevittna. Troligen hafva våra egenhändigt skrifna
namn i H:r K:s dagbok redan flere gånger blifvit uppvisade såsom en
stor Lappsk raritet.
[34] Finskan har 15 kasus men blott en deklination och en konjugation.
De, som antagit flere deklinationer och konjugationer, hafva ej gjort
behörig skilnad emellan dem och särskilta paradigmer.
[35] Så äfven _nelilaita, viisilaita, kuusilaita_ etc. för _neljelmä,
viidelmä, kuudelma_ eller ock för allesamman: _kolmio, neliö, viitiö,
kuutio_. Att man äfven säger _kolmilaita venet_, gör intet till saken,
ty en båt kan dock alldrig förblandas med en triangel.
[36] Se Die deutsche Grammat. von D:r J.K. Fr. Rinne.
[37] Att nuförtiden allehanda barbarismer och rådbråkningar ganska väl
låta höra sig äfven i predikningar, eller rättare sagt af mången anses
just höra till predikostylen, måste väl tillskrifvas den större
bildning och hyfsning, som nationen sedan Gezelii tid vunnit.
[38] De äro afskrifna ur en 1783 års edition, från hvilken sednare
tiders editioner endast derigenom skilja sig, att de jemte tillkomna
tryckfel fått apostroftecknet för hvarje ordförkortning och hvad annat
korrekturets läsare på egen hand trott sig kunna tillgöra.
[39] Det sista från den Dorpat-estn.; de två föreg. från den
Reval-estn. psalmboken. Likheten blefve mycket större, om de estniska
orden skrefves efter Finsk orthografi; t.ex. olled uttalas alldeles
som olet.
[40] I Helsingfors Tidningar för år 1821 skall Psalmbokskommitteen
meddelat en uppgift, enligt hvilken i den gamla psalmboken 188 psalmer
ej hafva någon förbättring (!?), 75 behöfva omarbetas och 150 komma att
uteslutas (se: Turun W. San. 1821 N:o 27).
[41] Den nya Svenska psalmboken har efter hvad det påstås ej kunnat
undvika denna klippa.
[42] Sions sånger kunna lemna exempel på det slags förtrolighet,
hvarföre ock Schartau ej torde hafva så orätt när han afstyrker deras
begagnande (se: Schartaus Andeliga Bref).
Ph. Friedr. Hiller, författaren till Geistliches Liederkästlein och
andra mycket värderade ascetiska skrifter, skrifver om sig och sina
psalmer sålunda: "Jag har vinlagt mig om enfald och undvikit en högt
svarvande fantasis öfverdrift i uttryck. Derjemte har jag afhållit mig
från för mycket sällskapliga och förtroliga talesätt om Frälsaren,
såsom om en vanlig broder, om hans kyssande och omfamningar, om
menniskans umgänge med honom, såsom vore hvar för sig en Christi brud,
hans smekningar, som om han vore ett litet barn, och hoppas jag, att
ingen allvarlig Christen skall missbilliga hos mig denna vördnad för
Frälsarens majestät." Hvar och en fördomsfri Christen kan af denna
förklaring finna hvad för värde han ger sådana mångens älsklingsfraser,
som min söta Jesu, mitt späda lam, barnet lilla o.s.v.
[43] Exemplen äro tagna ur Kanava, hvilket dess äfven hvad Finska
metriken beträffar förtjenstfulla redaktör torde benäget ursäkta.
Kanhända hade jag funnit exempel på närmare håll, men dem sparar jag åt
andra att efterleta.